Uppsatsämne: Mina skolår

Inskannad version

MINA NIO SKOLÅR

Jag hade fjärilar i magen.
Mamma var ute i badrummet och sminkade sig.
Klockan var 759.
När vi äntligen kom iväg så ringde telefonen, det var Fröken.
Hon sa att vi skulle komma en timme senare för hon var försenad.
Jag blev ännu nervösare, jag gick upp på mitt rum och pratade med min
lilla|syster.
När vi kom till skolan en timme senare var det jätte|många barn.
Endel hade jag gått på lekis med.
När fröken kom blev alla barn tysta, vi satte oss ner. Hon välkomnade oss.

Det var precis som jag tänkt mig.
Hon ropade upp namnen och presenterade sig själv Efter 45 minuter var
första dagen slut.
Nästa dag blev spännande och intressant.
Så fortsatte det hela ettan. Man fick nya kompisar och man lärde sig läsa
och skriva. I tvåan tyckte man att man var stor mot dom små ettorna. Fast
man tyckte ändå att sexorna var stora och farliga. På rasterna spelade man
fotboll eller hoppade twist.
Man var alltid i tid till den nya lektionen efter rasten. Den man hade mest
respekt för i skolan var lärarinnan. Allt hon sa gjorde man. I trean var
man äldst på lågstadiet, gud så stor man kände sig.
Fast man var fortfarande rädd för sexorna som var långa och stora mot en
själv.
Man började bli lite olydiga fast vi var fortfarande frökens änglar.
I fyran bytte vi lärarinna och vi fick en ännu snällare än den förra.
Vi började ha slöjd och engelska.
Engelskan var det bästa ämnet även om jag inte var så bra.
Men jag hade ju som tur var en äldre syster som hjälpte mig.
I fyran började allt lärarbyte, vi fick vikarie på vikarie. Vi blev allt
stökigare och pratigare.
”Lärarsnacket” gick på lärarrum|met om våran klass och tillslut ville ingen
lärare vikariera för oss.
(Det är väl på grund av lärarbytet varför vi är som vi är).
I fyran började också mobbingen mot klasskamraterna, jag var faktiskt lite
utsatt själv men det klarade jag mig ur. Vi fick också 4 nya elever till
klassen.
”En av dem blev min bästa kompis för 2 år.
Sedan umgicks jag med några andra ”tjejer” i klassen. Efter ett år var det
lika|dant som med den andra. Jag blev helt ensam.
Men då kom Laura från ingenstans hon bjöd mig till hennes
födelsedagskalas.” I femman fortsatte lärarbytet. Det kom mer och mer prov.
Mer läxor och förhör.
I femman började man också att sminka sig lite man gick mycket på disco som
var i skolans bamba. Man var inte ett dugg rädd för sexorna längre.
Lärarna gillade oss mindre och mindre.
På rasterna satt man och lekte ”sanning eller konfa”. Man gick också upp i
skogen och var i pojkarnas kojor dom byggt.
I bamba var man nästan stöddig mot alla på låg|stadiet, bamba tanterna var
man också ganska ”tyken” mot.
I bamba satt man alltid till sist och väntade på vaktmästaren.
På rasterna spelade man fortfarande fotboll eller hoppade twist.
Man brydde sig mer hur man såg ut utseende|mässigt.
Man umgicks lite med med killarna i klassen på fritiden.
Man frågade också chans på en kille, svarade han ja så blev man ihop eller
nej, tvärtom.
Killarna började åka skate|board.
I sexan var man äldst och bäst.
Proven kom allt tätare på varann.
Man valde tillvalsämne till högstadiet och läraren var och hälsade på.
En dag fick vi besöka högstadiet, då kände man sig verkligen liten.
Man gick från klassrum till klassrum.
Man fick faddrar från åttan.
I sexan var det inte lika mycket mobbing heller.
Vi hade fått en fast lärare som inte var mycket att ha.
Hon vågade aldrig säga ifrån om vi var stökiga.
Och även om vi var stökiga och tykna så fick vi alltid en chokladbit eller
något
annat.
Vi var också på Liseberg hela klassen och hon skulle förstås med.
Hon kom i Rödskinnkjol och likadan jacka och höga pumps.
Vi brydde inte ett dugg om vad hon sa.
Jag tror dem flesta ångrar det nu.
När vi skulle börja sjuan var allt mycket större och spännande.
Stora pojkar som man gick och tittade på.
Vi fick också egna skåp som vi hade våra böcker i.
Man hade inte heller ett och samma klassrum.
Man bytte t.o.m lärare för varje ämne.
Man hade många nya ämnen. Man fick lära sig ett nytt språk om man ville
det.
Jag och min kompis började umgås med pojkarna i nian. Vi pratade med dom på
rasterna eller efter skolan.
Vi var nog dom ända sjuor som umgicks så mycket med dom äldre.
Inte ens gymnastiken var likadan som på låg- och mellanstadiet.
Killarna hade för sig själva och vi tjejer hade också för oss själva, fast
vi hade gymnastik med en annan sjuas tjejer.
Också här kom proven tätare. På morgonen innan man skulle ta bussen till
skolan längtade man till skolan.
2 elever som gick i våran klass bytte skola.
Båda gick till Dalskolan. En av dem kom tillbaks och går här fortfarande.
Det blev mer disco än förut och man var ute mer på kvällarna.
Sjuan var ganska svår tyckte man då.
I åttan blev det ännu svårare.
Alla nior man umgicks med slutade.
En del började röka och dricka.
text saknas
till gymnasiet.
men som tur var har jag redan bestämt mig så jag behöver inte tänka på det
mer. Nu kan jag tyvärr inte skriva mer för så där jättelänge har vi ju inte
gått i nian. Men här är jag nu och berättar hela min skolgång i ett prov.
Hoppas kunna berätta något mer någon annan gång.
Slut

Inskannad version

Mina nio skolår
Innan jag började första klass, fick jag komma till klassrummet ensam med
mamma för att hälsa på våra två fröknar. Jag hade redan träf|fat dem en
gång förut, men då tillsammans med hela klassen när vi gick på förskolan.
Denna gån|gen fick jag veta vart jag skulle sitta någonstans, och vart jag
skulle hänga mina kläder. Jag fick en plats alldeles framför fönstret, och
jag målade en namnskylt som tejpades fast på bänken. Jag fick också måla en
namnskylt som tejpades upp ovanför min krok där jag skulle hänga upp mina
klä|der.
Klassen var indelad i två grup|per. Den röda och den blå gruppen. Den röda
gruppen började alltid klockan åtta på morgon, medan den blå började
klockan nio. På eftermiddagen slutade den röda gruppen en timme tidigare än
den blå. Jag gick i den röda gruppen.
Oftast gick jag till skolan till|sammans med tre killar i klas|sen, men
ibland var vi arga på varandra och då var det oftast jag som fick gå
ensam.
När vi började i tvåan, började vi ha lite läxor, och då var det nästan
alltid en ramsa vi skulle lära oss att kunna läsa rent ur en bok. I boken
vi läste ur, var det en ramsa för varje bokstav, och jag kommer fortfarande
i håg en del av dem.
Det året slutade en av våra fröknar. Hon skulle ha barn. Vi fick en ny och
henne tyc|kte jag inte alls om. Jag tror inte det var någon gjorde det.
I början av trean skulle vi åka på lägerskola. Vi åkte till ett ställe som
hette Neskarö. Det tyckte jag var roligt. Stället låg aldeles vid havet,
men det var på hösten så det var lite kallt att bada. Vi tvingade oss att
göra det i alla fall.
I trean hade vi något som kallades gammeldags skoldag. Då skulle alla klä
sig gam|maldags, vi skulle skriva med bläckpennor och vi var tvungna att
stå på ett fint led innan vi gick in i klass|rummet.
Jag hade på mig en blåprickig klänning som mamma hade haft när hon var
liten, och så hade mamma flätat mitt hår, och lagt upp fläterna på huvudet.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så ful och löjlig som jag
gjorde då. Fast mam|ma sa att hon tyckte jag var jättefin, och att hon var
så stolt över mig.
I slutet av trean kom läraren vi skulle ha i fyran och hälsade på oss. Han
lekte en lek med oss, där vi skulle lära oss tre engelska ord. Någon skulle
gå fram och ställa sig med näsan mot tavlan och blunda. Sedan skulle någon
annan ställa sig bakom honom och fråga:
Who am I? Och sedan skulle personen gissa vem det var som stod bakom
honom.
När vi började fyran, började vi också på en annan skola. Skolan hette
Burhalla, och det var bara fyrorna som gick där. Jag tyckte om det året.
Kanske p.g.a. skolan, kanske pga. att vi börjat läsa engelska. Jag tyckte
mycket bra om engelska då, men den känslan svalnade snart.
I från femman kommer jag näs|tan inte ihåg någonting. Det var ett tråkigt
år då det nästan inte hände någonting speciellt Jag tyckte allt mindre om
våran lärare. Jag tyckte att han var orättvis, och att han slarvade med det
mesta.
När vi började sexan, åkte vi nästan med en gång på läger|skola. Vi var då
i Norrberga. Jag tyckte inte om stället, och det var allmänt tråkigt där.
Efter jul det året, bytte vi lärare. Jag hade sett fram emot det. Läraren
vi fick var en käck norrlänning. Hon var alltför käck tyckte jag. Men hon
var ju snäll, och hon ville ju alltid alla väl.
Jag tyckte att det var roligt att börja sjuan, att inte alltid sitta i
samma klass|rum med samma lärare.
Vi fick bra klassföreståndare, men de byttes snart ut motandra. De andra
var också bra, så det gjorde mig ingenting.
Jag tyckte inte att vi fick mycket mer läxor i sjuan, mot vad vi hade haft
i sexan. Men fler prov fick vi, och det var ju inte så kul.
För övrigt så hände det inte så mycket i sjuan. Ingenting som berörde mig i
alla fall.
I åttan fick lite nya lärare igen i en del ämnen, men det gjorde inte mig
någonting.
Vi började med hemkunskap i åttan, och det tyckte jag var ett rätt så
roligt ämne.
Att vi började med betyg i åttan berörde mig inte särskilt mycket. Man får
göra så gott man kan, och så får man se hur det går. Om det inte går bra,
får man försöka göra bättre än vad man kan nästa gång, om det nu är
möjligt.
Nu i nian har vi bytt lite lärare och så igen. Nu tycker jag att jag har
bra lärare i allting. Jag trivs bra på denna skolan, och jag har ingen lust
att byta skola efter detta året. Jag har inte en blekaste aning om vad jag
vill bli, och jag bekymrar mig inte så mycket över det heller. Allting
ordnar sig nog snart, det brukar ju vara så.

Inskannad version

Mina skolår

Första dagen i skolan var en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag skulle
börja i klass 1 d på Stensjögården. Skolan hade skickat hem en klasslista,
men jag visste inte vilka hälften på listan var.
Mamma tvingades att följa med mig och vi blev varmt välkomna av min
lärarinna, Maj Ekeroth. Klassen såg ganska okej ut och jag hade mina
närmaste vänner från förskolan med mig. Efter två år med klassen flyttade
vi och jag skulle börja på en ny skola, Parkskolan.
Där var klassen bra. Jag fick snabbt nya vänner och vande mig vid
deras miljö. Min nya lärare, Lise, såg fort att jag var en elev som brydde
mig om skolan och var snabblärd. Jag tyckte mycket om henne, även om jag
bara hade henne under ett år. Hon var snäll, rar och gjorde alltid något
roligt utav tiden. Spela piano kunde hon mycket bra och det tog jag som ett
plus.
Nästa termin när klassen skulle börja fyran fick vi två nya lärare,
Sara Lennartsson och Annesofi Söderberg. De var trevliga, men jag tyckte
bäst om Sara, hon var bestämd och rättvis medan Annesofi mest surade. Vi
hade ett trevligt år tillsammans och när vi slutade fyran då vi skulle
börja femman efter sommarlovet berättade Annesofi att hon hade fått jobb på
en annan skola och vi skulle åter igen få en ny lärare.
Han hette Steve Hensch, engelsman och ganska ung, undervisade oss i
engelska och SO-ämnena. Honom trivdes vi mycket bättre med och vi hade ett
bra år tillsammans.
Det värsta med klassen på Park var att killarna ofta tafsade och
höllt på. Jag minns riktigt en dag.
Det var fredag. Vi skulle in efter middags|rasten och alla killarna
samlades runt mig, de började hålla på så mycket att jag blev sur och
ledsen. Jag sprang iväg till toaletterna, innan jag hann låsa dörren var en
av killarna med mig inne på toaletten. Jag bad honom gå ut men han kunde
inte sa han, eftersom de andra höllt dörren utanför. När de äntligen
öppnade var jag så upprörd att jag sprang ner till toaletterna en våning
under och låste in mig där istället.
Efter ungefär en kvart kom två av mina tjejkompisar i klassen och bad
mig öppna dörren. Jag ville inte, kunde bara inte sluta gråta och tycker
inte om att visa mig då. Slutligen öppnade jag och vi gick upp till vårt
klassrum. Lärarna hade fått reda på vad som hade hänt. Sara skällde ut
killarna som hade gjort allt, Steve satt i ett annat rum och väntade på
mig. Jag gick och satte mig hos honom, han ville veta exakt vad som hade
hänt detaljerat. Det var svårt att berätta, allt hade gått så fort och det
kändes så hemskt.
Sara kom också sen. Hon berättade att de hade fått utskällning,
vilken jag hörde och om de gjorde något igen skulle föräldrarna kontaktas.
Det var en lättnad, vi pratade inte om händelsen igen.
Inför nästa läsår, som var sexan flyttades klassen automatiskt till
Lundegård. Jag och några till från klassen valde att byta skola eftersom vi
inte ville gå där, skolan hade inte bästa ryktet precis.
Jag skulle nu gå mina sista grundskoleår på Carl Fredriksskolan.
Inför sexan skulle man välja ett B-språk, tyska eller franska, om man nu
ville. Jag valde tyska.
Eftersom jag red då, vilket jag tyvärr har slutat med nu så hade jag
min bästa vän från ridskolan i min nya klass. Under vårterminen träffade
jag en kille på skolan, han var min pojkvän senare under ungefär fyra
månader. Kanske var det det bästa som hänt i skolan?
När vi skulle börja sjuan skulle ala klasserna splittras och bli
indelade på nytt. Det var kanske bra, men ändå inte. Jag hamnade i klass 7
E, inte precis en klass man ville gå i, där var ett antal elever som var
helt av banan liksom.
Precis innan jullovet i sjuan fick jag reda på att jag skulle bli
korsettbehandlad. Min rygg var inte som den skulle, jag hade scolios. Detta
tog jag hårt. Jag ville inte ha någon korsett, det vill nog ingen, men
iallafall. Den var av hårdplast och gjorde ont. Jag kunde inte använda de
kläder som jag ville, var tvungen att använda slappa byxor och stora tröjor
för att dölja min sak. Trivdes inte alls, speciellt inte i skolan. Kunde
inte vara mig själv och såg konstig ut. Slutet blev att jag slutade använda
den som jag skulle.
Nu går jag i nian, det är min sista termin här på Carl Fredrikskolan.
Det känns bra, men ändå inte. Kommer sakna alla de som verkligen har betytt
något.
Jag har sökt till Samhällsprogrammet med inriktningen
samhällsvetenskap på Silversjö här i Trelleborg. Har varit där på
studiebesök och hälsat på. De har och håller på att bygga om. Där är och
kommer att bli mycket fint. Trivdes jättebra där och jag tycker att det ska
bli skönt i en annan miljö. Jag ska fortsätta att läsa tyska, vilket jag
tycker bra om och hoppas på att komma i en klass jag kommer att trivas med.
Min älskade vän, själsfrände och allt har sökt till en annan linje och hon
är helt klart den jag kommer att sakna mest.
Tänker positivt, jag har bytt skola, klass och lärare ganska mycket
och då har det gått bra. Det kommer det att göra nu också.

Inskannad version

Mina skolår

Allt förändrades i åttan. Det var då jag började plugga. Jag hade precis
börjat åttan, och hade mycket press på mig. Det var mitt första skolbetyg,
och jag ville inte göra mina föräldrar besvikna.
Jag kommer ihåg sexan och sjuan jag gjorde aldrig mina läxor och gick
sällan till lektio|ner. Men nu var jag tvungen att ändra på det.
Jag började plugga hårt, och gick alltid till mina lektioner. Det började
kännas riktigt bra. Jag gjorde mina läxor och var mycket aktiv på mina
svenska lektioner. Det var första gången som jag kände att jag kunde klara
skolan. Och jag imponerade på många lärare, och snart började de att tro på
mig. Jag var väldigt lycklig och nöjd.
Så småningom började jag att älska skolan, mina läxor, lektionerna och
proven. Allting blev mycket lättare och jag ville aldrig sluta åttan. Åttan
var mitt livs höjdpunkt, för varje dag det gick, blev jag bättre i varje
ämne. Jag tog vara på mina möjligheter, och ville inte slösa min skoltid
till allt annat. Jag hade några vänner som inte brydde sig om skolan.
Och jag är väldigt glad att jag började plugga itid. Vem vet vad jag hade
för mig idag. det är min lyckliga och största minne från åttan.

Inskannad version

Mina nio skolår
Hagaskolan där var mansmå och klen och dom som gick i trean dom var stora
och tuffa. Jag minns en händelse då vi kastade kula på tensoldater. Jag och
några andra killar stod och kastade kula, då råkade jag träffa tensoldaten.
Då rusade en kille i trean fram och sa att det var han som träffade
tensoldaten.
Men jag blev så arg så att jag tog den i från honnom. Han blev då arg och
började jaga mig. Tillslut kom jag till en fröken och jag stannade genast.
Jag sa fröken han försöker ta min tensoldat. Han blev då rädd och gick i
väg, så den rasten klarade jag mig.
En annan händelse var när vi spelade bränd boll.
Vi stod där och slog, sen när det var min tur och slå, så råkade det gå en
lärare längre bort. Jag tänkte så långt slår jag aldrig. Jag slog till och
bollen den flög i väg och träffade mitt på läraren. Så den dan blev inte
lyckad den heller. På hagaskolan var det ganska roligt men det var ganska
litet. Idrots hallen rymde knappt en klass. Jag mins en gång då jag och
Janne hade kastat lite papper på varandra i klass rummet. Det var genast
några som skylde på oss. Så vi fick stanna kvar en lektion och räkna matte.
Läran vi gick för hette Rigmor Tynell.
Eken skolan där var det mycket större än hagaskolan tyckte jag. Där spelade
vi mest basket och kastade boll. Jag minns när det var vinter och vi
kastade snöboll, så var det en kulle sexerna stod på och vi skulle försöka
att ta bort dom.
Men det var på egen risk att försöka ta sig upp på kullen. Man kunde bli
tagen och bli mulad i ansiktet med snö. Det var inte så bra. Eller så tog
dom en och stälde sig i en ring och kastade på en. Men vi hade andra raster
som inte 6 orna hade. Då brukade vi kasta snöboll- på varandra i stället.
Det var mera jämna ots.
Vi brukade också skrämma fröken ibland. Då sprang vi allihop in på
toaletten, och när hon kom så var vi Jätte tysta. Hon öppnade klassrummet
ingen var där. Då rusade allihop ut och vrålade från toan och hon blev
jätte rädd. Men hon hade ett prick system, när man kom försent tio minuter
efter idrotten tex så fick man en eller två prickar. När man hade tio
prickar så fick man sitta kvar en lektion. När terminen var slut så kunde
man få en stor klubba godis|påse, om man inte hade nån prick.
Vi hade också tävlingar på luffarschack. Jag kom till final där mötte jag
Kajsa-Stina. Jag vann första omgången, Andra vann hon och det tredje och
sista van hon med. Men jag är nöjdändå. Jag blev ju tvåa i klassen.
Bergaskolan: Här var det mycket mera folk och så fick man skåp och nycklar
egen klass toa. Här var niorna mycket större, men man kände ju en del. Här
kunde man köpa macka, bullar, klassspela pingis och biljard. Det var också
något nytt. Men nu käns det bra och gå i nian, nu är man störst.

Inskannad version

Mina skolår

Trygghet Gemenskap

Dessa tre grundstenar är vad min berättelse grundar sig på.

Först ska jag sätta er in i bilden: Jag har gått i samma klass i fem
år. Under åren har den tunnats ut, men nytt, friskt blod, har aldrig
tillåtits blandas in.
Runt varandra har vi byggt en gemenskap, stark, ty den kom att bli vår enda
trygghet. Vår klass A, A – vi har alltid varit A, kom till sin början i
sexårsverksamheten, ty det var sagt så att en stark gemenskap redan så
tidigt som möjligt var något mycket positivt. Allt var så perfekt uttänkt.
De lärare vi haft, som alla var kvinnor, var de lärare som blev vårt första
substitut för våra mödrar. Det var inte mer än naturligt att det var dessa
som skulle över|lämna oss till skolan. Skolan ja. Att börja ettan var
paradiset. En gång i veckan tog våra lärare med oss till vårt blivande
klassrum, där vår blivande klassföreståndarinna väntade. En fantastisk
sådan. Första ”lektionen” ängnades åt presentationer samt instruktionen att
till nästa tillfälle vi skulle ses, ta med oss kuddar hemifrån. Det var vår
frökens, vi skulle kalla henne så, åsikt att kuddar re|presenterade
trygghet från hemmet. Nästa gång tog vi mycket riktigt med var sin kudde,
och vi instruerades att placera dem i en ring. Vi satte oss ned, och
talade. Vi fick bekanta oss med klassrummet, inreda bänkar, men mötet
avslutades alltid med att klassen satte sig ned i cirkeln.
När vi väl skulle börja första årskursen, kände vi redan till allting så
pass väl att vi kunde börja undervisningen direkt, med engelska sånger och
räkning. Personlighet uppmuntrades och bokpapper samt tecknings timmar,
representerade detta.
Det hela lyckades: Skolan blev ett nöje. Allting var frid och fröjd, men
allting har också en baksida.
En så älskvärd fröken, blev älskad även på annat håll, och detta ledde till
nyheten – Hon var med barn. Till en början var detta endast ett glädje
moment i vår tillvaro. Sedan kom det till vår kännedom att hon skulle
försvinna, överge oss, för barnet! Förlusten av vår stora trygghet, ledde
till starkare sammanhållning i klassen. Klass A. Budskapet om vår nya
lärare, fäste vi inte allt för stor vikt vid. Vi var övertygade om att det
bara fanns bra lärare. Vi hade fel. Den lärarinna vi fick var en
pensionerad sådan, som återtagits i tjänst, då hon hade stor erfarenhet;
och bodde i området.
Vi var alla nyfikna på hur hon skulle lägga upp undervisningen, men behövde
inte vänta länge. Metoden var belöning – bestraffning, med betoning på det
senare. Några var nyfikna på hennes tolerans nivå, och testade gränserna.
Hennes erfarenhet sade henne att det bästa sättet att få stopp på detta,
var att skilja bråkmakarna från varandra.
De skärmar på hjul som tidigare tjänat som anslagstavla samt bestyr i
diverse lekar, tjänade nu syfte som rumsavdelare. Dessa skulle hindra
elementen till problem från att ta kontakt. Ack så fel man kan ha. Murar
byggs för att rivas, och det som sker bakom en, anas inte av någon på andra
sidan. Papperskriget var ett faktum. Nya bestraffnings metoder. –
Motåtgärder. Nu blev bestraffningsmetoderna servar vi skulle smasha på.
Gemenskapen stärktes av att vi ställdes emot lärarinnan. Sedan drabbades
jag av en lunginflammation. Denna ledde till drygt en termins frånvaro.
Dock låg jag vid återvändandet, fortfarande först i räkne|boken, vilket
tyder på vad som hänt under tiden. Själv hade jag dock glidit ifrån
gemenskapen under den tid jag varit borta, och jag sällade mig till den
mindre grupp av elever som föredrog lugnet framför öppet uppror.

När lågstadiet var avklarat, fick vi en ny lärarinna i fyran. Vid detta
lärar|byte var det precis som det första, fast tvärt om. Nu tänkte vi att
vi omöjligt kunde få en bra lärare, då våra förhoppningar redan grusats en
gång. Med dessa negativa ögon mötte vi nästa ”utmanare” som vi börjat se
lärare som. Vad som bör nämnas är att vi i trean ständigt bytte lärare
mellan diverse vikarier, då vår föreståndarinna återgått till pensionen.
Denna konstanta växling förorsakade otrygghet och vidare separation från
gruppen å mina vägnar. Om vår nästa lärare finns inte mycket att säga vad
det gäller påverkan av gruppen. Gruppkonstellationerna stärktes, och jag
kan nu i efterhand säga att individbetoningen av mig var ytterst positiv
för mitt framtida skol|arbete. Under hårda läxor (Det behövdes med tanke på
lektionerna), fick jag en bred kunskaps bas.

Efter tre år i mellanstadiet bestämdes att situationen inte kunde låtas
fortgå längre. Mest p.g.a. klass rivaliteten antar jag. A och B hade blivit
oerhört patriotiska. Tvister om något så trivialt som delade bandy-mål,
kunde utlösa fullskaliga slagsmål. Genom åren hade vi i A:s antal
decimerats kraftigt. Från dryga trettio, var vi nu endast elva. Många hade
bytt klass till B, ännu fler bytt skola. Situationen var ohållbar, men den
var det enda vi hade. De ingrodda relationer vi hade till varandra hade
präglat en grupp som utgjorde lärar|kårens skräck. Vi slog ifrån oss allt
och alla. Lösningen blev en klass uppblandning. Varifrån man skulle få folk
var inget problem. B överskred nu fyrtio. För att slå hål på
sammansättningarna satte man sig i skol|ledningen ned och kontemplerade
samt samrådde med de två klassföreståndarna.

Detta kom att bli slutet för klass A. Vi, även jag, opponerade oss kraftigt
emot förslaget, och det skulle varit omöjligt att splittra klassen, om det
inte varit för vår första lärarinna. Hon kom tillbaka. Och visade upp
barnet. Vi var så slagna med häpnad att vi inte kunde säga så mycket. Det
gav oss distans. Vi kunde se tillbaka på åren. Vi såg att nya klasser
kanske inte skulle vara så dumt.

Inskannad version

När jag skulle börja ettan var jag glad, för det var något stort och man
kände sig stor.
Redan första dagen i ettan fick vi läxa vi skulle rita vad vi ville. Det
var jätte roligt med läxor på den tide i ettan, med den synen på läxor har
jag absolut inte kvar.
Läraren vi hade i låg stadiet tyckt jag om i början men ju länngre tiden
gick destu mer och mer började jag tycka mindre om henne. Hon blev väldigt
iriterad på små sake och när hon blev sur på någon så drog hon och slet i
en.
Sen när jag kom upp till mellanstadiet där har jag nog haf det bästa och
lärt mig mäst. Min lärare jag hade där var Lennart Jansson den absolut
bästa läraren jag någonsin har haft han hade allt. Han kunde skämta, han
lärde ut som ingen annan lärare kan som jag någonsin har haft. Alla anndra
klasserna tyckte han var sträng och arg men det var han inte, bara man
gjorde som man skulle så sa han ingenting. Det ända negativa med honom var
hans gympa uppvärmning som var alldeles för långa man fick alldrig tid att
göra någonting nästan.
Klassen jag hade i ettan till sexan trivdes jag bra i alla var vän
med alla alla pratade med alla så det kändes lite tråkigt att vis skulle
splitras till hög|stadiet. Det var tungt att lämna min lärare han var nog
den jag saknade mest för jag kommer ju att träffa klasskompisarna och gå i
samma klass som dom jag valde.
Först var jag inte så glad för att börja i högstadiet för man blir minst
igen nya lärare ny klass, men själv klart väldigt spännande också. Så
började högstadiet blev väldigt nöjd med klassen trivs jätte bra.
Vi fick två stycken jätte bra klassföreståndare som vi inte fick ha kvar
och sedan dess har vi hållt på och bytt hela tiden. Men dom två vi har nu
är också väldigt bra.
Jag har nog haft roligast i högstadiet men bäst i mellan. Mycket är klassen
som är rolig och bra. som jag har fått masor med nya kompisar ifrån.
Jag tror det kommer kännas väldigt tråkigta att lämna klassen och
Granhöjdsskolan men samtidigt ska det bli väldigt kul också att börja på en
speciel inriktning på en ny skola.
Skolan är rolig om man bara vill.

Inskannad version

Mina skolår
Jag minns den dagen när jag gick till skolan. Det var en fin sommar dag
solen sken och det var jätte varmt ute. Jag kommer ihåg att jag var så
stolt och glad. Jag gick där med min nya väska jag höll inte ens mina
föräldras händer längre för att jag tyckte att jag hade blivit vuxen nu så
det skulle vara pinsamt tyckte jag. När jag kom in på skolgården träffade
jag alla mina nya kompisar, fast visa skände jag redan från dagis. När vi
kom in i klassrument stod allas namn på bänkarna. Jag blev alldeles chockad
för att jag aldrig hade sett så många böcker innan. Vår lärare hette Maja
lisa hon var rätt snäll men hon var jätte tjock det är det ända jag minns
av henne. När vi började tvåan så fick vi flytta in i en ny byggnad den var
jätte fin, teglet var målat rött, stor var den också. Jag minns att allting
luktade så nytt bänkarna var mycket bättre. Och vi åt vi klassrumet. När vi
började i tredje klass så var vi äldst vi tyckte att vi var så kolla och
gryma så vi retade dem som gick i ettan och tvåan. Jag mins att vi var så
störiga så att inga vikarier ville ha oss för att vi kröp på golvet och på
bänkarna vi kastade penor och sudgumi på var andra matkrig hade vi också vi
kastade till och med på vikarien så hon vände sig och gick. När vi skulle
börja på Mellan stadiet fick vi börja på en ny skola. och vi fick en ny
lärare som hette Gunnar han var mycket snäl och rolig. Men det var rättså
svårt att byta skola minns jag för att vi kände ingen annan en bara
varandra som var från den gammla skolan. Åren gick och nu var vi så stora
att vi var äldst på mellanstadiet fast nu hade vi blivit så mogna så vi
kastade inte saker på varandra i stället så hade vi nu blivit den bästa
klassen på hella skolan alla lärare ville ha vår klass för att vi var så
bra. I slutet av sexan så hade vi en fotbolsturnering jag stod i mål jag
släppte bara in tre mål på hela turneringen och vi vann det året. Året inan
så blev vi tvåa. Och nu var det dags för sommar-lov. Vi skulle börja sjuan
det var ett stort steg i tre år hade vi gått och varit rädda för den stora
byggnaden med dem stora killarna som hade hår under armarna. Och stora var
de också nästan två gånger så stora som vi. Första dagen på högstadiet jag
skände mig så liten när vi gick i korridorerna den största skillnaden var
att vi hade fått jätte många lärare. Jag hade nu börjat i en ny klas med
elever från tre andra skolor. Jag hade hamnat med sex andra elever från min
gamla klass, det var rät skönt att käna några från inan man kände alla
sjuor på skolan. Jag var jätte nöjd med min klass 7D. Nu kände jag allvaret
med högstadiet vi fick bara prov hela tiden nästan varje vecka det var rätt
jobbigt i början men man vande sig. Och så gick det året nu var det dags
för åtan och nu hade vi fått riktig bra samanhållning i klassen. Förutom
det så kände jag ingen större skillnad kanske litte mer prov. Det som
gjorde mig gladast var att vår spansk lärare hade slutat för han var
riktigt dum i huvudet för att han gav oss bara läxor hela tiden och prov på
varje avssnit. Och nu närmade vintern och vi skulle få vårt första betyg.
Jag var inte så nöjd jag fick bara 5 vgn jag var litte besviken men det var
bara bra tror jag för att då fick jag mer motivation till skolan jag
började att göra mina läxor gjorde bättre prov resultat och jag höjde mig
till våren med 5 nya Vgn. Och så var det dags för 9 det var riktigt jobbigt
den första månaden det var jätte varmt ute det gick knappt att andas inne i
klassrumet. Och det var nu dags för vår andra prao tid det var jätte roligt
jag jobbade på en bygg firma i två veckor och jag har nu fått ett sommar
jobb där det ska bli jätte roligt och nu hade alla äntligen fått sina
mopeder vi åkte runt varje dag och vi satt och snackade med dem hella
tiden. Jag tycker att det ska bli jätte roligt och spännande att börja på
gymnasiet och träffa nya kompisar och börja på en ny skola i stan och det
ska bli spännade att se om man kan komma in på den skolan man valt i första
hand. Det ska bli jätte skönt att sluta grund-skolan. Fast jag tror att det
kommer att bli mycket jobbigare i gymnasiet än i grundskolan för att man
har större press på sig och det är indivuella arbeten. Men det ska nog gå
bra vi får låtta framtiden vissa sin sak.

Inskannad version

Mina skolår
Äntligen! Sista året i grundskolan.
Så tänker nog de flesta i årskurs nio just nu. Många tycker att det är
väldigt skönt att snart sluta, slippa outhärdliga människor. Själv tycker
jag att det ska bli rena himmelriket att komma till en ny skola med nya
människor. Börja om på nytt. Inte för att jag är missnöjd med den jag har
varit i dessa år, absolut inte. Men att kunna vara lite mystisk, få lära
känna nya människor och att dem får lära känna mig. Det längtar jag till.
Hur har nu mina nio skolår varit? Jo, de har varit fantastiska! Jag har
alltid tyckt om att gå i skolan, träffa människor. Jag är väldigt social
och jag älskar människor. Jag har alltid haft bra lärare som jag har tyckt
om. En del har varit strängare än andra, men de har alltid varit rättvisa.
Under mina nio skolår har jag också lärt mig väldigt mycket. Lärt mig hur
människor fungerar, lärt mig vilka kompisar som man skulle släppt för länge
sedan.
Det första skolåret minns jag mycket väl. Jag var rätt feg då. Jag var t.ex
livrädd för sexorna, de var så stora och skräckin|jagade. Nästan som
monster. Något som jag också minns väldigt väl var hur man gjorde när man
inte orkade äta upp potatisen i matsalen. Då tryckte man ihop potatisen på
tallriken med hjälp av servetter. När man sedan skulle gå och ställa
tallriken och slänga maten hoppades man innerligt att ingen skulle märka
det.
Hela lågstadiet var en period där man lekte väldigt mycket och lärde känna
sina klasskamrater.
Däremot var fyran, början på mellanstadiet, en ganska stor förändring. Det
började många nya i klassen och skolattityden förändrades. Inte på grund av
de nya klasskamraterna, utan på grund av att man helt plötsligt skulle vara
mer kaxig. Inte mycket lek, nej nu skulle man bli som de vuxna. Många
provade att röka i femman, sexan. Man började tröttna på sina
klasskamrater. Många som varit ens kompisar lämnade en helt plötsligt, för
nya, äldre kompisar.
I sexan gjorde man många viktiga val inför högstadiet. Man skulle välja
vilket språk man ville läsa, man skulle skriva elever på en lista som man
ville komma i samma klass med. Sommarlovet mellan sexan och sjuan var en
nervpirrig period. Man tänkte på hur ens nya klasskompisar skulle vara, hur
den nya skolan skulle vara. Hur man skulle hitta i den nya skolan. Sjuan
var ungefär som en testperiod. Man lärde känna sin nya klass, sin nya skola
och sina nya lärare. Man fick inga betyg utan lärarna kollade mest av vad
man kunde. En stor förändring skedde i sjuan, man började bli vuxen. Mer
ansvar, mer läxor och mer prov. På hösten i åttan fick man sina första
betyg. Det var väldigt spännande. I åttan fortsatte vuxenutvecklingen. Ännu
mer ansvar, läxor och prov. Nu kände man i stort sett även sin klass. Efter
åttan kommer nian som alla vet. Nian, ja här börjar det fulla allvaret. Här
kommer det prov i stora lass. Ett skepp kommer lastat med en massa prov.
Det var verkligen mycket pluggande på höstterminen i nian. Mycket stod på
spel, det var de betygen som man skulle söka in preliminärt till gymnasiet
på. Gymnasiet. Det ordet har man tänkt på mycket. Man har besökt ett
flertal skolor, haft föräldrarmöten och fått tonvis med gymnasieinformation
och häften hem i brevlådan. Man blir en aning förvirrad kan jag gott säga.
Men som sagt, jag ser framåt. Citatet ”Jag bryr mig om framtiden, jag skall
tillbringa resten av mitt liv där” är väldigt bra. Slutligen vill jag säga
att åren i grundskolan har varit många lärorika år för mig och det är jag
väldigt tacksam för. Hoppas att du är det med.

Inskannad version

MINA SKOLÅR
Jag minns första dagen då jag skulle börja skolan som det var igår. Jag
hade en rosa, tunn och lite fluffig jacka på mig. På ryggen hade jag en
rosa liten ryggsäck med Mimmi på. Jag var så stolt över min nya ryggsäck
och lycklig att få börja skolan att jag fullkommligt lyste av lycka.
Dagen innan hade mamma flätat mitt blonda hår och jag hade sovit med
flätorna så att det på morgonen var lockigt.
Innan jag skulle gå till skolan skulle pappa fotografera mig utanför huset.
Det var en perfekt dag att fotograferas ute. Det var soligt och varmt och
det var min första skoldag. Det var väldigt speciellt för mig den här
första skoldagen. Även om jag hade det här stora lyckliga leendet på
läpparna hade jag en stor sten i magen som tycktes växa hela tiden ju
närmare Lyran jag kom.

När jag kom in i klassrummet och jag såg att jag nästan kännde alla började
stenen i magen att krympa. Under mina två första år gick jag i en ett-trea
som det kallades då. Det var en klass där man blandat åk 1-3 i en och samma
klass. Jag hittade snabbt nya kompisar. Bland mina nya kompisar fanns det
även de som var ett eller två år äldre än jag själv. Men jag kom bra
överens med dem också.

På rasterna brukade vi leka i ett busksnår ganska nära skolan. Vi gjorde
små boxar och bestämde vilka som skulle vara hästar och bo i boxarna och
sedan vilka som skulle vara skötare. Jag fick oftast vara häst. Men det
gjorde ingenting det var lika roligt som att vara skötare. Andra saker vi
gjorde på rasten var att bygga kojor i skogen som låg intill skolan.
Vi byggde jättefina kojor men de förstördes oftast eftersom de var så små
och klena. Men en dag gick jag, mamma och min lillebror Johannes en
promenad i skogen precis vid skolan. Jag kom då på att jag ville visa kojan
som jag och mina kompisar hade gjort. På vägen in i skogen hittade vi
pinnar och grangrenar som vi tog med till kojan och byggde upp den till en
jättefin och kraftig koja.
Nästa dag då mina kompisar fick se kojan jublade de av lycka. Jag var så
stolt över min mamma som hade hjälpt mig med att bygga en så bra koja.

I trean fick jag byta till en hel trea för att ett-trean skulle splittras.
Min nya klass var inte så bra för att jag hade kommit ifrån mina kompisar.
Jag hittade aldrig någon riktig kompis i min nya klass. För första gången
hade jag fått en manlig lärare som inte var så speciellt snäll. lasse som
han hette, var sträng och lång. Jag gick bara ett år i den klassen men
under hela året gick jag och var rädd för honom. Bara längden gjorde att
vem som helst skulle ha blivit rädd för honom.

Men i fyran fick jag byta klass igen men den här gången till en jättebra
klass. Jag gick i denna nya klass fram till sjuan.
Jag hade fått en jättesnäll lärare som hette Ulla. Klassen hade bra
gemenskap och alla kunde vara med alla. Vi hade så roliga och lärorika
läger och resor att jag aldrig kommer att glömma dem.
Vi gick på museer, Gröna Lund, åt på fina restauranger, hade läger på olika
ställen som varje gång var helt rätt plats att ha läger på.

När det var dags att byta skola och klass igen började stenen i magen att
växa ännu en gång. Alla de kompisar jag fått på mellanstadiet skulle börja
på andra skolor så när jag kom till Lundsboskolan hade jag inte någon
riktig kompis.
Jag var nervös första dagen då jag skulle gå till denna främmande skola.
Jag tror inte att jag varit så nervös någon gång tidigare. Att börja på
Lundsbo betydde en stor förändring. Skolmiljön var en helt annan än den
varit på Lyran. På rasterna kunde man inte gå ut och leka på gården. Det
kom ingen och ringde i en klocka när man skulle gå in. Man fick ta sitt
ansvar och komma i tid och beté sig vuxnare. Jag var inte redo för det
ännu. Jag var fortfarande kvar i den åldern då man ville leka. Jag ville
inte växa upp utan kunna leka, bygga kojor mm.
Eftersom man inte kunde leka i skolan på samma sätt som man lekt på
mellanstadiet lekte jag hemma med mina kompisar där. Jag kom inte ifrån
detta lekande förens i åttan ungefär. Jag hade då mognat en hel del. Så kom
vi fram till nian. De tre åren i högstadiet hade gått så snabbt, precis som
tåget X2000 susar förbi när man står på stationen.

Om ett halvår ska jag börja på gymnasiet. När jag för ungefär att halvår
sedan fick reda på allt om gymnasiet kom det som ett slag i ansiktet. Jag
visste ju att jag skulle gå på ett gymnasium efter nian men, jag hade inte
tänkt på allt som jag fick reda på om gymnasiet. Att börja på gymnasiet,
betyder att jag ska byta skola, gå i en ny klass, få nya klasskompisar, nya
lärare, ny miljö, nya arbetsmetoder. Jag hade inte tänkt på allt detta.
Det är svårt att säga hur det kommer att bli på gymnasiet men en sak kan
jag säga, det kommer ännu en gång ske en förändring som kommer göra att
stenen i magen kommer att börja växa.
De bästa åren i skolan tycker jag har varit under lågstadiet. När man gick
från sexårsgruppen till skolan kände man att man blev äldre. Man hade
fortfarande leklusten i sig. Men när man kom så högt upp som till sjuan och
högstadiet tog det stopp. Man kunde inte hoppa runt och leka på skolgården.
Lågstadiet var bra för att man kunde leka och vara den man är. Ju äldre man
blev destå mer tänkte man på sitt utseende, på andras utseende och på
kläder mm. Åren på lågstadiet kommer jag alltid att minnas. De var de
viktigaste och lyckligaste åren hittils.