Mina skolår – Sida 48

Mina Skolår

Det började med när vi skulle börja 1:a klass, det var väldigt läskigt,
fasst ändå kul att ta första stegen in i klassrummet. När man väll stod där
bland massa nya människor så pirrades det imagen efter ett tag kom vår
fröken hon hade satt upp stolar i en rund ring där vi gick och satte oss,
man tittade fundersamt på alla nya ansikten som man skulle leva med i
sexår. När det var dags att gå och man kom utfrån skolan kännde man sig
stor även fasst man visste att man var yngst på skolan, vi hade många
roliga stunder i årskurs 1, vi fick fadrar från Årskurs fyra som var med
oss 1 gång i veckan. Men dagarna försvinner fort och vi är nu i 2:an där
skulle vi få nått som kallade ”låtsas” fadder, dom var med oss ganska ofta
jämnfört med dom riktiga fadrarna, dom hjälpte oss med nästan alla ämnen.
men tiden for iväg och vi hamnar i femte klass, det är då man tänker ”snart
är vi kungar” vi åkte även till en plats där vi övernattade i 2 nätter det
är nåt av det roligaste jag har gjort från första klass till sjätte klass.
Nu är vi kungar vi har hamnat i 6:e klass, men när man tänker efter så var
det inte så ”tufft” att börja i sexan, personligen så tycker jag inte att
det var nåt speciellt. I 6:an är det ju dags för klassresa vi hade fått
ihop 17000 kr, men när vi skulle rösta om vart vi skulle så kom vi inte
överäns om något, det var då föräldrarna blandades in och skulle vara med
och bestämma vart vi skulle. Och dom kom fram till att vi skulle åka och
tälta i skogen med speciella tält med karbin och sånt, det var en stor
besvikelse tycker jag för jag upskattade inte ”resan” så mycket. Snart
skulle vi börja 7:an, det var nog mer närvöst än när man skulle börja 1:an
för här var 9:orna så stora, jag trode 7:an skulle vara jobbigare än va den
var, men det kan bero på att vi hade ett jätte bra scheema, men när tiden
under 7:an var slut kom 8:an som var väldigt mycket jobbigare än 7:an, när
man gick i 8:an så blev det mycket mer läxor sämre scheema osv. men tiden i
8:an funkade bra, nu var det nästan samma känsla som i 5:an man tänker ”vi
ska bli störst” men nu när man kom till 9:an så tänker man inte på att man
är äldst på skolan när första terminen i 9:an är slut började jag oroa mig
för nationella proven som alla säger ska vara jätte svåra, efter ett tag så
börjas tjaffset om klassresan men helt plötsligt så vill ingen åka och vi
får pengarna tillbaka. nu sitter jag och skriver på provet och det var
lättare än vad jag trode, snart ska jag börja på jymnasiet och bli minst
igen, det kommer bli kul att få prova på nya saker. SLUT

Mina skolår
Jag minns fortfarande första dagen i skolan. Jag skulle börja med sex andra
tjejer på Bejier skolan. I en klass med blandade elever från ettan till
trean. Vi sju nya tjejerna fick först träffa varanndra i skolan och leka
och lära känna varandra lite. Jag blev jätte bra kompis med en tjej som
hette Amanda Lindvall. Och så var jag redan kompis med Tove Sjölund som jag
kännt sedan dagis.
Mina första skolår var jätte roliga. Jag fick massor av nya kompisar varje
år eftersom det kom ett nytt gäng ettor varje höst. Vi sju tjejerna som
började samtidigt blev mycket bra kompisar, men ibland så uppstod det lite
problem efter|som det alltid var sju viljor inblandade.

I treans slut fick vi och vår parallell klass ett besked. Vi skulle byta
skola, efter denna terminen till ”skolan på udden”. Det var en ny skola som
var på väg att byggas. Alla tänkte på den nya fina skolan och att det
skulle bli jättekul att flytta dit.

Efter sommarlovet började vi på ”udden”, som vi kallade den. Vi tyckte
”skolan på udden” lät mesigt och alldeles för långt för ett skolnamn. Det
var väldigt spännande, en ny skola med nya möbler och arbets materiell. Det
första intrycket från alla elever i min klass var att allt var så fint och
bra. Men om man gick djupare så var det inte så. Vi gillade inte vår
lärarinna.
Hennes namn kommer jag inte ihåg, men iallafall. Hon var sträng och taskig
tyckte alla. Men efter ett år eller något sånt, så började jag tycka om
henne. Alla mina kompisar hatade henne fortfarande. Det var just det ordet
de använde ”hatade”. Hur kunde de igentligen säga så, de hade ingen aning
om hur starkt ett sådant ord är.
Men som jag sa: jag började tycka om henne. Ingen kunde förstå mig, men det
är väl så jag är. Jag ger alltid människor runt omkring mig en chans.

På udden fick jag också mycket nya kompisar, speciellt mycket killkompisar.
Min nya bästis var Rafaela Skog. Vi var alltid tillsammans och hade
jättekul. På udden hade vi, alla elever väldigt bra tillslut. Det var lite
annorlunda undervisning och vissa lärare var liksom inte utbildade till det
de undervisade i, men vi hade ändå det bra. Vi spelade mycket teater i vår
klass som vi sedan spelade upp för resten av skolan. Vi hade också mycket
småstjärnorna och roligatimmen. Så vi hade ganska mycket fri tid och fick
göra lite vad vi ville.

Sen kom vi till den tid då det inte skulle vara så mycket lek. Vi hade fått
valpappren och skulle välja högst. fyra personer man ville gå tillsammans
med. Sen skulle vi komma hit till Polhem skolan, och ta skolan på lite mer
allvar.

När vi tillslut började här efter ett långt sommarlov. Så var allt så
annorlunda men kul. Min klass som jag började i, med många från min gammla
klass på udden. Var väldigt splittrade i början, eller det är vi
fortfarande. Men inte alls på samma sätt. Här på Polhem skolan så har jag
mina bästa skolår. Jag iallafall vad jag vet, resten kanske bara blir
bättre. Här fick man skåp istället för bänkar och lådor. Och allt var mer
seriöst än vad det var innan.
Sen kom man till då man fick betyg. Det var då jag började ta skolan på
allvar. Eller nej det är inte sant det var nog denna terminen allvaret
började för mig.

Dessa fyra åren på Polhem skolan har gått väldigt snabbt om jag tänker
efter. Och nu står jag här, och bara om några månader ska jag möta en ny
skola med nya kulturer.
Jag hoppas de tre åren jag har kvar i skolan kommer vara lika bra så jag
inte blir besviken, eller rentav bara bättre. Mina intryck under skolåren
har varit på både gott och ont men lärorikt. Men det är väl det livet går
ut på.

Mina skolår
Jag skall nu berätta om min skoltid. Allt började en solig morgon och jag
skulle inte till dagis utan till skolan. Jag var otroligt nervös när jag
och mamma gick in på skolgården. Det var så många stora barn. Jag blev lite
rädd och tryckte mig mot min mamma. Hon tyckte bara det var trevligt att
följa med på förstadagen i skolan.

När vi kom in i klass rumet såg jag min kompis Caroline. Jag blev lite
lugnare då. Caroline och jag hade gått på dagis tillsammans i fyra år, hon
var som en syster för mig. När vi satt där vid våra bänkar så kom vår
fröken in. Hon var inte så lång men snäll. Hon läste en bok för oss om en
Tax.

Lågstadietiden var utan tvekan den roligaste tiden i skolan. Vi gjorde ofta
utflykter till Lund tex. I trean åkte vi på en Skåneresa. På julen pysslade
vi alltid. Om man hade räknat rätt i sin mattebok fick man ett trevligt
klistermärke. Men så är det ju inte nu tyvärr.

När jag började fyran blev det högre krav på en. Vi fick en ny lärare,
Hans. Han var lite konstig i början men vissade sig vara en mycket trevlig
lärare. Det var mest skola under mellanstadietiden. När vi slutade feman så
skulle vi byta skola. Klassen skulle splitras. Det blev en stor förändring
att byta från Ängbyskolan med sina gröna parker till Polhem med sin svarta
asfalt.

Det var nog första gången jag grät över att behöva gå till skolan. Det var
en ny klass men gammle Hans följde med. Vi fick nya ämnen och lärare. Allt
var nytt och spännande.

Det som var roligast med att börja sexan var att få läsa franska. Vi fick
nog världens roligaste och bästa franslärare.

Även om kraven höjdes änu mer i sexan var det ändå roligt att gå i skolan.
Det var en ny värld man kände sig vuxen.

Nu har jag gått på polhem i fyra år. Det har varit en tid med glädje och
sorg. Den skola jag en gång grät för att börja i, gråter jag nu över för
att skiljas från.

Jag tror att jag har blivigt formad av skolan. Det låter konstigt, men man
har gått på polhem under en tid man har utveklats och har blivit påverkad
av intryck. Polhem är inte bara en skola utan mer som ett andra hem för
många elever. Kommer man ner i matsalen så är alla mattanter så glada att
man kommer. Träffar man städorskorna i korridoren säger de alltid ett glatt
”Hej”.

Men alla lärare är inte bra. Vissa är så hemska att man gråter efter
lektionen. Sen finns guldkornen. Lärarna med det lilla extra. De vill en
bara väl och att man ska lyckas. De planerar inte sina lektioner utan låter
eleverna forma dem.

Att lämna polhem och att börja i gymnasiet kommer också att bli en stor
förändring.

När jag tänker på att jag trots allt har gått i skolan i nio år, så är det
en hel del år. Man kan undra var tiden har tagit vägen. När man gick i
ettan ville man bara att skolan skulle ta slut nu är man rädd för att den
ska ta slut. Man är rädd för verkligheten att inte få vara kvar i den
trygga skolan, där andra säger vad man ska göra. Det kanske hade varit
bättre om eleverna hade fått ta lite mer ansvar!

En sak jag vill säga till alla som går i skolan är ”ta vara på tiden”.
Skoltiden är en tid då man utvecklas. Skolan är en magisk plats. En egen
värld fylld med lagar och regler. Om man ej följer dem så kan man råka illa
ut. Det är något jag lärt mig av skolan. Gemenskap, att våga öppna sig är
nog det som har varigt nyttigt att lära sig.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om min skoltid. Den boken skulle vara
fylld med minnen. Men istället så bevarar jag mina minnen i huvudet.

Skolan som jag hatar så mycket älskar jag även. Skolan är viktig. En plats
att utvecklas på. Det är något man ska tänka på. Det kommer jag göra när
jag slutar. Min skoltid har varit en underbar tid, en tid jag sent kommer
att glömma.

Mina skolår
Jag började skolan som sjuåring. Skolan var uppdelad i två byggnader.
”Stora skolan” där åk 2-6 gick. Och det lilla ”Annexet” där åk 1 gick. På
Annexet fanns bara tre små klassrum och ett personalrum. Det var en liten
skolgård och bakom den låg skogen där vi brukade leka. Bredvid Annexet låg
förskolan.
Första dagen i skolan tyckte jag var rolig men lite läskig. Jag var ganska
blyg. Där var fullt av andra barn som jag aldrig hade träffat. Föräldrarna
fick vara med hela tiden och det tyckte jag var väldigt bra. Min första
lärare hette Hedvig och var jätte snäll. Hon var ganska liten och hade
alltid håret fint uppsatt.
Jag tyckte att skolan var rolig. En bra och snäll fröken, snälla
klasskompisar och en rolig skolgård att leka på.
Första året i skolan gick ganska snabbt. Det var snart dags att börja
tvåan. När jag började tvåan tyckte jag att man blev stor. Då fick man
flytta ner till stora skolan, där matsalen, gympasalen och slöjdsalarna
låg. Där gick också de äldre eleverna. Jag hade stor respekt för dem.
När vi började åk 2, fick vi det minsta klassrummet på hela skolan. Det låg
längst bort i ena änden på skolan. Bredvid oss låg ett lite större klassrum
och där gick treorna som vi fick dela korridor med. Det som jag tyckte var
lite tråkigt med att flytta ner till Stora skolan var att man inte längre
kunde leka uppe i skogen. Man fick inte lämna skolans område om man inte
hade en lärare med sig.
Åk tre minns jag inte så mycket av. Jag minns bara att det var sista året
vi hade Hedvig som lärare. Vi skulle börja på mellanstadiet och bytte då
också lärare.
Den nya läraren hette Lisa. Hon var också ganska liten, hade grått och
ganska kort hår och hade nästan alltid mörka kläder på sig.
I början tyckte jag att hon var ganska bra, men senare upptäckte jag att
hon kunde bli arg ganska lätt och det tyckte jag inte om. Hon kunde bli arg
för småsaker på ett helt annat sätt än vad Hedvig kunde bli.
I åk fem var det dags att välja vilket språk man ville läsa. Det kom tre
olika lärare till vår klass.
De var Franska, Spanska och Tyska lärare. Franskaläraren hette Inger och
berättade för klassen om var man talade franska o.s.v. Tyska och
Spankska|lärarna radbyte vid avstavningen gjorde ungefär samma sak. Jag
hade ganska svårt att bestämma mig. Skulle man välja det språket som
kompisarna valde? Eller skulle man välja det språk som flest människor
talade? Efter att ha diskuterat länge med mina föräldrar, valde jag till
sist Tyska.
I åk sju var det tänkt att vi skulle byta lärare igen, eftersom man börjar
högstadiet då. Men vår lärare Lisa fick ett annat jobb tidigare än vad som
var tänkt. Vi fick vår nya lärare redan i sexan. Hon hette Pia. Hon var
väldigt snäll och lät oss göra lite mer som vi ville. Med henne fick vi
göra lite längre arbeten och projekt. Det tyckte jag var mycket roligare än
att bara göra samma saker hela tiden. I sexan började vi också läsa det
språk som vi hade valt. Det var en klar majoritet som hade valt Tyska. Vi
var många och det gjorde det svårare och lite tråkigare att läsa Tyska. Vår
lärare i tyska hette Ragnhild. Hon hade glasögon, brunt halvlångt hår och
hon hade oftast kjol på sig. Hon var ganska sträng men också snäll. I åk
sju åkte vi på vår första klassresa. Vi åkte ut till Åkulla där vi skulle
sova över i tält. Vi bodde en liten bit in i skogen där det fanns en sjö.
Man kunde låna kanoter och ekor som man kunde åka ut på sjön med. Mitt i
sjön låg en liten ö. Där vi bodde fanns ett stall med Islandshästar som vi
skulle få rida på. Min häst som jag skulle rida hette Juni och var
ljusbrun. Han var ganska liten och väldigt snäll och hade tjock man och
svans. Det var jätte roligt att rida Islandshästarna.
I åk åtta fick vi våra första betyg. Jag var jätte spänd och nervös. Jag
tyckte inte att jag hade dåliga betyg men heller inte så bra. Men det
ändrade sig lite på sommarlovet när vi fick de andra betygen.
Nu hade de också börjat bygga om skolan till F-9 skolan som de hade
planerat ganska länge. Det var ganska stökigt med alla brummiga maskiner
och alla avspärrningar.
Under sommarlovet började de gräva och dra ledningar och sätta upp
baracker.
När vi kom tillbaka på hösten i åk 9, fick vi äntligen flytta in i de nya
lokalerna. Det var väldigt annorlunda. De hade målat om väggarna vita och i
korridoren oranga. De hade bytt golv och tavlor, målat dörrar och bytt
skåp. Allt var annorlunda. Det luktade nytt överallt. Sedan kom julbetyget.
Det var jag ganska nöjd med, men jag hade velat höja mig i några betyg.

Min skoltid har varit bra. Bra lärare och bra klasskompisar. Det enda som
jag har tyckt varit dåligt var att vi inte har fått flytta till
Skogslundsskolan. Att de byggde om skolan till F-9 skola.
Även om det har varit jätte bra här, hade jag velat byta till en annan
skola efter åk 6. Byta miljö och träffa lite andra människor. Det känns som
att det har varit för länge att gå på samma skola i 9 år utan ombyte.
Jag tycker också att det har varit dåligt att de inte har byggt om vår
gympasal på samma gång som de byggde om skolan. Och att vi var tvungna att
cykla till en annan skola varje gång vi hade idrott eller tyska efersom det
inte fanns någon tyskalärare på denna skolan.

Nej, hade jag fått bestämma hade man fått flytta till Skogslundsskolan när
man gick ut åk 6.
Jag tror att man behöver lite ombyte innan man kommer till gymnasiet så att
inte det ska bli som en chock att se alla nya människor, lärare och att
allt är nytt. Men vem vet, de kanske inser om några år att det är bättre
att byta skola och bygger om skolorna igen!

Mina skolår

Året var 1995 när jag började skolår ett, ända sedan förskolan hade jag
gått på en kristen skola i alingsås, Edengården. Var dag började med en
morgonsammling, som vi hade kyrkoslalen. Vi gick igenom vad som skulle
hända idag, om det var något anorluna osv. där efter gick vi som vanligt
till våra klasser. Vi var inte så många på skolan, i min årgång var vi fem
stycken. När vi gick i ettan gick vi tillsammans med tvåorna och tvärtom
när vi gick i tvåan.

Jag hade inte så många kompisar dom tre första åren i skolan det fanns ju
inte så många i min årgång. Två som jag umgicks mest med var Jonas och
Fredrik, jag umgicks även med andra både äldre och yngre, men inte lika
mycket.

När jag gick dom tre första åren i skolan så bodde alla mina syskon hemm|a,
inte så lätt alltid, vi fick dela rum två och två dom älsta fick ett eget
rum. Jag har 8 syskon alla är tjejer, alla jag har träffat frågar om det är
jobbigt med så många syskon och alla tjejer också, men jag tycket facktiskt
inte det, det har flytit på bra.

Efter som vi var elva stycken i familjen så bodde vi i ett ganska stort
hus. Vi bodde ungjefär två mil utanför den fina staden Alingsås, i
Hedbylund, en gansk stor by med cirka 10 000 invånare. Vi bodde i ett rött
hus med vita knutar, vi hade en stor trädgård med ett skjul som vi kallade
”röda huset”.

Jag hade två grannar som jag lekte ganska mycket med Albin o Per, v i kom
väll inte så bra överens när vi var alla tre.

I trean berättade jag för mina kompisar att jag skulle byta skola till
Hedbyskolan. Eftersom jag byte skola halkade jag ifrån kompisarna i
Edengården, och numera umgås vi alldrig, vi pratar inte ens m|ed varandra
om vi skulle träffas av en händels, vilket är ganska sällan.

Första skoldagen i den nya skolan, började med en dålig frukost, jag var ju
närvös. Efter frukosten bestämde min tredje älsta syster vad jag skulle ha
på mig, efter det gjorde hon i årdning min fresyr, så eleverna skulle få
ett gott intryk.
Klockan fem i åtta tog jag mitt första steg mot skolbussen med min granne
Albin som var ett år yngre. På bussen träffade jag Per, som som tur var
skulle gå i samma klass, som jag.
Jag mins tydligt när jag gick mellan åtta röda baraker mott min barak, det
kändes läskigt, men det gick faktisk bra, jag tror att man oroar sig för
myck|et i bland.

Efter en vecka eller två lärde jag känna Fredrik, som jag senare blev bästa
kompis med.

Andra året på Hedbyskolan var ungjef|är som i fyran, förutom att
tjejbas|bacillerna försvan. I min klass var vi 16 killar och 6 tjejer. I
femman hade vi dom första nationella proven, som gick ganska bra, förutom
Engelskan som var lite knaglig.

Nu hade även mina två största syskon flyttat hemifrån och jag fick mig ett
eget rum.

År sex var som år fem, men lite svårare bara. Vi hade sexualkunskap som
nästan alla killar tyckte om. I slutet av sexan skulle vi välja
klasskompisar till sjuan. Jag mins att jag valde en kille som hette Jonny
som kom från Ringasjö, alla skolor runtomkring Hedbylund hade bara 1-6 så
alla sjuor fick börja på Hedby|skolan.

Hemma så skulle min älsta syster gifta sig med Jonas Karlsson som kom från
Boråstrakterna. Bröllopet ägde rum utomhus vid Hovsnäs, vid en sjö som
heter Åsunden, där ligger även Torpa sten hus, som är ett slått från Gustav
Wasas tider.

I sjuan flöt allting på bra, jag hade bra lärare, som elevern hade stor
rispäckt för, det gick bra med läxor och annat men det blev värre i åttan

År åtta gick ju som det gick. Vi fick en ny rektor som hette Josef
Jankovik, han kom från Jugoslavien och han hade blandannat varit djup
havsdykare. Lärarna hade in|get förtroende för Josef, han lysna|de inte på
lärarna utan han skötte allt själv. I mitten av åttan slutade hälften av
alla lärare jag fick byta klass föreståndare 3 gånger. Istället för
beh|öriga lärare fick vi vikarier och färdigstuderande, eller så fick vi
inställda lektioner ofta kunde man komma till skolan och få massa
instä|llda lektioner upp till två timmar.

I åttan fick alla reda på att vi skulle flytta till Halmstad. Jag är ganska
glad att vi flyttade, det är bättre lärare i skolan, nu kan jag segla mera.
Men kompisarna är alldrig roligt att lämmna, men jag träffar dem nog till
sommaren.

Första besöket i Frövik, gjorde vi samtidigt som vi tittade på vårt ny hus,
besöket var välldigt jobbigt i början men de tog bra hand om mig, och det
känndes bättre första skoldagen.

Nu när jag har bott här snart ettår känns det mycket bra, jag trivs i
skolan, jag trivs i Halmstad, det är bara vintrarna som är lite dystra.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Mina skolår.

Livfullt berättat, men bara ett enda minne!

Varje mening börjar på ny rad.

Miljoner olika tankar och minnen snurrar i huvudet när ämnet kommer på
tal.
Det finns så mycket roligt, tråkigt och sorgligt att berätta om nio år av
sitt liv.
Men allt har passerat förbi så otroligt snabbt, så en del minnen har
suddats ut och blivit lite oklara, men med hjälp av min fantasi och av det
jag minns starkast ska jag försöka att skriva så bra jag kan.

ny sida

Utflykt med klass 3b.
Det var en varm sommardag och jag var en stolt, precis nybliven tredje
klassare och idag var det dags för utflykt.
Röda, gröna, blå och gula ryggsäckar täckte skolgården.
Alla var förväntansfulla och lyckliga den här dagen.
Två och två i ett långt led traskade vi mot utomhusbadet.
Efter den långa halvtimmes gångtiden som bara hade bestått av skratt och
sång var vi äntligen framme.
Våra färgglada sommarkläder bytes snabbt ut till olika bikinis, baddräkter
och badbyxor.
Alla sprang livligt ner i det varma vattnet och lekte och stojade.
Vi njöt helt enkelt av den fina sommardagen.
Men allt det harmoniska avbröts med att en av barnen i poolen gav ifrån sig
ett fruktansvärt skrik.
Jag och min klass var först fram för att kika på vad som hade hänt.
Vi började med detsamma att skratta.
Det var ingen olycka som inträffat och inte heller hade någon farit illa,
utan det var en lång och sliskig ål som simmade runt i poolen.
Han hade kommit ganska fel den dagen och pga honom fick vi inte bada mer.
Men lika glada var vi för det, eftersom att vi hade ett roligt minne att
dela med varandra och det tog väldigt lång tid innan vi slutade prata om
”ålen i poolen”.

ny sida
Jag skulle antagligen känna mer skräck idag om jag mötte en ål i en pool.
Men det skulle än idag vara en rolig och annorlunda upplevelse och ett
enormt underligt minne att dela med sig av till vänner och familj.

Jag ska skriva om mina starkaste minnen från skolan.

Först så tänkte jag skriva om hur det var när jag först började skolan, men
sen så kom jag på att det inte alls är mitt starkaste minne från skoltiden.
Om jag ska vara ärlig så minns jag det knappt alls.

Mitt/mina starkaste minnen från skoltiden var när jag först började i
högstadiet. Den här krönikan handlar alltså om när jag började på
Norsborgsskolan. Jag tyckte att det skulle bli jätteroligt att börja i en
helt ny skola. Skolan som jag gick i tyckte jag väldigt illa om. Egentligen
så var det nog inte direkt skolan som det var fel på, utan främst lärarna
och några elever. Jag kände att jag behövde komma bort därifrån, komma till
en ny skola och lära känna nya människor.

I min klass fick man ge önskemål på ett fåtal personer som man ville gå
samma klass som på högstadiet. Jag önskade att komma i samma klass som mina
två nära kompisar Natasja och Louise. De andra kompisarna som man inte
önskade kom i andra klasser. På samma skola iochförsig, men många av dem
tappade man kontakten med så småningom iallafall. Det är väldigt tråkigt
tycker jag.

Innan vi började själva högstadiet på ”riktigt” fick vi besöka skolan och
se de människor som vi nu skulle träffa nästan varje dag i tre år framöver.
Jag och fyra av mina kompisar åkte dit tillsammans. Det var spännande och
jag var lite nervös.

Jag visste redan hur skolan såg ut tidigare, eftersom min förra klass hade
haft hemkunskap där. Det intryck jag fått av skolan var att det var en
ganska bra skola. Den nya skolan var mycket större än den gamla. I den nya
fanns det både uppehållsrum och cafeteria, det var saker som inte fanns på
min förra skola.

Intrycket av de människor jag skulle komma i samma klass som var däremot
mindre bra. Hjälp, tänkte jag. Ska jag gå i samma klass som de här
människorna i tre år framöver? Mitt intryck var att klassen bestod av tre
”bimbosar”, två töntar och resten idioter.
Hur skulle jag stå ut?
Just då kände jag väldigt stor lättnad över att jag hade två av mina bästa
kompisar i samma klass som mig. Annars vet jag inte vad jag skulle ha
gjort.

Den lärare som jag skulle få som mentor hette Tomas. Han verkade vara en
ganska okej lärare. Kanske var han lite argsint och mattetokig (han pratade
nästan bara om matte), men han var ändå bättre än många av de lärare jag
haft på min förra skola.

Mina skolår

Slammer av bänklock som öppnas och stängs. En stämning av förväntasfulla,
nyfikna miner. Ljudet av en penna som faller till golvet och någon som
generat plockar upp den. Det är ett skruvande i stolarna för att se vilka
som sitter bakom och brevid. Någon som viskar i mitt öra:
”Du har kommit till grupp B fast jag har kommit i grupp A.”
Den som viskade heter Linda. Vi hade kännt varandra sedan dagis.

”Hejsan och välkomna till ert första läsår här på ljungby|holmsskolan. Jag
heter Lena, men ni kan kalla mej fröken. Dom närmsta åren framöver är det
jag som ska undervisa er klass 1c. Det ska bli ett sant nöje och jag hoppas
att vi får det så roligt som möjligt!”

Föräldrarna längst bak i klassrummet klappade händerna. Ja, dom var så
stolta. Nu hade deras unge äntligen börjat i första klass. Efter
grundskolan var det bara rakt ut till gymnasiet vidare till högskolan
(inrikning kirurgi), sen var vi färdigutbildade läkare som kunde försörja
dom vid livets höst.
Ja, allt hade dom planerat in i minsta detalj. Ingenting kunde väl gå snett
nu?

Allt var så lätt i lågstadiet. Vi lärde oss alfabetet. A som i apa och B
som i banan. Vi lärde oss om brunbjörna, vad dom äter och varför dom går i
ide.
Allt var så lätt, vi var bara en bunt ettagluttare med stora, nyfikna ögon
som ville veta mer om det där och den här.

Slutet av mellanstadiet var isåfall mycket hårdare. Känslomässiga
svajningar och allt var bara ”jävla skit” och ”fan också”.
Man var tvungen att vara duktig för annars var man dum, men inte för
duktig, då var man en plugghäst och det skulle man passa sej noga för. Jag
var arj på ljungbyholmsskolan och trött på att gå i en ständig uppförsbacke
som aldrig tog slut.
Men jag kämpade på. Jag gick och gick.

Så äntligen kom skolavslutningen i sexan. Rektorn höll sitt sedvanliga tal
i tjugo minuter och avrundade det hela med att sjunga en sommarvisa.
”Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dej. Ut till sommaren
där vindarna bor, till ros och förgätmigej.”
Visan sitter etsad i mitt minne efter sex långa år. Det var alltid en plåga
och stå och lyssna på henne ute i solen. År efter år, samma visa och vi led
lika mycket varje gång. Men den dagen var det annor|lunda. För den dagen
var det sista gången vi stod där och trampade i väntan på att någon skulle
kommandera oss därifrån.
För nästa termin började vi i högstadiet.
Jag kom nästan ensam till Östra Berga skola. Det var jag och en annan tjej.
Jasmin hette hon. Resten hade jag lämnat bakom mej. Jag gjorde så gott jag
kunde i varje fall.
Nya klasskamrater. ”Är det nå’n som vill bli min vän?”
Nya intryck, nya regler att lära sej. Nya lärare. Vi hade fått Kristina som
mentor. Hon skulle undervisa i svenska och engelska. Och Jan, han skulle
undervisa i matte och teknik/fysik. Jan var dum, för han skulle försöka
lära oss matte. Matte är tråkit. Dumma Jan som försöker lära oss att räkna.

Jag var osäker på mej skälv. Jag höll mej undan från mina klasskamrater.
Hellre det än att dom fryser ut mej. Jag kom i bråk mina mina lärare och
jag kom i bråk med min familj.
Jag ville inte vara mej skälv. Jag ville vara någon annan. Någon som var
söt och hade fina kläder. Mitt liv var inget roligt. Jag satt hemma och
läste böcker varje kväll. Hoppades att i kväll skulle kanske någon ringa.

Men så en dag kom Elin fram till mej. Vi hade umngåtts lite den senaste
tiden i skolan.
”Vill du följa med till min dans ikväll?”
Det var den stora vändingen som jag hade väntat på sedan slutet av femman.

Allt gick mycket bättre. Skolan, vännerna, hemma. För ett litet tag. Snart
blev jag rädd och tänkte att om jag hade fått det bra så snabbt så kanske
det skulle tas ifrån mej lika fort. Jag började pajsra mej skolan. Bråkade
med lärarna på taskiga, nedsättande vis. Allt för att mina kompisar skulle
skratta. Det var inte deras fel, dom visste ju inte att det var för deras
skull jag gjorde det.

Det gick utför för mej i skolan. Jag kunde knappt vara hemma för det var
bråk hela tiden. Jag var som ett rovdjur på jakt. Redo att slå till när som
helst. Ingenting fungerade fram till åttan, då jag blev mer och mer säker
på mej skälv. Jag blev trevligare mot min familj och vänner. Lärarna såg
jag fortfarande som mina fiender men ändå var det en klar förbättring.

Det är inte förren nu som jag kan se saker klart. Jag kan förstå vilkas tår
jag trampat på och av vilka anledningar jag gjort det.
För nu har jag ett mål i livet. Mitt mål i livet är att vara lycklig. Jag
vill göra saker som gör mej lycklig, och göra andra människor lyckliga. För
jag är trött på det svarta molnet som jämt tycktes omsluta mej och min
tillvaro.
För nu vill jag må bra.

Mer allmänt i början – mer personligt på slutet. Röd tråd, fokus på din
egen utveckling finns. Slutet är bra, men knyter inte ihop med början
Många reflektioner och också tolkningar och värderingar. Inspirerat språk.
En del fel

Mina skolår 1.

Snart är det slut och det ska bli riktigt skönt. Men om man tänker så har
min skolgång varit riktigt rolig.

Jag minns sexårsverksamheten som en tid då man nästan bara lekte och åt
frukt. Visst var det mer man gjorde lite hantverk och så men det är dom
sakerna man minns. Rasterna var mycket roligare då, man hittade på mer
saker och fick nya vänner som ett antal man fortfarande umgås med än idag.
Sen var det bandyn, man lirade alltid klass mot klass så man kände en
större gemenskap inom klassen än vad man gör nu.

Ettan. Vad ska man säga? Det var en tid som blev lite allvarligare än
tidigare men ändå gjordes det mesta som lekar. Man fick en ny lärare, som
man hade större respekt för. Men jag hade turen att få en jättesnäll och
duktig lärare. Mitt första ord jag lärde mig läsa var apa. Minns det
fortfarande bra fastän det var ungefär åtta år sen. Vår lärare Marie-Louise
kallade ut oss en och en till biblioteket för att kolla hur pass bra vi
kunde bokstäverna. Det var inte förväntat att man skulle kunna läsa men dom
som hade äldre syskon klarade det och även jag, fastän jag är äldst av mina
syskon.
Livet i tvåan och trean var som tidigare fast man bytte böcker ungefär.
Stora händel|sen i trean var väl att vi fick ett nytt klassrum i den
nybyggda paviljongen. Det var det sista året med Marie-Louise men det
märktes inte förän hon var borta. Vi var på en klassresa men den minns jag
inte mycket av.

I Fyran fick vi Benny som lärare och det var min bästa tid i skolan. Han
gjorde allt så pass intressant att det var roligt att jobba och inte som nu
bara göra det för att man måste.

Femman fortsatte som fyran med alla slags tävlingar där priset oftast var
godis eller glass. Så alla ansträngde sig för att vinna, men det var nästan
alltid samma skara som vann och jag var en av dom. Vi hade många projekt
att samla in pengar till vår så kallade englandsresa i sexan. Här i femman
så gjorde vi Jorden runt på åttio dagar där jag hade en av dom största
rollerna som jag, När vi tidigare år gjorde Röda Nejlikan också hade.

Sexan, störst på skolan betydde mer då än nu kan jag lova. Då fick man
respekt för att man var störst som man nu också får men inte på samma sätt.
Hela året handlade mest om vår resa, vi skrev brev till familjerna vi
skulle bo hos och lärde oss engelska mynt och sedlar. Vi gjorde här De tre
musketörerna där jag valde att ta en lite mindre roll eftersom jag inte
hade så mycket fritid pågrund av alla sporter.

Sen kom resan som blev jättelyckad, där vi först bodde två nätter på hotell
i London och sen fem nätter hos värd|familjer. När resan var slut så var
också skolan slut det var bara några friluftsdagar kvar.

Jag började i Norra till sjuan för att slippa gå i Gensbo som hade ett
mycket dåligt rykte. Men det blev nog kan inte tyda ordet här, det var
hur stökigt som helst men jag gillade faktiskt det, för jag fick ett mycket
bättre självförtroende och hade inte varit samma person som jag är idag om
jag gått i en annan skola. Som sagt blev det inte mycket gjort det här
året.

Till åttan slutade det några i klassen och några blev flyttade till andra
klasser. Så vi killar som inte var så många kvar lungnade ner oss helt. Men
då tog tjejerna vid där vi sluta men det var ändå en förbättring. Vi fick
betyg för första gången.

Äntligen slutet på skolan och texten. Har gått nått grymt fort och är snart
slut, man håller på att välja skola igen. Men nu är det mycket vekligare än
tidigare. kan inte tyda ordet händelse var väl resan till Polen som jag
inte åkte med på.

Jag känner väl i efterhand att jag ångrar det beslutet lite eftersom dom
andra verkar ha haft det så kul men jag hade det ändå bra här hemma och
skulle saknat att få träna för mycket.

Så till slut så har ändå min skolgång varit bra men för lång, man tröttna
när åttan började. Nu är det bara härda ut några mån|ader sen är det slut.
Bara att hoppas att man kommer in på den skolan jag vill gå på.

Mina skolår
Så här i efterhand så känns som att att jag längtar tillbaks till den gamla
tiden i grundskolan ibland.
Min bästa kompis Malla och jag skulle göra sällskap första dagen i skolan.

Jag minns det som det vore igår, det var en varm och solig sensommar dag,
fåglarna kvittrade och det var små vita moln på himlen som såg ut som
bomullstussar.
Malla hade en rödklänning med små små vita blommor på.
Vi gick och höll varandra i handen. Några av våra nya klasskompisar hade
sina mammor eller pappor med, men inte Malla och jag för sådant klarade vi
av själva.
Killarna var livliga och sprang runt och lekte kull. Zakarias min
killkompis min killkompis som bor på samma gård som mig ropade:
– Malla och Madde! kom och var med.
Vi gick närmare till killarna och lite senare var vi också med i leken.
– Kull! sa en kille som hette Rickard. Rickard hade ljust hår med blåa ögon
och en grön t-shirt med blåa shorts. Jag kommer ihåg att jag tyckte han var
ganska söt.
Rrrrrrr…. klockan ringde det kom ut en lite äldre kvinna, kanske i 50 års
åldern och ropade vänligt
– Hej alla mina nya elever
välkomna in till 1As klassrum. Kom så går vi in.
Alla gick in. Malla och jag gick och satte oss i mittersa bänkraden brevid
varandra.
De få föräldrar som kom ställde sig längst bak.
Jag kände iallafall sju stycken i min nya klass. Det var Anna, Lina, Karin,
Zakarias, Rickard och Jeremhias.
Anna har alltid varit en blyg och tyst tjej.
Fröken började sitt tal:
– Hej och välkomna! Hoppas att alla har haft ett skönt sommarlov.
Efter ett tag när hon hade pratat så började hon med uppropet.
– Johnny Johansson?
– Ja sa Johnny och räckte upp handen.
– Filippa Asp?
– Felicia Lönn?
Efter ett tag så var det Mallas tur.
– Malou Larsson?
– Ja sa Malla och räckte upp handen.
– Madelene Sandel?
– Oj! nu var det min tur. Det kännes lite ovanligt att blivit kallad
Madelene, så länge som jag kan minnas så har jag blivt kallad Madde även av
mamma och pappa.
Jag räckte upp handen och svarade
– Ja!
När allt var klart så var vi välkommna nästa morgon 08.10.
Några månade efter
Nu så hade jag lärt mig räkna plus och minus och jag hade lärt mig läsa
lite.
Läsa tyckte jag var svårt och tråkigt.
Jag minns hur pappa och jag brukade göra läsläxan tillsammans.
Det var nästan alltid pappa som hjälpte mig.
Det som jag har som starkas i minne från mitt första skolår var fröken som
hade lite ljusgrått hår som jag tyckte väldigt mycket om, kompisarna och
alla roliga raster.
Rasterna då var inte som nu.
Då lekte vi en bolllek som hette kråkan, klättrade i berg eller lekte med
kompisar.
Nu så sitter man mest bara på en bänk och gör ingenting.
Det var mitt första skolår som jag blev tillsammans med Jeremihas. Han var
söt. Jeremias var väldigt fantasi full och lekte ofta bil.
Ja det är sant. Han styrde och tutade och sprang runt.
Nu går han i parralellklass med mig. Vi har ingen kontakt med varandra
vilket är ganska synd. Men, men man kan ju inte hålla kontakt med alla. Vi
var tillsammans i tre hela år!
Malla var tillsammans med Rickard.
Eftersom Malla, jag, Rickard och Jeremias bodde så nära varandra så var vi
ganska ofta tillsammans.
Några år senare
I vår klass var det en som hette Filip. Han var klassens snille!
Han var verkligen det.
Filip kunde nästan allt. Han hade brunt hår och nästan alltid försmå
kläder. Vi hade även två killar som behövde stöd hjälp i vissa ämnen.
Tjejerna var var snälla och vi höll alltid ihop, men visst var det vissa
som passade bättre ihop med andra som tex. Malla och jag. Vi har alltid
hållt ihop i vått och torrt och kommer alltid att göra det. Får jag hoppas
iallafall.

Jag kommer ihåg klassfesterna som föräldrarna hade fixat.
Man klädde sig fin och hade det jätte roligt.
Jag kommer ihåg när vi körde en lek som hette sanning, konka och procent.
Om någon sa konka så var det oftast att man skulle pussa en kille på mun
och tvärtom. Om man sa sanning så fick man absolut inte ljuga.
När vi skulle börja i fyran så fick vi byta lärare.
Hon som vi fick hette Paulina: Paulina hade varit våran musiklärare
tidigare.
Paulina bodde bara 30 sekunder i från mig om man gick. Hon hade ett barn
som hette Viktoria som var 2 år när vi gick i fyran.
Paulina vår lärare var ganska dålig om jag tänker efter. Man såg oftast ett
rött ansikte men en stor ”käft” med en massa tänder i som skrek UT
HÄRIFRÅN!! Så läte det oftast när Dennis och Jusse hade gjort något eller
när hon var allmännt trött på oss.
Vi var en ganska pratig klass, eller några var det. Till dom hörde Malla
och jag till. Malla och jag var ofta med killarna och spelade fotboll på
rasterna. Vårt lag brukade vinna. Malla och jag var ganska duktiga på
fotboll så killarna ville gärna ha med oss i deras lag.
Men efter att vi hade fått vår nya lärare Paulina så fick vi inte så bra
undervisning som vi hade fått med Siri.
Viktoria var nästan jämnt sjuk och det grorde att vi fick ha vikarie nästan
jämnt. När vi hade vikarie så fick vi mest göra lekar och läsa och skriva
lite. Vi hade nästan ingen matte heller.
Filip klassens snille fick hjälpa oss med matten om inte Paulina kunde. När
vi gick i femman så räknade Filip 8:ans svåraste mattebok. Jag vet själv
att den är svår eftersom jag har räknat den nu.
Malla och jag var bästa kompisar.
Ingen kunde sära på oss.
Ingen.
Malla och Madde, M&M som choklad godiset heter. Jag och Jeremias gjorde
slut, men det gjorde inget tycker jag. Vi hade ändå ingenting gemensamt
längre. Jag gillade sport och han var mest en innesittar typ.
Paulina väntade ett till barn. Hon blev sjukskriven. Resultatet av det blev
att vi fick ha minst fem olika vikarier.
I slutet av femman föddes Viktorias syster Eleonor.
Eftersom Paulina bodde så nära mig så hade vi kontakt hemma.
När jag var ute och motionerade min kanin Sally så träffade jag ofta
Viktoria som brukade fråga:
– Får jag klappa? sa hon snällt.
Viktoria och Eleonor var väldigt söta.

När vi hade slutat femman och våran klass hade splittras så höll alla inte
kontakten.
Vi ses ju fortfarande nästan varje dag men nu sägs det inte mer än ett
– Hej! om det nu sägs något.
Jag har fortfarande väldigt bra kontakt med vissa. Blyga Anna, Lina, Karin,
Zakarias och Rickard och Malla såklart går jag nu i samma klass med.
Vi har fått nya kompisar och varit med och lärt oss mycket under våran
grundskoletid.
Jag har alltid trivts i skolan utan problem även om det har varit jobbigt i
vissa stunder.
Livet går alltid vidare och det gäller att kämpa på.
Jag ser iallafall fram emot att börja på gymnasiet.
Nu har jag berättat mest om mellanstadiet, om högstadiet tar jag och
berättar om en annan gång!/ Sun