Uppsatsämne: Att byta skola

Flytten till ”urskogarna”

Jag kollar ut genom bil fönstret och ser bara skog som åker förbi. Hela
bilen är fullpackat med saker. Nu vet jag att det är sant. VI har åkt ifrån
det trygga och är nu på väg till något helt främmande. Jag har hela tiden
tänkt att det var än dröm och försökt förtränga allting. Nu har vi suttit i
bilen två dagar i rad. Vi sov på ett hotel i Uddevalla och fortsatte tidigt
i morse upp till det okända. Jag ville verkligen inte lämna alla mina
kompisar i Eslöv som jag bodde i. Kanske var det en tråkig lite håla men
det var i alla fall nära till Lund och låg inte i öde mark som Ludvika gör.

Ända sedan pappa tackade ja till jobbet som rektor på Ludvikas högskola har
jag inte pratat med honom. Mamma tycker det är kul och spännande att flytta
och så kommer hon närmare sina föräldrar och syskon som bor i Luleå. Med
det är då ingen som tänker på mig. Jag som är tvungen att lämna allt bakom
mig, alla mina underbara kompisar och en skola som jag trivdes på. Jag grät
när jag skulle ta avsked från kompisarna. Dem hade köpt en stor nalle till
mig som det stor ”We Love you” på. Sen så hade dem gjort ett kort till mig
där det var fotografier på dem och det stod en massa hälsningar under
fotografierna. Nu satt jag i bilen och höll om nallen. Det rann tårar ner
för mina kinder när jag tänkte på dem hemma i Eslöv.
Mamma och pappa hade suttit hela vägen upp och pratat om det nya huset och
jobbet. Jag vill inte höra vad dem pratade om, som tur var hade jag fått en
CD-freestyle i julklapp som jag nu satt och lyssnade på. Jag såg att pappa
ville säga något till mig men jag orkade inte lyssna på honom. Till slut
gav han upp.
Jag ville verkligen inte prata med någon jag ville vara för mig själv och
sitta i mina egna tankar. Det jag var mest orolig för var den nya skolan om
dem skulle acceptera mig.
Pappa körde in på Mcdonald’s och sa att vi skulle äta jag gick ur bilen
utan att säga ett ord. Jag var vekligen vrål hungrig så jag kunde ju inte
vägra att äta.
När vi satt oss i bilen efter vi hade ätit och innan jag hade hunnit sätta
på mig hörlurarna igen frågade pappa:
– Har du tappat tal förmågan eller? Du har inte sagt något till oss på hela
dagen. Det var jobbigt att inte prata med mina föräldrar men jag ville visa
dem hur sur jag var så jag sa fortfarande ingenting.
Pappa kollade länge på mig och när han märkte att jag inte tänkte svara så
fortsatte han att köra. Han visste att det inte var någon idé att tjata.
Efter att vi hade suttit i bilen i en evighet sa pappa att vi var framme.
Jag hade aldrig själv sett huset. Fast jag inte ville erkänna det så var
huset faktiskt väldigt fint. Det såg mysigt och hemtrevligt ut och inte som
radhusen, enformiga och kala. Mamma och pappa började genast bära in
sakerna som var i bilen. Flyttbilen hade redan kommit och börjat bära in
våra möbler. Man såg att mamma och pappa var överlyckliga.
– Mia, tag med dig några lådor och kom in och kolla i huset. Ropade mamma.
Jag tog mina egna lådor och gick in. Det första jag gjorde när jag kom in
var att krama om mina föräldrar. Det hade varit så jobbigt att vara sur på
dem och det kändes skönt att gråta mot deras axlar.

Nu har det gått tre veckor sedan vi kom hit. Vi har fått det väldigt mysigt
i huset och jag börjar trivas. Jag saknar fortfarande mina kompisar och
pratar med dem varje dag, så telefonräkningen har varit fruktansvärt hög.
Imorgon ska jag börja på den nya skolan. Jag har tusentals fjärilar i
magen. Jag och mamma hade varit och handlat nya kläder och varit hos
frisören. Mitt hår var längre inte rakt och tråkigt utan frisören hade
klippt upp det och lagt i några mörkbruna slingor i mitt ljusbruna hår. Jag
kände mig verkligen vacker i min nya frisyr.
Jag skulle börja 9:an på en helt främmande skola. Veckan innan hade vi
varit och hälsat på rektorn. Han berättade för mig att jag skulle börja i
klass 9b. Det var en hyfsat ny och fräsch skola. Imorgon skulle jag
tillbaka till den skolan fast då skulle det vara fullt med elever där. Nu
skulle jag gå och lägga mig så att jag är pigg imorgon när jag ska till
skolan. När jag låg där i sängen kollade jag på det kort som jag fått utav
mina kompisar, jag hade ramat in det och sättit upp det på väggen. Jag
saknade dem otroligt mycket och till helgen skulle jag ta tåget ner och
träffa dem igen. Det skulle bli så kul. Men nu skulle jag istället
koncentrera mig på morgondagen.
Jag gick upp klockan halv sju på morgonen för att hinna gör mig iordning.
Jag var så nervös att jag inte kunde äta något för att det kändes som om
jag skulle spy upp det igen.
När jag kom till skolan kändes det som om alla kollade på mig. Jag visste
inte vad jag skulle göra så jag satte mig vid ett bord och låtsades läsa en
tidning. Istället satt jag och kollade på alla som stod i klungor och
pratade om vad som hade hänt i sommar. Jag upptäckte att det var många
snygga killar på denna skola.
När jag satt där om en utav de tjejer som stått och pratat fram till mig.
– Hej! Jag heter Katrin. Är du ny här?
– Hej! Jag heter Mia. Ja, jag är ny här. Sa jag och vi skakade hand.
– Vilken klass ska du gå i? Frågade Katrin.
– 9B.
– Nej, va kul! Då ska vi gå i samma klass.

Ända sedan den dagen har Katrin varit min bästa vän. Jag har också träffat
en massa nya kompisar och stormtrivs här uppe i ”urskogarna”. Alla är hur
snälla som helst här uppe. Jag åker fortfarande ner och hälsar på mina
kompisar i Eslöv ibland. Pappa älskar sitt nya jobb och mamma har börjat
jobba i en butik som hon också trivs i.
Jag har nu fått lära mig att åka skidor eftersom det finns hur mycket snö
som helst här uppe på vintern. Imorgon ska Katrin försöka lära mig att åka
snowboard. Vi får väl se hur det går.

I början tyckte jag att det var jobbigt att åka ifrån alla kompisar och
stället som jag har vuxit upp i. Men nu ångrar jag ingenting. Jag trivs på
stället där jag bor och har nu dubbelt så många kompisar. Jag är glad för
min pappas skull som äntligen fått ett jobb han trivs med. Förändringar kan
göra en glad. Och förnya tillvaron.

Mardröm eller inte?

Maria vaknade av att klockan ringde. Hon hade ställt den på halv 7, för att
vara säker på att hinna. Idag skulle hon nämligen börja i en ny skola. Hon
var nervös, hade tänkt på att hon kanske inte skulle få några vänner i den
nya klassen. Skulle hon passa in? Skulle hennes nya klass respektera henne,
trots att hon var ny? Sådana frågor åkte ständigt runt i hennes huvud. Hon
ville inte flytta, eftersom hon trivdes så bra i Falkenberg. Nu hade hon
flyttat till Ängelholm, tillsammans med resten av familjen. Hennes pappa
hade nämligen fått ett nytt, & bättre jobb här. Visst, hon kunde ju ta
tåget upp till Falkenberg ibland, för att träffa sina kompisar där. Men det
var ju inte bara kompisarna hon saknade. Fotbollslaget, mormor & morfar, &
Café Franzén, där hon & vännerna tillbringade tiden efter skolan, på
helgerna & när de hade en stund över. Hon saknade så otroligt mycket. I
Falkenberg hade bott i en stor gul villa, med stor trädgård & utsikt över
havet. Nu bodde de mitt inne i Ängelholm i en 4: a. Maria fattade inte
varför de skulle bo i en lägenhet, men hennes föräldrar sa att det inte
fanns något hus som de hade råd att köpa.

Det första hon gjorde när hon gick up ur sängen var att titta sig runt i
det nya rummet. Hon hade fått i ordning det mesta, det stod bara några få
lådor kvar på golvet.
Vilka kläder hon skulle ha på sig hade hon bestämt kvällen innan, så nu var
det bara att gå ner & duscha. När hon sedan skulle äta blev hon mer nervös.
Nu var klockan 07.15 & det var bara 45 min. kvar tills skolan började.
Hon gick direkt efter att ha ätit frukost, borstat tänder, & gjort sig i
ordning, in till föräldrarnas sovrum.
– Mamma!, sa Maria & skakade försiktigt på Eva.
– Mm., fick hon till svar.
– Du måste gå upp nu om du ska hinna köra mig till skolan, fortsatte
Maria.
– Ja, jag kommer strax svarade Eva tyst.
Maria gick ut & satte sig i soffan, tittade på klockan igen, 07.35. Hon
satte på TV: n, men stängde av igen efter att ha sett på MTV, i 5 min.
Eftersom Eva inte skulle jobba idag, kunde hon köra Maria till skolan.
I Falkenberg hade hon jobbat i en H&M-butik & nu hade hon fått ett jobb på
H&M i Ängelholm också, vilket hon var väldigt nöjd med.
När klockan var 07.50 åkte Eva & Maria iväg, nu var Maria mer nervös en
någonsin, det pirrade ständigt i magen. När de kom fram till skolan frågade
Eva om hon skulle gå med in men det nekade Maria direkt till, och sa att
det bara skulle bli mer pinsamt. Så de bestämde när Eva skulle hämta Maria
och sedan sa Maria hejdå till sin mamma och gick. Det var inte så svårt att
hitta huvudentrén, eftersom skolan inte var så stor. Det gick enbart
högstadieelever på denna skola. Maria hade ju redan gått halva 8: an i
Falkenberg så hon började mitt i ett läsår. Hon kände att det kanske hade
varit bättre om hon börjat i början av 8: an eller 9: an för då kanske det
skulle finnas någon mer ny elev i klassen. Men nu var det som det var, &
det fick hon helt enkelt respektera.
Högadalsskolan stod det med svart text på en skylt över ingången till
skolan.
Hon öppnade dörren & gick in. Det hon visste var att klassen som hon skulle
gå i var 8C, så nu var det bara att leta upp 8C: s klassrum. Hon hittade
det utan problem & gick in i kapprummet för att hänga av sig jackan. Vid
ett bord satt en grupp tjejer. De sa direkt när de såg Maria:
– Hej Maria!
Maria tittade förvånat, men glatt på tjejerna & svarade:
– Hej!
– Kom & sätt dig får vi presentera oss för dig.
Maria satte sig på en stol & så presenterade sig tjejerna en åt gången:
– Johanna, Frida, Lina, Charlotte, Sara och Emelie.
Maria kom snabbt att tänka på Emelie i Falkenberg, hennes bästa kompis
sedan de börjat på dagis. Det var otroligt svårt att behöva lämna en så
nära vän, men hon hade inget val.
Nu ringde det in.
Tjejerna tog med sig Maria in i klassrummet.
– Du kan sätta dig här, sa Frida & pekade på den lediga stolen bredvid
sig.
– Okej, tack svarade Maria och satte sig ned. Läraren log mot Maria och sa
därefter:
– Hej, & välkomna till en ny termin här på Högadalsskolan. Vi har en ny
elev i klassen. Maria Dahlbeck, välkommen hit till klass 8C. Hoppas du
kommer trivas här hos oss. Idag får ni visa Maria runt så att hon hittar
allting.
– Det ordnar vi!, ropade Charlotte och Johanna till svar.
– Bra tjejer!, svarade läraren som förresten heter Katarina. Om du undrar
något Maria är det bara att fråga.
– Okej, sa Maria.
Maria kände sig inte längre nervös. Hon kunde inte drömma om att hon skulle
få ett sådant välkomnande. Killarna i klassen hade sagt:
– Hej, & välkommen.
Och alla tjejer hade ju pratat med henne. Efter första lektionen som varit
svenska gick Maria med Charlotte & Johanna bort till cafeterian för att
köpa en bulle & ett glas saft.
– Hade ni cafeteria i Falkenberg? undrade Charlotte.
– Jadå, det hade vi allt. Fast vi gick oftast till ett jättemysigt café på
håltimmar & så.
– Jaha, vi brukar fika tillsammans ibland, du kanske vill följa med någon
gång?, undrade Johanna.
Gärna, svarade Maria med ett leende på läpparna.
– Vad gör ni annars på fritiden? undrade Maria.
– Vi spelar volleyboll & fotboll, svarade Johanna.
– Alla tjejer i klassen? fortsatte Maria.
– Ja, fast vi är ju bara 6 st, 7 med dig. Du kanske vill prova på fotboll?
Vi har träning idag 18.30.
– Jag spelade fotboll i Falkenberg, det vore kul att få fortsätta spela.
18.30, sa du?
– Ja, vi kan komma vägen om och hämta upp dig vid 18.00, om du vill?
frågade Charlotte.
– Jättesnällt, sa Maria.
De åt upp sina bullar & gick sedan tillbaka till klassrummet eftersom de nu
skulle ha matte. När klockan var 14.30 slutade skolan för dagen. Maria sa
hejdå till sina nya kompisar och gick ut till bilen. Hon öppnade bildörren
& satte sig ner i framsätet bredvid sin mamma.
– Hej, hur har det gått idag då?
– Jättebra, jag har fått nya kompisar, och alla är jättesnälla mot mig,
svarade Maria glatt.
– Jag ska förresten iväg & träna fotboll med tjejerna i klassen sen, de
hämtar mig 18.00.
– Jaha, så de spelar också fotboll, det var ju bra, sa hennes mamma.
De åt pizza när de kom hem, och när Maria ätit klart gick hon upp på sitt
rum för att ringa till Emelie. Det gick fram 4 signaler innan hon fick
något svar.
– Svensson!, svarade Lasse (Emelies pappa)
– Hej, det är Maria!
– Hej Maria, hur är det med dig då? Trivs du?
– Jo, det är allt bra här, och jag trivs allt, men det är klart att jag
saknar alla där ”hemma”.
– Jo, det förstår jag.
– Är Emelie där, eller?
– Nej, hon har inte kommit hem än. Ska jag be att hon ringer, eller?
– Jag kan ringa igen imorgon. Du kan bara hälsa att jag ringt.
– Det ska jag göra, Hejdå Maria.
– Hejdå, svarade Maria & lade på.

Hon lade sig ned i sängen och läste. När klockan var 17.45 gick hon och
bytte om.
Sedan gick hon ut, när hon såg att de kom. Hon satte sig i bilen & hejade
på allihop. Fotbollsplanen låg ungefär 15 min bilväg från Maria’s lägenhet.
När de kom fram tackade de Emelies mamma som kört och gick in i
klubbstugan. Där satt redan Frida, Lina & Sara plus tränaren som hette
Tommy Pettersson. Efter Maria & dem kom ytterligare 6 personer. När Maria
presenterat sig för de andra gick de ut för att spela. De gjorde lite olika
passningsövningar och sedan spelade de resten. Maria fick beröm, utav både
tränare & tjejerna i laget.
När hon sedan kom hem duschade hon och lade sig sedan i sängen och tänkte.

– Jag som trodde detta skulle bli en mardröm. Det har varit raka motsatsen
till vad jag förväntat mig. Det kunde inte ha blivit mycket bättre än så
här, förutom att det var ärtsoppa i skolan!!!

SLUT!

Att byta skola/Att byta klass

Jag gick i 6: an och hade helt underbara kompisar. Och lärare med för den
delen. Snart skulle jag byta skola, jag skulle börja i högstadiet. ”Tiden
går snabbt när man har roligt” brukar man säga. Vi hade haft språkval i
ungefär hela 6: an med en annan klass. Men jag kände ändå inte dom i den
klassen.
Jag hade ju mina kompisar i min egen klass.
Nu skulle jag bli minst igen, jag hade ju vart störst i ungefär 2 terminer.

Undrar hur det kommer att kännas.
Och undrar om jag kommer att bli mobbad eller skulle jag bli ”populär”?
Jag gick och funderade på det här i några veckor, sen var det dags.
Det var dags att träffa mina nya klasskamrater och dom som skulle börja i
7: 3 och 7: 1 med.
Själv skulle jag börja i 7: 2.

Allt började med att vi fick dela in oss i små grupper på 6-7 personer.
Jag fick inte vara med någon från min klass.
Vi fick göra olika aktiviteter som t.ex. gå på styltor och paddla kanot.
Nej, tänk om jag gör bort mig. Om jag ramlar med styltorna eller om jag
välter omkull kanoten eller något sådant hemskt.
Då skulle jag aldrig våga gå till min nya skola.
Jag skulle bli retad för det resten av mitt liv.
Men allt gick som ”en dans på rosor”.
Jag klarade av allting utan att göra bort mig.
Men jag vart inte kompis med någon i min grupp.
Jag vågade knappt prata med någon av dom.

Tiden gick, det vart sommarlov och sommarlovet tog slut. Nu skulle jag
börja i högstadiet. Jag var jättenervös.
Vad skulle jag ha för kläder på mig? Och vad skulle jag ha för frisyr?
Skulle jag ha smink?
Mycket eller lite?
Mamma sa: Var dig själv, var ingen annan. Och jag gjorde som hon sa, jag
var mig själv.
Jag gick på bussen och satt mig bredvid en av mina kompisar. Hon var också
nervös. Det var bara hon och jag som skulle gå i 7: 2 från vår gamla klass.
Resten skulle gå i 7: 3.

Nu, klockan 8.00 började vår första lektion i vår nya skola. Men vi fick
inte ha några vanliga lektioner första dagen. Vi, i klassen, fick lära
känna varandra, vi fick säga vad vi hette, vart vi bodde och vad vi hade
för intressen.
Jag kände bara min kompis från min gamla klass och en kille som gick i en
annan skola. Han och jag hade varit grannar ända sen vi var jättesmå.
Första dagen var ganska rolig. Jag hade ju några kompisar från min gamla
klass i 7: 3 med. Dagarna gick och det vart roligare och roligare för varje
dag. Lärarna var mycket bättre än mina förra.
Jag lärde känna mina klass|kompisar bättre och bättre. Jag lärde också
känna några i dom andra klasserna. Jag fick nya kompisar och dom var
jätteroliga och snälla precis som dom i min förra skola.

Nya 7: or började och vi vart 8: or.
Jag kände redan några 7: or och vi var äldre än dom så jag var inte nervös.
Men jag undrar om dom var lika nervösa som jag var när jag började i 7: an.
Det var dom säkert.
Nu går jag i 9: an och är störst igen.
Lärarna är bra och jag har jättemånga roliga och snälla kompisar.
Men snart ska jag byta skola igen och då kommer jag bli lika nervös som när
jag började i 7: an om inte mer.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare.

Byta skola.

Jag går nu sista året i grundskolan och tänkte berätta om när jag bytte
skola. Två gånger. Vi går tillbaka i tiden några år.

Det sköna sommarlovet var snart slut och jag hade bestämt mig för vilken
skola jag skulle gå i resten av grundskolan.

Jag skulle börja sjuan i en klass i Bergstensskolan som var special
inriktad på musik.

Dagen kom då skolan började och pappa körde mig till norrtälje i våran
rostiga gamla bil.
När vi kom fram skulle vi samlas i skolans aula.
Där lämnade min pappa mig.
Jag satt där på en väldigt skön stol och lyssande på rektorn när hon höll
tal.
Efter nästan en timme fick vi gå till vårat nya hemklassrum.
Väl i klassrummet såg jag vilka som skulle bli mina nya klasskompisar.
Dom nya lärarna pratade lite om skolan och att det skulle bli mycket
svårare än i mellanstadiet.
Vi fick scheman och papper på olika regler som fanns på skolan.
Senare fick vi gå omkring och titta på skolan som var enorm jämfört med
Lärkskolan där jag hade gått hela min tidigare skolgång.

Det var en massa olika korridorer och säkert femtio-sextio olika salar.

När jag hade gått hela sjuan och halv åttan kände jag att det inte var
särskilt roligt längre.

utvecklar inte
Jag började i Västerskolan efter jullovet så jag gick inte lika länge i
Bergstensskolan som jag tänkt mig.

I Västerskolan kände jag dom flesta i klassen där jag skulle börja så det
blev inte en sån stor förändring som när jag började i den förra skolan.

Det var lite problem med lärarna i början när dom inte visste att jag gick
i klassen.

Ända sedan jag började i klassen har dom som gjort klasslistorna missat att
skriva med mig på listorna.

Det är mycket roligare i min nuvarande skola än i den förra.
Det är mer livat på lektionerna nu och det kanske märks på betygen.

Det ska bli skönt att byta skola igen efter sommaren.
Vi får se var någonstans det blir då.

VG-

eleven har under rubriken ”DIREKT” gjort en tankekarta utifrån ämnet
”Att byta klass och skola”. Följande tankar finns representerade; (för
tydlighetens skull numrerade av inskrivaren)
1. Hennes Andra vänner var i en annan klass
2. Hon fick ej byta klass
3. Velat byta klass i ½ år
4. kallad för fula saker
5. Hon blev aldig slagen
6. mår jätte dåligt

Att byta klass!
Nu är jag trött på detta. Har blivit mobbad sen årskurs 7 och nu går jag i
8:an.
Varje dag när jag går till skolan så blir jag mobbad av två tjejer som
heter Thilda och Susanna, antingen ropar dom fula ord efter mej eller så
kollar dom på mej. En gång så slog dom mej och spotade på mej.
Min förtroendelärare som heter Kent Johansson säger att det inte går att
byta klass, fast jag berättade att jag blev mobbad, att dom kallar mig fula
ord och jag vet att detta inte är över.
I 7:an fick jag inte ens byta klass när allt började.
Varje dag när jag kommer hem så stänger jag inte mej på mitt rum och gråter
mamma kommer ofta in i mitt rum och säger att jag måste vara stark, man kan
inte vara stark längre jag orkar inte mer.
Mina kompisar som jag har går i en annan klass och där vill jag gå.
Mina vänner i klassen är rädda för Thilda och Susanna värkar det som.
Idag när jag var i skolan var Thilda sjuk så Susanna gjorde inget det var
väldigt skönt, att inte bli mobbad.
Hon var ensam på rasterna och på lektionerna så satt hon ensam som jag
brukar göra.
Och en lärare som heter Malin började prata om mobbning för denna veckan
skulle vi göra det.
Malin berättade och ställde frågor till klassen.
Susanna kollade på mej och skrattade inte, för att hon visste att jag var
mobbad. Malin såg när Susanna log åt mej.
Så jag blev jätte glad när jag kom hem, mamma märkte att jag var glad, om
det var att Susanna var ensam eller att Malin såg vad hon gjorde.
Det var nog att Malin såg henne.
Så idag var jag hemma en kompis kom hem till mej som hette Mia, hon visste
att Susanna och Thilda mobbade mej.
Hon berättadeatt det stog något om mej på en park bänk vid skolan Det stog
att jag var en dvärj.
Jag gick när för att kolla, Mia var med mej, jag ringde efter min mamma
från min mobil.
Mamma kom direkt, mor hämtade Malin den läraren som jag tycker om, Kent min
förtroende, kuratorn och rektorn.
Kent sa att det inte är bra att byta klass för att inte jag kommer att ha
några kompisar, då blev mamma arg för att jag skule visst ha kompisar, hon
sa att jag skulle gå i Mias klass.
Rektorn sa att min mamma hade rätt.
Han såg att jag grät, han läste det som stog på bänken.
Det kommer att ta 1 vecka innan jag får byta klass sa han.
Men jag kan vänta har jag väntat i 2 år så kan jag vänta i 1 vecka.
Nästa dag när jag skulle hem från skolan så såg jag att någon hängde efter
mig jag vände mej om och såg ingen efter ett tag vände jag mig om igen då
såg jag två tjejer Susanna och Thilda.
Då tänkte jag dom ska inte tro att jag är rädd jag gick lungt hem.
När jag kom hem ringde telefonen och det var Thilda, och hon började skrika
och frågade varför jag hade sagt till Malin att hon och Susanna hade mobbat
mig, och jag hade inte sagt något till Malin min lärare i so.
Thilda sa att det inte är över att hon och Susanna kommer att mobba mig
rästen av livet.
Jag bara la på telefon luren
Då tänkte jag varför måste alla mobba mig, jag har aldrig blivit mobbad
innan.
Imon ska jag få reda på om jag får byta klass, det ska bli skönt.
Om jag får byta klass då ska jag prata med Thilda och Susanna, för jag vill
veta varför dom mobbade mig.
För jag vill starta ett helt nytt liv i den nya klassen med mina kompisar.

Ingen vet hur det känns att behöva byta klass, och att ha en lärare som
Kent.
Mamma Ringde kommunen för att dom skulle måla om bänken.
Senare på kvällen ringde Malin min älsklings lärare, hon sa att jag fick
byta klass men imorron ska jag vara i min gamla klass.

Jag gick stolt till klassen, min gamla klass det känns bra att säga det.
Efter skolan när jag var på skolgården såg jag Mia
vi gick en liten bit sedan såg jag Thilda och Susanna, jag pratade med dom
frågade varför dom hade mobbat mig i 2 år och att jag ville ha en
förklaring dom sa att jag hade snackat skit om dom och det hade jag inte
kunde inte dom komma fram till mig och fråga. Och jag sa att jag byter
klass och jag ville inte att dom mobbar mig mer.
Dom bad om förlåtelse.
Jag blev glad att jag kan börja en ny klass.
Nästa dag när jag kom hem från den nya klassen mådde jag bättre. Jag gick
ut me mina nya kompisar, Efter hela 2 års mobbning får jag ett liv jag mår
bra av.
En klass som jag trivs i.
Mamma såg att jag mådde bra. Innan i min förra klass mådde jag dåligt, jag
kunde inte gå ut inte ens gå hem till mina kompisar, mina vänner fick komma
hem till mig.
Nu när jag har bytt klass kan jag gå hem til mina kompisar, jag kan gå ut
utan att mamma hänger med.
Kent kom och pratade med mej och sa lycka till i din nya klass. Nu mår jag
i alla fall bra.
Jag har berättat om de här 2 åren när jag har livit mobbad och till slut
fick jag byta klass jag mår super.

Av: Kristina 9j

”FLYTTEN”
2) att byta skola/Att byta klass Novell

Det var en sommardag i juni. Det var skolavslutning. Jag hade längtat efter
den här dagen jättelänge. Mamma trodde att det skulle bli svårt för mig att
berätta för mina kompisar. Men, vem skulle jag berätta det för? Jag hade
inga vänner på den här skolan. Mamma visste inte om att jag var utstött.
Jag hade inte berättat något för henne. När hon började oroa sig för hur
det var i skolan och om någon var dum mot mig svarade jag bara nej och sa
att jag skulle hem till Josefin. Josefin var min låtsaskompis som bodde i
en träkoja som jag och pappa hade byggt i skogen. Mamma frågade om inte
Josefin ville följa med hem på fika sade jag bara att hon inte var hemma
eller att hon var sjuk.

Jag trodde inte att någon skulle bry sig i klassen när jag slutade. Vi
skulle sluta femman. Fröken visste redan om allting och det var hon som
skulle berätta det för klassen. Jag skulle sakna att bo här. Norrköping var
ju en rätt så fin stad även på sommaren. Men jag längtade mer efter
flytten. Vi skulle flytta till den lilla staden Uddevalla. Jag skulle börja
ett nytt liv. Jag skulle få massa nya vänner och mitt liv skulle bli mycket
bättre. Jag var inte mobbad. Jag var bara utstött. Det var ingen som var
elak eller sa dumma saker till mig, de andra i klassen ville bara inte
prata med mig. Om jag frågade något svarade de kort och gick snabbt
därifrån. Ville jag vara med när de andra flickorna hoppade rep så var det
redan så många som var med att jag inte fick plats. På rasterna var jag
oftast och gungade eller hoppade hage för mig själv. De andra eleverna i de
andra klasserna brydde sig inte vem jag var, så om jag sade något till dem
tittade de bara konstigt på mig och gick sedan därifrån. Jag såg inte
konstig ut på något sätt. Jag hade långt mörkbrunt hår, glasögon och hade
kläder som de flesta barn i femman hade. Det var en del tjejer i min klass
som hade börjat använda mascara och läppglans. De trodde säkert att de såg
jätte mogna och jätte coola ut. Jag tyckte bara att det såg löjligt ut.

Vi samlades i klassrummet för att säga hej då. Vi satte oss i bänkarna och
väntade ivrigt på glasstårtan fröken hade lovat oss. Fröken ställde sig upp
vid svarta tavlan och bad att vi skulle vara tysta. Klassen lugnade sig och
tittade på fröken.
– Jag har tråkiga nyheter att berätta. Fröken var mycket allvarlig och såg
nästan besvärad ut att säga det.
– Marie Nilsson ska sluta i den här klassen och flytta till Uddevalla.
Alla i klassen vände sig om och stirrade på mig.
– Vill du komma hit och säga något Marie?
Fröken tittade på mig. Jag reste mig och gick långsamt fram till svarta
tavlan i min nya vita klänning. Jag ställde mig vid tavlan och såg ut över
ansiktena som inte hade velat prata med mig.
– Jag har inget att säga till er sa jag. Ni har inte pratat med mig under
de här tre åren vi har gått tillsammans. Ni har behandlat mig illa genom
att stöta ut mig. Ni betyder ingenting för mig. Hoppas att ni kommer ha ett
fint sommarlov och ett fint år i 6:an utan mig. Alla satt som förstenade
och bara tittade på mig. Fröken tittade ner i golvet och såg bekymmrad ut.
Jag gick med snabba steg mot dörren och jag kände blickar i ryggen. Jag
gick ut till mamma som satt i bilen och väntade. Hon tittade på mig när jag
gick in och satte mig i bilen.
– Hur fick det? Frågade hon.
– Bra, sa jag. De såg lite förvånade ut, sa jag och undrade om de åt
glasstårta nu.
Vi åkte hem och under vägen tänkte jag på Norrköping. Det var en fin stad,
men jag längtade verkligen härifrån. När vi kom hem åt vi grillat. Det var
pappa, jag och mamma. Jag var det enda barnet. Vi skulle flytta till
Uddevalla för pappa hade fått ett bättre jobb där. I Norrköping hade han
jobbat som lärare på ett gymnasium. Han hade lärt ut matematik. I Uddevalla
skulle han få arbeta med sin Matematik men han skulle också vara med i
skolstyrelsen som gällde gymnasieskolor i Uddevalla. Det jobbet i Uddevalla
skulle ge mer betalt och det hade varit en dröm för pappa att vara med i en
skolstyrelse. Mamma jobbade som sjuksköterska och skulle jobba på Uddevalla
sjukhus. Vi hade köpt ett hus i ett område som kallades Herrestad. Jag
skulle börja skolan där. Herrestadskolan. Det lät nytt och bra tyckte jag.

När vi ätit upp kom flyttlastbilen och körde upp på uppfarten. Jag hjälpte
till att bära ut några lådor till lastbilen. När alla lådor var inne i
lastbilen och vi kollat igenom hela huset efter saker vi glömt ställde sig
pappa på utsidan huset och tog ett kort. Mamma undrade varför.
– Det är till minnena, sa han och tog ett till kort på mig och mamma när vi
stod vi husväggen.
Vi satte oss i bilen och körde före lastbilen till Uddevalla. När vi komit
fram till huset hade det redan börjat skymma. Vi skyndade oss att bära in
alla lådor i huset. Alla stora möbler skulle komma imorgon. Vi vände
uppochner på en tom låda och lade en rutig kökshanduk på. Mamma dukade upp
bröd, smör och ost. Vi åt och skrattade och komenterade det nya huset. Jag
tyckte om det. Det var stort och jag hade fått ett stort rum.

Nästa dag gick jag ut för att titta runt lite grann. Jag kom till högstadie
skolan Norgården. Jag tänkte att där ska jag nog gå nån gång. Jag gick lite
längre upp och såg några barn som satt på en bänk och skrattade. Jag gick
åt deras håll för att snabbt gå förbi dem och titta lite på dem.
När jag närmade dem sade en av dem ”Hej”. Jag stannade och tittade på dem.
De var tre stycken. 1 kille och 2 tjejer.
– Hej, sa jag och lät glad.
– Vad heter du? Vi har inte sett dig här förut. Det var en av tjejerna som
frågade.
– Jag heter Marie. Jag har just flyttat hit, sa jag. Vad heter ni?
– Jag heter Cecilia och det är Tobias och det är Elin.
– Vi skulle just ner och bada. Vill du följa med? Tobias var den som
frågade.
– Visst sa jag. Skulle försöka låta lite cool och lugn med istället lät jag
överlycklig. Det var ju det jag var.

Den sommaren var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade fått 3 nya vänner
som jag var med varje dag. De tre gick i samma klass och de hoppades lika
mycket som jag att det var i deras klass jag skulle börja. De berättade om
de andra eleverna på skolan som faktisk verkade vara jätte snälla. De sa
att några lärare var jätte bra och en del var lite knäppa. Jag tyckte att
det lät jättebra.

När sommarlovet var slut var jag supernervös. Jag tog på mig en ny vit
skjorta som jag fått av mamma när jag fyllde år, och ett armband jag fått
av Cecilia för någon vecka sedan.

Jag gick mot klassrumsdörren och var jättenervös innan jag knackade på.
Någon ropade ”kom in!” och jag öppnade dörren. Till min stora lycka satt
Tobias, Cecilia och Elin därinne. Jag kände mig lugnare och såg på resten
av klassen. De såg jättesnälla ut och de tittade på mig med vänliga ögon.
Det här var nog den bästa dagen i mitt liv. Det var helt underbart och jag
saknade inte alls Norrköping. För första gången i mitt liv kände jag att
jag passade in och för första gången var jag lycklig. SLUT!

Novell
De var första dagen på sommarlovet. När Sara var nere vid stranden
tillsamans med sin bästa kompis Bella. Medan dem låg där på stranden och
sola så pratade dem om skolan och hur det skulle vara till hösten när dem
börjar igen. Både Sara och Bella ser fram emot att börja skolan dem blir ju
äldst i skolan dem ska ju börja i sexan så dem börjar att planera inför
skolstarten vilka kläder dem ska ha och att dem vara med varandra varje dag
och att dem alldrig ska lämna varandra. Några timmar senare när dem har
vart på stranden hela dan så helt plötsligt täcks den blåa himlen med stora
svarta molm så Sara och Bella packar ihop sina grejer och sen springer dem
allt dem kan hem för att unvika regnet men på halva vägen så skiljs dem åt
eftersom dem bor åt varsitt håll. Precis när Sara kommer inanför dörren så
hör hon när regnet slår mot taket. Men när hon väl hade kommit in så ropar
Saras mamma på henne så hon går till henne och Saras mamma Lisa säger
osäkert om här verkligen är en radbrytning
Jag har en viktig sak att berätta för dig.
– Jaha va ä de då säger Sara.
– Vi ska flytta säger Lisa.
– Flytta.
Ja vi ska flytta till göteborg men men varför ska vi göra de? Jag har ju
alla mina kompisar här. Ja vet att du har de men jag har hittat en liten
lägenhet för dig och mig som skulle passa oss perfekt. Men när ska vi
flytta då så fort som möjligt. Men jag vill inte flytta säger Sara gråtande
o sedan springer hon in i sitt rum och låser dörren och lägger sig under
täcket och gråter. Men Lisa går efter o låser upp dörren så hon kan trösta
Sara. Men efter en liten stund så säger Sara jag vill inte flytta varför
de? därför jag har lovat Bella att vi alldrig ska lämna varandra. Men vi
kan väll skriva brev till varandra och de finns ju alltid en telefon så ni
kan prata med varandra och hon kan ju komma och hälsa på. Ja de är ju
klart. Nästa dag gick Sara direkt till Lisa och berättade exakt de som
Lisas mamma sa till Sara. Bella blev jätte ledsen och sa vi som skulle vara
tillsammans varje dag i skolan.

Två månader senare
Sara och Lisa har flyttat till göteborg där gällefall Lisa trivs. Nu är de
bara en dag kvar till skolan börjar säger Lisa till Sara. de är väll kul
Lisa suckar bara hon tänker bara på Bella och hur kul dem skulle ha
tillsamans imorgon. Men så är det ju inte. Sara ska ju gå till en helt ny
skola med helt främande människor som hon alldrig har sätt förr.
Nästa dag på det nya skolåret. Sara går till skolan där hon träffar massa
med skumma människor och alla bara står och kollar på henne som hon vore
dum i huvudet ellernåt. Men sen ringer de in och alla bara springer in på
lektionen där Saras nya fröken önskar dem ett nytt skolår och berättar för
eleverna att dem har fått en ny i klassen. Saras nya fröken Pia säger till
Sara att hon ska gå upp o pressentera sig så hon gör de. Hon säger att hon
precis flyttat hit och att hon bodde i Trollhättan innan. Sen ringer de ut
på rast och hon står ensam i ett hörn bakom skolan och tänker på Bella och
hur kul dem kunde ha tillsamans. De var ingen som pratade med Sara hon
kände sig helt ensam som att hon inte fanns. Hon vill bara hem, hem till
Trollhättan och vara med Bella. ny sida
När skolan var slut kom Lisa och hämtade Sara. I bilen hem frågade Lisa hur
de var i skolan Sara svarade tråkigt varför då? därför de var ingen som
pratade med mig de var inte ens nån som kollade på mig sa Sara. Lisa
frågade vad ska vi göra åt de då. Sara svarade åka hem till Trollhättan
igen. är de det du vill. ja svarade Sara Ja får fundera på det sa Lisa. På
kvällen sa Lisa till Sara vi flyttar hem. Sara blev jätteglad hon började
packa sin saker med en gång men en fråga hade hon. Varför vill du flytta?
Lisa svarade jag trivs inte heller med mitt jobb.
När dem kom hem till Trollhättan så gick Sara direkt till Bella. Bella blev
jätteglad och frågade vad gör du här? Jag har flyttat tillbaka svarade Sara
och så kramade dem om varandra och allt blev som vanligt igen.

Slut.

Att byta skola/att byta klass

Marie stod utanför den blåa klassrumsdörren nu. Klockan var 09:42 och
Hagalidskolans första lektioner hade börjat för 12 minuter sen. Marie
funderade på om hon skulle gå in. Hon ville inte sträcka ut handen och
trycka ner handtaget. Hon ville gå därifrån och börja på Vallängskolan
istället. Där hennes syster gick. Men nu stod hon här, eftersom hennes
komun inte ville betala för henne om hon skulle gått på Valläng. Maries
familj hade klagat flera gånger. Om storasyster Madeleine kunde gå där
varför fick inte Marie göra det?
Komunen hade svarat som de brukade, de hade inga pengar till det just nu
och när Madeleine hade börjat där så hade de haft det. Komunen kunde inte
förstå var det var för fel på Hagalid. Den var ju enastående, med bra
lärare, bra mat och mycket mer. Enligt komunen. Men Marie delade inte dom
åsikterna med dom.

Men eftersom det var som det var nu, så stod Marie där. Plötsligt öppnades
dörren och mitt imot henne stod en pojke i hennes ålder. Han var runt 1.70
och hade rufsigt blont hår. Hans intensiva blå-gröna ögon stirrade på henne
och Marie stirrade tillbaka. Han stängde dörren hastigt. Marie blev
förvånad.
”Vad var det där” tänkte hon. Men det slog henne att han nog varit på väg
till toaletten men inte alls varit berädd på att hon skulle stått där. Och
därför stängt dörren av en ren reflex. Hon skrattade till, vilket bra
intryck hon hade gjort.

Någon sekund senare öppnades dörren på nytt och ett kvinnoansikte stack ut.
Marie tänkte genast på en hund, en leende hund.
Hundkvinnan öppnade dörren ändå mer och sa:
– Jahaja, vad har vi här då. Är det kanske Marie Samuelsson?
Marie han inte svara fören hundkvinnans tassar hade dragit in henne i
klassrummet. 23 par ögon riktades mot henne.
Hon visste att första intrycket är väldigt viktigt. Många skaffar sig en
uppfattning direkt och bestämmer sig därifrån om de ska lägga kraft på att
lära känna den nya eller inte.
Därför rätade Marie på ryggen och såg ut som ”jag-är-bäst-och-ni-är-sämst”.
Hon ville på ett sätt skaffa sig lite fiender. Hon älskade att prata sig ur
konflikter och var väldigt duktig på det. Hon vann nästan varenda gång. När
hon och hennes syster hade gått i 4 & 6, så hade de ibland tävlat om vem
som vunnit över mest på en vecka. Om man hade fått någon att gråta var det
pluspoäng.
Marie log i sitt inre vid minnet medan utanpå hade hon fortfarande ”jag-är-
bäst” looken.

Hundkvinnan pratade på och lektionen flöt fram väldigt sakta. Marie hade
fått en plats långt bak bredvid ett av de fem 2 meters höga fönstrena.
Hon hade alltid älskat höga fönster, man kunde sitta i dem och bara drömma
sig bort.
Marie satt och funderade på vilken skola som var värst. Hagalid eller
Mariaskolan, hennes förra. I och för sig så visste hon nästan ingenting om
Hagalid. Men hon hade haft en kompis som gått där, och han hatade skolan.
Det kunde bero på att han alltid ville göra det svårt för sig. Han var som
Marie, fast 10 gånger värre. Det fick ofta konsikvenser, så det han hade
sagt kunde hon egentligen inte räkna med.
Än visste hon inte hur maten var här, men hon var berädd på det värsta.
På Mariaskolan hade de inte fått mat på fredagar, eftersom skolan höll på
med nått sparprojekt. Annars hade maten varit okej. Förutom den sönderkokta
fisken och potatisen.

Mariaskolan hade varit en ganska liten skola med drygt 100 elever. Alla
hade vetat vem alla var och rykten hade spridits snabbt.
De 100 eleverna hade varit indelade i små gäng. Innegänget, fotbollsgänget,
töntgänget, m.m. Marie hade mest varit med hennes storasysters gäng. Ett
gäng där de flesta var i Madeleines ålder om inte ett år yngre. Marie hade
varit minst, men ingen hade tänkt på det då.
Sen hade skolavslutningen kommit och Madeleine och hennes gäng hade
slutat.
Marie hade stått ensam kvar. Nu hade hon inte riktigt vetat vart hon skulle
ta vägen.
På lektionerna hade det ju inte varit något problem, hon och Madeleine hade
inte gått i samma klass förut heller. Men på rasterna så kändes det som om
något hade försvunnit från henne. Då dagdrömde hon ofta om hur det skulle
bli när hon började på Vallskolan. ja, här har äng-et i Valläng trillat
bort.

Men sen på sommarlovet så hade beskedet kommit om att hon inte fick gå på
Vallskolan utan skulle gå på Hagalid istället. Maries värld hade rasat.

Nu satt hon här och tänkte tillbaka. Hon märkte att några tjejer längre
fram vände sig hastigt om för att lik hastigt vända sig tillbaka. De
fnissade. Marie undrade lite vem som skulle bli den första som grät pågrund
av henne.
Hon förventade sig inte att få några bra kompisar i klassen, iallafall inte
bland tjejerna. Kanske någon bland killarna, men bara kanske.
Om någon vecka skulle hon skriva ett nytt brev till komunen.
Hon skulle skriva om hur mycket hon hatade skolan och vantrivdes och att
hon inte hade nån kompis.
Madeleine skulle få hjälpa henne. Hennes syster hade en vild fantasi och
kunde få små saker att låta hemska.

Hundkvinnan ryckte henne i armen. Hon verkade iriterad över att Marie satt
och drömmde.
– Vi ska gå och äta nu, fröken Samuelsson.
Marie mumlade något och följde efter hundkvinnan till matsalen som låg i
källaren på skolbyggnaden. Väggarna där nere var målade i en svagrosa färg,
som inte alls passade in i skolans helhet.

10 minuter senare satt Marie och rörde med skeden i ärtsoppan. Hon vägrade
att röra den och roade sig med att täcka hela talriken med ärtsoppa. Som
genast rann nerför kanterna igen.
Plötsligt stod det någon mitt imot henne. Marie lyfte blicken från soppan
och såg in i flickans ögon. Flickan så otroligt snäll ut och log mot
henne.
Marie såg genast att flickan inte ville bråka eller nått liknande.
– Hej, jag heter Natalie. Får jag sitta här?
Marie nickade. De log mot varandra igen. Och Marie tänkte att det här var
nog inte en så dålig skola iallafall, hon skulle nog trivas, hon skulle ge
Hagalid en chans iallafall.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare

Börje börjar i ny skola.

Väckarklockan började ringa vid sju jag gick upp tittade ut genom mitt
fönster och såg att det regnade. Det här är den värsta dagen i mitt liv
tänkte jag.
Jag började dra på mig mina kläder som jag noga hade valt ut igår kväll.
Kanske skulle det gå bra, en stor klump satt mitt i maggropen. Jag var
nervös som aldrig förr.
Jag gick långsamt ut till frukostbordet, där satt mamma hon tittade på mig
och frågade hur jag mådde. Ja sa att jag mådde bra även fast jag inte
gjorde det. Frukosten smakade ingenting för jag var alldeles torr i munnen,
maten liksom klibbade sig fast i gommen.

Kanske skulle jag vara hemma bara idag, NEJ! Jag viftade snabbt bort den
tanken. Det spelar ingen roll för gå i skolan måste man ju tänkte jag medan
jag borstade tänderna.
Jag klev ut genom dörren rätt ut i spö regnet. Varför ska det regna första
dagen i den nya skolan som jag inte ens visste namnet på hittade gjorde jag
ju knappt heller eftersom vi hade flyttat in bara för två dagar sedan.
Nu såg jag ett par ungdomar, de verkade vara i min ålder så jag började
följa efter dem.
Inne i skolan var allt en enda röra precis som jag mindes från min gamla
skola, men här var det mera elever såg jag med det samma.
Jag visste var klassrummet låg och att det stod 9B på dörren, det verkade
vara tomt men klockan var inte riktigt åtta än. Snart började massa elever
komma närmare dörren med nyfikna blickar på mig, en av dem frågade vad jag
hette och jag svarade att jag hette Börje.
Läraren var en Fröken som Hette Gunilla, hon såg snäll ut fast ganska
gammal. Jag fick sitta bredvid en tjej som var jätte snygg hon hade långt
ljust hår och blåa vackra ögon.

Det värsta var att jag fick ställa mig upp och säga mitt namn och var jag
kom ifrån in för hela klassen. När jag satt mig ner igen tittade tjejen som
satt bredvid på mig och sa att hon hette Magdalena och tyckte att jag var
söt. Jag blev alldeles illröd i ansiktet förstod jag när hon fnittrade lite
åt mig.
På rasten kom många fram och hälsade och frågade t.ex. om jag spelade
fotboll eller om jag gjorde något annat intressant.
Nästa lektion hade vi engelska och då hade vi uppdelade klasser för olika
nivåer och kunskaper. Jag hamnade i en medelgrupp och den första jag såg
när jag kom in var Magdalena hon satt där själv vid en bänk. Jag funderade
om jag vågade gå fram och sätta mig, men då kom en kille in i klass rummet
han var stor och såg stark ut han gick fram och satte sig bredvid Magdalena
utan att blinka. Sedan pussade han henne mitt framför ögonen på mig, det
var som musten gick ur mig när jag såg henne sitta där och kyssa en kille
som jag visste att jag inte hade någon chans emot.
Lektionen gick trögt efter det men tur nog behövde jag inte säga så mycket,
jag längtade fram till idrotts lektionen sista timmen där jag kunde visa
Magdalena att jag var bra på idrott.

Det gick ganska snabbt resten av dagen då vi hade bild där jag hoppades att
inte skämma ut mig för att jag ritade så dåligt men Magdalena kom och
tittade över min axel och sa att det var söt. Jag började undra om det var
det enda hon kunda säga?

Sedan hade vi träslöjd fast då var det bara killar.

På jumpa lektionen så var det också uppdelade klasser jag kom med de bästa
däribland Magdalena och hennes stora kille. Det var Basket, jag älskar
basket!

När bollen flög upp i luften så hoppade jag efter den men Magdalenas kille
var mycket längre och tog bollen han hette förresten Jonas.
Han började dribbla och verkade allmänt självisk, jag sprang snabbt efter
och tog bollen vände och passade Magdalena som var med i mitt lag hon
passade tillbaks jag dribblade förbi två killar och hoppade upp och
dunkade.
Då kände jag att det här nog skulle gå bra i alla fall klumpen i magen var
helt borta nu och jag längtade tills i morgon.

VG-
Reflektion saknas

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare

Att byta skola
När jag gick i mellanstadiet på Lärkskolan, så trivdes jag jättebra. Jag
ville absolut inte börja på Väster för vi hade så kul med alla kompisar
jämt, jag hade mina bästa kompisar Tommy, Ralle, Jakob och Eric vi var med
varandra hela tiden, gjorde bus och andra saker. På rasterna spelade vi
antingen fotboll eller om det var vinter så åkte vi pulka i backen, vi var
alltid värst, tyckte jag i alla fall.
Det började dra sig mot avslutning i kyrkan och för att sen njuta av ett
långt sommarlov och efter det plågas på Väster i tre långa år till.
Jag hade en känsla av att det skulle bli tråkigt och jobbigt att byta till
Väster.
Nu hade vi haft den tråkiga avslutningen i kyrkan och allt med Lärkskolan
var över, vad skönt!. det var sommarlov. Den sommaren var jag mest hemma
och gjorde ingenting men jag var lite med mina kompisar också, vi badade
några gånger, det var ganska kul och vi var på ungdomsgården ett par
fredagar och lördagar.

Sen var det dags, det var första dagen i Västerskolan och jag var nervös.
Jag kom in i mitt klassrum det var helt tyst alla satt redan där, läraren
kom och då skulle allt det tråkiga börja, men det blev inte så tråkigt som
jag hade trott.
I början var man lite rädd för att göra bort sig och sånt men det gick över
och allt blev bara roligare och roligare. Vi började busa precis som förut
och vi hade minst lika kul som på Lärkskolan.

När jag började i åttan så blev det ännu roligare då kändes det som om man
kunde bestämma lite mer. Det var några som verkade vara lite coola i sjuan
och dom blev jag polare med, vi fortsatte att ha kul hela tiden man var
aldrig seriös med något och det verkar inte som det behövdes heller för
betygen blev inte så dåliga.
Jag tycker fortfarande att åttan varit det roligaste skolåret för då var
det inte så mycket att tänka på, inte så mycket läxor prov och sånt.
Då kunde man strunta i massor av saker men ändå hänga med i skolan.
Under sjuan och åttan har det hänt mycket men vad jag inte visste då var
att det jobbigaste var kvar till nian.
I nian är det mycket att göra och tänka på hela tiden till exempel alla
nationella och dom vanliga proven men det är kul ändå i skolan för där är
man med alla kompisarna på rasterna i alla fall och då känns det bra
lärarna är hyfsade också så man trivs ganska bra, så det var ganska skönt
att byta skola trots allt.

VG-