Mina skolår – Sida 47

Mina skolår!
När jag skulle till skolan för första gången var jag sju och ett halvt år
gammal. Jag gick upp tidigt den morgonen, hade redan valt ut mina finaste
kläder dagen före. Klockan 0800 ringde det in och jag var spänd, jag hade
frågat min mammas nya man Ove om han kunde lära mej några engelska ord till
mej ordet bird dagen innan, som betyder fågel. Väl inne i skolan hade jag
inte träffat någon utav mina klasskamrater förut, men jag lärde snart känna
några. Efter knapt ett halvår skulle vi flytta till Alberga. Jag var arg
och nervös på nytt igen. Bara några veckor innan sommar|lovet fick jag
känna på min nya skola, Bergabyskolan hette den. Men dom veckorna var jag
bara på fritids, men lärde känna en tjej som gick i tvåan. Tjejen hette
Anna och var jätte snäll, henne umgicks jag med under sommarlovet hon var
min första vän. Det var nu dags för att börja i ettan och det var nog ännu
mera spent än att börja i barnskola, detta var ju en riktig klass, och
riktiga regler och helt annorlunda. När jag kom till skolan den morgonen
efter sommarlovet var jag såklart finklädd och vi flickor jämnförde våra
klännin|gar ute på gården redan första rasten och jag fann änumera
kompisar. I den skolan och i den lilla byn har jag starka minnen som lever
kvar än. En dag i slutet av mitt tredje skolår förändrades allt. Ove och
min mammas treåriga förhållande höll på att rasa, dom hade förlovat sej,
men det höll inte längre och dom separerade. Kvar bode jag, mina två bröder
och mamma i Alberga. Min mamma träffade en ny man som hette Kenet, dom var
tillsammans under sommar|lovet och gjorde slut precis i början av mitt
fjärde år. Men jag gick aldrig första halvåret i fyran. Min mamma träffade
nu en ny man som hette Pär och vi höll på med flytten till Syndby i början
av fyran. När vi hade flyttat klart började jag efter julafton i fjärde
klass, i Sundby. Mina gamla kompisar med alla minnen och soliga dagar var
förbi nu och alla mina känslor sattes på prov. Det var mobbing i skolan,
jag visste knappt att det ordet fanns innan, men nu var allt anorlunda.
Min nya styvpappa var ett vrak och alkoholiserad. Han tog över min mamma,
och jag satt där inne på mitt rum och var helt ensam, inga kompisar inga
nya kläder, inget!
I ett och ett halvt år gick jag i den skolan och lärde mej i stort sätt
inget mer än att spela basket. Mitt i vintern i femman tvingades jag att
flytta hem till min pappa som tidigare inte hade velat veta av mej alls,
och jag började om i Mjölby. Kom till|baka dit jag en dag börjat, det var
här jag hade gått i barnskola för sex år sedan. Här var det bättre, min nya
styvmamma hette Maricka och jag hade fått två nya halvsyskon. Men ändå
fattades något. Jag kunde ju ingenting i skolan och trodde att jag skulle
få gå om femman. Jag lärde känna en kille som hette Daniel, han trodde
också att han skulle få gå om femman. Cirka två månader innan sommarlovet
lärde jag känna en tjej som hette Martina. Vi blev bästisar, vi i femman
fick reda på att vi skulle gå i sexan i en annan skola, en högskola med
sjuor, åttor och nior.
Jag och min nya bästis Martina kom till skolan på morgonen och var
jätterädda. Men det gick fint och vi gick sexan ut här på Nykil och i
slutet av sexan åkte vi till lisseberg hela klassen. Sjuan gick jag här på
Nyk|ilskolan också. Vi hade nya klasskamrater i sjuan och vi var otroligt
olika allihopa, men vi klarade oss fint. I åttan var vi den bråkigaste
klassen på skolan, men nu i nian är det bara tråkigt. Alla bråkar och är
osams i klassen, och jag och Martina håller oss bara undan.
Vi har nyligen valt gymnasielinje och jag valde hantverkslinjen. Jag tror
det var ett bra val, jag älskar ju att klippa folk, prata och sminka folk.
Nu ska jag bara gå ur nian sen uppnar sej en ny värld för sjätte gången på
nio år.

Mina Skolår

Det första skolåret för mig kommer jag knappt ihåg. De saker som jag kommer
ihåg är att jag var väldigt nervös och att jag nästan vägrade. Men man
måste ju gå skolan så jag gick dit och redan efter första dan älskade jag
skolan.

Ett minne jag har var en av mina lärare. Han var speciell och rolig för att
han berrättade saker för oss att han t.ex. hade varit lärare i miami och då
det var – 4ºC ute fick dom stanna hemma från skolan. Men om man tänker
efter är väll det inte så intressant men det var det väll då och det är
därför jag kommer ihåg det.

Jag gillade skolan ända fram till årskurs fem då vart man less skolan och
vi hade en tråkig lärare som kanske bidrog ganska mycket. Men det ändrades
på högstadiet.

Då man började på högstadiet var också en ganska pirrig grej fastän jag
kände de flesta på högstadiet. Jag kommer ihåg i sexan då man längtade och
längtade till att få gå på ”rosen”, och tänk nu fick man det. Det var som
att då man började på högstadiet kom känslan tillbaka som man hade i
lågstadiet. Allting förändrades man fick nya tider, nya lärare, nya
klassrum men framför allt: en ny klass. Även det här med ”håltider” vart
nytt eftersom vi inte haft det på mellanstadiet.

På slutet av åttan och i början av nian vart det tråkigt som det vart i
femman, man hade vant sig. Men det kommer väll att ändras nu igen då man
börjar gymnasiet. Jag längtar till gymnasiet men det känns konstigt att man
ska börja gymnasiet, tiden har sprungit iväg.

Min bästa och roligaste tid var ändå lågstadiet. Man hade mycket
friluftsdagar, gjorde roliga saker hela tiden och man hade korta skoldagar.
Så det var min bästa och roliga tid. Men det är inte säkert det kommer vara
det förevigt, saker förändras.

Mina skolår!

Dagen innan hade jag packat ihop alla mina saker som jag skulle ha med mig
i min lila-gröna Supermario-ryggsäck. Första dagen i skolan. Jag var inte
ett dugg nervös, för jag kände alla mina klasskamrater sedan innan, från
lekis. Min mamma körde min granne Sylvia och mig till skolan.

Jag visste precis vart jag skulle gå. Sylvia och jag skilldes åt på
skolgården när vi skulle gå åt varsitt håll. Jag gick upp emot det röda
söta lilla huset, uppför den lilla trappan och öppnade dörren. Där stod
nästan alla mina klasskamrater. När de fick syn på mig sa alla hej och
några kom fram och började prata. Å vad kul jag tyckte det var att träffa
alla kompisar igen. Efter en liten stund kom våran fröken, Marie-Louise.
Hon öppnade dörren som det stog 1K på. Vi gick in, klassrummet var lagom
stort och alla började leta ivrigt efter sina platser. Jag hittade min
direkt, runt tjejbordet. Hellst av allt ville jag sitta bredvid Markus.
Honom hade jag varit kär i ända sen lekis.

Dagarna gick och gick. Allt gick bra och jag trivdes jättebra. Jag fick
massa nya kompisar i grannklassen 1J. Där fanns även en jättesöt kille,
Liam. Ingen skulle få veta att jag var kär i honom också. Tillslut blev det
sommarlov. Gud vad skönt det skulle bli. Redan andra veckan på lovet
började jag att längta tillbaka till skolan och alla kompisarna. Lovet gick
fort och snart skulle jag börja i tvåan.

Första dagen i tvåan var ungefär som första dagen i ettan. Dagarna blev
till veckor, veckorna blev till månader. Också kom mitt andra sommarlov.
Efter halva lovet började jag längta till skolan. Äntligen kom dagen då jag
skulle packa ihop min väska igen. Jag gick och la mig tidigt den dagen.
Första dagen i trean var lite annorlunda än tidigare. När jag kom in i
klassrummet såg jag två nya ansikten som jag inte kände igen. En pojke och
en flicka. Jag gick och satte mig på min plats. Fröken började prata. Den
nya pojken hade ljust krulligt hår och hette Klas och flickan hette Diana
och hon hade mörkblont hår ner till axlarna.

Dagarna fortsatte att gå, till sist kom dagen jag längtat efter, skolresan.
Vi skulle åka till Forntidsbyn ihop med grannklassen 3J. Vi åkte buss dit
och jag satt längst bak jämte Mia. Framför oss satt Markus och Klas.
Dagarna gick och vi hade jätteroligt hela tiden. På kvällen när vi kom hem
var vi trötta. Jag längtade till sommarlovet, och dagarna gick väldigt
fort. I slutet av terminen i trean skulle allt förändras. Våran klass
skulle splittras. Man fick välja mellan Forsskolan, 3-5: a eller att
fortsätta i ren 4: a. Mitt val blev svårt. Alla tjejerna i min klass hade
valt att gå på Forsskolan men där ville jag absolut inte gå. Markus och
några killar till ur klassen hade valt 3-5: a. Där ville jag också gå så
jag valde det. Några dagar senare fick jag ett besked om att det var fullt
i den klassen. Om jag skulle gå i 3-5: a skulle jag få börja i en helt ny
klass, ensam. Det ville jag inte. Då fanns det ju bara ett alternativ kvar,
ren 4: a. Det fick de ju bli. Jag bestämde mig för att det skulle bli bra,
och det blev det.

Första dagen var jag nervös, ny klass fast jag kände faktiskt nästan alla.
Och ny lärare, Erika hette hon. Det fanns även en ny klasskamrat, Malin
hette hon. Jag kände igen henne sen innan. Hon spelade fotboll, i KBI våra
värsta fiender. Jag vet inte riktigt hur vi blev kompisar, men kompisar
blev vi, bästa kompisar till och med. Vi hade så roligt jämt och vi va med
killarna varje dag. Till slut lyckades jag övertala henne om att börja i
vårt fotbollslag.

Det var samma här, dagarna gick och gick. Då sommarlovet till femman fick
jag och Malin en till bästa kompis, Sara. Hon hade flyttat ifrån Hisingen,
men hon gick på Krisseskolan. Vi träffade henne på fritids|gården. Vi tre
var bästa kompisar, vi var jämt med varandra efter skolan.
I slutet av femman skulle vi välja tre kompisar som vi ville gå med på
Sotareskolan, när vi började sexan. Vi tre valde varandra. Rektorn ringde
och sa till oss att vi inte skulle komma i samma klass om vi inte började i
montessori. Vi kände oss tvunga att göra det, så det blev så.

Ännu mer saker förändrades när vi började på Sotareskolan. Ny skola, helt
ny klass, helt nya lärare mm. I början trivdes vi inte alls bra. Sara bytte
klass. Då var det bara Malin, Kia och jag kvar. Kia hade vi blivit riktigt
bra kompis med. Vi kände henne lite sen innan. Vi försökte byta klass flera
gånger men vi fick inte för rektorn. Till slut gav vi upp och fick vänja
oss. Dagar och år gick och massa saker förändrades. Till slut blev det
ganska bra faktiskt, vi träffade en toppenkille, Sebastian. Som vi är
väldigt bra kompis med. Jag funderar ofta på det hade blivit om jag gått i
3-5: a eller bytt till Forsskolan. Men jag gjorde nog det bästa valet! Nu
sitter jag här i min bänk och har en termin kvar i nian. Och jag ser redan
fram

Mina skolår 1/2

Det första skolårett i mitt liv var väl inte egentligen något riktigt
skolår det var mäst ett prov på hur skollan skulle komma att bli. Man hadde
väl någon läxa då och då men det var ju aldrig något större prov eller
läxförhör. Man satt mest och småpratade på lektionerna och på rasterna var
det fotboll som gälde. Så höll det väl i stort sätt på ända upp till trean.
I 3: an så började väl igentligen skolan på alvar det blev mera läxor och
det tillkom mera ämnen. Så man kan väl säga att det var i 3: an skolan
började på alvar. Sän trappades väl svårigheterna upp mer och mer för varje
år man gick där. Det var väl inte så där jätte svårt men det var inte så
himla änkelt häller. Men man lärde sig ju någonting och det var väll
meningen antar jag. Så kom man ju så småningom upp till femman och han
pasera dän. Så kom sommarlovet och det var väl ingen som tackade nej till
antar jag.
Så passerade sommarlovet förbi lika kort som altid / det hadde ju inte
skadat om det var ”lite” längre. Så kom det en dag då man skulle byta skola
och man viste inte om man skulle vara rädd eller glad. Den dagen då man
skulle träffas för att bilda den nya klassen var nog alla lite närvösa.
Man gick omkring ett tag och tittade och letade om man kunde hitta några
gamla klasskamrater för man viste ju att någon från ens gamla klass vär
där. Och så såg man en man gick fram och började småprata.
Vi började att gå runt och så hittade vi till sist denn klassen som vi
skulle vara med i.
Till en början var det bara några stycken som stog där sen kom det mer och
mer folk.

Men folket som kom och ställde sig där våran klass skulle samlas. Det
märktes ganska tidigt att de meniskor som hade gått i samma skola tidigare
håll i hopp som små gäng. Små klena ynkliga gäng.
Så kom klassföreståndaren och frågade om alla var där.
Så skulle vi gå in till våra klassrum. Alla var nog ganska nervösa vid
detta laget. Så var vi framme alla satte sig bredvid den person eller de
personer som de tyckte best om. Män efter några dagar delade gängen upp sig
och det bildades nya små gäng. Så gick det ytterligare en tid och alla
började umgås med alla. Mina skolår 2/2
Sen började man väl vänja sig i den nya skolan man började lära sig var
alla salar var. Man lärde sig shemat och man träffade mera folk från andra
klasser och fick mera kompisar. Man upptäckte ganska snart vilka lektioner
som var trista och vilka som var roliga. Första tiden var man ganska skonad
från större prov men sänn började dom att komma så blev det sommarlov igen.
Man hade rolig med dom kompisar man hunit få under det nya året i skolan.
Man pratade om minnen från skolårett och om händelser som har inträffat.
Så började man igen tiden flöt på så kom sjuan så var man klar med denn och
så kom åttan så paserade den. Så kom allas favorit tid 9: an man fick
skaffa moped vissa hade ioförsig haft moppe ätt längre tag men den känslan
av att få sitta på sin aldeles egen moped var oslagbar. Man fick en mycket
större frihet iomed den. Så fick mer och mer av ens kompisar moppe och man
började utförska sin hämbygd. Man åkte längre och längre bort.
Men man viste att imorgon var det en skoldag igen. Och så kom vinterlovet
man hade kul med kompisarna och åkte moppe igen. Så började skolan igen.
Man fick veta lite om nationella prov till en början var det väl lungt men
sen.

Början på historien är okey, men på slutet räknar du bara upp termin
efter termin efter mallen: ”Så kom. , Så kom” Tänk på att istället försöka
beskriva några händelser mer ingående. Det gör berättelser mer intressanta.
Var observant på din stavning!

Mina skolår

De hela började med Lekolär. Jag var en lite parvel på 7 år som tyckte att
det skulle bli roligt att börja skolan. Man kände sig stor även fast man va
nästan hur liten som helst. Jag hade som tur var ett antal kommpisar med
mig från dagis så man kände sig rätt hema från början. Vår första fröken
hette Kristin, som jag mins så var hon snäll men lite gammaldags ingen sån
där modärn fröken direkt. Sen hade vi en satmara (ursäkta uttrycket) till
fröken på fritis, Britt. Den mest fasansfulla av fröknar (i mina ögon). Jag
mins en gång när vi byggde med klossar så råkade jag stöta till en av mina
klasskamraters kostverk med foten så de välte, de var en ren olyckshändels,
men Britt bestämde sig för att jag hade gjort de med flit och satte mig på
en stol i en timme och där skulle jag sitta utan att göra någonting tills
vi skulle äta. Efter Lekolär kom ettan och sen tvåan. Vi hade fort farande
kristin som Lärarina igenom båda åren och Britt var lika ond som innan. De
här åren har nog varit dom ända som jag verkligen tyckt att skolan varit
rolig. När jag började trean fick jag ny fröken, Eva. Hon hade röd-brunt
hår och var ganska kort, jag tyckte att hon var okej. Även hit hade mina
polare från dagis hängt med vi gick alla i samma klass en 3-5:a. Jag kommer
ihåg att jag försökte smysla mig in i femornas gäng dom var stora och tuffa
tyckte tyckte man på den tiden (Nu är dom enbart små). Trean tog slut rätt
fort och jag började fyran. Undra om jag knarkade mig igenom fyran för
minena är som bort blåsta. Jag kommer inte ihåg ett dyfft. Då hoppa vi till
feman (entligen störst). De här var nog de roligaste året på Åsaby. Jag
hade bra kommpisar och vi hade roligt fast om jag inte mins fel så gick det
inte så grymmt i skolan jag sög i matte de året. Efter de började jag sexan
nu var jag stor (tyckte jag). Vi fick ny fröken, han hette Jonny. Han var
mycket snäll, ska jag var ärlig var han och är han lite för snäll. Till
exempel när Linda och Maria sitter och tjatar på lektionen. Han måste lära
sig att bli lite hård. Och polarna från dagis är fortfarande med, Lelle,
Ralf. Lina är jag väl ingen polare med men hon är med i alla-fall. Vi hoppa
7 och 8 för dem orkar jag tjata om. Nian alltså. Nu har man varit älst två
gånger, vi får väll se om man blir de någon mer gång.

Din historia är intressant på ett ställe! – När du berättar om klossarna
som föll och ditt orättvisa straff. Det är bättre att berätta om några
händelser än att bara räkna upp alla år. Språket är okey. Glöm inte att
sätta punkt och dela in i stycken.

skriven på dator. Eleven har använt marginalutjämningsfunktionen, så det
går inte att avgöra om det är dubbla mellanslag gjorda någonstans

Ja va sju år nar jag började skolan. Och första dagen så va allas föräldrar
med sina barn i skolan mamma och pappa. Jag fick sitta jämte Susanna.
Skolan hette Jonsboskolan jag kommer ihåg att våran fröken hette Annika
Johansson och Elisabeth hon va snäll hon.
Det va lite kul att vara så liten för när man gick till matsalen som låg
100 m bort så gick alla i ett led två, två jag gick oftast med Johan. Men
när vi kom till mat salen så fick alla ettor gå före i matkön det va
roligt. En dag så va pappa i min klass och hälsade på då spelade vi bandy
på rasten. Sen kom 2 ja då hade vi ännu Annika som lärare hon va sträng vi
gick i F-huset och jag kommer ihåg att jag va rädd för dom äldre till 2. Nu
är det 3 då fick vi en nu i våran klass. det va en tjej hon heter Malin
Jonnesson. Jag minns att vi byggde hus av skokartonger det va kul. Då gick
vi i Pavelgångarna. Elisabeth hjälpte mig och Marianne mycket med svenska,
engelska och matte. I våran klass hade alla hockeybilder som vi bytte med
varandra. Sen spelade vi bandy och jag var målvakt, Conny med. Vi kunde
köra matcher till 100. 4 Då bytte vi lärare som tur va. Vi hade ju haft en
fröken men nu blev det en magister som hette Ivar Svensson han var också
sträng så det blev inte bättre fast Elisabeth va ju kvar så det blev lite
bättre. Och då fick vi också en ny i klassen det va en kille som heter
Roland Svensson han såg tuff ut och hade färgat håret blå gult som Sveriges
flaga i håret. Första rasten då den dagen Roland hade kommit till vår klass
så blev det slagsmål mellan Conny och Roland och då tänkte jag att det
kommer nog att bli många slagsmål mellan dom. När jag började 4 så kändes
det enkelt men det va det inte bara i början. Vi hade mer läxor än trean,
längre dagar. Vi fick också bytta hus till H-huset som är det största huset
på Jonsbo. H-huset har 3 våningar min våran klass var på den mellersta. 5
Då hade vi våran magister Ivar. Det året fick vi ha hemkunskap uppe på den
stora skolan Ekehöjd det va spännande att vara på den skolan med. När jag
gick i 5 så hade Jonsbo ordnat en film vecka så man fick välja 3 filmer som
man fick kolla på jag kommer inte ihåg vilka jag valde. 6 Då fick våran
klass flytta upp till Ekehöjd. Jag tyckte nog att de va lite pirigt först
men sen blev det lugnt. Vi fick nya lärare Katrin Olsson och Ann-Marie
Godberger jag hade en extra lärare som hette Lisa-Maria hon hade jag i
engelska och i matte och lite i svenska ibland. Första dagen så bjöd dom på
glass och godis. Dom var helt ok kan man säga. Vi hade mer läxor och mer
prov än vi någon sin hade haft. I vårat klassrum hade i guld fiskar dom var
coola. Vi åt i en annan matsal en innan och hade andra lektionssalar vi
hade fått välja ett b-språk jag valde engelska. Sen så var det ju 7 också.
Jag minns det va då Felicia till vår klass hon kom från Stenbo. Vi bytte
lärare ingen. Ann-Marie blev klassföreståndare tillsammans med Lisa-Maria.
Jag var i en liten grupp i engelska. Och i matten tror jag att jag va. Nu
är det 8. Då va jag 14 år. Det är nog det svåraste läsåret tycker jag. För
det va mycket prov och allt skulle vara inne direkt kändes det som jag
minns att jag tycker att engelskan var svårast i 8. I åttan så får man ju
betyg men dom va ju inte värdens bästa. Jag satt ofta i kafeterian i skolan
med en påse godis fast det har jag ju på lektionerna också för det mesta.
Nu är det 9. Det är då man får kämpa för betygena. Halt händer så fort.
Först ska man välja vad man ska gå för något gymnasium, nationellaprov, ett
stort länder arbete och en massa prov. Det är vad nian går ut på kan man
säga. Nu är det bara att vänta tills gymnasiet. Jag hoppas att jag kommer
in på Hotel, Restaurang. För jag ska bli Kock.

G En bra skriven berättelse Johnny, skriven med känsla och
inlevelse. Lite slarv med talspråk bara. Annars bra! /AL

Mina skolår:

1994 började jag 1: an, men jag var speciell eftersom jag var ett år yngre.
Det gjorde inte så mycket tyckte många för det var inte så stor skillnad
mellan mig och mina nya kompisar.
Jag började 1: an ett år tidigare eftersom jag inte gick i lekis. Min
mamma ville att jag skulle börja ett år tidigare men varför har jag
fortfarande ingen aning om.

Första dagen: Jag vaknade upp den morgonen och var väldigt nervös, men
samtidigt väldigt nyfiken. Hela familjen satt och åt frukost eftersom det
var första dagen för oss alla. Min Mamma, pappa och självklart min bror
(storebror), som skulle börja 2: an.
Det året var det mest händelserika året i mitt liv, min Lillebror som
3 mån senare blev född, (29 mars). Jag som började mina långa, svåra och
roliga år i skolan.

Det andra året var en av de bästa åren i mitt liv. Man var inte längre
nervös att börja skolan man var snarare glad. Vilken längtan jag hade den
veckan innan skolan skulle börja!
Min bästa kompis och hans mamma kom och plingade på dörren. Det hade
jag längtat efter hela morgonen för jag visste att då skulle vi äntligen
vara på väg till skolan.
Årskurs tre: Vi hade alla blivit lite äldre och jag kände att jag äntligen
var på väg nånstans.
Det året skulle vi få träffa våran nya lärare som vi skulle ha de
resterande åren i mellanstadiet. Hon hette Eva Wästmark och verkade vara en
trevlig dam.
Det kommande året med Eva hände det inte så mycket. Vi hade det bra,
gjorde våra utflykter, gjorde våra uppgifter vi skulle göra det var ett
lugnt år i mina ögon.

Årskurs fem: Det var det jobbigaste året hittils. Jag och min lärare Eva
hade haft våra konflikter, och jag visste att det inte var jag när vi
bråkade. Men livet gick vidare.
Vi hade de första nationella proven det året. Jag tänkte inte så
mycket på det, eftersom det inte kändes så viktigt för mig. Jag såg det som
vilket annat, vanligt prov som helst.
Tre veckor senare: hade jag gjort alla proven och årets första
utvecklings|samtal hade kommit. Huvudämnet var nationella proven. Jag och
min pappa vandrade till skolan för att ha mitt utvecklingsamtal.
Det hade gått bra för mig jag hade över medel på allt förutom på en
uppgift vad kommer jag inte ihåg.

Årskurs sex: Det första vi fick hör när vi kom till skolan var att nu är ni
störst ni måste vara förebilder för alla andra elever i skolan. Det året
flöt förbi ett lugnt år där allt kändes bra och harmoniskt.
Så kom vi till skolvalet. Det var inte så svårt som jag trodde. Jag
visste vart jag ville gå och det var Dalvik, men det var nära att jag inte
kom in. Jag hade kommit på reservplats 33.
Några dagar senare fick vi ett till brev och det var från
Dalvikskolan. Jag hade komit in en glad dag för mig.

Årskurs 7: Det kändes som att börja 1: an igen man var återigen nyfiken,
nervös och rädd. Vi hade åkt dit några månade tidigare för att titta på hur
skolan såg ut. Skolan kändes enorm jag hade aldrig sätt nån större skola
innan kändes det som, men som idag känns som en liten skola.
Det kändes konstigt att återigen vara minst i skolan. Vi hade gått
från att vara störst till minst på ett snabbt ögonblick. Men det kändes bra
ändå jag hade min bror och hans kompisar som jag kände väldigt bra. Några
kände jag nästan lika bra som min bror, kanske bättre. Det kändes tryggt.

Årskurs 8: Nu var vi medelstora i Dalvikskolan. Man skulle vara en förebild
för sjuorna och samtidigt ta till sig från niorna.
Den här terminen skulle vi få våra första betyg, det kändes
förvånasvärt bra. Jag trodde att jag skulle vara väldigt nervös, men det
var jag inte.

Årskurs 9 Sista året! Störst i skolan igen, ingen speciell känsla det
kändes som vanligt. Livet rullade på ända tills man skulle börja tänka på
vilken skola man skulle välja. En av de svåraste frågorna jag har fått
hittils. Det var två allternativ, det ena var Engelska öster, och det andra
Johansfors gymnasium. Det var svårt att välja. Det var att välja mellan att
åka långt till eng öster, eller att gå i Johansfors och inte få den
engelska jag vill ha, men efter en tid när jag hade åkt till Öster för att
titta på hur skolan var kändes det för långt. Det tog 1.30 h.
Jag orkar knappt gå upp nu och ta mig till Dalvik, så det blev till
ett självklart val att välja Johansfors gym.
Men som om det inte var nog så skulle vi också ha nationella proven.
Och det är det jag sitter och skriver nu, hoppas det går bra för mig.

Mina största frågor nu är enkel men omöjlig att svara på.
Jag undrar helt enkelt hur mitt liv skulle se ut, om jag inte skulle ha
börjat ett år tidigare? Hur skulle jag var som person; skulle jag vara en
sämre eller bättre person, eller skulle jag inte känna nån skillnad? Vilka
kompisar skulle jag ha och hur skulle de vara.

Mina skolår

Jag kommer ihåg hur jag kände innan jag började skolan som om det var igår.
Det var blandade tankar som rörde sig i mitt huvud, massor av tankar. Det
skulle bli kul, visst. Att börja skolan, precis som min storasyster, som
jag alltid sett upp till och velat bli som. Men tänk om jag inte skulle få
några kompisar? Tänk om läraren är dum? Eller ännu värre, jag kanske är för
osmart för att gå i skolan? Tänk att alltid vara sämst på allt man gör. Som
sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men en sak var jag
säker på, det skulle bli väldigt spännande.

Första skoldagen kom. På natten hade jag inte fått mycket sömn, men ändå
var det inga problem att komma upp ur sängen på morgonen. Jag var spänd
inför mötet med min klass, min första riktiga klass. Men det släppte ganska
fort när jag kommit till klassrummet med min mamma. Jag kommer ihåg hur
lättad jag blev när jag märkte att läraren verkade snäll, för min syster
pratade ofta om hur dumma lärare hon hade och det hade gjort mig nervös. Vi
var bara i skolan en kort stund, och på väg hem längtade jag redan efter
nästa dag.

Jag älskade de första skoldagarna. Mina klasskompisar var snälla och vi
hade hur kul som helst på rasterna. Redan den första dagen blev jag kompis
med Sabina, som än idag är en av mina bästa kompisar.

Lågstadiet har jag nästan bara roliga minnen från. Varje dag fick jag
skjuts till skolan, sprang fort in för att få träffa mina kompisar och hade
kul hela dagen. Problemen var små, de fanns nästan inte. Det var bara att
leka och ha kul, vi hade aldrig några bråk i vår klass. Jag var glad över
att jag var bra i skolan. Jag fick aldrig sämst resultat på läxförhör som
jag hade oroat mig för innan skolan. Ofta var jag och Sabina hemma hos
varandra och gjorde våra läxor. På den tiden tyckte jag tillochmed att det
var kul!

Efter nästan tre år i min första klass pratade min familj om att flytta.
Först ville jag inte, jag trivdes bra där jag bodde. Men att bo i en stor
villa med alldeles egen trädgård, och dessutom ha så nära till skolan att
jag skulle kunna gå själv? Jag började längta.

Sommarlovet var nervöst. En helt ny klass! Det var nästan samma känslor som
inför första klass som dök upp. Jag hoppades att klassen skulle vara minst
lika bra. Vad rätt jag hade.

Min nya klass var ganska lik den första. Snälla kompisar, snälla lärare,
fin skola. Visst, jag saknade min gamla klass ibland, men ibland träffade
jag min allra, allra bästa kompis så det kändes helt okej.

Åren flöt på i min nya klass. Ofta kändes det som om veckorna gick på
repeat, om och om igen. Men vad gör man? Det är ju bara att gå till skolan
och ha så kul det går. Tur att jag hade så många kompisar, annars undrar
jag om jag verkligen hade gått till skolan eftersom jag tyckte att det var
så tråkigt ibland. Så kan jag fortfarande känna, men nu i högsta|diet
händer det iallafall mer på dagarna.

Efter tre år i samma klass tröttnade jag ganska mycket. Klassen blev sämre
och sämre och det var onödiga bråk varje dag. Mellanstadiet var den
jobbigaste tiden med många känslor och ovänner.

Även fast min klass blivit ganska dålig, så ville jag inte byta klass i
sexan. Jag längtade bort, men ville ändå vara kvar. Klassen kändes som en
trygghet. Alla visste vem jag var och kände mig mer eller mindre.

Vi fick träffa vår blivande klass en gång innan sommarlovet. Jag hamnade i
klass 7e tillsammans med två kompisar jag kände innan. När vi träffades var
det stelt och ganska tråkigt. Efter mötet pratade alla mycket om sina nya
klasser i vår klass. Ofta handlade det om hur tråkig klassen verkade.
Ganska dumt, eftersom man inte kände någon.

Det blev jobbigt att skiljas från mellanstadieklassen. Många började i en
annan skola än den jag skulle börja i. Bråken i vår klass hade gjort att
man kände alla för den de var, men också att man kommit på mycket vem man
själv var. Under de tre åren på mellanstadiet var det jag utvecklades som
person mest.

På sommarlovet mellan sexan och sjuan längtade jag för första gången inte
till skolan. Vem längtar till en tråkig klass? Jag tror att skitsnacket
betydde ganska mycket, för vi pratade mycket om vår nya klass, jag och de
två jag hamnat i klassen med.

Senare, när vi börjat i klassen kom vi på att vi haft ganska fel. Det var
ingen tråkig klass! Bara många nya personer som vi inte kände än! 7e,
klassen jag går i nu. Blev ganska snabbt kompisar. Redan efter första
veckan träffades vi på helgen och åkte och badade. Det kändes att vi skulle
bli en bra klass.

Nu har jag snart gått i 7e i tre år, och vi är 9e. Även fast
sammanhållningen inte är den bästa så trivs jag bra. Jag tror att de flesta
trivs och känner sig tryga.

Snart börjar jag i gymnasiet. Då har jag gått nio år i grundskolan, och så
känns det verkligen inte. Det är lång tid som har känts mycket kortare än
vad den är. Under de nio åren har jag lärt mig jättemycket, allt från NO
till saker om mig själv.

Utan skolan tror jag att jag skulle haft väldigt tråkigt, och mycket färre
kompisar. Nu hoppas jag bara att allt ska gå bra när jag börjar i en helt
ny klass, helt ensam på gymnasiet.

Mina första skoldagar!

Det var dagen innan min första skoldag.
I morgon skulle jag börja i första klass, i Saraholmsskolan, i Vallentuna,
norr om Stockholm.

Den kvällen hade jag oerhört svårt att somna.
Jag låg i min gamla bruna ekvåningssäng och grät. Jag vet inte riktigt
varför jag grät, men det var väl så mycket som skrämmnde mig inför
morgondagen.
I skolan var det fullt av äldre elever som jag förmod|ligen hade stor
respekt för, läskiga och ödsliga korridorer som man inte kunde passera utan
att få höra en dum kommentar.
Jag ville verkligen inte börja i skolan.

Dagen därpå var det dags att åka till den tegelbyggda skolan, mitt emot
”Trygg Hansa” Det var pappa som körde familjens vita och nypolerade
mercedes uppför den branta backen som ledde till skolan.
Jag hoppade ur bilen och pappa for iväg till jobbet.

Jag knallade ner mot skol|gården som bestod av en relativt ny orange
klätterställ|ning, fem däckgungor och en vitmålad hage.
Lite längre ner på skolgården fick jag syn på min bästa kompis Hanna. Jag
hade inte sett Hanna på hela sommar|lovet, men hon hade fortfarande långt
blont hår som föll som vågor längs med hela ryggen. Hon var klädd i ett par
rosa jeans med fickor längs med varje sida och hon hade en kortärmad vit
kofta till.

Hennes ögon tindrade när hon fick syn på mig, vi kramade om varandra hårt
och kärleks|fullt. Vi sade inte så mycket till varandra, förrän allt bara
exploderad ut och båda ville prata samtidigt

Efter ca. 10 minuter bröt vår nyblivna fröken vårt samtal genom att plinga
med den koppargjorda klockan som troligtvis var från 40-talet.

Alla rusade fram till fröken och följde henne in till klassrummet.

Hon hette Gunilla Borglund och hade arbetat på skolan i 25 år. Hon var 55
år, lång och ståtlig och hade grönblåa ögon samt brunt, tjockt hår som var
uppsatt i en stor hästsvans.

När alla elever hade satt sig vid en varsin träbänk, som hade uppfällbara
lock, hälsade vår fröken oss välkomna och hoppades att alla skulle få tre
trivsamma år med henne.

Den dagen lärde jag känna många nya och trevliga kompisar.
En person som jag fastnade speciellt för var en tjej vid namn Alexandra
Rhani.
Hon hade svart fluffigt hår, svarta ögon och ett ben av trä.
Under hennes barndomsår hade hon fått genomlidit ett krig och detta hade
fört med sig att hon fick operera bort sitt ena ben och fick ett träben
istället.

På vår första lektion dagen efter fick vi lära oss alla alfabetets
bokstäver, vilket jag redan kunde eftersom jag hade gått på förskola i 4
år.

Efter denna långa och krävande lektion hade hela klassen lunch mellan 11.00
och 12.00. När klockan var 10.55 på tisdagsförmiddagen gick vi på ett långt
led efter Gunilla till matsalen som låg i andra änden av skolan.
Vi gick över skolgården och till den byggnaden där alla 4:or, 5:or och 6:or
höll hus. I slutet av denna byggnad fanns matsalen som inte var större än
två klassrum. Till vänster kunde man hitta vita klädhängare. Om man
fortsatte rakt genom en blå korridor med massor av konstv|erk på väggarna
som var gjorda av alla sexor som hade gått ut skolan i våras, kom man till
matsalen.
Matsalen var målad i en gul nyans med en bård som var fylld ut av blåa
kaprifolblommor.

När klassen kom in i matsalen var det alltid mat|tanterna som lade för
varje elev. Jag gick och satte mig med Hanna och Alexandra som jag hade
gjort dagen innan också.
Efter måltiden hade vi alltid rast fram till 12.00. För det mesta gick vi
till baksidan av skolan och bytte bokmärken med varandra, speciellt vi
tjejer.

Enligt tjejerna i klassen var det jag och Hanna som var kungar inom
bokmärkes|branschen.
Det var alltid vi som hade flest album, och de bästa bokmärkessorterna och
själv|klart var det vi som gjorde de bästa bytena.

De två första skoldagarna hade varit toppen.
Det var inte så tråkigt att börja skolan, trots allt..

Mina år som elev.
Jag tittade runt hörnet för att kolla om kusten var klar, det var den. Att
kila ner och byta böcker var väldigt jobbigt, eftersom det gällde att passa
sig så man inte stötte på någon ihallen ? . Att vara ensam i matsal|en
och gå runt skolan 2-3 gånger för att få rasten att gå. Men det skulle inte
alltid vara så här.
När jag gick i lågstadiet var man aldrig bekymrad att någon skulle se en
när man tryckte längs väggen. Då betydde betyg ing|enting, utan en kotte
som råkade se ut som ett moln var ens världsbild för en dag.
När man senare började mellanstadiet, bö|rjade det. Men man insåg det inte,
för det kom sakta krypandes längs nacken, som hösten efter en fin sommar.
Plötsligt bet|ydde allting något för en, kotten kastades undan och en
affisch på den senaste gru|ppen hamnade på väggen. När jag (som
mel|lanstadieelev) började med det var det harm|löst, en liten bild kunde
ju inte förändra någ|ot. Efter en tid stod det klart att jag skulle
fortsätta skolan, och högstadiet i Stockholm. Allt gick så snabbt att jag
inte hann upp|fatta något, och plötsligt stod jag där i en ny skola. Mina
nya vänner hade såklart en bättre uppfattning på livet, eftersom de bodde i
storstan såklart och jag passade inte in i den bilden. Efter en tid kom en
ny skola, och sedan en ännu nyare, och till sist hittade jag till skolan
som skulle vända mitt liv till det bättre, trodde jag.
Högstadiet, undrar om de kallar det ”hög”stadiet för att alla sitter på
sina höga hästar? Det var en mardröm, ensam och utkastad ännu en gång av
”de bättre vetande” människ|orna. Att trycka längs väggen för att komma
helskinnad till skåpet, utstå allas blickar i matsalen när man vet att dem
tänkte ”ska hon sitta alldeles ensam vid det där bordet” i en fullpackad
matsal. En enda människa, lika träffbar som en tunna nit|roglycerin. Men
jag vore en hycklare om jag satt här och sa att allt var fel, det fan|ns
bra stunder, när jag inte var helt ensam. Kanske någon hade virrat bort sig
till min del av skolan, men stod inte ut med tyst|naden och gick sin väg
senare. Allting tog en vändning en månad, då jag blev intagen i en liten
grupp människor som ”lät” mig vara med dem. Det är lustigt hur ens liv kan
kastas omkring, som ett bi som fastnat i en stark vind. Till en början gick
allting bra, men efter två år i samma klass insåg jag att ingenting skulle
ändras, och tog beslut|et att byta klass. Jag hade redan en allier|ad i den
klassen, så det fanns goda chanser till ett ”normalt liv”. Vad är ett
normalt liv? Är det perfekta vänner, matchande kläder och ett fint leende
på läpparna? Kan någon komma så nära att de ser de skrattande vännerna, de
omatchande kläderna, och det falska leendet?
Lycklig var jag, men jag visste även att en liten del var falsk inom mig.
De säger att fläckarna aldrig går bort, och det var sant. Jag hade allting,
vänner, en nästan accepter|ande klass, och bra livsförhållanden. Det var då
jag började tänka på resten, utseende, betyg, bra betyg, bättre betyg. Det
blev stort, men hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Att sluta
tänka på vad som varit gick inte, det var en del av mig. Men hjälp av
ovetande kamrater kunde jag komma över en liten del och försöka lite mer i
livet.

Jag har tankar om framtiden också, men det blir alltid lite suddigt i mitt
huvud. Att kunna gå klart 9:an, börja i gymnasiet och göra om allting. Men
den här gången är jag inte ensam. Det är nervöst och kanske går det inte
som jag planerat, men det förväntar jag inte mig heller ändå. Allting får
gå åt skogen om det måste, jag kan ändå inte göra något åt det, eller? För
hur mycket jag än tänker på framtiden, kan man bara leva nu.