Uppsatsämne: Att byta skola

Att byta skola
Jag var sju år och min tid i skolan hade just börjat. Men så en morgon fick
vi ett samtal från sjukhuset i Kirkkonummi (södra Finland). Dom tala|de om
att min morfar som hade varit sjuk i ett halvår, hade dött.
Det kom inte som en chock, men det var inga glada nyheter. När begravningen
var slut och alla åkte hem, visste jag att något drastiskt skulle hända
mig. Även om ingen sagt det till mig, så var det bara jag som skulle kunna
stanna kvar hos mormor under en längre tid. Precis som väntat kom frågan
och jag accepterade det.
Det svåra för mig den här tiden var inte platsen utan språket. Min finska
fanns inte. Jag förstod vissa meningar men det var inget jag kunde leva på
eftersom ingen i byn kun|de svenska.
Så kom dagen då jag skulle börja i min nya finska klass. Ångesten och oron
och rädslan var enorm.
Nu stod jag där med mina svenska läroböcker i handen och magen full med
fjärilar.
Jag förstod inte ett ord de sa, men på något vis så gick det bra ändå.
Det har väl med åldern att göra. För det spelade ingen roll om jag inte
förstod deras språk. För vi pratade med varandra ändå. Mina egna studier
gick på kryckor, men min finska för|ändrades dramatiskt.
Tillskillnad från den svenska skolan så hade vi varje fredag en präst som
kom och läste salmer i gympasalen och i matsalen läste vi bordsbön före vi
åt.
Min tid i skolan gick fort fram och mina vänner blev många.

Om jag ser tillbaka på tiden som första klasare i den lilla klassen på
femton elever så är jag övertygad om att om det inte var för dom så skulle
jag aldrig ha lärt mig finska på ett sådant bra sett.
Men även om det var en prövande tid för mig, så var det ändå en hårdare tid
för min mormor. Fast jag inte insåg det så hjälpte vi vara|ndra väldigt
mycket.
Jag kommer inte riktigt ihåg när det var, men vi
satt och drack en kopp te till kvälls mackan, och jag frågade om tiden vi
hade tillsammans den våren.
– Tiden var svår. Men när jag såg dig kämpa för att komma vidare trots
språkbarriären och allt det okända, så fick du med mig i rycket. Jag insåg
att jag inte kunde sitta stilla och sörja i all tid. Du fick mig på benen
igen, sa hon med ett tacksamt leende.

Men jag måste säga att jag skulle göra om allt detta för min mormor hundra
gånger om om det skulle behövas.

Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:

”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”

Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.

Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.

Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.

När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.

Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.

När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:

”VÄLKOMMEN 7E”

Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:

”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.

Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.

Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.

När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.

LÅNGT BORT FRÅN DIG
Det var skolavslutning, solen sken som den skulle göra när det var
avslutning. Jag svettades som bara den! Flaggan var i topp och alla var
glada för att snart få lov. Vi befann oss i skolans lilla gympasal som var
pyntad med en massa färgglada sommarblommor. Snart skulle salen fyllas av
glad fullrik gemensam sång. Men jag kände inte som alla andra, jag tyckte
inte det spelade någon roll om vi hade fortsatt skolan som vanligt. Jag
hade liksom tappat lusten. Kanske var det för att vi skulle flytta. Jag
kände inte för någonting inte ens för att gå fram och hämta mitt
terminsbetyg. Det som alla hade varit så spända och förväntans|fulla på att
få i flera veckor.
Den här dagen visste jag att jag inte skulle glömma.
I morgon skulle det sista flytlasset gå och vårt hus kändes väldigt tomt.
Vi hade bara några sängar, en TV och lite mat tills imorgon.
På kvällen lyckades jag tänka på annat. Jag hade kul tillsammans med mina
kompisar som ordnat en flyttfest för mig. Matilda var den som stod mig
närmast, vi hade känt varandra sedan vaggan. Vi höll ihop i ler och
långhalm, och hade haft mycket roligt tillsammans. Som den gången då vi
blev kära i samma kille, det har vi skrattat mycket åt. Just för stunden
kändes det som om flyttningen skulle gå vägen. Så långt var det inte. Vi
lovande att ofta skriva och hälsa på varandra. Vi skilldes åt och jag såg
henne försvinna allt längre och längre bort. Jag kände en tår rinna ner för
kinden, och smaken av salt fanns i munnen.
För sista gången gick jag och Walle vår favoritrunda. Den lilla grusvägen
förbi vårt hus, björkarna bugade sig och doften av kaprifol fanns i luften.
Som vanligt sprang Walle viftande med svansen och hämtade pinnar som den
ville leka med. Han märkte nog inte av min sorgsenhet. Den nya lägenheten
var vacker och stor med höga valv till köket och vardagsrummet. Jag
bestämde genast vilket rum jag skulle ha. Solen sken in genom fönstret och
gjorde en behaglig vinkel i rummet. Man kan inte känna den friheten här i
staden som man kände ute på landet. Där kände alla alla och kunde göra lite
hur som hellst. Nu måste man vara mer perfekt både i klädstil, till sättet
och i skolan.
Eleven har ringat in brevet som ett pappersark på pappret Kära
Matilda.
Hej! Hur känns det att börja 9:an? Här är det urtrist. Det finns ingenting
att göra här, ibland är jag ute på stan men det är sällan. Nu för tiden
sitter jag oftast hemma och läser, skriver eller titta på TV.
Var det kul i Italien? Du är säkert brun som en neger!
Någon dag får du komma och hälsa på mig. Åh Matilda vad jag längtar efter
dig, att få höra din röst skulle kännas skönt.
P.S. Skriv snart annars blir jag tokig. Mamma och pappa hälsar.
Puss & kram // din Martina.

– Vad är det som har hänt med dig Martina? ryter mamma.
– Vadå?
– Du bara skiter i allting, du skolkar sköter inte dina läxor. Du bara
hänger med det där gänget.
De är inget bra sällskap för dig.
– Det har inte du med att göra!
– Var inte barnslig nu. Varför är inte du den tankfulla, glada, lilla
spralliga tjejen du var innan. Försök hitta några andra kompisar att umgås
med! Du bor i en stad nu, det finns hur mycket som hellst du kan göra.
– Nej, det finns det inte alls. Och förresten finns det ingen annan kompis
som är så snäll och omtänksam som Matilda.
Nu blev jag arg och smällde igen ytterdörren med en smäll.
Vart skulle jag ta vägen?
Jag gick förbi ett litet café mitt inne i stan. Det tyckte jag såg väldigt
mysigt ut så där gick jag in. Jag satte mig ner på en stol och tyckte synd
om mig själv. Precis som om jag skulle vara den jag innan? Nej det är jag
inte. Vad har hänt med mig? Nu får du. Det var när jag hörde en mannlig
röst som jag kom ur mina ilskna tankar. Där stod en lång och smal lite
solbränd kille. Han hade underbara bruna ögon och ett vackert leende.
– Får jag slå mig ner? Frågar han.
Jag tittade mig runt, och märkte till min förvåning att det var helt tomt
på cafét.
– Ja, det får du väl.

Kära dagbok.
21/3-01 Söndag 21.00
Jag bara gråter och gråter. Varför ska jag behöva göra detta? Varför ska en
14årig flicka som heter Jane behöva flytta? Tänk bara alla mina kompisar,
stallvänner och absolut inte minst Johannes. Vill igentligen inte skriva
men jag måste få berätta för någon. Patricia är ju hos Dan och Åsa är ju
och rider och Johannes är inte hemma. Jag har ringt honom flera gånger. Det
är bara du som har tid med mig dagboken. Sidan blir bara skrynkligare och
skrynkligare av alla tårar som faller, men vad gör det?! Vill bara lämna
allt och alla (utom Johannes) Vänta, nu ringer det. Det kanske är Johannes
eller någon av mina vänner, måste skynda mig och svara.
Det var det inte. Det var farmor som ringde och var så glad över att vi
skulle flytta tillbaka till dem! (jag, mamma och pappa bodde i närheten när
jag var i 3års åldern) Men jag blev så ledsen att pappa fick ta över
samtalet!
I morgon är det måndag igen och jag ska behöva berätta för mina klass
kompisar och Johannes. Varför kan han inte svara när jag ringer? Vill ju
att han ändå ska få veta först! Men men ska försöka att sova nu! God natt
dagboken!

22/3-01 Måndag 07.30
Mycket sovit har det inte blivit i natt. Har bara gråtit och tänkt på hur
allt kommer bli där långt borta! Är så nervös för vad jag ska säg till alla
och hur dom ska ta det! Detta kommer inte bli någon rolig dag! Måste skynda
mig in i duschen nu och sen iväg till skolan!

22/3-01 Måndag 20.33
Dagen har varit för jävlig. Vill inte gå till skolan mer! Vill inte finnas
mer! Alla i skolan blev förvånade och både skrek och grät och en del
försökte bara uppmuntra mig. Men dom lyckades inte! Allt blev bara värre!!
Johannes gick hem när han fick veta! Jag tror det var för att gråta, men
jag vet inte! Alla frågade när jag skulle åka, men jag svarade bara att jag
inte visste. Fast att jag vet att flytt bilen går till den nya villan långt
härifrån på fredag! Mamma bara försöker uppmuntra mig, men det går inte.
Hon berättar om den nya villan och om alla hennes och pappas barndomsvänner
som dom ska träffa! Men varken mamma eller pappa förstår att jag har mina
vänner här och vill inte ha några andra. Mamma pratar med min lärare i
telefon. Dom har pratat länge nu.
Undrar vad dom pratar om?!
Jag pratade med Johannes innan. Han var jätte ledsen och sa att han inte
ville lämna mig! Vi grät båda två och försökte trösta varandra. Men mamma
säger att vi måste flytta för pappas nya jobb kan inte vänta och farfar är
jätte sjuk! De tror att det är dags för honom och lämna oss snart och då
behöver farmor oss! Men det känns som att jag bara vill följa med honom och
dö! Men jag måste försöka klara detta! Nu ska jag försöka sova och drömma
mig bort till en annan värld, där jag är den lyckliga!

23/3-01 Tisdag 22.00
Ännu en dag sig lik har gått, om inte ännu värre än den igår! Johannes var
inte i skolan idag heller. När jag pratade med honom så sa han bara att han
inte orkade gå dit! Precis som om allt var mitt fel. Men han lovade att
komma imorgon!
Idag tog jag min sista ridlektion för Margareta också och det var sista
gången jag red Tricky! Jag grät när jag sadlade av honom och även Margareta
fick tårar i ögongen då! Efter ridlektio|nen stannade jag kvar hos Tricky
och i en timme och grät innan jag plumsade hem i all snön! Mamma har börjat
plocka ner i flyttkartongerna och jag såg att en tår rann även ner på
hennes kind när en efter en sak hamnade i kartongen.
Hon hade även ställt in tre tomma kartonger på mitt rum. Men jag vill inte
plocka ner något i dem och jag önskar att dom aldrig hade stått där. I
morgon ska jag göra mitt sista prov i den här byn och nästa prov jag ska
göra ska jag sitta 12mil ifrån mitt gamla glassrum i ett nytt med massor av
människor som jag inte känner! Jag börjar gråta av tanken. Det är nog dags
att sova nu i alla fall! God natt dagboken!

24/3-01 Onsdag 11.35
Sitter inne på tjej toaletten nu.
Orkar bara inte med alla! Fröken har precis berättat för hela klassen att
jag åker på fredag. Johannes sprang bara ut ur klassrummet. han grät!
Både jag, Patricia, Åsa och Johannes gråter på rasterna och ”fröken”
tröstar oss så gott hon kan! Men nu börjar jag snart! Skriver kanske mer
sen!

25/3-01 Torsdag 07.31
Jag hann tyvärr inte skriva mer igår! Jag var hos Johannes efter skolan och
myste för sista gången och på kvällen ville tvunget mamma hjälpa mig att
packa ner i kartongerna! Efter det bara grät jag! Tanken slog mig att jag
kanske aldrig mer skulle få träffa Johannes, Åsa och Patricia. Mamma måste
ha hört mig eftersom att hon kom in smygandes för att trösta mig! Hon
lungnade mig och tillslut somnade jag!
Nu har jag en sista dag framför mig i min gammla skola och jag önskar att
det inte vore såhär! Måste gå nu!

25/3-01 torsdag 22.00
Dagen har varit ok men med mycket gråt, kramar och pussar. Åsa och Patricia
hade gjort ett halsband (ur snyggt) som jag skulle ha på mig för att glömma
dem! Och jag lovade! Johannes har hållt sig undan hela dagen. Troligen för
att inte känna sig i vägen!
Jag har plockat ner allt i kartongerna nu och det är bara de tommamöblerna
som ska ut! Hela kvällen har gått åt att prata i telefon med alla och säga
adjö! Jag har skrivit ett brev till Johannes också, som jag ska springa
bort och lägga i hans brevlåda imorgon innan vi åker! Nu måste jag sova!

26/3-01 Fredag 13.05
Nu sitter vi i bilen och är på väg! Jag grät en del igår innan jag somnade
och tänkte på Johannes! Jag la brevet och en rödros i hans brevlåda innan
vi åkte och det första jag ska göra när vi kommer fram är att skriva till
honom! Nu ska jag försöka sova lite, så går nog vägen dit lite snabbare!

28/3-01 Söndag 13.00
Har inte hunnit skriva har varit så mycket i helgen! Villan är jätte fin
och jag har fått iordning det mesta på mitt rum! Jag har pratat med
Johannes varje dag än och med Åsa och Patricia igår!
Jag gick en runda runt skolan igår också och den verkade fin!
Jag är väldigt nervös för i morgon men jag lovar att det kommer att gå bra!
Nu ropar mamma att det är mat så jag måste kila!

2 veckor senare.
Livet leker super bra och skolan och klassen är ok! Har börjat få en del
kompisar och har kommit in i skolarbetet bra! Jag var på min första
ridlektion igår också!
Och på fredag ska jag och mamma köra våra 12 mil tillbaka och hälsa på! Åh
vad jag längtar!!
Åh vad jag längtar!!

inmediares. (i händelsernas centrum)
Daniela springer så fort hon bara orkar. Hennes hjärta bankar så det gör
ont. Benen känns tunga som bly klumpar. Hon vet inte vart hon är på väg.
Det ända hon vet är att hon bara vill bort från den dunkla, mörka skogen.
Hon kikar upp mot himlen. Det hon ser är ett svart täcke fullt av stjärnor,
och en måne. Det är fullmåne inatt. Hon försöker tänka tillbaka, vad var
det egentligen som hände.
Hon snubblar över en stubbe. Hon känner sig fortfarande lite lullig och ur
av allt hon drack. Nu ligger Daniela raklång på marken
– Fan med!!!
Det var ett rejält skrik. Hon hör något prassla i löven bakom henne. Hon
vänder sig om. Hon ser inte längre huset, det fina stora huset, inte heller
alla spyfärdiga ungdomar, spriten, ljusen, hon hör inte musiken. Daniel ser
hon inte heller.
– Daniel!
Skriker Daniela tvärt. Hon börjar sakta minnas vad som hände. Festen,
festen som spårade ut. Då hon och Daniel blev kvar sist i sovrummet efter
att dom alla spelat spritpoker. Nu var det daggs för alla att dansa loss i
vardagsrummet där musiken spelade för fullt. Daniela sitter i Pontus mammas
fotölj i det fina rika huset. Daniel och Daniela sitter och ivrigt
disskuterar tapeternas nyans.
– Citrongul färg är mysig säger Daniela.
– Du är mysig, säger Daniel och tränger sig ner i den lilla fotöljen för en
person.
Det blir så där mysigt trångt, vilket daniela inte har något emot.
Daniela är glad, sprallig och väldigt full.
– Kan det bli bättre? undrar Daniel.
Plötsligt byter dom låt ute i vardagsrummet. En lugn låt. En hångel låt.
Daniela och Daniel sitter nu tysta och är spända båda två. För att bryta
den pinsamt tysta spänningen frågar Daniel, daniela om hon vill dansa.
– Ja gärna!
Hon ställer sig upp och går mot dörren.
– Nej inte där ute. Dansa här med mig, och så ler han så underbart han bara
kan.
Dom gungade rytmiskt fram till musiken. Daniela kommer ihåg hur han höll om
hennes höfter och hur hon kysste honom på halsen, hur dom sedan lagt sig i
Pontus föräldras säng och hur Daniel sakta men säkert fick av henne
kläderna. Daniela tycker Daniel är gullig. Hans mörka hår och stora bruna
ögon gör det inte sämre. Daniel ser bra ut. Det vet han. Ute i
vardagsrummet byts det låt från den lungna till en riktig disko låt Dom
börjar kyssas vilt och nu ligger daniela nästan naken. Daniel kysser
Daniela på magen och beger sig sedan neråt. Daniela tvekar, hon slutar
kyssa honom och han tittar upp mot henne och ler. Han vet att hans leende
är oemotståndligt. Vad kan han göra!?! Ingenting. Om Daniel bestämt sig för
något så har han. Daniel tar tag i Danielas trosor med hjälp av munnen. Han
gör det så mjukt och förföriskt att hon bara inte kan säga ifrån. Plötsligt
öppnas dörren.
Daniela sätter sig förskräckt i sängen. Någon hade sett dom. Hon tittar ner
på Daniel och tårarna bara rinner på henne. Hon börjar förtvivlat leta
efter sina kläder. Tillslut får hon på sig dom. Hon vänder sig om och
tittar en sista gång på Daniel och så rusar hon ut ur sovrummet, ut till
hallen, förbi stora vardagsrummet där disko musiken nu byts ut till exotisk
hulla hulla musik. Hon var ute ur huset nu. Pontus bodde mitt ute i skogen.
Hon visste inte åt vilket håll hon skulle springa. Det ända hon visste var
att hon skulle bort därifrån, och nu ligger hon här på marken i den dunkla
skogen och grät. Grät för hon mindes. Grät för att hon hade ont, för hon
ville hem, Och för att hon var rädd. Men det hon visste var att hon aldrig
mer skulle umgås med bimbonna Lena och Emma som alltid söp och var på
fester, och Daniel skulle hon inte ens titta på. Varför blev det så här?
Varför stack pappa. FAN!!
Daniela reste sig upp och började leta efter en väg hem. Hon hittade ganska
snart stigen dom tagit för att komma till huset. Hon började traska hemåt
med sprit smaken kvar i munnen, med mascaran över hela ansiktet. Men hon
visste att hon snart skulle vara hemma. Danielas mamma skulle inte vara
hemma förens om två dagar. Då skulle hon både hinna städa undan och ringa
till Krister. Krister var Danielas pappa som lämnat dom för mindre än ett
år sedan. Sara som var Danielas mamma vägrade låta Daniela prata med
Krister. Han var inte bra för henne hade hon sagt. Men Daniela och Krister
brukade ringa varandra i smyg. Daniela tyckte mycket om sin pappa och kunde
inte riktigt förstå varför han stuckit. Men hon insåg snart att det var
bäst så. Den kvällen låg Daniela och tänkte mycket på festen, Daniel,
skogen och sin pappa. Dagen då hennes mamma Sara skulle komma hade hon
gjort en välkommtmiddag som dom båda skulle njuta av. Hon hade gjort det
rejält och allt var perfekt.
När Daniela dukat fram den sista grytan på bordet hörde hon Saras bil köra
upp på den lilla avfarten till det stora, ganska tomma huset. Det var trots
allt bara Daniela och Sara som bodde där. Men huset hade son charm. Till
sin förvåning ser hon sin mamma hålla handen med en främande man. Dom höll
om varandra och kelades som två gammlingar. Daniela blir så förvånad att
hon inte vet hur hon ska reagera. Han ser bra ut, det gör han.
– En stilig karl har hon i allafall fått med sig säger hon högt för sig
själv.
Vid middags bordet förklarar Sara hur allt ligger till. Hur hon och Roy
förälskades vid första ögonkastet. Hon berättar också om planerna dom har.
Väldigt förhastande men helt säkra på sin sak.
– Vi ska gifta oss!
– Vaa!!
– Ja, och vi, du, jag och Roy ska flytta till Malmö, vi ska bo i Roys
mormors stora hus vid skärgården. Jag har fått ett toppjobb där så vi
kommer att leva gott.
Daniela vet inte om hon ska skratta eller gråta.
Flytta!, byta skola, nya kompisar VA!! fotbollen då? Det går ju så bra för
oss i serien nu.
– Jo, det är faktiskt sant Daniela. Vi har redan bestämt oss. Datumet för
bröllopet är också fixat.
Daniela blev först ledsen och arg. Men hon tänkte efter ett tag. Hon hade
inte mycket kvar här ändå. Krister hade lämnat dom, festerna och kompisarna
därifrån skulle hon lägga ner. Det kanske ändå kunde gå.
– Vi flyttar nu snart så du direkt kan börja skolan där borta, efter
lovet.
Daniela visste att hon inte kunde säga emot. Hade Sara bestämt sig så hade
hon..
Huset var ett sött litet hus med havet bakom hörnet, Ett dröm hus.
Daniela tyckte först inte alls om det men efter några extra tittar så gick
det. Det gick verkligen. Roy presenterade Daniela för grannen. Maja i det
blå huset på kullen. Det visade sig att Daniela och Maja var själsfränder.
Dom hade så mycket gemensamt. Maja hade inte heller någon ”riktig” pappa.
Dom tyckte om samma saker, kände samma saker.
Härifrån är det ifrån elevens kladdpapper och är därför lite slarvigare
skrivet Sista veckan innan lovet var slut började Daniela oroa sig väldigt
mycket inför att börja i den nya klassen på en helt annan skola. Men Maja
lovade att hon skulle ta hand om henne.
På morgonen, nån timme innan skolan började kom Maja över till Daniela och
hjälpte henne lite med vad hon skulle ha med sig och vad hon skulle säga
och göra. Vilka hon skulle hälsa på och vilka hon inte skulle hälsa på.
Vägen till skolan var inte alls farlig som den där hemma i Enköping. Det
var bara 1 km. Dom cyklade till skolan och var snabbt framme. Dom hade
cyklat hemmifrån lite tidigare för Daniela var rädd för att komma för
sent.
-riiing!!
Det ringde in och ett nytt skolbörjade. Maja o o med ett understreck
Daniela gick bort till klassrummet och satte sig vid varsin bänk.
Dessa bänkarna var mycket modernare än dom på förra skolan. Läraren kom in
och sa:
– God morgon!
– (Alla) God morgon mentor!
Här uppe uppe stämmer inte riktigt geografiskt eftersom städerna är
utbytta hade man inga lärare utan metorer.
Det var lite avigt att säga mentor. Det lät lite lustigt tyckte Daniela.
Men redan där och då när hon satt i det klassrummet kände hon att detta
skulle bli ett bra läsår. Här hade hon en mamma, en pappa, Roy och Daniela
hade kommit så nära varandr på så kort tid, Daniela tyckte så bra om honom.
Hon hade verkligen behövt en pappa. Hon tittade runt. Alla ungdomar såg
trevliga ut. Hon visste att hon skulle lära känna alla och dom skulle bli
bra vänner. Även fast att läraren nu var en mentor skulle han vara minst
lika bra som dom förra lärarna i Enköping.
Här hade hon allt och hon kunde glömma och lägga händelserna på början av
lovet bakom sig. Efter festen som flippade ut så bröt Daniela kontakten med
kompisarna där. Hon umgicks bara med Ida. Ida var en snäll o o med ett
understreck rar kompis som Daniela tyckte bra om. Men Maja. Hon var mer än
bra. Hon var det bästa som hänt Daniela.

Daniela kikar fram i klassrummet och smygtittar på Alexander som är det
sötaste på jorden. Smail gropar, blå ögon med blont hår, och en
personlighet som liknar Majas.
Daniela visste hon skulle trivas här, även om hon också visste det skulle
bli tufft för skolan hade höga krav.

Här började hennes nya liv.

Hon såg bara ljust framåt.

Att byta skola är jobbigt.

Första gången jag skulle byta skola var när jag bodde Ödeshög och gick i
Krylboskolan.
Jag hade just slutat trean och var jätte ledsen. Jag trivdes mycket i min
klass och ville fortsätta att gå där men mina föräldrar flyttade mig för
att jag skulle ha det bättre.

Medans sommaren gick tänkte jag inte på den andra skolan, istället lekte
jag med mina vänner nästan varje dag. Jag klarade mig jätte bra under
sommaren inget farligt hände mig det lovet.

I slutet av sommaren hade jag väldigt roligt eftersom jag var ute och
reste. Jag har vaga minnen av var jag reste men jag tror det va till
Italien.

I Italien hade jag glömt bort skolan. Varje kväll var vi ute och åt på en
restaurang. Allt jag åt äkta italiensk spaggeti med köttfärssås.
Vi åkte till olika delar av Italien för att se monument eller kännda
platser.
Venedig var bland det första vi åkte till. Det va den allra vackraste
staden jag någonsin sätt. Vi gjorde väldigt många saker i venedig, men det
var synd att det regnade första dagen vi var där.

När vi kommit hem från Italien så var det ungefär en vecka kvar tills jag
skulle börja skolan igen.
Jag va hemma i två dagar sen åkte jag till skolan för att träffa min nya
lärare och få veta i vilket klassrum jag skulle va i och få se mina nya
klasskammerater i skolkatalogen. Så klart så var jag orolig och var nära
att hoppa ner på marken för att det känndes otroligt mycket i magen.

När jag tillslut hade börjat skolan darrade jag i hela kroppen men jag var
inte själv om det efter som det var kallt i korridåren.

Jag stod lutad mot väggen sen kom Rolf och började prata med mig tills vi
började.
Jag satte mig på den platsen jag fick och lyssnade spänt på vad läraren sa.
Jag hade roligt den dagen.

När vi hade lunch var jag vrål hungrig. Jag väntade på att vi skulle bli
insläppta till matsalen två tre minuter tills dom två utvalda för veckan
dukat klart. När vi blev insläppta blev jag häpen. Maten var framdukat på
borden i skolar liga stora som en talldrick.
Jag åt så mycket jag kunde sen gick jag ut på skolgården för att utforska
lite.

När jag kom till baksidan av skolan var det runt 15 personer som hoppade
längdhopp.
Dom frågade om jag ville vara med. Eftersom jag gillar att hoppa längdhopp
så ville jag det.

Jag hoppade fyra fem gånger och sista hoppade jag ett nytt rekord och
lyckades vricka handen ordenkligt.
Jag fick gå upp till klassrummet och berätta det till min lärare.
Jag var uppe i klassrummet i fem minuter. Sen ringde det in.
min lärare stod och pratade i några minuter. Jag lysnade så bra jag kunde
men jag kunde inte koncentrera mig för smärtan i handleden och illamåendet
som smög sig på bakifrån.

Jag ringde efter min mamma för att hon skulle hämta mig.
Jag låg och såv hemma i ungefär 4 timmar efter att jag hade kommit hem.

När jag äntligen kommit hem hade det mesta av smärtan dämpat sig. Jag kompå
att cyklen var kvar i skolan. Min mamma körde mig till skolan för att hämta
cyklen.
Efter att jag hade hämtat cyklen gick jag till min granne som också är min
bästa vän och vi hade roligt resten av dagen.

Åren gick tills jag skulle börja sjuan. Jag kännde till Stora Dalsskolan
lite efter som jag hade språk där och för att vi var där med klassen och
skulle besöka vår nya klass.

Sommaren gick som på smör och tanken om att börja i en ny klass var inte så
farlig denna gången.

Jag hade varit i spanien i tre veckor så jag mer än utvilad. Jag hade
skaffat mig några nya vänner att umgås med.

När jag skulle börja på Stora Dal var det spännande att få träffa sina nya
klasskamerater.
Jag blev glad när vi började för det känndes som en evighet sen jag sist
träffat mina vänner.

Varje byte av skola förändrar en mycket inifrån och ut.
Snart är det dags igen att byta skola igen men innan dess finns det mycket
att göra. Jag kommer att gå i samma klass som några jag gått med i ettan
till trean, fyran till femman och sjuan till nian.

Det kommer att vara svårt att byta skola igen eftersom man har fäst sig
till skolan. Skolan kan va tråkig och långsam men det finns ändå saker som
är värda att hålla fast vid. Lärarna är ett exempel eftersom dom har
hjälpte eleverna från ena sidan till den andra. Dom har stött en om man
inte tror att man klarar av något. och har dåligt självförtroende.

Skolan är ocks ett värde för andra, olika platser kan ha varit minnesvärda
eller roligt att umgås på.

”Jag önskar att allt kunde stanna nu, jag behöver tänka jag behöver lite
tid”. Sjunger den hesa rösten från freestylen. Det är precis vad jag
behöver. Tid att tänka. På väg till en ny skola, nya människor och ett nytt
liv. Gräset frös inatt.

Det går av om man trampar på det.

– Ush vad kallt! Kylan tränger sig ända in i benmärgen och känseln i
fingrarna försvann för länge sedan.
Nervositeten lägger sig som en klump i magen när jag öppnar dörren in till
Vasaskolan. Luften är tung och det är svårt att andas.
– Försenad första dagen! Helvete! viskar jag tyst och ser mig om i den
folktomma skolan. Jag börjar förvirrat och småspringande leta efter sal
256. Efter en stunds letande står jag framför dörren med skylten 256. Jag
hejdar mig innan jag sliter upp dörren. Benen skakar och jag kallsvettas.
Var lugn! Och sluta skaka! intalar jag mig själv i den kalla korridoren.
Det hörs ljud inifrån dörren. Till slut tar jag ett djupt andetag och
öppnar försiktigt dörren. Jag tittar ut över folk|massan och möts av 23
föraktligt granskade blickar. Alla stirrar. På mig. Rodnaden letade sig upp
till kinderna och jag är säker på att huvudet exploderar när som hellst.
– Hej och välkommen!
– Lars, sa läraren. En stor mörk 40-åring sträcker fram handen.
– eh. Zara. pep jag fram.
– Va?
– Zara, sa jag lite tydligare.
– Hej Zara! vad trevligt med en ny tjej i klassen. Sätt dig ner, där det
finns plats. Vi har precis börjat genom|gången.
Jag tittade mig runt förvirrat och undrade om jag fanns till eller om allt
var på låtsas. Jag gick med darriga ben förbi alla blickarna och slog mig
ner längst bak i ett hörn så långt bort som möjligt från de andra. Men det
hjälpte inte så mycket. Nedvärderande blickar kom kastande lite när som
hellst. Början på slutet. Tänkte jag innan jag satte på min freestyle och
gled in i min låtsasvärld. ”Och jag har inga vänner kvar visst är livet
underbart” Än en gång hade den hesa, klagande rösten helt rätt. Gud vad jag
hatade mig själv nu. Jag skulle ju svassa in så elegant med stil, men som
vanligt hade min blyghet tagit över och jag vågade inte ens andas. Och Gud
vad jag hatade mamma och pappa som tvunget skulle flytta när allt till slut
rett upp sig och jag hade fått några riktiga vänner. Jag längtade efter
dem, Anna och Sussi. Skolan var trevlig där också. Detta känns mest som en
iskall konservburk. Jag satt och funderade på min gamla skola ända till det
ringde ut. Jag väntade tills alla gått ut från klassrummet sedan tog jag
min väska och begav mig ut ur klassrummet. Ångesten gjorde sig påmind när
jag tänkte på de fullproppade korridorerna jag var tvungen att gå igenom.
En knack på axeln fick mig att rycka till och jag gjorde mig beredd på en
våg av kommentarer.
– Hej! sa en gäll röst och jag vände mig om och fick se en liten mörk tjej
som jag antagligen gick i samma klass som nu.
– Häng med till biblioteket så kan vi snacka lite!
– jah.
– Kom!
Hon slet tag i min arm och drog med mig genom de hemska korridorerna.
– Ah helvete det är lunchstängt! ropade hon till där vi stod utanför den
stängda dörren.
– Vi kan sätta oss här! Hon gick bort till en bänk.
– mm. jag kände mig totalt misslyckad.
– Vad heter du? jag kunde ana en släng av norsk brytning när hon pratade.
– Zara.
– Skysst namn. Jag heter Ingrid, är från Norge, vi flyttade hit för några
år sen. Skolan suger verkligen, men det är härliga fester på helgerna!
– Okej. jag är från Trollhättan, sa jag lite småblygt och blev för|vånad
över att det gick så bra.
– Vi flyttade hit för två veckor sedan, så jag känner ingen här än.
– Det är ju inte så kul, men nu känner du ju mig!
– Jag har fest på lördag och du får gärna komma om du vill! sa hon
trevligt.
– mm.. kanske.
– Jo! Klart att du ska följa med. Du kan komma innan och hjälpa mig att
fixa lite saker. Ok?
– mm.. okej.
– Men nu får vi skynda oss! Du vill väl inte komma försent igen?
– mm.. gå du. Jag ska hem!
– okej mår du inte bra?
– jo men vi ses väl imorgon?
– Det klart vi gör! Hejdå!
– Hej!

Glädjen bubblade i magen på mig när jag gick hemåt och i freestylen hördes
den hesa rösten: ”Min hand i din, när kapporna vänder efter vinden. Är du
lycklig nu?”

Ja. Jag var lycklig.

Att byta skola!

Jag satt vid mitt skrivbord och såg ut på alla människor som sprang ute på
gatan för att söka skydd för regnet som öste ner. Jag suckade tungt, en
salt tår rann ner på min kind och jag tänkte att jag aldrig skulle ha gått
upp den morgonen.
Det knackade försiktigt på dörren och jag hörde mammas röst från andra
sidan:
– Men snälla Mia, släpp in mig. Jag och din pappa måste få förklara oss.
Precis som om ni skulle ha något att säga till mig, muttrade jag tyst för
mig själv. Men jag reste mig och gick fram till dörren och låste upp.
Jag såg in i mammas rödgråtna ögon.
– Det blir bäst så här sa hon med gråten i halsen. Jag och din pappa kan
inte leva tillsammans längre. Det går bara inte.
Mamma tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag och du ska flytta till en lägenhet mitt inne i stan. En stor och ljus
trea. Hon försökte låta glad men lyckades inte så bra med det.
– Vad då inne i stan?! Men det är ju nästan 13 mil här ifrån. Hur hade du
tänkt att jag skulle komma till skolan på mornarna? skrek jag.
– Mia lugna ner dig och lyssna på mig. Mamma drog efter andan:
– Du måste byta skola, sa hon sen.
– Men mina kompisar då?
Det var det sista jag sa innan jag sprang ut ur huset och smällde igen
dörren efter mig.
Nu har det gått två månader sedan det hände och nu sitter jag på mitt nya
rum i min och mammas nya lägenhet.
Jag ser på skolväskan som står packad och klar på sängen.
Jag hör mammas röst från köket.
– Mia! Skynda dig! Kom nu och ät frukost annars kommer du försent till din
första dag i din nya skola. Precis vad jag vill, komma så försent att jag
aldrig kommer dit, tänkte jag för mig själv.
Sen övergick mina tankar till att tänka på mina kompisar på min andra
skola. Undra vad dom gör nu?
Jag såg upp på min röda väggklocka. Halv åtta, bäst att jag går nu, tänkte
jag och gick ut i hallen.
Jag tog på mig mina skor och min nya kappa som mamma och jag hade köpt på
rea i helgen.
Mamma kommer ut från köket.
– Men Mia, ska du inte äta något innan du går?, undrade hon med orolig
röst.
– Nej tack. Jag är inte hungrig, svarade jag. Och det var sant. Just nu
mådde jag bara illa.
– Men vänta lite ta med dig en frukt i alla fall, sa mamma och gick ut i
köket.
När hon kom tillbaka hade hon en brun banan i handen.
Jag suckade tungt men tog imot den ruttna bananen. Sen gick jag.
– Ha det så bra i skolan!
Hörde jag mamma säga innan dörren gled igen med en smäll.

25 minuter senare stod jag utanför min nya skola.
Jag började sakta gå mot ingången. En trappa upp, tredje klassrummet till
höger, hade Else-Britt min nya lärare sagt när hon ringde dagen innan. Jag
såg upp på trappan som ledde till andra våningen. Den såg likadan ut som
den trappan i min förra skola, tänkte jag för mig själv. Jag fick tårar i
ögonen och tvingade mig själv att skjuta undan alla tankar om min gamla
skola.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått upp för trappan och stod nu utanför
klassrummet. 9D stod det uppe på dörrens högra kannt.
Jag tog ett djupt andetag, räknade till tre och knackade sedan försiktigt
på dörren.
– Kom in, hördes det från andra sidan. Jag gick in.
Jag kände hur allas blickar riktades mot mig och hur mitt ansikte började
skifta färg till rött. Jag blev genast glad att jag hade tagit lite puder i
morse.
– Vi har en ledig plats till dig här framme, sa Else-Britt med ljus stämma.
Jag började gå mot den tomma bänken. Plötsligt fastnade min blick på en
mörk hårig kille i andra raden, Charlie. Jag kännde hur mitt hjärta började
slå snabbare och hur mina ben började skaka. När jag äntligen kom fram till
min bänk efter en halv timme (kändes det som i alla fall), så gav Else-
Britt mig en mattebok och ett räknehäfte.
Sen kom det jag hade fasat för i flera veckor.
– Men det höll jag på att glömma. Kom Mia, du måste ju berätta lite om dig
själv, sa Else-Britt.
Nej, jag vill dö, tänkte jag.
Men gick fram och ställde mig framför vita-tavlan.
Jag såg ut över klassen.
– Berätta nu lite om dig själv, sa Else-Britt.

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad jag sa eller vad jag gjorde. Men de
fem minuterna var de längsta i mitt liv.

Jag vet inte hur men dagen flöt på och kvart i tolv var det lunch.
– Visa nu Mia till matsalen, sa Else-Britt.

Två ljushåriga tjejer kom fram till mig och drog med mig ut ur klassrummet.

– Kom med här nu ska du få smaka på något delikat, sa en av tjejerna och
log.
Jag heter Lina föresten och detta är Johanna.
Jag nickade bara till svar.

Matsalen var stor och idag serverades potatismos och korv.
– Inte så mycket, sa jag till mattanten med hårnät som öste på en stor slev
med potatismos på min tallrik. Hon såg bara surt på mig.

Vi gick och satte oss vid ett bord som stod vid fönstret. Jag tog en tugga
av moset. Det smakade och var som klister. Jag skulle aldrig ha klaggat på
maten i min förra skola, tänkte jag sorgset för mig själv.

17.34 klev jag in genom ytterdörren.
– Hur va första dagen i skolan?, frågade mamma
– Hemsk, sa jag bara och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag slängde mig på sängen och började tänka igenom dagen. Hemsk, hemsk och
åter hemsk. Ok, Johanna och Lina hade ju varit snälla men dom kände sig
särket tvingade att vara med mig. Ingen var ju som någon i min förra klass
och sen pratade dom roligt. Sen kom jag och tänka på Charlie. Han hade
faktiskt pratat med mig efter lunch.

Att byta skola.

– Vi ska flytta Anna! mammas ord skar som en blixt rakt igenom mig. Mitt
huvud blev fullt av frågor men jag fick inte fram ett ljud. jag sprang till
mitt rum och kastade mig på sängen. Nej! Skrek mitt inre och tårarna kom.
– Men lilla gumman, vad är det?, undrade mamma när hon kom efter mig in i
rummet.
– Jaha!? Och var ska vi flytta då?, skrek jag med gråten i halsen.
– Vi ska flytta till ett villaområde lite utanför Göteborg. Pappa och jag
har köpt ett hus där. Det blir väl kul, nytt hus, nytt rum, nya kompisar
och ny skola. Sa mamma med lycklig stämma. ”Nya kompisar, ny skola” mammas
röst ekade i mitt huvud. Jag vill inte flytta! Jag vill inte byta skola.
– Så ni har planerat allt detta utan att fråga mig?! skrek jag.
– Men. sa mamma, jag avbröt henne.
– Jag trivs i Stockholm! Jag vill ha mina kompisar. JAG VILL INTE! skrek
jag och spran ut ur rummet.
– kom tillbaka Anna! på engång!, skrek mamma efter mig. Det hördes att hon
var besviken. Senare när vi åt middag sa ingen ett ljud. Sen gick jag och
la mig. ja tänkte på vad skulle säga till mina kompisar.
– God morgon! Vakna Anna, det är morgon jag var fortfarande sur och ledsen.
Vid frukostbordet log mamma och pappa på det där viset som jag Hatar.
– Vi har ringt till skolan och sakt att vi ska flytta. Så du behöver bara
berätta det för dina kompisar. Vi flyttar om två veckor, allt kommer bli
bra, sa pappa. Ja sa inget.
I skolan samlades vi som vanligt första timmen för att läsa högt, lite
töntigt tycker jag, vi går ju faktisk i sexsan.
– God morgon alla barn. det var fröken, innan vi börjar läsa har jag och
Anna något tråkigt att berätta. Anna?
– Ja… Eh. jag ska flytta. Sa jag. fan! Jag ville ju berätta för mina
närmaste kompisar först.
– VA?! skrek Elin, min bästis.
– mmm. till Göteborg. Om två veckor. Nu är det bara två dagar kvar för mig
här i Stockholm. Jag och elin har sakt hej då för sista gången. Jag undrar
hur den andra skolan är. Våran skola var bra, rättvis. Vi fick vara med och
bestämma nästan allt. Och nu ska jag börja i en anan skola, mitt i
terminen. typiskt. Dom kunde ju ha planerat lite bättre.
Nu är vi iaf på väg. Det känns lite bättre men jag är väldigt närvös. tänk
om jag inte ”passar in”?. Nu har jag bott här i en månad. Huset var jätte
fint, mitt rum är ganska fint, men stökigt.
mamma och pappa trivs.
Jag har fått ganska många kompisar. Och skolan.ja vad ska man säga? Den
suger! Den är ful, tråkig, man får inte bestämma något! allt är jätte
dåligt, lärarna hatar mej och kallar mig för 08! första dagen var hemsk!
eleverna var jätte trevliga och hälsade mig välkommen, men inte lärarna!
Alla var jätte sura. Anars trivs jag ganska bra, saknar elin men men.

Att byta skola!

Det var en varm sommardag, jag var på väg hem från stranden. Sommar|lovet
var snart slut och min Familj och jag skulle snart flytta från det trygga
samhället på Öland till ett helt främmande ställe i Dalarna. Stället vi
skulle flytta till hette Falun, jag hade aldrig hört talas om Falun innan
mamma och pappa berättade att vi skulle flytta dit. Anledningen att vi
skulle flytta var att mamma hade fått ett jättebra jobb på en bank i
närheten av Falun. Jag fick reda på att vi skulle flytta några dagar innan
skolavslutningen. Jag tyckte inte alls om tanken av att flytta ifrån alla
mina vänner som jag hade haft sen förskolan. Det som känndes ännu värre var
att jag fick lov att flytta ifrån min underbara pojkvän. Vi hade varit
tillsammans sen början av årskurs åtta, så det var snart ett år vi vart
tillsammans. Vi försökte inbilla oss att vårat förhållande skulle fungera
fast jag flyttade ifrån honom, men innerst inne visste jag att det aldrig
skulle fungera. Vi hade setat och planerat hur vi skulle skriva brev och
hur vi skulle träffas, det vi inte tänkte på var att det var både dyrt och
långt att åka mellan Dalarna och Öland.
– Susann! skynda dig in, ropade pappa till mig med ett belåtet leende.
Medan jag sprang upp för den lilla trappen som ledde in i vårt fina hus, så
hoppades jag på att pappa skulle säga att vi inte behövde flytta, men så
var det inte.
– Kom får du se, jag har hittat bilder på vårat hus i Falun, sa pappa och
tittade fascinerande på huset vi skulle bo i.
– Var det bara det du ville visa mig? undrade jag och så missnöjd ut.
– Susann, gumman du ska inte vara ledsen, det kommer att bli bra ska du se,
huset ä i alla fall fint, tycker du inte?
– Mmm. svarade jag bara.
Visst tyckte jag att huset var fint, men jag ville fortfarande inte flytta
från mina underbara vänner och absolut inte ifrån min pojkvän, Magnus, som
jag älskade så himla mycket. Det var han som hade fått mig att våga visa
känslor och att kunna prata inför massa folk. Sommarlovet innan åttan och
innan vi blivit tillsammans så hade jag blivit sviken och utnyttjad av
flera killar. Dom hade bara varit ute efter att ha sex och inget annat,
eftersom jag tyckte om dem så mycket så blundade jag för verkligheten. Det
är ju inte så konstigt om man blundar för verkligheten när man är är
förälskad. Mina vänner varnade mig flera gånger, men jag sa att dom hade
ändrat sig och att dom inte alls va så knäppa dom bara ville utnyttja
tjejer, men jag hade fel.

– Har du börjat packa ihop alla dina saker? undrade pappa.
– Ja, jag är snart klar, har bara mina kläder och några böcker kvar, sa jag
och kände en plötslig ångest över att vi skulle flytta om en vecka och jag
hade ju inte börjat tagit farväl av någon. Jag och mina kompisar hade
knappt pratat om flytten. Dom enda jag tagit farväl av var mina gamla
lärare och dom klasskamrater som var borta den veckan jag flyttade. Det
känndes tungt på skolavslutningen när jag gick inne i skolan och skulle ta
farväl av alla lärare och ”mina” gamla klassrum som man har lärt sig en hel
vetenskap i. Det var inte förän jag gick där inne jag hade börjat fatta hur
mycket jag hade lärt mig och hur nyttigt det var med skolan, fast det kunde
vara tungt ibland. Utan mina vänner hade jag nog inte klarat skolans tuffa,
men lärorika gång.
– Hur skulle det bli nu?
Skulle jag klara att byta skola och skaffa nya vänner samtidigt som jag
skulle plugga sista året i grundskolan.

– Flyttbilen kommer imorgon vid nio tiden, sa pappa och lät lite stressad.

Nästa morgon så kom flyttbilen precis som vi bestämt, klockan nio.
– Oj, inte visste jag att vi hade så här mycket saker, sa mamma och såg
lite fundersam ut.
– Nej, det brukar alltid vara så att man har mer saker än man tror, sa en
av flyttgubbarna med ett leende på läpparna.
– Visst var det till Saltövägen 15? undrade den andra gubben.
– Ja, det är det, svarade mamma.
När flyttbilen åkt iväg kändes allt så himla tomt.
Dom sista dagarna innan vi åkte spenderade jag och mina vänner på stranden.
Jag var såklart med Magnus också. Kvällen innan vi skulle åka så satt jag
och Magnus hemma hos oss honom och pratade om tiden under vårat
förhållande.
– Tror du verkligen att vårat förhållande kommer att fungera? undrade jag
med en tveksam röst.
Jag såg att Magnus började få tårar i ögonen.
– Jag vet inte, men vill du inte försöka, undrade han och jag såg att hans
vackra blå ögon började fyllas med tårar.
– Jo, jag vill försöka, men vi borde tänka igenom det här, tänk på att vi
kommer träffa varandra typ 4 ggr om året, svarade jag och började nästan
gråta av smärta att behöva lämna honom.
Han kramade om mig och sa att han älskar mig, båda brast ut i gråt.
– Jag kommer inte klara mig utan dig, sa Magnus och började gråta ännu mer.
– Jo, det är klart du kommer, vi får ringa varandra varenda dag, sen så kan
du ju följa med när Malin kommer och hälsar på, på höstlovet.
Malin var en av mina allra bästa kompisar.
– Ja, det är klart jag gör! Vi gör så att vi är tillsammans och pratar i
telefon tills jag kommer och hälsar på, sen får vi se hur det blir då,
eller?
– Ja, det lät som en bra idé. Nu ligger vi här och myser till jag måste gå
hem, sa jag och tyckte att allt kändes lite lättare.
Magnus följde inte med till färjan utan vi tog farväl hemma hos honom. Vi
stod och kramade och kysste varandra samtidigt som vi grät. Nu förstod vi
verkligen hur mycket vi älskade varandra. När vi hade pratat varandr ett
tag så kom mamma, pappa och Malin för att hämta mig. Malin skulle följa med
till färjan för att ta farväl. Innan jag klev in i bilen så kramade jag om
Magnus och sa: Jag kommer alltid att älska dig vad som än händer, det lovar
jag.
– Jag kommer också att älska dig vad som än händer, sa han och kysste mig.

När vi hade börjat att åka mot Borgholm och mot färjan så berättade Malin
att hela min gamla klass skulle vara där och ta farväl.
– Är det inte snällt av Malin att fixa det, sa mamma.
– Jo, det var jättesnällt! sa jag.
Mycket riktigt så stod hela klassen där. Jag hann precis ta farväl av alla
innan vi klev på färjan. Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt som
jag gjorde.

– Allting kommer att kännas bättre när vi kommit fram och du har skaffat
nya kompisar, sa pappa som alltid ska vara snäll.
– Jag kommer aldrig att kunna få så bra kompisar som jag har nu, sa jag och
lätt irriterad.

Efter en mycket lång bilresa var vi äntligen framme vi huset där jag skulle
bo dom närmaste åren. Huset såg ut precis som det hade gjort på datorn, med
dom stora vita fönstrena och dom rödmålade väggarna. Det såg precis ut som
ett hus i Dalarna. Rummet som jag skulle få vara mycket större än mitt
gamla rum, men det var finare tapeter i det gamla. Dagarna gick fort och
imorron börjar skolan. Jag hade pratat med både Malin och Magnus varenda
dag. Nästa morgon var jag så nervös att jag inte kunde äta.
– Pappa försökte muntra upp mig hela tiden, men han lyckades inte så bra.
Det enda som kändes skönt var att jag hunnit bli kompis med min granne som
jag skulle gå i samma klass som. När jag väl kom till skolan så känndes det
inte så farligt, tjejen jag bodde granne med hette Sofia. Sofia visade runt
mig och presenterade mig för alla hennes vänner. Alla verkade glada och
trevliga. Lärarna verkade också snälla. Jag lärde fort att känna alla under
den första veckan. Nu kändes det inte alls så farligt att ha flyttat. Jag
är glad att alla tog imot mig som dom gjorde, annars vet jag inte hur det
skulle gått.
När Magnus och Malin kom upp på lovet kändes allt bra. Jag och Magnus
bestämde oss för att göra slut, men att fortfarande hålla kontakten.
Livet efter flytten var ganska lik mitt liv innan flytten. Falun var nästan
precis som Rälla där jag bott förrut.