Mina skolår – Sida 28

1. Krönika i Skoltidningen
Mina skolår!
Kära läsare! Mitt namn är Felix Baneryd och jag går i klass 9F på
Havedalsskon. Till sommaren går jag ut nian med stora förväntningar och
tankar om steget in i gymnasiet. När jag ser tillbaka på min tid i
grungskolan gör jag det med ett leende på mina läppar. I denna krönika ska
jag berätta om mina år i grundskolan. Jag föddes 1987 på BB
resten av uppsatsen saknas

Mina skol-år.

Allt jag tänker på är hur otroligt mycket jag har förändrats sedan jag
började skolan. Jag kommer ihåg första dagen i ettan. Det var samling och
jag hade ”finkläder” på mig. En jättful tröja! Fast då var den ju det
finast som fanns. Och jag var så blyg. Och, m jag inte minns helt fel, så
gick det ganska segt i skolan då. Alla andra var bättre på allt. Jag hade
väldigt dåligt självförtroende. Vågade ingenting. Ända fram till sjuan,
åttan. Jag hade det jättejobbigt i trean. Var alltid ensam. Min bästis hade
flyttat och bytt skola. Och då blev det ju jättejobbigt att börja fyran.
Nya lärare och allt. Men i femman oläsliga ord . Då blev det lättare. Då
var det inte bara jag längre, utan hon och jag. Vi var alltid med varandra.
Vi gick jämt och höll varandra i handen på rasterna. Men om någon frågade
om vi var bästisar sa vi nej! Hon hade redan en bästis där hon bott förr
och jag ville inte ha någon på grund av hur det gick förra gången. Så
självklart gick det ”lebbrykten”. Men det visste vi inte om förrän i
sommras, och då var det ju saksamma. Vi hamnade i samma klass i sjuan. Fick
nya kompisar i klassen. Som hade kompisar i andra klasser, som hade
kompisar i andra klasser. I sjuan var det bara jag, Jonna, Maria och Lina
som var med varandra. Till slut blev det för mycket för oläsliga ord .
Jag började vara med Susanne. Hon tävlings|dansade och fick mig
intresserad. Varje måndag åkte vi dit och dansade. Vi var med varandra
jämt. Sov hos varandra hela tiden. Vi var mycket mer lika än mina andra
kompisar. Vi blev bästisar. Det kändes så skönt. Att ha en bästis är
ungefär som att vara kär, fast det håller längre. Det var mest hon som
gjorde att jag fick bättre självförtroende. Att jag fattade att jag
faktiskt såg bra ut, var bra på saker. Men skolan då? Den gick fortfarande
trögt. Det var först i åttan som det började hända saker i mitt liv. Inte
för det hade varit helt ohändelserikt förr, men nu mådde jag bättre och
bättre hela tiden. Fick fler kompisar. Men på betyget stod det ”stor
frånvaro”. Aj då. Sen började nian. Då tänkte jag få ording på skolan. Och
så gick allt åt helvete. Det blev för mycket. Jag orkade inte mer. Men jag
fick inte stanna hemma för mamma och pappa, även om det visste att jag
mådde dåligt. Och till skolan ville jag absolut inte gå. Så jag hamnade på
stan eller någon kompis. Jag var alltid orolig på mornarna, före skolan,
hade jätteont i magen. Så hade det alltid varit. Mamma och pappa fick reda
på att jag inte var i skolan. Och vi pratade och pratade och pratade. Till
slut nådde pappa fram till mig – Man kan styra över sina känslor. Man kan
välja att må dåligt, man kan välja att må bra. Man kan välja att vara
orolig varje morgon, man kan välja att inte göra det. Och jag har insett
att jag är j-ligt smart. Men, det handlar inte om vad jag vet eller inte
vet. Eller om jag kan lära mig eller ej (som pappa tror), utan om vad alla
andra vet. Så egentligen är det inte jag som är smart. Det är alla andra
som inte är det. Det är bara det att skolans ”system” för det hela inte
fungerar på mig. Väldigt mycket av det jag kan nu har jag lärt mig av pappa
och av livet. Inte av lärare och skolan.

Mina skolår
När jag tänker tillbaka på min skoltid känns det ganska tomt. Jag tänker
främst på mina tre första år, de åren i skolan som var roligast. Jag hade
en sträng första lärare som undervisade mig i alla ämnen. Hennes namn var
Birgitta. Jag var inte en bråkig person utan jag var lugn och tog bra vara
på tiden jag hade att lära mig på. Det har nog format hela min skolgång,
att jag tog vara på de tre första åren. Skolan har jämt också varit en
plats för mig att träffa och göra nya kompisar. Men i slutet av trean fick
jag en ovanlig vän, han var inte alls lik mig. Men ändå drogs jag till
honom. Hans namn var Mats. Han var lite av en bråkmakare och jag vela nog
vara som han tror jag. Han drog mycket uppmärksamhet vilket jag inte
gjorde. Han är fortfarande en nära vän till mig och jag grubblar
fortfarande över hur 2 så olika personer kan bli så nära vänner. Birgitta
ändrade också mig på olika sätt. Som när de bråkiga killarna gick på mig
och jag slog tillbaka så fick jag offtast skullden. Detta har nog gjort så
jag står mer för rättvisa och ärlighet än om de inte hade hänt mig så offta
under de 3 åren. Sen när man skulle lämna skolan och byta till
mellanstadiet så kommer jag ihåg att jag var ganska orolig. De var ju stora
killar på den skolan och jag skulle vara minst. Men efter några besök på
skolan känndes det ganska så bra. De tre åren på mellanstadiet var ganska
jobbiga, dagarna man tillbringade i skolan vart bara längre och längre. Men
jag har inte så många minnen från de tre åren så de måste ha gått väldigt
fort ändå. Sen när Man skulle vandra upp till högstadiet var det värst, man
velade ha alla kompisar i samma klass men lärarna sa att de inte skulle gå.
Men jag och mina 4 kompisar brydde oss inte. Vi satt oss ner och skrev ett
system som skulle göra så alla skulle komma i samma klass. På min lista
fanns Anders, Mats och Alfred. Jag visste knappt vem Anders var men ändå
var han på min lista. När jag slutligen kom upp i 7:an så hade jag bara
Anders och Mats i klassen, vi hade misslyckats. Jag och Anders hade
liknande intressen så vi vart snabbt bra kompisar. Han formar nog mina
sissta år i skolan. Det var nämnligen så att vi ängnade den mästa delen av
timmarna till att snacka datorer. Det sänkte mina betyg och det är nog
därför jag alldrig uppnått mina högsta mål i högstadiet. Jag och Anders
bestämde oss för att börja spela ett online-spel med namnet EverQuest.
Spelet hade en sån dragning att jag satt vid det hela dagarna och struntade
i skolan. Spelet tog alldrig slut och utvecklaren lärade nästan sätta en
”beroände framkallande lapp” på det. Och det var precis vad man blev av
det, beroände. Der spelet gjorde en stor förändring och en vid öppning i
min skolgång. Jag brydde mig knappt i sjuan och åttan. Och inte fören nu
har jag satt igång på allvar. Nu när det sissta klivet mot arbete och
lägenhet närmar sig. Inför detta kliv mot gymnasiet är jag ganska så
orolig. Att jag ska mista vänner eller att jag inte ska komma in på det jag
vill. Ja, nervös är jag inför klivet. Tänk om jag går bort mig på första
lektionen. Eller om jag hamnar i en tråkig klass och inte passar in i
gruppen. Men jag har en del mål framför mig nu. Nu när jag tänker tillbaka
vet jag att jag lär skynda mig om jag vill gå den utbildning jag har tänkt
mig.

MINA SKOLÅR
Jag är nu inne på min sista termin nånsin i grundskolan. Skolgången har
blandats med både bra och dåliga stunder. Med blandade känslor har jag här
tänkt berätta om mina skolår och jag tänker börja med det vi kallar
förskola.

Jag gick på Vällingby förskola i just Vällingby. Förskolan låg ungefär en
kilometer från där jag bodde. Den kilometern gjorde mig mycket gott varje
morgon, den gjorde så att jag verkligen vaknade. Vi hade många lärare på
förskolan men det var en jag fastnade för, Sabina Hamberg. Hon var alltid
lika glad och trevlig och jag kände mig verkligen trygg hos henne. På
förskolan hade vi en verkstad som jag var stormförtjust i. Där fick alla
familjer lämna in apparater som var trasiga på något sätt. Det fanns allt
mellan telefoner till gamla TV-apparater. I den verkstaden tillbringade jag
många timmar tillsammans med kompisarna. Men förskolan hade även sina
dåliga sidor. Avslappningen var nånting jag var så oerhört irriterad på.
Eller kanske inte just på själva avslappningen utan det var musiken vi
lyssnade på. En av lärarna spelade sin favoritlåt om och om igen.
Låten var Stand by me som jag faktiskt på senare dar börjat gilla.
Förskolan låg precis bredvid den ”vanliga” skolan och vi brukade ofta se på
när skolbarnen spelade fotboll. Hade man riktigt tur så kunde man få vara
med och spela. Jag har alltid haft mycket kompisar och det var på förskolan
jag skaffade de flesta.
Jag kommer mycket väl ihåg första dagen i skolan. Jag gick dit med mamma
och var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var
bland de första när jag klev in i klassrummet. Bänkarna stog som ett U i
det stora rummet. Så småningom hade alla elever droppat in och läraren
började prata. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade så mycket på vad hon
sa utan tittade mest ut över min nya klass. Min lärare hette i alla fall
Katarina och var från Kristianstad så hon hade lite annorlunda dialekt som
roade oss elever i början. Jag har nästan bara positiva minnen ifrån ettan
men det finns ett lite tråkigare. Vi hade varit ute i skogen med klassen
och någon hade klivit i ett jordgeting bo och självklart skulle jag bli
stucken. Jag fick två stick på nacken och ett på örat. Inte nog med det. Vi
hade klassfoto den dagen och mitt öra var det som syntes bäst på hela
fotot. Det var alldeles rött och svullet. Men som sagt var är de flesta
minnena bara positiva och jag verklige älskade skolan det första året.

Från tvåan har jag nästan inga minnen alls. Skolan var fortfarande lika
rolig om inte roligare. I tvåan började vi med elevens val där man bland
annat kunde välja musik och bollsport. Jag valde bollsport eftersom jag
alltid har älskat alla sorters sporter.
I trean var jag väldigt stolt över att vara äldst på lågstadiet. Det här
var första året vi fick läxor och jag kommer verkligen ihåg hur flitigt jag
satt framför köksbordet och pluggade. Läxorna var det enda som kunde slita
mig från TV:n. Vi var ofta och badade med vår klass och det var ett stort
problem för mig. Jag kunde inte simma. Som tur var fick jag gå i simskola
varje fredag i en hel termin. Tack vare simskolan är jag nu som en fisk i
vattnet och i slutet av terminen fick jag ett diplom för att jag hade lärt
mig simma.

Fyran skulle visa sig bli det jobbigaste året hittills i skolan. Det kändes
som att allt gick emot mig. Det kändes som att vi gjorde för mycket av
allting, att allting kom i överflöd. Jag var väldigt trött på läraren och
han på mig och hela klassen skulle jag tro. Därför skulle lärarbytet i
femman komma lägligt.

Lärarbytet ja. Ja, visst kom det passande. Det var som att en ny gnista
tändes. Vår nye lärare hette Mark och var en genomgod människa.
Mark var en orangehårig smålänning vars största intresse var fågelskådning.
Därför spenderade klassen många timmar i naturen det året och vi lärde oss
en hel del. Mark och jag gick verkligen bra ihop. Precis som jag var han
väldigt sportintresserad. I femman sökte jag in till hockeyklass på
Hökmålaskolan och jag kom in. Jag var så glad. Det kändes som att jag hade
vunnit en miljon. Den glädjen levde jag på resten av terminen. Så här i
efterhand så måste jag säga att femman helt klart var det roligaste året på
Vällingby skola.

Jag var väldigt nervös och förväntansfull dagen då jag skulle börja på
Hökmålaskolan. Det var så mycket som var nytt. Att gå i en skola i stan,
att börja i en ny klass och framförallt den stora skolan. Visst hade jag
träffat klassen en gång tidigare och jag kände de flesta killarna i klassen
men jag kom inte ihåg hur en enda kotte av de andra såg ut.
Dagen började inte så bra. Jag visste inte alls var vi skulle träffas och
när jag väl hade fått reda på det så var jag tio minuter sen. Men jag var
inte ensam om att vara sen. Det var fler än jag som hade irrat runt i den
enorma skolan utan att hitta rätt. En annan sak som var nytt för mig var
att vi hade två mentorer i vår klass. Herta och Jörgen. Killarna hade
Jörgen och tjejerna Herta. Jörgen drabbades av för högt blodtryck och fick
tids nog sluta.

Efter ett år med den nya klassen så kände jag mig verkligen som hemma. Det
var en underbar klass och det är den även idag. Det här med att man delar
samma intresse tror jag har gjort mycket gott i klassen.
Till sjuan fick vi tre nya tjejer i klassen varav en som jag tidigare hade
gått i samma klass som. Tjejerna spelar inte hockey utan de dansar. Klassen
fick även en ny mentor, Anne-Li. Men jag fick Herta som jag trivdes bra
med.

Åttan såg jag verkligen fram emot. Inte minst för att vi för första gången
skulle få betyg. Återigen fick vi en ny mentor. Denna gång var det Hertas
tur att ställa sig åt sidan för Barbro, som vi tidigare hade haft i Svenska
men nu även i Engelska. Klassen fick även sitt första avhopp i åttan. Det
var en bra kompis till mig och det kändes tråkigt att han skulle sluta.
Betygen som jag senare fick var hyfsade men jag var inte riktigt nöjd.

Nian har varit riktigt rolig. Det känns som att alla i klassen har tagit
ett steg närmare varann. I år har vi haft mycket kul, både i och utanför
skolan. Årets betyg var jag inte alls nöjd med så nu blir det hårt slit
sista biten in i mål.

Om jag skulle rangordna alla skolår så skulle årskurs fem hamna högst upp
men tillsammans så har årskurs sex och uppåt varit snäppet roligare. Jag
har här berättat om mina skolår i grundskolan. men jag har många år kvar i
skolan. För självklart vill jag både läsa vidare på gymnasiet och på
universitetet för att bli så lärd som möjligt.
Jag har haft mycket tur under min skoltid med bra lärare, bra skolor och
framförallt mycket bra klasskamrater och det är jag mycket tacksam över.

Mina skolår
Jag har haft 11 roliga år hittills. De har varit händelserika med många
roliga och tråkiga händelser.

Mitt första skolår bodde jag i Säffle. Jag kommer inte ihåg namnet på
dagiset, men det var en stor byggnad med många avdelningar. Med ett ganska
högt staket runt tomten.

Det är just ett minne jag starkt kommer ihåg. Det var solig dag. Mamma gick
och lämnade mig som vanligt. Efter 20 minuters rasten av det sagostund. Den
hatade jag verkligen för jag somnade alltid efter den. Efter sagostunden
somnade jag som vanligt. Jag vaknade helt ensam medan alla andra barn var
ute och lekte. Jag blev ledsen på lärarna varför de inte väckt mig. Jag
sprang ut med gråten i halsen och kröp under staketet. Min mormor bodde
bara några 100m från dagiset. Jag sprang till henne.

Efter att lärarna ringt mina föräldrar, och sa att jag rymt. Förstod de att
jag var hos min mormor för jag gillar henne så mycket. Mina föräldrar åkte
och hämtade mig och skjutsade tillbaka mig till dagiset. Det är de
starkaste minnet jag kommer ihåg.
Efter mitt dagis år flyttade vi till Indien. Där gick jag i en svenskskola.
Jag var för ung för att börja ettan. Jag fick gå något som hette ”nollan”,
Det var ungefär som ettan fast det var skolåret innan ettan.

Att komma till Indien gjorde stort intryck på mig det var fantastiskt fint
uppe i bergen. Skolan låg i en dal omringad av stora berg.

Man träffade många kompisar i den svenska skolan. Jag har kontakt med några
av de som gick i skolan.

Vi läste vanliga ämnen i ”nollan” det har varit till stor hjälp när jag
började på Sälgtuna|skolan i Sala. Jag flyttad till Sala vid sju års ålder.
Jag började i Sälgtunaskolan tillsammans med mina bröder. Vi bodde bara 50
meter från skolan.

När jag började skolan hade jag inte många kompisar. Men det visade sig att
de kompisar frå Sälgtuna jag gick med till trean går nu på samma skola som
jag, sex år senare.

Efter jag gick ut trean flyttade vi till Kårsta. Där började jag på
Stavstaskolan i årskurs 4. De två skolåren blev det mest hyss med Julian
Hanell och Kalle Berg. Jag fick snabbt kompisar Och kom in i gänget. Min
lärare på skolan hette Tove och var väldigt sträng mot just mig, jag vet
inte varför. För jag var gansk snäll jämfört med alla andra. Jag var bara
en i mängden ingen särskilt. Jag fick stå ut och kämpa på. Men en dag så
vände allting, jag skulle äntligen få slippa skolan och börja i Temaklass
på Hökmålaskolan. Sista terminen gick snabbt. När det var dags för
skolavslutning. Vi skulle framföra en pjäs med några sånger och danser. Jag
hade sett framemot avslutningen. Men dagen därpå åt jag något som gjorde
att jag blev magsjuk. Jag blev liggande i en vecka.

Sommaren gick snabbt och det var bara en vecka kvar av sommarlovet.
Sommaren går alltid snabbt för jag spelar den roligaste sporten jag vet och
det är golf.

När det var dags att gå till skolan och börja sexan tänkte jag på hur många
gånger jag bytt skola. Jag vet att jag kommer ha stor nytta utav att träffa
så många olika personer. Det har varit roligt hittills och det kommer bara
bli roligare nu. På bussen till skolan funderade jag på allt som man bara
kunde göra. Jag var också nervös. Även fast jag kände de flesta killar i
klassen. Det blev en kort bussresa med många tankar och funderingar. Jag
vat väldigt exalterad när jag gick från busshållplatsen till skolan.

Den första skoldagen gick bra, och alla därpå gick bättre än vad jag tänkt.
Det har gått väldigt snabbt från sexan till nu nian.

Nu är jag väldigt sugen på att börja gymnasiet. Jag ska gå i skåne.
Golffymnasiet jag ska gå på heter Klippan/Perstorp, Det är de enda golf
riksgymnasiet i Sverige.

Efter jag gått färdigt gymnasiet tänker jag gå på collage i USA.

Nu har jag skrivit om min skolgång och mina framtidsplaner. Eller hur jag
vill att min skolgång ska se ut i framtiden.

Jag har bytt skola många gånger under min uppväxt vissa tycker att det är
jobbigt och att det är en nackdel. Men jag tycker det har varit otroligt
kul och lärings|rikt att träffa nya folk hela tiden. Jag hoppas att jag kan
göra det i framtiden också.

Av: Mats Herz 9c

Intro:

Hejsan!
Jag heter Rani Kazimi och jag har här skrivit om mina skolår och lite annat
smått och gott.
Hoppas ni finner det jag skrivit som intressant

NP i Svenska, delprov C. Ämne: Mina skolår

Skolan. hur mycket har egentligen skolan påverkat mig? Hur mycket har jag
lärt mig?
Jag har lärt mig enormt mycket under mina skolår, och jag har inte ens gått
hälften av mina studieår än. Det är svårt för mig att säga precis hur
mycket, eller på vilket sätt skolan har påverkat mig. Som person har jag
självklart blivit mycket smartare och jag ser på vissa saker från ett annat
perspektiv. Skolan får en tänka logiskt, och det behöver man göra för att
leva ett bra liv. Nu ska jag berätta hur mina skolår varit hittils, och jag
börjar med det första skolåret:

Mitt första skolår har varit ett av mina mest lärorika år.
Det mesta man lärde sig hade man inte ens tänkt på innan.
+, -, dessa tecken var de första man lärde sig inom matematiken, och jag
fann detta ämne roligt och hade väldigt lätt för mig att räkna. Jag tror
faktiskt att vi började läsa engelska också det året. Svenska fanns också
med på schemat. Vi hade även idrott men sedan fanns det väl inget mer ämne.

Jag träffade massor av nya kompisar under det första skolåret, och kompisar
var viktiga att ha. Vi spelade oftast fotboll på rasterna, och vi skrattade
åt dom mest konstiga sakerna. Om man bråkade med någon så var det oftast
glömt dagen efter. Allt var så nytt, så spännande, så roligt, så härligt.
Min första lärare hette Agneta Krantz och var en äldre medelålders kvinna
som var gift med en 20 år yngre polis vid namn Jörgen. Agneta var en
väldigt förstående lärare som man hade lätt att prata med. 1:an hade 2
klasser, A och B, jag gick i B.

I tvåan vad det ungefär som första året, fast nu hade man klart för sig vad
man gjorde och man hade gott om kompisar. Nu retades vi också med 3:orna
genom att kalla dom för trä|skallar, vilket var jättekul.
Träskalle skämtet blev mindre kul när vi själva började i trean. (skratt)
Detta år vi fick vi alla en varsin fadder, som var våra ”beskyddare” i
skolan. Dom var 3 år äldre än oss och gick i sexan. Nästa skolår, i fyran,
fick vi en ny lärare, samtidigt som vi bytte klassrum. Vår nya lärare hette
Hanna, och skrev det själv hanna skribenten har en smiley i det första a-
et . Hon var 28 år när vi började i fyran.
I fyran blev det lite mer självständigt arbete, och det kändes som om
kraven på att arbeta hårt höjdes. Men man pratade fortfarande och skrattet
fortsatte att ge ljud i klassrummet.

I femman slog vi ihop oss med A-klassen. Dom var 16 och vi 20 så lärarna
fann det passande. Inte nog med det vi slog oss ihop med 4:orna också, och
nu kallades vi 4-5 II. Femmorna var besvikna efter beslutet men vad har
eleverna att säga till om i skolan? Väldigt lite.
Man fick höra att skolan inte hade råd med fler lärare så därför slogs vi
ihop. Vi fick byta klassrum när det var matte och engelska. Arbetslaget
bestod av fyra lärare. Vi fick i femman faddrar; jag två. I sexan fick vi
förflytta oss till en annan skola om man hade valt tyska/franska. På vägen
dit hade jag och mina kompisar jättekul. Ibland kastade vi lite grus på nåt
fönster för att sedan springa så fort man kunde, eller så knackade vi på
hos folk för att ännu en gång springa. Man var liten och dum, nu skulle det
aldrig falla mig in att göra sådant bus. Men det ingick i barndomen då. I
sexan upplevde jag mitt livs roligaste skolår, hittils i alla fall. När jag
sedan skulle börja i 7:an började jag i en skola i Uppsala, fast jag bodde
i Stockholm. Pappa hade köpt en affär här i stan och vi fann det passande.
I 6 mån åkte jag fram och tillbaka innan vi sedan flyttade hit. Lägenheten
hade jag funnit genom en annons i UNT, passande nog så låg lägenheten ca 50
meter ifrån skolan och några minuters promenad till skolan. Första
skoldagen åkte alla 7:or till en kulle i Sandsvik där jag skaffade mig
några kompisar direkt. Det var bra kände jag, nu har i alla fall några att
vara med. Proven gick skapligt och jag skaffade mig mer vänner för var dag
som gick. En låt som påminner mig om 7:an är ”Life is a rollercoaster” med
Ronan Keating. Hörde den ofta på hemvägen i bilen.
När jag sedan började i åttan hade jag det väldigt bra. Jag hade flyttat
hit till Uppsala, skaffat mig många vänner och studerade på bra. Nu fick
jag också kompisar i nian och jag kände mig mer och mer hemma här. Betygen
däremot blev jag missnöjd med: 10 VG:n och 3 G:n, jag menar dåligt är det
inte men ämnerna var viktiga.
Sedan kom 9:an och nu vart jag mer målinriktad än någonsin. Jag har redan
bestämt mig för att bli läkare som vuxen, och jag sätter skolan framför det
mesta. Det gav även resultat. Betyget i första terminen blev 6 mvg:n och 11
VG:n och det var en klar förbättring och att dessutom göra sina föräldrar
stolta gör mig mer självsäker och stolt. Nu ska jag fortsätta att jobba
hårt framöver. Allt hårt arbete ger resultat har jag hört och det är vad
jag går efter.

Mina skolår
När jag först började skolan kommer jag ihåg att jag tyckte att det var
spännande och lite läskigt, men samtidigt tyckte jag att det var lite
tråkigt att behöva lämna sina gamla kompisar. Man kände sig på något vis
trygg på dagis med rutinerna och människorna.
Jag kommer inte ihåg så mycket av första dagen i skolan, även om jag kanske
borde det. Det är många som berättar om ”sin första dag”. Jag kommer dock
ihåg mycket från det första året i grundskolan, då jag gick i 1-2 c, vilket
innebar att jag gick i en klass med både första klassare och andraklassare.

Det var lite annorlunda än att gå i en klass med bara 1:or tror jag, man
såg upp till de som gick i 2:an. Jag kommer fortfarande ihåg den första
personen jag träffade, och min första ”bästis” i skolan var en 2:a som gick
i samma klass som mig. Det var kul med skolan och man kände sig stor, men
samtidigt väldigt liten jämfört med de andra klasserna eftersom man var
minst.
Jag minns att det året gick väldigt snabbt och när vi skulle börja 2:an
skulle klasserna splittras. Det var för att vi inte längre skulle ha
”dubbelklasser” och istället fördelas på en A, B och C klass. Det kommer
jag ihåg att jag tyckte var jättetråkigt och jag och min mamma, precis som
många andra, protesterade emot det. Man ville ju inte skiljas nu när man
just hade fått nya kompisar och vant sig med skolan, men skolan var bestämd
och på hösten började jag klass 2 b. Det var lite som att börja ettan igen,
eftersom alla mina kompisar hade blivit spridda över de andra klasserna och
man var tvungen att skaffa sig nya kompisar. Visst kunde man träffa de
andra på rasterna och så, men det var inte samma sak som att ha en bästis i
klassen.
Jag började umgås med en tjej som hade gått i min klass i ettan, men som
jag inte blivit så bra kompis med. Däremot blev jag mycket bra kompis med
henne i 2:an och vi gjorde allt tillsammans. Det kändes skönt att ha henne
där och vi kom bra överens, även om vi bråkade ibland. Jag kan säga att hon
och jag var kompisar i många år efter det och än i dag kan vi ringa till
varandra nån gång ibland, även om vi inte umgås som vi gjorde förr.

Det fanns ju mer i skolan är bara kompisarna, även om det var en viktig
del, som undervisnigen t.ex.
Det var ju för den man var där, och den som under|visade oss var våran
klassföreståndare. Vi hade en annan fröken än den vi hade i ettan och jag
kommer ihåg att när vi skulle få en ny fröken, kom hon först i slutet på
terminen och berättade vad vi skulle göra i nästa årskurs.
I årskurs 3 hände det inte så mycket, allt flöt på och jag kommer ihåg att
jag tyckte att matematiken var svår. Det släppte dock upp emot fyran och
femman, då jag började förstå matte mer och börja tycka att det var roligt,
i alla fall när man förstod det man skulle göra. Jag tyckte också att SO
var roligt, för jag gillade att arbeta med länder och deras kultur. När vi
började med att läsa engelska blev jag mycket glad, eftersom jag alltid
pratat och sjungit på min egna hemgjorda engelska och blandat det med de
ord jag kunde. Nu kunde jag äntligen få lära mig att prata ”riktig”
engelska och kunna tyda mina favoritlåtar (som var på engelska).

I femman hände det mycket som gjorde en förändring i klassen. Det var många
som började i min klass, bl.a en granntjej som hade blivit en av mina bästa
kompisar och eftersom vi bodde mittemott varandra, var vi med varandra
varje dag. Det kändes konstigt först att ha henne i samma klass, för att vi
brukade prata när vi träffades om våra klasser och olika personer i klassen
och nu när hon gick i samma klass kunde vi inte göra det längre på samma
sätt. Det kändes skönt förut att ha en bästis som inte gick i samma klass
på något sätt, men jag var glad ändå att hon började här i femman.
Det har nästan varje ny termin börjat nya personer i klassen, men den här
gången var det extra många personer och därför förändrades klassen lite med
alla nya personligheter.
Man kände i femman att man verkligen gick på mellanstadiet och man gjorde
också nationella prov i svenska, engelska och matte, vilket var nytt. Man
tänkte dock inte på det så mycket som man gör nu, och såg det som vilket
prov som helst, men jag kommer ihåg att det gick bra.
När man började sexan så började man också sista året på mellanstadiet och
det kändes konstigt att man stod inför högstadiet nästa termin, men som tur
var fanns högstadiet på samma skola så jag behövde inte byta, som man
ibland får.
När man började sjuan kom den stora förändringen. Man var minst igen bland
högstadieeleverna och man skulle inte längre ha klassföreståndare utan två
stycken mentorer som skulle ”guida” oss i djungeln av studier. Först var
det konstigt att ha olika lärare i alla ämnen, men som med allt vänjer man
sig efter ett tag. Man började också lite smått få betyg, eller omdömen,
och man fick en försmak på hur åttan skulle bli. Hur åttan blev är en annan
sak. Det är nog den jobbigaste årskursen av dom alla. En massa läxor och
prov varje vecka plus att man hela tiden tänkte på betygen.
Det är sant som dom säger, att åttan är jobbigast, för jag känner nu när
jag går i nian att jag är mer avslappnad. Jag vet inte om det har med
skolan eller något annat att göra, men jag känner mig lite ”lugnare”.
Det har hänt så mycket med själva skolbyggnaden under de här åren också.
Man har bytt salar och byggt om och jag kommer ihåg när biblioteket brukade
vara högst upp i den högra flygeln och när man gick upp dit med klassen och
kollade genom backarna med böcker. Eller när man i den gamla datasalen satt
och ”lekte” med datorn på tema-tiden.
Det finns massor av minnen från skoltiden och det känns sorgligt nu när man
ska lämna den skola man har gått i sen man var 7 år.
Under dessa år har det hänt oändligt mycket och skolan har utan tvekan
påverkat mig mycket, och om man tänker på det har man bytt kompisar väldigt
ofta, samtidigt som man har några som har varit med ända från början.
Nu när man går i nian känner man vilket stort ansvar man egentligen har
över sin utbildning och valet till gymnasiet kan jag säga har inte varit
lätt.
Jag känner nu att det skulle varit bra att få information om gymnasiet
redan i åttan och jag känner en viss panik inför gymnasiet. Visst ska det
bli kul och nytt &spännande, men man känner samma sak som när man började
ettan. Man vill egentligen inte lämna kompisarna, klassen och ”tryggheten”,
men jag känner någonstans att det kommer gå bra. Även om jag kommer sakna
Hökmålaskolan är gymnasiet början på något nytt, min framtid.

VG+ En mycket bra disposition. Enda bristen är att du inte riktigt
följer formen av en krönika. Mer allmänna fakta som tilltalar en större
läsarkrets.

Mina skolår

Jag är då sju år och skall gå till skolan på morgonen. Det är ganska
pirrigt, men ändå har jag redan träffat mina nya klasskamrater. Mamma tar
en bild när jag står vid dörren och ska gå. Hon ville ha den som minne av
första skoldagen. Jag går och hämtår mina grannar som jag alltid bruka vara
med.
Vi går tillsammans ner till skolan, och alla är ganska så nervösa.
Vi har bara ca 800 meter till skolan, så det går snabbt att gå ner. Men så
var vi framme jag gick i samma klass som en av mina grannar.
Vi gick till klassrummet och började lektionen.
Vi träffar våra andra kompisar på rasten och alla var mera glada och inte
så nervösa längre.
Den första skoldan var mycket spännande, pirrig, rolig och man träffade
sina bästa kamrater där.
Jag hade mycket att berätta till mamma och pappa när jag kom hem.
Så min första skoldag var lyckad.
Så gick mina tre år på lågstadiet och vi hade det bästa klassrummet på
skolan också.
Vi hade också varit med om matstrejk då på skolan. Våra mattanter strejkade
och vi fick ta egen mat med oss och det var ganska rolig tid. Vi åt lunchen
i klassrummet.
Men det på gick ingen lång tid men vi hade roligt ändå. Vi hade en lång snö
backe på skolan också.
Den kallade vi beckis backe och där var vi ofta på rasterna. På vintrarna
så var det roligt där det gick snabbt nerför backen och vi fick ha
snöbollskrig där.
Men om vi inte var i backen så spelade vi fotboll. Det gjorde vi alla år vi
gick i grundskolan.
Vi spelade också mycket annat där med som bandy, basket och tennis.
Men när vi slutade lågstadiet så fick vi en ny lärare och en ny elev.
Första dagen i skolan då lyste solen starkt.
Vi hade idrott då och hoppade längdhopp och vi skulle vår nya klasskamrat
hoppa och så stukade han handleden så han fick åka till doktorn redan vid
lunchtid.
Det är inte den bästa skoldagen man skulle vilja ha när man bytt klass.
Men han var tillbaka nästa dag igen, så det var ingen fara med han.
Men mellanstadiet var den roligaste tiden vi hade och det är den
fortfarande. Men när vi började femman så hade vår fröken köpt lite saker
man kunde ha på rasterna och det var en lek som hette Översten och den höll
vi på med i sexan också det var det roligaste leken vi gjorde tillsammans.

Vi var med i frågesporten ”vi i femman” men vi kom inte lågt, men när vi
vann pengar till klassen var det alltid genom lottning som vi vann på. Vi
började åka skateboard då under den tiden men vi fick aldrig åka på
skolgården. Sedan blev vi äldst på skolan. Då kände man sig stor och man
var kanske lite stöddig ibland mot de andra mindre barnen men vi var oftast
hjälpsamma.
Skolan var alltid ren. På toaletterna var det aldrig smutsigt.
Det aldrig bråk där heller. Vi fick ta hand om de mindre som började första
klass. tiden gick snabbt och det var jul och vi övade inför kören till
kyrkan.
Vi hade vinterlov och det blev mycket ishockey, julklappar och raketer.
Sedan kom vi tillbaka och tiden går snabbare och snabbare. Vi skulle snart
börja sjuan. Vi hade språkval på tisdagar och torsdagar så vi åkte buss
till högstadie skolan.
Man så mycket folk och de tittade på en när man gick förbi och de pratade
om oss.
Så man blev lite skraj. Vi fick komma upp en skoldag där och titta.
Vi träffade nya klasskamrater som vi skulle gå med i tre år.
Vi slutade sexan och hade sommarlov.
Gissa om man tänkte på hur det skulle vara första skoldagen på högstadiet,
det tänkte jag hela tiden.
Vi började sjuan men efter ett tag kände man sig trygg där.
Man tycker nu att tiden har gått snabbt men den har varit mycket mycket
rolig.
Nu går man i nian och tänker tillbaka.
Tiden har gått snabbt.

Mina skolår

Nu har jag gått i skolan i 9 år. Det känns väldigt konstigt att lämna
grundskolan. Det känns som om det var igår jag började skolan men ändå
minns jag knappt någonting av första året. Allt har suddats ut. Däremot
minns jag lekis bättre. I Lekis var jag och min bästis Pelle alltid
tillsammans. Han var nämligen dagbarn hos min mamma så vi hade varit
bästisar sen vi bara var 2 år. Ett starkt minne ifrån kuddrummet som vi
hade i lekis. Där fick den starke flest kuddar. Pelle var starkast och vi
delade alla kuddar. Vi var lekisets ”maffia”. Vi hade 2 lekis på Saltö. Vi
hade aldrig träffat de andra förut. Den här dagen fick vi träffa det andra
lekiset. Det var första gången jag träffade Gefvert och Dahlin. Vi spelade
bandymatch mot varandra. Då hade vi ingen aning om att vi (senare under
våran skoltid) skulle umgås extremt mycket.
Jag minns inte mycket från mitt första skolår. Mitt andra skolår minns jag
desto bättre. Vi hade börjat spela caps. Vi spelade jämt och ständigt. Caps
och fotbollen var vår sysselsättning på rasterna. I tvåan blev jag kär för
första gången i en tjej som heter Mia. I trean blev jag och Mia
tillsammans. Vi kände oss så stora. Vi var störst i lågstadiet! Livet lekte
i trean, så det är inte konstigt att jag tänker tillbaka på trean som det
bästa året under min skoltid. I fyran började jag och Pelle tappa kontakten
Det var nu jag började umgås med Fredrik. Idag är han min bästa vän. Femman
minns jag inte. I sexan var jag jävligt skoltrött. Dagarna var långa, få
raster, långa lektioner. Sexan var det jobbigaste året. I sjuan var man för
första gången vuxen. Man kände sig så stor. Åttan likaså. Nu i nian kan jag
titta tillbaka på alla åren och känna att jag haft tur. Jag har gått i en
bra skola utan mobbing. Jag har träffat många olika personer. Jag har haft
det bra under min skoltid.
Nu när jag tittar tillbaka ser jag en mening med allt. Jag har varit kär,
varit tillsammans med en tjej, bytt vänner och blivit stor. Jag tycker att
de som går i trean är mycket mindre än vad vi var när vi gick i trean
likaså sjuorna. Jag tror att man hela tiden känner sig större än vad man
är. Jag minns hur stora niorna var när jag gick i trean. Det tråkigaste
under den här tiden var att jag och Pelle gled ifrån varandra, men på så
vis träffade jag fredrik. En sak är helt klart. Jag kommer aldrig glömma
grundskolan.