Mina skolår

Jag går sista året på Lingonblomsskolan. Har gått här ända sen jag började
ettan, så det är ju ett tag nu. Jag går med en klass på 23 elever, 9 tjejer
och 14 killar. Killarna är för det mesta bråkiga och högljuda. Men det
spelar ingen roll. Man har blivit van vid dom eftersom man har gått
tillsammans med dom flesta i snart nio år.
Tjejerna som är väl mest lugna dom, men kan vara lika bråkiga och högljuda
som killarna brukar vara.

Jag kommer ihåg i fyran när det var en kille i min klass som fråga chans på
mig. (Som man då sa när man var liten). Jag ville nog inte bli tillsammans
med han men jag blev det ändå. Blev nog det för att två kompisar tjata på
mig att jag skulle säga, ja. Som jag slutligen gjorde. Det var en rolig
tid. Fast det höll ju inte så länge mellan oss, ett par veckor bara.

Sen har vi ju ett roligt minne ifrån femman då det började en ny tjej i
våran klass. Det hade ju också börjat nya elever hela tiden i våran klass
men efter ungefär en månad så flytta dom igen. Men den här tjejen stanna.
Hon är kvar i klassen än och det är jag jätte glad för. Blev jätte bra
kompis med henne och är det än. Det är nog en av mina bästa kompisar som
jag har i klassen. Hennes namn är Monica, är väl inte det finaste men hon
är den snällaste.

Jag har jätte många roliga minnen från skolan, fast det också finns
tråkiga.
Ett tråkigt minne är en sak som hände i sjuan. Det var ju så att jag bröt
armen i skolan. Inte för att jag vet hur jag kunde göra det. Det var så att
jag och några kompisar sprang runt och jagade varandra när jag plötsligt
ramla och landa på något konstigt sätt. Det gjorde jätte ont och på
sjukhuset visade det sig att jag hade brutit den. Det var inte roligt men
jag hade ganska så kul med gipset ändå. Kompisarna skrev ju roliga saker på
gipset som jag nu har sparat. En sak som Leya har skrivit på gipset är:
”Min lilla plommonstjärt, bli bra i din lilla purolöks arm”. Vilken fantasi
och humor alla hade. Det finns ju såklart fler tråkiga minnen än bara när
jag bröt armen men dom är inte nå roliga att berätta om. Så vi tar dom
roliga och bra minnena istället.
Ett till roligt minne som jag kom på nu va ju när vi gjorde eld-ballonger,
eller vad jag ska kalla dom.
Det var så att vi tog silkespapper och gjorde en kvadrat, med inget
innehåll och öppet på sidorna. Det skulle vi sedan ha som en ballong genom
att ha ett ljus i en av ändarna. Alla i klassen hade gjort såna, som vi
sedan skulle prova. Dom skulle såklart prova min, Mariettes, Daniels och
Brittas först. Vi hade gjort en tillsammans med det gick inte så bra när vi
skulle prova den eftersom att det var första gången man hade gjort det här,
och skulle prova våran först så gick ju allt skit. Våran brann upp, medans
alla andras kom iväg upp i luften. Vi blev ju besvikna men vi skrattade
också mycket. Balo hade ju brunit upp. Vi hade döpt den till Balo. Det är i
alla fall vad jag kommer ihåg. Jag kommer inte just på så många fler
minnen, fast det finns hundra. Så det här får väl räcka.

Snart börjar jag gymnasiet också. Jag längtar tills jag byter skola. Det
ska bli spännande att få byta miljö, träffa nya elever och få nya lärare.
Men det ska också bli tråkigt. Att lämna allt som man har så många minnen
ifrån, alla lärarna som man nu känner och så lämnar man ju kompisar som
kanske ska flytta och gå gymnasie någon annanstans. Dom kommer man ju
säkert inte att hålla kontakten med och inte träffa igen. Men så är det och
man får väl ta och lära känna nya människor som man får som kompisar.

Omdöme; Mycket talspråk och bra episoder i en salig blanding, Skrev du
en krönika för skoltidningen?

Mina kunskaper och erfarenheter
Efter snart nio år iskolan Så har jag märkt att skolan inte är en plåga Som
man är tvingad till att gå i. I Ettan till tvåan så var jag till en början
lite rädd för att utöka mina kontakter och träffa nya mäniskor jag inte
träffat förut. Men så småningom så märkte jag att det var kul att leka med
alla nya kompisar man skaffade och jag längtande att gå till skolan varje
dag. I tvåan till trean så var inte några av skolans ämnen jobbiga. Jag
tyckte mest om de mindre teoretiska ämnena Som t.ex. bild och idrott. Det
var när jag börja med bilden iskolan jag börja gilla att måla och rita
teckningar. Jag började även då med min första idrott, fotboll. Trean till
fyran var det första året som började kännas tråkigt. Jag gick ju trots
allt på en liten skola som man snabbt utforskar färdigt. Vi började också
med svårare avsnitt i de olika ämnena. Vi började tex med multiplikation i
matten Som jag tyckte var mycket svårare än addition och substraktion. Jag
fick under det året erfarenheter av att skolan inte är något man kan
”glassa” igenom utan att man måste anstränga sig för att lyckas. Jag hade i
trean min första ”riktiga” friluftsdag. Jag hade nämligen i tvåan bara haft
frilufts(dagar som bara varade i högst 2-3 timmar. Men i trean så fick vi
vara ute ibland en hel skoldag i skogen och vandra. Jag tyckte det var
roligt när man fick vandra med hela sin klass. Friluftsdagarna brukade
Sluta med att vi grillade korv ute i skogen. I fyran till femman så var
mitt favorit-ämne träslöjd. Läraren vi hade i träslöjden heter Steffen han
var ofta sur och butter. Jag gillade träslöjden mycket men jag tror att det
var pga Steffen Som jag alldrig fick kunskapen att vara kreativ och
ambitiös vad det gäller att komma på nya lösningar och saker jag skulle
tillverka. Steffen gav nästan aldrig beröm Som jag tror behövs när man
försöker tillverka olika saker. I femman och sexan hade vi många olika
projekt och tema-veckor. Det mest intressanta projektet vi hade var om
förintelsen. Under den veckan lärde jag mig mycket om hur mäniskor kan
tänka hur människor kan tänka och om hur mycket hemsk som har hänt under
andra världskriget. När jag började sjuan var jag ganska nervös om hur det
skulle vara att börja i en större skola. Men Samtidigt så tyckte jag det
var väldigt spännande. Efter sjuan hade jag 185 poäng. I åttan så hade jag
fått mer kompisar och mer kunskap i de flesta ämnena. I sjuan tog jag inte
skolan på allvar, men efter att jag hade fått alla de 16 ämnenas
bedömningar så tänkte jag över hur jag ville ha det. Jag tänkte att om jag
anstränger mig under alla skolår så behöver jag nog anstränga mig mindre
när jag har ett bra jobb. Under åttan hade jag min första praktik. Jag
praktiserade på min pappas jobb under en veckas tid. Under den veckan fick
jag lära mig mycket om hur arbetslivet kunde se ut. Jag hamnade på ett
ställe där man jobbade som reparatör till olika maskiner. Jag fick under
den veckan kunskapen att man skall nog plugga så gott man kan. Efter åttan
hade jag 210 poäng i betyg. Nu i nian så har jag lärt mig mest inom
samhällskunskapen. Jag praoade på Onjack som är ett lackeringsföretag. Jag
fick under de två veckorna packa upp och packa ner varor som hade lackeras.
Jag fick efter praon ännu klarare för mig att jag måste plugga för att
komma nånstans här i livet. Efter nians betyg ordet är överstryket,
osäker på om det är 719303 som strukit över eller om det är rättat första
betyg fick jag 245 poäng i betyg och nu kämpar jag för det sista riktiga
slutbetyget. Skolan är en tid man skall ta vara på och umgås så mycket man
kan. Skolan är rolig men ibland stressig.

Begripligt innehåll – redovisar händelser
Tankar om vad som är viktigt i skolan nämns/utvecklas något. Olika exempel
Kronologiskt sammanhang, OK struktur, bra början och slut, men lite väl
korta.
Enkelt ordval. Korrekt mb (oftast), inte så varierad. Några språkfel som
inte stör läsningen.
Ingen styckemarkering. Några stavfel och särskrivningar.
G enligt bedömningsunderlag

Mina Skolår

Jag var en riktig bråkstake i låg- och mellanstadiet.
Jag bråkade med allt och alla och lyckades slå ut två tänder på en kompis,
först blev han arg men sedan blev han glad för det var ju två mjölktänder.
Efter det hade gått några år så hade jag och en kompis bestämt att på
rasten så skulle vi spela baseball.
Rasten började och vi letade upp en planka och ställde oss på
fotbollsplanen.
Han skrek nu kastar jag. Jag tog i allt vad jag kunde och.
PANG! Det ekade över hela skolgården och han skrek aaaah. Jag undrade vad
som hade hänt och han mumlade något och sedan fick jag se.
Jävlar sa jag, den hade gått isönder tanden alltså.
Jag hade gjort sönder hans framtand och det var ingen mjölktand. Han fick
åka akut till tandläkaren och kolla om den gick och laga, men det gjorde
den inte.
På morgonen dan efteråt så fick jag stå inför hela klassen och berätta vad
som hade hänt.
Sedan gick allt så snabbt och vi skulle börja sjuan.
Alla var nervösa att träffa den nya klassen, men efter några dagar gick
allt bra man skaffade sig nya vänner.
Det jag minns starkast i sjuan var att en kille i nian slog en kompis till
mig på kinden och då kom en lärare och sa:
Du ska ge fan i dom som är mindre. Alla på bänken skrattade och min kompis
fick lite ont men han skrattade han med.
Senare på dan började dom kalla han Truten för han såg ut som en anka.
Efter två terminer så började vi i åttan och då var det inte vi som var
minst.
Vi slog och slängde sjuorna i snön. Men det var ju inte kul efteråt för då
fick vi prata med lärarna.
Men efter en stund började vi mogna och började kolla på brudar. Och i nian
blev det bättre, vi bråkade inte lika mycket och övade mer på proven.
För det var ju sista året i högstadiet och då gäller det att man pluggar.
Och nu sitter vi här och skriver nationella prov.

David Karlsson 9E

1. Mina skolår
Det var egentligen meningen att min uppsats skulle bli en novell om hur det
är att byta skola. Men när jag läste min ”kladd” märkte jag att den mest
handlar om mina skolår, så detta får bli någonslags blandning mellan en
krönika och en novell, och en blandning mellan ämne 1 och ämne 2. Jag har
gått i samma klass ända sedan jag började ettan när jag var sex år gammal.
Det har slutat väldigt många, och nya elever har börjat. Nu i nian är det
bara en fjärdedel av klassen som har gått här ända sedan ettan.

Lågstadiet

Under lågstadie-tiden hade vi en jättebra lärare som heter Marie-Louise. Då
var klassen lugn, fördet mesta. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från
lågstadiet, men jag och min kompis brukade stanna kvar i klassrummet efter
skolan och spela tetris på datorn, eller ”rensa hjärnan” som Marie brukade
kalla det.

Mellanstadiet

Vi fick en ny lärare i fyran, Berit. Hon var inte en särskilt bra lärare,
för hon valde ut vilka elever hon gillade mest och lät dem svara på
frågorna först, när de räckte upp handen. En händelse som jag minns
speciellt var när jag och några kompisar la en korv i hennes väska. Vi var
i skolmatsalen och åt när Berit bad oss passa hennes väska. Det låg en bit
korv på bordet, så när Berit gick la jag ner den i hennes väska, på skoj.
Men hon tyckte inte att det var lika roligt som vi tyckte!
Vi bytte skola i sexan eftersom vi inte fick plats på våran gamla skola. Vi
skulle byta lärare också. Först tyckte jag att det var tråkigt, för jag
gillade faktiskt Berit då, men nu skulle jag aldrig vilja ha henne igen.
Våran nya lärare heter Alexandra.
I början på terminen var det hemskt! Nästan alla i klassen var stimmiga och
kunde inte koncentrera sig på lektionerna, men efter någon månad blev det
lugnare. När vi åkte på klassresa i februari blev sammanhållningen bättre.
Det var roligt, jag kommer aldrig glömma när lärarna väckte oss med
grytlock klockan 4:00 på morgonen. Vi fick ta på oss våra kläder och sedan
fick vi gå ut två och två i mörkret och kylan. Vi gick en liten rundtur i
”vildmarken”, sedan fick vi gå och lägga oss igen.
Resten av sexan och under hela sjuan hände det inget speciellt, förutom att
vi fick en klassföreståndare, Ann-Charlotte.

Högstadiet

I åttan hade vi en modevisning för att tjäna in pengar till en klassresa. I
maj åkte vi med Alexandra, Ann-Charlotte och en annan lärare som heter
Johan till Krakow i Polen. Det var också en rolig klassresa, även om jag
tyckte att det var ganska tråkigt just då!
Vi besökte två koncentrationsläger: Auschwitz och Birkenau. Det var
jobbigt, men inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det var
jättevarmt och hela klassen var utslagen eftersom ingen hade kunnat sova på
nattåget.
Nästa dag besökte vi en saltgruva. Allting där var av salt: väggarna,
taket, golvet och alla statyerna! Det var jätteskönt och svalt där nere och
man kunde gå och slicka på saltet på väggarna.
Den roligaste dagen var nog när vi fick gå runt själva på stan. Jag och
några kompisar hittade en affär med två snygga killar i och vi var där inne
i över en timme. Jag köpte två cd-skivor och lite saker till familjen. Det
var jättetråkigt när vi skulle åka hem! Resten av åttan och tiden som har
gått i nian har det inte hänt något speciellt.
Nu är det bara några månader kvar av nian. Det ska bli skönt att sluta och
slippa klassen!

Mina skol år

Jag började i skolan i malmö på en skola som heter dalskolan. Men jag
vantrivdes där. Så efter halva ettan flyttade vi till jordbrovägen. Och
började på skogsbymarken. Jag kommer ihåg att jag trivdes där. Hade tre
kompisar som jag var med. Tomas som jag alltid va med i skolan. Jenny som
var min flickvän och bästa tjej kompis. Och Jonatan som lärde mig så mycket
bus att min mamma förbjöd mig att vara med han. Men jag hade alltid
roligast med han. Vid denna tid var jag bara 6år. Och vi hade redan
förstört en traktor. Gjort våra bomber som var diskmede med vatten i en
liten burk. När vi kastade dem blev det typ att det såg blött t i flera
dagar. Kommer inte ihåg mycket mer. När jag började fyran började jag på
dalshögsskolan. Det var den tradigaste. Där ville jag inte plugga eller
lyssna. Efter 2 månade flyttade vi till möllevången. Och började på
möllevångsskolan. Där trivdes jag mer. Jag började va med Kent, Kim och
Johan. Kent och spelade rollspel eller exprimenterade. Kim och jag va
agenter. Som skulle lösa ”X-files”. Mina föräldrar började och bråka
oftare. Sen en kväll ringer det i telefonen. Det var Linda. Efter en stund
hör jag min mamma gråta. Och går in och frågar vad som har hänt. Min mamma
förklarar att min pappa varit otrogen. Min pappa behövde pengar för han
hade startat eget företag. Efter detta så flyttar mamma till lund och pappa
till eslöv. Jag vet inte varför jag gick med pappa. Jag och pappa skulle
träffa en kompis som hette Linda. Först förstod jag inte att det var hans
flick vän. Men det var konstigt att dem var så otroligt snälla. Och två av
barnen sprang och krama min pappa. Och han äldsta lyssnade på trance. När
jag såg hans skivor frågade jag varför han hade så mång. Svare chockade mig
han hade fått de flesta av min pappa. Så min pappa hade fler barn. Ne så
var det inte. Utan han var me dem när han sa att han var på jobbet. Efter
den gången åkte jag aldrig dit igen. Nu gick jag på Vallaskolan i eslöv.
Nästan 35 % var rasister. Jag saknade malmö. Jag och två andra var dem enda
med svart hår i nian. Men det fans mång albaner och jag tror dem var
anledningen till att folk inte gillade invandrare. Min pappa och jag
cyklade mest på min fritid. Och på helgen åkte vi alltid till stugan. Där
hade vi två datorer som vi alltid spelade på. Men härligaste var när det va
kallt och eldstaden var tänd. Bara sitta och titta in i elden. Senare
började jag och min pappa et jätte bråk och det sista jag hörde innan jag
sprang till tågstationen var ”Jag vill aldrig se dig mer”. Och då akte jag
till min mamma och börjde en ny skola. Som inte alls va som dem andra här
var det skit samma om ditt hår va svart. Och här är det bästa stället av
alla men jag saknar ibland malmö. För ca 5-6 månader sedan fick jag reda på
att min pappa var i argentina med en ny flickvän. Fast jag bryr mig inte.
För jag har de bra med mina polare och min mamma.

Mina skolår
Mitt liv i skolan började rätt svårt som jag kommer i håg det. Jag var bara
6 år när mitt livs första sommar låv började och jag var ute och lekte med
de andra barnen men plötsligt så låg jag bara där på marken och fatade
ingeting. Jag höll på att svima Jag kunnde inte resa på mej fata hur det
känns och va så hjälp lös. Jag kommer ihåg att folck samlades runt mej och
jag hörde Hur folck rinngde i sinna telefoner för ambulans och jag bara
skrek som en stuken gris. Det andra som hände på sjukHuset är inget att
veta. Jag kommer ihåg att det var 1994 som mitt livs första sommar lovs
osäkert om det är ett a, ett e, eller ett s, som sista bokstav i ”lovs”
som allt hännde.

första klass. Ja det var rätt svårt. Att koma till skolan som en stel
pinne. Jag var så nervös. Ja men nu ska jag istället bäreta om hur det va
att gå på pinarna. Ja var inte som alla andr. Kom inte fram som alla andra
så Ja var konstig för alla Södja mej på Dom skit kryckorna. Jag var ett
monster för alla först klasserna. Men vi blev iallafal upp ropade i aullan
på Söder valv skolan. Vi fick roser och en keps som var rosa färg och det
ståd först klassare. Jag kom in i klassen snabt men det berrår någ på att
jag var så jävla farlig. Men nu ska jag inte skriva mer trams i stället ska
jag skriva om min syn på mina först lektioner. Ja Det var väll bra vi hade
en snäll lärarina som hete ingrid svensson Som vi trode var snäll med det
vissade hon på bara några veckor. Då blev det inte lätt ska gudarna vetta
Oh vi var rätt busiga. Jag, Robin och albert. var klassens västingr och Har
hålt på så i 5 år hittils. Vi Hade en affär som låg uttan för skolan. som
hete Chocs livs. Den som gick uttan för skolans om rådde var döddens trodde
vi. Så jag, Robin, Albert, Carro, Karolina skulle Ju klart göra deta. så vi
gömde oss i buska och sen sprang vi och köpte en kluba var sen sprang man
till baxs som en skolad råtta. Ja Så var min syn på mitt livs första skol
år

Mina Skolår!!

Jag minns det som om det var i går. Det var en varm sommar dag i augusti
min första skoldag osäker på hur meningen slutar. Texten är skriven på
dator, men i utskriften har flera ord kommit ovanpå varandra på vissa
ställen i texten Morsan och farsan följde mig till skolan, jag kände på
att det var not speciellt denna dag jag såg en stor grön svart byggnad. där
gungor en stor klätterställning osäker om det ska vara något mer ord
mellan ”gungor” och ”en” p g a utskriften och en stor, stor sandlåda. Jag
och mina föräldrar gick in i genom en stor dörr och man kom in i en av lång
hall, och där stod min bästa kompis Patrick jag och han skulle gå i samma
klass. Vi gick in i ett klassrum där det var en stor kateder med en massa
skriv häften bakom katedern stod bänkarna. Fröken hälsade oss välkomna till
Halltorpskolanoch jag heter Ann-Katrin Sen fick vi en massa skriv böcker.
Sen fick mamma och pappa skriva mitt namn på en skylt.

Sen i tvåan fick vi en ny lärare för att Ann-Katrinvar med barn så hon var
tvungen att sluta. Hon heter Stina Personhon hade långt blont hår och var
(ca) en meter och åttio centermeter lång.

I trean slog vi ihop vår klass med den andraklassen och jag fick nya
kompisar. I trean hade jag svårt för att läsa och skriva så när vi hade
svenska så fick jag gå ner till den så kallade hjälpklassen.

I fyran började vi att lära oss engelska men det var jag inte så bra på så
jag fick extra hjälp i det. Vi börjad planer skolresan och vi hade bestämt
oss för att åka till Göteborg och vi sparade 50 kr i veckan.

I femman tog jag två medaljer i skolturneringen. jag blev tvåa i
kulstötning och etta i terränglöpningen

I sexan var det sista året med denna klassen och det kändes tråkigt för vi
hade så bra samman hållning i klassen. Men det skulle va roligt att träffa
nya kompisar. Och jag hade fort farande svårt för att skriva.

Jag börja högstadiet!!

Sjuan: jag hamnade jämte en tjej som heter Barbro. Jag fick ny lärare och
det var svårt att lära sig alla namnen i början. Och man lärde känna
varandra efter ett tag

Åttan: Jag blev ner skickad till en hjälpklass för att jag inte kunde
koncentrera mig i den vanliga klassen tror jag. Och där fick jag hjälp att
lära mig stava.

Nian: I maj skall jag och min klass åka till Göteborg på klass resa och vi
ska åka vi skall var där i fyra dagar. Och jag har valt industrilinjen på
gymnasiet för då kan man bli svetsare och de är det jag vill.

1. Mina skolår Krönika

Jag minns faktiskt inte min första skoldag. Jag minns överhuvudtaget
väldigt lite av lekis och lågstadiet. Jag har vissa korta minnesfragment,
som kommer fram då och då, men annars är det som ett stort tomrum. Jag
kommer ihåg hur huset där jag gick min första termin i lekis såg ut. Det
var litet, rött med vita knutar. Via en trappa på utsidan kom man ner i
källaren, där kapprummet låg. Alla barn hade varsin krok och en back. Däri
lade jag min lila my little pony-ryggsäck som jag var så stolt över. Min
bästis hade en likadan, fast rosa. Hon hette Emma, och förutom henne hade
jag bara träffat tre till på hela lekis innan jag kom dit. En av dem var
min stora kärlek, Fredrik, men kärleken var nog inte riktigt besvarad, även
om vi var bra kompisar. Den första terminen flöt på ganska bra, jag och
Emma höll oss lite för oss själva och lekte med våra nallar. Men efter lugn
kommer storm. Efter mitt allra första riktiga jullov flyttade Emma och det
gjorde även lekis. Det senare flyttade dock inte så långt, bara en bit upp
på skolgården, för där det gamla låg skulle det byggas ett högstadium.
Dessutom skulle stora delar av skolan renoveras och byggas om, så ett av de
starkaste minnena jag har från min lågstadietid var de höga gallerstaket
som ramade in skolgården och fick den att likna en stor hönsgård. Jag var
nog ganska ensam den där andra terminen av lekis, jag har alltid varit lite
blyg och haft svårt att träffa nya kompisar.
När ettan sedan började gjorde den det ordentligt, nämligen med ett bråk
där de flesta av klassens tjejer var inblandade. Några hade sagt dumma
saker till en tjej, och jag skulle agera domare och ställa de skyldiga till
svars. Jag fick dock bara fast en. Vi bråkade rejält, men efter det blev vi
bästa vänner. Det enda minnet jag har av Jenny innan vi blev bästisar är
ifrån lekis, då jag tyckte hon var elak och bortskämd. Men när jag lärde
känna henne var hon den bästa vännen man kan ha. Vi bodde inte så långt
ifrån varandra, bara en skog skiljde oss åt, så vi lekte nästan varje dag.
Jenny var smart, kaxig och populär, och att vara hennes bästis gav mig en
hel del självförtroende. Men samtidigt som vi var bästa vänner var vi
bittra konkurrenter, vi tävlade jämt om vem som var bäst i skolan; längst
fram i matteboken, vem som läst längst i svenskaboken. Det var alltid jämnt
mellan oss, men på det sättet fick jag ett försprång i skolarbetet som jag
behöll länge, och som har hjälpt mig väldigt mycket. Dum som jag var gjorde
jag samma misstag igen och skaffade inga fler vänner, jag hade ju Jenny.
Men tji fick jag, för sommaren efter tvåan flyttade Jenny till Helsingborg,
och jag blev ensam igen. Ensamheten varade i nästan en termin, sedan
hittade jag en ny bästis. Vi tyckte båda om hästar, och det förde oss
samman. Vi skulle vara bästisar i nästan tre år framåt.
På lågstadiet hade jag en helt underbar lärare, Lena Sturesson.
Hon gjorde otroligt mycket för vår klass. Vi blev en lugn och trygg klass,
där det nästan aldrig var något bråk. Jag vet inte riktigt hur hon lyckades
med det, men det var nog hennes lugna, snälla personlighet som smittade av
sig på oss. Att vi sjöng mycket kan nog också ha haft viss betydelse. Det
var en sorglig dag när jag slutade trean och lämnade henne.
Mellanstadiet var inte så annorlunda mot lågstadiet, förutom att
man kände sig mycket äldre. Och så hade vi mindre sång förstås. Vi hade en
musiklektion i veckan som var rena kaoset. I alla fall när vi hade spel.
Tjugo personer, de flesta hade knappt rört ett instrument tidigare, skulle
spela ”Diana”. Det var två trumset som skulle spela någorlunda i takt, fem
pianon som skulle ta samma ackord samtidigt, fyra basar som skulle försöka
få fram (rätt) ljud och resten gitarrer som jag helst inte vill nämna hur
de lät. Vår musiklärare slutade senare för att han fick tinnitus.
Skolan var annars inte särskilt betungande, jag har alltid gillat
skolarbete i lagom dos. Tyvärr kan jag knappt minnas en enda sak jag lärde
mig under min mellanstadietid, men det finns säkert sparat någonstans djupt
inne i hjärnan. Säkert.
Så var det plötsligt dags att börja högstadiet. Jag tyckte inte alls att
det var kul att börja sjuan, det var långa dagar i skolan, mycket läxor och
jag gillade varken min klass eller min mentor. Men jag fick byta klass
nästa termin och efter ett år fick jag en ny mentor, vilket gjorde att jag
började se lite ljusare på tillvaron. De långa dagarna och de myckna
läxorna var dock kvar, och det blev bara värre i åttan. Jag hade väldigt
höga krav på mig själv. Eftersom jag alltid varit bland de bästa i klassen
kände jag mig tvingad att fortsätta vara det, även om det blev svårare och
svårare. I slutet av åttan var jag så skoltrött att jag inte visste var jag
skulle ta vägen. Som tur var kom sommarlovet som gav mig nya krafter, och
när nian började var jag åtmindstone lite piggare. Förra terminen gick
fort, och det har nu gått fem veckor på min sista termin i grundskolan. Jag
har valt linje till gymnasiet. Jag ska gå det samhällsvetenskapliga
programmet. Det känns sorgligt att sluta på Bergö, men jag tillbringar min
sista termin i grundskolan på samma ställe som jag tillbringade min första
– det känns verkligen som att cirkeln sluts.

Mina Skolår
Jag kommer fortfarande ihåg första gången när jag skulle börja skolan. Man
var väldigt nervös och man visste inte riktigt vad som skulle hända. Det
var ju en sådan stor sak, alla börjar i skolan, alla var väldigt nervösa,
men det tänkte man inte på just då. För den dagen var något helt annat när
jag kom in i sitt nya klassrum så tryckte jag mammas hand lite extra hårt,
för att verkligen vara säker på att hon var kvar. Jag kände inte så många
där, men jag kännde i alla fall igen en del. Min lärare såg väldigt snäll
ut, och när hon presenterade sig så sa hon att hon hette Anette. Även om
jag redan visste vad hon hette så lyssnade jag mycket noga på vad hon sa.
Kanske var det så för alla som var i det rummet, för alla anndra barn,
deras pappor och mammor, att alla var nervösa och förventans fulla för den
första dagen, den dagen då egentligen allting började. För mig var det i
alla fall så att när allt var nytt, dom äldre barnen såg så stora ut, och
själv kände man sig så väldigt liten. Men denna känslan gick över väldigt
snabbt. När den första tiden av 1:an hade gått, och man började komma in i
hur det fungerade med lektionerna, läxorna, och allt annat som man behövde
kunna, så började man oroa sig lite över det där med kompisar. Men det
visade sig inte vara några probl|em, alla var väldigt öppna och man fick
vara med på rasterna, även om man egentligen kanske planerat att bara vara
ett par stycken, så slutade det nästan alltid med att det kom anndra barn
och droppade in hela tiden. På lågstadiet då var det så enkelt, man behövde
inte oroa sig så mycket för prov, och anndra saker som nu är så viktiga.
Jag menar att bara om man gjorde det man skulle då, och var snäll så
brukade i alla fall det mesta ordna sig, det var ju inte alls samma krav på
en då, som det är nu. När man kommit egenom 1:an, så blev det lite svårare,
i alla fall var det det man tyckte då, det blev lite fler läxor, men inget
som var så allvarligt då. Samma sak i trean, inga större förendringar. Men
när man haft det väldigt lugnt under hela lågstadiet och sedan skulle börja
på mellan stadiet. Det var då det började bli lite nervöst igen, man skulle
bli minst ännu en gång, men det var inte det som var de värsta. Man skulle
bli tvungen att byta lärare, klassrum, till och med sida på skolan. Sidan
där dom stora barnen fanns på! Jag hade inte varit på den sidan, eller jag
hade varit där, men det var ju bara under julen då man hade julpyssel, och
vid national dagen då man stod runt flaggstången. Men att man nu skulle gå
till den annra sidan av skolan och aldrig mer komma tillbaka, det var lite
läskigt. Vi fick hälsa på våran nya lärare, och jobba tillsammans med dom
nya eleverna några gånger innan det var dags att byta. Och jag började
snart insee att det inte var lika läskigt som man hade föreställt sig det.
Så det var inga problem med att börja på mellan stadiet heller! Man märkte
att det blev en del prov mer, man började läsa engelska och allt var
fortfarande rellativt lugnt. Tills ca första terminen av femman gått, och
jag skulle bli tvungen att byta skola eftersom vi skulle flytta in till
stan. Men skillnaden var inte så väldigt stor. Det var samma ämnen och
samma typ av övningar, men inte samma klasskompisar, inte samma lärare och
inte samma känsla av gemenskap och samman hållning. Naturligt vis berodde
det på att jag inte känt dessa människor så väldigt länge, jag hade just
träffat dom för första gången i mitt liv, och jag visste att vårat möte
inte skulle betyda så mycket egentligen, eftersom jag snart skulle gå ut
5:an och efter det behöva byta skola ännu en gång, och därför klass med.
När jag nu byter skola igen så blir allt ganska rörigt, jag kom in mitt i
en termin och det var ganska svårt att lyckas sätta sig in i alla ämnena,
speciellt engelskan. Lärarna på den nya skolan var det en stor skillnad
från vad jag hade haft innan och klassen med för den delen. I stan så är
klasserna ganska mycket större, och det påverkar lärarna, som blir mer
stirriga och dom har inte lika mycket koll som dom skulle haft om det var
mindre klasser. En av lärarna vi hade där var ganska rolig, för så fort hon
tröttnade på något vi höll på med, eller tyckt att vi jobbat med
uppgifterna en bra stund, så tog hon alltid fram sånghäfterna. Det var
hennes sätt att inte tröttna på lektionerna. Men det som var det roligaste
var att hon hade inga musikaliska talanger alls, vilket menas med att hon
hade en sångröst som lät mer som en skata än var det nu var det var
meningen det skulle låta som. Men trotts det så var det en ganska bra
skola. Men som sagt var så skulle jag snart byta skola igen. Den nya skolan
var en högstadie skola, från åk 6-9. Men man kan inte direkt säga att det
var någon bra skola. Den var stor, klasserna var stora och lärarna som hade
svårt att kontrolera lektionerna var inte heller så bra. Eller förest|en så
var kanske lärarna bra, och som kunde säkert ha varit mycket bättre, om dom
någon gång hade fått chansen att bevisa det. Så 6:an var ett år som i alla
fall jag inte lärde mig så mycket av. Och sedan bar det av igen, vi skulle
flytta ännu en gång. Men denna gången var det till ett ställe som jag väl
kännde till. Tvååker! Men jag skulle inte komma bland dom elever jag gått
med sedan innan. Jag var ganska ledsen över det ett tag. Men så när jag
började 7:an så insåg jag att det kanske inte skulle vara så tråkigt ändå.
Man kom mycket snabbt in i klassen, och alla var mycket snälla. 7:an var
ett år som gick mycket snabbt, och 8:an lika så. Under 8:an så var det lite
tuffare, mycket mer läxor, mindre fritid men ändå for tiden bara iväg. Nu
sitter man här, det är inte så lång tid kvar tills man går ut 9:an, men var
tog all tiden egentligen vägen? Redan i 7:an sa lärarna att det skulle gå
fort på högstadiet, men det var en sak som man inte trodde skulle hända.
Man hade ju hela tre år framför sig då, men fort har det gått. Snart går
man ut 9:an med, och det blir dags för mig och oss anndra att byta skola
ännu en gång till. Alla erfarenheter som man har fått, och allt man har
lärt sig, kommer för mig betyda väldigt mycket, och jag kommer förhoppnings
vis få stor användning för det med!

Mina skolår!
har skrivit en underrubrik, ”Nationellt prov i svenska”

Minnena från mina första skolår är inte så många och klara som jag hade
velat. Jag har även glömt hur det känndes att börja skolan för första
gången.
Men en speciell sak minns jag, jag minns när vi skulle lära oss skriva
bokstäver. Jag satt i min bänk och skrev flitigt alla stora respektive små
bokstäver, från A-Ö. Men när jag var på bokstaven s, så fick jag för mig
att s:en såg exakt lika dana ut som femmor. Jag började glatt skriva ena
femman efter den andra. När jag sedan visade upp mitt arbete för min
fröken, visade det sig till Min besvikelse att jag gjort helt fel. Och
petig som jag är, så satte jag genast igång Med att skriva om alla s:en.
Fast jag inte behövde. Detta hände i ettan och det är nog det ända klara
minnet från den tiden.
Men från och med trean och framåt är minnena betydligt fler och tydligare.
Jag minns att i trean så skulle jag ha ett av mina första prov på Sveriges
olika län, älvar, städer os.v. Sammanlagt var det hela 76 frågor. Jag minns
hur nervös jag var inför det provet, och hur jag startade plugga inför
provet flera veckor innan vi skulle ha det. Men det hårda arbetet lönade
sig. Jag fick alla rätt på provet och stoltare över mig själv hade jag inte
varit tidigare. Alla mina minnen från låg stadiet har alltid varit glada.
De har oftast handlat om något som jag gjort bra. Vissa är från vad man
gjort för framträdanden på ”roliga timmen”, så som både pjäser och ”sikta
mot stjärnorna”.
När man kom upp i mellan|stadiet började ansvaret komma in i skolarbetet
och då ändrades allt. Man fick större och mer läxor som man skulle göra,
när man hellre ville vara ute och leka. Ibland valde man kompisarna framför
läxorna och då fick man ta konsekvenserna. Antingen gick man upp tidigare
för att träna på tex glosor som man glömt och skulle ha läxförhör på samma
dag. Eller så chansade man på att läraren skulle tro på en påhittad ursäkt.
Men i och med allt detta började jag för första gången känna ångest. Ångest
för att jag kastat bort tid på oviktiga saker, när jag egentligen skulle
plugga. Och så har det varit sen dess. Jag har själv upptäckt att jag har
lätt för att komma ihåg och att lära mig saker. Detta har jag utnyttjat
väldigt mycket. Eftersom jag har dessa förmågor har jag blivit lat, och jag
pluggar sellan så mycket som jag kanske skulle behöva. Jag har faktiskt
börjat plugga mer och mer, i och med att jag fick betyg. Men latheten finns
fortfarande kvar i bakhuvudet och gnager, så ibland litar jag på att jag
ska komma ihåg och pluggar bara lite eller ingenting. Oftast har jag kunnat
lita på mitt minne, men någon enstaka gång har jag fått totala minnes
luckor. Det är i sånna tillfällen som min ångest sätter sig in.
När jag skulle börja sexan bytte alla i samma årskurs och skola som jag
till en annan skola. Det var då jag började i högstadiet. Till en början
var allting nytt och lite obehagligt, för jag har aldrig gillat
förändringar speciellt mycket. Men efter ett tag gick allt på rutin.
I sjuan blev jag med ens tryggare i skolan. Man hade gått ett år med alla
kompisar och lärare. Under den årskursen hade man inga bekymmer i världen.
Man gick till skolan gjorde något läxförhör, slutade för dagen och så höll
det på. Då var skolan en plats man ville gå till på morgonen. Ingenting var
speciellt svårt och jag förstod inte varför min två år äldre syster var så
trött på skolan. Men när jag började i åttan förstod jag hennes åsikter.
Åttan var en jobbig tid, man hade ett prov hit och ett prov dit var och
varannan vecka. Men trots det blev vi störst på vår sida av skolan, och det
var en härlig känsla. Man trodde att alla nya sexor såg upp till en bara
för att man var större, men så var det nog inte.
Även fast åttan innehöll många fler prov och mycket mer ansvar, var den
inte så pjåkig. Jag trodde absolut på att efter som åttan var så pass
jobbig som den var, att nian skulle vara ennu värre.
Men oj så fel man kan ha. Jag tycker att nian har varit ganska lätt. Jag
minns inte att jag haft något prov i vissa ämnen över huvud taget. Men det
beror nog på att jag haft så mycket annat att tänka på. Jag menar förstås
gymnasie valet. Aldrig tidigare har jag uppleft ett sådant ältande om samma
sak under en sådan lång tid. Dock har det ju varit lärorikt med all den
information som man fått.
Så nu när nian lider mot sitt slut tänker jag tillbaka på allting som jag
har upplevt under mina skolår. Det känns tråkigt att lämna de flesta man
gått tillsammans med i snart fyra år. Både kompisar som lärare. Jag kan
redan nu förestella mig hur det ska bli på skolavslutningen. De flesta
kommer förmodligen gråta, men i största almännhet tror jag att nästan alla
kommer sakna att gå i Ängbyskolan.

Slut. av 689219