Mina skolår

Nu, när man går sin sista termin i grundskolan och väntar på det hippiga
gymnasiet (i mitt fall SÄG här i Karlskrona), kanske det är dags att se
tillbaka och reflektera sina skolår i en högstadieskola.

Tuff, cool & liten

När man började i sexan på en högstadieskola försökte man naturligtvis vara
så tuff och cool man bara kunde vara. Allt för att försöka impa på
storvuxna & skrämmande nior i korridorerna. Men hela sanningen var ju
faktisk att man var liten. Nästan mindre än minst, och det enda man gjorde
var att springa och göra en massa oväsen, och självklart vara fortfarande
lika kall och tuff som vanligt.

Min mening med det här är att säga att man växer med åren. Både i längden
och i coolhet.

I sexan och sjuan tänkte man inte så särskilt mycket på hur rent och fint
det var i skolan. Får jag ge ett exempel, så kan jag förklara.
Man går i korridoren med kompisgänget och ser ett hemskt klotter på en
vägg, man fortsätter förbi och till slut säger någon:
– Ähh! Då ska ni se mitt rum!
Om man tar samma exempel med ett par nior så stannar de flesta nog och
funderar vem som har gjort det, och hur kunde han/hon göra något sådant?
Det är nästan man tar till suddet, men det är väl så, man blir mer
pedantisk med åren.

Betyg, betyg, betyg, betyg.

Sexan och sjuan handlar mest om att göra så att lärarna får goda ögon för
en. Det är i åttan det verkliga jobbet börjar. Nu gäller det ju inte bara
att sitta på en lektion snäll och tyst och fundera på vad man ska göra
efter plugget, utan nu gäller det att sätta handen uppe i blåsvädret och
börja svara på frågor.
Nivån på proverna höjdes (tyckte jag) och nu var det inte bara addition,
subtraktion och multiplikation på mattelektionerna utan även sannolikhet,
procent och bråk!
Bråk ja, det förekommer ju också i skolan. En lärare drar förbi och frågar
vad som försiggår här. Ingenting, vi bara skojbråkar säger de två eleverna
(och eventuell publik) i kör och ser lika oskyldiga ut som små nyfikna
katter. Sedan kan du nog lätt tänka ut vad som händer efter att läraren
försvunnit runt hörnet. Då blir det lika mycket ljud som i en hönsgård, där
bråkstakarna utspelar sig som två rivaliserande tuppar och publiken som
kucklande höns som skriker högt namnet på den tupp de hejar på.

Åttan är ett väldigt nervöst år för många. Framför allt därför det är dags
för sina första betyg. Det är nu du får ett hum om hur du ligger i
skolarbetet och det är nu ens personlighet utvecklas. Självklart är det
pirrigt när man får sina första betyg, men det är väl så det ska vara?
Eller?

Jordens härskare

Redan på sommarlovet innan nian förstod jag och säkert många andra att det
här skulle bli det jobbigaste året hittils.
De flesta hade konfirmerat sig och blivit.
Ja! Man hade konfirmerat sig, vare sig det var för
konfirmationspresenterna, kompisarna, religionen eller om man bara ville
lära sig lite mer om sig själv. Det är ju bara att vraka och välja, det
finns säkert minst tjugo orsaker till.

Nian, en ny saga börjas skriva, ett nytt kapitel öppnas i boken, ett nytt
läsår börjar.
Det började dåligt, terminskorten för bussar höjdes i år igen med 50 kr
till 500 spänn!

2003, ett år då coolhetsfaktorn stod i topp. Ingen, nej ingen, kunde rubba
en nia (förutom rektor, lärare, lärare, lärare.).
Detta år är ett år då man är herre på täppan, kungen över alla kungar och
jordens härskare.
Och nu, när man själv går i korridoren med sin kompis och tittar på alla
sprattlande sexor omkring sig. Då begrundar man om man själv var så där
vild & galen när man gick i sexan.
– Nej! Aldrig! Säger man och går runt hörnet till en ny mystisk korridor.
Nu när vi börjar på gymnasiet får vi se om livets cirkel börjar om igen när
vi börjar ”ettan” på gymnasiet.

Mina skolår

Min beretelse kommer att handla om min skolgång från ettan till nian.

Jag kommer att ta upp gånger då jag varit glad eller ledsen

Min första skoldag började med att pappa följde med mig. Jag skulle träffa
mina nya kompisar och min fröken.
Det var många nya ansikten den dagen men också en del jag kände igen. En
del var fån samma kyrka som jag, en del hade gått på samma förskola.
Min nya fröken hette Rosita, hon var en gammal tant på 50-60 år, hon
verkade vara snäll.
När vi kom hem den dagen så längtade jag till nesta dag. Att få gå till
skolan skelv.
Skolan satte igång, och man började känna sig inne. Men med tiden så
började våran fröken tycka att det gick för dåligt för mig och hon började
klaga på mig. Hon sa att jag inte läste bra och att jag skrev fult. Jag var
inte ensam om detta. Men det var inte bara det som retade mig, hon fjäskade
för tjejerna och gav altid dom förmån, så fort en tjej räkte upp handen så
fick hon svara direkt. Hon tryckte altid ner oss pojkar. Så fort vi gjorde
nått dumt så drog hon oss i örat eller nöp oss i kinden. Och såhär fort
satte det ända tills en dag i trean. Det var första veckan efter
somarlovet, vi kom gående mot matsalen. Vi gick förbi några som sa att
våran fröken hade svimmat. Först trodde vi inte på det men vi skyndade till
matsalen. Och vist hade hon svimmat. Sen den dagen har jag inte sett henne.
Vi fick en vikarie som visade sig vara hur snäll som hälst. Hon hette
Viktoria. Hon hjälpte mig med alt som jag hade missat dom tidigare åren. Vi
hade henne en termin. När vi skulle gå på jullov så grät jag i hennes famn.
Hon hade betytt så mycket för mig. Efter henne fick vi en lärare som hette
Eva, hon var en minst lika snäll lärare som Viktoria. Hon betydde också en
en del för mig, men inte lika stor som Viktoria. Viktoria var liksom land i
stormen.
Dom tre åren med Eva gick snabt. Och det började nerma sig sjuan. Det var
nånting stort som skulle börja. Våran klass skulle splittras. Jag kommer så
väl ihåg när Eva berettade vilka klasser det skulle bli. Jag fick med mig
en som jag hade valt. Den dagen gick jag hem med klumpen i halsen. Men
klassen blev bra i alla fall. Jag mins första dagen när vi samlades i
matsalen. Det var väldigt många nya ansikten! Efter en stund skulle våran
nya klass sammlas. Det var bara tjejer som var ifrån stan. Det kändes ju
roligt! Det var också många nya lärare. Vi skulle ha den omtalade munken,
som alla kallade honom. Alla sa att han var sträng och dum, men jag tycker
att det är en av dom bästa läraren vi har.

Dom tre högstadieåren har bara rullat på som i en nerförsbacke och jag ska
snart lämna dom.
Jag har valt fordorns programet och väntar nu på att få svar om jag kommer
in.
När man ser till baka så har det varit kämit, men jag har altid haft mina
föräldras stöd

Mina skolår

Första klass

Det började nån gång i Augusti 1994. Ulla vår lärarinna kallade fram oss en
i taget till katedern. Vi fick berätta lite om oss själva, var vi bodde,
vad vi hette och (så vidare.) Sen när alla hade presenterat sig så fick vi
en bänk lite kritor, pennor, sudd, böcker och lite annat smått och gott.

Efter rasten så kom vaktmästaren och ställde in bänkarna åt oss. Och sen
lekte vi lekar resten av dagen. Resten av veckan så blev vi ”presenterade”
för våra böcker och ämnen. Redan före vi började så förstod jag att
gymnastik/idrott skulle bli mitt favorit ämne. Terminen flöt på och vi blev
mer och mer hemmastadda med själva skolgången.

I början av September så var det som vanligt på våra raster, brottning och
det gick till så att, osäker på om det ska vara kommatecken eller punkt
Alla ställde sig i en ring med mig och Jonas Dahlén i mitten. Det blev ofta
jämna tillställningar där ute på gräset för jag var liten och relativt
smal. Jonte däremot var lite längre men också lite smalare. Den femtonde
September var jag extra laddad, efter att klassen hade sjungit ja må han
leva för mig. Den dagen vann jag alla matcherna och fick en massa fina
presenter, det är nog en av de bästa födelsedagarna hitills.

Tiden gick och sen kom höst låvet och då åkte jag och min familj till
Mormor i Kristianstad. Sen kom Jul låvet då åkte jag pulka och firade jul.
Julen har vi alltid firat hemma hos oss för vi har det största huset.
Vilket jag själv tycker är mycket skönt, inte behöver sätta sig i en kall
bil och åka hem, brrrrr. På nyåret så sköt vi raketer och åt god mat.

Sen kom Januari och allt var som vanligt nån läxa i veckan, nån som
skadades i snöbollskrig och några som fick kvarsittning. Nu hade
vaktmästaren spolat isen så nu åkte man skridskor också.

Fredag och dags för roliga timmen, det var inte många ettor som var med och
uppträdde men idag så var vi några som skulle vara med. Vi skulle göra
fångarna på fortet, jag var en av dvärgarna. Vi hade övat mycket själv hade
jag övat mycket på, den karakteristiska löpar stilen och det speciella
sättet att visa antalet nycklar laget hade. Det blev en succé och vi fick
mycket applåder, det var mycket kul och det pratades mycket om hur mycket
jag hade sprungit som dvärgen.
Vi var inne i maj och på rasterna spelade vi landhockey men det blev mer
och mer fotboll. Jag hade kommit till slutsatsen att mina starkaste ämnen
var idrott och matte.

Den sista veckan så var vi mest på utflykter eller lekte lekar. Men så kom
då den dagen som vi alla väntat på, avslutningsdagen. Vi gick till kyrkan
sjöng avslutnings psalmerna, rektorn höll tal sen fick vi åka hem. Jag var
glad, det hade varit kul att gå i skolan men sommar lovet slog allt.

Mina skolår!

Jag tängte skriva om mina skolår, fast jag minns inte så mycket av 1:an
till 6:an. Jag minns att jag inte alls ville börja skolan (karlberg), jag
ville vara kvar i lekskolan, men när jag väl började så var det inte några
problen alls. Jag fick snabbt kompisar, några kände jag redan från
lekskolan.
Det gick ett par år av dagligt flum och det var dags att börja 6:an. Då
insåg jag att det var mitt sista år på Karlberg. Jag skulle bli ”fadder” åt
en etta, fast jag var sjuk den dagen som vi skulle träffa dom så jag hade
ingen aning om att fanns.
Efter halva terminen tyckte någon i komunen att Karlberg skulle se ut lite
mer i barnnivå. Då satte dom upp stora ankor med förkläden, snickarmössor
och annat konstigt. Då kändes det som vi gick i lekskolan igen. Våran klass
hade många (dåliga) åsikter om dom, men våran lärare kunde inte förstå
varför. Fast det var inte bara våran klass som inte tyckte om dom, det
märktes kan jag lova! Efter någon månad hade ankan utanför matsalen fått
jättefint skägg, och snickar-ankan hade fått könshår. Fast allt klotter är
borta nu i alla fall.
Jag börjar sjuan. Jag var extremt rädd för alla stora nior, fast jag märkte
att dom inte alls är farliga. På min första engelskalektion blev jag
skrämd. Jag trodde att det var matte, men följde mina kompisar. Eftersom
jag varken hade haft matte eller engelska förut i högstadiet så visste väl
inte jag vart skulle gå! När ”matteläraren” börjar prata på engelska så
trodde jag att hela högstadiet skulle gå åt skogen. När min gode vän
Svensson sade till mig att det var engelska inte matte så blev jag lugn
igen.
Mitt ballanssinne är inte på topp (det kan vara bra att veta när jag
berättar detta). På idrotten så hade vi lektion tillsammans med en
”sportfåne”-klass som skrattade och gjorde narr av den som gjorde fel. Och
jag gjorde mest fel av alla. Under den tiden mådde jag riktigt dåligt, jag
började ”glömma kläderna” hela tiden och idrottsläraren blev sur på mig.
Sedan började jag åttan och hatade hela skolan på grund av
idrottslektionerna. Då skolkade jag på varenda idrottslektion. I slutet av
åttan så var jag ”sjuk” varenda tisdag, onsdag och torsdag, (hade idrott på
tisdag och torsdag). I nian slutade idrottsläraren och skolan anställde en
ny. Denna lärare var mycket mer förstående och hjälpte mig. Nu kom jag
varenda dag till skolan och allt kändes mycket bättre. Jag spelade mest
pingis så jag fick inte godkänt. I sista terminen så fick jag special-
idrott. Jag behövde bara cykla, gå eller styrketräna för att få godkänt,
plus att jag skulle göra uppgifter i teoretisk idrott.
Nu är grundskolan snart slut och ska snart börja gymnasiet, jag kommer att
sakna strömsnäs.

Mina skolår.
Att börja skolan var nånting man jättegärna ville. Man tjatade på morsan
och undrade hur det skulle vara och så vidare. Nu har jag gått i skolan
snart nio år, och deta är väl inte min bästa egenskap (menar skolan). Att
vara i skolan innebar mycket läxor och eget ansvar, många grejor som man
fick höra jämt var:
– Har du gjort dina läxor?
tex. Men jag har haft otroligt kul också, som all idrott vi har haft, mång
frilufts dagar och fysiska aktiviteter. En gång i fyra hände något
speciellt. Jag blev ihop med min första tjej. Nu kanske ni tänker att: ”vad
har detta med skolan att göra?” Men det har precis allt med skolan att
göra. Jag träffade henne i skolan, tillbringa min tid med henne iskolan.
Det var så att vi genast blev kompisar så fort vi började fyran, jag och
hon. För i fyran så slog dom samman två skolor, det var så jag träffade
henne. Under denna tid tyckte man nästan allt var skoj, även skolan, nu
ville jag så mycket mer. Jag ville gå till skolan varje dag, även om jag
kände mig ”rostig”. Jag minns särskilt från ettan till sexan, då jag hade
helt underbara lärare. Dom var både snälla, generösa, lätta att prata med
och hjälpte gärna till. Om jag var deprimerad så ville läraren gärna komma
in och prata med mig. Det kändes verkligen bra att få prata om vad man
känner. En skolresa jag gjorde i sexan var till sparreholm. Det var kul och
man fick lära sig bra saker på denna resa. Bland annat att paddla kanot,
överlevnings-|kurser m.m. Man fick också lära sig att känna varandra, när
man låg där ute i vildmarken. Det kändes som om våran klass skulle hålla
samman hela livet ut. Men inte det inte, skolåret därpå började vi i sjuan
och hela klassen sära på sig, en del började på en skola medans andra på en
annan. Nu har man ju träffat nya kompisar men det känns inte som det gjorde
i lågstadiet. I lågstadiet ”lekte” nästan alla i klassen samtidigt och man
visste vad alla tyckte och tänkte. Men nu vet man knappt var dom i klassen
bor. Om man tänker efter så har alla i klassen förändrats. Ja, inte så att
dom har blivit längre och fått finnar och sådant där, nej utan att alla har
skaffat sig åsikter om saker och ting. en del blir punkare medans andra
raggare. Varför dom blir är nog bra, dom vet vad dom står för liksom. Om
man inte skulle kämpa för-|nånting tex regnskogarna, faktiskt skulle det
inte finnas så mycket kvar här i världen. Jag själv hade ju inte brytt mig
om tex regnskogarna om det inte hade vart för samhäll i skolan. I samhäll
där man får lära sig om diktatorer och demokrati. Tur att jag bor i sverige
(får jag säga) där jag kommer att få va med om att bestämma saker
tillsammans med resten av sverige. Jag minns i sjuan, där vi åkte till
göteborg för att gå på stan och sen vidare till liseberg. Jag och min
kompis gick runt där och tänkte inte på vad vi gjorde, men det gjorde
klockan. Raskt såg vi att vi hade ca tio minuter på oss att ta oss till
liseberg. Vad vi sprang, men åt fel håll. Vi frågade en dam åt vilket håll
liseberg låg, hon pekade åt andra hållet. Vi for ner till spårvagnarna och
in i en utav dom. Där satt vi och visste inte vart vi var på väg. Men där
såg vi ingången, och sprang av spårvagnen och till läraren. Där stod han
(röd som en tomat förresten) och skrek om att vi kom fem minuter försent.
Men jag tyckte det var ganska skoj ändå. Åttan kom att påverka min framtid,
jo när vi praoade i åttan var jag först idrottslärare på lågstadiet, det
var skoj. Men nästa gång vi praoade, så praoade jag som elev på gymna-|siet
– byggprogrammet. Det var det roligaste jag har varit med om. Gå där med
alla verktyg det var fräckt. Nu har jag bestämt att jag skall gå bygg,
kommer att bli jätteskoj. Nu är det inte så långt kvar i nian, och jag får
hålla med om att jag har haft ganska skoj, men även tråkiga dagar. Kommer
nog att sakna dom som går i min klass nu med, även fast det inte känns så
nu. Vi har trots allt gjort en del roliga saker tillsammans vi också, man
skrattar nästan varje lektion om nån som gjort något dumt eller sagt något.
Som när min kompis sprang runt och runt och rakt in i overheaden. Men men,
man skall ta vara på sin skolgång. den finns där för att du skall ha den.
SLUT…

Mina skolår
När jag började 1an så satt man ju där med sina kompisar och lyssnade på
tjat från en gammal tant.
Skolan var ganska kul ibörjan, men sen, när man hadde varigt med ett tag,
så visste man att det ända kul som fanns var rasterna.
För på rasterna kunde man ju leka roliga lekar och spela bandy m.m.
Det var väldigt många i 3an som bråkade med oss i 1an.
Dom hotade, bråkade och retades.
Tillexempel när jag blev hotad att slå en annan etta.
Jag tänkte inte göra det, tänkte bara gå imot henne och springa därifrån.
För då hadde ju jag försprång på treorna.
Aja, nog om detta år och över till 2an istället. I 2an var det bättre, för
då var man ju inte minst i klassen och det fanns ju heller inga elaka 3or
kvar.
Allt var ungefär som i 1an fast bättre.
Det ända som var nytt var att vi hadde fått nya elever och förlorat
gammla.
Finns inte så mycket mer att säga om 2an.
3an var det bästa året någonsin.
Bra saker i 3an:
1. Man var kung i klassen.
2. Lågstadiet var snart över.
3. Jag var kär
O.K. Nu skiter vi i 3an och går över till dom sketna åren istället, 4an-
6an.
Då hadde man ju fått några nya och förlorat några gammla intressen, så var
det med klasskamraterna också.
Fast mellan 3an och 4an hade man ju lagt på sig lite vikt ”sur min”.
Så 4an-6an var förjävliga år.
Jag blev bara mobbad hela tiden.
Tillslut i 6an så bytte jag skola från Örnen till Kolleberg. Om ni undrar
varför så var de bara för att jag blev hårt nerslagen i 6an, 2st höll fast
mig och 1 stog och sparkade och slog på mig.
Tillslut kom 1 lärare och stoppade dem.
Jag hadde en så stor fläskläpp så att jag knapt vågade gå till skolsyster,
fick hålla handen framför munnen på vägen dit.
Över till Kolleberg.
Där blev jag först kompis med en som heter Tom, han visade mig runt i
skolan.
Några veckor senare blev jag väldigt bra kompis med en som heter Jonas.
Han var en av dom konstigaste typerna jag någonsin träffat. När jag och
Jonas spelade bandy, så slängde han klubban på bollen istället för att
hämmta den, och det tog ju bara längre tid.
Nu i högstadiet har jag varigt väldigt dum. Jag har skolkat väldigt mycket,
fast nu i andra terminen på 9an har jag försökt att skärpa mig..
Jag försöker så gott jag kan, men det är svårt nu när man är van vid att
bara vara hemma.
Det är en grej jag inte fattar.
Jag fick 5st G fast jag knapt hadde varit här på första terminen av 9an.
Jag har inte så bra betyg i svenska.
så jag hoppas att ni värkligen sätter bra betyg på detta

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer i håg känslan hur det var att börja första klass. Jag var nervös
och rädd, måste jag tyvärr erkänna. Orsaken var att jag inte kände någon i
klassen. Fast med tiden så började jag få vänner och jag började vänja mig
vid skolan. Fast det tog mig ett bra tag. När jag började skolan så började
jag val förberedd. Min pappa och mina två bröder larde mig att skriva och
läsa när jag var sex år gammal. De sa att jag skulle få nytta av längre
fram och de hade rätt. Detta var ett handikapp mot resten av klassen
eftersom jag låg före alla i klassen när det gällde att skriva och läsa. Då
jag började tvåan fick jag börja hos en logoped eftersom jag hade svårt att
utala bokstaven S. Jag gick till henne även då jag började trean och i
trean började jag även att ha hemspråk. Samma år fick vi ett nytt klassrum
i den nyrenoverad skolbyggnaden. Vi fick också nya elever i klassen. Vi
bestämdes oss också för att åka på klassresa till Ärland som vi skulle åka
i femman. I fyran hände det inget speciellt förutom att min bästa polare
Ridad (Rotag) började i klassen. Då han kom till skolan första dagen spöade
han upp alla forutom mig. Det var kul att se. Väl i femman började jag inse
hur viktig skolan var då min bror tog studenten. Samma år slutade jag att
gå till Ingegerd och vi skulle aka till Ärland. I Ärland så hade vi det ku
men resan räknades som en skolresa. Eftersom resan gjorde det så var vi
tvungna att gå på utflykter (skolutflykter.) Men övrigt så var det kul och
jag fick med mig en massa minnen hem. I sexan så var vi tvungna att flytta
till Häverudsskolan. Detta var rätt så jobbigt ett tag eftersom vi var
minst i skolan igen men efter ett tag sa började jag atminstone att anpassa
mig. Jag fick också problem i skolan med matte. eftersom jag var
okoncentrerad under lektionerna Detta år fick vi veta att klassen skulle
splittras och vi inte längre skulle vara samma klass som varit så länge.
Fast mig spelade ingen roll. Sjuan var det jobbigaste året för mig i skolan
eftersom det var jämt kaos i varje lektion och för en tid så hängde jag med
där. Jag höll även på att bli det jag fruktade mest då att bli ett IG-barn.
Men som tur för mig tog min pappa ett allvarligt snack med mig. Fast allt
slappande jag hade varit med om i sjuan hade sitt pris. När jag väl började
i åttan hade jag problem att hänga med speciellt i matte men efter ett tag
började jag att vänja mig vid pluggandet och skolan. Jag hade satt ett mål
att få över 200 poäng och att alltid förbättra mina poäng varje termin. Men
detta skulle ta mycket tid och jag skulle få offra mycket av min fritid.
Väl under hösterminen i åttan så ägnade jag hela min tid åt att plugga och
sporta. Jag brydde mig inte om att gå ut och vara med kompisar. Jag brydde
mig bara om skolan. Detta visade sig vara det bästa jag någonsin gjort och
det visade proven vi hade. Men bäst av allt var mina föräldrar stolta över
mig. Jag hade också bevisat för lärarna att jag var en elev som höll hög
klass. Det var jag själv stolt över. Att jag detta år ska sluta grundskolan
och börja gymnasiet känns som att börja ettan igen jag kommer till en ny
klass i en ny skola. Men jag längtar dit också. Här kommer jag verkligen
att se hur bra jag verkligen är i skolan.

Inskannad version

Mina skolår

När man får höra ordet skola tänker man först och främst på lärare, svarta
tavlor, oupmärksama elever, kladd på väggarna m.m. Men jag, jag tänker på
England. Jag flyttade till den populära ön Storbrittanien när jag var fyra.
Jag har kanske inte så många minnen ifrån den åldern, men en specific
händelse jag minns var från första dagen när jag började skolan.
Jag gick försiktigt över asfalten med ögonen på en låg tegel byggnad med
öppen dörr. Jag tittade upp på min mamma som gick brevid mig.
– Du kommer klara dig fint. Sade hon med mjuk röst.
Jag nickade till svar och förtsatte mot byggnaden. Plötsligt stod en tant i
dörröppningen, jag minns fortfarande hur hon såg ut, hon var kraftig men
inte tjock med ett välkomnande men ändå strängt ansiktsuttryck. Hon hade
uppsatt mörkbrunt hår. Jag lade märke till hennes kläder och uptäckte en
kort tid därefter att många andra lärare hade liknande kläder. En lång
veckad vidd kjol som gick ned till smalbenen och ett tunt läderbälte i
midjan, upptill en vit skjorta instopp ordet står i marginalen och det
kan vara möjligt att ändelsen fallit bort vid kopieringen i midja Sedan sa
hon säkert något i stil med:
– Välkommen Emma, Eva. Kom in.
Men jag förstod inte, jag hade inte hört ett ord engelska in|nan dess.
Vi gick uppför cement trappan och kom in i en hall, det enda jag minns
därifrån är en plastsandlåda, blå, som stod på ben med olik-färgade
plastspadar i.
Läraren bad oss att sätta oss ned på golvet, det var dags för upprop. Jag
satt där och kände hur tårarna började komma, jag kände mig som den
ensamaste flickan i världen, jag förstod inte ett ord, inte ett ord och
det, kan jag säja er, känns hemskt. De kunde ha sagt vad som helst men jag
förstod inte.
Då hörde jag min mamma säja ett enkelt ”Yes”. Då försvann tårarna, jag var
inte ensam mer, det fanns fler än jag som satt på golvet, i en lokal i
England.
Det är mitt första minne från skolan. Jag minns inte dagis eller något
liknande. Det känns hemskt när alla andra i klassen gick på samma dagisar
och förskolor och minns många händelser, medans jag har inte ett minne. Men
jag ska inte vara ledsen för det, jag har många andra minnen från skolan.
Den största förändringen, efter min första dag, var när våran familj
bestämde oss för att flytta tillbaks till vårt fosterland, Sverige. Jag är
född i Rambyboda och det var hit vi flyttade tillbaka efter 6 år i
England.
Jag var 10 år och det var en stor förändring för mig, det finns liknelser
mellan när jag flyttade till England och när jag flyttade tillbaks till
Sverige. De kändes båda som helt nya platser, jag kände ingen och jag
skulle börja i en ny klass.
Först skulle jag vilja berätta om när jag tog adjö av mina vänner i
England, de flesta gick jag i samma klass som så jag träffade dem för sista
gången i skolan, eller rättare sagt på rasten.
Det var en bra dag, min sista dag. Jag och mina vänner, Brenda (som var en
av mina bästa vänner), Jane, Angie, Jennifer P och Jennifer S (som var
roliga kompisar allihop) var påväg in från rasten när en lång, smal, snyggt
klädd man med ett väldigt stort adamsäpple var påväg mot oss, det var min
lärare. Han bad mig att göra ett ärende åt honom (nu minns jag inte exakt
vad det var men det innehöll den upgiften att jag skulle gå runt till alla
klassrum, och det var ganska många.)
Jag, som var en väluppfostrad ung dam avböjde förstås inte. Jag gick lungt
iväg och gjorde det jag skulle.
När jag tillslut hade gått runt hela skolan, som inte var så liten, det
fanns en stor byggnad med ett 20-tal klassrum och en matsal, med scen som
kunde förändras till en gympasal eller teater. Den hade trägolv och ett
litet kök där man kunde köpa sin mat varje dag för £1.40. Det var
vanligtvis väldigt god mat, men själv brukade jag ta med egen, det var
biligare.
Ja vi fortsätter. om man gick upp för en lång trappa kom man upp till en
stor skolgård med två baraker (med två klassrum i varje) en barak på varsin
sida om gården. På vänster sida fans en stor fotbollsplan som killarna
vanligtvis spelade fotboll på på sommrarna. Där ”spenderade” är
osäkert” spenderade vi också en dag varje år som kallades ”sportsday”.
Varje elev som började på skolan placerades i ett av fyra lag. (Som i Harry
Potter!) På sportsday tävlade alla i någon gren och den som vann fick
”housepoints” alltså poäng till sitt lag. Det fick man även vid ett bra
skolarbete.
Vi rör oss framåt. Runt de andra två sidorna av skolgården (alltså inte den
där fotbollsplanen var och inte den där trappan lede ner till den stora
byggnaden) fortsatte gräset. Vi hade ett stort område, som ni kanske märker
och det var lite underligt eftersom skolan (Heckerville County Junior
School) låg väldigt nära centrum.
Iallafall var jag påväg tillbaka till mitt klassrum som låg i den stora
byggnaden. Jag hörde hur det var ganska högljut i klassen, men det brukar
det inte vara. Jag fortsatte ändå framåt mot den stängda dörren, jag
knackade på och väntade. Nu var det helt tyst i klassrummet, inte ett ljud.
Sakta öppnades dörren inåt och det var mörkt… plötsligt tändes ljuset och
alla i klassen höjtade till och hoppade upp i luften. Jag, självklart blev
helt förskräkt och ryggade bakåt.
Det var ballonger och presenter och alla ville säja hejdå. Jag fick ett
hemmagjort kort också där alla hade skrivit varsin hälsning. Jag kände mig
mycket uppskattad och var ganska chockad, jag hade faktiskt inte väntad mig
detta.
Så det var min sista skoldag i England, en så länge. Jag har satt upp
kortet på min garderobsdörr och alla presenter har jag på hyllor eller runt
halsen. Men det som kommer finnas kvar längst är minnet. Det var en
strålande dag och jag kommer nog aldrig glömma den.

Nu tror jag inte att jag hinner skriva mycket mer, men jag ska försöka. Som
jag tidigare skrev var tillbaka flyttandet från England en stor händelse.
Jag skulle börja i Hjulängs skola som ligger i Rambyboda. Det var i början
av September 19XX som jag först satte min fot på skolans område. Jag var
där för att träffa min nya lärare Peter Svensson, lärare för klass 5K.
Jag var väldigt nervös men jag försökte hålla mig lugn och sansad. Jag gick
över skolgården och såg till vänster en parkering och till höger en
basketplan. Emellan mig och basketplanen fans en rad med stora träd.
Framför mig fanns ett stort hus som jag senare fick veta kallades för ”Rosa
huset” vilket inte var så olämpligt eftersom den var rosa. Om man gick rakt
fram till Rosahuset och vände sedan nittio grader åt höger stod ett hus
där. Den var hög med många höga fönster och en liten klocka ovanför dörren
(senare att kallas för ”klockhuset”.) Om man går mot klockhuset och vänder
sedan vänster nittio grader fanns en lekpark 10 m framför en. Till vänster
om lekparken fanns en byggnad med ett stort plackat på kortsidan. På den
fanns olika slags bollar och ”Hjulängs skola” skrivet. Till höger om
lekparken fanns en barack, längre än den andra. Det var där jag skulle ha
mitt klassrum.
I klassrummet längst bort var där jag skulle möta Peter. Han ville träffa
mig och se på mitt skolarbete som jag gjort i England.
Jag tänkte inte berätta i detalj om hur det var när jag träffade honom för
första gången utan istället när jag träffade klassen.
Det var första dagen i 5:an (för dom, jag hade redan gått 5:an i England)
det var en solig dag, men det blåste lite lätt och rufsade om mitt hår. Nu
var jag hur nervös som helst. Jag kunde nog inte stå stilla. Jag gick
iallafall till skolan själv. Över skolgården och förbi lekparken till det
sista klassrummet, klassrum 5K.
Jag var nog där tidigare än jag skulle och jag var nästan helt ensam. Jag
öppnade dörren och gick in i det lilla kaprummet som sedan lede in till
klassrummet. Jag hängde av min jacka på hängarna som fanns på alla väggar i
en lagom höjd. Framför mig fanns toaletten. Jag passerade den och fortsatte
in i klassrummet. Det var ett ganska stort klassrum och det var märkligt
att det fanns soffor! Jag satte ned mig vid en bänk och väntade. Jag
tittade omkring mig i rummet. Det fanns många bänkar och en bokhylla, ett
par bord och sofforna. Det fanns fönster på ena sidan av klass rummet som
var riktade utåt, mot lekplatsen. På ena väggen, högt uppe fanns alfabetet.
Jag kom på mig själv att försöka säja den Det började komma elever, nästan
alla på en gång, och Peter Svensson var där. Men det var inget som pratade
med mig, bara om mig.
Sedan skulle vi börja. Peter ställde sig längst fram och välkomnade
tillbaks allihopa efter lovet. Efter det presenterade han mig. Han hade
tydligen sagt till dom innan att jag var från England och kunde inte mycket
svenska. Alla andra i klassen sade, nästan som en röst:
– Hej.
De uttalade varenda bokstav som att jag inte skulle förstå annars, som att
jag hade problem med hörseln eller något liknande.
Uppropen började och mitt i alltihopa frågade en kille
– Har du träffat Spice Girls?
Jag svarade snabbt
– Nej, har du?
Han svarade inte. Det var riktigt idiotiskt av honom. Som att bara för att
jag bodde i England skulle jag ha träffat alla kändisar som kom därifrån?!
Så min första uppfattning om klassen var inte särskilt snäll. Jag trodde
att alla i klassen 5K var idioter, dums|kallar som inte fattade något. Jag
satt där och försökte göra mig så osynlig som möjligt.
Tilsist var uppropet över och man fick gå hem. Jag tog mina saker och var
påväg ut, fylld av skam och ilska. Plötsligt stod en tjej framför mig, hon
var lika lång som mig, hade blont hår till axlana och bruna ögon.
– Hej Emma, jag heter Nora. Vad tycker du om skolan än så länge?
Hon var som en räddande ängel, hon upförde sig inte som att jag vore
efterbliven. Hon gjorde så att jag helt ändrade uppfattning om klassen och
hela Sverige. Hon blev förstås min första kompis här i Sverige, vi blev
senare allra bästa kompisar.
Jag pratade lite med henne och gick sedan hem, lycklig efter min första dag
men orolig inför framtiden.

Mina skolår
Första skoldagen började, det var något specielt.
Nya kompisar, ny lärare och att få gå på skolan som jag så länge velat på
gå.
Att bara få gå på skolan var något fantastiskt för mig.
Under det första året i skolan hade jag nästan bara kul.
Allt vi gjorde i skolan var roligt, rasterna var roliga, till och med
läxorna var det lite glädje i.
Det var ett fantastiskt år, men tiden gick och skolan kändes mindre rolig.
Tvåan och trean hackade sig fram.
Ena dagen var det jätte kul, andra dagen skit tråkig, (om man får säga
så.)
Jag ville inte gå till skolan längre, jag avskydde den.
Det var en pinna att gå upp varje morgon och veta att man skulle tillbaka
till skolan.
Jag kämpade mig genom lågstadiet och började på mellanstadiet.
Vi bytte klassrum, fick nya lärare och nya klasskompisar.
Det var kul att lära känna mina nya kompisar och veta hur dom hade haft det
när dom gick på lågstadiet.
Jag var inte helt ensam om att det hade varit ganska tråkigt.
I fyran och femman gick det ganska bra och vi hade det kul tillsammans och
vi lärde oss nya saker.
Sen började vi sexan.
Vi var äldst på skolan och man skulle vara så cool som möjligt.
Man skulle hata skolan och allt där till.
Man skulle tycka illa om lärarna och slarva med skolarbetet.
Jag sa nog ett antal gånger att jag hatade skolan, men innerst inne tyckte
jag ganska bra om skolan.
Jag spelade tuff inför mina kompisar.

Sen kom den dagen som jag faktiskt fruktade lite för, jag skulle börja
sjuan.
Jag hade med mig en kompis som jag kände ganska bra och några andra från
samma skola men resten var helt nytt.
Människor från alla möjliga ställen som skulle börja i min klass.
Jag började på en ny skola som var helt okänd och det kändes lite osäkert
och nervöst att gå till skolan, men jag hade inget att oroa mig för.
Sjuan gick otroligt fort och ändå han jag lära känna alla nya kompisar och
lärare.
Det kändes bra i den nya klassen, och den nya skolan var inte så farlig som
jag trodde att den skulle vara.
Åttan gick fort den också men den var lite tuffare än sjuan.
I mitten av terminen fick vi nya lärare.
Just då var det ganska jobbigt att byta lärare men nu i efterhand känns det
nästan som om det var bra att vi fick byta lärare.
Varför det känns så kan jag inte svara på, men det känns bra, riktigt bra.
Nian har gått bra den också och det har varit ett kul år.
Jag har kommit alla så otroligt nära på domma tre åren.
Då menar jag inte bara alla klasskompisarna utan lärare också.
Det ska bli väldigt svårt att lämna alla gamla kompisar och lärare och
börja på en ny skola ännu en gång.
För mig kommer det att bli en jobbig skolavslu-|tning för att jag gillar
alla så väldigt mycket. Mina ögon kommer inte att vara torra, det kan jag
lova.

Mina skolår!
Jag har snart gått nio skolår, snart lämnar jag grundskolan och tar nya tag
på gymnasiet.
Jag kommer lite smått ihåg hur det var första skol dagen.
Det var upprop och alla satt förväntansfulla på sina bänkar och föräldrarna
stod bakom.
Våran fröken hade gjort namnskyltar på våra platser så att alla viste vad
de skulle sitta.
Direkt när jag satte mig vid bänken så såg jag att det var något fel med
min namn skylt, fröken hade skrivit mitt namn med ”k” istället för ”c”.
Jag sa det till min mamma som berättade det för fröken.
Solveig Johansson hette våran fröken, hon sa att hon skulle rätta till
felstavningen så fort som möjligt.
Dagen efter när våran riktiga skol dag började hade hon mycket riktigt
rättat till felstavningen och det stod nu Marcus med ”c”.
Då förstod jag att vi hade fått en bra och snäll fröken.
Det första skolåret i övrigt tyckte jag nog var väldigt spännande. Det
beror nog på att allt var så nytt och man fick nya kompisar och man lärde
sig en massa saker.
Jag kommer ihåg hur vi lärde oss alfabetet med hjälp av papper som det var
en bild på av något som började på en speciel bokstav.
På bokstaven A var det en apa, och på U var det en u-båt.
Så fick man ett papper med en bokstav, alla började självklart med A, och
så skulle man färglägga bilder.
Vi fick också lära oss vilka bokstäver som var vokaler och konsonanter med
hjälp av en trumma. Vokalerna betonades i mitten av trumman så att det lät
högt och tydligt, och konsonanterna på kanten.
Jag kommer också ihåg ”Anna-boken”.
Det var en bok med korta texter i, på 1 sida ungefär, och en bild på den
andra.
Nu ljög jag det var två böcker, en blå och en gul.
I den blåa var det hela stycken och färgglada bilder.
I den gula saknades vissa ord och bilderna var inte färgglada.
Våran fröken läste i den blå boken och sedan i den gula, sen sa hon vilka
ord som saknades och slog dem på trumman.
Sedan fick alla blunda och hon slog ett ord på trumman och petade någon på
axeln så fick den personen skriva ordet på tavlan.
Det är ungefär det jag kommer ihåg av det första skolåret, matten minns jag
inget av fast jag kommer ihåg att jag inte gillade idrott, konstigt
eftersom jag älskar det nu.

När vi började tvåan så var man stolt.
Då var man inte minst på skolan längre eftersom då kom det nya ettor som
inte viste så mycket om skolan och allt sådant.
Nu började man kanske tröttna på vissa saker också, och komma på vad man
tyckte var kull och vad som inte var kul.
Jag kommer ihåg att jag inte gillade matte så mycket. Idrotten var
fortfarande inte så kull men det var lite roligare.
Vi började så smått med engelska i tvåan, och det tycke jag var skoj.
Årskurs två var ganska likt åk ett annars.

Trean däremot var anorlunda, vi fick byta klassrum och hamnade på samma
skolgård som femorna. Nu höll vi på ordentligt med alla ämnen och man var
ibland lite trött på att gå till skolan, fast man var för det mesta glad.
Nu var man också redigt trött på ”Annaboken”.
Man var också lite stolt över att man var äldst på lågstadiet.
Nu gjorde vi också vår första lilla skolresa.
Vi åkte till gränna och visings ö.
Jag kommer inte ihåg så mycket av den men det var nog kul.
I slutet på trean fick vi reda på att vi skulle byta klasser till fyran, vi
fick välja ett par styckna som vi ville gå i samma klass med från de andra
klasserna.
I fyran var allt nytt, vi fick byta klassrum igen men framför allt så fick
vi en ny lärare och nya klasskamrater.
Man viste ju vilka alla va men man kände ju dem inte. Man hade ju med sig
någon av de gammla klasskamraterna förstås så man kände ju sig inte helt
utlämnad.
Våran nya lärare hette Pernilla Glanshammar Lang.
Hon var ganska bra, förutom att hon var sjuk hela tiden. Hon var också
socialdemokrat och var med i komunfullmäcktige och var borta mycket p.g.a
det.
Den nya klassen var mycket stökigare än den gammla.
Vad det berode på vet jag inte, kanske att många ville vara lite tuffa och
vara kaxiga mot lärarna.
Fast det var ju inte så alltid utan för det mesta var det en bra klass.

Femte skolåret är det jag kommer ihåg mist av det ända jag istortsätt
kommer ihåg av är att jag sköt sönder en ruta med en boll på en rast.
I slutet på femman fick vi reda på att vi skulle få en ny lärare i sexan.
Varför vet jag inte riktigt, men så blev det.

Det sjätte skolåret hände mycket, det kom en ny lärare vi hade lucia tåg
och det blev en skolresa. Våran nya lärare hette Jessica Gålmark.
Hon var kanon bra och alla tyckte om henne. Fram mot lucia så skulle vi ha
lucia tåg för hela skolan och föräldrarna, det har alla sexor på
Åstorpskolan varje år.
Lucia tåget var väldigt lyckat. Det innehöll självklart Lucia, tärnor och
sjärngossar.
Det innehöll också pepparkaks gubbar, sockerbagare, tomtar, en ren och tre
möss.
Förutom att vi lussade för skolan och föräldrarna så lussade vi på
Kvarnbacka AB. Där var det stor publik, det var över tusen personer som
tittade på.
Fast vi såg bara ca sjuttio – åttio personer som stod nära oss.
Vårat Lucia tåg pratar de fortfarande om på Åstorpskolan, så bra var det.
Någon gång på vårterminen så åkte vi på skolresa till Bornholm.
Vi var där i 3 dagar och det var väldigt kul. Vi bodde på ett pensionat och
vi var ca sju-åtta personer i varje rum.
Vi hade fått välja innan vilka vi ville sova med. I sexan fick vi ju också
göra valet att söka till fotbollsklass på stadshagsskolan.
Det gjorde jag på en gång.
När jag fick reda på att jag kommit in blev jag jätte glad.

Sjude skolåret. Allt var nytt, det var en ny skola, nya lärare och väldigt
massa nya kompisar. Det var jätte kul att träffa de som kom från andra
skolor och de nya lärarna.
Nu hade man ju också en speciel lärare i varje ämne och det var lite
spännande. Men det roligaste var att gå i fotbollsklass och få ha fotboll
på skol tid.
Efterssom allt var så nytt och allt var kul så gick sjuan jätte fort.
Jag fick en helt annan personlighet, på mina utvecklingssamtal beskrevs jag
nu som pratig istället för lugn och tyst.

Sjuan gick fort och helt plötsligt gick man i åttan. Ett spännande år, då
skulle man ju få sina första betyg.
Nu kände man också alla väl och hittade med lätthet överallt.
För övrigt var åttan ganska likt sjuan.
Fast nytt var ju praon.
Det var kul, jag praoade på ett dagis i Åstorp.
Annars gick åttan också väldigt fort, och helt plötsligt gick man i nian.

Nu är vi niondeklassare.
Höst terminen i nian flög förbi och helt plötsligt började vi öva för Lucia
tåget.
Det var ju inte direkt som i sexan eftersom nu var vi ju många fler.
Men det gick jättebra den här gången med och kommer att vara en sådan sak
som man kommer att minnas när man blir stor.
Så började vårterminen, men den har inte gått lika fort eftersom nu vet man
att det här är sista terminen och snart börjar man på gymnasiet. Det känns
lite konstigt för då lämnar man en del kompisar och kanske alldrig träffar
dem igen. Min pappa berättade det för mig i år att en del som han gick
med i nian har han inte träffat sedan dess.
Men samtidigt är det spännande att börja gymnasiet och börja något nytt.
Nu sitter jag här och skriver och ska snart gå på lov.
Vad som kommer ske i framtiden vet jag inte, jag tar dag för dag.
Slut
Godkänd. Bra avslutning