Att byta skola – Sida 9

Att byta skola
– Förstår ni inte, skrek pojken. Jag vill inte flytta. Jag vill inte. Jag
har bott här hela mitt liv, här har jag alla mina vänner, förstår ni inte.-

Fadern vände ointresserat tillbaka blicken i sin tidning. Modern däremot
såg lite bekymmrad ut. Hon hade bruntlockigt hår, en spetsig näsa och röda
fylliga läppar. Modern såg också rätt så ledsen ut. Hon började tala lugnt
och samlat med sin son Martin.
– Kära Martin, du är våran endaste son. Vi flyttar ju inte för att göra dig
ledsen eller någonting sådant. Men nu är det så att pappa har fått ett jobb
borta i Stock|holm, vilket han inte ville tacka nej till.-
Fadern såg helt obekymrad ut med sitt kortklippta hår och sina små
glasögon.
Mamma Monika ville just börja prata igen.. Då Martin snabbt försvann upp i
sitt rum. Han la sig i sängen och började gråta, samtidigt som han började
tänka på sitt hem. Här hade han vuxit upp och han var nu femton år. Han
började tänka på sitt lilla blåa radhus med sina stora trädgårdar på
baksidan, som var full med vitsippor och röda tulpaner på sommrarna. Där
brukade han leka tjuv och polis med sin bästa vän Stig. Han hade känt Stig
ända sedan han mindes. Nu hade Stig även fått en ny moped till
födelsedagspresent, och nu skulle de skiljas åt. De två bästa vännerna från
norra Västerbotten. De hade lovat att hålla kontakt med varandra och
träffas lite då och då. Men Martin visste att det inte gick, och imorgon
var det tid för avgång riktning storstaden.

De vita lådorna var utpackade. De hade rest i flera timmar, Martin hade
suttit tyst och dystert i baksätet utav bilen.
Deras nya hus var en stor vit villa i utkanten utav förortsområdet Sätra.
Sätra låg cirka 20 km från Stockholmsstadskärna. Martin hade aldrig varit i
en så här stor stad förut. Han bestämmde sig för att bege sig in till stan
någon gång. Fast inte idag, för att imorgon skulle ha sin första skoldag.
Han steg upp kvart över sju. Hans första skoldag i sin nya hemstad skulle
börja idag. Martin gick ner till köket och satte sig.
– Nervös? – frågade mamman med ett leende i ansiktet.
Martin mummlade bara någonting, och begav sig snart till skolan. Vägen
visste han, fast han hade inte sätt skolan än.
Fem minuter över åtta fick han se den. Skolan låg cirka tio minuter från
hans hem. Det var en stor skola med flera våningar som bestod utav flera
röda tegelstenar. Nu i och med att det var sommar och sol, så var ju inte
skolan så ful. Men Martin kunde tänka sig hur den skulle se ut när hösten
skulle komma. Med sitt regn och mörker. De här stället skulle se ut som ett
fängelse. Till skillnad från sin förra skola. Det var ju en simpel liten
enplansskola. Från sjuan till nian. Men det här stället var ju enormt.
Han närmde sig skolan och såg att hela första våningen hade galler för
rutorna. Kriminaliteten här är säkert hög tänkte han. Han kom och tänka på
sin förra skola, då rektorn sina osäker om ”sina” är rätt ord gånger
kunde glömma att låsa dörren utan att något skulle hända.
Efter att ha yrat runt i den enorma skolan för cirka en kvart, så kom han
fem minuter för sen till sin lektion. Just när han tryckte ner
dörrhandtaget kände han hur sin mage knöt sig. Han klev in i det helt
okända klassrummet. Vid tavlan stod en tjock liten mann med runda små
glasögon. An var flintskallig och hade små anmärkningsvärda blåa ögon.
Läraren vände blicken mot Martin. Han suckade avbrutet och sade.
– Ja, du måste vara den nya eleven, Martin Bergqvist från Dalarna eller
någonting sådant. Du kan sätta dig här bredvid Mohammed. Sedan kom ihåg. I
den här skolan kommer vi i tid! –
Klassen började fnittra medans läraren stod helt oberörd vid katedern.
Marin nickade, blev röd i ansiktet och gick och satte sig på sin tillsagda
plats. Mohammed var en mörkhårig person med svärta ögon. Mohammed var helt
oberörd när Martin satte sig ner. Han bara fortsatte stirra ner i sin bok.
Martin vände sig om diskret, för att definiera sin nya klass. Han märkte
att många var mörkhåriga eller svarta. I hans förra klass hade alla varit
svenskar, förutan Oleg. Oleg var från Bulgarien, fast han såg ju lite
svensk ut som de andra eleverna och han gjorde ju helt vanliga saker som
helt vanliga svenskar gjorde. Fast de här utlänningarna, bråkar och slåss
bara och så är de kriminella också. Det var i alla fall det Martins mamma
sa om utlänningar. Martin tog sig en ytterligare en titt runt klassen. Han
specialiserade sig extra mycket på utlänningarna, eftersom han aldrig har
sätt kriminella från nära håll, fast han anser dem inte kriminella. Martin
försöker förstå vad hans mamma menade med detta.
Medans läraren pratar på, så sitter Martin i sin egna lilla värld, tills
läraren ropar ut något.
– Salima, kan du visa hur man löser den här uppgiften?-
Flickan reste sig upp och gick mot tavlan. Hon fångade Martins blick.
Salima hade ett par svarta strechbyxor och ett linne på sig. Martin tyckte
att alla i klassrummet såg likadana ut, förutan hon. Hon har svart hår men
tonad det rött. Hon har ett lent ansikte med mörkbruna ögon, håret hade hon
släppt ner. Martin tyckte att hon var jätte söt. Han kunde inte släppa
blicken ifrån henne. Salima började lösa uppgiften och prata. Men Martin
brydde sig inte om det. Han bara stirrade förstent kan inte tyda ordet
”förstent”, skrivet i skrivstil på den vackra flickan.
Senare ringde det ut till rast. Eleverna flög ut ur klassrummet efter en
jobbig mattelektion. Inte så jobbig för Martin däremot, som inte släppt
blicken från Salima. Vilket hon osäker på om ”hon” är det rätta ordet
även märkte.
Salima och Martin var de sista som gick ut ur rummet. Salima gick fram till
Martin och frågade
– Du heter Martin va? –
Martin nickade och svarade vänligt ja.
– Ska vi göra något efter skolan eller någonting sådant Martin? –
Frågade Salima, som var väldigt nervös att Martin skulle svara med ett
nej.
Men Martin sa att han jätte gärna skulle vilja göra det.
Sedan skildes de åt. Martin hjärta fylldes med glädje och han kunde inte
bara sluta tänka på henne en endaste sekund, på resten utav dagen.

Att byta skola
Det var en varm sommar dag i Norge, en bit utanför Halden.
Jag hade just vaknat. Jag klev ut ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Jag tittade på den stora mörka sjön som solen speglades i. Jag gick ut i
det varma sommar vädret. Man kunde höra fåglarnas sång, och det luktade
blommor i luften. Mamma ropade:

– Maax idag är det din första skoldag, du har väl inte glömt det.
– Det hade jag helt glömt. Hjälp! tänkte jag.

– Men det är väl inte måndag idag heller

– Jo det är det kom in och ät nu sen måste vi åka.

Det började pirra i magen, det kändes som om jag hade tusen fjärillar inom
mig. Jag skulle börja första klass, jag var stor nu. Så kändes det i alla
fall. Jag skyndade mig in i köket och käkade snabbt.
Jag kunde inte tänka på något annat.
Mamma väntade i bilen. Jag hörde hur hon skrek.

– Skynda dig nu Max skynda!

Jag tog med mig min nya ryggsäck och sprang ut till bilen.
Då plötsligt var vi framme. Vi klev ur bilen, då var det dags för upprop.
När uppropet var klart, öppnades dörrarna och alla började springa. Jag och
en kille som heter Ole krockade med varandra. Jag fick en bula en jättestor
bula. Tre år gick, inget speciellt hände lite bråk och tjafs i skolan.
Plötsligt en dag när jag kommer hem säger Mamma:

– Jag har fått ett jättebra jobb i Sverige och jag och Pappa har bestämt
att vi ska flytta dit.

Jag trodde hon skämtade med mig men hon var så seriös.

– Aldrig i livet! glöm det.
Jag sprang inn i mitt rum och började kasta, sparka och ta sönder saker.
Jag hade ju allt i Norge, vänner, släckt, till och med flick vän. fem
månader senare satt jag på en svensk skolbänk med ett litet utrymme under
bänken för att ha böcker och sånt i.
Det var väldigt svårt att smälta in i klassen, kommer från Norge och allt
det där, kunde ingen svenska. ingenting. Men alla svenska barnen var
väldigt snälla mot mig.
Lärarna var oxå väldigt duktiga.
Jag fick svenska vänner med än gång. Efter några månader hade jag en ny
svensk flickvänn. Men om jag ska jämföra Norge och Sverige så fick jag
till|baka allt jag förlorat i Norge.
Jag säger så här

– Borta bra hemma bäst!!!

Hoppas att du kan åka tillbaka till Norge igen någon gång. Det är väl
skönt att ha två länder att bo i.

Att byta skola
-… och låt mig alltid få vara ditt barn. Amen. Hanna menade verkligen vad
hon sa, varje ord i hela syndabekännelsen. Alltid skulle hon vara Guds
barn, vad som än skulle hända. Ingenting skulle få komma mellan dem – och
alltid skulle Jesus vara med henne, och han skulle stödja henne i alla val.

Det var den första gudstjänsten i den nya församlingen i den nya staden.
Hennes far, den nya prästen, hade hälsats välkommen med blommor, sång och
fina ord. Hanna och hennes föräldrar hade flyttat exakt 462 kilometer – hon
bodde nu 46 mil från hennes barndomshem. Hon var aldrig riktigt arg på
hennes föräldrar och deras beslut. Hennes pappa behövde jobbet och inte
skulle hon sakna skolan. Nej, inte några klasskompisar heller. Kanske den
stora björken på deras gård, men inte heller den var värd några tårar. Det
knöt sig i Hannas mage när hon tänkte på hennes nio år i skolan – nio år av
plågeri. Ingen som ville sitta bredvid henne, ingen som ville prata med
henne. alla som skrattade när hon försvarade sin tro. Ja, hennes tro hade
hon verkligen behövt kämpa för. Fram till sexan skämdes hon över sin fars
yrke, men samtidigt bad hon ”Gud som haver” varje kväll. Hon trodde ju på
Jesus. Men på högstadiet tänkte hon att hon aldrig mer skulle skämmas för
vem hon var, och började att öppet visa sin religion.

Efter gudstjänsten med hennes fars första predikan var det kyrkkaffe, eller
kyrksaft för Hannas del, i bönhuset. Hon gick till ett bord för två, där
det satt en kille i hennes ålder. Han hade en frisyr som visade att han
antagligen blivit tvingad att ta av sin keps.
– Hej, sa Hanna och sträckte fram handen för att hälsa.
– Tja, sa han och tog ett stadigt grepp om hennes hand.
– Kan jag sitta här?
– Ja… Visst, sa killen och rätade på sig. Han hade de blåaste ögon Hanna
sett, mörkblont hår och en svart, alldeles för stor, munkjacka.
– Är du här ofta? frågade Hanna i hopp om att få igång ett samtal.
– Nja… Ibland. Det är mest morsan & farsan som tvingar hit mig på
söndagarna. Jaså, tänkte Hanna. En sån. Sådana personer hade hon bra
erfarenhet av, eftersom hon varit en själv förr i tiden.
– Och imorgon börjar skolan, log Hanna fastän hon blev svimfärdig vid
tanken.
– Mmm… Vilken klass går du?
– Jag ska börja gymnasiet.
– Coolt! Jag med! Den här gången lät han lite mer entusiastisk. Vad ska du
gå?
– Samhälls, sa Hanna och hon var verkligen glad över sitt val.
– Jag med! ropade killen utan namn, och några i det stora rummet såg på
honom för att se vad som pågick. Han blev lite röd i ansiktet och Hanna
log. Då kom hennes mamma för att säga att det var dags att gå. Hanna
tittade på killen som nu verkade riktigt glad. De sa hejdå till varandra
utan krusiduller.

Hon vaknade av solen som bländade hennes bruna ögon, och hon bad en bön att
hon inte hade försovit sig. Det hade hon inte heller, klockan var halv fem.
Norrlandssolen vaknar tidigt, tänkte hon. Trots många försök kunde hon
inte somna om, Det var den 24:e augusti och första skoldagen i hennes nya
klass i hennes nya skola. Tack och lov var det nytt för alla, alla hade tre
års gymnasiestudier framför sig.

Efter att ha duschat, klätt på sig, satt guldkorset runt halsen, ätit &
borstat tänderna var det en timma kvar innan skolan skulle börja. Hanna
visste vilken väg hon skulle gå, efter att ha tagit en promenad kvällen
innan. Fjärilarna verkade komma ut ur sina kokonger och fladdrade som
aldrig förr. Lyckliga över att de nu var fria. Hanna var också fri. I alla
fall enligt henne själv. Hon hade börjat att se det positiva med att inte
ha så många kompisar, och fördelen nummer ett var att hon kunde välja vad
hon ville göra och när.
Efter att ha spelat Simon & Garfunkels låt ”Bridge over troubled waters” på
piano om och om igen var det dags att gå till skolan. Hanna såg på den
digitala termometern som visade 19,2°C med stora siffror.
Efter att ha tagit på sig sina gympaskor gick hon ut och fyllde lungorna
med varm sommarluft som luktade nyklippt gräs. Hanna låste dörren, lade
nyckeln i fickan och sedan gick hon med raska steg mot skolan. Hon vågade
för allt i världen inte riskera att komma för sent.

Det första hon såg på skolgården var en flicka som gick ensam över
grusplanen framför den stora entrén, långsamt med krum rygg. Jag är inte
ensam om att vara ensam, tänkte Hanna och log. Det här skulle hon klara!
Hennes nya klass verkade bra. Alla var lite blyga och det passade Hanna
bra. Efter att ha lekt lite namnlekar kunde hon alla namn, hon hade alltid
haft lätt att lära sig. Ungefär 45 minuter in på den första skoldagen
öppnades klassrummets dörr med ett ryck.
Det var han! Killen från bönhuset, och även idag hade han sin svarta
munkjacka. Och keps.
– Förlåt att jag kom för sent, sa han skamset.
– Är du fortfarande ställd på sommartid? sa deras klassföreståndare och
skrattade. Ta av dig kepsen är du snäll.
Killen gjorde som hon sa.
– Namn?
– Henrik Sundberg, sa han som tydligen hette Henrik och skulle sätta sig.
Så plötsligt såg han Hanna och hela hans ansikte log. Henrik satte sig
bredvid henne och hälsade glatt.
– Hej, sa Hanna lättat. Hon hade fått sin första klasskompis. Kompis i
klassen.

På lunchen gick Hanna och åt med Henrik, hon var så glad. Sen, precis när
Henrik ätit klart frågade hon honom om han var kristen. Hon förväntade sig
ett nej, att bli besviken. Hanna hade länge fantiserat om en kristen
kompis, samtidigt som alla andra tjejer i hennes ålder drömt om att ha en
pojkvän.
– Ja, sa Henrik och Hannas hjärta slog ett extra slag. Är du?
– Ja! sa hon och skrattade.
De gick ut ur matsalen och till deras första svenskalektion.

Hon älskade redan Henrik så mycket man kan älska en vän. Hanna prisade Gud
av hela sitt hjärta och tackade honom med hela sin själ. De var så olika,
hon och Henrik, men lika barn leker inte alltid bäst. Deras tro var det
enda de hade gemensamt men han hade turen att bli accepterad fastän han han
varit kristen hela sitt liv. Kanske var det så som alla sa – gymnasievalet
kom att förändra Hannas liv. Och Gud hade hört hennes böner från hennes
gamla skolbänk, hon fick en bra klass. En klass som accepterade henne och
hennes tro – en snäll klass. Hanna var övertygad om att Gud inte valde
vilken väg hon skulle gå – han lyste bara upp vägskälet så att det blev
lättare för henne att göra rätt val.

För första gången i livet älskade Hanna skolan. Alla lärare var så snälla,
likaså eleverna. Hon fick syssla med det hon älskade mest – språk och
religion.
På en religionslektion sa Henik:
– Jag tror att allt för många ser kristendomen som en personlighet, när det
faktiskt är en tro. Hanna log mot Henrik och han log tillbaka.

Att byta skola/att byta klass

Jag har bytt skola en gång, klass två gånger.
Det har inte varit dåligt, snarare tvärtom. För varje byte har jag
utvecklats lite mer som person. Det har helt enkelt varit lärorikt, ibland
välbehövligt känns det som.

När jag började ettan så gick jag med samma pojkar och flickor som jag gått
med på förskolan. Jag gick med de och några till som var ett år yngre (från
tvåan till fyran) fram till femman. I femman slog vi ihop våran klass med
de andra femmorna och de yngre bildade en egen klass.
Vi var ungefär 40 stycken i våran klass. Våran klass var den lugna på
skolan, de andra fyrorna var den vilda, de bytte lärare ofta, vi aldrig. Så
i femman var vi alltså en klass, och det fungerade bra. Före så var jag
väldigt blyg och tillbakadragen, efter de två åren med de nya pojkarna och
flickorna hade det släppt något i alla fall. Man kan säga att jag har
börjat öppna mig som person.

När vi skulle börja sjuan så skulle klassen vara väldigt förändrad. Fem
tjejer och nitton pojkar skulle klassen innehålla, varav nio stycken var
pojkar från Hallsudden. Jag spelar ishockey och fotboll, så jag kände
nästan alla litegrann sådär, men ändå inte riktigt. Vi skulle ju börja
högstadiet, en ny skola, med äldre elever från byarna omkring. På
Västerängskolan hade vi varit störst, här på Börnfix skola var vi plötsligt
minst. När jag gick i skolan, var man rädd för niorna. Nu är sjuorna
uppkäftiga, och tror att de är något. Men det kan ju också bero på att
årets nior är väldigt snälla. När man började sjuan kom massa nya saker.
Det fanns Uppis, datasal, skåp mm.

I sjuan är ju de flesta i puberteten, även jag. Så det hände ganska mycket
i sjuan. Man var ju tvungen att mogna, och det gjorde man också. Min
blyghet är idag begränsad till vissa saker, annars flyter det på bra. Jag
vill påstå att alla de här olika bytena i mitt liv spelat stor roll till
att jag är den person jag är idag. Men det här är mitt liv, mina byten. Jag
har aldrig varit mobbab, som så många andra har. För andra har säkert
klassbyten varit ödesdigra, de har blivit mobbade och kanske även fått men
som finns kvar än idag. Men som sagt, det här är jag och mitt liv. Inte
någon annans.

Att byta skola/Att byta klass
Det första jag tänkte på när vi skulle flytta var: hur ska jag klara mig
utan mina kompisar? Men min mormor sa alltid till mig, du kommer få nya
vänner när du börjar skolan. Den skolan som jag gick i hette Syrenskolan
det var från åk 1-6, jag hade gått där sen i ettan och nu ska jag byta när
jag ska börja femman jag var jätteledssen över detta för att jag hadde alla
mina vänner där. Det var en liten skola där alla kännde alla. Jag trivdes
väldigt bra både med eleverna och lärarna. Jag visste inte hur det skulle
bli när jag flyttade till Helsingborg, jag hadde massa negativa tankar,
t.e.x. tänk om dom inte gillar mig, om dom är taskiga o.s.v.

Den dagen kom då vi skulle flytta till Helsingborg och jag var
jätteledssen, mina kompisar kom och sa hejdå till mig. Jag och min
lillasyster grät hela vägen till Helsingborg.
Men efter ett tag började jag trivas i Sofieberg jag fick nya kompisar
tillochmed innan jag började skolan, på sommar lovet.

Jag skulle börja eskilsminne skolan och jag var jättenervös. Jag gick dit
med mamma och min lillasyster. Först skulle alla samlas på skolgården och
sjunger eftersom det var första dagen efter sommarlovet. Jag var jätte
ervös hela tiden medans min lillasyster var jätte|glad. Efter en stund
samlades alla i klassrummet. Tjeje och killar kom fram och hälsa jag blev
jätte glad för första dagen hadde jag fått jätt många nya vänner.
Jag fick presentera mig inför klassen berätta vart jag kom ifrån osv.
Jag gick i eskilsminneskolan i ett år för sen skulle jag börja sexan i
Sofieberg men jag var inte orolig inför detta för att jag visste att jag
hadde mina vänner med mig.

Nu går jag i 9:an fortfarande i Sofiebergsskolan. Jag har gått här sen i
sexan och jag tycker att Sofiebergsskolan är den bästa skolan jag har gått
i hittills.

Slut
/Sandra

Att byta skola

Att byta skola är det som om att man förlorat sinna vänner.
Man lämnar sinna kompisar lämnar sinna klass kammrater och lärare som man
trivs med. När man bytter skolan och få nya klass kammrater man kan inte
skoja med dom på samma sätt som dom gammla klasskammarater.
För att man känner ingen elever och lärare i den nya skolan. Man vet inte
hur lärare och eleverna är mot dig är dom snälla eller taskiga mot dig.
Man vet inte det från början man kommer sakna sinna gammla klass kammrater
tills du lära känna dom väl.
Efter ett tag kommer man glömma sina gammla klass kamrater man glömmer bara
dom som har varit taskiga inte dom som har varit snäll dom kommer man
aldrig att glömma.
det hännde med mig när jag byte skola jag glömmde bara dom som var taskiga
mot mig.
Det hännder alltid så när man byter skola.

Att byta skola
När jag var 11 år gick jag på en skola som heter Holmbroskolan, det var en
bra skola och jag trivdes där. Men när man ska börja sexan, då får man inte
gå kvar, och i mitt fall fick jag flytta upp till Mannerstädsskolan, och
det får alla som går på Holmbroskolan göra om man inte flyttar eller något
dylikt.

Jag var jättenervös och rädd innför bytet till en ny skola, och det var nog
för att jag aldrig bytt skola eller bytit klass innan. Men det gick över
efter1-2 veckor.

Jag träffade en ny kompis som var jättesnäll mot mig och som hon är
fortfarande. Jag träffade inte bara henne med de andra som jag träffade i
sexan var jag inte med mycket, utan som jag mest bara pratade med ibland.

Jag gillade inte min lärare mycket, för hon var ganska sträng ibland, men
hon var oftas trevlig mot mig, eftersom jag inte pratade på hennes
lektioner. Det var ganska mycket prat när jag gick i sexan, men det blir
det nog nog när det kommer elever från olika skolor. De kom mest från
Danneåskolan till oss.

Nu har jag berättat om hur det var att byta skola m.m. Men om jag ska
sammanfatta det, var det jättenervöst att byta till en skola där man är
yngst, och alla andra äldre.
Men det går över med åren som man går, man blir äldre och mognare man är
inte rädd längre. Om jag nu ska jämföra hur det var innan och efter bytet,
då blev det bättre efter.

Jag är nöjd att jag kom i den klass som jag kom i, jag ångrar inget.

Att byta skola/Att byta klass
Eleven börjar med ett indrag Jag var en ganska blyg, försiktig och
inåtvänd tjej med gröna förkorta hängslen och rosa hårband i håret. Jag var
den sorten som ingen lade märke till. satt tyst på lektionerna, vågade
aldrig börja prata med någon främmande person. Varje dag jag skulle gå till
skolan försökte jag hitta på bortförklaringar till varför jag inte kunde gå
i skolan just idag.
Jag brukade smyga upp tidigt på morgonerna och ta termometern i varmt
vatten så att den visade 38,2ºC. Jag avskydde verkligen skolan!
Allt förändrades totalt
när jag började klass fyra. Då bytte jag skola, klass, lärare och
kompisumgänge. Någonting som förändrade min tillvaro och personlighet
helt.
Jag tror inte att man kan hamna i en bättre klass än den jag går i. Alla är
så godhjärtade och vi har en så otroligt bra sammanhållning. Jag har från
varje dag i fyran till nian fått ett glatt leende från någon, en snäll
komplimang, viljan att gå i skolan och känslan av att känna sig allmänt
glad och lycklig. Innan jag bytte klass var mitt självförtroende sämre än
någon kan ana och jag hade ingen aning om vem jag var. Jag vågade aldrig
räcka upp handen eller fråga fröken om jag var osäker. Men nu har allt
förändrats. till det bättre. NU är jag en stark, omtyckt tjej med bra
självförtroende och många underbara kompisar.
Jag undrar hur allt
skulle ha blivit om jag inte bytt klass, skulle jag ha varit en helt annan
människa än den jag är idag? skulle jag aldrig ha hittat mig själv och min
personlighet?
Att lära känna sig själv är att våga, någonting jag har gjort tack vare min
klass, jag har vågat respektera mig själv för den jag är.

Att byta skola
Plupp lät det när jag la ner den kalla, stenhårda och oätbara
makaronen i det heta vattnet. Snart skulle den vara mjuk och god, det
visste jag, det gällde bara att vänta lite. Jag tog upp makaronen och kände
på den – varm och mjuk, precis som jag hade trott. Makaronen hade
förändrats, kanske inte så mycket, men det var i alla fall en förändring.
Ja, förändringar kan verkligen vara vara både stora och små, de kan
också vara negativa eller positiva.
Jag ska nu berätta om en ganska stor förändring i mitt liv. Den har
gjort mig till den jag är idag och verkligen format mig som människa.
Allt började när jag var nio år. Jag gick i trean och skulle snart
börja fyran. Som många andra så längtade jag något oerhört efter att få
börja mellanstadiet. Fyrorna ver|kade så häftiga och mogna, så som jag
också ville vara. Jag hade målat upp en drömbild av hur det skulle vara för
mig i fyran. Jag och min kompis Ester skulle vara jättecoola. Vi skulle få
vara på mellanstadiets skolgårs, den enda med basketkorg i hela skolan.
Inte för att jag gillade basket så överdrivet mycket, det var egentligen
bara känslan av få vara lite speciell. När jag tänkte på mellanstadiet så
kändes det som om jag svävade på rosa små moln. Jag tänkte ofta på detta
och tiden gick obemärkligt förbi.
Helt plötsligt så var det skolavslutning och jag svär på att om jag hade
vetat vad som väntade mig därhemma, så hade jag tagit ett ordentligare
farväl av mina klasskamrater än vad jag gjorde.
När jag kom hem sa mamma något som jag kommer att minnas resten av
mitt liv, vi skulle flytta till Råby. För mig som bott i Luleå hela mitt
liv, var detta en otrolig händelse. Mamma sa att pappa hade fått ett
välbetalt arbete i Stockholm som han bara inte kunde tacka nej till.
Beskedet hade kommit några dagar tidigare men mamma hade inte velat säga
något till mig innan det definitivt var bestämt att hela familjen skulle
flytta.
Det kändes som om någon hade dött. Ja, det är sant, jag blev oerhört
ledsen när jag tänkte på det. Hur som helst så kunde jag inte göra något åt
alltsammans. Beslutet var fattat och jag var helt enkelt tvungen att
acceptera mina föräldrars beslut.
Bara några veckor senare åkte vi. Jag, mamma och mina syskon åkte tåg
ner till Stockholm.
Väl framme körde vi direkt till vårt nya hus. Det var mycket trevligt och
jag fick motvilligt erkänna att jag gillade det.
Jag tänkte att det åtminstone finns en fördel med ett nytt hus och det var
att alla gamla dispyter mellan mig och mina syskon glömdes bort. (Ni vet,
vem som har gjort hacket i trappan och vem som hade ritat just det strecket
på väggen osv)
Hur som helst så gick dagarna och snart var det skoldags. Jag var
otroligt nervös och såg inte alls fram emot fyran längre.
Mamma skjutsade mig till den nya skolan. Den var förstås inte alls lik min
förra och jag fick villigt erkänna att den trots allt inte såg så tokig ut.
Egentligen så tyckte jag nog att den såg ganska trevlig och trivsam ut.
Väl inne i klassrummet fick jag sitta vid det kritvita fönstret.
Solen sken in och det var väldigt vackert ute. Min fröken såg trevlig ut,
var lite rundnätt med små ljusblåa ögon, väldigt olik min min förra lärare.
Fröken hälsade alla välkomna och bad oss sitta ner.
Timmarna gick och snart var det rast. Det verkade som om alla kände
varandra sedan tidigare för alla hade någon att vara med, alla utom jag.
Jag var ensam. Det kändes som om ingen tyckte om mig, jag kände mig både
värdelös och dum.
I min förra skola hade jag haft massa vänner och jag var alltid den
som bestämde. Alla ville leka med mig och jag älskade det. Här var det inte
så, ingen ville leka med mig, ingen närmade sig ens trappan där jag satt.
Rasten sniglade sig fram och när det äntligen ringde in kändes det som om
ett helt sekel hade passerat.
Den första skoldagen var inte den bästa i mitt liv men min mysiga
fröken gjorde i alla fall den uthärdlig.
Veckorna gick och snart var det oktober. Löven började falla och mitt
självförtroende med dem. Jag befann mig på botten…
Men plötsligt en dag så förändrades allt. Fröken berättade att det
skulle komma en ny tjej till klassen från Luleå. Va, tänkte jag, Luleå, det
var ju därifrån jag kom. Tänk om, nej, det var omöjligt, Ester skulle ju
flytta till Västerås. Men kanske, jag menar, hur många fjärdeklassare kunde
det finnas i Luleå? Chansen var åtminstone en på tusen.
Jag hoppades och hoppades, och snart kom dagen jag hade väntat på.
När Ester och jag pratade i telefon hade hon inte sagt något men det kanske
var en överraskning. Nu var jag helt övertygad om att det var Ester.
Den tredje november kom hon, den nya flickan alltså. Hon klev in
genom dörren och till min stora besvikelse var det inte Ester. Det var en
glad tjej vid namn Eva.
Nu kanske ni tror att jag gick hem och grät för detta, men icke sa
nicke. Jag såg detta som en chans att få en vän och på rasten frågade jag
Eva om hon ville hoppa hage med mig. Det ville hon.
Från den dagen var Eva och jag alltid tillsammans.
Fyran blev till slut så rolig som jag hade trott förut, och jag var
lycklig.
Ester flyttade till Västerås och vi träffades varannan helg. Skolan
blev mer och mer lik ”skolan”, alltså som den hade varit i Luleå. Även om
jag inte var bästis med alla så trivdes jag. Jag trivdes med mitt nya liv,
med min nya skola och med min nya klass.
Att byta skola kan vara både tufft och jobbigt, men det kan också
vara spännande. Jag hade det svårt i början men till slut så löste sig
allt.
Idag går jag i nian och älskar min klass. Jag förstår nu att om jag
bara hade gått fram och frågat om jag fick vara med så hade jag nog fått
det. Men det förstod jag inte då, jag var för upptagen med att tänka på hur
värdelös jag var. Det var fel av mig, och det hade nog kunnat sluta riktigt
illa om inte Eva kommit som en räddande ängel och hjälpt mig.
Så här i efterhand kan man verkligen säga att flytten till Råby var
bra för mig. Jag skulle inte ha velat bo kvar i Luleå, där var alla redan
stämplade som töntiga eller coola, och jag hade förmodligen ut|vecklats
till en riktig satmara.
Nej, jag är verkligen tacksam för att jag fick en nystart. Som jag
redan skrivit en gång, kan en förändring vara både bra och dålig. Men en
sak har i alla fall förändringar gemen|samt – de ger alltid alla en chans
att börja om…

MIN STÖRSTA ERFARENHET – FLYTTEN.
Jag hade bott på ett och samma ställe i tretton år, Kristinehamn. En stad
som ligger nordöst om Vänern i Värmland Här har beskrivningen av läget
på platsen ändrats p g a anonymitetsprincipen, därav är inte formuleringen
riktigt den samma . Men en dag när jag kommer hem berättade pappa att han
fått ett erbjudande om ett jobb i Göteborg som han tänkte ta. Och eftersom
jag ändå skulle byta skola efter sommarlovet tyckte mina föräldrar att
detta med min skola inte skulle spela någon roll. Men hallå! Flera av mina
kompisar från mellanstadiet skulle börja i samma klass som mig, om vi bodde
kvar i Kristinehamn, och för mig spelar inte skolan inte skolan en sån
jätteroll, kompisarna kan man träffa efter skolan, men med mer än 30 mils
avstånd kan det vara svårt.
Eleven markerar nytt stycke med både ny rad och indrag De sista tre
veckorna som var kvar med min första klass var både bra och dåliga. Jag
spenderade nästan all min tid på mina vänner, vi badade och solade och hade
roligt. Men ibland rann bara all glädje av mig, tanken på att jag skulle
lämna dem och aldrig mer få se en del av dem gjorde mig så fruktansvärt
ledsen. En av mina närmaste vänner, Camilla skulle flytta tillbaka till Nya
Zeeland, hon kom till vår skola i trean. Chansen att få se henne igen var
liten.
Stämningen var helt klar nere den sista veckan och på skolavslutningen grät
alla tjejer, jag tror t.om jag såg en tår på min magisters kind.
Jag och min familj skulle flytta fyra dagar efter avslutningen. De fyra
dagarna var jag endast med vänner och tänkte på vad jobbigt det kommer bli
att börja om från början igen. Vår bil lämnade Grusåsgatan: klockan 05:00
söndagen den 13 juni. Inom ca 2 månader skulle jag stå på ett nytt
skolgolv, långt ifrån min hemstad Kristinehamn. Jag skulle nog bli mobbad
för min värmländska och att jag var en liten ”byfåne”.
Jag hade hela sommarlovet på mig i Göteborg att slå mig till ro. Kanske
försöka hitta några vänner. Det var i alla fall vad min mamma tyckte och
tänkte. Men förstå vad svårt att försöka hitta nya vänner i en storstad
mitt under sommarlovet, när alla sina vänner bodde 30 mil bort. Man kan ju
inte direkt gå fram till ett gäng och försöka (på göteborska förstås) säga
”Tja!”
Vi bodde i en del av Göteborg som kallas Örgryte, det var fina kvarter och
låg nära till allt. Men så var det i Kristinehamn med! Jag saknade mina
vänner och mitt Värmland.
Ja, den första dagen kom ju faktiskt. Fredagen den 27 augusti tog jag min
saker jag skulle ha med mig och gick de kvarter det var till
Johannesskolan. Under lovet hade jag tränat att gå den vägen, jag hade sett
samma saker varje gång och tänkt på Kristinehamn. Saknaden var stor. Men
den här gången var det annorlunda. Nu, när jag tänker tillbaka kan jag inte
komma ihåg att jag passerade Getingen eller Bovägen. Bara en massa tankar.
Helst av allt ville jag rymma tillbaka till Kristinehamn, jag kunde sätta
mig på spårvagnen och vara på stationen i ett nafs och därifrån ta tåget.
Fast just ja, detta med spårvagnen skulle bli svårt. Jag gillade inte den.
Utesluter en mening som inte går att ändra till något liknande . Det var
ingenting för min klaustrofobi!
Allt skulle börja 09:00 och jag var där tio minuter innan. En tanke jag
gillade var att jag var inte den enda som skulle byta klass. Denna klass
var ny för alla. Skulle nog inte vara flera värmlänningar, men det är
smällar man får ta! Jag hade iallafall en plan, som jag nu vet var den
bästa planen jag haft i mitt liv. Min plan var att bara vara mig själv,
visa vem jag var och vad jag gillade. Om ingen gillade mig för mig gick de
bara miste om något bra. Mig.
Jag kommer ihåg att jag hade mina svarta manchester byxor, min kent tröja
och mitt svarta hår var i snedlugg. Det var jag. Jag hamnade så småningom i
ett rum med min klass, en klass jag skulle vara en del av i tre år
framöver. Men vart jag än tittade runt i rummet stod folk i par eller
grupper. Alla hade en eller flera. Utom jag.
Tjejerna stod och viskade, alla såg lika|dana ut. Långt hår, uppsatt i hög
tofs. Små, små kläder som säkert skulle passa deras småsystrar. Och de
visade så mycket hud det bara gick. De viskade säkert om mig. I deras
hubbabubba värld såg jag nog konstig ut i mina kläder, dom pekade på mina
svarta naglar. Killarna såg också likadana ut. Långt hår, bakomkammat,
ganska tajta jeans och lagom tjocka tröjor, och ur tröjans ärmar och genom
”huvudhålet” stack det upp delar av en skjorta. Det var en kille som stod i
killgänget som stack ut lite. Han hade också långt hår, men med snedlugg,
vaxat. Han hade också tajta byxor och ett par Converse skor. Han hade
kavlat upp byxorna i slutet och han hade en NIRVANA tröja på sig. Han var
den enda i det där rummet jag ville prata med!
Första dagen skulle alla gå fram var och en och berätta om sig själva. Jag
berättade varifrån jag kom, intressen och musiksmaken, berättade också att
jag gillade spela gitarr. Och att Nina var mitt namn. Killen jag skrev om
tidigare hette Patrik, han hade alltid bott i Göteborg och han spelade bas
i ett band med några polare från en annan skola. Hans musik|smak var som
min och han log när han berättade att han gillade kent.
Efter första dagen som mest gick ut på att lära känna varann hade jag lärt
mig att tjejerna var precis så blåsta som jag trott. Och jag gick hemåt.
Jag går åt mitt håll, men snart hör jag en röst jag känner igen. En röst
som jag liksom sparat i mitt huvud för att kunna plocka upp hemma och
lyssna på. Jag vände mig om och Patrik kom halvt springandes emot mig. Han
stod snart mittemot mig och han började prata med mig. Jag var trollbunden
vid hans charm.
Han frågade om jag ville komma på en spelning samma kväll, jag gick dit och
han var bra! Efter det tog vi en fika och vi hade mycket gemen|samt. Vi
blev ihop (som ni alla gissat) Hans bandmedlemmar hade flickvänner ungefär
som jag och jag gillar min grupp av vänner. Snart är det ett nytt sommarlov
och då ska vi till Kristinehamn och jag ska ta Patrik med mig.