1. Mina skolår
Jag var väll en sån som inte tyckte det var så jobbigt att börja skolan.
Jag fick rätt lätt kompisar och klassen var jättebra, tyckte jag iallafall.
Vi fick en bra lärare, Lena hette hon. Hon jobbar förresten kvar på skolan
ännu. Men när jag hade Lena, hade vi nästan olika åsikter om allt säger
mamma.
De var en gång när jag skrev med en på tok förliten blyerts|penna, då hade
Lena tagit den när vi var ute och spelade bandy, jag hade blivit helt tokig
och börjat att leta i pappers|korgen efter den.
Spela bandy ja, de gjorde vi varje rast även då vi bara fick fem minuters
raster, vi hann ju spela lite. Sedan var vi ju på skolresa hemma hos Lena.
det har jag faktiskt några minnen ifrån, eller om det bara är att jag har
tittat för mycket på korten vi har därhemma.
Annars kom jag inte ihåg så mycket, och rent skolmässigt så gjorde man väll
inte så mycket. Men man har ju faktiskt några skolböcker liggande där hemma
som är ifrån den tiden. Att de tog tre år och göra ut dom det verkar ju
helt otroligt, men man kunde ju inte så mycket på den tiden.
Jag har ett minne av att vi sitter nere på torget och äter glass med, vi
hade ju nått land med morötter och blommor och sånt som vi sedan sålde och
fick ihop lite pengar.
Nu kom jah på det med att vi hade inte bara Lena i lågstadiet, Malin hette
en, henne har jag inget minne av. Ulla, jobbar här fortfarande, men jag
tror inte hon känner igen mig, annars var hon himla snäll. Yvonne var den
fjärde läraren vi hade men hon slutade p.g.a att hon skulle ha barn. Om man
tänker efter nu så var det väldigt fint på lågstadiet, man behövde ju inte
ta så mycket ansvar och det var inte så stressigt till en massa prov.
En dag i trean kom Kaj och hälsade på, han hade ju ryckte om sig att vara
ganska sträng. Det var han som skulle bli vår mellanstadie lärare.
Mellanstadiet kommer jag om möjligt ihåg ännu mindre ifrån än lågstadiet.
Nu blev det lite mer ordning på oss med läxor varje dag och prov.
Idebäckarna kom också hit till oss.
De hände väll inte så mycket, det var bra att vi hade Kaj, han såg till att
vi skötte oss.
Mellanstadiet gick ganska fort och det var ju inte så svårt.
Tradeströmmarna kom sen i sexan då blev det lite roligare med lite nytt
folk och idebäckarna var inte så speciellt roliga. Albin G kom och vi blev
ganska bra vänner direkt. Det känndes nästan som om hela mellanstadiet gick
lika fort som sjuan. Men sjuan var ju extremt seg, det hände absolut
ingenting. Man fick ta mera ansvar och det blev mer allvar med proven. Vi
fick en ny SO-lärare som var lite speciell. Överhuvudtaget fick vi nya
lärare, för oss nya, det är inte så lätt att lära känna folk så snabbt, men
det gick ganska bra. Frejaskolan tycker jag har bra lärare. Dom är duktiga
och hjälper till om det behövs.
I sjuan började man längta till gymnasiet och få börja göra lite vad man
vill. Då blir det ännu segare om man går och väntar på det. I åttan sen
fick vi en svenska lärare som hette Jan-Åke, han var inte bara lite
speciell utan mycket! I och för sig gav han mig ett VG++ men det var ju
inte slutbetyg, så Sofia, våran klf. och svenska lärare som vi hade i
sjuan, kom tillbaka och genomskådade mig.
Annars var åttan med väldigt tung och jobbig med prov och arbeten som ska
lämnas in. Trots det var åttan inte lika seg som sjuan för den var extrem.
Sedan började vi nian efter ett långt, fint sommarlov.
I början på läsåret var det endel lärare som slutade. Den jag blev mest
ledsen över var helt klart Arne som vi hade i matte och fysik han var en
duktig lärare. Våran nuvarande lesbiska gympalärare som jag anser vara den
sämsta gympalärare i hela södra Sverige.
Vi fick tillbaka Sofia med och Jan-Åke försvann bort ifrån denna skola, men
han skulle visst ha tagit omställning på Nackaskolan.
Rektorn slutade också, vilket var rätt skönt. Om man ser till skolarbetet
har det lugnat ner sig ganska mycket, vi har ju fortfarande prov, men det
känns inte så farligt.
Jag tycker jag har haft en bra tid här på frejaskolan, men nu längtar man
ganska mycket till gymnasiet och få slippa vissa ämnen. Men vem vet, jag
kommer kanske sakna denna skolan.
Mina skolår
Jag började i skolan 1994 i årskurs ett. När vi började var våra föräldrar
med oss på vår första skoldag i ettan. Vi skulle får träffa vår nya fröken
som hette Ulla Karlsson och alla elever skulle man träffa och lära känna.
Jag tyckte att det var tryggt att ha med våra föräldrar den dagen. Jag
minnst att vår fröken kom till klassrummet och hälsade alla välkomna till
Observatorieskolan.
Vi fick sätta oss var vi ville och med vem som helst.
Jag kommer ihåg att jag fick en kompis samma dag som vi började skolan. Hon
hette Ida och hon var jättesnäll och vi blev bra kompisar. Fröken pratade
med oss och våra föräldrar och vi fick pennor och suddgummi av hon.
Den dagen var inte så lång så när vi hade slutat fick vi gå hem.
Nästa dag började vi klockan åtta och då var det en vanlig skoldag. Nu
skulle man gå i tre årskurser på lågstadiet. Åren gick fort, efter det var
det mellanstadiet som jag skulle börja på.
När vi började i årskurs fyra så fick vi en ny lärare som hette Alvar
Isaksson och vi skulle också ha han i tre år.
När vi började i fyran kändes det bättre för då hade man lärt känna många
elever.
Det var väldigt roligt att gå på mellanstadiet för vi gjorde många
utflykter tillsammans med de andra klasserna.
När vi hade gått i fyran och femman var det tid att börja i sexan och vi
skulle flytta in på Carl Gustafskolan och där skulle vi gå upp till årskurs
nio. Vi åkte till Liseberg med de andra sexorna och gick på tivolit, vi
åkte tidigt på morgonen och så var vi hemma sent på kvällen.
Vi gick på stan också där vi shoppade och hade kul. Det var väldigt skoj
att komma till Göteborg.
När årskurs sex var slut skulle vi börja i sjuan på högstadiet och då
skulle vi få nya lärare igen till årskurs nio.
Nu går jag i nian och det innebär att det är sista året på högstadiet och
det känns bra men det är rätt så jobbigt nu i det sista läsåret.
Vi har mycket läxor och prov och för ett tag sedan hade vi visprojekt.
Senare ska vi ha något tema om Karlskrona.
Snart är också grundskolan slut för oss och då är det tid att lämna Carl
Gustafskolan och det ska bli skönt att komma till en ny skola och se hur
det är där.
Jag har precis valt vilken linje jag ska gå på när jag ska börja på
gymnasiet. Jag har valt handel och adminstrations programmet och jag hoppas
att jag kommer in där.
Då kommer jag isåfall gå på Hällstrandsskolan och det ska bli väldigt kul.
Jag har varit där en gång på den skolan när det var öppethus och den var
stor och fin.
Men först ska vi ha sommarlov och det ska bli skönt att vara ledig.
Sen efter sommarlovet börjar gymnasiet och då kommer det vara mycket att
göta men det ska bli roligt iallafall.
Jag hoppas att det kommer gå bra för mig på gymnasiet.
Detta var mina minnen från mina skolår.
Mina skolår
Jag heter senad shabani. Jag är född i kosovo, men jag flyttade till
Sverige när jag var 1½ gammal. När jag började första klass så hade jag
lite problem med svenskan eftersom mina föräldrar inte kunne så bra svenska
själv så jag lärde mig ingenting av dom. Men i slutet av förstaklass så
pratade jag nästan flytande svenska. jag lekte nästan hela-|tiden med
eleverna från min klass även efter skolan. Jag kan förklara hur jag lärde
mig så lätt svenska. Det började med att så fort jag Gick in i klassen så
sa jag till min lärare att jag ville snacka med henne, så hon gick ut till
koridorren med mig då sa jag.: Jag skäms, tänk om dem inte gillar mig? då
sa hon.:
-varför skulle inte dom gilla dig? Jag bara var tyst jag visste inte vad
jag skulle göra så jag bara gick in och satte mig. Meningen till att jag
berättade det är att när man kommer från ett annat land och börjar i en
klass så är man oftast lite nervös och rädd att ingen kommer att tycka om
en, men jag blev van-
ny sida
efter sådär 2-4 veckor.
Att gå i första klass det var kul vi gjorde tusentals lekar och mina lärare
var jätte snälla. Jag kommer t.om. ihåg deras namn kristin och malin.
Kristin hade också en son i klassen han hette Johan. Vi brukade nästan
alltid leka efter skolan. Men när jag skulle börja i andreklass så bestämde
mina föräldrar att vi skulle flytta till Karlskrona. Jag började nästan
gråta för att jag ville inte flytta. Jag hade alla kompisar där. Men det
hjälpte inte så vi flyttade och jag fick börja i andreklass i Karlskrona.
Då gick jag i en skola som hette långängs-skolan. i tredjeklass började jag
på Sundbyskolan skolan och den skolan förändrade mitt liv totalt. Det var
många som mobbade folk som trodde att dom var coola. Så dom mobbade mig
också men jag brydde mig inte. Jag bara gick vidare när jag såg dom. Men i
fjärdeklass gick dom en nivå högre dom började snacka om ens mamma och det
pallade jag inte med, så jag gav honom en rak höger rakt i ansiktet. Då
efter det började han respektera mig, men en dag tog han med 10 st
kompisar. Då var jag och min store bror ute på rast. Då började dom mucka
och min storebror gick i 6:an och vi i 4:an då blev det ett litet slagsmål
mellan oss och vi vann. Sedan dess har mitt liv varit ett normalt liv. Den
ända nycklen till att leva ett bra liv i en bra klass är att ta hänsyn till
varandra och va snälla. Ifall man känner sig lite blyg så kan man snacka
med en elev lära känna varandra så har du en bra framtid från 1-9 klass.
lärarkommentaren oläslig
Mina Skolår!
För ungefär 9 år sedan så började Sofia i ettan och hon ska berätta lite om
alla hennes år i skolan från 1:an – 9:an.
– Jag heter Sofia Granlund och går i 9:an jusst nu och när jag började 1:an
så kommer jag ihåg att jag var så nervös på kvällen före, man tänkte på
alla kompisarna som skulle komma och hur dom var och hur alla lärare skulle
vara. Men när dagen kom så följde mamma med så att det var inte så hemskt.
Det var kul att träffa alla. Och när vi kom in så fick vi sätta oss vid
bänkarna på stolarna och så ropade läraren upp våra namn. Men sen när det
var klart så lekte vi på skolgården och alla våra mammor gick hem. Då lekte
vi tills dom rigde i ringklockan för sån hade dom då. Sen så fick vi alla
våra böcker, men så mycket var det ju inte eftersom vi gick bara i ettan.
Och man fick ju matte-böcker och skrivstilsböcker man fick träna i och så
hade man lästimmar, då fick man äta frukt och man fick göra halsband av
pärlor och leka me kompisar. Och så var de nästan ända upp till 3:an. Men
då var de kanske lite mer att man måste jobba i alla böcker man hade. Och
sen så kom sommarlovet och snart skulle vi börja 4:an på en ny skola och
alla var glada och nyfikna på hur det skulle vara. Och i 4:an så var det
jobba, jobba nästan hela tiden. Men det var kul. Då träffade jag en kompis
som jag vart jätte bra kompis med och vi är bästa kompisar fortfarande. Men
i allafall och sen så var de lika kul och mycket jobba ända från mitten av
5:an till 6:an, då när vi satt och gjorde nationella proven, som jag nu
sitter och skriver, men de var ju lite lättare då. Sen kom sommarlovet
mellan 6:an och 7:an Då började man fatta att det blev svårare och svårare
och man bytte skola igen och träffade nya kompisar och lärare. Det blev
mycket jobbigare och mycket läxor och man hade knappt nån fritid men det
blev svårt och nu började betygen gälla och det var bäst att göra alla
läxor, annars kunde det bli rätt svårt om man fick läxprov ibland men det
var kul i skolan för man kände sig så stor, men alla 8:or och 9:or som gick
då vi gick i 7:an var ju så stora och man var lite rädd för vissa av dom.
Det blev ofta småbråk mellan killarna. Och i 8:an var de lika dant då
började ju 9:orna första ring och flyttad och så kom de nya 7:or till
skolan och så var de, de var lika mycket läxor om inte mer, men nu blev det
ju massa prov, och prov hela tiden så man hade knappt nån fritid då heller.
Och så kom jag upp i 9:an efter sommarlovet. Träffade alla kompisar och det
var skit kul. första veckan men sen satt det igång igen. Mera prov och mera
läxor och vi lära börja tänka på våran framtid, vad vi ville gå för linje
för efter jullovet så ska man ju söka in och allt man gör i skolan går på
betygen. Tex man ska komma i tid till lektionerna och vara på alla, göra
alla läxor och prov vi fick och alla hem|läxor. det var jobbigt med allt så
i 9:an har man nästan ingen fritid, ibland har man 2-3 prov i veckan och
det är inte kul. Men nu är det snart slut på 9:an och man får se om man
kommer in på nån linje eller man kanske får gå i en special|skola för man
inte sköter läxor och om man inte klarar proven så jag säger bara de till
er som inte har kommit så långt än ”att gör proven och sköt läxorna” för om
ni värkligen har en dröm eller att ni värkligen vill bli nått som kräver
höga betyg så gör allt ni måste för annars blir de inge kul om ni blir nått
eller kommer in på en linje ni inte vill gå.. De va allt jag hade och
berätta.
”lycka till i framtiden”
Mina skolår
Den allra första skolan jag gick i var en amerikansk skola. Då bodde jag i
Bangalore där jag är född. Jag gick där i kindergarten, som är samma sak
som sexårsverksamhet. Självklart prata|de jag engelska. Jag kommer ihåg att
jag knappt kunde ett enda ord på engelska innan jag började där. Men jag
lärde mig snabbt.
Jag gick bara där i ett år och jag önskar nu att jag hade fortsatt gå där.
Jag kommer ihåg väldigt mycket, fast jag var ganska liten. När jag tänker
tillbaka kommer jag ihåg att jag hade roligt. Då skrattade jag och var glad
för det mesta. Jag hade många kompisar som jag lekte med, och vi gjorde
alltid något roligt i skolan.
Högtider som halloween, alla hjärtans dag och st: Patricks day minns jag
speciellt.
Under min tid på kindergarten kändes allting som en lek, allt var så
enkelt. Jag tror nog att det är hittills mitt bästa skolår. Jag är också
tacksam över att jag har fått uppleva att gå i en skola som är så
annorlunda från Sverige. Då förstår man vad man att det finns skolor som är
bättre än Sveriges.
Inte för att jag tycker att dom är dåliga, men man har något att jämföra
med.
När jag skulle börja ettan flyttade vi till Sverige. Det var första gången
jag bodde här. Jag kom till en bråkig stor klass och jag minns att jag inte
tyckte om det i skolan så mycket. Inte som jag hade gjort förut.
Jag började i den skola som jag går i nu, Sockenplanskolan.
Jag komme faktiskt ihåg min första skoldag i ettan, fast inte så mycket i
och för sig. Det jag minns var att jag fick en kompis som hette Linnea och
att vi fick potatisbullar med lingonsylt till lunch. Det är konstiga saker
man minns.
Jag gick i Sockenplanskolan under hela lågstadiet. Jag kommer ihåg att jag
var ensam ibland och ibland hade jag kompisar. Jag tyckte att många utav
mina klasskamrater var barnsliga, speciellt killarna. Det är två vänner som
jag hade som jag aldrig kommer glömma. Viola och Ida. Det va dom två som
betydde mest för mig i skolan under lågstadiet. Det är förvånands|värt
mycket jag kommer ihåg, det finns så mycket att berätta, men för att gå
vidare måste jag berätta om när jag började mellanstadiet. Vi flyttade till
Egypten när jag började fyran. Jag vissteinte ens vad det låg när pappa sa
att vi skulle flytta dit, men när jag fick höra att det låg i Afrika tyckte
jag att det var häftigt. Det var inte så svårt att flytta från Sverige, jag
visste ju ändå att vi skulle komma tillbaka. Det var tänkt från början att
vi skulle bo i Egypten i två år, men vi bodde där i tre år. Alltså under
hela mellanstadiet.
jag började i en liten svensk skola, med bara trettio elever. Mina syskon
började i en amerikansk skola. Jag kan ångra nu att jag inte valde den
amerikanska för att jag skulle ha fått mycket bättre undervisning. Att vara
den enda som gick i svenska skolan fyra syskon som gick i den amerikanska
var lite jobbigt ibland. Jag fick en utanförskänsla. Jag tyckte att de
glömde bort mig ibland och att mina syskon tog för myck|et plats. Fast jag
trivdes bra i Svenska skolan, de första två åren i alla fall. Det var bra
samman|hållning mellan eleverna, eftersom vi var så få. Åldrarna var
väldigt blandade, vilket var en bra sak. Det var kul att umgås med dom som
både var yngre och äldre än en själv. På rasterna kunde hela skolan t ex
spela fotboll, pingis eller basket. Vi gjorde många skol|resor, där vi bl a
var på safari, badade i varma källor, fick uppleva den egyptiska kulturen
eunt omkring Egypten. Jag är ännu en gång tacksam över att jag har fått
uppleva detta. Jag har fått uppleva saker som vissa andra svenskar inte har
upplevt eller aldrig kommer att göra. I och för sig så kanske dom inte
förstår vad dom har missat, men jag förstår vad jag skulle kunna ha missat
och jag är tacksam att jag inte har gjort det. Den bästa vännen som jag har
fått i Egypten är Åsa. Jag har fort|farande kontakt med henne. Hon gick
också i svenska skolan i en klass under mig. Jag kommer ihåg innan hon kom
till Egypten hade jag tröttnat lite på mina andra kompisar. De var väldigt
barnsliga. Jag kunde inte förstå hur de fortfarande kunde leka mamma, pappa
och barn.
När Åsa kom blev vi ganska fort bra kompisar, eftersom hon också tyckte att
de var barnsliga. Fast vi var ju ändå kompisar med de andra ändå, men vi
kanske mest var för oss själva.
Jag kommer ihåg att i sexan när Åsa flyttade tillbaka till Sverige tyckte
jag att det blev ganska tråkigt i skolan. Mina andra kom|pisar hade mognat
till lite, så det kändes i alla fall bra. Detta kanske låter värre än vad
det var, men jag tycker inte att det var så hemskt utan henne. Jag klarade
mig. Jag visste att jag snart skulle få träffa henne igen.
Andra terminen i sexan kände jag hur mycket jag längtade till Sverige. Jag
vill verkligen flytta tillbaka.
Det var ändå hemskt att flytta från Egypten. Jag skulle ju inte komma
tillbaka. Allt fick man lämna, huset, hundarna, skolan, kompisarna. Det var
så mycket jag skulle sakna och som jag nu fortfarande sak|nar. Nån dag tror
jag ändå att jag ändå att jag kommer åka tillbaka dit.
Att börja i sjuan, högstadiet i Sverige var hemskt. Jag förväntade att jag
skulle trivas bra i Sverige, men jag var ändå orolig för hur det skulle bli
med skolan.
Jag började i samma skola som jag gick i innan. Sockenplanskolan. Det var
många elever som fortfarande gick här sen förut. Egentligen ville jag inte
gå i den här skolan igen, men mamma och pappa sa att det var bäst så
eftersom det inte fanns en bättre skola jag kunde börja på.
Jag tyckte inte om att det var så många som kände igen mig och var
intresserade över hur jag hade förändrats.
Det som jag upplevde som jobbigt var grupptrycket, jag var inte van vid det
på detta extrema sätt. Jag är inte en såådan person som lätt faller för
grupptryck, emn jag tyck|te att det var jobbigt att man inte längre hade
kvar känslan att alla kunde vara med alla. Jag fick några kompisar i alla
fall, två utav dom stod mig lite när|mare.
Det var jättejobbigt att hänga med i skolan. Eftersom jag tidigare inte
fått så bra undrvisning låg jag lite efter. Men jag försökte så gott jag
kunde. Gjorde alltid läxorna och sen kändes det som jag hade kommit ikapp.
Andra ansåg mig som en utav de duktigare eleverna.
Sjuan tycker jag i stort sett var ett bra år. Fast jag hade under vissa
perioder varit ganska deprimerad, eftersom jag saknade Egypten och jag
tänkte mycket på Bangalore. Det gör jag nu också och jag tror att jag
alltid kommer göra det.
När sjuan slutade flyttade en utav mina närmaste vänner. Jag insåg inte då
hur svårt det skulle vara utan henne.
Åttan var ett väldigt jobbigt år. Mina kompisar svek mig och jag trodde
själv att det var mitt fel, fast nu förstår jag att det inte var det.
Mina slutbetyg i åttan visade sig vara bra ändå. Jag hade kämpat mycket för
dom.
Vid slutet av åttan kände jag att jag inte kunde gå kvar i samma klass
längre. Jag hade inga riktiga kompisar och arbetsmiljön var stökig.
Då funderade jag på att byta klass till denna. Det var otur att det var en
matte och NO klass som jag tänkte byta till. Annars skulle jag utan tvekan
ha velat byta direkt. Matte är inte precis mitt favoritämne. Det har varit
tufft och väldigt ansträngande att byta klass. Men ändå tycker jag att det
var bra att jag bytte. Det är mycket bättre arbetsmiljö i den här klassen
det är lättare att koncentrera sig. Tyvärr sänktes ändå mina betyg med 15
poäng. Som sagt så var det ansträngande att byta klass, men betygen ska jag
höja.
På ett sätt känns det sorgligt att lämna grundskolan men ändå skönt. Man
inser att man inte längre är så liten längre och om man vill hinna göra
något nu i grundskolan ska man göra det nu. Själv är jag lite trött på den
här skolan. Har snart gått här i sex år. Det kommer bli både spännande och
nervöst att börja gymnasiet. Det är steget till nåt nytt. När jag lämnar
denna skola kommer jag känna mig lättad och befriad, kanske låter konstigt
men, så tror jag att jag kommer känna.
1. Mina skolår
10 långar år
Det har nu gått 10 år sedan jag började på sexårsverksamheten, här på
Sundby skolan. Första gången jag såg skolan tänkte jag, vilken stor
byggnad! Fast nu när jag växt genom åren så har skolan bara blivit mindre
och mindre. Nu tio år senare ska jag lämna denna skola för gott. Jag kommer
ju att åka förbi den och kanske gå in och hälsa på, men jag kommer inte gå
kvar. Och känslan som jag har nu. Jag har varit här, för det mesta, 5 dagar
i veckan. Det har blivit, som man säger, mitt andra hem.
Nu ska jag ta och berätta om mina skolår för er. Det första året var mer
som dagis än skola. Jag gick då på sexårsverksamheten. Byggnaden vi var i
hette Hunden och där gick även ettorna, men de kom alltid lite senare på
dagen pga att de hade sitt klassrum i byggnaden bredvid. Fast Hunden var
mer som ett fritids. På Hunden kunde man göra det mesta men jag höll mest
till inne i innebandyrummet.
ny sida
Där spelade vi timmarna fram tills det att ettorna kom. De körde bort oss
från planen, fast det var inte många av oss som vågade vara med dem att
köra. Fast ibland körde man med dem också. 7 år fyllda började jag skolan
på allvar. Klass 1b, Joakim Berglind som klassföreståndare. I ettan och
hela lågstadiet så tyckte jag att det var kul att gå i skolan, det tror jag
att alla tyckte. Jag tror man var ovan att göra detta så därför var det
kul. Tvåan och trean rullade på precis som kulorna ute på skolgården, som
vi nästan gjorde varje rast i lågstadiet. Till fyran skulle jag få ett nytt
klassrum och en ny klassföreståndare, denna gång en kvinna, Lisa Berggren.
Nu började det att bli lite tråkigt i skolan. Jobba mer på lektionerna,
fast vi hade ändå kul. När vi blev lite mer ”mogna” så blev vi också mer
stökiga. En hel termin i fyran, vårterminen, hade vi vikarie för Lisa. Han
hette Johannes och kom från Luleå. Vi var så stökiga så han var nära på att
åka hem till Luleå igen. Vi fick ha ett krismöte där vi och föräldrarna
pratade om det vi hade gjort. Vi skärpte till oss och han var kvar terminen
ut. Detta är något jag ångrar på senare dagar, att vi var nära på att
knäcka honom. På rasterna i mellanstadiet byte vi ut att spela kula mot att
spela bandy på rasterna. En kamp mellan a och b klassen. Det var hårda
matcher, ingen ville förlora, man gav allt. Nästan varje dag så var det nån
som gjorde illa sig. Jag spelade själv mest målvakt för att jag tyckte det
var roligast och det var det jag var bäst på. I och med att vi började på
mellanstadiet fick vi nya ämnen och det kan vara därför det blev jobbigt,
men jag klarade av både fyran och femman bra. I femman var det väldigt stor
skillnad av antal elever i a och b klassen, så till sexan skulle vi göra om
lite i klasserna så att det blev ungefär lika många i båda klasserna. Jag
hamnade i a där jag fick gå med en del stökiga från den tidigare a klassen.
Men det hade jag inga problem med. Fast i och med denna förändring så blev
det plötsligt inget bandyspel på rasterna. Jag vet inte varför men det bara
blev så. Då blev det istället en del fotboll fast inte lika mycket som vi
hade spelat bandy på rasterna. Jag trodde att jag skulle gå med den här
klassen från sexan till nian men i slutet av sexan så kom det fram ett val
där man kunde välja att börja i en klass som hade mer ma och no. Jag tyckte
att det lät intressant och sökte. Det tog ett tag men sedan fick jag veta
att jag kom in. Vi var 3 st från a klassen som skulle börja där. Ungefär
sammtidigt som jag fick reda på vilka som skulle gå i min klass så fick jag
även träffa dem. Det såg ut att kunna bli tre roliga år framför mig, på
högstadiet, när jag träffade dem, och nu har det gått 2,5 av 3. Nu sitter
jag här och det är inte långt kvar till gymnasiet. Det har gått snart 10 år
av glädje och sorg som snart är över.
Mina skolår
Sista terminen i årskurs 9, och jag tänker på min skoltid. Nio år, nästan
tio, i samma skola.
Det är så mycket som jar hänt med den lilla flickan i blommiga cykelbyxor
som hade en alldeles för stor ryggsäck.
Till skillnad från andra hade ja det lätt i lågstadiet, behövde inte plugga
nämnvärt och hade inga koncentrationssvårigheter. Men på något sätt gjorde
jag mig osamns med mina vänner hela tiden.
Jag tror den största grunden till det var att jag var envis och ville att
allt skulle vara på mitt sätt, samtidigt som jag försökte passa in.
Men jag passade aldrig in, och det gjorde jag inte senare heller.
Mellanstadiet var en plåga för alla som vistades runt mig, då jag kom in i
puberteten. Många elever o lärare blev drabbade av detta, men jag fortsatte
min bärsärkargång.
Jag minns en vikarie vi hade i en termin, som jag var hemsk mot, men inte
bara jag, utan hela klassen.
Han hade otur som fick oss när han precis blivit lärare.
Jag undrar om han fortsatte inom det yrket eller gav upp sina planer.
De första åren i mellanstadiet var ganska okej, sett ur en social
synvinkel.
Men i sexan, då skulle man vara stor. Jag försökte verkligen passa in, att
ha likadana kläder som alla andra. Men ändå dög jag inte. Till sist orkade
jag inte försöka, utan klädde mig som jag kände.
I högstadiet kom räddningen i form av en ny klass. Jag hade lugnat ner mig
ordentligt och skaffade nu nya vänner, som hade intressen liknande mina.
Längre fram började jag också intressera mig för politik och idag är detta
ett av mina största intressen. Mina 3 år i högstadiet har varit fyllda av
demonstrationer, konserter, föreläsningar o vänner.
För första gången passade jag in och jag upptäckte nya sidor hos mig själv.
Nu, sista terminen i nian är jag skoltrött o förväntansfull på gymnasiet på
samma gång.
Undrar hur framtiden ser ut och vad som händer med mig och mina älskade
vänner.
Det enda jag kan göra nu är att försöka fixa en stabil grund att stå på
senare i livet.
Den lilla flickan som stod på tunna ben hade en för stor ryggsäck med för
lite innehåll. Nu har hon växt och ryggsäcken passar. Men ibland känns den
för tung.
Mina skolår
Mina skolår har varit jobbiga, hårda och tråkiga för mig.
På 6:årsverksamheten var det roligt och trevligt. Jag kommer inte i
håg så mycket från den tiden det var inte så mycket att göra och sådant.
Man lekte mäst.
I ettan var det kul och spenade att börja skolan. Men det var inte så
lätt. Jag skulle seja tvärt om att det var svårt. Jag har alltid varit usel
på att läsa och skriva. Alltid när jag läste hörde man små skratt och
kommentarer här och där i klassrummet. Det sitter kvar i hjärnan när jag
läser hökt i klassrummet nu. Jag läser helst inte hökt. Jag var ganska
liten och klen. Så att det var många som retade och slog mig. Det var
oftast tvåorna som gjorde detta. Vår lärare var snäll men lite små grinig.
Hon var bra på att under visa och när hon undervissade så lärde man sig
mycket. Jag har inte haft det lätt hemma. För att min mamma sitter i
rullstol i hela mitt liv. Min mamma har haft problem med att prata men inte
nu längre. Det har varit ett problem för mig att få hjälp med läxorna.
Nu var det dags för tredje året i skola. det var kul för man var älst
på lågstadiet. vi fick en ny lärare som var gammal och grinig tant. Henne
tyckte jag inte om. Mot mig var Hon otrevlig och var inte snäll. Hon små
fnissade när jag läste och tyckte jag skrev fult. Det viste jag för det har
jag alltid gjort. Jag var liten och klen en av mina bästa kompisar började
att reta och var taskig mot mig. Det var 3-4 stycken som retade mig. Jag
var inte så bra i ämnena svenska, Engelska och jumpa men jag var bra i
matte.
Mellan trejan och feman så dog min Farfar och min mamma och pappa
skilde sig. Det gjorde det svårt för mig i skolan och hemma.
I femman fick vi en ny lärare som hette Margareta hoch. Hon tog
Hänsyn till mina läs och skriv svårigheter.
Jag fick åka till en utredning för att titta om jag har duselexi.
Utredningen läde till att dom konstaterade att jag hade duselexi. Jag fick
berätta för klassen att jag hade det. Sedan när jag skulle läsa för klassen
var det inga små skartt och inga kommentarer. Jag trode att jag skulle
smella av och svima. Jag blev glad. Men kommentarerna satt en då i skallen.
Skolan började gå bättre och jag trivdes. Det var inga som retade mig eller
slog mig. Min pappa träffade min kompis mamma och ett eller två år senare
gifte dom sig. Då slutade Jag att träffa min pappa.
Mellan femman och sjuvan häde det inte så mycket och jag jobbade på
mycket hemma och i skolan.
I sjuvan så började jag strönta i skolan varför vet jag inte men jag
gjorde det. Det blev svårt och tråkigt för mig. Svenskan och Engelskan gick
ur dåligt. Alla ämnen blev tråkigare och svårare. Men vanten var helt klart
roligas fast det inte var roligt. Vi fick nya lärare dom flesta var snälla
och Roliga medans vissa inte var det. Det blev svårare att hänga med på
lextionerna. Det blev jobbig hemma för att mamma blev sjuk och jag blev
helt förstörd. Jag slutade att läsa hemma och slutade även att skriva.
Nu var det det åttonde året i skolan. Det var första året i skolan
när man fick betyg. Det skulle inte bli kul om jag fortsatte i den här
stillen. Då skulle mina betyg se dåliga ut men jag tog tag i skolan och
fick br betyg. Det var skönt. Men jag fick flytta hem till pappa för att
mamma fick cancer. Jag kunde inte konsentrera mig i skolan eller hemma. Men
jag räddade betygen till godkänt i alla ämnen. Det var ganska mycket tur.
Mina skolår
Nå?, vad kan man säga, mina skolår När jag gick på dagis hade jag alltid
någon kompis att vara med. Nån gång varje vecka gick ”sexårsgruppen” som
jag var med i, vi hälsade på ett dagis som låg i övre solvalla (mitt låg i
det nedre). Där retade några killar alltid mej, men hur kunde Jonas killen
som retade mej mest veta att han och jag skulle bli ”bästa kompisar” när vi
blev placerad i samma klass när vi började ettan på hallängskolan. Under
den tiden var vi alltid med varandra, själv brydde jag mej ingenting i
skolan. Jag hade mycket kompisar på skolan eftersom mina gammla vänner på
dagis började i samma klass som jag. Åren gick tvåan, trean och fyran här
skulle mitt liv förändras helt. Fortfarande brydde jag mej inte i skolan.
Det enda jag gjorde på fritiden var att spela spel och vara med kompisar.
Men så kom det, jag fick höra att vi skulle flytta till Luleå.
Det tog jag riktigt hårt men klagade aldrig. Jag som hade bott här i
eskilstuna i 10 år skulle flytta ifrån alla mina barndomskompisar. När jag
väl hade kommit till luleå blev jag rätt ensam på det sommarlovet. Men
jonas var och hälsade på typ två gånger. Sen började jag femman på
solbäcksskolan, läraren var väldigt dålig och inte några kompisar hade jag
heller. Men med tiden blev jag kompis med många människor på skolan, dom
främsta var Patrik och Jonny som var barndomskompisar. Vi blev goda vänner.
fortfarande brydde jag mej inte i skolan men hade heller aldrig några
större problem i ämnerna, förutom träslöjd. Året gick, och för en tid
glömde jag nästan bort eskilstuna. Jag och Jonas var mycket sällan och
hälsade på varandra. Sommarlovet kom och jag, patrik och jonny var bra
kompisar både på skoltid och på fritid. Eftersom femman var sista året på
solbäcksskolan så började jag på en ny skola Fridhem|skolan 6-9. Det kändes
kul att börja på en ny skola. Jonny placerades i 6a, jag placerades i 6D
med Patrik. Nu i Sexan hade vi rätt mycket prov som jag upplevde som mycket
svåra, men jag tror att jag hade G i alla ämnen, vilket inte spelade någon
roll tyckte jag. Jag började bli mer och mer irriterad på Patrik och Jonny
och började se vilka dom verkligen var, det slutade i bråk och jag blev
aldrig mer kompis med Patrik eller Jonny. Då blev jag verkligen ensam.
Men då efter en tid bestämde jag mej för att vända mej till killarna i
klassen som alltid satt för sej själv och pratade. Jag lyckades bli kompis
med dom och det visades sej att dom var mycket bättre kompisar än Patrik
eller Jonny någonsin varit.
Jag höll fortfarande kontakten med Jonas. Då när jag slutade sexan. Då var
det att flytta tillbaka till Eskilstuna av någon anledning. Det blev jag
faktiskt glad över. När jag var tillbaks till Eskilstuna igen så insåg jag
att jag hade förlorat kontakten med alla mina barndoms kompisar förutom
Jonas. Men så kom tiden när jag började här på Harsjöskolan i sjuan. (Jonas
började på solvalla). Här har jag gått sen dess. Klassen som jag går i nu
har jag aldrig hittat en riktig vän, jag har väl kompisar på skolan men
ingen har samma intressen som jag eller tycker något gemensamt med mej. Jag
har alltid haft två riktiga vänner som alltid har varit lojala mot mej,
Anders och Jonas. Dom har jag känt sen bardommen. Jag har varit i mycket
bråk och konflikter både med vänner och fiender. Och har lärt mej att man
ska vara väldigt rätt om sina kompisar. Jag har haft många vänner som
Patrik och Jonny, olojala jävlar som jag har hamnat i bråk med. Man säger
håll dina vänner nära men håll dina fiender närmare…
Albin! Du har gjort många viktiga reflektioner och funderingar över din
skolsituation. Bra!
Mina skolår
Jag är född här i Lund, när det var dags att byta skola flyttade vi till
Gotland. Där fick jag börja ien första klass där jag inte visste vem dom
var, Nästan alla som gick i min klass hade gått på dagis tillsammans. Men
som tur var hade vi fått en bra lärare som hette Anna, Anna kom också från
Skåne. Vårt klassrum såg inte ut som alla andras, dom andra klasserna gick
i en form av barracker men vi i vår klass gick i ett rätt så gammalt hus på
andra våningen, nu i efter hand så tycker jag att det var ett ganska
trevligt litet klassrum. När det började bli jul så kom det alltid snö så
vi kunde kasta snöbollar. Jag kommer ihåg att vi i ettan alltid var rädda
för dom i trean.
När vi sen började tvåan så hade man träffat fler kompisar och allt började
bli roligt.
Jag kommer ihåg att vi fick lära oss att knyta en roset för att vi inte
kunde knyta skorna själva. Sen när vi var treor så va alla rädda för oss
det var ganska kul när det fanns snö att kasta. Jag kommer ihåg att det var
populärt med hockey bilder så vi gick alltid och köpte ett packet efter
skolan.
När jag sen började fyran så var det dags att byta klassrum, skolområdet på
den skolan var ganska stort så vår klass blev flyttade till andra sidan av
skolan.
Vi blev satta i ett en plans hus med fyra klasser, där fanns även vår skol
syster som var väldigt snäll vad jag kommer ihåg Sen när vi började femman
så skulle vi byta klasskamrater, lärare och klassrum Vår nya lärare hade
inte jobbat på skolan innan, så hon var ny för oss, några av mina
klasskamrater var nya men det var också många som man visste vem dom var Nu
fick vi den sämsta byggnaden av dom alla en stor mörkgrön betong byggnad
med tre våningar. I denna byggnad skulle alla 5-6 klassare gå i. Men jag
gick bara till femman, för då skilde mina föreldrar sig, så jag och min
mamma flyttade till Lund där jag fick börja i en femmte klass på Ekeby
skolan. Tillsammans med min före dagis kompis Jonas.
Jag fick börja i Kurts klass min lärare hette så. Och där va nästan allting
nytt för mig förutom min gammla kompis Jonas.
ny sida
Gammla och gammla vi har alltid varit kompisar vi har ju hållt kontakten
och han har varit och hälsat på mig på Gotland några gånger.
Min nya lärare var himla rolig om man tänker efter, men det fanns nackdelar
att börja i den klassen för dom hade gjort saker i Svenskan och Matten som
vi inte hade gjort på Gotland.
Sen i sexan så fick vi ett nytt klassrum som ingen annan hade varit i som
var hur fint som helst. När jag sen började sjuan så fick jag och mina nya
kompisar en ny lärare som hette Jane
ny sida
vet inte riktigt hur namet stavas men i alla fall så var hon en mycket bra
lärare som alltid var glad och trevlig.
Sen i åttan fick vi en ny lärare bara för Jane skulle flytta och vår nya
lärare hette Elisabeth och hon var den sämsta läraren som jag har haft,
ingen tyckte om henne hon var alltid stressad. Som tur var fick hon barn
och slutade.
Och nu i nian är allting bra igen har vi en bra lärare och skolan tågar
framåt nu ska jag snart börja gymnasiet och jag har valt Samhälle Samhälle
på Latin skolan i Lund
Johan Andersson 9 A Ekeby skolan i Lund
