Uppsatsämne: Att byta skola

Att byta skola
Det fanns en tid då jag var lycklig. Det fanns en tid då jag var omtyckt
och populär. Den tiden är borta. Jag var 13 år och gick i sexan. Jag kunde
varit en av de bästa eleverna i klassen, men på den tiden brydde jag mig
inte om skolarbetet. Jag ville bara vara populär och omtyckt bland kompisar
och killar, och jag gjorde vad som helst för att vara det. Jag spelade tuff
och självsäker. Jag spelade alltid, jag var en skådespelare av högsta
klass. Aldrig var jag mig själv. Hela femman betedde jag mig som den
tonåring som jag blev på vårterminen i sexan. Då hade lärarna slutat tjata
på mig, de hade väl gett upp hoppet precis som mina föräldrar. Mina
föräldrar hade väl insett att jag inte var en kopia av min väluppfostrade,
rara och ordentliga storasyster Anna. Hon gick på gymnasiet då.
Naturvetenskapliga linjen såklart. Hade MVG i det mesta och älskade att
plugga. Fick hon VG i något blev hon besviken.
Tillbaka till mig. På den tiden handlade allt om mig. Jag var en
egoistisk liten bimbo. På vårterminen började jag röka också. Jag var så
illa tvungen. Några killar från högstadiet kom och hälsade på en rast, och
jag ville inte verka som en tönt inför dem. Jag kände mig så jäkla ball. En
av killarna som kom den rasten hette Erik. Han var den snyggaste killen jag
någonsin sett, och han var så häftig. Nu i efterhand önskar jag att jag
aldrig sett honom, men det är ju lätt med facit i hand. Då var jag så
väldigt kär.
Första gången jag såg honom var på en fest den 14 februari, Alla Hjärtans
Dag. Jag spanade på honom i stort sett hela kvällen. En gång mötte han min
blick och log. Jag svimmade nästan, och jag trodde att det var den
lyckligaste dagen i mitt liv.
Nu vet jag att det var tvärtom. Alla hjärtans dag är den mest
plågsammaste dagen på hela året. Jag kommer aldrig bli kvitt lidandet den
dagen ger mig år efter år. Och det är inte av samma anledning som alla
singlar och olyckligt kära lider. Utan därför att det var den dagen jag för
första gången såg Erik. Resten av terminen brydde jag mig inte om några
andra killar. Höjdpunkterna i mitt liv var de raster som Erik och hans
kompisar kom till vår skola.
Men Erik gick i nian. Han var tre år äldre. Jag vet inte vad han
egentligen tänkte om mig.
Antagligen såg han hur kär jag var och insåg att jag kunde bli ett lätt
byte.
I slutet av maj, några veckor innan skolavslutningen, och ungefär två
månader efter att jag började röka med Erik, frågade han mig om jag ville
följa med ut på en tur i hans nya båt. Det är väl ganska givet vad jag
svarade. Killen jag är hejdlöst kär i frågar om jag vill tillbringa en dag
med honom, bara han och jag.

Nu går jag i nian på ett högstadium långt ifrån min gamla skola, långt
ifrån de människor jag kände under mina första 13 år. Jag har förändrats
till min raka motsats. Jag är ganska tyst och tillbakadragen, jag
koncentrerar mig på skolarbetet och till hösten ska jag börja gymnasiet,
naturvetenskapliga linjen. Jag har inte så många kompisar, ingen vet något
om mina första 13 år. I alla fall inte det 13:e. Det är inte så konstigt
att det inte är så många som vill vara kompis med mig. Men mina föräldrar
tycker om mig. Det är en skön känsla att veta att föräldrarna älskar en.
Jag tycker synd om alla som inte får känna den. Och jag tycker synd om
människor som är som jag var. Jag skulle inte vilja vara så igen. Jag
skulle vilja vara någon annan för att slippa alla bilder och minnen som
inte vill försvinna från min hjärna, men jag vill inte bli som jag var
förut. Det enda jag har gemensamt med den personen är mina minnen.
Det finns två personer som vet det mesta om mitt förflutna. Lovisa och
Tobias. De är mina bästa vänner. Jag misstänker att jag och Tobias håller
på att bli kära. Jag vet inte om jag klarar av det. Han är den första
killen jag brytt mig om på tre år. Om han kräver att få reda på mer om
händelsen kommer det inte gå. Men det tror jag inte att han gör för han är
snäll och omtänksam och vet att jag inte vill prata om det. Det som hände
på båten. Dagen efter min och Eriks båttur hittades vi av
räddningstjänsten. Jag låg medvetslös på land. Erik hittades död i
vattnet.
Jag fick ligga på sjukhus i en vecka och prata med en psykiatiker. Sedan
flyttade vi.
Jag gick aldrig tillbaka till skolan som jag hade två veckor kvar i, jag
pratade aldrig mer med mina klasskompisar. Ingen vet vad som hände i båten,
mer än jag, och ingen kommer någonsin att få veta.

MVG

Att byta skola

Nu har det hänt igen, min pappa hade fått för sig att det inte var bra för
oss att bo på gotland, så han bestämde att vi skulle flytta till stockholm,
och det är inte första gången vi flyttar, vi har flyttat minst 5 ggr det
här året, men jag tror att det beror på mamma, efter att hon dog så blev
pappa inte sig likt, han blev mera all|varlig och stel. Jag är den enda som
inte bryr mig längre. Min lillasy|ster, tar det inte lika bra, för varje
ny sida varje flytt så blir hon mera liv|lös, innan var hon alltid full av
energi.

Nu är det den första skoldagen och eftersom jag är 14 år och min syster 10
år så ska vi gå i olika skolor.
Min pappa skjutsade mig till skolan, den första skoldagen då jag ska vara
nervös och svettig, men inte jag, för jag var van, men förut när jag inte
var van så brukade jag låtsas att det var en helt va|nlig dag, och den
första dagen lägg|er jag två veckor senare, det funkar bra, och när de gått
två vec|kor så har jag glömt den.
Jag klev in i skolan med själv|säkra steg, för då visar jag inga tecken på
att jag är ny.
– Behöver du hjälp? Jag vände mig hastigt om och blängde på en kille som
såg mycket självsäker ut, men jag svarade inte, fast jag hade gått vilse.
– För det ser ut som du har gått vilse, nu var jag arg.
– Så här ser inte en person ut som har gått vilse, så här ser en person ut
som är irriterad, sa jag och vände på klacken och gick.
Jag har äntligen hittat Expiditionen, det tog mig en halvtimme, jag fick
vilket klassrum jag skulle till, så jag begav mig dit.
När jag hittade klassrumet så slet jag upp dörren utan att tveka, och hela
klassen hoppade till, jag steg|ade in i klassrumet och ställde mig vid
katerdern medans jag höll ögonkontakt med fröken, det här var kul eftersom
jag gillar utmaningar och hon var ett lätt byte eftersom hon flackade med
blicken.
– Du är alltså Latjifa Tjuva, sa fröken.
Ha hon kund inte utala mitt namn så jag rättade henne lungt.
– Latiffa Tuvotja, men ni kan kalla mig Tiffa, sa jag.
– Unga dam här använder vi vårt fulla namn, hälsa nu på och så började hon
flacka med blicken, tillslut sa hon Tiffa, det var kul.
Jag fick sitta bredvid en tjej som hette Sara och vi började prata och blev
sedan bra kompisar, och Matte läraren var en av dom bästa lärarna för hon
var bestämd med ändå jätte snäll inte alls som mina lärare på dom andra
skol|orna och även fast jag kom in med tuff attityd så var dom flesta
trevliga och det kändes bra från första dagen jag satte min fot i skolan

Tre veckor senare
Min lillasyster trivs jätte bra här och min pappa har inte sagt något om
att vi ska flytta igen, och jag har fått många kompisar. Men det bästa är
att jag tror jag är LYCKLIG!

En livfull skildring av en flicka, som fått byta skola många gånger och
om hur hon klarar av den nya skolstaren, men tyvärr berättar du ingenting
om någon av de gamla skolorna, som instruktionen säger. Därför visar
uppsatsen en tveksam ämnesbehand|
G
resten av kommentaren är utanför sidan

Att byta skola/Att byta klass
När jag var mindre fick jag välja vilken skola jag ville gå på. Jag hade 2
val, hallvikskolan eller Åsetorpskolan. Jag valde hallvik pga: att min
syster redan hade gått där i 3 år. Min skoltid var rolig och intressant.
Jag lärde känna många nya härliga kompisar.
Åren gick och när vi minst anade det så fick vi reda på av våran rektor
Sverker att det skulle in föskolebarn på våran skola. Han sade att de inte
skulle få plats om vi var kvar här, då började det hela. Det var en massa
krångel, en massa föräldrarmöten och förstårs en massa funderingar. Efter
ett tag av väntan och nyfikenhet fick vi reda på att vi skulle in i
Mariaskolan, men vi var inte ensamma utan torpaskolan skulle också in.
Mariaskolan ligger precis vid västra torget. Detta var en ganska ful skola
utanpå och inte mycket bättre inuti. På denna skolan fick vi trängas 1 helt
år, men efter ett tag så började man känn sig hemma där och jag trivdes
faktiskt riktigt bra där, jag hade många kompisar och lärarna var helt
underbara, men när man som mest kände sig hemma så fick vi reda på att det
var dags att byta skola igen, men denna gången var det annorlunda. Nu
skulle vi byta både lärare och klasskamrater. Jag tror att det var en kall
vinterdag, någon gång i november, minns inte riktigt, som vi fick lappen
där man skulle välja ut 3 av sina bästa kompisar som man ville komma i
samma klass med.
Vi fick ta med lappen hem och tänka igenom det med föräldrar och syskon.
Detta var en tung period, men när det sedan var dags att lämna in lappen så
hade jag faktiskt 3 namn klara.
Sexan gick fort och man tog sig igenom terminerna ganska lätt. Sedan kom
dagen som alla hade väntat på. Klasserna var färdiga och det var dags för
oss att få reda på vilka vi hade kommit med. Lärarna läste sakta men säkert
upp namnen på de elever som kommit i samma klass, sekunderna där emellan
kändes som flera timmar, men sedan var det dags. De läste upp mitt namn och
tjejen jag kom med. Då fall en sten ner från hjärtat och all den stress man
hade burit på släppte. Nu visste jag det och om jag ska vara riktigt ärlig
så är jag fortfarande glad över att jag bara kom med en tjej från min
klass. Det har gjort att jag kommit mina nya kompisar mycket närmare.
Sommarlovet var härligt och vi hade mycket sol. Man gick mest och tänkte på
hur det skulle vara att börja sjuan.
Klockan ringde på 8.00 och nu kände jag hur fjärilarna började komma i
magen. Jag tog en lång dusch och sedan drog jag på kläderna som jag hade
valt ut kvällen innan. Mamma sade till mig att skynda för man vill ju inte
komma försent allra första dagen. När klockan hunnit bli 9.15 var det dags
att åka. Jag la i min nya klasslista i väskan och sedan åkte vi iväg.
Mamma parkerade bilen på västra torget och sedan gick vi därifrån in till
skolgården. Det första jag tänkte var HJÄLP vad mycket människor! Jag såg
några i min gammla klass och gick fram och hälsade på dom, det var så kul
att träffa dom efter så många veckor. Efter ett tag hade alla samlats i
klassrummet och jag och mamma satte oss jämte Åsa och hennes mamma. Vi hade
aldrig träffat våran nya lärare, det enda vi visste var att han hette Adam.
Efter att han hade kommit in och presenterat sig och berättat lite om vad
vi hade framför oss så var det dags för en rundvandring, den gick ju sådär,
i början hade man ingen aning om vart alla dörrar ledde, men tillslut så
gick det att hitta någorlunda.
Efter detta fick vi fika och sen var det dags att åka hem.
Hemresan var tyst och mamma koncentrerade sig på att köra. Jag hade väldigt
många tankar och försökte se mina nya klass|kamrater framför mig. Vissa
kände jag igen en del inte. En tjej i min nya klass har jag spelat fotboll
med i 8 år så henne kände jag rätt väl. Sedan hade jag ju med mig 2 killar
från min gammla klass. Det kändes tryggt faktiskt. Denna kvällen tog det
väl rätt lång tid innan jag somnade.
Nu vaknade jag av att telefonen ringde. Det var bara Åsa som ringde och
frågade om vi kunde ta sällskap till skolan. Jag mötte henne vid Statoil
vid 9.30 vi hade väldigt mycket att diskutera, fast mest var det ju om alla
i våran nya klass. När vi kom fram till skolan så var det inte alls lika
många människor som det varit igår. Vi gick in i paviljongen och där stog
hela våran klass.
Känslorna att börja i en ny klass är väldigt blandade. Man har positiva
känslor för att man ska få nya kompisar och kanske tillochmed förändras man
som person beroende på vilka ens nya kompisar blir. Jag själv har
förändrats väldigt mycket som person, jag själv tycker till det bättre,
genom att jag har träffat nya kompisar som är väldigt lika mig. Det blir
alltid att man har den här känslan i magen att det nästan gör ont. Den
känslan får jag när jag ska göra nya saker som man inte är van vid, eller
bara när man ska träffa nya människor som man inte känner. Innan när man
gick på hallvikskolan så hade man sina kompisar som man hade bra kontakt
med och klassen har man ändå gått med i 6 år så till klassen känner man
också en viss trygghet, men sedan när man ska byta och skaffa nya kompisar
då finns där en viss otrygghet pga: att människor som man inte känner tar
man inte inte kontakt med. Efter ett tag i den nya klassen så började man
ändå ta kontakt och nu idag känner man en trygghet med sin nya klass,
medans den gamla klassen känner man otrygghet med nu pga: att man har
glidit ifrån varandra och de människor som man hade jättebra kontakt med i
6:an den kontakten finns inte alls längre. Jag tycker att det är positivt
att börja i en ny klass. När man kommer upp till gymnasiet nu så får man
inte välja kompisar, utan där kommer det ju att vara människor som är
någorlunda lika sig själv, för man har ju ändå valt samma linje och måste
då iallafall ha det intresset gemensamt. Fast jag ångrar en sak från
lågstadiet och mellanstadiet och det är att jag skulle nog ha valt
Åsetorpskolan istället, men då skulle man få börja med allt krångel och
alla föräldrarmöten och börja med att försöka ta upp den där nya kontakten
som inte är det lättaste. Havedaltiden har varit min roligaste skoltid med
många nya kompisar och en helt annan frihet än det kommer att vara på
gymnasiet. Men snart är det dags att byta skola igen, jag hoppas på det
bästa att jag får många nya kompisar och att den där stenen släpps från
hjärtat, när man tar sitt första steg in i det nya klassrummet, de nya
kompisarna och fram för allt den nya kontakten.

Högermarginalen är genomgående mycket ojämn, men det ser inte ut som att
eleven försökt göra några styckeindelningar överhuvudtaget. De ställen där
det ser ut att vara radbrytning är troligtvis bara tillkomna av en slump,
men jag har ändå markerat dessa som ny rad.

Att byta skola.
Jag satt och tittade ut genom fönstret.
det droppande ljudet från fönsterbläcket gjorde mig alldeles lugn i hela
kroppen. Men jag kände ända fortfarande hur hela kroppen fortfarande
darrade efter ett stort bråk mellan familjemedlemmarna. Det började bli en
vana efter alla bråk mellan mina föräldrar på sista tiden. Jag bodde i en
”trea” med min mamma Karin och min pappa Otto. Min pappa var alltid på en
massa fester om han inte jobbade. Min pappa var fiskare. Det var lite av
förklaringen varför vi bodde i dö trista Nynäshamn. Min pappa kunde vara
borta i flera veckor i mellan åt. När han kom hem var min mor mycket arg,
de kunde bråka i flera veckor. Min mor var sjuksköterska. När jag brukade
fråga henne vad hon tycker om sitt jobb svara hon alltid, jag lever för att
rädda andra. Vad hon nu kan mena med det vet jag inte men en sak är i alla
fall säker jag skulle inte kunna leva utan min mamma. Jag går i sjätte
klass på Vallängskolan. Jag börjar snart högstadiet. Det passar nog mig
ganska bra för min fröken säger att jag är duktig i skolan. Det blir nog
bra för mig med lite extra ansvar. Denna dag var inte allt som det skulle.
Min katt Sixten hoppade upp i mitt knä och spann tryckt. ny sida
Jag satt stilla på en stol då plotsligt ytterdörren drogs upp. Och stängdes
med en smäll tätt efter. Vi bodde på tredje våningen så det var ganska lätt
att höra när någon kom uppspringande för dom sega och grå trapporna. Pappa
kom inklampande genom dörren med en bolagskasse i ena handen och ett
cigarettpaket i den andra. Mor kom uttågande genom sovrummet och började
genast bråka med pappa igen.
Det var inte precis det här jag ville vakna upp till på söndagsmorgonen.
Dagen gick sakta men säkert frammot, det blev en ganska grälfri söndag ändå
för pappa sov hela dan och och drog ut på kvällen. Den natten drömde jag
att det skulle bli bra mellan min mor och far och att far skulle vara hemma
lite mer och sluta dricka. Redan nästa dag kändes allt lite bättre men ändå
konstigt. Mor kom in och väckte mig klockan 07.30 och sa att frukostern var
serverad. Medan vi åt satt jag och kollade på klockan och det slog mig,
skulle inte mor vara på jobbet om 10 minuter? Med en marmelad smörgås i
munnen försökte jag få framtill svårläst ord min mamma att hon var
försenad. Min mor sa lungt, jag skall inte gå till jobbet idag. Självklart
blev jag nyfiken på varför men min mor sa bara, jag berättar varför när du
kommit hem från skolan. Jag blev mäkta orolig över min mors lugna tal med
hade inget val. Det vara bara att bege sig till skolan och tänka på något
annat. ny sida
Jag tyckte mycket om min klass. Alla var snälla och rädda om varanrda. Det
var 10 killar och 12 tjejer i vår klass. Vilket inte var så eftersom alla
demokratiska beslut föll tjejerna i smaken. Det fanns en tjej i min klass
som var vakrare än alla andra tjejer. Hon hette Hanna. Hon var den jag
älskade mest i hela världen. Bara det att det var inte bara jag som tyckte
hon var vacker, det tyckte hela skolan. Min bästa kompis Erik däremot var
inte alls intreserad av tjejer, han tyckte mer om att bygga saker och
exprementera. Jag sprang hem från skolan bara för att jag var så nyfiken på
vad min mor hade att säga. När jag öppnat dörren till lägenheten stod där
en massa lådor fulla med våra saker. Jag tittade in i köket där båda mina
föräldrar satt, min mor började förklara att vi skulle flytta för att min
mamma inte kunde leva ihop med min pappa mera. Marken försvann under
fötterna på mig, det kändes som att få ett knytnävslag rätt i ansiktet. Jag
började sakta känna tårarna sippra ner från mina kinder jag slängde mig i
min mors famn och brast i gråt. Efter ett tag berättade min mor att hon och
jag skulle flytta till Gotland. Men pappa då frågade jag, vart skall pappa
bo frågade jag. Jag bor kvar här svarade han kort. Pappa har sitt jobb kvar
här men jag har fått ett nytt jobb på Gotland sade min mor. ny sida
Efter vidare konversationer fick jag veta att jag skulle gå i en skola som
heter Österskolan. Den skolan ligger i Visby, gotlands enda stad. Jag
skulle få hällsa på min far på helgerna. Efter en tid flyttade jag och min
mor ner till Gotland, det var en ganska vacker ö. Jag tillbringade nästan
hela sommaren på ön. Till slut kom dagen. Det första skoldagen.
Jag kände mig mycket osäker när jag klev inför portarna. Det var det värsta
som kunde inträffa, att börja sjuan i en ny skola! Min klassföreståndare
som hette Lisbeth var mycket bra och visade mig tillrätta direkt. Jag blev
förvånad över hur dom välkomnade mig alla var jätte snälla och vissade mig
runt. Det visade sig senare att det var en ny skola för många andra också.

G. saknar perspektivet efter bytet för att få VG.

Att byta skola/Att byta klass.

Mitt namn är Sara Nilsson och jag är 16 år gammal. Jag bor tillsammans med
min pappa Niklas, mamma Kerstin och min stora syster Jessica. Vi bor i en
fin villa i Helsingborg. Där har jag bott enda sedan jag var liten bebis.
Jag går i nian, men ska snart börja gymnasiet. Det är synd att klassen
måste sprittlas för vi hade det väldigt bra och roligt tillsammans, alla
kände alla. Ingen blev mobbad eller utstött.
På fritiden brukar jag vara med min bästa kompis, Cilla. Vi brukar vara på
stan eller hemma hos mig och laga mat.
Vi skulle inte klara oss en dag i från varandra.
Jag och Cilla måste ha samma person kemi, för vi är lika glada och
spralliga hela tiden.
En dag när jag var på väg hem från skolan gick jag och tänkte på hur mycket
jag trivdes här i Helsingborg. När jag kom in i huset märkte jag att hela
familjen satt runt köks|bordet. Jag gick fram och satte mig. Efter några
minuter frågade jag om det var någonting som hade hänt, men jag fick inget
svar. Då kände jag hur orolig jag började bli.
Pappa berättade att hans jobb skulle flytta till Göteborg.
Jaha, tänkte jag det var väll inte så farligt. Men sen sa han att hela
våran familj är tvungen att flytta med dit.
Jag föll i mammas famn och började gråta. Jag sa till mamma att det inte
gick, för jag och Cilla hade redan valt florist lingen i Helsingborg. Mamma
berättade att hon inte kunde göra någonting åt saken, så jag fick söka i
Göteborg istället.
När jag berättade för Cilla reagerade hon precis som jag och vi satt och
grät i en timme. Men sedan kom vi fram till att det kanske inte var så
farligt och hon kunde ju faktis|kt komma och hälsa på.
Det var jobbigt att packa ner alla saker i banankartongerna och det enda
jag tänkte var farväl kära barndomshus. Alla minnen och alla lukter dom
kommer bara att försvinna, för alltid.
Pappa och mamma satt redan i bilen och tutade på mig och syrran, så efter
vi var klara åkte vi iväg. Några timmar senare var vi framme i Göteborg,
pappa hade fått hyrt världens läckraste lägenhet mitt inne i centrum. Den
var fantast|isk, men det var ingenting mot i Helsingborg.
Jag tog några dagar ledigt för att undersöka saker och ting.
Hela helgen satt jag och tittade på TV, som jag inte har gjort på väldigt
länge. Det är ju inte så konstigt för jag har ju inga kompisar här! Den
kommentaren lade jag in i varenda mening, för att pappa och mamma skulle få
skuld känslor. Det hade dom nog redan, men om dom inte hade det skulle dom
få det.
Jag vaknade på måndags morgonen klockan sju av att mamma stod och sjöng
medans hon lagade frukost, som alltid.
Första dagen i den nya skolan, usch! Jag gick och satte mig vid bordet, när
jag var klar gick jag i väg till skolan som låg någon kilometer från
lägenheten.
Det första eleverna gjorde när jag kom in i klassrummet var att kasta
suddigummi på mig och jag ska inte tala om rasten.
Både tjejer och killar stod och gapade och slog mig. Jag var helt hopplös.
När alla hade gått in i skolan igen gick jag hem för att inte lärarna
skulle se att jag hade blod i ansiktet. Jag grät för jag visste att mamma
aldrig skulle låta mig vara hemma från skolan om jag inte hade 40° hög
feber. Jag skulle få vara hemma om jag skulle berätta vad som hade hänt men
jag vågade inte säga någonting.
Jag blev slagen och hotad varje dag i ett helt år. Det går inte beskriva
känslan, jag vet bara att jag är alldeles tom innombords. Jag hatar
människorna som gör så här mot mig. Men en dag när det kom en tjej till
skolan blev allt annorlunda. Hon hette Lisa och hade varit utomlands med
sin familj och pojk|vän. Hon var den mest populäraste tjejen på hela
skolan.
På rasten blev jag som vanligt slagen. Då kom Lisa vandrandes som en
drottning på skolgården. Hon sa till personerna som slog mig att dom skulle
sluta med det dom höll på med. Inte ett slag till fick jag. Alla var knäppt
tysta.
Lisa tog tag i mig och tog hand om mig, tillslut blev vi bästa komp|isar.
Lisa var med i skolans mobbn|ings grupp, ”Friends”, så när vi blev kompisar
gick jag också med där. Vårat ordspråk vi har är att alla är lika mycket
värda.
Efter det var det ingen som mobba|de mig igen. Och till folk som
respekterade mig var jag inte dum mot och jag utnyttja ingen.
Nu trivs jag väldigt bra och jag pratade med Cilla igår och hon ska flytta
upp hit till mig.
Och jag vet att man kan ha minnen kvar, det är bara att plock fram dom när
man vill. Men dåliga minnen håller jag mig borta från.

ATT BYTA KLASS
Jag tittar ner på provet som ligger framför mig på bordet. ”Nationellt prov
Engelska del C” står det på det. Jag är redan trött och ännu har jag inte
ens vänt på det.
Istället för att vända på provet tittar jag ut över klassen. Jag ser
riktigt hur vissa greppar pennan och ideérna flödar, mednas andra knyter
nävarna av ångest.
Det här är min klass. Som mitt liv som jag går till varje dag. Jag trivs
här och är glad och nöjd. Det är en stimulerande känsla att tänka på allt
jag lär varje dag. Dagen då jag kom hit känns avlägsen, men minnena från
innan och efter är ändå nära.

Det var för ett och ett halvt år sedan som min värld förändrades ganska
drastiskt. Min mormor dog och vi fick ärva hennes hus. Visst var det roligt
att få flytta till ett hus i stan, något som vi önskat oss. Men det betydde
att jag skulle blir tvungen att byta klass.
Jag skulle få lämna min underbara, trygga klass och flytta från landet in
till stan. Jag trivdes så bra i klassen, så trygg som jag kände mig i
klassen kommer jag nog inte känna mig igen.

Redan första dagen i den klassen kände jag mig välkommen och omtyckt. Det
kändes som om de andra gillade mig och så upp till mig. Det var en härlig
känsla, jag var så lycklig.
Jag träffade ganska snabbt Veronica, en söt och trevlig tjej, som jag kom
att umgås mycket med. Då trodde jag att jag skulle komma att stanna länge
på skolan, att det skulle bli mitt liv i många år.
Minnen från den tiden är nästan bara fina, och jämför jag dem med dem som
jag har härifrån så vill jag nog till|baka. Därborta litade de andra på
mig, det var en liten skola och jag tror att de andra bara hade förtroende
för några få. som Lilla Anna. Hon tog mod till sig och berättade för mig om
hur hon sett två äldre elever slå en yngre. Hon litade på mig och visst
kände jag mig betydelsefull när jag kunde hjälpa dem att reda ut sina
problem.

En sådan sak skulle nog inte inträffa här. De andra har inte så stort
förtroende för mig som de hade i min förra klass. Nu skulle dom nog hellre
gå till ”Stödenheten” med en sådan sak istället för att prata med mig. Här
känner jag mig mer osynlig och betydelselös som person.
Dagen då det bestämdes att vi skulle flytta hade jag en stor klump i
magen när jag gick till skolan. Jag kände att jag inte ville lämna
tryggheten och gå in i en framtid i ovisshet. Jag började gråta när jag
berättade det och klängde mig fast Veronica som nog förstod mina känslor,
då hon hade flyttat ganska mycket.
Sista dagen i min klass, då det var dax att ta farväl, grät jag också.
Det är hemskt att tänka på. Jag vet att många av de andra också var ledsna
men försökte ”hålla masken” för min skull, det värmde faktiskt det med.
Jag bjöd klassen på glass med kola|sås, något som var uppskattat. Den
dagen hände också något speciellt, ett kärt minne. Det fanns en pojke i
klassen som jag visste var ganska ensam. Jag hade försökt få kontakt med
honom men han var avvisande mot mig. Men så precis innan jag skulle åka kom
han fram till mig och sa:
”-Tack för att du har brytt dig om mig. Synd bara att jag inte tog bättre
vara på det”.
Jag fick då nya tårar i ögonen och ömheten för pojken var stor. Jag var så
glad att jag kramade honom framför alla andra. Det kanske var pinsamt för
honom, men det får han leva med.

Den första tiden här blev jobbigare än jag trott. Det var inte alls lika
lätt att skaffa sig förtroende här som det varit innan. Detta är en mycket
större skola än den förra. Allting är mycket stressigare här och
sammanhållningen är mycket sämre. På den förra skolan var jag nog mer en
snäll person som man kunde prata med om roliga ting, än som det det är nu
när det känns som om mina kunskaper är det de andra talar med mig om. I den
förra klassen var det inte så mycket mina kunskaper som var av betydelse
utan mig som person, nu är det nog mer för mina kunskaper, men
förhoppnings|vis inte bara därför, de talar med mig.
Som igår när Dan kom till mig och frågade om Ukrainas inställning till
EU. Han skulle ju ha kunnat gå till nån äldre person, ex. Arne som är den
äldsta läraren på skolan och mer än väl insatt i sådant, men han kom till
mig. Jag frågade faktiskt varför han kom till mig och då sa han:
”- Du är mycket trevligare än Arne.”
Det värmde. Så kanske kommer det om ett tag att bli lika bra här som i min
förra klass.

Tillbaka till verkligheten nu, ryck upp dig! Du har faktiskt prov här. Mina
minnen fick ta överhanden en stund. Jag tittade mot klockan, åttio minu|ter
hade gått, provtiden var slut. Det började tisslas och tasslas i klassen.
” – Tyst i klassen! Tiden är ute, lämna proven här på katedern och ta
rast.
När klassen lämnat salen tog jag luntan med prov och gick mot lärarrummet
för att dricka kaffe.

Att byta skola/Att byta klass

Det är en vanlig sen torsdags eftermiddag och familjen sitter samlad runt
matbordet. När jag och min lillasyster Elin har ätit klart går vi ifrån
matbordet och går in i mitt rum för att spela lite på vårt nya tv-spel. Då
hör jag att mamma och pappa börjar diskutera om något, jag blir nyfiken och
går ut i vardagsrummet som ligger brevid köket, för att höra lite bättre.
Pappa säger att han har fått jobb i Göteborg och att vi måste flytta dit.
Jag rusar in och skriker ”vad menar du, ska vi flytta!”. Mamma säger att
det blir bäst så. Nästa dag som är fredag berättar jag att vi ska flytta,
de undrar varför? För att pappa har fått ett nytt jobb. Nu har det gått tre
veckor och sommarlovet har börjat. Vi sitter i bilen på väg till Göteborg,
det är en varm och solig dag och alla sitter tysta i bilen, det är bara
bilradion som hörs lite. Vi ska flytta in i en lägenhet, det kommer att
kännas litet för vi bodde i en villa förut. Jag undrar vad jag ska göra
hela sommarlovet, jag känner ingen vet inte något om staden så jag kommer
säkert att sitta inne i lägenheten hela lovet. Det känns inte bra att ha
lämnat alla kompisar, tänk om ingen tycker om mig det kanske blir
jättetråkigt i hela min skolgång från och med nu. Idag ska jag och mamma gå
och köpa lite nya kläder och en ny ryggsäck, för imorgon börjar skolan. En
sak som är skönt är att jag börjar sexan för då finns det inga äldre som
kan vara jobbiga mot en. Klockan ringer, den visar 07.00. Dags att gå upp
ropar mamma i från köket, det känns som att jag inte har någon mage kvar
bara en stor tung nervös klump. Vi bor två kilometer ifrån skolan så mamma
ska skjutsa mig dit och kanske vara med lite på morgonen, annars kommer jag
aldrig våga vara där. Hoppas att jag får en snäll fröken. Vi kommer dit fem
i åtta och skolan börjar klockan åtta. Vi går över skolgården och det känns
som att hela världen stannar upp och tittar enbart på mig. Min fröken
kommer ut och möter oss på skolgården, så att vi ska hitta till rätt
klassrum. Och när det ringer in står jag och min mamma redan i klassrummet
när alla mina nya klasskompisar strömmar in och sätter sig. Jag blir
presenterad och sen går jag och sätter mig, och mamma åker till sitt jobb.
Efter skolan måste jag gå hem, jag tror att jag hittar, när jag börjar gå
så kommer en av mina nya klasskompisar i kapp och frågar vart jag bor. Och
det verkar som han bor i lägenheten under mig, så vi gör sällskap hem. Han
heter Karl och är jättesnäll mot mig. Varje dag är jag med Karl och vi går
tillsammans till och från skolan. Nu har det gått ett år sen vi fick reda
på att vi skulle flytta, ett helt år och jag kommer knappt ihåg min gamla
klass. Det har gått så bra att bo här i Göteborg, och det är en sådan
trevlig stad. Fast jag saknar de fina sandstränderna där hemma. Nu är det
dags att byta skola igen, jag ska ju börja på högstadiet, i sjuan. Men det
känns inte så nervöst som det gjorde sist jag bytte skola. Under sommar
lovet ska jag åka hem till Helsingborg för att träffa mina gamla kompisar.

2. Att byta skola/Att byta klass

Jag heter Fia och blev mobbad under hela min skolgång. Jag hade några
kompisar i lekis. Men efter sommarlovet var alla som förbytta. Det började
med att tjejerna fryste ut mig. Jag fick inte vara och leka. Sen drog de
med killarna också. De började med att de kastade pennor. Lärarna brydde
sig inte. Jag blev behanlad som luft. Hemma vågade jag inte berätta nåt
heller för jag var jätterädd att mobbarna skulle få reda på det.
Men en kväll fick mamma reda på allt en då. Jag låg i sängen och mamma
skulle säga god natt då såg hon alla blåmärken som jag hade fått efter
killarnas slag.
– Vad har du fått dina blåmärken ifrån?
Så jag berättade allt. Att jag inte fick vara med och leka. Jag orkade inte
hålla det för mig själv längre. Jag hade stått ut länge nog. Mamma
bestämnde att jag inte skulle gå i den hemska skolan längre. Hon tyckte att
jag skulle gå ut trean först. Det var ju bara en månad kvar. Min pappa var
nästan aldrig hemma. Han reste med jobbet. Så han visste ingenting. Men
plösligt dog han på ett möte i Frankfurt och kom aldrig hem igen.
När jag började skolan. ingenting blev annorlunda. Inga kompisar ingen att
berätta hemligheter för. Jag mådde så dåligt fast jag sa till mamma att jag
mådde bra. Dum som jag var. Jag trodde det skulle bli bra med tiden. Men
det blev det inte jag vågade inte säga något. Det hållde på så i tre hela
år. Sen var det dags för högstadiet då blev det bättre. Jag fick nya
kompisar som jag litade på. Jag var tidigt utveklad fick mycket finnar. Då
började det lite smått igen. Men jag blev inte mobbad. Sen brakade helvetet
loss när jag glömnde låsa om mig när jag gick på toa. Då började de kalla
mig äckel Fia. Det gjorde mig förbannad Men jag grät aldrig inför deras
ögon. Det gör mig väldigt glad för då kanske jag skulle haft det jobbigare.
Men det kändes bättre i mellanstadiet än nu för att i mellanstadiet var det
mest småsaker. Nu retar de mig och mobbar. Men i slutet av högstadiet blev
det bättre. Jag fick byta skola igen och fick mängder med nya kompisar som
tog mig för den jag var. Ibland så tänker jag tillbaks på hur elaka de var
emot mig. Jag önskar att inte någon måste uppleva det jag upplevde.
Var er själva!!

Att byta skola/Att byta klass

Det börjar närma sig slutet av sexan och fröken Kerstin pratar om att man
ska få välja ett par kompisar som man sedan ska få gå med i samma klass
från sjuan till nian.
Vi skulle snart få byta skola som vi endast besökt varje onsdag för att
läsa språk, det kändes tryckt att börja på den skolan eftersom man besökt
den varje onsdag i ett års tid. Man visste igentligen inte så mycket om
skolan men kände en del och det skulle bli roligt att få lära känna ännu
fler.
Dagarna gick och sommarlovet började närma sig.
Till skolavslutningen
ska alla elever som går i sexan skriva en avslutnings låt, just våran
handlade om alla lärare vi haft och städpatrullen som körde städvagnsrejs,
den vart rätt så rolig. Våran fröken som vi hade i lekis var och lyssnade
på oss när vi sjöng i kyrkan på avslutnings dagen. Hon vart så rörd så att
hon började gråta.
Visst är det tråkigt att byta klass och allt men man har fortfarande minnen
kvar, och allt som man lärt sig har man ju med sig. Sommarlovet gick snabbt
men ändå hann man mer rätt mycket.
Några dagar innan skolan skulle börja så åkte mor och jag in och köpte nya
byxor, blåa byxor med nåt slags mönster nertill. Just då var det mina
favorit byxor.
Kvällen innan första skoldagen gick väldigt trögt, men sen blidde det kväll
och jag ringde till Emma min bästa vän.
Vi bestämde när vi skulle mötas, en kvart innan blev det.
När man skulle försöka sova så gick det inte så bra, låg och tänkte på hur
det skulle bli dagen där på, skoj eller tråkigt? På morgonen gick jag upp
så att jag skulle få lite mer tid på mig att gå.
När jag kom för att möta Emma så stod hon redan där.
Båda var lika ivriga att komma till skolan men båda var även nervösa för
hur det skulle vara. Sedan när vi kommer in i klass|rummet så är det
alldeles tyst Emma, Karin och jag satte oss tillsammans.
Vi lärde känna klassen rätt så snabbt och det var kul att vi gjorde.
Den dagen var väldigt rolig, men jag kommer tyvärr inte ihåg så himla
mycket.
Nu i nian har alla förändrats på något sätt.
Det har varit jätte roligt att få lära känna som flesta inte bara i klassen
utan annat folk på skolan också.
Det har blitt väldigt många roliga filmkvällar under de tre år som vi har
gått här på Lovelundskolan. Många minnen kommer vara kvar, inte bara
minnena hoppas jag även kompisarna!
Våran klass har gjort det roligare att leva.
Om man inte har lust att gå till skolan så tänker jämt jag att det kommer
iaf bli kul att träffa alla.
Jag tror inte att det bara är jag som tycker det.
Nu börjar det närma sig slutet av nian istället och det känns jobbigare att
skiljas från alla just nu när vi har kommit varann mycket närmare, men det
känns ändå spännande men också svårt att sen välja linje.
Jag hoppas det kommer gå bra för alla och att vi kommer ha kontakt med alla
i klassen inklusive lärarna efter ”Lovelunds tiden”.