Mina skolår – Sida 27

Nu, när man har gått alla dessa år i skolan har jag börjat tänka efter…
Jag kommer fortfarande ihåg de minnen från lågstadiet när man sprang runt
och lekte hela dagarna, bara hade kul…
Min aldra första skoldag kommer jag inte ihåg så väl. Jag hade en lång
rutig klänning på mej, bländande vitt hår som var lockigt… Jag var så
nervös så jag grät kvällen innan. Fast det var inte så märkvärdigt, jag
grät nästan för allting.
Nåväl, min lärare hade välldigt stort hår, brunt stort lockigt hår.
Jag gick och satt mej där min namnbricka låg. Min väska som var lila och
mint grön, hängde jag av mej på min stol. Längst bort i klassrummet stod
alla föräldrar… Min mamma och pappa var där. De såg välldigt stolta ut
men endå lite nervösa. Jag var facktiskt ganska lugn, för jämte mej satt
min bästis Miranda. Vi hade känt varandra hela våra liv… Men resten viste
jag inte något om.
Min lärare hade skrivit alla våra namn på tavlan, alla tjejer hade röd färg
på sitt namn och alla killar hade gröna. I mitten stod det ”välkommen till
klass 1A”. Jag kände lugn när hon läste på tavlan vad det stod. Jag kände
nog också att detta skulle bli många bra skolår.
– Välkommen hit, jag heter Katrin och jag ska vara eran fröken i ettan
tvåan och trean, sa hon.
Vi blev också indelade i grupper den dagen. Jag kom i grupp blå. I blåa
gruppen kom Miranda med, det var tur. 2 killar som hette Olle och Kaspar
var också med i gruppen. Olle som hade blivit påkörd av en bil och sprang
därför runt med kryckor. Kaspar där i mot, han hade ljust hår och blåa
ögon, som jag. Redan då blev jag lite kär i honom facktiskt. Vi fyra blev
väldigt bra kompisar…
Vi i grupp blå fick självklart bara dricka blå mjölk och den gröna gruppen
fick dricka grön mjölk. Jag var inte så förtjust i mjölk så jag drack
hällst vatten om jag fick. Det var den tiden som skämtet om färgen på
mjölken kom upp.
Vi i 1A gick inte i den stora byggnaden, vi gick i ”villan”. Villan låg på
andra sidan lekparken, vid matsalen. Villan hade vi alldeles för oss
själva.
På undervåningen hade vi alla skolämnen vi läste plus 2
handikappstoaletter. På övervåningen fanns ett kuddrum/avslappningsrum, ett
byggrum med klossar, ett målarrum och ett läsrum. På eftermiddagen var det
fritids där uppe som jag gick på, det var väldigt kul och leka med de stora
barnen också.
Min första läxa var att läsa ett litet stycke som handlade om Tor och hans
hund. Det var inte mycket läxer vi fick… I 2an så började vi med något
som hette ”läxkort”. Ett läxkort fick man ta om man ville, det kunde vara
en uppgift att baka en kaka att bjuda klassen på, det tog jag om jag tog
något kort…
I 2an höll Miranda och jag på med att komma på låtar och sånt. Vi hade
spelat in två band där vi pratade och sjöng på. Det första bandet skulle vi
göra lite fint så vi klistrade på våra poträttkort som vi hade tagit i
skolan nedanför korten skrev vi Ce (för Cecilia som jag heter) och Mi (för
Miranda), mellan skrev jag ”besta kompisar”. Det har vi kommit på nu att
jag skrev lite fel.
En gång kom vi på att vi skulle sjunga lite låtar vi hittat på i ”roliga
timmen”. Katrin tyckte det var en bra idé.
Det blev fredag och vi skulle göra det. Vi var jätte nervösa och ännu mer
nervösa när Katrin sa att alla 2or skulle kolla. Men vi klarade oss i alla
fall, fast Birgit (en lärare i 2B) inte tyckte om det. Jag började förstås
gråta för att hon inte tyckte om det men Katrin tröstade mej tillslut.
I femman skulle vi byta klass, jag ville gå med mina bästisar Miranda,
Maria och Klara i A, men jag ville också gå med Kristin i B. Men där va en
lärare som berättade sagor om 2 världskriget så där ville jag inte gå. Men
då hade alla lärare frågat Kristin vad jag ville gå i för klass och hon
trodde jag ville gå i hennes klass. Så när min fröken (som hette Desirée)
sa alla klasser, och jag fick höra att jag skulle gå i B började jag gråta,
i mängder.
En kille som gick i min klass kom fram till mej och försökte trösta mej med
att han inte heller var nöjd där han skulle gå… Det hjälpte inte, men
envis som jag är så fick jag min vilja igenom och fick fortsätta i A.
I fyran blev jag ihop med Kaspar föresten. Vi var ihop i ett år ungefär.
Han skickade massa kärleks brev som jag aldrig svarade på, så jag förstår
varför han gjorde slut. Jag tycker han gjorde slut lite olämpligt. Det var
den dagen jag skulle åka till Mallorca. Men, jag kom över honom snabt och
inte så långt efter hade han en ny tjej, Vendela! Min bästa vän… Jag
hittade också en ny kille och vi 4 umgicks väldigt mycket.
Sen när jag gick i sexan fanns det inte plats för alla i skolan så alla
sexor fick flyttas till en annan skola som hette Mariaskolan. Där gick vi
sexor från Hallvik (som jag gick på), alla sexor från Husa och några
särskoleklasser. Det var jätte tråkigt att gå där, man fick tex gå till
Hallvik varje gång vi hade jumpa. Det var den tiden Kristin började ge sej
in i vuxenlivet… Det var då hon fick sin mobil, en blå stor eriksson. Hon
var så stolt över den och satt och skröt jämt om den. Men, den gick helt
sönder efter ett tag, luckan trillade bort, antännen åkte av, knapparna
fungerade inte. I sexan valde jag också vilket språk jag tänkte läsa. Jag
valde då engelska/svenska för jag är inget smart barn när det gäller
engelska. Men jag förstod snabt att jag aldrig skulle kunna lära mej
mycket där, våran lärare som hette Adam satt bara och sjöng egna sånger för
oss på engelska, som han hade hittat på själv. Det var inte så kul.
Sen började jag 7an där det var väldigt många okännda personer. Till 7an
valde jag Miranda, Kristin och Vendela… Det var en enda som jag kännde
igen i klassen, det var Justin Johnsson. Han hade jag gått i samma dagis
med i några år. Klassen tyckte jag var kass. Första dagen var jag och min
pappa försena så vi sprang… Rickard trodde jag var Kaspars storebrod och
blev lite paff när jag förstod att han skulle gå i min klass. Min klass har
förbättrat sej facktiskt och nu har vi till och med ganska kul.
Skolresan till Mörkö var riktigt kul. Några i klassen filmade skolresan som
vi sedan kollade på… Våran svenska lärare lovade att kopiera filmen så
att alla skulle få den men det har han säkert glömt, för att jag skulle
gärna vilja ha den filmen…
Jag längtar i alla fall väldigt mycket till gymnasiet men tänker ängna en
tanke till den gamla Havedalskolan någon gång kanske.

Cecilia Marklund

Mina skolår!
Hej. Jag heter Helena. Snart ska jag fylla 15 år. Jag och mina klass
kompisar ska snart gå ut i 9:an. Det kommer att bli jätt kul. Men alla dom
åren som jag har gått i skolan så har det hänt jättemycket. och det känns
nästan som en avslutning av 9:an att skriva vad som har hänt alla dessa år
från 1:an till 9:an.
Mina skolår!
I 1:an så gick jag på en liten skola som hette bäverdammsskolan.
Bäverdammsskolan låg bredvid ett pensionat. Min lärare som jag hade va den
snällaste person man kan tänka sig. Hon va till och med snällare än olivia.
Hon förstod vad man menade och lyssnade verkligen på vad man sa. Hon var
den bästa. När jag började på bäverdammsskolan så var jag inte mer än 6 år.
Man kan säga att dom lät mig gå på skolan för att dom skulle göra ett
projekt och se om 6 åringar kunde va lika ”smarta” som 7 åringar. Projektet
bryde jag mig inte om jag tyckte bara att det var roligt att träffa andra
barn och gå i skolan. En gång varje vecka kom en av pensionärerna ner och
berättade historier om en massa grejer som han hade gjort.
Jag kom ihågen gång så låg han inne på sjukhuset. När han kom tillbaks från
sjukhuset så berättade han vad som hade hänt och varför han fick ligga inne
på sjukhuset, vad dom gjorde med hans skada. Vi var väldigt fascinerade av
hans berättelser. När jag gick i 1:a klass blev jag också retad för att ha
glasögon, dom kallade mig för glasögonorm varje morgon, på rasterna, ja
varje dag.
Men det bryde jag mig inte om. Året gick och vi skulle flytta. Vi flyttade
till Fredhäll. Då var min nya skola som hete Klastorpsskolan. Där började
jag 2:an. Ni vet nog hur det är gå in i det klassrumet och se alla nya
ansiktena stirrande på dig sen så fort man satt sig ner började dom viska
saker om mig. Man kunde bara tänka på vad dom sa. Kolla in vilka fula
kläder eller ucsh nej inte en glasögonorm. Men 2:an överlevde man i alla
fall. Även om man inte hade några vänner så gick det ända bra med att börja
lära sig nya saker som att räkna matte, läsa och lära sig alla bokstävers
uttal m.m. Åren gick men dom skolåren hände inte så mycket, förutom när min
klass skulle åka till ronneby så fick inte jag följa med för att jag spyde
vid övergångsstället vid skolan och jag fick se alla åka iväg medans jag
väntade på att skolsystern skulle köra hem mig. Det var det värsta jag
varit med om.
Skolåren gick och gick och det tog lång tid innan jag fick några kompisar.
För det mästa lekte jag med min stora syster som är 2 år äldre än mig vi
lekte på rasterna och pratade mycket. Hon var min ända vän tills i 5:an då
träffade jag cecilia och minna på en rast då jag inte hade lust att gå ut
och leka i snön stannade jag inne och vandrade omkring i byggnaden. Efter
ett tag så gick jag förbi en ”grupp” som spelade kort. ”Gruppen bestod av
Denise, minna, cecilia, marie, Leia och ulrika. Så jag frågade om jag fick
vara med och det fick jag. Ända sen då har vi varit vänner. Jag har oftast
tyckt om minna mer för att hon är mer lik mig än vad cecilia var men hon
kunde också vara snäll mot mig.
Nu gick vi i 6:an och gud vad vi kännde oss oövervinerliga vi var störst på
skolan och skulle snart börja 7:an. Så vi skulle ju börja 7:an och byta
skola få nya klass kompisar. Det var mycket som hände på en gång. Sommaren
kom och jag blev mer och mer ivrigare för varje dag som gick. Tänk dig att
börja en ny skola med nya klassrum nya klass kompisar, nya lärare. Mer
spännande kan det inte bli. Dagen var här. Dagen då vi skulle träffa våra
nya klass kompisar. Det var en hektisk dag. Dagen där på fick vi gå på
olika lektioner som vi brukade göra bara det att vi hade inte samma
klassrum hela tiden som innan utan nu fick vi leta reda på dem och jag kan
säga dig det tog ett tag innan man hittade något klassrum så man kom ofta
försent. Det som var nytt men ganska tråkigt var att vi hade väldigt många
prov innan kanske man hade många små förhör typ 6-7 små förhör till varje
vecka. Nu hade man ca 5 läxor ca 3 stora läxor som innerhöll ett stort
förhör, sen kanske man hade ett stort arbete som man skulle visa upp för
klassen. Dom dagarna var man väldigt närvösa för. Det man oftas gick och
tänkte på eller det man fortfarande går och tänker på var tänk om jag bara
svamlar och ingen fattar nåt. tänk om jag svimmar. tänk om jag läser fel
eller svarar fel, tänk om jag får IG. Det var den mest oro väckande frågan.
Men det mesta gick bra. 7:an var väl okej. 8:an blev mer oro väckande för
nu skulle vi få våra första betyg och det var det nog ingen som gillade. Åt
minstonde inte jag.
Under 8:an så fick jag, minna och cecilia många nya kompisar när vi var med
i Lucia tåget. 8:an gick bra vi hade nya kompisar, fått våra första betyg,
varit med i Lucia tåget och vi skulle bli störst på skolan igen. Den första
terminen av 9:an gick väl bra man höjde sig i några ämnen och kanske sänkte
sig i några. Nu på slutet av terminen var vi tvugna att välja ett gymnasium
att gå på. Det var det viktigaste och det svåraste valet jag någon sin har
gjort. Men det är skönt att ha det gjort. Jaha nu står man här redo att gå
ut i den stora världen men ändå inte redo att släppa taget om barndommen,
vännerna, lärarna, föräldrarna och inte om dom bästa lärarna man haft eller
bästa vännerna. Man måste släppa taget någon gång bara man vet att det inte
är för tidigt. Att ha gått här på havedalsskolan har varit som ett litet
äventyr. Man vet aldrig vad som kan hända här. Och det är alltid någon
lärare som hittar på något nytt hela tide. Dom roligaste lärarna är dom som
hittar på hyss och har ca samma humor som eleverna.
Men det har varit lärorika år här på skolan och jag kommer alltid att
minnas alla lärarna speciellt Acke, olivia, Johannes, Benzing.
För att dom har varit dom bästa lärarna.
SLUT!
Av: Helena Hallberg
9F

Från 6:an till 8:an…
Jag är en kille i 16års åldern och jag sitter här och tänker på min
skolgång. Jag kommer ihåg att jag har haft det tungt i många avseenden men
det har gått väldigt bra i de olika ämnena. Det började i slutet av femman:

Jag gick på Hallvik och hade några kompisar som hette Fredrik och Robin, de
var mina allra bästa kompisar just då. Vi gick hem efter skolan, lekte i
ravinen, vi till och med snattade godis på Statoil. Men en dag så kom det
en ny kille till skolan som hette Filip och han kom att bli min nya
”superpolare”. Han spelade ishockey och var jätteduktig på fotboll, han var
faktiskt nästan lika bra som mej. Vi började prata och leka med varandra på
rasterna, spelade fotboll och lekte ”dunken”.
Dunken va likadant som kurragömma med datten.
Jag ville börja spela ishockey och sluta på fotboll som jag hade spelat
hela mitt liv.
Först så fick jag inte för mamma men min pappa ville att jag skulle ”bli en
man” när jag blev stor så jag började i hv i början av sexan. Efter det
beslutet skulle mitt liv förändras totalt.

Det var i desember i sexan på vägen hem från skolan. Jag gick och visslade
lågt för mej själv på en låt från doktor Bombay som jag alltid hade tyckt
om, då fick jag en hård, isig och välkramad snöboll mitt i nacken.
Jag rykte till och kände snön rinna ner i nacken men jag brydde mej inte så
mycket om det. Det ända jag blev rädd för va att när jag vände mej om stod
Robin och Fredrik där med skolans ligister och hånflinade åt mej. Jag
sprang hem på två minuter i ett enormt tempo, jag hade nämligen Också en
sju helsikes kondition. När jag klev innanför dörren va det ända jag tänkte
på, Robin och Fredrik som hade varit mina bästa kompisar ända från att jag
låg i vaggan nästan. Jag hade svikit dem för en sportfåne som kallades
”Avik”, Filip alltså.

Varje dag gick jag med Avik, vi spelade hockey överallt, det fanns inget
annat i våra liv just då. Vi hade hockeyträning i snitt varje dag så det
fanns bara Filip och Patrik, Patrik spelade också hockey. På rasterna i
skolan blev vi kallade divor för att vi va så bra på allting. Vi var bäst
på bandyn och fotbollen på rasterna och också bäst på alla prov vi hade. Vi
blev vältränade på hockey|träningarna så då blev vi också kallade
”spännbögar”.
Det var en rast i mitten av mars tror jag, vi hade vunnit bandymatchen och
skulle precis gå in då jag kläcker en förhållandevis ganska spydig
kommentar:
”Det gick inte så bra för er där ute dö!”.
Då blev motståndarna förstås arga så de försökte slå ner mej och Filip, jag
vet inte exakt vilka det var men det var så skönt att spöa upp dem riktigt
hårt så de knappt kunde stå på benen efteråt.
Det var jag och Filip hela sexan ut och vi gjorde allt roligt tillsammans.
Efter sexan kommer sjuan, då får man välja några kompisar man vill gå med i
den nya skolan Havedal som det kom att bli för oss. Jag valde naturligtvis
Filip till samma klass och så valde jag Patrik, jag hade lite svårt att
välja den tredje men till slut blev det en som heter Enar som också va en
go kille.
Vi fyra valde varandra kom vi fram till så vi va verkligen jätteglada och
trodde vi skulle få gå i samma klass.

Sexan var äntligen slut och sommarlovet hade börjat för två månader sen.
Jag hade varit i viken med Patrik och Enar medan Filip hade varit i
Turkiet… Det va inte alls samma känsla och inte lika roligt att vara med
Patrik och Enar som att vara med Filip. Resten av sommaren va jag bara med
Filip och vi gick och längtade till Havedalsskolan, vi hade hört så mycket
bra om den.
Vi var nere på Havedalsskolans skolgård varje dag, det var en skola med
fyra byggnader och några bord och bänkar och naturligtvis en innebandyplan
där man kunde spela bandy och fotboll mm.
När det var en vecka kvar till skolans start kom det ett brev hem till mej
där det stod vilken klass jag hade kommit i, jag låg och grät två kvällar
irad. Jag hade nämligen kommit med Patrik som jag tyckte minst om av de tre
som jag valde. Filip i sin tur hade kommit med Enar och några snälla och
söta tjejer ifrån våran skola.

Filip och jag var mycket besvikna efter en vecka i sjuan, vi träffades för
lite och vi fick inte spela bandy som vi ville. I högstadiet som vi nu gick
i satt man antingen bara och pratade med kompisarna eller pluggade till
läxorna man fick ifrån de nya lärarna. Jag vara nere hos kuratorn och
snackade om klassbyte och mamma ringde till min lärare, detta gjorde vi
många gånger.
Det fanns ett väldigt stort problem med i det hela, det var nämligen så att
i Filips klass gick även Fredrik och Robin som jag och Filip hade varit
mobbade av i hela sexan. Tiden gick och jag blev mer och mer insatt i
situationen så jag fick bara ta dagarna som de kom och vara med Filip på
fritiden och hänga med en annan kille som hette Anders i skolan.
Hela sjuan var ett rent helvete om man får utrycka sig i ren svenska och
allt detta för lite avundsjuka.
I 8:an hade jag lärt känna klassen lite mer så då blev det genast lite
roligare. Man fick en del nya kompisar som man snackade lite ”skit” med på
rasterna, lärarna hade man också lärt känna lite mer och man insåg att
skolsystemet var perfekt.
Inga ovänner som man fick dras med langre och hockeykompisarna träffade man
varje eftermiddag, nu var livet bra igen.
Klassen hade sina nackdelar men det blev roligare och roligare för varje
dag som gick.
Att byta skola och klass var helt klart en liten nytändning men det kan
verkligen föra med sig problem också om man har otur.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka kan man undra vad som egentligen
hände med mina allra bästa barndomskompisar Robin och Fredrik, va det
enbart avundsjuka på att vi var så duktiga på allting eller va det bara att
de ville vara koola och stå upp mot oss, det kanske tjejerna tyckte va
häftigt.
Man kan nog aldrig få svaret tror jag inte.
Vi var väldigt omtyckta av tjejerna, det sa många i alla fall. Det kanske
va därför att vi va snyggare än dem, som sagt: det får vi nog aldrig veta?

Men om jag får säga min åsikt så tror jag att det är mycket trassel och
oroligheter just för att man är avundsjuk.

Nu har jag precis gått ut nian och har ännu ett val att göra, nu gäller det
gymnasiet. Man får hoppas på det bästa och nu ska jag gå tillsammans med
Filip, det har vi redan bestämt. Jag hoppas att du håller tummarna för mej
och att mitt liv blir som jag vill att det ska bli, även om det trasslade
till sig lite från 6:an till 8:an.

THE END

Mina skolår!

Mina första skolår minns jag inte så mycke av. Förutom att jag hade två
lärare som jag verkligen hatade. Jag tror aldrig att dom tyckte om mig
heller. En av dom drog mig i håret sen efter det tryckte hon hårt ner mitt
huvud i bänken. Detta hände i 3:an. Jag började gråta men torkade fort bort
tårarna för att hon inte skulle se. Sen när jag började 4:an fick jag en
bättre lärare, en manlig. Jag tror 4an var ett bra år för det kom fler in i
klassen då. Ifrån Löväng kom det elever som skulle börja i våran klass. Vi
som redan gick på Skuggetorpsskolan, Satt i ena änden av klassrumet och dom
från Löväng satt på andra sidan. Vi blev rätt bra kompisar. Jag och en
annan tjej bråkade så fort vi såg ögona på varan. Givetvis kom hon från
Löväng och var större och mycke starkare än jag. Ibland gick det bra i
mellan oss och ibland åt helvete. När jag gick i 4:an kom det en kille och
flyttade in brevid oss. Ingen hade bott där på ett tag. Men nu äntligen kom
det en Mamma med två söner. Lena, Markus och Adam. Markus var ett år äldre
än mig och vi blev bra kompisar och sen mer än kompisar. Men när det tog
slut mellan oss prata vi inte med varan på en hel vecka. I 5:an hade jag
blivit riktigt bra kompis med en av tjejerna från Löväng. Vi hade jätte kul
tillsammans. Men det var också i feman jag fick det hårda slaget, att mina
föräldrar skulle skilja sig. Jag hörde till och med när dom bråkade om det.
Jag tror att det är varje barns värsta mardröm att få höra. Men men
mardrömen var inte över än. Några veckor senare blev det värre. Först
började dom med lappar och onda blickar. En av mina kompisar visade mig
lapparna jag visste inte va jag skulle säga. Men det värsta var inte själva
mobbingen jag blev sårad av utan att dom hade varit mina bästa kompisar.
Inte nog med att dom mobba mig innan det hade de gjort så att den jag var
tillsammans med då. Gjorde slut och blev ihop med en av dom! Och när man
blir mobbad mår man jätte dårligt. Det känndes som ett rent helvete. Detta
händer när man blir mobbad.
1. Sjunker själförtroendet i bått.
2. Man har ingen att prata med.
3. Mår man inte bra går det heller inge bra i skolan. Mina betyg var i bått
dom med. Men när mobbingen var slut var det dags att välja vad man skulle
läsa för språk i sjuan. När jag började sjuan fick jag en jätte bra kompis
vi gjorde allt tillsammans. Vi va med varandra i skolan jämt. Vi ringde
till varandra kvällar och hälger ibland fler än en gång på samma dag. Vi
Hjälpte varan i skolan, trösta varan när vi var ledsna. Hon kände mig utan
och innan. Jag tror hon kännde mig mer än vad jag själv gjorde. du får
fortsätta och läsa på kladen tyvärr
När vi gick på Sandra dansa vi och hade inga problem. Jag träffa en kille
från Hagskog. Han var nog den elakaste man kan finn tror jag. Men jag hade
ju min bästa kompis som fanns där för mig alltid. Och jag fanns alltid där
för henne. Sen kom 8:an och som alla mina andra kompisar frös hon ut mig
också. Det trode jag aldrig faktist om henne jag trodde hon var bättre än
så, jag hade tydligen fel, tyvär. Nu måste jag ärligt säga att jag saknar
henne jätte mycke Hon fanns alltid där för mig. Men nu da visst jag ha en
jätte bra kompis nu som jag tycker jätte mycke om, men det är inte samma
sak. Hon känner mig inte utan och innan hon märker inte alltid när jag är
ledsen. Hon finns ju där men inte på samma sätt som det hon gjorde. Hon
finns ju fortfarande där för mig säger hon men det är inte som förut. för
mig. Hela sommar|lovet var jag med en annan tjej. Ärlig talat jag tror inte
vi hade så myck gemensamt (sommaren mellan 8:an – 9:an). Nu tycker jag mest
att hon är en riktig ragata. Och det sommarlovet som var från 8an till 9an.
Bråkade jag och min pappa så fort vi såg varan. Nu bor jag bara hos min
mamma. För att pappa tycker inte om mig och jag tycker inte om honom
längre. Jag var nog aldrig ens önskad att finnas för honom. Jag har alltid
varit ”pappas gull” men inte nu längre. Han sluta nog att tycka om mig när
dom skilde sig. Jag vill ha tillbaka min pappa som jag hade före dom skilde
sig. Men jag vet att det bara är en dröm och att det kommer att förbli en
dröm. Men nu när jag går i 9:an har jag det jätte bra, jag har bra kompisar
och en underbar pojkvän. Som stöttar mig och alltid finns om jag vill
prata. Enda saken i mitt liv som jag saknar är pappa. Jag vill ha honom som
han va förut, jag vill kunna berätta saker för honom. Och att jag ska kunna
va med honom på vissa saker. Och att han ska kunna kramma om mig och säga
”Anna, jag älskar dig”.

Mina skolår!

Jag var sex år och skulle börja skolan. Jag minns att det kändes väldigt
nervöst, men samtidigt roligt. Det kändes som om jag skulle bli äldre
direkt, bara för att jag börjad 1:an. Jag kände bara fyra stycken av dom
som skulle börja i samma klass som mig. fyra av tjugo kändes lite men det
fanns i alla fall någon jag kunde anförtro mig åt och det kändes bra.
När jag vaknade av klockan på morgonen var jag full av energi. Jag bara
längtade tills jag kom till skolan och fick träffa alla nya kompisar. Jag
tog på mig mina finaste kläder och lite läppstift, så jag kände mig extra
fin. Eftersom det var första dagen i skolan, så följde mamma med. När vi
kom till skolan, var det första jag såg fullt med barn som lekte på
skolgården. Jag tog en rockring och började ”rocka”. Efter kanske 10 min
hörde jag en röst säga
– Kom in.
Det var våran fröken. Hon presenterade sig som Gunilla och frågade sedan
var och en vad dom hette. Allt kändes väldigt nervöst men efter ett tag
lättade stämningen. Det är ungefär det jag minns ifrån min första skoldag.
Senare under 2:an hände det inte så mycket förutom att vi fick en ny elev i
klassen som hette Sara och kom från Göteborg. Hon och jag blev snabbt
kompisar.
I 3:an började en tjej som hette Sofia hon hade bott inne i Falun förut. I
3:an längtade man mest efter att få börja 4:an då var det som att ha blivit
ett snäpp äldre på nått vis. Man fick nya lärare och man fick gå med dom
äldre. Dom äldre betraktade man nästan som gudar, man ville bli precis som
dom.
Sen när vi började 5:an blev vi ihop|flyttade med den dåvarande 6:an
eftersom dom var så få i den klassen. Då kändes det som att man var äldst
på skolan. Det var först då man började tycka att alla andra var så små och
barnsliga. Jag kommer ihåg en sak med vår klass och det är att vi var
jätterädda för sprutor. Så fort vi fick höra att det var dags för
stelkrampssprutan så blev det ett jädra liv, precis alla pratade om det men
det brukade alltid gå bra i alla fall. När vi gick i sexan fick vi veta att
vi skulle byta skola. Vi skulle börja på Wicksellska Skolan, som kallades
för Wicke. Vi skulle få välja 3-4 kompisar att gå i samma klass som,
eftersom vi skulle dela våran klass i tre grupper, som sedan skulle gå i
varsen ny klass. Så dom vi valde skulle bli våra första kompisar på skolan,
eftersom vi inte kände någon annan än.
När vi hade skolavslutning i 6:an gjorde vi om en låt så vi sjöng om alla
lärare vi hade haft på Ronneviks skolan. Den var väldigt uppskattad.
Under det sommarlovet mellan 6:an och 7:an var jag väldigt nervös inför
nästa termin i en helt ny skola med massa elever som man aldrig hade
text saknas Skolan var jättestor! Jag minns att jag var rädd för att
aldrig hitta till lektions|salarna eftersom dom är nummrerade med olika
nummer beroende på vart i skolan man är. Men när man väl började i skolan
så tog det inte så lång tid att lära sig, som tur var! När man gick i 7:an
såg man upp på alla som var äldre, vill säga 8:erna och 9:erna. Precis som
på lågstadiet. I 7:an brydde man sig inte om betyg så mycke, men sen när
man kom upp i 8:an då började man tänka på att man skulle ha höga betyg och
allt sådant. På våren i 8:an var det mycket prov och det var då jag blev
riktigt skoltrött Det hade jag med mig när jag började 9:an och det var
inte bra, eftersom man måste sattsa ännu mer nu så man får höga poäng så
man kommer in på den linjen som man vill på gymnasiet. Jag tycker det är
fel tid att ställa sådana krav på oss, det händer så otroligt mycke annat i
vårt liv nu. Visserligen säger dom att man lär in bättre när man är ung,
men det är en jobbig tid.
Nu nyligen sökte jag in till gymnasium och jag får reda på om jag har
kommit in någon gång i Maj. så vi får se hur min framtid blir.

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på åren som har gått så känns det konstigt att jag
har gått nio år i skolan, tio år om man räknar med förskolan.
Året var 1993, jag skulle börja för|skolan.
Jag gick in på förskolan som en ensam cowboy, när jag kom in i lekrummet
såg jag en kille som satt i ribbstolen, nedan för ribbstolen låg det en
madrass.
De första bevingade orden jag sa var:
– Men hoppa då!
Pojken i ribbstolen hoppade ner och undrade vem jag var?
Mitt namn var John och pojken som hade hoppat ner hette Olof (som senare
skulle bli min bästa kompis) Åren gick och jag började skolan och fick en
lärare som hette Karin Martinsson.
Hon lärde oss vad siffror hette och vad man använde en kondom till. Sen kom
jag upp i 3-4:an och fick en lärare som hette Pelle björk, han var den
käckaste läraren jag haft någonsin.
Han lärde mig mycket även fast han hade en SAAB.
I 5-6:an fick vi en lärare som hette Kenneth Nilsson.
Han spelade/spelar i ett band = creedence clear water band ett cover band
åt creedence clear water revivel.
En gång satte vi häft stiftet på hans gitarr då blev han inte glad

Mina skolår2
En annan gång råkade jag ha med mig en häft pistol som låg i Jackfickan Jag
upptäckte att den låg där på rasten Vi gick till gungorna och sköt lite i
sanden, detta såg givetvis förskole barnen, sen blev det ett j-a liv på
kenneth.
I 6:an körde vi alltid råbandy, råfotboll och ”herre på täppan”.
En gång dängde jag huvudet på Fröler i bollplanket.
I 6:an åkte vi till till danmark på skol resa.
1:a kvällen gick jag och Olof ut från hotellet och ner i en källare, vi
hörde musik där nere så vi trodde det var ett disco. Vi gick ner för en
trappa och kom in i en hall där var det en massa neon rör och rökigt.
Vi gick vidare in genom en dörr där såg vi två nakna tjejer som stod och
dansade.
Sen kom två biffiga vakter och körde ut oss, det var en porrklubb. 2:a
kvällen gick vi på tivoli. Alla danskar rökte och lyssnade på Aqua och dom
hade reflexbyxor allihop.
Jag och Olof åkte en karusell 23 gånger innan han vågade åka dom stora berg
och dal banorna.
I den största banan spydde den dansken som satt i första vagnen så det kom
på oss i tredje vagnen.

Sen åkte vi hem.

Slut

Mina Skolår

Jag kan sitta här idag och tänka på alla mina skolår. Alla minnen, och alla
kompisar man har tappat kontakten med.
När jag började ettan, minns jag hur alla fjärilar i min kropp från topp
till tå började komma fram i mig. Jag tyckte att det var läskigt. Även om
jag visste att mamma fanns där för mig. Jag tyckte aldrig om den första
dagen i skolan.
Idag kan jag sitta och fråga mig varför, jag går hellre om ettan än nian.
Men när jag satt där på bänken med mitt namn på, så ville jag bara bort.
Jag ville inte existera längre, Men klarade mig faktiskt bra. Allra mest
tycker jag om 6:an. Då var jag cool. alla såg upp till mig. Jag var störst,
bäst och starkast. Ingen vågade gå på mig. Mestadels så var jag med
killarna i klassen. Det gjorde mig cool, för ingen vågade säga något till
dom.
En rast i sexan, när det var snö, så hade jag satt mig ner på en kille jag
var väldigt kär i. Jag tog upp en isbit och kastade den på hans läpp så den
sprack. Jag fick börja spring så fort jag kunde. Det var nog den roligaste
rasten i mellan|stadiet som jag kan komma på nu. Sen så började jag 7:an,
fick träffa nya folk, ny klass och så var man minst igen. Men min store
broder gick i 8:an då, så jag kände mig trygg på ett sätt. Men kände även
en nervositet på hur jag skulle komma till rätt sal på alla lärare och
sånt. Man var fegisar!
Nu går jag i nian och sitter och väntar på att få komma ut till
verkligheten se mig omkring på nya ställen, bli minst igen. komma till en
ny skola och läsa vidare, vara mer seriös ta mera ansvar för skolan.
Efter alla dessa år i skolan har jag lärt mig vad skolan vill få ut. Det
ska bli jätte gott att få lämna grundskolan och att få ytterligare ta ett
steg längre fram. Jag kommer nog att sakna slappheten på Wicksellska
skolan. Men det ska bli jätte kul at återigen få träffa nya folk med andra
sidor, man kanske t.o.m får träffa sin kärlek om man har riktigt tur.
Att byta skola också ska bli ett nöje. Få komma till en ny stad och plugga
för framtiden – känna lyckan spreta mellan tårna. Gud så kul kanske t.o.m
flytta hemifrån. Allt kan hända. Jovisst!

Av Susanne Bergström

Din uppsats började bra med minnen från ettan – och sexan men jag tror
att du kunde ha gett lite flera exempel från dina skolår.

Mina skolår!
Jag minns att när jag var liten, när jag gick i typ 1:an eller 2:an. Då
hade jag stor respekt för dom som var äldre än mej, de som gick i typ 4:an,
5:an och 6:an. Så är det inte nu längre, de i 1:an har ingen respekt för
oss som är äldre!
När jag gick i 5:an byggde dom om våran skola. Min klass var den enda
klassen som fick gå kvar när dom byggde om, vi hade vårat klassrum i en
liten barack brevid där dom byggde! Det var vinter och kallt ute!
När man går i sexan ska man ta en spruta… Jag och en tjej till i min
klass hade hört en del om sprutan, att den var stor och att den gjorde
jätte ont… Vi var såå nervösa! Vi kunde inte sitta stilla och jobba, vi
låg på bänkarna, under bänkarna, vi satt i taket… Och vi var på toa
hundrafemtio gånger… Och sen när det väl var varan tur gick det fort och
vi kännde ingenting… eleven har här ritat en glad min
Varje påsk i mellanstadiet fick våran klass låna en äggkläcknings maskin,
det var lika kul varje år, att få se hur många kycklingar vi fick. Alla i
klassen brukade få varsin, men iblan fick några ha en tillsammans. Vi
matade dom, lekte med dom på våra bänkar och tittade i böckerna.
Sedan hade vi val i sexan…
Vi var upp och hälsade på i skolan. Det var pinsamt tycker jag. Så mycke
nytt och nya människor. Sen blev det sommarlov, sommarlovet tog slut
väldigt fort… Nu skulle man börja i den nya skolan… pirrit. Förut var
man störst, men nu är man minst igen. Första dagen i sjuan… Jag gick till
bussen med små steg, när jag kom till busshållsplatsen stod det bara äldre
där, jag tyckte det var pinsamt, men det blev bättre sen när vi hade satt
oss i bussen. Vi kom till skolan, vi gick till det klassrum vi skulle vara
i. Vi lärde känna varandra och allt blev så kul!
När vi gick i åttan var vi på skolresa till Göteborg! Det var nog den
roligaste skolresan jag har varit med om! Vi åkte buss tidigt en morgon, vi
sov lite på vägen dit, alla var trötta. När vi kom dit fick vi gå på stan
ett tag sen skulle vi mötas utanför ett museum. Det var ett roligt och
intressant museum. Sedan när vi varit där skulle vi göra det alla hade
väntat på… Vi skulle gå på Liseberg! Vi var där några timmar, jag tror
att jag åkte nästan alla karuseller… Men sedan var det slut på det
roliga… Vi skulle åka hem. Sitta i en buss igen. Men vi hade ganska kul i
bussen också, vi sjöng och skrek. Det var några som försökte sova. Och
nu… nian!
Vi har ju jämt valt till gymnasiet… Så nu är det bara att vänta för att
se om/vad man har kommit in någonstans…
Det ska bli väldigt kul att börja gymnasiet, få göra vad man vill!
Träffa nytt folk och så!

//Desirée

Mina Skolår

Hej jag heter Fredrik, jag tänker berätta lite om mina skolår. När jag
började ettan var allt frid och fröjd. Då tyckte jag att skolan var det
roligaste som fanns. Jag gick i 1-3:an i Mullbäcken. Min klass var inte så
stor, vi var tre stycken i ettan. Det var jag, Per och Tomas. Det gick
väldigt lätt för mig i skolan. Det var bara det att jag kunde inte läsa än.
Men tiden gick och så var första året i skolan slut. Jag tyckte alltid att
läsåret gick väldigt fort. Men snart börjar ju tvåan, tänkte jag. Tvåan
gick lika lätt som ettan, fast i tvåan började jag att läsa lite. Och i
trean läste jag som alla andra, ändå hade dom läst i ett år längre än mig.
Efter att jag gått ut trean la dom ner Mullbäckens skola, så jag fick börja
fyran i Lysekil. Det var inte det roligaste till en början. Man kände inte
särskilt många. Fast några hade man ju spelat fotboll med. Fast det gick ju
bra ändå. Jag hängde med i skolan riktigt bra tycker jag. Sen började jag
femman, jag tyckte fortfarande om skolan ganska mycket. Nu har man ju lärt
känna alla i klassen. När jag började sexan började skolan bli tråkig.
Ibland kunde jag nästan somna på lektionerna. För jag var så skoltrött.
Allt började bli tråkigt. Sedan när jag började sjuan så blev det lite
roligare, ny skola och nya vänner. Det började gå bättre i skolan, bättre
än i slutet på sexan iallafall. Sjuan var som en nytändning för mig. Och så
var det ju det att man ville inte bli efter alla andra. Så det var bara att
jobba på som attan. I början på sjuan var vi på lägerskola för att lära
känna varandra bättre. När vi kom dit fick vi se våra sängplatser. Jag
skulle ligga i samma hus som Per, Daniel, Erik och Magnus. Jag, Per och
Daniel hade en varsin säng medan Magnus och Erik fick dela säng med
varandra. Våran stuga låg långt ovanför alla andra. Så när vi skulle gå
tillbaka till dem andra så gick vi fel och gick världens omväg. Så när vi
kom tillbaka var dem ”lite” arga på oss. Sen gick vi tipspromenad, det var
bara drygt. Senare på kvällen fick vi åka lite skogstraktor. Vi fick även
köra lite. Sen fanns det dem som bada, men det gjorde inte jag aldrig i
livet. Sen skulle vi gå och lägga oss. Men jag, Per och Daniel orkade inte
sova, så vi gick ner till brudarna istället. Magnus och Erik låg kvar. Vi
gick och lade oss Klockan två eller nåt. Nästa morron gick vi upp och åkte
hem. Det var det enda roliga vi gjorde i sjuan tror jag. I åttan började
det bli drygt med skolan igen. Vi åkte till göteborg i åttan. Där var vi på
Universeum och såg på en massa häftiga grejor. Sen var vi på Liseberg
också. Jag och Daniel åkte bergochdalbanan ungefär 20 gånger eller nåt. Jag
och Per skulle åka Coloradon så vi köpte ett varsitt regnställ, fast jag
hittade inget hål att stoppa huvudet i så det kvittade. Sen åkte vi hem,
det var drygt, det tog ungefär 3-4 timmar eller nåt. Vi var hemma vid tolv-
ett nångång, så jag var ganska trött. Vi gjorde inge mer särskilt i åttan
heller tror jag. När jag började nian var jag så trött på skolan så jag
visste inte vad jag skulle göra. Första terminen i nian var en ren plåga
för mig. Jag hade aldrig varit så skoltrött som då, men nu efter jul har
det börjat gå bättre. Jag känner att jag vill få upp mina betyg. Jag hoppas
att jag fortsätter med den tanken.

Slut

första sidan av texten saknas
i Kalmar. Mina föräldrar heter Susanna och Olof och de har betytt väldigt
mycket för min utveckling och utbildning. Efter några år utomlands (USA) så
flyttade vi till Linköping. Utan kompisar och trygghet började jag på dagis
i Visingsöskolan. I början trivdes jag inte alls men så småningom träffade
jag kompisar och livet började leka. Några av de här kompisarna går nu
fortfarande i min klass bla ”Berra”, ”Tompa” med flera. 1994 började jag i
första klass på Visingsöskolan. Jag kommer fortfarande ihåg dagen då alla
satt samlade i klassrummet och såg granskande på varandra. Jag började
”ettan” utan några färdigheter alls. jag kunde ju varken skriva eller läsa
och det gjorde det hela inte lättare. Veckorna gick och jag lärde mig
snabbt alfabetet och matte knepen. På rasterna spelade vi alltid fotboll
och detta var det roligaste jag visste. Jag stannade alltid kvar efter
skolan och stod och sparkade mot någon vägg. Mamma blev alltid lika arg när
man kom hem med trasiga byxor, skrapsår på knäna och grus i håret. Allt
detta som ett resultat av skolans grusplan. Bara för att jag ägnade mycket
av min tid på fotbollsplanen var jag inte dålig i skolan, utan tvärtom. Jag
läste alltid klart böckerna snabbt och räckte upp handen ofta. Min
dåvarande lärare Hasse Grankvist berömde ofta min flitighet. Ok, nog med
skrytet. Det fanns självklart negativa saker under det här året och ett
minne kommer jag ihåg starkast. Det hela hände under en rast. Det var en
varm dag. Jag och några kompisar var ute och lekte i skogen, plötsligt
hittade vi en stor gammal ihålig stock som vi (mogen som man då var)
började sparka på. Oturligt nog innehöll stocken ett stort getingbo med
uppretade inneboende. Alla började springa utom jag som snavade och fick
ett stort antal getingar över mig. Jättekul tycker väl ni men jag blev
faktist inlagd på Råviks sjukhus. Nog om det tråkiga. Dagarna fortlöpte och
helt plötsligt gick jag i andra klass. Jag och mina klasskamrater växte och
blev större, stökigare mm. Vi var en bra klass tycker jag. Några busfrön,
några tysta några smarta, ja allt det där som en klass ska innehålla. Jag
hoppas ni ursäktar mig för att jag inte delar in mig själv i någon av de
nämda grupperna (Ha Ha). Skämt åsido. Andra klass är ett så kallat
”mellanår” således har jag inga större minnen därifrån. Tredje klass
däremot var spännande. De stora idolerna var de stora ”sjätteklassarna”. De
gick på skolgården och spännde sig och jag kommer fortfarande ihåg hur
liten man kände sig. Nu började man även intressera sig för de söta
FLICKORNA. Det var ett ivrigt diskuterande på skolgården och de mest
ställda frågorna var: ”Får jag chans på dig?” och ”tycker du om
henne/honom?” Jag kommer i själva verket inte ihåg vilken tjej jag tyckte
om för tillfället emedan det ändrade sig drastiskt, nästan från dag till
dag. Utbildnings|mässigt var trean lite tuffare. Vi hade mer prov, läxor,
förhör mm. I fotbollen gick det bra. Jag var lagkapten och gjorde en hel
del mål. Dagarna i 3:an var ganska inrutade. Det kunde se ut så här: Gå
upp. Gå till skolan. Gå hem. Äta. Spela fotboll och gå och lägga sig.
Schemat påminner nästan lite om en hunds vardag. Årskurs 4 och 5 är ganska
händelselösa. Bör tilläggas att man växte en hel del och blev en hel del
smartare (Hoppas jag) För att inte göra den här självbiografin tråkigare så
hoppar vi till Årskurs 6. 6:an påminner nästan lite om 70-talet. Mycket
discon, fester och förhållanden. Det var en kul period helt enkelt. Man
blev mer och mer behandlad som en vuxen både i skolan och utanför. Fotboll
på rasterna växte man ifrån. Nu var det i stället uppehållsrummet som
gällde. Där kunde man spela pingis, snacka eller bara sitta och ”jäsa”. Jag
tränade också mycket efter skolan. Både fotboll och bandy. Bandyn började
jag med detta år och kom faktiskt direkt in i Götalandslaget (mycket
stolt). Nämnas bör att vi hade en ny lärare från och med årskurs 4:a. Hon
heter Anita Westerberg och är i min mening en bra lärare. Under detta läsår
tänkte man mycket på bytet av skola och kompisar inför årskurs sju. Man
fick även välja vilka man skulle komma med och jag fick äran att gå i samma
klass som Jonas Sten. Nu kom då den dagen då man skulle börja sjuan. Det
var t. o m mer nervöst än vad jag hade väntat mig. Allting löste sig dock
till det bästa och jag hamnade i en bra klass med bra lärare. En negativ
sak med skolbytet är att avståndet hemifrån till Juliviksskolan är
betydligt längre än till Visingsöskolan. En positiv sak är allt jag lärt
mig och alla nya människor jag fått lära känna. Nog om det! Igår var jag på
uttagning till fotbollsgymnasiet i Sandsbro gymnasiet. Vi får se om jag
kommer in och var jag går i framtiden. Men det gick bra för mig på
uttagningen. De viktigaste personerna i min skoltid är självklart mina
föräldrar men även lärare och elever som jag träffat under åren. Nu hoppas
jag att jag lämnar Julivik med bra betyg och med bara bra minnen. Min dröm
är att någon gång få spela i Svenska fotbollslandslaget men jag nöjer mig
även med att få bli proffesionell spelare i Real Madrid (Ha Ha). Jag hoppas
att ni läsare har haft en lika bra grundskoletid som jag och att ni har
uppskattat den här krönikan.
Mvh// Anders Rydström