Uppsatsämne: Mina skolår

Nu har jag snart gått mina nio år på skolan, och självklart minns jag
fortfarande hur det var när jag var yngre, men när jag ser och framförallt
hör de små sexorna i vår korridor kan jag inte föreställa mej att jag varit
likadan.
Om man skulle jämföra dagens sexor med hur vi var, tror jag nog vi skulle
vara mer som tagna ur en bibel, eller kanske är det tvärtom?
Vad jag däremot minns är hur jävla jobbigt det var i sexan! Alla dessa små
böcker, som aldrig tycktes ta slut, ”Gnugga ord” och vad dem hette. Tror
verkligen lärarna att man kommer lära sig någonting när man för det första
har en skittråkig bok och för det andra, facit står på baksidan. Man hade
ju dessutom inga betyg då, så det spelade egentligen ingen roll vad man
gjorde, det värsta som hände var att man fick en mini-utskällning på
kvartsamtalet, där magistern använde ungefär samma ton som nuvarande
svenska läraren (inga namn) gör, när hon är på glatt humör!
När man gick i sexan, ville man inte sänka sig till femornas nivå, utan man
ville vara som sjuorna! Men som det säkert även är idag, så vill inte sjuor
umgås med sexor, så sexor är oftast bara med sin årskurs. Men ändå skulle
man vara häftig, sminka ögonlocken illgröna, ha kärringrött rouge och
stoppa bomull i tröjan, så kunde man spatsera runt som spinkig clown på
skolgården och leka tonåring.
När det gällde sexornas syn på nior så tyckte man inte längre de var som
jättar, som om man sa någonting skulle doppa ner en i toan och lägga
köttbullar i skorna, nej, niorna var några man skulle låtsas om att man
inte brydde sig om, för dem skulle man ändå aldrig få kontakt med, dem
sitter bara med sina tråkiga svenska nationellaprov hela tiden, så varför
smöra för dem?
Nej, det var sjuorna som gällde, kände man en sjua, skulle allt ordna sig
på högstadiet!
Sexan var ingen rolig tid för lilla mej, ska jag vara ärlig så
var den skittråkigt, och bara en termin kändes som tre år!
Jag lärde mig egentligen INGENTING, utan gjorde bok för bok utan att få in
ett skvatt, eller jo, en sak lärde jag mig, jag ska aldrig bli
mellanstadielärare!

Jag undrar, om sexorna idag har det lika tråkigt som jag hade?
Alla bråk, alla läxor, alla tankar, alla missnöjdheter, alla förjävligt
tråkiga stunder man tvingats dra osäker på om dra är rätt ord med sin
klass!
En vacker dag kanske även dem sitter och långsamt men säkert försöker
förtränga alla minnen från denna plågans årskurs, mitten av barnslighet och
tonåren, sexan.

Mina skolår
Att börja i skolan är nog en av de läskigaste och roligaste sakerna jag har
gjort. Jag började i klass 1c i Enebybergskolan år 1994. Vi var 5 flickor
och 15 pojkar i klassen.
På det allra första uppropet med den nya klassen pirrade det i magen
hela tiden. Även fast jag kännde många av mina klasskamrater från förskolan
och dagis så känndes allt väldigt nytt. När den värsta nervositeten lagt
sig gick uppropet bra. Fröken gav oss en läxa redan första dagen. Vi skulle
ha med oss en fin sten nästa dag. Den skulle vara vår maskot som vi kunde
ha i klass|rummet.
Jag kommer ihåg att väggarna i klassrummet var fulla med bilder på
bokstäver och en sak som började på varje bokstav. Du har säkert sett dem,
de finns i nästan alla låg- och mellanstadie|klassrum. Jag hade emellertid
aldrig sett sådana och jag tyckte att de var jättefina.
Min lågstadiefröken hette Siri Valander och var den snällaste fröken
jag haft under min skolgång. Hon var tyvärr lite för snäll, så vi lärde oss
inte att skriva och stava så bra. Det var något hon inte tyckte var så
viktigt. Vi lärde oss däremot mycket annat som jag tror att jag har haft
större nytta av. Hon tog ofta med oss ut i skogen och jag lärde mig
otroligt mycket om djuren och naturen. Jag kommer ihåg en gång i tredje-
klass när vi var ute hela dagen och lagade nässelsoppa på stormkök.
Av Siri lärde jag mig också att prata inför andra människor utan att
tycka att det var pinsamt. Det var mycket genom att vi klädde ut oss och
spelade teater.
När jag ser tillbaka på min tid i lågstadiet, kommer jag ihåg den som
en enda stor lek.
I mellanstadiet förändrades allt. Vi fick en ny fröken och ett nytt
klassrum, men det var samma klass. Det var nu i fjärde klass som det hårda
arbetet började. Okej, det var säkert inte så hårt men det känndes så
eftersom att jag inte var van. Klassen var tvungen att läsa in allt vi hade
missat under de första tre åren.
Jag har haft mycket kul i den här klassen. Visst jag kommer inte överens
med alla elever och lärare men det är sådant man får ta. Ingen tycker ju om
alla eller hur?
Det jag tror att jag kommer att komma ihåg bäst är alla idrottsdagar
och idrottsturneringar. Det beror nog på att klassen är så
tävlingsinriktad. När det är någon form av sport på gång är stämningen på
topp och alla satsar allt för att klassen ska vinna. Om jag tänker efter så
gäller det nog inte bara spot utan alla tävlingar. Vi vill vara bäst på
allt, och det tycker jag att vi kan säga att vi är också. Vi har bra
resulat på prov och andra skolarbeten och vi vinner ofta i sportevenemang.
Det beror antagligen på att alla peppar varandra till att göra ett bra
jobb.
Jag själv tycker att jag har jobbat på bra under högstadiet. Jag
trodde aldrig att jag skulle kunna uppnå de resultat och betyg jag har nu.

Att börja på gymnasie ska bli kul tycker jag. Man träffar nya
människor och man arbetar på ett annat sätt. Det är bara synd man måste
skiljas från sina klasskamrater. Det kommer att kännas konstigt att inte gå
i samma klass som Julian och Lars som jag har gått med sedan förskolan.
Det ska bli spännande och se vad man kommer ihåg bäst av högstadiet
om några år. Jag har en känsla av att det kommer bli de lektionerna i
Magdas klassrum. Det är då klassen har som roligast.
Min mellanstadiefröken hette Pernilla Claesson. Hon jobbar nu här på
Enebyskolan, så du kanske vet vem det är.
Pernilla var mycket för tidningar och nästan allt vi gjorde hade med
tidningar att göra. Varje morgon började vi med att läsa dagens viktigase
nyheterna högt. sedan diskuterade vi dem. Det tyckte jag var jättekul. När
jag satt hemma på kvällen och såg nyheter på TV kunde jag längta till nästa
dag när vi skulle prata om dem.
Vår klass jobbade på beting, alltså i början av veckan fick vi veta
vad soom skulle vara klart när veckan var slut. Det har jag haft stor nytta
av här på högstadiet.
Något jag kommer ihåg ifrån mellanstadiet är när jag och några
klasskamrater satt i biblioteket och jobbade. Det var sent på dagen så det
var mörkt ute. Det började regna och efter en stund var det världens oväder
med blixtar och dunder. I taket i biblioteket fanns det fönster så man såg
när regnet föll ner över oss, och hur det blixtrade till på himlen. Det var
otroligt mysigt att sitta där och vi ville inte gå hem.
När vi gick i femman åkte vi på lägerskola till Alvesta. Det var
roligt och spännande för det var första gången jag sov borta en längre tid
utan mamma och pappa.
Det var så bra stämning i den klassen och alla var snälla mot
varandra. Jag kommer inte ihåg att det var någon som var utstött. Det var
nog därför ingen hade hemlängtan på den där lägerskolan.
När jag började i sexan hade jag mag-pirr igen. Det var ny skola, ny
klass och nya lärare.
Allting var nytt. Jag hade visserligen med mig Julian H, Lars och Anja
ifrån min gammla klass. Resten av människorna var dock totala främlingar.
Som tur är har jag aldrig haft svårt för att prata med människor så
det gick fort att lära känna de flesta.
Det är svårt att se tillbaka på högstadietiden eftersom jag
fortfarande går här men jag ska försöka.
det verkar som att uppsatsen ordning har kastats om vid kopieringen, då
uppsatsen avslutas med att eleven ”ska försöka” se tillbaka på högstadiet –
vilket eleven berättar om tidigare i uppsatsen

Mina skolår

När jag började första klass tyckte jag det skulle bli roligt att börja
skolan och lära mig räkna och få nya kompisar.
Men när man blev äldre och gick i femman började man tröttna. När jag
började 6:an kände man sig så liten och alla dom äldre niorna tittade på
mig som att jag var en liten myra. Det kändes inte bra att vara minst i
skolan igen det kändes som att börja ettan igen fast man var äldre och
skulle börja sexan och i en ny och helt främande skola.
I 7:an och 8:an började skolan lite mer på alvar och man var tvungen att
plugga mer för att det skulle gå bra för mej men jag tängte, det ordnar sig
jag klarar mig men så är det inte man måste plugga hårt för att komma
någonstans här i livet.
Men nu i nian började jag förstå att skolan inte är någon lek och jag
började plugga mer på prov och läxorna och då gick det bättre för mig jag
fick mer godkända än inte godkända då förstod jag att det inte är en lek
men ibland tänker jag att jag vill gå tillbaka till 6:an och börja om allt
och plugga så jag kan välja den linje jag vill ha och tjäna mycke pengar.
Ibland vill jag gå tillbaka och ändra på mina fel. Men nu går jag i 9:an
och det är sista året i grundskolan och man kan inte ändra på det förflutna
även fast jag vill det. Och nu vet jag att skolan har en oläsligt ord
del av min framtid. P g a skolan kan jag få ett yrke och tjäna pengar så
jag kan försörja min familj sen med mat och sånt man behöver.
Nu när jag ska söka till ett gymnasium är det svårt för man vill gå på en
bra linje så man får ett bra jobb. Och man vill oxå att det ska vara nära
så man inte behöver gå upp så tidigt på morgonen. Och det ska vara roligt
också så man inte får ett jobb sen som man inte trivs med.

Mina skolår
Jag kommer ihåg när jag skulle börja skolan för första gången. Jag var
jättenervös för att jag skulle få nya kompisar och en lärare dessutom. När
jag klev in i klassrummet så välkommnade läraren mej och sa att jag kunde
gå och sätta mej. Jag satte mej brevid en tjej som hette Susanna hon var
jättesnäll.
Senare terminen så var vi bästa kompisar.
En gång så skulle vi på teater och det var första gången för mej, jag
hade aldrig varit på teater förut. Vi skulle se ”Mio min mio” och den var
jättebra.
Nu hade det gått några år och min bästa kompis Susanna skulle sluta i
våran skola och det tyckte jag var jättetråkigt. Hon skulle börja i
Ljungstedska skolan. Vi lekte och höll fortfarande kontakten men inte lika
mycket.
Åren gick och vi hade tappat kontakten.
Och så fick jag också reda på att några i våran klass var tvungna att
byta till b-arna för att vi var för många i klassen. Då vart det ju
självklart att jag fick byta för att jag stod först på klasslistan. Nästa
dag så fick vi gå över till dom och jag ville verkligen inte det, men jag
träffade en ny kompis som hette Sofie och hon var jättesnäll och jag
trivdes faktist i den nya klassen. Jag tyckte faktist att den nya klassen
var mycket roligare. Åren gick återigen, fast ännu snabbare den här gången.

Nu började jag femman och jag och Sofie var bästa kompisar nu. Våran
klass ville göra något roligt och då bestämde vi oss för att ha disco för
ettor och tvåorna. Det gick bra och vi fick ihop tillräckligt med pengar så
att vi kunde åka på en klassresa. Vi bestämde oss för att åka till
Paradiset och övernatta där. Det låg i Vittinge och vi skulle vandra dit
från skolan. Sofies pappa skulle följa med och filma allting. Det skulle
bli kul, när vi kom fram så skulle vi bada men det var för kalt för det, så
vi spelade strut|fotboll istället och då skulle man ha en strut på huvudet
medans man försökte sparka bollen och det var jättekul. Senare skulle vi
grilla korv runt brasan och det var jättemysigt. Vi satt uppe jättelänge
och hade kul med alla spökhistorier som vi fick berätta. Sen när vi skulle
sova så kunde jag inte det, jag låg uppe nästan hela natten men det gjorde
ingenting. Nästa dag när vi vaknade så fick vi köttbullar och makaroner
till frukost det var inte så gott men alla var hungriga så vi åt ändå. Sen
så försökte några bada lite senare på dagen och då var det varmare. Efter
det så var det dags att gå hem och det var jobbigt.
Tillslut var vi hemma och alla fick gå hem.
Månaderna gick och vi skulle börja i sexan det var pinsamt tyckte jag
men jag fick många nya kompisar.
Nu går jag i nian och ska snart sluta det känns konstigt att man ska börja
gymnasiet men ändå kul. Så nu har man gått i skolan i nio år och det har
varit jobbigt men ändå kul. Skolan var ändå roligast från ettan till
femman.

Mina skolår

Jag var i mitt rum när klockan ringde, morsan kom och sa – Nu får du gå upp
klockan är sju, nej tänkte jag det var första dagen i skolan jag skulle
börja i ettan. När jag kom till skolan började vi sjunga en sång bä bä vita
lamm. Efter vi hade sjungit bä bä vita lamm tio gånger i rad så skulle vi
lära känna varandra en hette Anders en hette Henrik ja vi rabblade på med
namnen, sedan var det dags för rast. Det var en tant som kom fram till oss
och sa – Nu är det rast!, Och jag är eran rastvakt, sa hon till oss. Äsch
tänkte vi hon hinner inte och ta oss om vi smiter. Alla i klassen gick till
ett par buskar och viskade ska vi smita, – Nej det kan vi inte sa en tjej
som hette Ninni!,- jo fan, vi ska smita den rastvakten såg inte ut som en
sprint, sa en som hette Pontus, han var coolast i klassen. Nu ringde det
in, rrrrrrrrrrrrrrr.

När vi kom in till fröken igen så fick vi bullar och saft det tyckte alla
var gått förutom Johannes Eliasen för han gillade bara godis.
Efter fikat så smög jag iväg ut i korridoren där sprang jag ihop med Sanne
hon såg ut som en häxa men inte precis hon sa – Vem är du då, sa hon –
Olle, sa jag – Jasså, hur gammal är du då? Sex och ett halvt jag ska snart
bli sju sa jag. Sedan kom fröken arg och hon kanske var en häxa – Kom nu
Olle du får inte smita. Vi kom in i klassrummet igen där satt alla tysta.
Jag fick sitta bredvid Jeremias. Och så började ettan.

Ett år senare
Jag var sju år fortfarande och hade assisten hon hette Annika och var
stark, men ibland så sprang vi igenom hela skolan för jag smet väldigt
ofta.
Nu är det april den fjärde april och jag ska snart bli stor som niorna dom
är ju jätte, jätte, jätte stora tyckte vi. Imorron fyller jag år jag blir
hela åtta år.

Dan där på låg jag i sängen till pappa och mamma skulle komma med 100 paket
hoppades jag i alla fall att dom skulle komma med. Jag tyckte att dom
aldrig kom men jag väntade och väntade men till slut hörde jag något det är
dom, dom öppnade dörren och sjöng det gamla vanliga Ja må och leva. Efter
dom hade sjungit färdigt sin finfina sång så var det paket dags jag fick
inte hundra paket men 10 paket var det i alla fall. Efter jag hade öppnat
alla paketen. Så var det dags för fika, jag fick bullar, saft och en tårta
där det stod Olle åtta år. Det var jätte mumsigt med bullar, men tårtan var
ändå bäst. Efter den dagen så var jag jättetrött och somnade direkt.

Tre år senare
Jag har fått en ny assistent.
Det är den assistenten som jag sprang ihop med i ettan, Sanne alltså, idag
börjar dagen med lite musik med Tone vår musiklärare.
När vi kommer fram till musiken står alla grabbar först och tränger sig för
att komma före tjejerna in till musiken, för nästan alla tjejer i klassen
gillar musik. Men Tone verkar inte vara där så det är låst in till
musiksalen.
Sanne säger till alla att sluta trängas, och säger att Tone är sjuk idag så
vi har ingen musik idag. – Jo det har vi viste sa en darrig och pipig röst.
Alla i klassen vart tysta förutom Johannes han sa vi ska ha Amira. Just det
sa Amira jag har er idag för Tone är sjuk, prutt sa det ur Amiras stjärt
när hon satt sig och efter 3 sekunder satt Amira på golvet för att stolen
hade brakat och gått sönder och det tyckte alla var roligt och alla garvade
för fullt.
– SLUTA SKRATTA FÖR NU ÄR DET DAGS FÖR ATT SJUNGA EMIL !
Och gud vad det lät när Amira sjöng E…….Mi…..l Em….i..l och
det tyckte jag och Sanne var tråkigt så vi gick hem till Sanne och
fikade, det var mycket trevligare att fika en att höra Emil visan
falsk.
Efter fikat hos Sanne så gick vi tillbaka till skolan igen och hade
hemkunskap.

Ett år senare
Nu har jag börjat högstadiet Nu har jag ingen assistent, jo Aron från
Solen kommer imorgon. Undrar vem han är.
På högstadiet är det väldigt stort.
Jag har förresten börjat hos Tage. Han är bög säger Jeremias för han
smeker barn tror Jeremias, det tror faktiskt jag med.
Dan därpå
Aron kommer – Hej! Sa han – Nu ska vi ha skoj! Men först ska ni gå upp
till Tage! Sa Aron.
En dag när Aron var sjuk så skulle vi upp till Tage bestämde jag och
Jeremias att vi inte skulle säga nåt på hela lektionen, sedan när vi
kom till Tage. Sa Tage – Hej barn nu ska vi ha Engelska roligt va! sa
Tage. Vi sa ingenting. – Hör ni barn ska vi ha engelska eller inte? –
Hallå! – Jag ringer hem till era föräldrar om ni inte säger någonting!
Vi var fortfarande knäpptysta.
Nästa dag
Aron kom tillbaka idag efter att haft ont i magen.
– Ja hur gick det hos Tage igår? – Sådär. Sa vi, – Vi var tysta hela
lektionen sa jag. Aron undrade varför – För vi hade inget att säga. –
Men nästa gång så måste ni säga nåt lova det! – Ja vi lovar sa vi.

Tre år senare
Nu så går vi i nian och har Jimmie som lärare. Röda rummet heter det
stället där vi brukar vara, vi har två soffor och tre datorer och en
tv som vi inte kollar på så värst mycket på. Förra höstterminen hade
vi ett stort rum men nu har vi flyttat in bakom det rummet. I det
stora rummet är det lärarrum nu, där gick jag och Jeremias förut men
nu har vi fått en riktig utskällning för att vi inte får gå genom det
rummet.
Sanne har flyttat upp på högstadiet, för nu har hon andra grabbar med
sig. Nu håller vi på med att skriva en uppsats i svenska om mina
skolår.
Och det är det som ska in till vår svensklärare Klara. Hoppas hon blir
nöjd.

Från Olle 9c om mina skolår.
eleven har skrivit uppsatsen på dator

Mina skolår
Första dagen i skolan var väldigt rolig, vi lekte, pratade och lärde känna
varandra. Det var spänande att träffa nya kompisar. Min lärarina var
väldigt snäll. Hon pratade och lekte med oss. Hela första året var ett
väldigt roligt år. Det var roligt att lära sig att läsa och räkna. På
rasterna hade vi väldigt roligt. Vi spelade mycket kula. När man spelar
kula så lägger man upp en eller flera kulor och sen ska en annan försöka
träffa kulorna med en annan kula, gör hon/han det vinner han/hon kulorna
som hon/han träffar. Vi byte också mycket hockey bilder i ettan.
När vi började trean så hade vi slutat och spela kula och byta hockey
bilder. Då spelade vi med poog.
Det är inte så lätt att beskriva med ord hur man spelar poog, men det är
hårda pappersbitar med tryck på. Man la de upp och ner sen skulle man
försöka att vända upp de genom att kasta en hård plast bit på pooget. På
lektionerna i trean började vi och lära oss engelska. Vi fick lära oss vad
alla färger hette. Våran lärarina hade färgade pappersbitar som hon höll
upp, då skulle vi säga färgen på engelska. I trean tyckte man fortfarande
att det var kul att gå i skolan och lära sig saker. Det kom en ny elev till
oss i trean. Det tyckte alla var roligt att det kom en ny elev. Men eleven,
som var en tjej, flyttade när vi började fyran. Det var ingen som viste
varför hon flyttade, därför att hon flyttade på sommar|lovet. Men det var
inte så många som brydde sig om det. Alla i klassen var kompisar med alla
så det var kanske inte så lätt för henne att komma in i klassen. Våran
lärarina var fortfarande väldigt snäll, hon blev nästan aldrig arg på oss.
Men när hon blev arg så blev hon helt tokig. Jag kommer ihåg när några hade
varit och gjort pys punka på några cyklar, då blev hon helt galen.
I feman då tykte man att man var stor. Man var störst på
mellanstadiet. På rasterna i feman spelade nästan alla killar fotboll eller
innebandy. Det var jätte skoj. Det var många glasrutor som gick sönder då.

Det var ingen vanlig fotboll vi spelade. Det liknade mera rugby. Vi
tacklades som tokar. Efter ett tag så blev vår lära|rina jätte arg på oss,
för det var så många som gjorde illa sig. Det hände en ganska otäck sak i
femman. Skolan blev bombhotad. Då fick vi gå hem. Alla tyckte att det var
jätte bra att man fick gå hem. Men när vi nästan hade lämnat skolgården så
säger de i högtalarna att det bara var två killar som ville skämta lite. Då
sprang alla så fort man bara kunde hem. I feman kom två nya elever igen, en
kille och en tjej. Då blev det lite förändring igen. Det var skoj. Båda två
går fortfarande kvar.
Vi hade samma lärarina i fem år. Det gjorde inget för hon var så snäll. Vi
trodde att vi skulle ha henne i sexan också, men under sommarlovet blev
hennes pappa sjuk och hon var tvungen att jobba lite närmare Sala, för hon
bodde där. En elev slutade också när feman slutade. Den eleven blev mobbad
under feman. Men det var inte därför han sluta. Han skulle flytta till
Vaxholm.
När man började sexan kände man sig inte så stor längre. För då
flyttade man upp på högstadiet. Vi var riktigt taskiga mot våran lärare som
vi fick då. Det var nog för att vi aldrig hade fått någon ny lärare.
I sexan började vi och ha prov. Alla blev jätte nervösa. Men efter några
prov kändes det bättre.
Nu går jag i nian och det känns jätte skönt. Nu börjar man och se
slutet på skolan. De två sista åren har man tröttnat på skolan. Sen vi
började sexan har vi bytt lärare fyra gånger. De flesta har blivit gravida
och har därför slutat. Det har både varit jobbigt och roligt att träffa nya
lärare. Det jobbigaste med nya lärare är att de arbetar olika, det, blir
många olika arbetssätt. När man går sista termin i nian känns det skönt att
det snart är slut.
Men det flesta lärare säger att bara ni får börja gymnasiet så kommer ni
att längta tillbaka. Nu tänker man inte äns den tanken men man vet ju inte
vad man tycker då.
Då ska vi sammanfatta de här åren i skolan. Åren har varit väldigt
roliga, med många snälla lärare och kompisar. Man har lärt sig väldigt
mycket. När man började kunde man inte äns läsa eller skriva och nu har jag
skrivet en hel uppsats som snart är slut. De här åren har alltså varit helt
fantastiska om man tänker efter. För utan de hade man inte klarat sig i
livet man har framför sig.

Mina skolår

Kan ni några fler namn på era nya klasskamrater som börjar med M? Frågade
vår lågstadie lärare som hette Katarina. Vi hade redan sagt Mikael, Malte,
Maria, Magnus, och ingen tycktes komma något mer namn. När jag plötsligt
kom på ett till namn: – Emma (Mma), sa jag, och kände mig väldigt glad att
jag fått säga det. Våran lärare började fnissa lite, jag förstod inte
varför, jag borde få en applåd att jag var så begåvad tänkte jag. Nej Lina,
Emma börjar med ett E, inte ett M.
Det var min första dag i skolan, jag kommer ihåg den klart och
tydligt. Mitt första intryck var att lärarna bara krånglade till saker hela
tiden. Som den händelse jag nyss berättade om, jag hörde ju att när man sa
Emma, började man med ett m, jag konstaterade sen att lärare finns endast
för att säga till när man har fel, oavsett om jag hade rätt, som jag tyckte
att jag helt klart hade i det sammanhanget.
Åren efter ändrades min syn på hela skolan, jag förstod äntligen
att Emma faktiskt stavas med ett E, och lärarna faktiskt finns för att
hjälpa oss elever, även om vi har svårt att tro det ibland.
Man kan inte undgå att tänka på discona som vi gick på i
lågstadiet, platåskor, benvärmare och ”magtröja”, hippare än så kunde man
inte vara. Man skickade fram bästisen till killen man var kär i, så fick
hon fråga chans. Oftast blev svaret – ”kanske. svarar på måndag.
Tänk vad lätt det var då, skicka fram kompisen och fråga chans,
kanske funkar det nu också.
Men allt var inte helt lätt och problem fritt, det fanns ju dom populära
”jag-vill-inte-va-bästis-med-dig” bråken också. Dom var hemska. Barn kan
vara så fruktansvärt elaka, jag tror aldrig jag har varit så ledsen som den
perioden. Men bråken var aldrig så seriösa visade det sig. För veckan efter
fick man en lapp, där det stod: ”Vill du bli bästis med mig igen?” Jag blev
alltid så förvånad när jag fick en en sådan lapp, för antingen är man arg,
eller inte. Men då var det något mitt-i-mellan, och det var det värsta. Man
kunde inte lita på någon, för det kunde ju vara en fälla, för att få ur en
allt man tyckte om en person, för att sedan sprida ut det. Usch barn kan
vara så hemska mot varandra.
Och nu så går jag i sista terminen i årskurs nio. Kan inte fatta
att tiden går så snabbt, det känns som om det inte var så länge sen som min
storebror retade mig och skrek: ”Linas fröken är tjock, Linas fröken är
tjock.” Själv sprang jag efter och störtgrinade.
Men lyckligtvis kan jag säga att det var väldigt länge sen. Men
det är sådana minnen som sitter kvar, även fast man helst velat slippa
komma ihåg dom.
Skolan, eller hela livet har blivit allt mer komplicerat. Man
tänker mer på betygen, än själva lärandet i sig. På det viset kanske man
får ett bra betyg men glömmer det efter några veckor. Det känns jobbigt om
man jämför hur vi hade det i grundskolan. Inga betyg, vi tyckte bara att
det var roligt att gå i skolan. Man skröt för varandra hur mycket man hade
lärt sig, nu är det helt tvärtom. Nu verkar det nästan som om vissa skryter
för varann hur lite man vet, för man vill ju inte vara pluggis brukar det
låta. Nu blir man förvånad om det är någon som säger att det är kul att gå
i skolan. Det är inte så ofta man hör det.
Men jag längtar ändå inte tillbaka till lågstadiet, för då kunde
man endast drömma om att utbilda sig och bli något stort. Men när man blir
äldre kan man göra verklighet av drömmen. Komma bort från Ingenstans
(smedby) och bli nåt stort, och det är större och roligare än något
lågstadiedisco någonsin kan bli!

När jag började ettan var jag sex år och bodde i Tyskland. Alla barn hade
fina, robusta skolväskor, inte några sladdriga ohyfsade ryggsäckar. Jag
minns att det var en solig dag i september när vi, ett gäng från det lilla
”Bullerby”-bostadsområdet Baumgarten i det lilla Landau i det stora
Tyskland gick till skolans gympahall för att bli indelade i olika klasser.
Vi hade bara runt 300 meter till skolan men vi gick ändå hemifrån en kvart
innan vi började.
När vi kom fram var det fullt med folk. Blivande elever med deras
föräldrar, lärare, elever från andra årskurser som skötte underhåll|ningen
(några dåliga barnlåtar som de sjöng falskt, men konstigt tycker föräldrar
om sådant). Efter ”underhållningen” började de ropa upp namnen. Jag hade en
härligt pirrande känsla i magen som spred sig ända ner till tårna. Då
ropade de upp mitt namn och nervöst gick jag fram och ställde mig bredvid
en mörkhårig kille som stod och skrattade med en annan kille. Jag tyckte
att det var konstigt att man över|huvudtaget kunde skratta en sådan dag.
Alla mina kompisar från Baumgarten; Alex, Danielle, Monika och Tristan kom
i samma klass som jag. Underligt, tyckte jag, att jag hade en sån tur.
Efter att alla var uppropade gick vi till klassrummet i själva skolan.
Vårat klassrum låg längst inne i en korridor på andra våningen. Det var ett
ganska stort klassrum och kalt klassrum, kalt men ändå trevligt. När vår
fröken började prata blev det med ens tyst. Hon föreställde sig som Wilma
Rotenstein. Hon verkade sträng och hon var gammal, runt 50 år.
Vi fick en läxa också. Alla blev förtjusta och jag längtade hem tills jag
kunde göra min läxa. Det är konstigt vad man förändras med åren, från att
vilja ha läxor till att knappt göra dem. Första dagen slutade med att vi
fick måla ett självporträtt. Jag har fortfarande kvar mitt, det sitter på
dörren till mitt rum. Man kan inte låta bli att iallafall le när man ser
det, för det är så obeskrivligt groteskt fult. Tydligen måste jag ha tyckt
själv att jag såg ut som en gris.
När jag började trean fick vi en ny lärare som hette fru Dieter. Alla
avgudade henne, hon var så bra. Det kom också en ny kille till klassen som
hette Marius. Han var från Holland. Redan första veckan utmärkte ha sig som
klass-clown, och det tyckte inte jag om eftersom det hade varit min roll
innan. Det blev en slags tävling mellan mig och honom, men vi var nog
ganska jämlika. Han bodde även han i Baumgarten så vi blev ganska snabbt
kompisar.
Jag kommer ihåg mycket från trean eftersom det var den bästa tiden i mitt
liv. Innan jullovet så skulle vi få våra första riktiga betyg. Skalan var 1-
6 där 1 var bäst. Jag kommer ihåg att jag hade 4 ettor, 3 tvåor och två
treo, vilket jag inte var nöjd med. Senare på våren skulle vi ha en
volleybolls|turnering. Alla längtade och vi tränade bara volleyboll på
gympan. När sedan tävlingen kom så förlorade våran klass alla matcher kom
därmed sist.
I fyran fick vi en ny lärare för fru Dieter var ingen färdigutbildad
lärare, och så fick vi en av de mest hatade lärarna på skolan, fru Abhall.
Alla kallade henne fru Abfall, vilket betyder skräp. Hon var mycket sträng,
t. ex. när vi hade matteläxor så var vi tvugna att skriva med riktiga
bläckpennor och om man skrev för fult så var man tvungen att göra om det.
Det spelade ingen roll om man hade räknat rätt. Det hela slutade med att
ingen tyckte om henne.
Efter några veckor in i fyran frågade mina föräldrar mig och mina syskon om
vi ville flytta till Sverige. Jag och min lillebrorsa svarade ja utan
tvekan, trots att vi trivdes väldigt bra och hade många kompisar m.m. Så vi
flyttade i november. Skolan i Sverige var så annorlunda direkt. Allt var så
slappt. De hade läst engelska i två år och hade lärt sig lika mycket som
jag hade lärt mig av min syster (vi hade inte börjat med engelska i skolan
än). Jag var bättre än nästan alla andra i alla ämnen. Man fick kalla
lärarna efter förnamnet och ingenting var lika disciplinerat som i
Tyskland. Eftersom jag kunde allt de andra lärde sig gjorde jag inga läxor,
och den trenden höll i sig tills jag började åttan ungefär. Då började det
bli lite svårare och jag började göra lite läxor ibland. Högstadiet är lite
mer krävande, men jag undrar hur mycket jag inte kunnat nu om vi hade bott
kvar i Tyskland. Den svenska skolan är alltför slapphänt, men om eleverna
ska lyckas i en hårdare skola krävs det stöd och lite påtryckning hemifrån
så att man inte glider igenom skolan. Det är ungefär dessa tankar vad jag
har vad det gäller skolan.

Min skolgång

Hej jag heter Reza och jag ska berätta om min skoltid från 1-9.

Det var en kylig Augusti morgon då min mamma väkte mig för att göra mig
iordning för första skoldagen. Jag dushade och tog sedan på mig mina
kläder. Efter att ha ätit min frukost så tog jag på mig gympaskorna och for
iväg till skolan med mamma och pappa vid min sida. En kort stund senare så
var vi frame vid min skola. Det stog med stora bokstäver Västerbyskolan.
Mamma hade nu kommit tillbaka efter att ha hittat mitt klassrum där vi
skulle samlas. Sakta men säkert började vi gå mot klassrummet som låg i ett
hörn mellan två byggnader.
Pappa öppnade dörren för mamma och mig. Jag tvekade en sekund men fick då
en lätt knuff i ryggen av pappa. Äntligen var jag inne men det var bara
avhängnings korridoren (en korridor där man hänger av sig sina
ytterkläder). Det var nu det skulle ske det var nu jag skulle gå igenom den
dörr som kommer att vara avgörande för min framtid under väldigt många år.
Vi går mot dörren som det står Välkomna 1a på. Jag tar tag i handtaget och
med darrande fingrar så öppnar jag dörren. Där satt en lärare och 12 elever
likamånga pojkar som flickor.
– Du måste vara Reza, sa fröken.
– mmm, svarade jag med en nervös röst.
– kom in, du kan sätta dig bredvid Per nere i hörnet, sa fröken.
Jag tittade på den här Per och såg att han såg väldigt snäll ut. Men den
här gången så gick jag in med ungefär hälften av min nervositet. Jag hängde
ryggsäcken på stolen och satte mig.
– Hej, vad heter du? frågade Per.
– R-R-Reza, stammade jag.
– o-och vad heter du, frågade jag.
– Jag heter Per
Då började läraren att prata
– Hej och välkomna till klass 1 a, jag heter Kerstin Räf Rydström.
– Vi kan väl börja med att säga vad ni heter, sa Kerstin samtidigt som hon
pekade på mig Jag öppnade munnen men fick inte ut nåt ljud men jag lyckades
säga vad jag heter iallafall. Då sa den ena efter den andra sitt namn och
när dagen var slut så kunde jag allas namn.
RRRRR (klockan ringer)
– Okej barn dags att sluta för idag och glöm inte att klä era böcker tills
imorgon. Utanför klassrummet så väntade mamma och pappa på mig. De hade
bilen med sig så jag fick skjuts hem. Äntligen så var vi hemma.
– Hur va det i skolan, frågade Mamma
– Det var jättekul jag har en ny kompis han hetter Per och vet du va Jonas
går i min klass, sa jag.
– Jonas? Vem e det? frågade pappa
– Du vet Jonas som jag på dagis med.
– Jaha den Jonas va kul, sa mamma.
Åren gick och jag utförde samma saker varje dag. Jag vaknade, dushade tog
på mig kläderna och åt frukost Sedan gick jag till skolan. En dag i trean
så lärde jag känna en kille som hette Robban, han gick i min pararell klass
och vi började att leka både iskolan och hemma. De var en väg precis
utanför vårt hus så det var ganska farlig att gå till honom för han bodde
på andra sidan vägen desutom så var vägen ganska trafikerad. Bara några
månader senare så hade bestämt sig för att flytta till ett ställe som heter
Torsås. Hela jag lyste upp när jag fick höra det och det va större än den
lägenhet vi har nu. Då flög jag upp i taket av lycka eftersom jag har fått
en syster nyligen och vi var tvungna att dela rum, men inte nu längre för
vi skulle flytta till en större villa. Den natten sov jag gott och tänkte
inte på att jag skulle få byta skola och lämna mina kompisar. Näst dag så
hade jag fått ledigt för att vi skulle titta på det nya huset och hälsa på
min nya klass. En is klump bildades i min mage.
– Ska jag bytta skola? skrek jag
– Ja men de väl klart du kan inte gå kvar här, det blir jättelångt att åka
annars.
Vi satte oss i bilen och åkte till Torsås som det hette. Det va ganska
långt som mamma hade sagt. Det tog ungefär tjugo minuter att åka dit med
bil. Men tillslut så kom vi fram. Husen var av tegel och alla va villor
förutom att de fanns fem hög|hus. Och det fanns inte en väg så långt ögat
såg. Det var helt ofarligt att gå ut och leka med de andra. Nu var det vår
tur att titta på huset. Vi gick in och såg hur stort det var, bara nere
våningen var lika stor som vårt förra hus. Det fanns ett vardagsrum, en
toalett och ett kök. Huset hade även en stor trädgård och altan. På
uppevåningen så fanns det fyra sovrum i två olika storlekar och en toa och
balkong. Jag va helt klart nöjd över det jag hade sett. Men nu var de dags
att åka till Grönhögskolan som den hette. På vägen in så träffade vi några
sexor som hejade glatt på mig och pappa. Jag hängde av mig kläderna och
pappa öppnade dörren och signalerade till läraren som var gammal och
rynkig. Hon sa att hon hette Margareta och att jag fick komma in och hälsa
när jag var redo. Lika bra att få det överstökat, tänkte jag så jag gick in
direkt och alla satt och tittade på. Kände svetten rina och skräcken växa
inom Hela min kropp skackade av nervositet.
– Du kan sätta dig bredvid Tomas här frame, sa Margareta. Med osäkra steg
sa satte jag mig ner bredvid Tomas som inte ens sa hej. Vi började som i
ettan. Alla sa sitt namn. När dagen var slut så sa Margareta att jag inte
skulle börja skolan förens efter jullovet. Veckorna gick och skolan
började. På rasterna så hade jag ingen att leka med.
Det va förjävligt att bara sitta ner och titta på alla andra.
– Reza va gör du halva tiden har gått och du har inte skrivit ett enda ord.
Vakna de e faktiskt nationella prov. Skrek vår nuvarande svenska lärare
Catharina.

Slut // Reza 9H

Första klass – och vem ska jag hålla i handen?
Allt är för stort, jag är för liten och mina sandaler tränger i tårna. Det
är alldeles för många barn och ingen håller mig i handen. Håll mig i
handen!
Jag ser bekanta lekis-vänner, kommer de ihåg mig?
Jo, de kommer ihåg mig, men de kanske tycker min klänning är ful.. De har
blommor på sina klänningar. Jag har rutor. Får jag vara med ändå? Den förut
så bekanta skolgården ser nu ut som ett hav, ett oändligt hav som strax ska
tömmas på barn.
Nu fylls trapporna istället, det är långa breda stentrappor. Varför ler
alla, man kan väl inte le i stentrappor?
Är det bara jag som förstår att skolor inte har stentrappor? Något är
väldigt fel och jag vill hem till barbie.
Mamma! Förstår inte ens du? Alla verkar veta vart vi ska. Har de lurat mig
allihop? Utan att veta hur, befinner jag mig i ett rum, men nu vet jag
varken ut eller in. Nu står jag i ett gult stort rum med ballonger och
blommor. Ser det ut så här i spökhus och rövar borgar? Jag börjar tvivla.
Först då ser jag, det står en sol längst fram och ler.
Solen har blå klänning och gul kofta. Mamma viskar att det är fröken, och
det är klart att det är fröken – fröken Sol!
Det står fyra runda bord i rummet och på varje bort står 6 lappar som någon
har ritat på, någon har ritat blommor och solar. På en lapp ser jag mitt
namn, KATARINA står det, och jag funderar på hur någon har fått dem att stå
upp.
Jag får sitta jämte min lapp och de känns ju bra, NÅGOT är bekant. Kan
detta vara den där skolan iallafall? Fröken Sol strålar och nu visar hon
att hon inte bara kan le. Hon börjar nämligen prata. Jag hör inte riktigt
på, jag är nämligen upptagen att undersöka om jag är den enda flickan med
rutig klänning. Jag avbryter dock undersökningen när jag märker att fröken
Sol ler mot mig.
– Är det någon som vet vad jag heter, säger hon. En flicka med hästsvans
(utan rutig klänning) räcker upp handen och säger stolt att hon vet att
fröken heter Berit.
– Berit, tänker jag.
Nu vet jag en sol som heter Berit.

Solen Berit lärde mig att skriva P, att a var en hård vokal, vad en
sädesärla var, multiplikationstabellen och texten till ”Bered en väg för
herran”. Hon höll mig i handen när jag var rädd för att åka på utflykt och
hon log åt mig när jag lärde mig simma utan dyna.

Jag träffade tidigt mina änglar. 2 flickor att hålla i handen! Vårat liv
var ett himmelrike och vi levde i en rosa värld som doftade luktsuddgummi.

Livet var vårt och vi viskade hemligheter i kojan på baksidan av
skolgården. Den kojan var vår och vi skulle vara vänner för evigt – friends
for ever.

Efter 3 år skulle vi skiljas från vår älskade fröken. Vi fick komma och äta
glass i hennes trädgård och träffa frökens man – han hette Sten! Det
skrattade jag länge åt. Fröken brukade säga att hennes man alltid hade en
Sten i skon! Min fröken var världens roligaste Vi skulle börja
mellanstadiet och få en magister!
Solen Berit skulle få en ny klass med nya pyttesmå ettor. Små som myror! De
kunde inte ens stava till flaggstång.
Våran magister hade roligt hår. Det var lockigt och rödlätt (det var
förbjudet att kalla det orange!)
Jag hade fortfarande mina änglar och vi var kära i de killarna som var bäst
på fotboll. Vi skulle bli Spice Girls när vi blev stora och vi skrev
hemlisar i dagböcker som det stod ”SUPERHEMLIGT!” på.

Våran rödlätte magister lärde oss engelska och vad som händer när man blir
kär. Under mellanstadiet var vi konstant kära och det bästa som fanns var
att få leka puss-lekar. Fast LEKA fick man inte göra, det var dödsstraff på
det – nästintill.
Mellanstadiet var helt enkelt en 3-år lång häftighetstävling.

När vi gick i sexan tröttnade vi tjejer på killarna. De var ju
jättebarnsliga och hur kunde vi frivilligt lekt puss-lekar med dem?
Oförståligt.
Nu ordnade vi tjejer ”tjejkvällar” och ”tjejmiddagar” som ägnades åt att
sukta efter pop-stjärnor, den nye snygge gympaläraren och frossa i
pinsamheter. Vi längtade till högstadiet och efter nya förhoppnings|vis
mogna och snygga.
För vi var verkligen JÄTTE mogna förutom när vi tog fram den ytterst
förbjudna Barbie-lådan. Högstadiet skulle bli vår räddning!

Jag valde mina två änglar till högstadiet, vi satt fortfarande ihop med
klister.
På våren i sexan fick vi till vår lättnad veta att vi kom i samma klass på
högstadiet. Vi kunde andas ut, men sekunden efter insåg vi att vi skulle
splittras från resterna av vår underbara (?) klass.
Nu tycktes det längesedan jag stod på skolgården med rutig klänning (!),
trånga sandaler och trodde att skolan var en farlig borg.
Det var längesedan – 6 år, ungefär hälften av mitt liv, men innerst inne
var jag fortfarande osäkra, vilsna och förvirrade Katarina som trodde att
alla ville henne ont.

När jag skulle börja sjuan stod jag där igen och undrade hur alla kunde se
så glada ut. Ny klass, nya lärare och ny miljö förändrade inte mitt liv
särskilt mycket. Jag levde fortfarande kvar i min gamla klass och umgicks
enbart med dem. Vi tjejer var alla överens om vem som var den snyggaste
killen och under ytan var vi konkurrenter och hatade varandra. Föraktet mot
de populära och håntet mot ”töntarna” förde oss samman trots allt. Vi var
fullt upptagna med att klandra alla i vår närhet och insåg förste efteråt
att det var vi som var töntarna.
Det man inte vet bekymrar en dock ej och vi hade varandra och våra
popstjärnor så vi njöt av livet och naiviteten lös i våra ögon.

Ingenting varar för evigt dock och flickorna i f.d 6b gled ifrån varandra,
men jag och de två änglarna var fortfarande som fast klistrade. Vi
isolerade oss från omvärlden och kom överens om att alla var konstiga utan
vi. Vi behövde ingen annan. Lektionerna på högstadiet blev som en stor gå
massa. Här fanns ingen fröken Sol eller rödlätt magister. Här var allt
grått och anonymt och ingen dag var olik den andra. Pricken över i var
insikten om att jag inte längre hade mina änglar som förr. Jag hade
isolerat mig med dem och utan dem stod jag ensam. Jag förstod inte längre
deras skämt, jag trivdes inte i deras sällskap jag ville bort, bort, bort!
Jag ville skrika och gå men jag satt kvar med klump i halsen. Skolan blev
om så möjligt ännu gråare och de som kom som räddande änglar och höll mig i
handen trots min rutiga klänning, skapade nu is i min mage, klump i min
hals och höst i mitt hjärta. Jag borde gått men jag accepterade det och
accepterar det fortfarande. Mitt nionde år skulle inte sluta som grått, det
skulle sluta som svart – trode jag. Det hände något dock. Det kom en fröken
Sol, det kom en flicka med kjol av tyll och sol i ögonen. Hon höll mig i
handen trots att jag skuggade henne. Hon stod kvar i skuggan med mig. Min
andra hand tog min söta älva, tillsammans gick vi mot ljuset. Vi är ännu
inte där, men vi är på väg. Jag, fröken Sol och älvan med rosa sandaler går
mot ljuset och vi påminner varandra om att vi bor i skaparens hand.
Jag betyder inte lika mycket för dem som de gör för mig men det gör mig
inget för de släpper inte mina händer. Slutet på mitt nionde år ska bli med
sol i hjärtat.