Att byta skola

Det var en underbar varm dag i slutet på maj. Solen sken och Malin som gick
i klass 6b badade i det soldränkta vattnet. Klassen var tillsammans ute och
badade, detta var den sista utflykten tillsammans med klassen. Det var
nämligen skolavslutning dagen därpå.

Eleverna i den här klassen hade gått alla sina skolår till|sammans och alla
stortrivdes. Varför måste jag byta skola? tänkte Malin. Jag trivs ju så
bra. Men på ett sätt kände hon att det skulle bli spännande med ny skola
och nya kompisar. Nästa stopp högstadiet!

Flaggan hissades samtidigt som tårarna föll. Det var skol|avslutning och
för 6: orna var det deras sista dag på skolan.
Malin höll Annas hand när de sjöng alla varma sommar|sånger på
skolgården. Anna och Malin var bästisar och kunde jämföras med magneter. De
satt ihop. Men de skulle separeras nu till 7: an. Malin skulle inte ha
någon med sig som hon kände till nästa skola. Bra eller dåligt?

Sommarlovet var underbart och led mot sitt slut, och den nya skolan fanns i
tankarna. Skulle lärarna vara lika snälla och bra? Skulle klassen få lika
bra sammanhållning som 6b? Det var så mycket att tänka på, men nu var
sommaren här och den skulle inte gå till spillo, tänkte Malin och slöt
ögonen för solens varma strålar.

Dagen kom och Malin stängde bildörren när hon tackat sin mamma för
skjutsen. Nu var hon utanför skolan, som var så mycket större än hennes
förra.
När hon gick in i skolan tänkte hon att det här ska bli hennes
vardagssyssla de närmaste tre åren.
Dörrarna stängdes bakom henne.

”Dagboken
Hej Dagboken! Bytet har varit jobbigt. Det är en stor förändring. Jag har
varit där i en vecka nu och det känns inte bra. Alla tjejer i min klass
känner varandra sen innan och ingen pratar med mig. Killarna är inte alls
som i min gamla klass. De umgås inte med tjejer. Allting är så tråkigt, jag
är så ensam och tom på skratt.
Men det kanske blir bättre senare. Vad ska jag annars göra? Skriver
snart igen.”

Veckorna gick och förbättringen kom aldrig.
Hon tänkte tillbaka på sin älskade klass 6b. Den tiden var så bra! Hon
trivdes. Det var precis som en jordgubbstårta, alla fina, goda jordgubbar
samlade tillsammans på toppen av tårtan. Alldeles positiva! Så känner Malin
för sina gamla klasskamrater.
Nu var allt som en hög betong.
Tungt och grått.

Ensam, längst bak i klassrummet, tyst, kutryggad, kort sagt, ensam.
Bara tittande, som genom en tjock glasruta, på tjejgänget som
skrattade och levde.

Malin var mobbad. Hon hade inte gjort någonting. Ingen hade gjort något
särskillt mot henne heller. Men sårad nog var Malin när hon alltid var
själv. Hon var så ignorerad, tills den dag då Fredrik satte sig bredvid
henne på svenskan. Hon bara kom fram och satte sig ned och sa hej.
Malin var helt stum och tyst, men inuti sig kände hon hur hon växte
tillbaka till sig själv.

Nu, nu kom stunden Malin hade inväntat dessa långa månader i skolan. Från
och med nu var Fredrik och Malin jämt tillsammans. Nu var Malin sig själv
igen, den skrattande, glada, söta Malin. Nu.

Hon umgicks med Fredrik och alla killar. Hon trivdes. Tjejerna var nu
istället avundsjuka på henne istället för att tycka att hon var en
bortglömt flicka i hörnet. Det här var vändningen och den skulle bara
fortsätta uppåt.

Anna och Malin höll kontakten och träffades och pratade om allt. Anna hade
inga problem i sin skola med någonting. Deras nästa diskussion började
Malin med:
”Jag tror att jag gillar Fredrik! Han gav mig en ros på alla hjärtans dag!
sade hon och skrattade.

Så fortsatte det. Fnittrande och mysande en Lördagskväll hemma hos Anna.

”Det viktigaste vi har är varandra”
Det lyder om:
Kompisar, Familj som kärlek. Tycker jag iallafall.

Att byta skolan/Att byta klass
När jag flyttade till Sverige, flyttade jag till en liten skola i ett
vanligt svensk klass. Det var så svårt för mig att vara där. Inte på den
där sättet att någon var dum mot mig eller så. Utan problemet var i det att
jag kunde inte fatta ett enda ord av det lärare eller mina klasskamrater sa
till mig. Nästan alla i min klass och min skola var flyktningar. Även om
jag förstod inte vad pratade alla om i min skola, trivdes jag där ändå.
Alla i min klass försökte vara med och hjälpa mig med språket och gick
alltid med mig på alla raster för att jag ska inte känna mig ensam. Var och
en av dem visste hur är det och flytta till ett nytt land och till en ny
skola med olika sorts av människor, som har olika kultur bakom sig.Jag hade
tur med lärare i den här skola. Det fanns en ung fröken som hjälpte mig med
alla mina läxor. Och jag märkte att jag kan mer och mer förstå vad dem
andra säger till mig. Jag var så tacksam för det. För att innan jag kunde
någonting från det främande språket, kännde jag mig stumm.
Det var så kul att förstå vad de andra säger, kunna uttrycka sina kännslor
och säga ut sina tankar. Jag kommer alltid komma ihåg mina lärare och
kompisar som hjälpte mig när det var som svårast.
Det var inte längre jag gick till den lilla skolan som låg i Alby. Jag
flyttade till ett annat område och en annan skola. Jag har gått där i ett
år till en speciell klass för flyktningar. Och det var det bästa året för
mig i skolan. På morgonen jag sprang till skolan och på kvällen ville inte
gå därifrån. Vi var som ett strort familj där både lärare och barn. Och där
lärde jag mig mest svenska. Jag hälsar fortfarande på mina lärare i den här
skolan. Men även om det var så bra och roligt att gå i den här skola ville
jag flytta till en svensk klass för att fördjupa mina kunskaper i svenskan
och andra ämnen. Jag kämpade på så mycket jag kunde för att flytta till en
svensk klass.
Men mina drömmar när det gäller svensk klass hade försvunnit så fort jag
flyttade dit. Det ända som var bra där det var lärare. När det gäller mina
klasskamrater var det nåt hemskt. De var så kalla när det gällde mig. Sen
stötte jag på värre grejer som mobbing och miss handel. Jag kunde inte
tänka på plugget längre. Jag ville bara flytta där|ifrån. Men det var inte
så mycket tid jag skulle gå dit. Och jag bestämde mig för att kämpa imot.
Och jag fick goda resultaten faktiskt. Man får alltid det man vill om man
verkligen kämpar. Nu har jag gått i den här skolan nästan två och ett halvt
år. Och det är en ny flyttning som väntar på mig snart. Jag ska flytta till
gimnasium. Och jag hoppas verkligen att allt ska gå bra för mig i den där
nya skola och den nya klass.

Att byta skola/Att byta klass

Jonas hade nyss börjat 5:an i en helt ny skola med nya klasskamrater. Han
blev tvungen att byta skola för att hans familj skulle flytta från deras
gamla blåa hus i Solna för att flytta ända till Karlskoga i Värmland.
Han kände sig nervös inför den första dagen med den nya klassen. Han tänkte
mycket på hur de skulle se ut, skulle de vara snälla? Hur var läraren? Allt
de skulle han få reda på imorgon. Jonas hade också en storasyster som
skulle börja gymnasiet, men hon verkade inte ett dugg nervös, men det var
hon säkert fast visade det inte.
Nu var det dags för Jonas att ge sig i väg till den nya skolan. Hans mamma,
Karin frågade om hon skulle följa med, med det ville inte Jonas för han är
ingen barnrumpa längre sa han till sin mamma. och började gå till skolan.
När han kom fram efter ca. 10 minuters så stannade han upp och kollade på
skolan. Den var byggd i rött tegel med svart tak som de flesta andra
skolor.
Han fortsatte gå mot sitt nya klassrum, det stog några killar utanför
klassrummet och pratade. Jonas gick bara förbi de och in i klassrummet, där
stog hans nya lärare, när hon såg honom sa hon.
– Hej, är det du som är Jonas? frågade hon glatt
– Ja, svarade Jonas snabbt.
– va bra, Jag heter Marita och är din lärare. sa hon och gick bort mot
katedern för att hämta något.
När hon kom tillbaka hade hon ett papper i handen som hon gav till Jonas
och sa
– Fyll i det här så är du snäll.
Jonas nickade och satte sig vid en bänk och började skriva. Det var ett
papper där han skulle fylla i personuppgifter och hur bra han själv tyckte
sig behärska svenska, engelska och matte på en skala 1 till 5.
Han tyckte att han var bra på Matte och skrev en 4 på det men tog 3 på
engelska och svenska.
Precis innan han skulle resa sig upp och ge pappret till läraren så kom en
kort kille med ganska långt hår in och frågade:
– Hej är det du som är den nya killen i klassen? på ett trevligt sätt
Försiktigt svarade Jonas ja och killen presenterade sig.
Han hette Peter och det visade sig att han bodde väldigt nära Jonas.
Peter frågade sen om de skulle göra något tillsammans efter skolan och
Jonas svarade självklart ja. Det var ju kul att få en kompis första dagen,
tänkte Jonas. Nu ringde det in och det började rasa in folk. Jonas märkte
att många tittade på honom och det viskades lite också. Läraren började
hälsa alla välkomna tillbaka efter det sköna sommarlovet, sen berättade hon
om Jonas som börjat i klassen. Jonas fick även berätta lite om sig själv.
De behövde inte vara kvar så länge idag för de hade bara upprop.
På väg ut från klassrummet så krockade han med Hasse, som Peter sagt var
ungefär som en boss i klassen. Hasse sa direkt med arg ton.
– Se dig för snorunge.
Då gick Peter fram till Jonas och sa
– äsch, bry dig inte om honom, han kan vara lite konstig ibland och de två
gick iväg. Peter fråga Jonas om han ville följa med hem till honom och göra
något, Jonas svarade Ja.
När de var hemma hos Peter så berättade han att han spelade fotboll,
– Det gör jag med eller jag spelade när jag bodde i solna. Sa Jonas.
– okej, börja i vårt lag då, vi har träning i kväll klockan fem, vill du
följa med då? Frågade Peter.
– Ja, det vore jätte kul, svarade Jonas glatt. Lite senare på eftermiddagen
så gick båda två hem till Jonas för att hämta hans fotbolls saker.
På kvällen efter fotbollsträningen som gick bra så satte han sig och såg på
tv sen gick han och la sig.
På morgonen nästa dag så tänkte han vilken tur han haft, han lyckades få en
kompis första dagen och kom med i Karlskoga BK som forward.
När han kom till skolan så var inte Peter där och han kom inte när det
ringde in. Under hela den dagen så var Jonas ensam, han satt ensam vid
lunchen och gick runt ensam på rasterna. När han frågade några i sin klass
om han fick vara med och spela fotboll så ignorerade de honom. Sen när skol
dagen var slut så gick han hem till Peter. Han knackade på och Peters mamma
öppnade.
– Hej, är Peter hemma? Frågade Jonas
– Ja, men han är sjuk och kommer inte komma till skolan förens om några
veckor.
– va tråkigt, Hälsa från mig, sa Jonas nedstämmande. Jonas började gå med
tunga steg hem. Han kände sig ledsen, det var ju hans ända kompis här. De
andra i klassen verkade inte tycka om honom.
När han var hemma och satt vid matbordet så insåg han att han måste försöka
bli kompis med de andra, men han visste inte hur. Nästa dag när de satt i
matsalen så satte han sig bland de andra killarna för att se om de började
prata med honom. Men eftersom ingen gjorde det så blandade han själv in sig
i deras konversation.
De lyssnade faktiskt på honom och på rasten var han med de och spelade
fotboll. Helt plötsligt så verkade de gilla honom, men inte alla, Hasse
tyckte inte att Jonas skulle få vara med de så han sa åt alla att sluta
vara med Jonas. Denna gång så lyssnade inte de andra på Hasse och istället
blev han utanför men då tyckte Jonas att alla skulle få vara med och alla
blev sedan vänner.
Jonas var glad han lyckades bli vän med de flesta i klassen under bara en
vecka. Nu kände han sig hemma i Karlskoga och hade nästan fler vänner nu än
vad han hade innan flytten.

Att byta skola/att byta klass

– Vakna Louise! Du ska börja i din nya skola idag, skrek mamma ifrån köket.
Jag visste inte om jag ville byta klass eller inte, för i min gamla klass
så var jag rätt så mobbad. Det var inte så att de slog mig men ingen
pratade med mig, det var som om jag var luft. Men nu i den nya skolan så
ska jag bli en helt annan person. Jag gick till den nya skolan och in i
korridoren. Jag var ganska sen så jag skyndade mig igenom hela korridoren
bort till klassrummet. Jag stod utanför dörren och hörde dem prata där
inne.
Jag knackade försiktigt på, Men ingen öppnade. Jag knackade en gång till
men lite hårdare.
Dörren flög upp och träffade mig rakt i huvudet.
– Oj förlåt, sa en kille i öppningen. Det måste vara du som är den nya
tjejen. ”Ja”, sa jag och han visade mig in i klassrummet.
Fröken tyckte att jag kunde ställa mig vid henne och berätta för klassen
vart jag kom ifrån och så. Så jag gick fram dit och berättade för nu skulle
jag sluta vara den mesiga typen som inte vågade någontig. Men jag berättade
såklart inte om att jag hade varit mobbad. På rasten så kom massor i
klassen och frågade hundratals frågor. t.ex vart jag kom från. Om jag hade
några syskon. Och jag tyckte att jag började bli populär. För redan efter
en vecka hade jag vart hemma hos fyra tjejer i klassen och det är flera än
vad jag hade varit hos i min förra klass. Mamma var jätteglad att jag hade
fått så många vänner men nu oroade hon sig lite för läxor och pluggandet.
Men jag sa bara att vi knappt hade några läxor, men då ljög jag för vi hade
läxor varje dag. Men jag skyllde bara på att vi höll på att packa upp saker
där hemma och att jag inte fick någon tid att plugga på. Lärarna tyckte det
var okej men att jag skulle börja plugga så fort jag kunde. Det hade gått
några dagar och jag kände att jag inte saknade min förra skola alls utom
att den hade mycket bättre mat än den nya. Men ”kompisarna” i den förra
saknar jag inte alls för de i den hära är så mycket snällare. Fast jag har
upptäckt att det är en kille som är ganska mycket utanför. Så eftersom jag
är ganska mycket med killarna så har jag försökt att prata med honom så
inte han blir som jag var. För det var inte speciellt roligt. Han som
smällde upp dörren i huvudet på mig heter Christian och är min kille nu.
Man kan säga att det var kärlek vid första smällen. För han har smällt
dörren i huvudet på mig en gång till. Det är han, Karin och Lasse jag
brukar var med i skolan och efter. Jag tycker Karin och Lasse ska bli ihop
men Karin är för feg.
Fast jag säger att det är bara att chansa. För hon är ju kär i honom. Nu
har det gått en termin och jag älskar min klass. Jag vill absolut inte
skiljas ifrån den, men det ska vi ju om något år ändå, för då ska vi börja
gymnasiet. Och jag hoppas den klassen blir lika bra.

Imorgon är den första dagen.

I augusti år 2000 började jag och nästan alla kompisar jag växt upp med i
en högstadie|skola i Nacka.
Förväntansfulla till bristningsgränsen började vi en ny termin i en ny och
mycket större skola än den vi gått våra första sex skolår i.
Till en början verkade allt bra, vi fick större frihet än mellanstadiet
erbjöd och man lärde känna nya människor nästan varje dag.
Men efter ett par månader började det spåra ur.
Vi hade helt enkelt fått för mycket frihet, man började strunta i lektioner
och det var inte så ovanligt att man gick upp till centrum och stal
småsaker i affärerna.
Utan att man tänkte på det själv så var pressen hård på en, om man inte
gjorde som alla andra så blev man mer eller mindre utstött.
Många började röka, dricka och ett antal började testa droger.
Man blev kaxig hemma, vägrade att göra som ens föräldrar sa åt en.
Och så började det.
Skolan blev snabbt uppdelad i två grupper: De häftiga och de utstötta.
Ingen var iförsig lämnad ensam, för man hade alltid kompisar i sin ”grupp”.

Sedan fanns det en liten ”grupp” till, för de som inte riktigt passade in i
någon av de stora grupperna.
Ungdomarna i den lilla gruppen var mest ”svansar” till de ”häftiga”.
Det var ”svansarna” som var ”tvugna” att testa allt, för de var så pass
osäkra på sig själva att dem i vilket fall som helst föll för grupptrycket.

Jag var nog en i den lilla gruppen. Jag passade aldrig riktigt in i den
skolan, det kände jag ganska snabbt. Jag spelade någon annan i ett helt år.
Någon som tyckte det var ballt att röka, dricka, sno grejer och testa
droger. Men när andra terminen närmade sig sitt slut bestämde jag mig; Jag
byter skola! Och så blev det.
Det var en otrolig lättnad jag kände när jag sa hej då till alla kompisar
innan sommar|lovets början, när jag gick hem från den skolan för sista
gången.
Sommarlovet förflöt lugnt, och i slutet på juli hade jag bestämt mig för i
vilken skola jag ville börja; Östra Dalvik.
Jag kände ingen som gick där och jag hade ingen aning om ifall skolan var
bra eller dålig. Det var en liten chansning, men jag mådde iallafall bättre
än jag hade gjort på länge. Sista dagarna innan skolstarten gick jag som på
glöd, jag var hur nervös som helst. Så kom den stora dagen.
Den morgonen fick jag skjuts av pappa, och innan jag stängde bildörren
önskade han mig lycka till.
Sedan gick jag in.
Östra Dalvik var raka motsatsen till skolan jag gått i innan, det var rent,
fräscht och luftigt.
Och bättre atmosvär.
Självklart så gick jag vilse direkt, men det hör till på något sätt!
Jag var iallafall så pass tidig att i princip ingen hade kommit än.
Så hittade jag det klassrum jag skulle vara i och satte mig på en bänk i
korri|doren utanför. Och väntade.
Efter en stund började det komma ungdomar, och jag blev ännu mer nervös.
Men det hade jag absolut inte behövt bli, alla var jättetrevliga, öppna och
positiva. Jag hittade in i klassen direkt, och jag kände att jag för första
gången på länge kunde vara mig själv.
Efter ungefär en månad kändes sjuan läskigt avlägsen, jag hade fått nya
kompisar och ett nytt liv kan man säga.
Men jag hade fortfarande spår kvar i mig efter sjuans bravader, det kunde
jag inte förneka.
Ett antal av de saker man började hålla på med i sjuan slutade jag inte med
i åttan. Jag kunde inte!
Men jag lämnade den påbörjade drogperioden i sjun, och skolkandet och
drickandet dämpades ner.
Likaså gjorde jag med snattandet.
Men allt man gör och är med om under livet, inte minst i början av
puberteten, sätter spår i en för resten av livet också.
Man säger ju att man lär sig av sina misstag, och jag är inget undantag.
Jag vet vad som är rätt och fel, vad man får göra och inte göra.
Det är bara det att vissa saker stannar kvar för att man har lyckats bli
beroende av det. Men alla har sina brister, dolt eller öppet, det är bara
att acceptera – eller helt enkelt göra någonting åt det.
När jag idag tänker på mitt första hög|stadieår skäms jag över mig själv.
På alla sätt och vis.
Jag föll för grupptrycket, jag började röka, dricka, snatta, ta droger och
skolka. Jag snackade skit om folk jag växt upp med för att jag kände mig
tvungen till det. Jag spelade någon annan för att jag var så osäker på mig
själv. Skolan och många elever som gått där längre än mig och mina kompisar
gjorde mig osäker.
Mitt självförtroende var oidentifierbart, jag stod inte upp för mig själv.
För mitt riktiga jag. Att byta skola är bland det bästa jag gjort, och att
det var till just Östra Dalvik gör bara saken ännu bättre.
Känslan av att kunna gå osminkad till skolan, att klä sig som man vill och
säga vad man tycker, den går inte att förklara.
Det närmaste man kan komma är nog ordet underbar, men det räcker inte till
på långa vägar! Om jag skulle ha stannat kvar i min första skola skulle
mitt liv se ut ungefär såhär: Jag skulle röka, dricka, blivit mycket mer
krimi|nell än i sjuan, jag skulle definitivt vara beroende av droger och
mitt självförtroende skulle ligga långt under minusstrecket. Jag skulle
antagligen vara djupt deprimerad, och jag skulle inte ha den nära kontakten
med mina föräldrar som jag har idag.
Och jag skulle definitivt inte börja i gymnasiet efter sommarlovet.
Låter det som ett lyckat liv? För den som aldrig har varit där kan inte ens
föreställa sig, inte jag heller.
Men jag kan titta på hur kompisar som jag växte upp med, gick i samma klass
som, och utvecklades med, på deras liv idag.
Då kan man nog få en liten glimt av hur min framtid skulle ha blivit om jag
stannat kvar.
Idag ser allt däremot mycket ljusare ut. Jag har kompisar som bryr sig om
mig, jag har betyg som faktiskt inte är så dåliga, trots allt. Jag har
skaffat mig en klar åsikt om vad jag känner och tycker om Sverige och
världen. Jag är politiskt engagerad i Ung vänster, jag satsar på att komma
in på ett bra gymnasium, och jag fyller sexton år i slutet av den här
månaden.
Man kan byta både livsstil och livssyn bara man bestämmer sig för det, det
är inte så svårt!
Det kan jag med säkerhet säga eftersom jag är på god väg åt det hållet.
Jag är inte där än, det säger jag inte heller, men jag försöker.
Och om man försöker så når man tillsist sitt mål.
Imorgon är den första dagen till resten av ditt liv.
Det är upp till dig själv vad du gör av den.

Att byta skola

Aldrig hade jag stått så länge framför spegeln som den där morgonen. Aldrig
hade jag betraktat mig själv på det sättet. Aldrig hade jag tänkt så mycket
på vad andra skulle tycka om mig. Jag som alltid varit så självsäker, så
stark och så oberörd av vad andra tyckte. Jag hade inte brytt mig särskilt
mycket om folks kommentarer, om vad andra tyckte och tänkte om mig. Men den
där morgonen, den var annorlunda.
Det var första morgonen i en lång rad av morgnar då jag skulle stiga
upp, klä på mig, äta frukost, borsta tänderna och göra allt det där man gör
på morgnar för att sedan gå till skolan. Gå till min nya skola, i min nya
stad, i mitt nya liv. För det var så det kändes. Detta var början på något
nytt. Och jag var nervös.
Jag hade precis flyttat hit till Stockholm från Västerås där jag bodde
förut. Som det så ofta är, var det mina föräldrar som bestämt detta. Det
var sommar när vi flyttade, den trettonde sommaren i mitt liv, en varm
sommar, en underbarare sommar än på länge. Jag hade mest varit på landet
den sommaren, med min storasyster och Ingela, min bästa vän. Ingela bodde i
Västerås och det skulle hon fortsätta och göra, även fast jag flyttade. Är
inte det konstigt, när jag skulle flytta så trodde jag att allt som var
mitt liv i Västerås, skulle flytta med mig. Mamma, pappa, min storasyster
Emma och min hund Chocho skulle såklart med, men inte Ingela, inte dansen,
inte mina vänner och inte vårt hus. Inget av det som jag var van vid, det
som var min vardag skulle flytta med. Men detta tror jag att jag inte
riktigt förstod förr ens jag väl skulle flytta. Den sommaren var vi som
sagt mycket på landet och det var varmt och solen vilade aldrig. Men det
gjorde vi. Jag, Emma, Ingela och ibland Emmas kompis låg för det mesta på
bryggan och bara njöt. Och jag ville tro att det skulle vara så här för
alltid. Jag med mina bästa vänner på en solvarm brygga bredvid det
kluckande havet, det var så det alltid skulle vara. Men visst hade jag fel.

I slutet av augusti var vi tvungna att flytta. Jag hade skjutit det
framför mig så länge, inte velat tänka på det alls. Men det blev till slut
dags. Jag hade försökt att inte tänka på det så till slut hade jag blivit
övertygad om att det aldrig skulle ske. Mamma och pappa hade berättat det
för oss redan i juni innan skolan slutade, så jag hade fått säga hejdå till
mina klasskompisar, men det var inte förr ens det väl skulle ske som jag
riktigt förstod. Visst hade jag inte velat flytta förut, men sen blev det
på riktigt. Det vare nog först då som jag förstod att det verkligen gällde
mig. Jag var så ledsen som jag kanske aldrig varit och mitt adjö till
Ingela gjorde ont i hela min kropp. Hela min kropp sa nej när jag satte mig
i bilen för att åka till Stockholm. Hela jag sa nej när jag packade ner
alla mina ägodelar i en brun flyttkartong. Hela jag skrek när jag lovade
Ingela att skriva varenda dag. Jag ville inte flytta.
Men vad skulle jag ha gjort då? Vägrat? Nej, jag hade inte särskilt
mycket till val utan det var bara att följa med. Så sen stod jag alltså
där, framför badrumsspegeln och betraktade mig själv. Hela mitt liv hade
jag varit ganska så självsäker med ett någorlunda bra självförtroende, men
inte den dagen. Det var så mycket frågor som irrade omkring i mitt huvud så
jag blev alldeles yr. Varför skulle jag var så nervös?! Jag blev arg på mig
själv, hoppade över frukosten och gick mot skolan. Jag som klarade allt
annat, det här skulle jag också klara.
Skolan såg ut som de flesta skolor. Oranget tegel, asfalterad skolgård
med några basketkorgar och en stor rund klocka som gick fel, över den stora
ingången. Det är bara namnet på skolan och på de som går där som ändras,
inget annat, tänkte jag när jag öppnade den tunga dörren. Jag visste vart
jag skulle, det hade jag fått veta av klassföreståndaren innan, men just nu
förstod jag ingenting. C204, det sa mig inte särskilt mycket i det
ögonblicket. Efter att ha frågat någon lärare kom jag tillslut rätt. Jag
tittade på min egen klocka och märkte att jag var sen. Är inte det typiskt,
jag som annars höll tider ganska bra var nu denna gång försenad. Jag drog
ett djupt andetag, blundade i två sekunder och knackade sedan på dörren.
Någon sekund senare öppnades den av en kvinna i min mammas ålder med
sommarklänning och ett brett leende på läpparna.
– Vanja Vedin? sa hon och jag nickade. Hon öppnade dörren på vid gavel och
jag klev in. Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin och jag bara önskade
att jag var någon annan stans. Var som helst ville jag vara, bara inte där.
Jag hann be en snabb bön till Gud innan jag klev in i klassrummet. Den var
väl något i stil med ”Gode Gud om du finns, hjälp mig nu!”. Jag som annars
aldrig bad till Gud, men detta var ju en krissituation, vad skulle jag
göra?
Där inne satt 28 par ögon som alla riktades mot mig. Jag kommer ihåg att
jag tänkte, att det är nog såhär som djuren på zoo känner sig. Uttittad,
det var nog bästa ordet. Deras blickar naglade sig fast i mig och de
betraktade mig från topp till tå. De sköt pilar på mig av granskande
blickar, så kändes det. Och jag granskade dem med. Det var en skara
ungdomar, alla i min ålder. De flesta verkade ganska spända. Det kunde ha
varit vilken klass som helst nästan. Där fanns de söta, snälla flickorna
längst fram i klassrummet. Där fanns de högljudda grabbarna som tyckte de
var skolans coolaste. Där fanns tjejerna som alla trånade efter han i nian,
som de suckandes hoppades att någon gång få fånga en blick ifrån. Där fanns
de stereotyper som finns i alla klasser, trodde jag. Jag trodde jag visste
allt om dem, bara genom att titta på dem ett ögonblick. Jag jämförde dem
med de i min gamla klass. Pelle och Robban som alltid behövde ha någon nära
för att kunna slå på, nu satt de fortfarande längst bak men med nytt
utseende och nya namn. Erika och Frida som alla lärare älskade och önskade
att alla som var som Pelle kunde ta lärdom av. De fanns nu här i Stockholm,
men med nya kroppar, tänkte jag. Och visst måste de ha granskat mig också.
Vad trodde de då om mig? Det visste jag inte, men jag kunde ana.
Jag trodde jag redan visste allt om dem, då den dagen då jag klev in i
klassrummet, klev in i deras liv. Men det vet jag nu, två och ett halvt år
senare, att jag inte alls visste, inte på långa vägar. Det är så lätt att
döma människor på förhand, de dömde mig på förhand också, det vet jag. Det
är så lätt att tro att man redan vet allt om en person efter att ha sett
den för första gången. Jag gjorde det, de gjorde det, men detta har bevisat
för mig att första intrycket inte alltid stämmer. Fördomar kallar nog många
det, och det har vi troligen alla, mer eller mindre. Men för att få veta
vem en person är räcker det inte att titta på den. Det har jag lärt mig nu,
efter att ha bytt skola.

Att byta skola/ Att byta klass

Jag tittade ner på pissoaren och på den lilla ditmålade flugan. Min pappa
har en gång sagt att den lilla flugan var till för att sikta på när man
skulle pissa så att man inte missade med strålen. Det var vetenskapligt
bevisat hade han sagt och skrattat till lite. Men nu stod jag där utan min
pappa och tittade ner på en likadan fluga som jag hade gjort för tre år
sedan. Istället för min pappa stod det nu en helt främmande man bredvid
mig. Han såg inte ut att vara så intresserad av den lilla flugan utan bara
stod där och visslade på någon gammal blues låt. Men jag bara fortsatte att
titta.

Samtidigt om man stått utanför toaletten när jag tänkte på flugan i
pissoaren så hade man hört detta.
– Men jag vill inte säger jag ju.
– Sluta nu Lisa nu går du in dit och säger till din bror att komma ut.
– Varför ska just jag gå in, gör det själv, du är ju ändå en kille.
– Men någon måste vakta bagaget och vad skulle du kunna göra mot en stor
och stark tjyv. Nej nu säger jag för sista gången gå in och säg till
din bror.
– Du är en jävla diktator du vet det va!

Om du varit en vanlig person som stått och tvättat händerna på
herrtoaletten två sekunder efter att man hört någon prata utanför dörren
till toaletten, så hade du sett detta.

En liten tjej runt nio år kommer in på herrtoaletten, hon tittar sig
förundrat omkring. Det tar kanske tio sekunder innan hon fastnar med
blicken på en pojke som kanske är i femtonårsåldern som står vid pissoaren.
Hon går fram till pojken pickar honom på ryggen och säger ”han vill att du
kommer ut” flickan går sedan ut från toaletten och pojken drar upp gylfen
utan att ha pissat. Pojken går sedan till handfatet spolar lite vatten på
fingrarna och lämnar sedan toaletten.

Jag kom ut från toaletten och där stod han ”diktatorn” som jag och min
syrra brukade kalla honom. Som vanligt hade han tänt en cigarett och
flinade så där som bara han kan göra. ”Nå så det var dags at komma nu, sa
han och tog ett till bloss av sin cigarett.
Jag orkade inte svara på frågan utan bara fortsatte att tänka på jag och
min pappa när vi stod där på toaletten och pratade om flugan. Den här
”diktatorn” var min låssas pappa. Min riktiga pappa hade dött för två år
sedan i en hjärntumör. Läkarna hade sagt att det var helt omöjligt att
rädda honom. Nu hade min mamma hittat en bra kille trodde hon och det tror
hon säkert fortfarande. Men för mig är han bara en diktator som inte bryr
sig om mig och min syster.

Det är nämligen så att han hade fått ett jobb i Göteborg på någon
advokatfirma. Eftersom min mamma bara var en underbetald lärare så hade hon
inte någonting emot att flytta till hit. För henne var det inga problem att
få ett nytt lärarjobb. Det är nämligen brist på lärare i hela landet. Men
ingen brydde sig om mig eller min syster. Båda vi trivdes hur bra som helst
i våra gamla klasser. Jag brukade alltid gå ut på helgerna med mina
kompisar men någon tjej har jag aldrig haft. Fråga mig inte varför men det
bara har blivit så. Hur som helst så trivdes jag hur bra som helst och jag
var nog bland dom populära i min skola.

Min syrra hade precis börjat i trean hon hade aldrig däremot riktigt trivts
i sin klass. Men hon hade en bästa kompis som hette Sofia eller Fia som hon
kallades. Dom två skrattade oavsett vad dom än gjorde. Läran hade till och
med skickat ut dom från ett prov en gång bara för att dom fnittrat så
mycket. Men dom var aldrig riktigt med dom andra i klassen. Det var alltid
dom två och ingen annan. När man ser på dom så förstår man uttrycket
”tjejer kan aldrig leka tre”.
Men allt detta var borta nu. Istället skulle jag börja på någon ny skola i
en förort till Göteborg. Skolan hette Engdalsskolan tror jag. Min syrra
skulle också börja där.

Efter att vi hade kommit till vårat nya hem eller hem kan jag nog inte
säga. För detta kunde jag inte kalla mitt hem. Det var ett tråkigt brunt
hus som någon gammal pensionär hade bott i men nu dött. Huset hade inte en
enda möbel och mamma ville absolut inte ta med sig några av våra gamla
möbler. Hon sa att hon bara ville glömma det gamla livet med pappa. Nu hade
hon ju ett nytt liv med ”diktatorn”.

När jag vaknade upp morgonen där på så frös jag nått så förbannat. Det var
isande kallt i hela huset och sovsäcken som jag låg i hade ett stort hål
längst nere vid fötterna. Det var bara att gå upp och sätta på sig kläderna
och börja röra på sig. Jag tittade på klockan hon var 6.30. Skolan började
om en och en halvtimme. Undrar hur skolan egentligen är. Jag hade hört att
dom kallade skolmatsalen för ”bamba”. Bamba vad är det för namn egentligen.
Bamba låter ju som dansen Samba. Mitt under denna tanke så kom min mamma
och la sin varma hand på min kind.
– Ska du inte äta gubben? Sa hon med sin snällaste röst.
Det var faktiskt ett tag sedan jag hörde den rösten. Men jag sa inget jag
bara gick iväg till våran matbox som vi hade haft med oss. I den fanns det
att välja mellan läckerheter som ett halvruttet äpple, en kaviarmacka, en
mosad banan, en skinksmörgås och en flaska med vatten. Jag tog
skinksmörgåsen och flaskan med vatten.

Efter min stadiga frukost var det dags att gå. Vi hade beställt en taxi så
att jag skulle slippa åka spårvagn den första dagen. Taxin kom 7.40 det var
en liten färgad man som körde. Jag fick senare på taxiresan veta att han
hette Bobbo. Han sa att det skulle ta ungefär femton minuter att köra till
skolan. Det tog tjugofem. Jag sprang som en dåre upp marmortrapporna i
skolan. Det kändes som att mitt hjärta skulle dunka sönder mitt bröst när
jag kom fram till det klassrum som det hade stått att jag skulle till på
den lapp jag hade fått från skolan någon vecka innan. Jag tittade på numret
ovanför dörren A122 jag tittade på lappen A122, det stämde. Jag tog ett
djupt andetag och knackade på dörren. Ingen hände jag kackade igen. Jag
tänkte precis knacka för tredje gången när dörren öppnades. Där stod en
kille med jeans, svart polotröja och blont hår. Han såg ut att va två meter
lång och hade fullt med finnar. Han sa inget utan bara gick tillbaks och
satte sig på sin plats igen. Jag tog ett steg in i klassrummet, tittade mig
omkring. Där satt kanske tjugofem stycken elever och alla tittade på mig
som om jag var en utomjording. Alla satt vid tre lika långa bänkar som var
vridna mot katedern. Min blick riktades genast dit. Vid katedern satt en
femtioårig lärarinna som ställde sig upp och gick fram till mig.
– Jaha så du måste vara du måste vara den nya killen som ska börja i
våran klass.
Jag mumlade någonting som lät ungefär ”mmmmm”.
– Du kan sätta dig längst bak bredvid Magnus.
Jag tittade bakåt i klassrummet och såg en hand sträckas upp. Jag antog att
det var Magnus så jag ditåt och satte mig bredvid honom.
– Tja Magnus, sa killen bredvid mig.
– Hhej, stammade jag fram.
Innan jag visste ordet av när jag fattade hans hand så drog hans sig till
mig och viskade: hoppas du gillar vatten.
Jag tittade konstigt på honom, och tänkte för mig själv vadå
gillar vatten. Jag fick snart reda på varför han sagt så. Precis efter att
jag kommit ut från dörren och gått kanske två meter från klassrummet så
kände jag hur någon eller några tog tag i mig. Det visade sig vara Magnus
och några av hans kompisar. Jag skrattade till lite och fråga vad dom höll
på med. Dom bara skrattade.
– Nu ska du få veta vad jag menade med vatten, sa Magnus och flinade ett
leende som var väldigt lik mammas nya killes leende.
Dom drog in mig på toaletten och öppnade toalettlocket. Det kändes som en
evighet. Vattnet var isande kallt och jag kände hur luften började ta slut.
Precis när jag trodde att mitt sista hjärtslag var slaget så drogs jag upp.
Allt blev svart.
Mitt huvud dunkade jag försökte ställ mig upp det gick inte. Det kändes som
att jag flög i tomma intet. Sakta öppnade jag mina ögon. Det kunde inte
vara sant, det kunde bara inte vara sant. Där låg jag bara i mina
kalsonger. Dom hade tydligen också tagit mina kläder. Jag ville bara dö.
Jag ville bara dö.
Karl Granlund
åk 9
Inledning – avslutning
Tydlig struktur – korrekt styckeindelning
Koncentration på inledningen – flytten och pappan
Berättelsen behandlar inte själva skolbytet
Inte mycket om före och efter. Inga jämförelser.

Uppgift 1 o 2. Att byta klass

Jag har tänkt att berätta om när jag skulle byta klass från 6: an till 7:
an. Jag var jätte rädd när jag skulle börja i sjuan. Jag hade hela sommaren
umgåtts med en tjej som heter Malin. Malin var ett år yngre än mig. När jag
gick i sexan gick vi i en ”femsexa” (När man blandar åldrar i en klass,
elever i både feman och sexan) så Malin hade inga problem med att gå till
skolan den hösten. Men det hade jag. Jag visste inte om jag skulle få några
kompisar över huvud taget.

Dagen kom fasten jag önskade att den inte skulle göra det. Den första dagen
på mitt nya liv. När jag kom in i klassrummet fick jag en chock. Det var
inte som jag hade väntat mig. Det var få personer som var kvar från när vi
träffades innan sommarlovet. Där satt ju bara en massa rå mesar. Jag trode
inte att jag skulle klara av att gå med de där ”missfostren” i tre år.

När jag kom hem den eftermiddagen komm|er jag med ånger ihåg vad ja sa till
mamma. – Mamma jag vill byta klass alla var ju mesar och pluggisar, sa jag.
Jag minns också vad mamma sa. Hon sa att jag skulle vänta och se ett par
dagar. Det är jag jätte tacksam för att hon sa.

uppgift 1. Mina skolår.
Jag bodde i småland tills jag var 6: år. I småland började jag i förskolan
redan när jag var fem. Vi bode lite vid sidan om alla andra och vi gick
inte i kyrkan så hela familjen var nog lite utstött. Men värst måste jag
nog säga att jag hade det.
Min storebror Tommy hade ganska många kompisar, Han var inte blyg. Men det
var jag. Jag minns att jag brukade känna mig otroligt ensam. Jag minns att
jag brukade sitta i ett trekant|igt bollplank, tycka synd om mig själv och
gråta. Omoget och barnsligt, Ja kanske det. Jag kunde ju ha frågat om jag
fick vara med. Men jag var ju bara femår, ensam, blyg och med dåligt
självförtroende. Sommaren efter det skolåret flyttade vi till Norköping.
Jag håller inte kontakten med någon från min gamla skola.

När vi kom till Norrköping hade jag inte riktigt världens bästa
självförtroende. Men Jag började om från början. I slutet av förskolan var
jag en av dom som var i centrum och jag hade hittat två ”bästisar”.

När jag började i ettan gick jag i samma klass som dom. Då började vi på
den nybyggda supermordärna Söderportskolan. Det mässta var bra där då. Det
kanske var en eller två elever som rökte, en eller två som gick i
modekläd|er och spände med att de hade börjat få tuttar. Det var inget
klotter. Det var inga dumma ideal och eleverna gjorde saker tillsammans,
utflyckter, pysseldagar temadagar. Det fanns på den tiden till och med
kompitenta lärare.

Tillbaka till mig nu. I ettan, tvåan och trean umgicks jag med tre personer
Susanna, Jonna och Maria. Vi var väl lite av klassens mesar. Fasst det
gjorde inget vi hade ju varandra. Sen kom trean och det var dags för oss
att byta klass. Vi fyra blev splittrade Jonna och Maria började i 3-4A. Jag
och Susanna började i 3-4B. Susanna började i trean att vara med killarna.
Jag tyckte inte att det var så där jette kul. Så var jag ensam igen.

Efter ett tag började min klasskompis Kristina rida i min ridgrupp på
ridskolan. Då blev vi ganska bra kompisar. Kristina hade en bästis som
hette Jessika. Vi började att vara tre. Men alla vet ju att tre tjejer
oftast inte går så bra ihop. Då började klassens ”drottning” vara det
fjärde hjulet i vårat lilla gäng. I och med att hon ansåg sig vara
jätte|häftig så fick hon mig att känna mig jätte häftig och jag älskade
det. ”Drottn|ingen” blev sedan ihop med en kille som hätte Robert och
Jessika blev ihop med en kille som hätte Erik. Då blev jag och Kristina
lite utfrysta. Men det gjorde inte så mycket för vi hade ju varandra.

Efter den sommaren skulle Kristina byta klass till 5-6: an. Men till en
början var det rätt okey. För det var inte bara Kristina som flyttades upp
en klass utan det gjorde både Erik och Robert också. Vi ersatte Kristina
med Emelie. En liten tjej som Jessika hade kännt i hela sitt liv
tillsammans med Nettan bildade vi sedan det första riktiga gänget och vi
var Spice Girls.

Men Spice Girls tröttnade vi snart på så vi slängde ut Emelie och Nettan
och tog in Katrin och bildade Popsie. De andra tjejerna bildade då en grupp
som hätte Solid Harmoni. Vi var alltid i bråk. Vi i Poppsie var alltid
jävligast. Vi stod alltid utanför vår dörr till vårt klassrum och mimade
till dessa grupper. Vi hade en STOR plublik och vi skrev ofta autografer

Sen i feman blev allt värre. Feman var jobbig. Jag kommer inte ihåg vad som
hände men jag blev utfryst i skolan. På fritiden var jag med Jessika, Nadja
och alla killarna jag tror att vi var ett ganska stort gäng redan från
början.

I sexan var det till en början inte häller bra. Jag svansade efter Jessika,
drottningen och de andra som en både döv och stumm liten hundvalp tills en
dag då jag fick nog. Jag började undra varför jag inte förtjändade riktiga
kompisar Jag kom på att jag gjorde det jag förtjänade riktiga kompisar. Det
var då jag började va med Emelie och vi hade jätte kul. Att hon var ett år
yngre spelade ingen roll inte förän Det var dags för mig att börja sjuan.

Ja, jag har ju redan skrivit hur det var att börja i sjuan,
Och det är först nu som det intresanta kommer.

Jag gjorde som mamma sa, Jag väntade några dagar. Så var det dags att
vandra på Åreskutan. Vi gick upp dit ganska gruperat och när vi stannade
för att fika satt alla i olika grupper. Jag satt med Jessika och Sofia. Vi
var så envisa så att vi vägrade att ha gummistövlar och regnkläder så vi
var blöta upp till knäna. När vi var ganska nära stället där vi skulle
tälta gick vi rakt in i ett jordgeting bo. Alla sprang. Alla utom Jessika
hon stod kvar och när jag och Sofia märkte det sprang vi tillbaka till
getingarna för att hämta henne.

Några getingstick senare var allt lungt igen. Någonting märkligt hände den
dagen jag vet inte vad det var. Jag kan inte förklara det men när vi kom
ner ifrån fjället visste jag att jag inte ville byta klass. Jag hade lärt
mig att aldrig mera dömma någon innan jag har lärt känna personen och
minnst gett honom/hene en chans!

Vill du veta mer om vad som hände efter det så får du läsa min krönika som
snart är klar

Högermarginalen är mycket ojämn och det är svårt att bedöma var
radbrytningar gjorts. Det är också väldigt svårt att se var det ska vara
punkt, komma eller ingenting alls, samt svårt att skilja mellan gemen och
versal.

NÄR JAG BYTADE SKOLA
(När jag gick i årskurs 6 på Uggleskolan tyckte jag det skulle bli jätte
läbbigt att byta till en annan skola inför årskurs 7.
Jag bytte till en skola som heter Killebäckskolan.)
Det var en gong på sista terminen i 6an som vi skulle åka till,
Killebäckskolan det pirrade i hela kroppen, för jag var så nervös för att
de andra eleverna i min nya klass inte skulle tycka om mig.
Men när jag och mina gamla klasskompisar som också skulle burga i min nya
klass, kom in till det nya klassrummet och träffade de andra från bland
annat en skola som heter Stenåsskolan så var det bara en enda elev som kom
fram och hälsade.
Han hette Stefan och jag tyckte att han värkade snäll men han var inte
riktigt så snäll som jag trott.
Men det visade sig att en annan kille som jag då tyckte såg ut som en
värsting, en elak mobbare, visade sig, vara jättesnäll. Han hette George,
men han sa direkt till alla i rummet: Jag vill att ni uttalar mitt namn
Jorge för jag hatar att bli kallad George.
Det var allt jag ville säga just nu, och så satte han sig.
Jag däremot var helt och hollet livrädd. Jag beundrade George’s mod att
resa sig upp och prata som han gjorde.
Men när jag tyckte nu var det fanemej daks att gå fram och hälsa på
George.
Men när jag hade rest mig och burgat röra mig frammot så vek sig mitt mod
jag vågade inte gå fram.
Sedan en liten stund senare så var turen över jag och mina gamla klass
kamrater gick tillbaka till vår gamla skola. De sista veckorna av den
terminen bara sprang förbi och den sista veckan kom till sist.
Den sista veckan, då hade vi skit-kul, vi hade roliga lekar fråge-sport med
mera, vi hade inga riktiga lektioner den veckan med man ville inte att
skolan någonsin skulle ta slut.
Men det gjorde den i alla fall då som sommar lovet tio hela härliga veckor
men under lovet så gick allt så himla fort sommar lovets tio veckor kändes
som bara två. Det hela gick för fort snart var det dags för skolstart.
Skolstarten moste känt på sig att jag var livrädd men det var inget att
gjöra åt det.
Den sista dagen kom jag kunde inte hitta på något tiden var för knapp för
att gjöra något. Jag ville bara sova och bli bortglömd men jag satt hela
kvällen och grillade med min familj sedan var det läggdags mamma tvingade
mig i säng.
Det var ett rent HELLVETE att somna den natten. Jag låg sömn|lös och
försökte somna men det gick inte att somna.
Men när jag väl hade somnat hade klockan hunnit bli fem och jag skulle gå
upp klockan sju.
Klockan slog sju, min alarm-klocka burgade pipa. Jag vaknade helt
kallsvettig jag undrade om jag skulle kunna sova i cirka trettio minuter
till men just då kom mamma in och sade
– Älskling, det är dags att gå upp nu, jag har gjort några mackor till
dig.
Jag tänkte nu vill jag dö.
Nu var klockan 07:25 jag hade ätit och klätt mig jag var på väg till
toaletten för att borsta tenderna och kamma mig men den var upptagen.
Klockan slog nu 07:45 jag fick toan men jag hann bara borsta tänderna för
nu var det dags att åka till skolan.
Jag gick så longsamt in till mitt kapprum som möjligt men jag kom ju så
klart fram till slut jag kom in i klass-rummet alla vi som kom från
Uggleskolan satte sig vid ett bord och så gjorde även de andra. Våra nya
lärare kom in och sade till oss att resa oss upp alla reste sig upp och
lärarna sa nu ska vi ha upprop. Sedan skall vi byta platser så ni inte
sitter bara med era gamla kompisar.
Vi blev mixade och blandade jag kände mig som om jag just suttit i en
shaker och någon hade skakat den.
Jag modde verkligen illa, jag önskar att jag bara hade sjunkit ner igenom
golvet. Jag hamnade vid ett bord med två tjejer och en kille.
Tjejerna hette Tina och Maria medans jag stod där vid min plats så kom
killen som hette George (Jorge) och ställde sig bredvid mig. Jag blev paff,
han hade slutat att se ut som en värsting, han såg lika rädd ut som jag
gjorde.
Vi fick sitta bredvid varandra jag frågade hur han kände sig han sade till
mig att han modde illa och helst skulle varit hemma.
Jag sa till honom att jag kände lika-dant.
Lektionen burgade med att vi skulle berätta om oss själva för kompisen
bredvid. Jag burgade med att berätta att jag heter Lars och att jag ville
bli kompis med honom han såg paff ut när jag sade det.
– Jag ville lika dant jag är glad att du sade det för jag hade inte vågat
sagt det till dig.
Vi blev väldigt bra polare efter det. Jag längtade äfter rasten för att få
prata mer med George rasten komm och vi pratade om allt möjligt, det
var radbyte var den roligaste rasten någonsin. Jag hade så roligt, jag
blev inte retad som på Uggleskolan. Där blev jag mobbad varje rast.
George presenterade mig för sina polare och vi snackade hela rasten.
Den dagen tog slut fortare än jag kunnat sagt HEJ.
(Jag och George holler fort farande i hop nu i nian vi är bästa polare just
nu.)
SLUT

Styckeindelning (ej blankrad)
Stavning vokaler u, o, ä, e (t. ex. burgade, gjöra)
Skiljetecken: Punkt!

Bra att och har använts istället för som tidigare o!

BYTET

Jag tog på mig min brandgula jacka och mamma hjälpte mig att knyta skorna.
Jag var nervös. Tusentals tankar snurrade runt i huvudet på mig och jag
kunde inte tänka klart. Nu gällde det. Mamma följde mig till
busshållplatsen som låg femtio meter bort från vårat hus.
– Var nu en snäll pojke, sa mamma med len röst.
– Ja mamma, svarade jag.
Jag tittade bort mot vägen och såg en buss komma runt kröken.
Fjärilar studsade runt i magen på mig. Jag visste inte om jag skulle vara
nervös eller glad.
Bussen körde in till kanten och öppnade dörrarna. Jag kollade konstigt på
kvinnan som körde bussen. Hon såg snäll ut.
Mamma gav mig en knuff i ryggen och sa:
– Gå nu.
Jag gick in i bussen och såg hur dörrarna stängdes bakom mig. Jag tyckte
att det var lite skrämmande och visste inte riktigt vart jag skulle ta
vägen.
– Du får sätta dig ner på en ledig plats, sa kvinnan som körde bussen.
Jag tittade bara på henne och gick bakåt i bussen. Nästan alla platser var
upptagna. Jag hade åkt buss flera gånger tidigar, fast aldrig ensam.
Plötsligt hörde jag en röst:
– Du kan sitta här om du vill.
Jag vände mig om och tittade, det var en flicka.
– Ska du sätta dig eller inte? frågade hon. Jag sa inte ett ljud och satte
mig bredvid henne. Jag märkte att hon tittade på mig men vågade inte säga
någonting. Vi satt helt tysta tills vi nådde skolan. Jag hade varit på
skolan på besök några dagar tidigare så jag visst ungefär vart jag skulle
gå.

Väl inne i klassrummet satt det flera barn i min ålder. De hade satt
stolarna i en ring. Jag satte mig på en ledig plats och tittade mig runt
omkring. En kvinnlig lärare kom in genom dörren.
– Hej allihopa! sa hon med ett stort, brett leende.
– Hej, sa vi tillbaka.
Jag tyckte att hon såg ut som en häxa. Hon hade gula tänder och kortklippt
råttfärgat hår.
Vi satt och berättade om varandra och lärde känna varandra.
På rasten vi hade gick jag fram till flickan som jag hade träffat på
bussen. Jag frågade henne vad hon hette. Hon sa att hon hette Jessika. Vi
pratade hela rasten tills det ringde in. Fröken berättade en saga för hela
klassen och sedan var skoldagen slut.
Jag och Jessika följde varandra till bussen och pratade hela vägen på
bussen hem. Detta var min första skoldag.

Nu går jag i sexan, jag och Jessika går fortfarande i samma klass. Vi har
varit bästa vänner sedan första klass nu. Britt-Marie, våran fröken, kommer
in genom dörren.
– God morgon, som ni alla vet är det dags för något speciellt. Ni ska nu
göra era val till vem ni vill hamna med när ni ska börja sjuan.
Alla tittade på varandra medan fröken delade ut papprena.
Man fick göra tre val. Som första val tog jag Jessika såklart, andra val
Mathias (en kille som började i våran klass i trean), tredje val Stefan
(min granne).
Jag frågade Jessika om vilka hon hade valt men hon svarade inte och log
busigt. Jag visste nästan säkert att hon hade valt mig. Vem skulle hon
annars välja?

Efter två dagars väntan fick vi äntligen svaren ifrån den skola vi skulle
byta till. Alla fick varsit vitt stort brev.
Jag slet upp mitt brev och tittade. Jag tittade igenom klasslistan som hade
legat i brevet. På listan fanns Mathias och Stefan, men vart fanns Jessika?

Jag tänkte att det kanske var ett misstag. Men det var det inte, jag hade
hamnat i Klass 7C och Jessika i 7A. Jag blev besviken.
Jag tittade bort mot Jessikas bänk. Den var omringad av en hop tjejer.
Jag gick bort mot hennes bänk, jag bad om att få kolla på hennes
klasslista.
Hon hade hamnat i samma klass som Martin, Sabina och Ann-Charlotte.
Jag undrade, hade hon valt Martin, Sabina och Ann-Charlotte före mig?
– Vad synd att vi inte hamnade i samma klass Linus, sa hon, men såg inte
alls så besviken ut.
– Ja, sa jag. Jag ville ju gå med dig.
– Mmm. svarade hon bara.

Jag gick därifrån och tog en annan buss hem än den jag brukade åka med.

När jag kom hem såg min mamma på mig att jag var besviken.
Hon frågade varför och jag berättade som det var. Hon sa att man kunde inte
alltid få som man ville och kramade samtidigt om mig.
Jag sa inget mer den kvällen.

Två dagar senare skulle alla klasser träffas för en dag.
Denna dan körde mamma mig till skolan jag skulle till.
När vi kom fram till skolan stod Mathias och Stefan och väntade på mig.
Det pirrade i magen, det kändes som första skoldagen i ettan.
Men någonting fattades, Jessika.
Det kändes så konstigt att inte kunna se henne.

Alla i den blivande klassen var snälla men ingen var som Jessika.
Vi fick först sitta i en ring, sedan fick vi gå runt och prata med alla.
”Mingla” som läraren sa. Sedan fick vi rast.
Jag stötte på Jessika i korridoren.
– Hej Jessika, sa jag
– Hej Linus, hur går det för dig då?
– Ja du, det går väl ganska bra. Själv då?
– Jo, sådär. Men det är inte detsamma utan dig. sa hon med ett leende.

Jag fick tänka en stund innan jag fattade vad hon sa. När jag förstod sken
jag upp. Vi fortsatte prata tills rasten var slut. Det kändes så härligt
att prata med henne igen.
Efter dan följde Jessika med mig hem och vi pratade fixade så att Jessika
fick gå i min klass.
Min mamma fick ringa till skolan och ändra. Båda var glada att vi skulle få
gå i samma klass.

Efter ett långt sommarlov började man skolan igen.
Allting gick galant nu när Jessika hade bytt klass. Vad skulle jag göra
annars, utan henne?

SLUT