Mina skolår – Sida 35

Lågstadiet

Det var när jag var hemma en morgon som skulle bli min första skoldag. Jag
var jätte spänd och ivrig, så kommer man där gående in i klassrummet, man
känner hur hjärtat bara börjar gå snabbare och snabbare, det var Jätte
spännande att se en massa nya och främande personer men några hade jag
träffat innan. Vi började med en lek så att alla skulle lära sig namnen för
de var ju de här kompisarna jag skulle gå med i sex år. Jag tyckte att
Lektionerna var ganska lätta då för jag kunde läsa och räkna ganska bra.
Dagarna var inte så långa och man fick inte mycket läxor det tyckte jag var
bra. Också började sommar lovet. Nu började jag i två:an det var nästan
lika spännande som att börja i ett:an förutom att jag kännde dom i klassen.
Dagarna började att bli lite längre och man fick lite mer läxor. på
rasterna brukade vi hålla på med hockey bilder som nästan alla hade. Tiden
så fort, så nu började de att bli sommar igen och alla längtade efter
sommar lovet. Tiden bara gick och gick på lovet så Till slut var det skola
igen, tredje klass. Då kännde man sig stor för de var året innan
”Mellanstadiet” som man ville börja i. Dagarna var långa nu tyckte man för
man slutade 14:00 vissa dagar. Brorsan gick ju i sexan och han tyckte man
var stor då och han slutade jätte sent, klockan 16:00 ve o fasa för att gå
så länge, tyckte jag och alla dom svåra Läxorna, han kom hem med dom ville
man ju inte ha, nä fy, tänkte jag förstöra hela fritiden med läxor och då
började man tänka till om mellanstadiet så ville man ju inte ha, så då
började det inte bli lika kulatt gå i skolan med detta skolåret började
också lida mot sitt slut och de Jobbiga mellan stadiet skulle börja efter
sommar lovet

Mellan stadiet

Efter lovet när vi började fyran fick Vi en ny lärare och fyran var inte
lika tråkig som jag tänkt mig det var nästan lite roligare för man fick
lära sig saker man inte kunde. Det började en ny elev i klassen också men
några av oss kände honom redan och denna årskursen nästan flög iväg med
vinden. Så började femman med ett brak och snart var vi störst på skolan
som vi velat bli nästan hela tiden. det var nu som mellanstadiet nästan var
slut, bara en årskurs kvar snart också började vi ”sexan” nu var vi störst
på skolan dagarna var långa och vi fick mycket läxor. Alla var spända inför
sjuan.

Högstadiet

När sjuan började började jag i en ny klass det var ganska Jobbigt att
hitta för nu skulle man vara i olika salar och lektionerna i. Det var lika
Jobbigt som sexan nästan. Åttan började och vi alla var spännda för i år
skulle vi få våra betyg. Ingen tyckte att dom hade fått bra schema och
tiden gick väldigt fort och vips var åttan slut. Nu började vi i sista
årskursen på högstadiet ”Nian”. Nian startade lite dåligt för jag har varit
sjuk, men Jag börjar bli bättre nu. Nu sitter Jag här och skrive Nationellt
prov i svenska och man undrar ju vad som skall hända när man börjar i
gymnasiet.

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag skulle börja 1:an på Fältdalsskolan. Skolan var
precis nyrenoverad så det var ganska fin. Men jag gilla inte den skolan.
Det var regler på allt. Man fick inte göra någonting nästan. Vi hade en
brändbollsturnering varje år på skolan som jag aldrig lyckades vinna. Vi
hade faktist en dator på skolan. Men lärarna visste inte hur den funka. Så
den bara stod där och samla dam. Vi hade också en utedag varanan vecka då
vi var i skogen och herja. Man kom inte hem en ända gång och var ren. Och
varenda gång det var skolavslutning för sommarlovet så var det lika tråkiga
sånger och dans fattar inte hur morsan och Farsan orka kolla på dom. Sen
var det dags att flytta till baggestadsskolan från 4-6. När jag börja där
så fyllde skolan 30år den skolan var mycket bättre. vi hade mera datorer
och bättre lärare. Fast lärarna visste inte hur man använde datorerna men
det visste Ja Ja bl. a. När jag börja 6:an så blev Jag och några till typ
lite halv värstingar som nu typ. vi hade mycket roligare på baggestad. Det
var ständigt en sport kamp mellan våran parallelklass i tex pings, fotboll,
Handboll och brändboll vi van ungifär 50% I Sexan så körde vi en brändbolls
match mot lärarna. Jag var med i laget. Vi vann mot dom. Sen var det flytt
till den beryktade Nydalsskolan och klassen 7C som senare blir 8C och 9C.
Det är den bästa klassen jag någonsin haft. I 7:an så var vi väldigt
stökiga precis som nu i 7:an så åkte vi till kisa och hade något läger det
var pra. Såv inte en blund på hela natten. Vi hade Martin som
träslöjds|lärare i 7:an men han sluta. tror det var för att vi var så
jobbiga men vet inte säkert. vi har haft gansk många dåliga lärare som tex
Laila och några till. Men den värsta av dom alla var ju Rosita. Jag tror
inte att någon gilla henne ingen i våran klass ialla fall Det blev inte
mycket gjort på hennes så kallade lextioner. Men nu har vi Mats Karlsson i
Engelska och han är skitbra. Snart så är det slut på högstadiet och vi får
se hur det går det blir nog bra om jag jobbar på.

1. Mina skolår

Jag minns så väl när jag skulle börja skolan. Det var så nervöst, men
spännande. Jag ville att mamma skulle följa med, men det kunde hon inte.
– Marina, du måste ju lära dig att gå dit själv, sa min mamma.
Varför jag ville att min mamma skulle följa med var för att jag var rädd,
för dom som var ”större.” Dom kunde ju slå mig, säga fula ord, eller vad
som helst.
Men när jag väl kom till skolan så var det ingen som sa nåt eller gjorde
nåt. Vissa elever stirrade på mig: ett nytt ansikte i skolan var väl roligt
att kolla på. Men jag brydde mig knappt.

När jag sedan hade gått alla år på lågstadiet var det dags för mig att
börja på mellanstadiet. Då var det inte nervöst, jag längtade mest bara
dit, eftersom en lärare hade varit så grym och elak mot mig under
lågstadieperioden. Det gör fort|farande ont i mitt hjärta när jag tänker på
hur mycket jag led, utan att jag sa något till någon. Jag började i fyran,
med en ny lärare. Ungefär halva klassen var mina gamla klasskamrater, de
andra var personer jag aldrig hade sett tidigare. Klassen var väldigt
livlig, jag förstår inte hur vår lärare kunde klara av oss.
Vi fick en lärare, en kvinnlig, som inte var som andra lärare. Hon tyckte
om alla eleverna i klassen lika mycket, det fanns ingen ”favorit” i hennes
ögon. Hon var glad och livlig, och pratade mycket. Men i femman berättade
hon att hon skulle flytta till Strömstad. Vissa elever började gråta, men
inte jag. Jag hade lärt mig ända sen jag gick på låg|stadiet att dölja mina
känslor, att inte visa vad jag kände.
När jag sedan började i sexan, var jag väldigt ombytlig med kompisar. Jag
umgicks med alla möjliga människor. Till sist var jag mycket med en tjej i
min klass som heter Elin, och med en annan tjej i parallellklassen som
heter Anna. Vi var oskiljaktiga. Jag fasade för dagen då alla klasserna
skulle splittras, men som tur var kom vi i samma klass, alla tre!

Skolan jag skulle börja i efter sexan tyckte jag var läskig och stor. Alla
osäker på om alla är rätt ord människor var så ”stora” och så
”farliga.”
Min bror, som var två år äldre än jag, gick på samma skola. Alltid om någon
var dum fanns han där för mig. Det var hans axel jag grät mot om någon hade
varit elak. Folk tyckte vi var lustiga som stod och kramade om varandra men
det fick dom tycka, han var ändå den mest underbara bror man kunde ha.

I åttan fanns inte min bror kvar på skolan, jag saknade honom så mycket. Nu
skulle han aldrig kunna försvara mig, så blyg och snäll som jag var så
tordes jag aldrig säga ifrån om någon var dum mot mig.
Men jag förändrades helt och hållet. Jag tänkte att ”nej, jag orkar inte ha
det såhär mer! Han kommer ju sluta efter ett år när jag bör|jat, hur skulle
jag klara mig?”

Det var efter det jag förändrades. Den osäkra, blyga Katarina blev istället
en självsäker och pratsam person.
Jag fick fler vänner, eftersom jag pratade så mycket. Jag bjöd på mig själv
och folk tyckte att jag hade förändrats mycket.

En dag när jag gick i åttan bestämde jag mig för att berätta för mina
föräldrar om vad läraren gjorde mot mig när jag gick i lågstad|iet. Dom
satt i vardagsrummet när jag tän|kte berätta, och när jag väl gjorde det
satt min mamma och grät. Dom hade alltid sett på mig att jag verkade så
rädd att gå till skolan, men dom trodde aldrig att det var för att en
lärare tvingat mig att äta mat som jag inte ville ha. Ibland kunde hon
try|cka ner gaffeln så långt ner i halsen på mig att jag var tvungen att
springa till toaletten och spy upp det. Sedan satt jag där på toa|locket
och grät, innan jag gick tillbaka till klassrummet.

Idag går jag i nian, mår väldigt bra och är rätt duktig i skolan, men jag
går hos doktorn och skolsyster ofta för dom tycker att min aptit är väldigt
dålig. Jag kommer aldrig berätta för dom om att det antagligen beror på
läraren i lågstadiet. Ibland kan jag skylla på henne, att det är därför jag
är så smal och äter så dåligt, för att det är HENNES fel! Det kanske är fel
av mig?

Mitt råd är att våga säga ifrån. När jag var liten hade jag lärt mig att
alla vuxna och alla lärare hade rätt jämt, men så är det absolut inte. Jag
önskar att jag hade vetat det för sju år sedan.
Tack för ordet. Jag hoppas att det jag hade att säga, gick hem hos någon.

MINA SKOLÅR

Min tid på lågstadiet var en possitiv upplevelse, jag trivdes bra med både
lärare och elever. Vilka toppen lärare jag hade. De var människor man
litade på, de var förebilder. Favouriten var helt klart Jens, en ung man
som alltid skojjade och lekte med mig. Han trodde på mig.
Jag minns min första prao som om det var igår. Alla andra elever
praoade hos sina föräldrar eller eventuellt närstående släktingar. Men inte
jag, jag spenderade min prao hos storfavouriten Jens nya jobb. Han jobbade
på en golf bana och min uppgifft var att slå några golfbollar fram och
tillbaka på en otroligt stor gräsmatta samtidigt som Jens visade hur man
egentligen skulle göra. Ni kan tro att jag längtade till att få komma ut i
arbets|livet, det var så roligt att arbeta.
Jag drömde mig bort till hur det skulle se ut när jag blev
världsberömd skådespelare. Jag ryckte till med huvudet och vips var jag
tillbaka på gräsmattan igen.
Ett annat minne är från en svenska lektion i tvåan. Vi skulle göra en
intervju med lekisbarnen om hur det kändes att börja sklolan. Det var bara
en liten strunt sak men för mig var uppgiften enorm. Min mage var full av
flaxande fjärilar när jag intervjuade. Jag kände mig så stor och duktig.
Kanske var det då mina drömmar om att bli Journalist väktes till liv.

På mellan stadiet var det ett helt annat spel. Det var Djungelns lag
som styrde. Det starkaste över levde och dem som var lite svagare fick stå
där aldeles stilla och vänta på att bli krossade av lärarnas klumpiga
fötter. Min bästa vän var extremt duktig i skolan, hon lärde sig snabbt och
var alla lärares bästa elev. Själv var jag inte alls lika bra. Mattematik
var det svåraste jag visste. Ett starkt minne jag har från mellanstadiet
var när jag och min vän satt i ett grupprum och jobbade. Plötsligt kom två
lärare in och började tjaffsa med varandra om vem som skulle få hjälpa
henne och vem som skulle vara tvungen att hjälpa mig. Jag vart så trampad
på, så mosad att det var omöjligt för mig att samla ihop spillrorna.
Falskhet och lögner var vad lärarna stod för, för mig.
Vi hade fått en hemuppgift men jag förstod inte vad den innebar så mina
föräldrar ringde hem till den lärarinnan vi hade i ämnet. Klockan var nio
på kvällen då de ringde så pappa bad om ursäkt över att han ringde så sent.
Hon sa att det var absolut ingen fara och att det var en självklarhet att
de skulle ringa om det var något jag inte förstod. Uppgiften blev förklarad
och jag kunde gå och lägga mig lycklig över att allt gått bra. Dagen efter,
när vi satt alla sexor på hela skolan fick jag reda på att jag hafft fel.
Hon ställde sig bredvid mig och började skrika i mitt öra så att det
garanterat hördes även till klassrummen intill.
– Hur kan du vara så dum att du låter dina föräldrar ringa hem till mig
mitt i natten bara för att du inte förstår en uppgift. Inte vågade jag
berätta det för mina föräldrar. Vem vet vad som hade hännt om jag bett dom
ringa till henne igen? Under hela den perioden fejkade jag ofta sjukdommar,
gick hem från skolan och ljög för mina föräldrar. Jag ville inte gå dit mer
och så en dag behövde jag inte det heller.

Under högstadiet var svårt att komma tillbaka. Jag var van vid muren
mellan lärare och elever. Till min förvåning märkte jag att även lärarna
var människor, de Ville lära ut och hjälpa till. Självklart fans det follk
av den andra sorten med. Min matte lärare tillexempel. Min tro på mig själv
innom mattematiken var redan på noll. Gjorde jag någongong fel var min
högstadie mattelärare från högstadiet snabbt framme vid min bänk och visade
för hela klassen vilka dumma fel jag gjort.
Många brydde sig inte om när han visade upp deras böcker. Men för mig var
det en snabb visit till helvetet varje gång han gjorde så.
När jag berättade för in kontaktlärare om händelsen plus måna andra skakade
hon bara på huvudet och sa. Jag har svårt att tänka mig att han som är så
snäll skulle bete sig så. Så har nämligen Lärarna sagt i urminnes tider. På
mellanstadiet fick jag alltid det svaret. Nästan alla lärare har någon elev
som dom utsätter för orätt visor tyvärr var jag oftast den eleven. Man får
inte glömma lärarna som finns där och ställer upp. På högstadiet har jag
hafft turen att träffa på många sådanna

Mina skol år.

När jag tänker tillbaka på mina nio skol år, så förstår jag varför jag är
så skoltrött nu. Jag vill absolut inte sluta skolan nu, utan jag vill gärna
gå vidare till gymnasiet och kanske till högskola. Jag tänkte sammanfatta
alla mina nio skolår så att andra kan ta glädje av dem.

När jag väl kom till det som kallades skola, var jag sju år gammal och hade
kommit tillsammans med mina föräldrar. Än idag kommer jag ihåg min att min
första skoldag på Östra skolan, gick ut på att bara sitta ner på en stol
och lyssna till en lärare som gav information om skolan och vad vi skulle
göra. Jag var så full av energi i kroppen och var så himla nyfiken på vad
jag skulle göra i skolan. Min lärare hette Kerstin Andersson. Hon var nog
lite över 40 år men hon gick alltid i kläder som gjorde att hon såg äldre
ut.

Nästa dag så delade vår lärare ut skolmaterial. Pennor, sudd, kritor,
matteböcker, svenskaböcker, skrivhäften och massor med andra saker. Vi hade
inga bänkar eller skåp utan vi hade en trälåda som man kunde dra fram ur en
hylla. Borden var nya och stolen var ny. Allt var nytt i vårt klassrum för
den var ju nybyggd. När tiden kom för att lära sig att läsa och skriva var
min nyfikenhet så stor, att jag inte kunde sitta still. Läsa kunde jag
redan men jag kunde inte skriva. Sedan kom matematiken. Att räkna var
jätteroligt, men det var bara grunden till en oändlig mängd siffror. Detta
var allt vi gjorde och jag såg fram emot min långa tid på östra skolan.

Tiden gick och snart kom sommaren. Sommaren försvann och helt plötsligt så
gick man i årskurs två! Det var nästan som i årskurs ett. Det var bara att
allt hade blivit ett snäpp svårare. Själv så minns inte jag så mycket av
andra årskursen. Den var så lik den den första. Gymnastik hade lagts till
på schemat. Vi höll på med att läsa och skriva fortfarande. Det var just nu
som min energi och studie iver tog slut.

Tredje årskursen var jobbig. Vi hade bytt klassrum, från vårt nya klassrum,
till ett gammalt på andra sidan skolgården. Längtan att komma upp till
högstadiet var olidlig. Allt som var spännande och roligt var nu trist och
träligt. Det enda som var roligt var historian och engelskan som vi hade
börjat lära oss. Våra lärare Kerstin som var så snäll blev allt elakare för
var dag som gick. Vi kallade henne för ”hexan” bakom hennes rygg. Allt
denna tristess var hämsk, men det var här som jag lärde mig att bita ihop.
Tiden i tredje årskursen gick så sakta. En lektion råkade jag t.o.m somna.
När tiden kom för att sluta för sommaren var alla glada. Nu skulle vi
slippa Kerstin och all den tråkiga undervisningen. Nu skulle det riktiga
börja trodde vi.

Vi flyttade in i klassrummet bredvid vårt gamla. Det klassrummet var också
gammalt. Svart griffeltavla, gammla bänkar och tråkiga tapeter. Vår nye
lärare Leif Råstedt var snäll men sträng. Han var 48 år gammal när vi
började i fjärde årskursen. Vi hade fel när vi trodde att det riktiga
allvaret började. Allt vi gjorde var att repetera allt vi hade gjort i
årskurs tre. Det kändes konstigt på något sätt. Jag hade återfått all
energi. Fråga mig inte hur för det vet jag inte äns själv. Mer än såhär
kommer jag inte ihåg från fjärde årskursen. Allt jag minns är vad vi har
lärt oss under den perioden och det roliga jag hade med mina kamrater.

När sommaren tog slut på nytt och en femteårskurs väntade så började åter
igen min energi att ta slut. Jag vet inte varför det bara blev så. Årskurs
fem var bara för underbar. Tonvis med kunskap som bara väntades på att
slukas. Ett nytt ämne var Fysik, men det vi fick lära oss om ämnet var bara
Newtons lag och hur kolkraft|verk fungerade. Det var hur roligt som hällst
även om det låter tråkigt. Tiden gick så fort. Det kändes som om man hade
börjat igår när man slutade.

Helt plötslig blev det årskurs sex och glädjen var så stark att det snart
var slut på mellanstadiet, att jag inte tänkte på något annat. Det var en
glad stämning i klassrummet. Den var glad ända tills vår lärare leif blev
sjukskriven p.g.a utbrändhet. Vi fick en trevlig vikarie vid namn Tomas,
vars efternamn tiden har suddat bort från mitt minne. Månaderna gick
långsamt och vi fick en ny vi fick en ny vikarie vars namn jag inte tänker
skriva då hon var så elak som man kunde bli. Genast utsåg hon några till
syndabockar. Hon gjorde de sista tre månaderna på mellan stadiet svåra för
mig, men hon gjorde också glädjen att börja på högstadiet var starkare.

Äntligen högstadiet. Den alldrig sinade strömmen av årskurser har kommit
till årskurs sju. Hormonerna i kroppen gjorde mig arrogant och jag brydde
bara om mig själv. Tiden jag kommer att tillbringa på Norra skolan såg jag
fram emot. Vi fick ett skåp att förvara våra böcker i. Massor med nya ämnen
strömmade in i mitt huvud. Kemi, biologi, geografi och massor med annat.
Jag kan ej beskriva hur jag kände mig. Jag kommer att skriva vidare om mina
skolår någongång när jag slutar gymnasiet. Då kan jag skriva om årskurs
åtta som jag börjar nästa år framtill jag tar examen och jag ser fram emot
mina sista skolår för nu har jag massor av energi i kroppen.

Mina skolår

Nu sitter man här sista terminen på sista året i grundskolan. Man har
börjat med nationela proven. Man har sökt till gymnasiet men ändå känns det
som det är mycket kvar. Men om man tänker efter så har man gått i skolan
sen man var 7 år och det är en lång tid med läxor och prov.

Jag kommer ihåg hur det va att börja skolan det var kul men ändå läskigt
för jag börja i en 1-2:a så vi fick gå i samma klass som dom som redan hade
gått ett år men det var rätt okej faktist

På den tiden hade vi en lärare som hette Carina. Hon var ganska snäll men
också sträng. I trean fick vi en ny lärare som hette Nisse han var jätte
snäll men älskade historia så våra historia prov var jätte svåra. Sen så
hände det som alltid händer mig i sexan så hade dom som vi hade gått med
hela våran skoltid slutat alltså dom som var 1 år äldre och Nisse ville
byta klass och efter som dom inte hade någon lärare åt oss så fick vi en
vikarie Gunilla den elakaste person jag nånsin möt hon lyssnade aldrig på
oss och så gnällde hon bara. Efter en termin så hade dom hittat en lärare
åt oss. Maria hon var nog den bästa lärare jag någonsin haft förutom Siv
som vi hade på lekis. Ja maria var speciel hon brydde sig om alla hon hade
dom roligaste lektionerna. Henne saknar jag mest från mellan stadiet. Men
sen hände det läskigaste. Man skulle börja på hög stadiet man gick ifrån
att vara störst till att vara minst igen. Jag hade valt musik klass och
hamnade i världens bästa klass. Men som jag alltid råkar ut för så slutade
en jätte bra kompis i våran klass och jag saknar henne fortfarande. Lärarna
på högstadiet var strängare än dom på mellanstadiet men efter ett tag så
vänger man sig. De hemskaste med högstadiet är att man får mer press på
sig. I 8:an fick man sitt första betyg det var jobbit. Plötsligt så fick
man betyg på hur duktig man var. I början av 9: an var man tvungen att
tänka på vad man skulle välja för linje på gymnasiet man skulle alltså
välja sin framtid. Nu sitter man här och tänker på allt roligt och tråkigt
som har hänt under dom här 9 åren allt har inte varit en dans på rosor men
allt har inte heller vart ett (ursäkta uttrycket) helvete. Nu vet jag inte
längre vad jag ska skriva är inte precis en författare men skulle bara
vilja säga. Att gå i skolan är inte så hemskt. Fast efter 9 år i skolan är
man ganska skol trött.
Hoppas bara att jag inte kommer att mina klass kompisar allt för mycket
efter 9: an. Så nu var denna berättelse slut och hoppas jag snart kan gå ut
här ifrån och slippa tänka på skolan mer

Inskannad version

Mina skolår
Jag, Henrik är född år 1984. Så egentligen ska jag gå första året på
gymnasiet nu.
Men istället går jag i nian nu. När jag gick på lekis med de andra 84:orna,
så var alla eller nästan alla de andra större än mig. Därfor bestämde jag,
min mor och min far att jag skulle gå på lekis ett år till. Och sedan börja
ettan med 85:orna istället. När jag gick hos dagmamma fick jag en kompis
som hette Eskil. Eskil var 85:a och vi var bästa vänner. Så att när jag
började ettan fick jag gå med honom.
Jag minns min första skoldag ganska väl. Hur solen sken, och när min far
körde mig till skola i vår röda Volvo.
Vi kom fram till skolan och letade upp vilket klassrum jag skulle gå i. Jag
och min far gick in och hälsade på fröken som hette Berit.
Sedan väntade vi på att alla skulle vara samlade.
När alla var samlade, började fröken att ropa upp alla namn.
Alla var samlade.
Dagen gick fort, vi lekte bara lite ”lära känna varandra lekar” hela dagen.
Dagen tog slut och vi åkte hem. Nästa dag vi ungefär lika saker som dagen
innan. Men idag var det inga föreldrar med oss.
Dagarna gick och gick.
Hela ettan gick jätte fort.
Jag minns specielt en sak som hände mig i ettan.
Det var en dag som vi satt och skrev ord på ett papper. Jag minns inte vad
det var för ord, men att vi skulle skriva de under varandra på ett papper
som vi fick.
Jag hade skrivigt ungefär halva pappret när fröken kom fram till mig.
Hon kollade på mitt papper.
Sen tog hon i det, och höll upp det för klassen. Jag trodde att jag hade
gjort något bra så jag blev ganska stolt. Sedan frågade fröken om de andra
eleverna såg något fel.
Någon sa att mina ord inte stod på raderna utan svävade ovanför raderna.
Fröken sa att det var så man inte skulle skriva.
Så jag skämdes lite och tyckte det var pinsamt.

Åren gick, och snart skulle man börja tvåan och sedan trean.
De tre första skolåren bara flög iväg. Snart var det dax att börja fyran.
Det var hemskt för nu skulle vi byta lärare.
Jag tyckte inte alls att det var någe kul.
Vi hade Berit som lärare och alla i vår klass älskade henne.
Men så kom fyran, vi bytte lärare till en som hette Magdalena. När vi
började lära känna henne upptäckte vi att det inte alls var så dåligt att
byta till henne. Fyran och feman var nog det roligste skolåren. Vi hade
jätte kul med ”Madde” som vi även kallade henne.
I slutet av feman fick vi komma hem till Madde. Vi satt där i hennes soffa
och hon berättade alla saker hon hade gjort som ung. Det var en av
höjdpunkterna vi hade väntat på i hela fyran och feman.
Men sen så kom den stunden i slutet av feman som vi var tvugna att välja
tre personer som man ville ha med sig till sexan.

Nu kom det en till sån här situation, när vi var tvugna att byta klasser.
En dag i feman fick vi gå till samlingssalen för att träffa våra nya
klasser till sexan.
Vi träffade alla nya elever och lärare.
Men vår handledare, Ann var inte där. Så vi fick lov att vänta till nästa
termin för att träffa henne.
Sommarlovet gich och vi började sexan.
Det kändes lika jobbigt den här gången att behöva byta lärare. I början av
sexan trodde jag att Ann skulle vara en dålig lärare. Men det visade sig
att det var tvärt om. Att hon var en jätte bra lärare.
Sexan gick och såsmåningom lärde man känna alla i nya klassen. Sjuan gick
också väldigt fort. Men det var ett bra läsår. Jag minns väldigt väl att
jag, Jesper och Danne var väldigt bra på matte. Vi räknade ut våra
matteböcker så vi fick lov att byta till åttornas böcker.
Vi började åttan och det var dax att få betyg för första gången. Det var
spännande men läskigt på samma gång.
Jag trodde att åttan skulle vara jobbig. Men det var faktiskt ett ganska
lugnt och roligt år. Vi fick våra första betyg och jag var rätt så nöjd med
de betygen jag fick. Det närmade sig slutet av åttan. Dagen innan vår
avslutning var jag, Jesper och Stina iväg till skolan på kvällen för att
kolla på alla nior som skulle iväg på bal.
Jag minns hur jag stod där och tänkte:
Nu är det bara ett år kvar tills vi står här.
Dagen efter var det skolavslutning. På avslutningen fick jag ett
idrottsstependium. Jag blev jätteglad och det var en stor sak för mig att
få det.
Det känns skönt att jag snart är klar med grundskolan. Men samtidigt
tråkigt att behöva splittras från alla vänner.

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen i mitt liv. Då var jag alldeles
uppspelt och ville inget mer i hela livet än att gå till skolan.
Föräldrarna fick följa med under hela första veckan, eller var det under
första dagen? Ja, ja. Det var min far som följde med iaf. När vi började
närma oss skolgården började det pirra i hela mig men när det började avta
när jag väl var inne i klassrummet. Jag som var en liten lustigkurre
lättade upp stämningen med ett litet skämt som alla skrattade åt.
Uppdraget slutfört.
I början var vi inte en hel klass utan vi var uppdelade i pojkar och
flickor. På morgonen var flickorna i skolan och pojkarna gick på fritids.
Vi bytte efter lunch. Jag förstår inte riktigt varför det var så men det
var väll något pedagogiskt över det hela.

Tiden flöt förbi och vi började lära oss alfabetet och lära oss räkna. Det
var lite annorlunda sätt vi lärde oss siffror och sådana saker på. Först
skulle man göra en ciffra i lera för att sedan trycka in den i boken så att
man kunde rita av den. Mystiskt.

Jag kommer så väl ihåg ”Matte historierna”. Då skulle man rita en bild och
sedan skriva en text till den. Detta skulle då bli ett mattetal.

Dan som gick i en klass högre än jag skulle gå om och börja i min klass. Vi
kände varandra sedan dagis. När det var något som vi skulle göra två och
två så var det alltid jag och Dan som var tillsammans.
Vi var kanske inte den bästa kombinationen för vi var ena riktiga rackar
ungar. Hela tiden något nytt ofog på gång.
Vi umgicks inte på fritiden förrän senare.

Jag minns en gång när det var en sådan där ”föräldra dag” då föräldrarna
fick komma och hälsa på. Till höger om mig satt Frans och mellan oss två
satt min mor. Frans pratade med min mor oavbrutet så till slut fick hon lov
att säga ”Nu måste jag nog se vad Martin håller på med”. Så redan på den
tiden höll han på med sitt ”pladderi”.

När man kommer till lite högre klasser så som trean så började vi med
engelska (eller så var det i tvåan.) Detta var på riktigt hög nivå.
På ett papper fanns det en hund som pekade på ett fönster. Sedan fanns det
ett ord att välja på – window. Tänk att man tyckte det var svårt.

Som tidigare sagt så var jag och Dan ett på busfrön, visst det var väll
skojigt att hitta på något ofog då och då och vi kunde bli uppskaddade med
ett skratt.
Men med detta följde ett problem, så fort någon gjorde något så var det vi
som fick skulden.

När trean närmade sig sitt slut och det var dags för mellanstadiet och att
byta lärarare så tyckte jag att det var skönt.

Sommarlovet tog slut och det var dags för mellan stadiet. Vi hade fått
besök av vår nya lärare några gånger under 3:an och hon verkade helt reko.

Terminen började som de flesta terminer efter sommar|lovet ganska lugnt så
att Margit (som vår lärare hette) kunde lära sig alla namn.

Vi bestämde att vi skulle börja samla till en klassresa till Idre. Först
lät det som en ganska tråkig idé men det visade sig vara väldigt kul.

I början av femman så hade vi lärarpraktikanter och det var ju bra. Då var
det tre lärare som hjälpte varandra och då behövde man bara andas för att
få hjälp.

Vi gjorde mycket teater i 4:an och 5:an och vi forskade om många olika
ting. Sedan när vi skulle redovisa blev allt väldigt bra. Vi forskade om
rymden och en grupp hade byggt en rymdraket och smikat sig gröna.
Ett mycket bra sätt att få lyssnarna att vakna till. Vi brukade också filma
mycket saker. T.ex det här rymdarbetet filmade vi och alla ville att jag
skulle filma. Det var man väl lite stållt över.
En mycket bra sak var att om man var sjuk så skickade läraren hem läxor med
en kompis som bodde i närheten.

En ny kompis anlände i femman Michel Sol eller Dahlin som han heter nu. Vi
var tillsammans lite på fritiden men inte så mycket. Han bråkade väldigt
mycket på den tiden. Men det blev som tur bättre innan vi for iväg till
Idre.

Väl i Idre så fick vi dela upp oss i grupper och bo i stugor. Det blev jag,
Elias, Michel, Dan, och Frans.
Första dagen fick vi göra vad vi ville men andra dagen skulle vi ut och
vandra upp för Städjan. När vi gjorde det så tyckte jag att det var drygt,
mycket drygt, men så här i efterhand så var det en härlig upplevelse.

En annan skojig sak som vi gjorde var att vi gick och badade Kl 23.00.
Vattnet i poolen var inte alltför varmt. Så när vi kom tillbaks så satte
sig Elias i torkskåpet.

Dags för högstadiet. Nu började allvaret med betyg. Jag och Dan började
umgås allt mindre och jag började umgås med Hasse och John. Dessa två
filurer var två nya nissar som kom från 5A.

Det var nu ping-pong kom in i bilden. Det var en viktig sysselsättning i
6:an och 7:an. Varje rast spelade vi. Alla ville spel. Hade man inget
racket så spelade man med händerna eller så gjorde man ett på träslöjden.
Men som de flesta saker så försvann intresset för ping-pong i 8:an

Nytt i 8:an (eller om det var i 7:an) så var kreativa veckan. En vecka som
man gör det man har valt hela veckan. En ganska bra idé men en vecka kändes
lite lite.

Nu är det sista terminen och en massa prov på gång. Det känns lite tungt
men det ordnar sig nog.

”Mina skolår”

Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.

Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.

Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.

Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.

I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.

När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.

Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.

SLUT