Att byta skola

Det var en stekhet dag i Juni, jag var på väg till vårterminens näst sista
dag. På vägen dit så träffade jag Ola, vi gick tillsammans till skolan, vi
säger ingenting till varandra för vi njuter bara av fåglarnas kvitter.
När vi kommer fram till skolan så ringer det in. Jag tar några snabba
löparsteg och Ola kommer efter. Inne i klass||rummet så snackar läraren om
morgon||dagens avslutning, men jag är inne i mina egna tankar. Jag tänker
på hur mycket jag kommer att sakna mina vänner Ja, till och med lärarna och
skolan.
– Sten!
Jag vaknade genast upp ur min dagdröm.
– Öh! Vad?
– Har du förstått hur ni ska göra när ni kommer till skolan i morgon?
– Njaej, inte precis.
– Jag vet att du ska byta skola men du kan väl i alla fall försöka att
hänga med på lektionerna.
– Jaja.
Så fortsatte läraren med sin genomgång och jag sjönk återigen in i mina
dagdrömmar. När lektionen var slut så gick lag lungt ut ur klassrummet. Jag
bestämde mig för att gå hem. Jag hade ju bara en lektion kvar, matte, och
den kan man ju skita i. Men istället för att gå hem så tog jag riktning mot
min och Olas koja i skogen, där kunde jag tänka för mig själv. Väl framme
så tittar jag upp mot kojans fyra våningar.
– Orka! Sa jag tyst för mig själv och gick bakom kojan och satte mig på en
stubbe. Jag tänkte på alla mina kompisar och på den nya skolan, Usch!. Jag
vill inte lämna mina kompisar och gå i skola i Skåne. Jag vill ju stanna
här med mina kompisar. När jag suttit där på stubben i ca två timmar så
började jag oläsliga ord . Jag gick genom björkallén till vårt hus
samtidigt som jag sparkade en liten sten framför mig.
Nästa dag så försov jag mig och fick lov att springa till skolan. Framme
vid skolan så fick jag en rejäl utskällning av vår engelska lärare, efter
det så fick jag gå in i klassrummet där hela klassen var samlad. Det var
helt tyst så jag smög in och satte mig på huk bredvid Ola. Jag led igenom
hela avslutningen och när den var slut så sprang jag hem och stängde in mig
i mitt rum. Där stannade jag i ungefär två veckor. Den enda gången jag
lämnade rummet var när jag skulle äta eller gå på toa.
– Men snälla Sten, kan du inte gå ut en liten stund bara? Ola väntar ju på
dig. Mamma tjatade hela tiden på mig så jag bestämde mig för att gå ut.
– Okej då, jag går väl ut en liten stund då.
– Hejsan Sten! Är du ledsen för någonting?, sa Ola
– Nej, varför undrar du det? svarade jag
– Jo, du har ju låst in dig i ditt rum ända sen avslutningen.
– Jaha, det är för att jag inte vill byta skola.
– Okej, men då förstår jag, du jag vet en sak som kommer att göra dig på
bättre humör. Vi kan sticka till våran koja. Vi började att springa.
När vi kom fram så hade det börjat regna och blåsa, så vi skyndade oss upp
i kojan. Ola klättrade först upp för den vingliga repstegen. Men när han
kom upp till tredje och jag andra våningen så hördes det en ljudligt brak.
Det var den fjärde våningen som dundrade ner i marken. Jag skyndade mig
neråt, när jag kom till första våningen så hörde jag ett till brak, nu var
det tredje våningen som dundrade ner. Jag hoppade ner till marken rakt ner
i ett par buskar. När allting lugnat ner sig så tittade jag upp ur busken.
Det var totalt kaos och mitt i alltihop så låg Ola helt orörlig. Jag sprang
fram till honom.
– Ola!! Vad har hänt?
– Aahh. Jjag. ramlade ner på de här brädorna, det känns som om jag har en
kniv i ryggen.
– Ligg still, jag ska hämta mamma. Jag sprang det snabbaste jag kunde hemåt
och smällde upp dörren.
– Mamma!! Ola har gjort illa sig.
– Va!? Vad säger du? Har Ola gjort illa sig?
– Ja, han ligger vid våran koja och rör inte på sig.
Mamma tog upp telefonen och ringde till 112. Vi sprang mot kojan och efter
ett tag så kom ambulansen. De gick fram till Ola och lyfte försiktigt upp
honom, han hade landat rakt på en lång spik. De åkte iväg med honom till
akutmottagningen. Nästa dag så hörde jag att Ola klarat sig ganska bra. Jag
tänkte för mig själv ”Om jag klarat av du det här så måste det ju vara en
baggis att börja i den nya skolan. Jag trivs faktiskt ganska bra i min nya
skola, och jag håller kontakten med Ola.

2. Att byta skola/Att byta klass
När jag var liten och gick på lågstadiet var allt bra, jag hade inga
bekymmer förutom när jag hade hoppat i vattenpölar på vägen hem eller varit
störig på lektionerna, för då blev mamma sur. Nu när jag är 15 år har allt
förändrats, mamma skriker och gormar alltid åt mig, jag orkar inte göra
något hon beordrar mig att göra, och mina gamla kompisar verkar ha glömt
mig. När jag var 14 år, alltså för ett år sedan, skildes min mamma och
pappa. Det är det värsta som någonsin hänt mig.
Eleverna markerar nytt stycke både med ny rad och indrag När de hade
skilt sig hade mamma inte råd med att bo kvar ensam i det stora huset, så
vi var tvungna att flytta. Mamma sa att hon ville börja om på nytt igen för
att lättare glömma allt som hade med pappa att göra. Vi flyttade från
huset, från området, från skolan, från kompisarna till en lägenhet i ett
annat område, vid en annan skola med andra människor. Jag inte kände en
kotte här!
Eftersom vi flyttade på sommarlovet hade jag några veckor på mig att vänja
mig vid lägenheten innan jag behövde ta itu med skolan.
Jag ville lära känna någon, vem som helst, innan skolan började, så nästan
varje kväll hittade jag på en anledning att gå ut, kanske för att handla,
eller bara få lite frisk luft.
Redan första kvällen såg jag ett gäng, både killar och tjejer, i min ålder,
stå och röka vid några buskar. Jag tänkte att dom vill inte jag lära känna,
jag är inte deras typ.
De tänkte tydligen detsamma om mig, för när jag hade gått förbi började de
skrika glåpord efter mig.
Typiskt sådana ”tuffa” gäng som aldrig vågar säga något till en när man är
nära, utan bara vågar skrika.
När det hade gått två veckor i den nya lägenheten låg jag sömnlös nästan
hela natten, för det var den första skoldagen i min nya skola dagen efter.
Jag var väldigt spänd och nervös. Två dagar innan skolan skulle börja hade
jag valt vilka kläder jag skulle ha på mig och vilken frisyr jag skulle
ha.
När jag äntligen somnade den natten drömde jag om att jag kom till skolan i
tid, men inte hittade klassrummet! När jag väl hittade klassrummet satt
hela klassen och skrattade hånfullt åt mig.
När klockan ringde på morgonen, en timme tidigare än vad som var nödvändigt
blev jag lättad.
Äntligen skulle jag få träffa min nya klass!
Jag var fortfarande nervös, men glad också. Jag kände att nu skulle allt
bli bra igen.
Jag kom till min nya skola tio minuter innan vi gick in.
Det kändes som om allt folk i hela rasthallen hade ögonen fästa vid mig.
Inte på ett elakt sätt, bara nyfiket.
Eftersom jag skulle börja nian var det förmodligen inte många nya i
klassen.
Nu ringde det in och fjärilarna i magen blev allt fler. Jag visste var jag
skulle gå för att jag hade fått prata med min blivande lärare dagen innan.
Hela klassen tittade uppmärksamt på mig när jag kom in i klass|rummet.
Det värsta var när läraren bad mig att presentera mig själv.
– Ehmm. Jaa, jag heter ju då Matilda. Jag är lika gammal som några av er,
jag är fjorton år.
Jag satte mig snabbt ner och skämdes. Jag hörde inte ett ord av vad läraren
sa på resten av lektionen, jag tänkte bara på vad jag hade sagt, och hur
mycket jag hade stammat.
Jag har aldrig i hela mitt liv stammat så mycket, aldrig varit så nervös.
På rasten kom det fram två tjejer till mig, Anna och Johanna hette de.
De berättade för mig att Anna hade gått i denna klassen i alla år, Johanna
hade flyttat hit och börjat i klassen i sexan. De var bästisar och gjorde
allt tillsammans.
De berättade om alla i klassen för mig:
– Daniela, hon är ful och divig. Hon tror att alla vill ha henne, Kenny är
den enda!
– Kenny?, frågade jag.
– Jaa, den långa blonda killen där, sa Johanna och pekade.
Jag kände igen honom som en av killarna i det ”tuffa” gänget jag hade sätt
ute. Han kände som tur var inte igen mig. De fortsatte att berätta om
klassen, och den verkade bra, alla var väl ganska trevliga, förutom Daniela
och den där Kenny. När jag kom hem från skolan var jag glad. Hela dagen,
nästan, hade varit lyckad!
Det var så roligt att lära känna klassen att jag riktigt längtade till att
gå i skolan, något jag aldrig gjort förr. I min gamla klass var det jämt
bråk mellan elever och mellan lärare och en elev. Lärarna på min nya skola
var bättre. Lite gamla kanske, men definitivt bättre.
Veckorna gick, och trots att jag skrev brev till mina kompisar där jag
bodde innan fick jag aldrig något svar.
Dom hade lovat mig att skriva minst en gång i veckan, men efter tre veckor
hade jag fortfarande inte hört något från dem. Johanna och Anna sade åt mig
att strunta i det, men det var inte världens lättaste sak att göra. De hade
trots allt varit mina bästa kompisar nästan mitt liv.
Jag, Anna och Johanna blev bästa kompisar. De var smarta och roliga,
snackade lagom mycket skit om andra, och de hittade alltid på något att
göra efter skolan.
I början av terminen ägnade jag inte mycket tid till skolan och läxorna, då
var allt bara kompisarna som gällde. Nu när jag har kommit in i kassen mer
och känner alla är det lättare att bry sig om annat t.ex. skolan. När jag
hade gått i klassen i några månader fick jag ett brev från min gamla bästa
kompis.
Hon skrev att skolan hade tagit så mycket tid så att hon inte hade kunnat
skriva till mig innan.
Jag tänkte att ett brev kunde ta fem minuter att skriva om man var snabb,
men jag förlät henne.
Vi träffas knappt längre, inte alls ofta. Bara på lov eller helger eftersom
vi bor så långt ifrån varandra. Min pappa träffar jag nästan varannan
helg.
Jag får brev från mina bästa kompisar där jag bodde innan, jag har fått två
bästa kompisar här.
Mamma skäller inte lika mycket längre och skolan går bra!
Jag trivs här och vill absolut inte flytta tillbaka.
Jag är helt enkelt lycklig och trivs med livet!

Att byta skola
Eleven markerar varje nytt stycke genom att både byta rad och att göra
ett indrag När jag gick på slutet av tvåan och vi bodde i Mölndal,
Göteborg, fick min pappa veta att han fått ett jobb i Norge. Och min familj
ville flytta, naturligtvis. Jag ville också flytta till min hemland, men
jag vil|le inte lämna alla mina kompisar.
Jag kom till skolan i Norge och gick som sagt på slutet av tvåan. Första
dagen var jättespännande, men jag visste att mina föräldrar var där med
mig. Jag stog i korridoren och väntade på läraren. Helt plötsligt kom det
massa elever. Troligen mi|na blivande klasskamrater. Alla tittade på mig
som om jag hade gjort något fel. Äntligen kom läraren och visade mig
klassrummet och min plats. Jag skulle sitta bredvid två killar, som jag
inte kände. Sen började läraren prata, på svenska naturligtvis, jag var ju
i en språkbadklass, som skulle betyda att jag skulle ha de flesta ämnen på
svenska.
På rasten skulle mina klasskamrater visa mig skolan. Nästan alla tävlade om
vem skulle visa mig skolan. Jag valde de mest snällaste flickorna. Och från
den dagen har jag haft de mest finaste och ärligaste människorna som mina
vän|ner. Men jag visste att dagen jag skulle flytta tillbaka till Sverige
skulle komma nån dag.
Sex år senare kom min mardröm. Då fick jag veta att min pappa hade fått ett
bättre jobb, i Finland. Jag kunde inte röra mig när jag hörde det. Allt jag
tänkte var att jag skulle förlora alla mina vänner. Nästan varje kväll grät
jag bara. Tur att jag hade vårterminen i Norge kvar. Jag skulle vara så
mycket som möj|ligt med mina vänner. När flyttet närma|de sig skulle mina
vänner ha en fest för mig. Vi övernattade hos mig. Vi hade köpt allt
möjligt. Vi skulle äta godis och chips och dricka coca cola. När klockan
var tio på kvällen skulle vi börja titta en skräckfilm, som vi hade hyrat.
Då sa mina vänner att de hade en present för mig. Jag öppnade paketet och
fick se en fint lakan. Alla mina vänner hade ritat och skrivit på lakanen.
Den var den fi|naste presenten jag aldrig fått.
När sommaren var nästan flyttade vi till Haparanda. Vi hade köpt ett hus i
Seskarö, som skulle bli mitt ny hem. Vi fick alla våra grejer dit till vårt
hus och jag skulle sedan på kvällen sova i en främmade plats. Nästa dag kom
det fem tjejer, som fråga|de om jag ville komma ut. Jag tyckte att de var
helt okej och gick med dem. Men när de började prata visste jag att det här
skulle bli svårt. Språket var helt annorlun|da än vad jag tidigare hade
hört. Jag tänkte att: ”hoppas jag skulle bli van vid det”. Två veckor
senare när jag kom till skolan var jag helt förskräckt. Jag kände ingen
från min blivande klass. Eleverna kom och samma sak som på tvåan hände,
fast nu var jag på nian och mycket äldre. Men på insidan av mig bodde
fort|farande ett litet barn. Då kom lärarna. Jag satt på en bänk och
väntade. Nu skulle lärarna presentera mig åt klassen. Som tur behövde jag
inte prata mycket. Men alla tittade på mig i alla fall. Det här skulle bli
ett mardröm för mig. Vad jag än gjorde ingen skulle väcka mig från det. Mot
slutet på dagen lärde jag känna några från min klass. En av dem bodde också
helt nära mig så jag kunde gå med henne. Senare har jag lärt känna mera
människor och nu har jag vänner. Men fortfarande saknar jag mina vänner i
Norge jätte mycket.
Något positivt kan jag hitta. Man lär känna nya människor och man skapar
nya minnen med dem. Och man kan ju alltid gå tillbaka i minnen och tänka de
bra minnen, som jag skapat med mina vänner i Norge.
Snart ska jag gå till gymnasiet och då måste jag byta skola igen.

Slut!
VG

När man ska byta skola för första gången i sitt liv eller möjligen andra
gången så är detta ett mycket svårt beslut. I början så kan man ha det
väldigt bra eller så kan det vara dåligt. Det beror på hur skolstämningen
ser ut i det vardagliga livet. Fast innan man tar ett raskt beslut så måste
man tänka över situationen noga. Ibland är det också så att det kan vara
att man är tvungen att flytta på grund av föräldrarna. Då kan situationen
vara komplicerad på grund av att man inte vill flytta.
Nu ska vi ta och se hur det är att gå i skolan i första stadiet första
gången. När man är lite yngre så går det bättre för än när man blir större.
Det är en komplicerad sak att jämföra men när man är liten så är det mycket
lättare att få vänner än när man blir äldre. Det kan bero på olika saker,
t.ex att man är ett litet barn. Man är livligare och man skäms inte för
saker och ting när man är liten. Det är därför som jag tycker att det blir
bara dåligare om man byter skola. Jag har varit med om denna situationen
också och därför har jag mycket erfarenhet om hur det ser ut när man har
varit tills man har vuxit upp. Jag själv har haft det jättebra när jag var
liten. Jag hade kompisar som stöttade mig och jag var inte rädd för något
utan allt gick som det ska. När jag fick veta att jag skulle byta bostad
och därmed skolan så blev jag glad. Jag vet inte varför men jag var glad
att få byta samhälle. Jag började tröttna på samma samhälle. Därför så hade
jag inget emot det. När jag väl bytte så blev det inte bättre. Allt rasade
samman som en lavin. Jag var ensam och rädd och min skolgång blev genast
påverkad men jag klarade mig bra ändå. Hela mellanstadiet blev senare
bättre eftersom jag hade fortfarande chans att bättra mig. Allt gick
perfekt som det skulle men jag saknade såklart mitt gamla liv. När jag
sedan började i högstadiet så var all mitt självförtroende över. Jag hade
tappat allt och jag var på det värsta humöret. Jag fick inga kompisar och
jag var ensam i hela högtrycket. Då blev det sämre med att byta klass.
Så jag rekommenderar helt trovärdigt att inte byta klass eller skola om du
har det bra, annars blir allt sämre. Tills nu så saknar jag allt mig gamla
lyckliga liv som har förvandlats till trasor.

Nationellt prov svenska
Delprov C

När jag började högstadiet i sjuan så bytte vi skola, för att den jag gick
på innan hade bara lågstadiet och mellanstadiet. Det kändes härligt på
något sätt att komma till en ny skola, nya människor, nya egna skåp, kiosk
i uppehållarn. Vi hade läger i början av sjuan på ett ställe som heter
kohagen. A klassen som jag går i och B klassen.
Vi hade det väldigt roligt där, vi åkte kanot och mitt ute på sjön slog vi
årorna mot vattnet och skvätte vatten på andra skolkamrater. Efter vi hade
haft roligt ute med kanoterna så hoppade jag och några av mina kompisar i
vattnet med kläderna på.

Om du har någonsin hoppat i vattnet med kläderna på så vet du hur det
känns, kläderna blev väldigt tunga och det är svårt att simma med skorna
på. När vi hade plaskat klart så gick vi såklart in i våran så kallade
stuga och tog bort de blöta kläderna och värmde oss. De tänkte ordna ett
disco i en stuga men det blev inget.

Det var ingen som riktigt ville vara på discot. Jag var förtjust i en av
tjejerna i klassen men jag vågade inte fråga något för jag var så blyg. Det
hände att två killar i vår klass började bråka och det slutade så att den
ena grinade. Det var några tjejer som ville sova i killarnas stuga som
såklart inte fick det.

När det var läggdags så ville vi inte sova, men vi gick in till stugan. En
del rymde ut ur fönstret och en del lade sig. Jag och två kompisar var
vakna nästan hela natten och pratade, jag somnade 04:00 på morgonen och
mina kompisar somnade 05:00.
Kl. 06:00 en härlig morgon kommer en tjej i våran klass och bankar på
dörren och kommer in och pratar med hög röst som såklart väcker oss.

Jag hade bara sovit i 2 timmar och de andra två kompisarna 1 timme. Tjejen
som väckte oss är irriterande och är nuförtiden uppkäftig mot lärare och
det är inte många som gillar henne. Nästa dag åkte vi hem och jag höll på
att somna hela tiden i bussen, jag fick ju inte sova mer än 2 timmar.

Jag som hade keps blev mycket irriterad när några i klassen tog kepsen,
slog i nacken, retade och var helt enkelt Oschyssta. Jag tyckte i alla fall
att det var mobbning, för så kändes det som. Vi hade ju inga betyg i sjuan
men jag pluggade så att jag fick Godkänt. Sjuan gick väldigt långsamt men
det gick som det gick.

Men i åttan gällde det, pluggade så att jag fick Godkänt, Väl Godkänt men
till närheten av Mycket Väl Godkänt kom jag inte. Sedan så blev det
praotid. Fick testa hur det var att jobba i en affär. Kändes rättbra men
dåligt ändå för man fick inga pengar. Slavarbete skulle jag kalla det men
inte så slitsamt. Jag fick ju godis och välja en cd skiva, när jag slutade.
När jag var tillbaka i skolan så gällde det att plugga för att få bättre
betyg och året gick väldigt snabbt.

I nian gällde det att plugga ordentligt. Jag hade bestämt mig att jag
skulle förbättra mina betyg. Det skulle inte vara några kassa och tråkiga
betyg. Och jag förbättrade min engelska från G till VG. Jag fick en chock
när jag fick MVG i det första provet. Var helt borta. Praotiden i nian var
tråkig. Jag praoade på en ”Volvo” firma och först var jag i affären var man
säljer reservdelar, oljor och bensin m.m. och det var kul.
På lagret var det ganska kul också men sedan när jag gick till tvätt sidan
så började bli långtråkigt och dagarna gick väldigt segt. Det bästa var
garanterat maten. Jag fick den gratis på deras egna restaurang och om man
skulle köpt det annars så skulle det kostat 50 kr. Efter julen så skulle
man välja vilken gymnasielinje man skulle gå in på.
Det var svårt att välja för att det finns så många linjer men jag tror jag
valde rätt ändå. Nu har vi ju dom här nationella proven och det känns
härligt att lämna den här skolan. Samtidigt som det är spännande att komma
till den nya skolan. Man har ju inga vänner på den skolan.

Att byta skola/Att byta klass

Lille Jimbo hade nyss flytt från sitt hemland i Afrika, han hade förut bott
i Namibia, med sin familj hade de flytt till Sverige, till detta kalla och
frusna land, lille Jimbo kände igen orden, han försökte att bokstavera och
uttala meningen, ”Wwel kaamen tel Sverigeen” knepigt tänkte han. Lille
Jimbo kände sig inte hemma här, han trivdes inte alls, han ville bara hem
igen.

Han kände verkligen vreden och förtvivlan i sig. Han ville tillbaka till
Afrika men han visste bara att det ändå var en massa krig där i sitt
hemland. Han visste inte hur det skulle vara att komma till ett annat land
som flykting, Men det skulle han snart få veta. Lille Jimbo hade gått i
skolan förut, när han bodde i Afrika. Han hade lärt sig lite engelska, men
det var inte mcyket, han hade även lärt sig lite matematik men det var inte
heller så mycket.

Lille Jimbo hade tre systrar och två bröder och sin mamma kvar i livet, han
hade även haft två andra syskon och en far men de hade blivit avrättade. Nu
bodde de i ett litet hus för flyktingar, det fanns en massa andra människor
där, flyktingar från andra delar av världen. När lille Jimbo satt där med
sin familj, fick han syn på en liten ensam pojke, den lille pojken var i
Jimbos ålder. Jimbo gick fram till den lille pojken, han var mycket ledsen,
och frågade på en dålig engelska, – How are you? Den lille pojken var tyst,
han sa ingenting, han var livrädd och chockad, den lille pojken tog upp ett
gevärsskott ur sin ficka, han placerade gevärsskotet på golvet. Sedan brast
han i gråt.

Lille Jimbo kramade om honom. Tiden gick och våren kom, träden blev gröna
och blommorna vaknade till liv, våren hade kommit, Jimbo och hans familj
hade levt i den lilla flyktingförläggningen för ett långt tag nu. De trodde
att de skulle skickas tillbaka till Afrika igen, lille Jimbo visste att det
skulle gå bra nu. En dag var det en polis som kom in till
flyktingförläggningen han hade ett papper fram för sig som han höll i
händerna och han ropade upp namnet Mmbasa Jemi Nabo, det var Jimbos mamma.
Jimbos mamma reste sig upp, polisen bad henne att komma fram, hon tog lugna
steg, hennes hjärta dunkade snabbt.

Jimbo satt kvar på golvet med sina syskon, polisen sade till kvinnan, – kom
med här frun, hon vägrade att följa med polismannen, hon vände sig om och
sade – family!, då gick alla syskonen upp, de gick till sin mamma och
följde med henne. Utanför väntade en stor buss, Jimbos familj gick in i
bussen, sedan bar det iväg. Efter ett par timmar stannade bussen vid ett
stort hus. Det var ett polishus de hade kommit till, mamman gick med
polisen in i det stora huset, efter att de hade gått genom de alla tomma
hallarna kom de fram till ett rum. Där inne satt två manliga poliser med en
massa papper de hade även en tolk som kunde tala svenska och afrikanska.

”Okej frun, nu ska vi se här” sade han och kollade på pappret framför sig.
Tolken översatte det vad polisen sade. – Ni har varit i Sverige i ett
halvår nu, om jag förstått saken rätt?, tolken översatte och mamman bara
lyssnade. – Okej, så ni har en familj här också? tolken översatte allt, och
mamman nickade upp och ner med huvudet. – Men då var det inga större
problem då, frun, sade polismannen och gav ett leende.

Den andre polismannen höll tyst. När de öppnade dörren för henne sade
polismannen – Just det ja, det glömde jag nästan, här har ni era pengar era
bostadspapper och försäkringspapper ni har även fått livstidsasyl här i
Sverige, tolken översatte allt. Hon blev glad, och flinade utav lycka, när
hon kom till bussen följde polisen och tolken med.

Mamman berättade om vad som skulle hända. Hela familjen tjöt utav lycka, de
skrattade och var lyckliga. Bussen körde iväg igen, efter ett par timmar
kom de fram till ett bostadsområde. Tolken skulle hjälpa familjen med
ekonomin, hyran, avgifterna och mycket annat. De hade fått möbler och en
TV, det var inga välskötta möbler, dom var mycket slitna. Efter att första
veckan hade gått skulle syskonen börja i skolan. Syskonen var äldre än
Jimbo, Jimbo fick börja i femman.

Det var verkligen inte så lätt för honom första dagen i skolan, hans
klasskompisar var taskiga mot honom, när han då kom in till klass rummet på
morgonen, första dan kollade alla på honom. Fröken kollade också på honom,
– hej Jimbo, sade fröken – kom fram här så att alla får hälsa på dig, han
fattade inte ett dugg om vad hon menade, men han gick med lugna steg fram
till fröken. Han kollade ut över klassen, plötsligt sade alla barnen – Hej,
Jimbo!, han visste inte vad han skulle säga, men han visste att det var en
hälsning.

Ha sa lite lågt – Gambo, som betyder hej på afrikanska, alla barnen
skrattade. Fröken visade platsen åt honom, när han satte sig ner somnade
han på direkten. Han kände sig inte hemma. Vid dagens slut, när han kom hem
la han sig på sängen och tog ett djupt andetag, och andades ut. Hans mamma
var hemma, han ville aldrig mer gå tillbaka tänkte han.
Nu hade det gått några år, Jimbo hade lärt sig svenska och hade bra betyg i
skolan. Han började även sporta och blev en bra basketspelare, han spelade
i ett topplag, några år senare blev han skjuten till döds, bara 20 år
gammal.

Att byta skola/Att byta klass

Inan jag byte skola till Viksby så gick jag i mattberga skolan. Mattberga
skolan är en skola som ligger i Mattberga utanför Sala. Jag har spelat
hockey sedan jag var 5år gammal och jag älskar spelet. När jag gick i
femteklass i mattberga fick jag höra att det finns en hockeyklass från 6:an
på viksby skolan. Självklart blev jag intresserad och sökte dit. Jag fick
först provspela och sedan intervjuade dom mig. Dom ringde också till min
lärare och frågade hur jag var i skolan. Efter många veckors väntan så fick
jag ett brev med svar. Jag öppnade brevet och läste det. Jag kom in i
hockeyklassen och jag var över lycklig. Dagen efter i skolan medelade jag
min lärare om att jag komit in och ska byta skola när vi börjar 6:an. Hon i
sin tur medelade klassen att jag skulle byta skola.

Sommarlovet kom och jag ville bara att skolan skulle börja igen. Dagarna
var sega och jag tränade nästan bara om dagarna. Efter ett långt sommarlov
så började skolan till sist.

Första dagen iskolan fick jag träffa alla i min klass. Alla killar tjände
jag redan, för dom spelar jag hockey med på fritiden i Almvik is eller Ais
som vi kallades då. Men tjejerna hadde jag alldrig sätt förut och jag
tyckte att det skulle bli kul att lära käna dom. Efter en vecka i min nya
skola skulle jag på klassresa med min gammla klass. Jag ville inte åka med
för det var så roligt i min nya klass. Men det var försent att ändra sig
nu, jag var tvungen att åka med. Vi var borta i fem dagar och helatiden
ville jag hem.

Den här skolan som jag går i nu är mycket bätre än min föra skola.
Klasserna på den här skolan är också mycket bätre.
Det var också här i skolan som jag träffade min flickvän. I min föra skola
fick man inte göra något. Klasserna var också väldigt tråkiga. Lärarna på
den här skolan är också mycket bätre.
Det ända som jag tycker var bätre i mattberga var maten. Jag trivs väldigt
bra här i den här skolan och hoppas att det blir lika bra i gymnasiet.

Jag vet att första gången jag bytte klass så var det från trean till fyran.
Jag vet att det är så men jag minns det inte. Däremot minns jag hur det
kändes.
Nya lärare och nya elever. I lågstadiet hade vi varit en ganska normalstor
klass, man kände de flesta men man höll sig mest i små grupper. Men när vi
bytte klasser och fick nya, okända lärare så var det omskakande. Som tur
var hade jag kvar några av mina gamla kompisar, jag vet inte vad jag hade
gjort utan dem. Lite jobbigt var det, det minns jag, men inte alls som när
jag gick från dagis till sexårsverksamheten här på Skogesskolan. Då var
precis allt nytt. Men även då hade jag två vänner med mig. Mattias och
Daniel.
Men bytet från trean till fyran var nog det som var minnst jobbigt, det
skulle bli värre senare.
Som jag tidigare sa så blev vi två stora klasser med tre lärare. Och du kan
ju tänka dig vilket kaos. 30-40 skolbarn i 10-11 årsåldern, med endast tre
lärare som dessutom var ganska nerviga av sig.
Den som var stabilast var nog vår engelskalärare, Ida. Jag har väl henne
att tacka för att jag har åtminstonde lite diciplin i kroppen. Hon lärde
eleverna och klarade sig ifrån nervsammanbrott. Den som klarade sig bäst
efter henne var Britt. Hon skulle lära oss matte. Jag beundrar henne lite
också, för hon stod ut länge. Det som var synd var att hon inte brydde sig
lika mycket och att lära, eller så var det kanske så att hon inte kunde
lära just oss. I vilket fall som helst så kommer hon på en klar
andraplats.
Den som tog mest stryk var Agneta, det är nog alla överrens om. Hon var nog
lite nervig och nervös innan hon fickoss, och vi elever tog verkligen kol
på henne.
Det gick väl något år, och jag antar att det blev värre. 87:orna har nästan
alltid varit de som skolan verkar ha experimen|terat på. Så gissa om jag
gick i taket när vi fick reda på att klasserna skulle splittras. Om skolan
nu ville experimentera med stora klasser fick de väl så lov att reda upp
det också, men det utan att det gick ut över oss igen! Så vad skulle vi
göra? Efter lite funderingar och ett möte så kom vi fram till ett beslut.
Vi gick helt enkelt i strejk.
Det är något jag minns tydligt, vi satt där utanför gula barracken och
vägrade gå in. Ida och Agneta kom ut och försökte fösa in oss så gott de
kunde, men vi bjöd på allt motstånd vi kunde ge. Britt kom ut och Agneta
fick ett sammanbrott och sprang iväg och grät.
Sedan kom det förödande, någon reste på sig och gick in. Allt gick i
spillror framför mina ögon. Min idé var ju på god väg att lyckas, och de
ger upp! ”Veklingar” tänkte jag. En efter en gick, vi var kanske sju
stycken kvar när jag beslutade mig för att hämnas förrädarna. Med tunga
kliv gick vi tillsammans in i barracken igen.
Inte kom det någon hämnd inte, mitt minne har alltid varit bra men kort och
alla vet väll hur mycket man har att göra när man är liten. Minnet av mitt
mer eller mindre misslyckade försök till uppror förflyttade sig till ett
mörkt hörn i min hjärna.
Det var nog tur att det misslyckades trots allt för endast gud vet hur det
hade gått om de klasserna fortfarande fanns. Nu blev det så att vi
splittrades till tre mindre grupper. två stycken på ca: 25 elever och en
mindre på 18 st. I den klassen gick jag.
Klart jag funderade över varför den var så liten, men det tog ett tag att
förstå att det var för att vi fick Agneta som mentor.
Nya och gamla kamrater och gamla lärare, trots det och ett nytt
klassrums|byte så tror jag att jag tog det ganska bra. Man installerade sig
snabbt i en så liten klass. Men värre var det nog för Agneta. För trots att
vi var så få så var vi ganska bedrövliga. Stojade hit och dit. Det fanns en
kille som hette Alberto i klassen, och han hade en elevassisten. Även denna
stackars assistenten fick låta sig trackaseras utav oss. Jag tror Alberto
fick byta assistent ett antal fler gånger än nödvändigt på grund utav oss
andra. Den som höll ut längst var en kille som heter Markus. Jag minns att
han var väldigt duktig på att teckna och jag hängde på det eftersom jag
gillat att rita enda sedan jag gått på dagis. Detta med att Markus satt och
ritade med mig på lektionerna måste ha varit ett allvarligt och störande
moment för stackars Agneta fick tillslut magsår. Självklart kan jag inte ta
på mig denna förträffliga utmärkelse själv, trots att jag var försenad
varje dag och aldrig gjorde några läxor. Nej, även alla andra i klassen har
hjälpt till. Som gänget som alltid tuggade tuggummi så att man trodde att
käkarna skulle trilla av på dem. Även Rickards våldsamma försök till frihet
hjälpte till. Agneta låste in sig på toaletten de gånger tre lärare fick
hjälpas åt att hålla Rickard på marken.
Egentligen var vi en ganska trevlig osäker på om ”trevlig” är det rätta
ordet klass. Trots det faktum att vi fick rekordmånga vikarier (på grund
utav Agnetas otaliga sjukskrivningar) som av någon märklig anledning aldrig
stannade mer än en halv dag och sedan aldrig kom tillbaka.
Jag minns en gång när jag satt bredvid Bobby i klassrummet, eller det var
väl så att han satt snett framför mig på min högra sida Våra bänkar gick
ihop eftersom vi satt i grupper. I alla fall så började det hela med att
han sopade över lite suddmassa från sitt sudd till min bänk. Jag sopade
tillbaka det till hans och med kom lite pennväss. Han tog lite pennväss ur
den stora pennvässaren som stod på bordet och lade det i en liten prydlig
hög på min bänk. Jag sopade än en gång över det på hans och fortsatte på
det som jag höll på med. Då blåste han plötsligt över alltsammans till min
bänk och det låg minsann inte i en fin liten hög längre. Då beslutade jag
mig för att få ett slut på det hela och tog den stora pennvässaren ifrån
honom. Jag drog ur lådan där allt pennväss ligger och till min stora
förtjusning är den alldeles över full. Men pennvässet stannade inte så
länge i sin lilla låda Nej, av någon märklig anledning så hamnade det på
Bobbys huvud. Och det praktiskt taget rann ner över honom. Nog blev det
slut på pennvässblåsandet alltid, och Agneta kom inte tillbaka på en vecka.
Så förflöt åren och vi kom upp i sexan, fortfarande som en väldigt stökig
klass. Men å andra sidan var de andra också det, men vi var ju så få och
ändå så jobbiga. I sexan var det dags att byta klass och lärare igen. Vi
skulle få välja några vänner som vi ville ha med oss. Det var tungt, för vi
hade blivit som en familj. Man ville ha kvar alla, alltid en omöjlighet.
Dessutom fick man inte skriva de som hade kommit in i Ma/No-klassen. I vår
klass var det, Mattias, Bobby och Lena. Man organiserade sig och man fick
dem man ville gå med tack vare det. Sommaren gick och tillslut var det
dagt. Högstadiet stod som en stor mur framför oss. Vi var få från den gamla
klassen, vi var få som gått i skogesskolan från början över huvudtaget. Det
var jobbigt, massa nya människor som jag inte hade en aning om vilka de
var. Det började i aulan. Där ropades namn upp och man delades in i
mentorsgrupper. Jag hamnade med en av dem jag kände sedan tidigare,
Josefin. Den första jag lärde känna av de andra var Jens. Jag tror det var
Pontus, Amme, Madde och Helena i den gruppen också. Vi fick Maria som
mentor Hon var schysst, inte alls som Agneta. Visst var jag van vid att
byta lärare så hela grejen med att ha olika lärare för olika ämnen var inte
stort. Men när även lärarna här började bytas ut så gick det lite för
långt. Jag tror knappast att det berodde på oss elever dock. Mellan sexan
och sjuan gick jag från fulla veckorapporter till blankt. Genom hela
högstadiet har jag bytt lärare minst en gång i varje ämne, förutom i ett.
Det är Kemi. I några ämnen som svenska, so, tyska och engelska har jag bytt
lärare mellan fyra och sex gånger. Så nu väntar ännu ett byte. En helt
nyskola, helt nya elever och helt nya lärare. Jag har varit väldigt orolig
för det men nu när jag skriver detta så ser jag att jag har gjort det många
gånger innan. Sedan kan jag kanske inte säga om det har gått bra eller
dåligt, men jag lever ju fortfarande.
Att byta klass och skola kan vara väldigt jobbigt, jag tyckte det var det,
men det är också så det går till. Alla gör det, hela tiden. Och vi lär oss
av det. Nu bara väntar jag, min gymnasie|ansökan är inlämnad, i tid. inte
som i sexan. Och jag har klarat mig i snart tio år i den här skolan, och en
del tack vare alla byten som gett mig ny mark att stå på. Man skall inte
vara så pessimistisk mot allt.
Och jag lovar, nästa gång jag försover osäker på om ”försover” är rätt
ord mig på ett upprop så skall jag tänka efter och se om det ändå inte
blir bra utan.

Att byta skola
När jag skulle byta skola till sjuan var jag ledsen och nervös.
Lärkbergsskolan, där jag hade gått i sex år, hade blivit som ett hem för
mig och nu skulle jag lämna det.
”Vi skulle bli utputtade från boet och testa våra nya vingar. Vi skulle
flyga mot nya äventyr.”
Men vem visste vad det skulle bli för nya äventyr. Det kanske var
jättehämskt i den nya skolan. Vi skulle få gå med hämska, skrikande åttor
och rökande nior. Vem visste vad vi skulle bli utsatta för?!

Den sista månaden som vi gick i sexan tänkte jag på allt roligt som vi
gjort med klassen och lärarna. Nu skulle klassen splittras och vi skulle
börja i en ny skola med nya klasskamrater och få nya lärare. Den tanken
skrämmer nog sexor nu också.

Under sommaren fick jag en annan känsla. En spännande känsla. En känsla som
sa: ”Vad häftigt att byta skola. Vi får nya lärare för vartenda ämne. Vi
kommer att ha No-ämnen och laborera och koppla ledningar”.
Det skulle bli spännande att börja i en ny skola. Det visade sig att jag
skulle gå med mina bästa vänner så det skulle nog bli bra. Det var ju klart
att det fanns andra elever i samma klass men det var bara bra för då skulle
jag få nya kompisar.

När sommarlovet innan sjuan gick mot sitt slut blev jag nervös. Tänk om jag
tappar bort mig i skolan eller tänk om jag hamnar i fel klass. ”Min kompis
sa då att det inte var någon fara och att lärarna skulle ta emot oss och se
till att vi hamnade i rätt klass.” Då blev jag något lugnare.
När den stora dagen sedan kom var nog alla blivande sjuor väldigt nervösa
och förväntansfulla.
Till min förvåning gick den första dagen i sjuan bra. Vi fick lära känna
våra nya lärare och träffa våra klasskamrater.

Det var inte så hämskt som jag hade trott det skulle bli. Under de närmaste
månaderna efter det att vi börjat sjuan hamnade bara en och annan uppkäftig
sjua i bråk.

Våra lärare på mellanstadiet hade förberett oss på att vi skulle få en
massa läxor i högstadiet och att det skulle bli rena helvetet. Det sa att
vi skulle få en massa prov och att det skulle bli jättestressigt.

”Men nu när jag ser tillbaks kan jag inte påstå att vi hade så mycket
läxor. Jag tror till och med att vi hade mer läxor i sexan än i sjuan.”

Det som man gör är att man tar saker för givet. Jag trodde att det skulle
vara jättehämskt i högstadiet och sedan när jag började så upptäckte jag
att det inte var så farligt.
Det är sammasak nu inför gymnasiet. Man tror att det kommer att bli
jättehämskt och att man kommer bli mobbad och att man inte kommer att få
kompisar. Men sedan kommer man att upptäcka att det inte var så farligt som
man trodde från början.
Jag kommer såklart att sakna Åkerbergsskolan men man kommer över det och
man upptäcker andra saker som är bättre med den nya skolan.

Att byta skola
”Riing!!” Jag vaknade i ett ryck, stönade och stängde av väckarklockan
Sakta gick jag ner till köket.
Jag satte mig vid bordet och började äta av ostmackan som mamma hade lagt
fram. Jag tog en titt på klockan som snart skulle slå åtta. Jag tog en
sista tugga av mackan och skyndade mig upp igen för att klä på mig. Jag tog
snabbt på mig Jeansen och T-shirten jag haft på mig dagen innan.
Nu var det bara några minuter kvar tills jag skulle börja.
Anfådd klampade jag in i klassrummet med skylten 6 B på dörren.
Alla blev tysta och tittade surt på mig.
– Försenad igen? Frågade Agneta, min lärare irriterat.
– Ja, förlåt, det ska inte hända igen, svarade jag och tänkte på alla de
andra gånger jag inte kommit i tid.
Jag tassade tyst förbi alla bänkar och satte mig längst bak bredvid Malin,
som var min bästa kompis.
– Köpte du några kläder igår? Frågade Malin.
– Nej, jag hittade ingenting jag ville ha.
– Men du vet väl att det bara är tre dagar kvar tills skolavslutningen?
– Ja, det vet jag, svarade jag.
Jag kom då att tänka på att både Malin och Maria skulle börja i en skola i
Hovsfors när jag själv hade bestämt mig för att börja i Hälleberga. Som tur
var skulle Catrin börja i samma klass som mig och det gjorde mig lite
lugnare. Det enda var att jag inte kännde henne så bra men va gjorde det,
hon var den enda jag kännde som skulle börja i en ny skola. De sista
dagarna innan avslutningen flöt bara förbi. Det var nu Fredagsmorgon och
jag stod och sminkade mig inför den kommande dagen.
Dagen innan hade jag och min mamma varit och köppt en svart kjol med
snörning i midjan och en rosa t-shirt med båthals.
Jag var riktigt nöjd med köpet och stod nu framför spegeln och beundrade
mig själv.
Vi hade nu sjungit sånger och allt det där man ska göra på en avslutning.
Vi väntade bara på att rektorn skulle önska oss lycka till och till slut
kom det
– Ha en trevlig sommar och jag önskar er alla en bra fortsättning, dånade
det i högtalarna av rektorns röst.
Jag skulle just säga hej då till Malin och Maria när det slog mig att det
här kanske var det sista jag ser av dem. Jag sköt undan tanken i hopp om
att jag skulle ha fel.
Men tanken fortsatte att tränga sig på och jag blev mer och mer orolig att
jag skulle mista min bästa kompis.

Sommarlovet började närma sig sitt slut och jag hade inte träffat Malin
eller Maria på hela lovet.
Jag har ringt ett antal gånger men de verkar aldrig ha någon tid. Så jag
beslöt mig för att de skulle få ringa istället
Större delen av sommaren hade jag spenderat tillsammans med Catrin och
under den tiden hade vi kommit varandra riktigt nära.
Det fanns nu absolut ingenting att oroa sig över inför sjuan.
Det var dagen innan den första skoldagen och jag lade fram kläderna jag
skulle ha på mig dagen efter.
Klockan närmade sig tio och jag beslöt mig för att gå och sova.
”Riing!!” Jag satte mig kvikt upp i sängen och stängde av klockan.
Klockan var bara sju och jag hade gott om tid att göra mig i ordning. På
väg ner till busshållsplatsen träffade jag Catrin som bestämt. Vi pratade
om hur roligt det skulle bli att få börja i en helt ny skola. Alla i den
nya klassen samlades i ett rum och fick en bestämd plats bredvid någon.
Jag fick platsen bredvid en tjej som hette Lena. hon såg snäll ut men vi
pratade inte med varandra.
Catrin satt bredvid en söt tjej som hette Sandra.
Jag kunnde både höra och se hur roligt de verkade ha där de satt och
pratade.
Att se dem gjorde mig ilsken och jag började tänka på ifall Catrin skulle
lämna mig för henne och jag såg ingen andledning till varför hon inte
skulle det. Sandra såg både mycke sötare ut än mig och var säkert roligare
också. Nästa dag satte sig Catrin bredvid Sandra fast vi inte längre hade
bestämda platser.
Från och med den dagen var Catrin alltid med Sandra och aldrig mer med mig.
Detta gjorde mig riktigt ledsen och arg. Jag hade inte längre någon kompis.
Jag spenderade all tid i skolan med mig själv. Att det här hände var precis
det jag var rädd för. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig det hända De
kommande dagarna ville jag bara stanna hemma men mamma tvingade mig till
skolan och för varje dag som gick mådde jag bara sämre. Det var en helt
vanlig måndag och vi satt och väntade på läraren.
Så öppnades dörren och in klev min lärare och en flicka.
– Hej, jag vill att ni hälsar på Jenny hon ska börja i vår klass.
– Jag skulle behöva någon som visade henne runt, sade läraren
Han tittade omkring i klassrummet och hans blick stannade vid mig.
– Du ska visa Jenny runt, sade han fortfarande med blicken fäst på mig.
Jag tittade nervöst på flickan bredvid min lärare. Hon gav mig ett leende
och jag svarade svarade nervöst ja.
Dagarna gick och det hade nu gått en vecka sedan jag för första gången
träffade Jenny.
Jag och Jenny satt alltid bredvid varandra på lektionerna, kanske berodde
det på att hon inte kännde någon annan eller kanske för att hon ville vara
min vänn.

VG. Inte klar?