Mina skolår

När jag skulle börja på högstadiet i sjuan, var jag nervös. Jag var nervös
därför att skulle få träffa nya kompisar, lärare och få nya ämnen. Det var
spännande och intressant i början. I början av sjuan gick det bra. Men
allteftersom tiden gick blev det också sämre. Bråken började hägra. Vi
brydde inte oss om skolan. Vi tjafsade och koncentrerade oss inte. Våran
klass var den sämsta på skolan. Efter ett tag hade vi krismöte med vår
klassinformatör. Där vi diskuterade vad vi skulle göra för att det skulle
bli bättre. Alla var eniga:
– Sluta bråka!

Men det hjälpte föga. Situationen blev allt värre. Det blev mer bråk
istället för mindre. Lärarna fick ringa föräldrarna, för att se om de kunde
göra något åt det. Läget blev bättre ett tag, kanske i en vecka eller nåt.
Men sen var det som förut gamla dåliga tider med mer bråk och mer
tjafsande, att lärarna inte visste vad de skulle göra för att ändra på det.
Rektorn fick säga vad han tyckte för att se om det skulle hjälpa. Men icke
sa Nicke.
Hela årskurs sju handlade bara om bråk.

I årskurs åtta började läget att se bättre ut. Två av mina skolkamrater
hade flyttat. En till Skövde och en till en annan skola i sta’n. Det var
nog då allt blev bättre, bråken slutade vi gick in fört i skolan. Man kan
nog säga att årskurs åtta var en så kallad ”lyft” för oss. Det var kanske
bråk då och då, men inte jämt och ständigt som förut.

En dag var vi med i en volleyboll-turnering.
– Vi vann.
Det var tillochmed så att vi utklassade motståndarna i finalen. Men allt
var inte bra. Alla i klassen umgicks inte med varandra. Så att när vi
skulle välja lag till turneringen, skulle vi ha med två lag. Första laget
bestod av enbart svenskar, medans det andra laget var blandat. Lag ett
ville inte ha med utlänningar i laget. Mina intryck var att lag ett inte
trodde att utlänningarna inte var bra, och de andra svenskarna som var med
i lag två, inte var sportintresserade, men inte alla, några höll på med
sport.

Jag tror att lag ett ångrat sig så här efteråt. Åttan var ändå ett hyfsat
bra år, och dessutom mycket bättre än sjuan.

När vi började nian hade alla vuxit och såg äldre, mognare och klokare ut.
Dem var som helt nya människor. Det kändes som om jag bytt klass eller
liknande. Men det hade jag inte gjort, det var precis samma klass som i
åttan. Nu pratade alla med alla och det var inte som i åttan att vissa
pratade med vissa. På rasterna umgicks alla med varandra. Inga bråk, vi
lyssnade och koncentrerade oss mer på skolan. Allt var frid och fröjd.

Men så en dag inträffade det något. Vi var på väg till idrotten, började
byta om, när en strumpa började flyga runt från en till annan. Då kom en
annan kille in, strumpan landade bredvid honom men han sa ändå en sak som
fick den som slängde strumpan att reagera. Den andra killen sa: någonting
om hans mamma. De började att putta på varandra. Jag och min kompis
stoppade bråket tillfälligt och sade till den ena att gå ut. Men han
fortsatte att tjata om att dem skulle göra upp någon annanstans. Väl när
han var ute, skulle jag och mina kompisar se om han gått. Den andra
inblandade följde efter. De började tjafsa och det blev bråk igen. Den här
gången kunde vi inte göra någonting. Följden blev att en fick näsan knäckt,
och fick åka till sjukhuset i Trollhättan. Den andra blev avstängd i två
dagar. Vissa i klassen pratade inte med en av dem inblandande. Det blev
mörkt ett tag.
Men efter en tid blev det bättre igen. Vi skulle vara med i en handbolls-
turnering för pojkarna i nian. Vi vann. Läget mellan de två som bråkade
störde inte laget. Nian var nog det bästa året.

Nu när jag ser tillbaka på de tre åren (bortsett från sjuan) som gått, ser
jag ändå ljust på dem. Så när man nu ska välja till gymnasiet, lämnar jag
skolan med goda minnen. Men man får inte glömma alla bråken heller ..

Inskannad version

Mina nio skolår

Mitt allra bästa skolminne är min första skoldag.

På morgonen vaknade jag och var fruktans|värt nervös. Första dagen i skolan
bara tanken gjorde mig illamående.
Klassen skulle bestå av två grupper, för|middagsgruppen med barn från en
ort i närheten som skulle börja lite tidigare och eftermiddags|gruppen som
bestod av mig och mina Lekis|kompisar. De tre första veckorna skulle inte
grupperna gå samtidigt, men nervös som jag var tänkte jag att det kunde ha
ändrats.
Vi började klockan tolv och när jag packat väskan med bänkpapper och en
frukt till fruktstunden, gått på toaletten åtskilliga gånger ,bar det iväg.
Mamma hade jag med mig såklart
När vi gick på cykelvägen som följde skolgården upp mot den gula
tegel|byggnaden till skola, knöt det sig i magen.
Vi hittade korridorsdörren med skylten 1B på. Där inne stod redan alla
kompisar på ett led med bänkpappsrullar i händerna.
-Kan jag gå nu? frågade mamma.
Då kände jag ångesten. Tänk att bli lämnad här utan mamma. Helst hade jag
hållit mamma i handen hela dagen. Så började jag gråta. Mamma tröstade mig
och till slut kände jag mig stark nog att låta henne gå. De andra frågade
ju så klart varför jag började gråta men jag låtsades som ingenting.
Så äntligen kom fröken. Kesti Högbom som hon hette, hade jag träffat
dagen innan på ett slags kvartsamtal. Då fick jag ett häfte med bokstäver i
kanten. Det skulle klippas som ett register och detta blev min första läxa.
Jag var så stolt och jag klippte så fint jag kunde.
Nu låg häftet snyggt och prydligt i väskan bredvid bänkpappret som stack
ut och äpplet jag skulle ha på fruktstunden. Mitt bänkpapper var blått med
vita och bruna hästar på. Inte för att jag var något speciellt
hästintresserad men jag tyckte att det var snyggt.
Jag var fortfarande nervös när fröken hälsade oss välkomna och visade oss
in i klassrummet. Det luktade verkligen skola där. Bänkarna var uppställda
i två grupper längs fönstret och i varje grupp fanns två bänkrader. Jag
fick sitta i raden närmast fönstret längst fram.
Fröken hade svart kort hår ,vita glas|ögon och hon var klädd i vitt,
svart och rött. Hon delade ut pennor och suddigum till var och en. Jag lade
det snyggt och prydligt i fördjupningen ovanför bänk|locket som var avsedd
till detta. Böcker som skulle hem och plastas om delades också ut.
Eftersom vi började sent och inte gick med den andra gruppen ,åt vi ingen
skollunch.
Som avslutning på den här dagen sjöng vi en ”Tack-och adjösång”. Det var
mycket jag skulle berätta för mamma när jag kom hem.
Tre veckor senare fick vi börja gå med den andra gruppen. Vi fick även
äta skol|lunch. Det var det bästa jag visste i två veckor framöver. Hemma
berättade jag precis i vilken ordning allting stod och hur man skulle ta
för sig av maten.
Efter jul fick vi en till fröken, Eva-Lena. Hon spelade gitarr så vi fick
sjunga ganska mycket, det var kul.

När jag tänker tillbaka tycker jag att skolan har varit rolig. Det blir
många kära minnen att tänka på när man blir gammal.

Inskannad version

Mina nio skolår
Lågstadiett: klockan var 8,15 Jag hade precis stigit av bussen och stog nu
framför skolan som jag nu skulle gå dom närmaste tre lågstadie åren. Det
första året var lungt och fridfullt.
Men sen kom tvåan. Ett mycket Bråkigt och stökigt år. Jag minns särskilt
bra när Hannes och Håkan retade David för att han inte suddig text kan
stå ”lårdade” sin Bobb lika mycket Som dom gjorde. Trean lika bråkigt Som
tvåan. Men nu ar vi Störst. På rasterna ägnade vi mästadels av tiden till
att slå och aga 1or och 2or Som i vårat tycke var väldigt uppkäftiga.

Mellanstadiet: Ånej minst igen och inte nog med det vi fick också den
värsta rödhåriga käringen på Skolan till klassföreståndare Gun Rhen. Nu var
det hårda tider som gällde ingen suddgumi kastning inget prat och bråk på
lektionerna det hela blev Som ett konsentrations|läger mellan lärarinan och
eleverna. i tre långa år hade vi Samma rast nöje att sparka boll Samma lag
i tre år men ingen klagade förutom Alvar. En litten Skit Som jämt ville
mucka Fast att han åkte på stryk gav han sig inte ändå.

På vinter var det ständigt Snöbollskrig fast det var förbjudet 6orna mot
osäker inskrivning ”blabbet” förutom Jag som hade dispans och fick vara
med 6orna.
Det bästa Slagsmålet Som var i mellanstadiet var när Sör Emil och Jonas
Slogs om en Småsak Som gick ut på vem Som Skulle få avsparken. Jonas slog
till Emil Så att Jonas bröt handleden. efter två riktigt hårda år kom 6an.
Nu var vi störst och bökigast på Skolan. Conny hade börjat sin karier Som
Skolkare och Stor rökare han blev en riktig värsting Han slog alla specielt
erland i Sexan fick vi en ny i klassen han hette Stefan och hade rätta bra
temprament. En gång när Conny hade eldat i omklädningsrumet kom Lars bruno
in och anklagade Stefan. Stefan blev förbannad och bad Lars bruno fara åt
Helvete. Lars Brunos senare namn blev Lars Balle Som han inte tyckte något
vidare mycket om.

Högstadiet : Sjuan hände inte så mycket var väldigt lugn
åttan: Börgade tuffa till sig mot niorna. Åttan var ett år Som var mycket
läxor och prov och även ett år som erland fick mycket stryk av Niklas.
Connys närvarande Skoltimmar var minnimala. Nian: Vi fick ny
klassföreståndare mycket bättre än våran gammla kärring. Nian läxor
existerar inte längre. Dom får ligga kvar i skåpet. Niklas och erland
håller fortfarande på och slåss. Jag för minn del är längst av eleverna i
skolan. Jag Börjar bli Skoltröt men Jag täncker på det här viset. Har jag
gått i skolan åtta år då kan jag nog licka väl gå nian ut också.

vissa ”redigeringar” är gjorda med pilar och ord som ”sticks in”, dessa
ord redovisas understrukna

Jag har en kusin, en söt och bekymmerslös liten lintott som började skolan
i höstas. Den här ungen är cool och inte det minsta rädd för dom äldre
eleverna. Jag minns min första skoldag. Iklädd mina mussepiggtajs,
matchande tröja och gula frigolit hjälm cyklade jag till skolan. Redan
innan jag hunnit in på skolgården kände jag skräcken för de äldre, sexorna.
Dom var stora, starka och galna skrivet ut i marginalen, sen ny rad
Sexorna var de äldsta som existerade i min hjärna på den tiden. Var man
äldre så var man lixom vuxen. Åndå gjorde dom mej ingenting så jag förstod
aldrig riktigt varför jag var så rädd. Det blev bättre med åren. Plötsligt
en dag inser man att sexorna kanske inte är så stora och att det faktiskt
finns ett liv även efter sexan eventuell punkt eller kommatecken, syns
dåligt Men då har man fått andra problem istället. Man går i fyran.
Idealet för hur man ska vara och se ut är blond, blåögd, smal och social.
Det stämde inte in nånstans på mej. Jag var en blyg, lite knubbig brunett
med stora kakao ögonen. Självförtroendet var i botten. Det stora
samtalsämnet i gympaomklädningsrummet var utseende. Den och den var ful,
den och den var fet. Jag var däremot aldrig mobbad, snarare mobbaren
själv.
För några dagar sen såg jag en dokumentär på tv, ”Barn som bantar”. Helt
klistrad satt jag framför tv. Hur tänker dom här ungarna egentligen? E dom
riktigt friska? Men sen slog det mej att det faktiskt var så i den åldern.
Man var inte populär om man inte var söt och smal.
Detta med bantning hade även satt sej fast i mitt huvud. Det började lite
smått när jag skulle börja sexan på en helt ny skola. Jag hade jättestora
förhoppningar. Massa nya kompisar, nya lärare och nya lokaler. Men
ingenting blev till en början som jag hade tänkt mej. Rädslan för dom
äldre, nu niorna kom tillbaka. DOM var verkligen läskiga. Jag minns en
speciell, Christian tror jag han hette. Lång, hårig, rökte och svart klädd.
Han var verkligen hemsk! Det blev inte bättre av att han var min grannes
pojkvän så jag såg honom hemma oxå. Sen var det det där med bantningen, den
där bantningen som gick till överdrift. Jag minns fortfarande komentaren
som fick mej att börja. ”Haha, ni ser ut som mat! Anna du e lång som en
korv och du, sa han och tittade på mej, du är rund som en köttbulle. Jäkla
vad det brändes! Sen började dieten. Jag skulle bli smal. Jag skulle bli
populär. Och visst lyckades jag. När dom överviktiga kilona hade försvunnit
steg även självförtroende t:et har eventuellt försvunnit i kopieringen,
då ordet är skrivet långt ut i marginalen och jag blev mer glad och
positiv.
Tiden gick så fort. Även om jag var rädd för vissa av dom äldre så tyckte
jag ändå om sexan och sjuan. Alla va så galna och vi brukade ”mobba”
niorna. Alldeles för fort kom åttan och det riktiga allvaret. Betyg. Jag
hade alltid haft lätt för mej i skolan och var inte särskilt orolig. Men
när man väl stod där med betyget i handen kunde man känna fjärilar i magen.
Det var en härlig känsla, inte obehaglig på något sätt.
Sen kom nian. Sista året. Gud vad jag har längtat! Under hela högstadiet
hade vi pratat om balen, hemsedal, gymnasieval, gå på plankan och allt
annat som hör nian till och nu är det dags. Vi är äldst på skolan. Vi kan
göra vad vi vill utan att nån bryr sej. Nu är det oss dom små sexorna är
rädda för. För visst e dom små, det är nästan så man snubblar över vissa!
Och bäst av allt, det finns ingen att vara rädd för. Snart sticker vi
härifrån och lämnar plats åt nya nior som kommer tänka och göra precis som
vi. För ingenting förändras. Skulle jag komma till min lintott kusins klass
om några år kommer jag mötas av precis samma saker som hände när mej i
mellanstadiet för flera år sen. //Man skulle kunna sammanfatta hela
grundskolan med två ord – wanna be. Alla ska vara som alla andra, alla ska
tänka som alla andra, alla ska se ut som alla andra. Utviker man sej blir
man utanför och mobbad. Varför?

Språket är varierat och bra i din historia. Du har missat att dela in
texten i stycken och en del inskjutna rader stör läsningen en del. Början
och slutet binder du ihop bra och dessutom kastar du ut en del intressanta
påståenden.
Det är lite tunt med beskrivande händelser från skoltiden – Lite mycket
prat om stora 6:or och 9:or etc.
G/VG

/VBT