Uppsatsämne: Mina skolår

Mina skolår
Som alla andra så började man i förskolan, och det var där jag träffade
mina framtida klass|kamrater för de närmaste 7 åren, om man räknar in
förskolan.
Man fick komma dit någon vecka innan man började och fick träffa fröken och
se hur det såg ut. Jag minns inte så mycket förutom att vi fick leka, spela
spel, måla och fika eller äta mellanmål.
Men jag minns att vi hade en skidtävling på vintern. Vi skulle åka
längdskidor på en bana ute på gården och alla som var med fick medalj.
Oavsett var de placerade sig. Jag kommer även ihåg när vi hade det årliga
luciatåget och man var pepparkaksgubbe med brun pappershatt, brun tröja och
byxor med vita prickar.
På slutet av vårterminen kom våran blivande klassföreståndare Marita
Johansson. Henne skulle vi ha de närmaste 4 åren, från 1:an till och med
4:an
Jag kommer inte ihåg så mycket från de åren förutom alla skolavslut|ningar
i matsalen på TA i Johannelund i början av juni.
Och den underbara känslan av att ha ett helt sommarlov framför sig, med
allt vad det innebar.
Bara tanken på att ha 2 och ½ månad framför sig utan skola, med sol och
värme, bad och semestrar är som sagt helt underbar. Men som vanligt börjar
skolan igen och man får träffa de kompisar man inte mött på hela sommaren
och man kommer in i de gamla rutinerna och längtar till nästa lov.
I 5:an fick vi äntligen en ny lärare och det var välkommet efter som vi
egentligen skulle ha fått det redan i 4:an.
Han hette Jonas Andersson och han, tyckte jag var precis som en lärare ska
vara, sträng när det behövdes, annars mycket bra på att lära ut och prata
men framför allt rolig och lätt att ha och göra med. Han var i alla fall
den bästa läraren jag har haft. Nu är han förresten rektor på
Sörlundaskolan.
Det hände mer saker när vi hade honom, vi åkte till Havsö i början av 5:an,
vi gjorde en cykelhajk till Grebbestad, pimpel|fiskade i Stensjön och i
6:an en kanothajk på Nissan.
När vi slutade sexan hade vi en avslutningsfest med föräldrar och syskon i
Greds Församlingshem. Det kändes allt lite vemodigt att sluta och börja en
helt ny skola i Örkelljunga som man inte vet någonting om, så är det ju
alltid men även spännande.
Att börja sjuan var inte så olikt mot vad jag hade tänkt mej. Jag trodde
att det skulle vara tuffare än det va men annars ungefär lika. Det var lite
annorlunda att vara minst och yngts på skolan igen. Och det berömda ”dopet”
att alla blir döpta i toan när man kommer upp till Hälltorp var ju bara
till för att skrämmas.
Visst tog åttor och nior tag i en sjua då och då och försökte dra in honom
på toa men det blev ju aldrig något mer. Sjuan var ju rolig med alla nya
saker och ämnen, plus att inte sitta i ett klassrum lektion efter lektion
och ha olika ämnen utan att ha rast mellan varje, ibland flera timmar. Att
gå mellan klassrum och ha en ny lärare varje gång vande man sig vid efter
ett tag.
Åttan var ju lite mer krävande eftersom man skulle få sitt första betyg
till vintern, och det var nog det mest långtråkiga eftersom det var ett
mellanår då inget särskilt hände. I nian däremot bestämde jag mej att satsa
lite mer på skolan för betygens skull och nu sitter man här och gör ett
Nationellt prov. Det har varit väldigt roligt med Hälltorp trots allt. Jag
har träffat många nya kompisar och lärt mej väldigt mycket. Nu ska man
sluta här till våren och börja på ännu en ny skola och förbereda sig för
att komma ut i arbetslivet och bli vuxen.
Det känns väldigt nervöst men samtidigt roligt eftersom jag kommer gå den
linjen som jag får göra saker som jag tycker är roligt.

”Ta inte livet för allvarligt, du komme ändå aldrig ifrån det levande”

Min skolår

Jag var 6 år och skulle börja lekis. Det var roligt att börja skolan tyckte
jag. Första dagen så var det en lung skoldag som jag minns väl. Vi skulle
lotta om viken plats vi skulle få och hänga kläderna på. Jag fick båten den
var min favorit. Jag var väldigt högljudad som jag minns det. Sedan efter
ett tag så lungnade jag mig. Det gick bättre och bättre för mig.
Sommarlovet var slut och jag skulle börja i 1:an.
ny sida
De var en dröm att börja i 1:an. Jag hade längtat så länge på att börja.
Första terminen var väldigt dålig och jag kunde inte sitta stilla i
klassrumet. Andra terminen var lika så, men när jag skulle börja i 2:an så
skulle vi börja med att läsa engelska. Mamma och pappa försökte lära mig
engelska fast jag vägrade att lära mig. Dom försökte på olika sätt men jag
ville inte lära mig. Vi skulle börja 3:an kunde jag knappt läsa. Så jag
fick gå hos en lärare som hette Anna och hon var snäll. Min vanliga lärare
som hette Annika var ochså snäll. Hon hade vi i 4år. På fritiden var jag
ganska ensam för jag hade ju retat en hel de av mina kompisar. Men i bland
fick jag vara med Thomas och Simon på fritiden.
Sedan hade ju vi samtal om vilka som hade blivit retade av vilka. Sedan
kollade vi upp vilka som hade varit med vilka. Det var oftas jag Thomas
Simon och Pelle som lekte med varandra. Sedan var det ju Hans Andreas
Kristoffer och Anders som lekte.
ny sida
Vi skulle ju börja på Åltorp. Man hörde ju ryckten om att man skulle bli
döpt av dom som hade gått i 6:an förra året. Det var ju Koffe, Micke,
Simpan A och Fredrik H då. Dom hade ju sakt att dom skulle döpa oss. Vi ba
våran lärare att dom skulle komma till våran skola och prata dom det. Vi
skulle ju spela i samma lag i Fotbollen. När dom kom till våran skola så
var man lite nervös. Men det gick ju bra vi redde upp allt som hade hänt.
Vi blev kompisar sedan och det var ju bra.
ny sida
Första dagen på den ny skolan gick ju bra inget dumt hände mig. Sedan efter
en månad blev jag retad av Tobias Svensson som var 1 år äldre. Han trodde
att han ägde skolan. Personligen tyckte jag att han var helt dum i huvudet.
Nu gjorde jag inga läxor och skolkade mycket. Det gick inte så bra i skolan
nu. Men det gick bra ett tag när jag hade haft kvartsamtal. Sedan gick det
sämre. Vi skulle börja 8:an och nu hade man ju skaffat kompisar. Det är ju
väldigt viktigt med det.
ny sida
Men nu gick skolan lite bättre tyckte jag. Nu var det sommar lov och det
var gött tyckte jag. Jag hade längtat till det. Nu kunde man bara slappa
det är gött. Sommar lovet gick ganska snabbt och det var roligt. Nu skulle
jag börja i 9:an och nu var jag störst på skolan. Min andra kusin som hette
Fredrik skulle börja 7:an och det var ganska roligt tyckte jag. Men det
hade ju hänt lite saker vi fick en ny lärare i svenska som hette Madelene.
Det var ju bra för jag kom inte överens med våran gamla lärare. Madelene
var ju bra och väldigt snäll. Jag tyckte det var roligt med svenska för
engång skulle i hela mitt liv. Sedan skulle jag höja mina betyg. Jag blev
snällare och fick mera kompisar. Nu Har jag jobbat på så att pennan bara
ryker. Nu har jag g i svenska roligt. Men nu sitter jag här och skriver
nationella och hoppas att det går bra. Men det som händer sedan kan jag
skriva en kortare berättelse om.
Slut

Mina skolår
Jag minns när jag började första klass. Det var pirrigt i magen och alla
satt tysta och stilla vid sina bänkar. Vår nya fröken stog frame vid svarta
tavlan och skrev sitt namn med en gul krita.
Några dagar efter vi börjat var vi i full gång med att räkna i våra nya
matteböcker och vi fick måla i våra roliga böcker. Tiden gick fort på
lågstadiet och när det var dags för skolavslutningen hade flickorna på sig
klänningar och pojkarna hade byxor och skjorta. Alla gick iväg till kyrkan
för att sjunga sommarvisor, och efter det fick vi gå till skolans matsal
och äta tårta och få en lapp av fröken.
I tvåan och trean fick vi arbeta med den andra klassen ibland.
Så forsatte det till mellanstadiet.
Vi fick lära oss gångertabellen och vi fick sjunga och läsa. Det bästa med
mellanstadiet var mattantens nybakade bröd.
Man blev mallig när man började femman, för då vart man störst på skolan
och trodde att man bestämde över allt och alla. När man kom upp till
årskurs sex blev man minst på skolan, bland alla sjuor, åttor och nior. Då
tyckte man att allt blev fel och konstigt, för vi fick inte gå i kyrkan på
skulavslutningarna.
I årskurs sex fick man börja med nya ämnen, men det var ungefär som att gå
på mellanstadiet.
Sen när man började årskurs sju var det ingen lek längre. Våran klass
splittrades och vi hamnade i helt nya klasser.
Vi fick många prov och vi fick gå långa dagar.
När vi kom upp i årskurs åtta blev det allt jobbigare. Den tiden var inte
att leka med. Sena dagar, prov jätteofta, korta raster. Man hann inte med
mycket annat, för vi hade läxa nästan varje dag.
Och nu nian. Kul och välja till gymnasiet. Man får också mycket prov. Det
känns bra att få lämna denna skola snart och få börja på en ny skola, med
nya vänner och roligare ämnen.

Mina skolår Julian A
Jag kom ihåg första gången när jag och mamma gick till skolan. Jag höll
mamma i handen. Det kändes tryggare så. Nu nio år senare ska man börja på
gymnaset. Jag har nästan alltid haft roligt när jag har gått till skolan.
Det var i 4 och 5, jag hade som mest tråkigt. Vi var då 36 st i vår klass.
Jag tror faktist att jag inte lärde mig nånting under den tiden. Det märks
i alla ämnen

Jag kommer ihåg min första klass resa. Hela klassen skulle åka till
stadsparken Det var så spännande att åka till stadsparken. Mamma hade gjort
sin första massäck till mig. Den innehöll två mackor. Jag fick även med mig
fickpengar.
Jag tog två bett på mackan. Sen gick jag till kiosken och köpte upp
pengarna.

Mina första tre år i skolan lärde jag mig att läsa och att räkna. Det
kändes som om jag lärde mig nått nytt varje dag.

Det jag minns bäst ifrån 4, 5 och 6 är sista året. Det är då man ska ha
roligt. Det är sista året på den skolan och då ska man ha roligt. Dessutom
blev jag val till kamrat stödjare. Det var en ära för mig. Men tyvärr så
tog jag inte det riktigt på allvar. Jag blev inte den bästa kamratstödjare
som har funnits. I början av sexan så delades vi upp i två klasser. Mina
bästa kompisar komma i den andra klassen. Så jag träffade de lite mindre.
Men jag hittade ny kompisar som jag knappt kunde namnet på under mina
första fem år. Det bästa i sexan var när vi vann både fotboll och
innebandyturneringen.

När sexan närmade sig sitt slut så stog jag innför ett svårt val att välja
fotbollsklass eller en vanlig klass. Jag valde fotbollsklass. Det ångrar
jag inte idag. Det bästa i sjuan var när vi åkte och tittade Sverige
azerbanjan. Sverige vann med sex-noll.

Ifall man ska sammanfatta mina 9 år i skolan. Det har var roligt att gå i
skolan förutom 4 och 5. Jag har lärt mig många nya saker som jag kan tacka
skolan för.

Mina skolår
Det brukar påstås att låg- och mellanstadiet är vad som lägger fundament
för senare lärande. Om detta är faller så är min grund instabil.
På mellanstadiet gick mestadels av timmarna i mitt, 6Bs klassrum åt till
att jämt och ständigt behöva lyssna på en ideligen tjatande gammal tant som
påstod sig vara kvalificerad att lära ynglingar veta hut.
Hela timmar gick förlorade då hon tills hes som en kråka skrek med vrede i
blicken åt mig och mina lika skyldiga klasskamrater. Vi satt helt tysta och
väntade tålmodigt på ett slut på detta meningslösa försök att få barn att
inte låtas förbli barn, ett slut som tycktes befinna sig bortom horisonten,
ej synligt för våra unga ögon.
Men sen äntligen så kom det, vårt elände förvandlades med intet mer än ett
steg över tröskeln till ett skratt, ett nästan hånande skratt, ett skratt
vi så ofta tillägnade vår bittra och lite smått haltande lärarinna.
Hon var självaste defenitionen av en tant, nästan så man undrar om inte
hennes man myntat uttrycket.
Väl ute ur klassrummet avtog allvaret som med järnkättingar höllt oss tysta
på lektionen.
Vi kunde leka igen, leka som de oskyldiga barn vi ville förbli.
Men det var ändå allvar och inte lek som hade en övergripande roll på
mellan|stadiet.
På lågstadiet därimot var det helt andra bullar, då var vi ännu lyckligt
omedvetna om den värld som vi endast några år senare skulle slungas
framstupa uti.
Minnerna från denna tid i mitt liv sviker mig något må jag säga, det är
snarare händelser från senare tid som ännu ligger färska och nära till
hands.
När vi var små och lekte och hittade på hyss förklarades det med att ”Dom
är ju bara barn”, nu när vi är äldre och fortfarande hamnar i knipa anses
vi som rebelliska.

Starka minnen som aldrig någonsin bör lämna en ung människa på väg att växa
upp är såklart hur det var att den där nervkittlande första dagen gå till
skolan.
Men kanske är man redan på väg, på väg att glömma bort något som ända sedan
dess begynnelse varit något centralt i ens liv.
Jag kommer inte ihåg vilken dag på veckan jag började skolan, inte hur ja
kom dit, förmodligen blev jag kör av morsan men detta är antaganden inte
minnen, jag kommer inte heller ihåg hur jag innerst inne kände då jag
närmade mig skolan i den förmodade bilturen.
Var jag nervös, förväntansfull eller kanske till och med rädd över vad som
hägrade innanför klassrummets för mig enorma portar?
Det var ju ändock början på något helt nytt. Eller vid närmare eftertanke
så var man åtminstone lite förberedd i och med förskolan.
En förskoletid som var så förberedande den kunde vara, vill nästan gå så
långt som att kalla den avskräckande. Detta var under tiden då jag och min
familj bodde i det inte fullt så gästvänliga Saudi-Arabien, förskolan jag
tvingades sätta min fot i varje dag.
En förskola som drevs av tyranniska franska nunnor som inte hade förstånd
nog att tycka synd om och hjälpa en liten blond svensk pojkvasker som då
inte heller kunde ett ord engelska, vilket var det enda språk som talades
på skolan.
Till min hjälp hade jag istället en jämnårig norsk vän, han assisterade mig
i min ständiga kamp att över huvud taget förstå vad fransyskorna babblade
om.
Men kanske gjorde denna mentala pers att jag hårdnade, att jag som de
flesta inte satt och gömde mig bakom en skolbänk i all sin ängslighet, utan
jag visste att detta inte kunde vara värre än den påfrestande tid i
förskolan jag bara nått år innan genomgått. Jag visste att jag skulle klara
av skolan lika lätt som de franska nunnorna hade för att tala engelska.

Av: Oliver Hjelte

Mina skolår

Jag har aldrig varit någon stjärna i skolan, men inte heller någon nolla. I
lågstadiet var jag ganska bråkig. Jag mins en kille, Alex hette han. Vi
bråkade ofta, nästan varje dag. De var i allafall vad jag minns.

Men en sak i skolan var jag bra på, det var kompisar. jag, Nick, Fredrik,
Viktor, Thomas och Nisse vi var kompisar. Vi var alltid polare på rasterna,
och spelade fotboll, vi hade ett eget fotbollslag. Vi tränade varje fredag
efter skolan.

Jag minns inte så himla mycke från låg stadiet. Men i mellanstadiet fick vi
byta skola från Bergskolan till Långängskolan. Jag fick välja en kompis,
jag valde Viktor vi kom i samma klass 4A. Vi hade varit i Långängskolan
innan, vi hade slöjd där en gång i veckan. Jag kommer ihåg hur mycket jag
gillade slöjden på Långängskolan.

Viktor och jag börgade i samma klass på Långängskolan. Där mötte jag massa
nya kompisar, vi tyckte det var roligt att gå i skolan igen.

De första året bråkade jag mycket med en kille som heter Nick, inte samma
Nick som i lågstadiet utan flax Nick. Vi kallade han dumbo, för att han
hade så stor öron.
ny sida
Jag blev mycket orättvist behandad av alla lärarna på skolan, för att de
bara skyllde på mej. Nick var ingen ägel precis, han mobbade mej lika mycke
som jag mobbade honom. Men ändå så var det jag som var mobbaren.

I femman börgade kaoset, våran lärare Sofie tror jag hon hette blev
sjukskriven. Vi hade massa vikarier vi blev skolans stökigaste klass. Om
det kom en vikarie som skulle vara där i två veckor så var vikarien i
klassen i en dag, för att vi var så jobbiga.

Jag kommer ihåg de roligaste vikarien vi hade, tyckte jag iallafall. Det
var en millitäroffiser, som skulle få ordning på oss. Men vad tror du
hände, nej just de inget. Vi gick in i klassrumet och alla började prata,
så skrek han:
– TYST!
Alla kollade på han i några sekunder sen börgade vi prata igen. De var
facktiskt kul tyckte jag och många andra.

I högstadiet var det kul i ungefär två veckor, sen blev det tråkigt. I
sjuan gick det dåligt med mina betyg eller som man sa då omdömen. Nästan
alla ig. Men sen i åttan börgade jag och plugga. Jag har hittat massa nya
kompisar, de är nog de ända som är bra med Nusnässkolan. Det kommer att bli
sjukt skönt att lämna denna tråkiga skolan och börga på gynasiet.

Mina skolår
Jag kommer knappt ihåg hur det var att börja ettan, nervöst vet jag i alla
fall att det var. Vi i byn kände ju redan alla så det var väl inte det som
var nervöst, utan att träffa nya lärare och det som man oroade sig mest för
var läxorna. Men ettan var ju inte så värst jobbigt som man trott, lärarna
var snälla och allt ornade sig. Maten på byskolan var oftast god.
Vi hade samma lärinna tills trean.
Hon hette Sabina Andersson och alla hade olika uppfattning om henne som
lärare en del tyckte inte alls om hon men själv tyckte jag att hon var
hyffsad. Jag kommer inte ihåg så mycket från den tiden, mellan ettan o
trean det som jag mest kommer ihåg var när vi började 4:an. En ny
lärarinna, nya matteböcker, nya bänkar och allt annat. Men någonting som vi
alldrig blev av med var vårat klassrum, i och för sig så var det stort och
bra, men i alla år så har man ju velat vara på övervåningen, men det skulle
vi aldrig få. Lärarinnan hette Katarina ”Kattis” Backlund, de flesta
upplevde henne som en bra och snäll lärare, henne skulle vi dras med i 3
år.
I 4:an började man på riktigt märka av läxorna och då började även proven.
Sedan så flöt det på jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan och
Nationella-proven gick bara bra knappt några fel, och oftast bra på övriga
prov. Någonting som jag inte glömmer i första tagen var när det var
bandycup varje år, jag fick vara med när jag gick i fyran, men då förlorade
vi allt, men när vi gick i femman o i sexan så vann vi bägge åren. En final
gick till straffar, där jag gjorde mål. I ettan och sexan var man ute på
varje rast, vi spelade bandy, hoppade hop|prep, hittade på lekar och mycket
mer. Jag minns när jag slutade sexan vissa fick tårar i ögonen men jag
tyckte att det skulle bli ganska kul med en ny skola. Sommarlovet var slut
och sjuan skulle börja, man var nog dubbelt så nervös när man började
sjuan, allting var nytt, precis allt. En lärare i varje ämne, massor av
olika klassrum, uppvärmd mat (tacka vet jag byskolans mat). Vi har nog
aldrig haft mer läxor än i sjuan precis varje vecka cirka 3 läxor. Men
sjuan är ju lite av en repetition av sexan så det är ju inte det svåraste
högstadie|året. åttan hade man ju hört av alla vuxn skulle bli ett svårare
år men det flöt väl på ganska bra. Det var i alla fall mycket nytt inom det
flesta ämnena i varje fall i matten. I åttan fick vi ju betygen, vilket jag
tyckte var spännande, jag fick väl de betyg som jag trodde jag skulle få.
Men åttan var ändå inte så svår och nu sitter jag här och skriver de
Nationella proven i nian hittills har det gått bra. Har behållt muna betyg
och har sökt in på en gymnasielinje nämligen teknik|programmet som jag
troligtvis kommer in på. Jag längtar då dit iaf för jag är less på
grundskolan och det ska bli kul att komma till en ny skola och en ny klass
återigen.

Av: Johannes Westman
klass: 9E

Mina skolår
Jag var nervös, Väldigt nervös. Jag hade nästan ont i magen.
Och sova? det var jag inte änns i närheten av att kunna den sissta natten
innan den första skoldagen i mitt liv. Jag klev upp före tuppen den
morgonen för snart 10 år sedan.

Jag bad min mamma följa mej till skolan för att jag var rädd. Rädd för att
det inte fanns någon jag kände eller att fröken kanske var en sur gammal
tant?
Jag var iallafall rädd även om jag inte visste riktigt varför.

fast nästan med detsamma när vi kom till skolan försvann rädslan. Därför
att jag såg att de barn som skulle gå i samma klass som mig. De var ju mina
polare från dagis och fröken verkade snäll hon också.

Dagarna gick och jag trivdes väldigt bra i min skola. Rasterna var det
roligaste som fanns tyckte jag för att då fick man spela hockey. Jag
älskade att spela hockey. Det gör jag fortfarande.
De första åren i min skola gick väldigt fort och nu var det dags att börja
mellanstadiet.
Jag var nervös nu också fast denna gång kanske inte lika mycket eftersom
jag visste vilken klass jag skulle gå i och jag trivdes fint i denna klass.

Fast jag visste också vilken lärare vi skulle få. Hon hette Emma och jag
hade hört att hon var sur och gnällig hela tiden precis som en häxa.
Men efter de första dagarna tyckte jag hon var snäll. Fast jag tyckte även
att Emma blev surare och surare för varje dag.

Sen tyckte hon en massa dumma saker ibland också. Jag kan ta ett exempel
från min mellanstadie tid.
Det var att jag och min kompis olle tyckte om slöjd väldigt mycket.
Så en dag ungefär i mitten av sexan gick vi till slöjden för tidigt alltså
istället för att ha rast jobbade vi.
Emma blev då jätte sur och ville ge oss kvarsittning för att vi kom för
tidigt till en lektion. Det tyckte jag var väldigt konstigt.

Nåja, dagarna fortsatte att gå och nu var det dags för min sissta
skolavslutning på Ängenskolan. Känslorna var blandade, Jag tyckte det var
trisst att lämna min första skola som jag trivts så bra med.
Men samtidigt skulle det bli kul och spännande att börja på en större skola
inne i stan.

Sommaren gick fort och nu var den här, dagen då Jag skulle börja i en ny
skola. Jag var lika nervös som då jag skulle börja 1:an. Och nästan allt
var likadant förutom att mamma inte skulle följa denna gång.

Jag trivdes väldigt bra på denna skola också fast en sak som jag kände att
Jag saknade var hockeyn på rasterna.
Här gick alla bara omkring inne i skolan eller satt och lyssnade på musik
och spelade kort i elevrummet.
fast så småningom lärde jag mej också att tycka om det.

På denna skola är jag än idag.
Och just nu sitter jag och tänker på alla mina skolår och jag kan inte säga
mycket annat än att dom varit väldigt Bra.

Kommentar: I högt tempo beskriver du din skoltid i svepande drag. Rolig
iakttagelse av rastverksamheten på Aspen jämfört med Ängen. Språket är
okompli|cerat och variationen av meningarna är liten.
GODKÄNT!/Johan

Mina skolår

Jag måste nog börja redan när jag gick på lekis.
Där har jag mäst minnen av när jag var liten. Min fursta dag när jag kom
dit så fanns det två ingongar att gå igenom, en som var till höger och den
andra som var till vänster.
Äftersom jag var så ivrig tog jag den närmsta ingongen som var till höger.
Jag stog och slet i dörren men den ville inte öppna sig. Då sa min mamma
till mig att det var soprums dörren jag stod och slet i.
Sen tog jag den vänstra och gick in.
Där fick jag träffa mycket folk (Barn).
Sen äfter några månader så fick vi en pappers bit som var utformad som våra
fötter med två snören på sidorna. Vi skulle lära oss att knytta våra
skosnören själlva. Skälvklart tyckte jag att det här var piss och pest, men
vem skulle inte göra det.
Sen äffter en kvart blev jag så läss att jag slängde den i soperna och
påstod att jag kunde knytta skorna. Det här var dom här ögon blicken som
jag mäst kommer ihåg.
Av årskurs ett till tre kommer jag inte ihåg så mycket förutom att vi hade
en lärare som heter Elisabeth Wirén och hon tvingade oss att göra monga
föräldra visningar.
Av årskurs fyra till sex kommer jag inte iheller ihåg så mycket av.
men under den tiden hade vi en lärare som heter Hanna Sundström och hon var
en riktig ”sat marra”.
När man behövde hjälp med matten så kom hon och satte sig på bordet med
berna ikors och smekte sina lår.
Det var hämskt….
Man har fortfarande traumatiska minnen där ifrån. Sen när man väl kom till
sjuan så tyckte man att man var tuff och frän men när man träffade några
nior i koridorerna då prässade man sig mot väggen, då var man inte lika
kaxig något mer.
Här fanns det snygga tjäjer som man kollade på och inte bara på
ansikterna.
Det var rena rama paradiset..
Nu hade vi skellvklart fått nya lärare och hår på pubiset.
Andreas Sima = en mycket skämtsam kille för det alltid glad och brukar ha
tendensen att komma sent.
Malin Sandkvist = En kort liten person, har bott och plugat i England.
Men nog om lärarna nu går vi i nian, nu är vi störst och behöver inte väja
i koridorerna. Nu behöver man bara gå i mitten.

Det här är vad jag har och bjuda på mit liv.

/Viktor Hammar

Mina skolår

Min skoltid har satt djupa spår i mig som person. När jag nu i slutet av
nian tänker tillbaka på alla dessa år, tänker jag främst på de svåra
sakerna. På mobbningen och utfrysningen. På ensamheten och utanförskapet.
Allt har satt djupa spår i mig men jag tänker inte låta det förstöra mitt
liv, vilket det nästan gjorde.

I augusti månad år 1994 började jag i första klass på Lundenskolan. Jag var
ganska liten, blond och uppfattades nog som lite blyg och känslig. Jag var
helt enkelt inte som alla andra. Det var kanske därför som jag tidigt
utsattes för mobbning. Min lågstadielärare hette Elisabeth Wirén. Hon hade
grått hår och glasögon och spelade curling på fritiden. Vid högtidliga
tillfällen, skolavslutningar och liknande, bar hon alltid folkdräkt. Jag
tyckte aldrig riktigt om henne. Särskilt minns jag ett ”kvartsamtal”, som
det då kallades, i trean. Fröken sade att de hade testat mig i ”läsning”.
Liknande tester hade gjorts i ettan och tvåan, och då hade jag varit bäst i
klassen. Det fick jag veta sekunderna innan fröken ansåg att jag hade sänkt
mig, vilket hon var noga med att påpeka. Något beröm för att jag varit bäst
fick jag däremot aldrig.
ny sida
Men visst hade även Elisabeth sina goda sidor. Hon tog tag i mobbningen
direkt. Jag minns när en del av tjejerna i min klass försökte få mig att
gråta.
– Ja, det är jätteenkelt att få henne att börja gråta, sa en tjej och lyfte
upp mig.
Jag sparkade och slog vilt omkring mig för att komma loss. Det gjorde jag.
Och de fick aldrig se mina tårar.
Hemma berättade jag vad som hade hänt. Mamma ringde till Elisabeth som
pratade med de som var berörda. Tjejen som var ledare för mobbningen hade
sin mamma med sig i skolan den dagen. Mamman skällde naturligtvis ut sin
dotter som låste in sig på toaletten, förmodligen gråtande.

Killarna var inte heller schyssta mot mig under en period. Varje dag efter
att vi slutat och var på väg hem, när de flesta redan hade gått, retade de
mig och kallade mig ”lilla Anna som inte orkar lyfta en fjäder”. Till slut
fick jag nog och en dag efter att de varit på mig igen flög jag på en av
killarna och brottade ner honom. Så vitt jag kan minnas lät de mig vara
ifred efter den händelsen.

Om vår lågstadielärare varit konstig, så var hon ingenting emot den
mellanstadie-|lärare vi kom att dras med i 3 år. Hon hette Hanna Sundström
och var en riktig häxa.
ny sida
På mellanstadiet hade jag flera kompisar, och jag umgicks särskilt mycket
med en tjej som hette Sofia. Vi var oskiljaktiga och skulle vara vänner för
evigt. Det blev aldrig så. Vi hade roligt tillsammans. Jag ställde alltid
upp för henne. Jag var den som lyssnade och tröstade varje gång hon ringde
sena kvällar och grät över bråk hemma eller någon av alla dessa killar som
hon fallit för under åren. Och jag var där oavsett hur jobbigt jag själv
hade det då. Hon frågade aldrig.
Jag var den som satt intill och höll undan hennes tjocka, långa hår när hon
kräktes på sin födelsedagsfest i femman. Då när alla andra sprang ut.
Hon svek mig och ljög ofta för mig. Jag förlät henne alltid. Vi var ju
vänner.

Men efter att vi börjat sexan förändrades allt. Tjejerna delade upp sig i
gäng. ”Coolinggänget”, som mobbarna patetiskt nog kallade sig själva, ansåg
sig vara bättre än alla andra. Många gick med dem. En del stod emot ett tag
men glömde snart allt och följde i de andras fotspår. Kvar fanns de som
kallades töntar, det vill säga de som vågade vara annorlunda.

Jag ville inte välja sida, för mig har alla alltid varit lika mycket värda.
Jag ville inte stänga ute någon.
ny sida
Så jag gav de utstötta mitt stöd. Jag var med dem, trots att det ansågs
skamligt. De andra kom och trakasserade oss.
”Och här är töntboet”. Sådana kommentarer gjorde ont, men jag stod på mig.
Det dröjde inte länge innan ”töntarna” också fryste ut mig. Jag fick inte
vara med. Totalt ensam och utfryst. När vintern kom var jag ensam ute i
kylan på rasterna. Jag försökte intala mig själv att det skulle bli bättre
när jag började sjuan på Örnenskolan inne i stan. Det blev bara värre.

Dessa år har varit hemska. I början försökte jag förneka sanningen. Jag
ljög för mig själv, och målade upp en tom fasad av att jag var lycklig och
inte ensam. Det var alldeles nyligen som jag insåg att det var mobbning.
Det kan tyckas konstigt, jag borde ju ha varit förberedd men det kom som en
chock.

Kommentar:
Ingen ska behöva uppleva och utstå det som du beskriver, Anna! Att ”bryta
förbannelsen” är nog det svåra… Jag lider med dig och är uppriktig ledsen
över att vi inte förmått göra mer för att stötta dig.
Innehållet gör att texten blir djupt allvarstyngd och angelägen. Språket är
anpassat efter budskapet, relativt korta kärnfulla meningar som dröjer sig
kvar hos läsaren. Starkt av dig att orka berätta även om 4 sidor inte
räcker för att… resten oläsligt VÄL GODKÄNT! /Andreas