Att byta skola – Sida 25

Att byta skola!

Min farfar var den bästa farfadern i hela världen. Hade grått hår som han
inte klippte allt för ofta. Hans leende fick alla gamla damer att bli
knäsvaga. Farfar bakade den godaste sockerkakan jag någonsin har ätit. Vi
har kvar en, som vi har fryst in. Jag brukade åka till honom och hans
bond|gård varje gång jag fick chansen. Men eftersom han bodde i Småland, så
blev det inte så ofta.
Nu finns inte farfar kvar, den 15 juli dog han. Två veckor senare var vi på
begravning. Hans aska stöddes ut i havet. Jag bor i en lägenhet i centrala
Göteborg tillsammans med min familj, som består av en irriterande,
rödhårig, 7 årig lillasyster, och mina kära föräldrar, som för övrigt
håller på att bli gråhåriga. Lena, min bästa kompis, är ofta hemma hos mig,
eftersom hon inte står ut med sina föräldrar som alltid bråkar.
I min klass och på min skola går det cirka tusen elever, alla av olika
sort. Det finns ett gäng punkare, punkar-Olle är deras ledare. Punkar-Olle
är smal och har tuppkam, som väldigt ofta bytar färg.
På skolan finns det också ett hippie gäng. De har peace märken hängande i
en kedja runt halsen, färgglada kläder och alla, utom Malle, har dreadlocks
eller rastaflätor. Jag tycker att det är bra att det är så blandade typer
av elever.
Skolan ligger bra till. Om man går ut från den stora, växtrika skolgården
finns en park, en fotbollsplan och om man går ner på första gatan till
höger så ligger där ett Mc Donalds.
Till McDonalds brukar vi ofta gå på luncherna och äta eftersom maten på
skolan inte brukar vara god.
Kära dagbok! 02-10-24
Igår fick jag reda på att vi har ärvt morfars bondgård och på jul-lovet ska
vi flytta dit. Pappa har länge pratat om att flytta till en lugnare plats,
och nu får han som han vill. Mamma har redan fått ett nytt jobb där och
pappa ska roa sig med att renovera hela stället. Jag vill inte flytta ifrån
mina kompisar och min skola! Jag trivs så bra. Dessutom har jag bara en
termin kvar i grundskolan. Idag berättade jag för mina kompisar att jag ska
flytta, de blev såklart ledsna, men jag är mer ledsen än dem. Gonatt
dagbok!

– Mamma, ska jag ha håret såhär. eller såhär? frågade jag.
– Men Jenna, det är bara en vanlig julavslutning! svarade mamma.
Men det var ingen ”vanlig” skolavslutning, för det var sista gången jag såg
många personer på länge.
Tre veckor senare:
Jag saknar redan mina kompisar, fasst vi pratar i telefon dagligen.
I stugan står ouppackade och uppackade flytt|lådor över allt. De är
ofärgade med en pil som pekar åt hållet som ska vara upp och det står
”flyttlåda” i stor blå fetstil på dem.
Imorgon ska jag börja i en ny skola. Där går 180 elever, 20 elever per
klass och en klass per årskurs.
Jag går upp extra tidigt så jag ska hinna piffa till mig lite extra, man
vill ju ge ett bra första intryck. När jag kommer till skolan står vissa i
ringar och tisslar, vissa hoppade kråka och hopprep och andra spelar
fotboll. Klockan var 07.55 när jag går för att leta upp rätt klassrum, det
var inte svårt eftersom där bara finns 9 stycken. Jag presenterar mig för
läraren som säger att jag ska sätta mig vid en bänk. Presenterade han
inte dig för klassen? Jag valde en längst bak, det tror jag att alla nya
elever gör. När klassen kommer in rusande i klass|rummet tror jag inte mina
ögon. Tjejerna har inget smink och deras kläder.
Efter skolan går jag bort, iväg från allting. Jag tänker på mina kompisar,
på min gamla tegelskola, på Göteborg med allt vatten och på min älskade
farfar och hans goda socker|kakor.
Här i Småland är skolan gjord av trä och i byn finns en ICA-affär, en
klädaffär som säljer tantkläder och en som säljer barnkläder. Jag förstår
att dessa affärerna är de enda där mina nya klasskamrater handlar sina
kläder. Det finns ingen stor stad i närheten som man kan åka och handla i.
Tre veckor senare, klockan visar 24.28.
Kära dagbok!
Ikväll har jag träffat Mia och Lisa. Vi tittade på Titanic, hemma hos Mia,
hennes bror är 17 år och väldigt snygg. Mia och Lisa, och de flesta andra i
klassen också, är faktiskt trevligare än jag trodde.
Jag trivs mer och mer i skolan nu, lärarna är minst lika bra som de i
Göteborg och det är riktigt mysigt med en liten skola. Man kommer mycket
närmre varanndra. Jag har märkt att luften är mycket renare här, det har
gjort att min hud också är renare och finare. Finnarna håller sig borta. Nu
ska jag sova. Gonatt!
Jag är på väg hem från en tjejträff en lördagsnatt den 2 augusti. Jag
cyklar förbi skolan som jag nu har slutat i. Sedan cyklar jag ut mot
stranden, parkerar cyklen och traskar ut på bryggan som är fuktig av dagg.
Jag sätter mig och tänker på hur glad jag är att jag kom hit. Jag trivs bra
här och jag ångrar inte att jag gick med på att vi flyttade. Mina nya
kompisar är jättesnälla. Jag har fortsatt att hålla kontakten med Lena i
Göteborg, vars föräldrar nu har skiljt sig.
Jag tror det är bra med omväxling! Jag tror det var bra att jag kom hit.
– Hej Jenna! hör jag.
När jag vänder mig om ser jag Mias snygga bror, några av hans kompisar och
Mia. De ska bada och frågar om jag också vill hoppa i. Vi tar av oss till
underkläderna och hoppar i. Vattnet är ljummet. Vi badar tills våra tår är
skrynkliga och våra läppar blå. Efter badet springer vi hem till Mia och
byter om och dricker varmt nybryggt te.
Kvar vid bryggan står min cykel och väntar på mig.

Att byta skola
Det är kallt ute, alla löv på träden har trillat ner men himmeln är ljusblå
och klar. Solen skiner över halva skolgården, på den halvan där det finns
en bänk, på den bänken där Sara sitter. Hon ser hennes klasskamrater leka
en bit bort, hon känner sig ensam, det har hon gjort hela terminen. Det är
första fredagen i november och sista dagen på denna skolan. I helgen
flyttar Sara in i ett radhus i andra endan av stan tillsammans med mamma
Lisbeth, pappa Gunnar och lillebror Emil. Sara ska byta till
Ängslundsskolan och hon är ganska nervös och lite rädd. Att hon är blyg och
har dåligt självförtroende gör det inte lättare. Samtidigt tycker hon det
är väldigt skönt, hennes klassföreståndare är okej, men inte bra, hon har
inte blivit mobbad men har inte fått några kompisar på sin skola. Så även
ifall Sara bytar skola under första terminen på sitt första skolår är hon
förväntans|full, vilket man nog kan förstå.

Rasten är slut och snart även skoldagen. Sara traskar hem efter att
fröken hållit ett litet avskedstal. Hemma frågar mamma som vanligt hur
dagen har varit och Sara talar som vanligt om att den har varit bra. Hon
säger inte hur det egentligen är, hur det känns att alltid vara själv på
rasterna. Att hennes vänner endast existerar i drömmarna.
Det är måndag morgon, hennes mamma öppnar dörren till den nya världen och
går in, Sara går efter. Hon möts av 48 stora stirrande ögon och en hand som
tillhör fröken. Sara får gå och sätta sig i en ledig bänk medan fröken, som
visste hette Inger, presenterar henne.
Första lektionen blir repetition av plus och minus och Sara blir
tilldelad en ny mattebok. Det är snart tio|rast och mamma återvänder hem.
De andra tjejerna i klassen är lite nyfikna och ställer massa frågor. Efter
en stund fick de tydligen nog med information och springer iväg för att
hoppa hage.
De fyra första dagarna på den nya skolan likadana. Sara deltar i lekarna
halv|hjärtat. Hon gillar ingen av de andra tjejerna särskilt mycket och de
verkar inte uppskatta hennes sällskap speciellt mycket heller. Som tur är,
är den nya fröken mycket snäll och duktig på att lära ut. Sara känner redan
av att hon gör framsteg i skrivning och matematik som hon haft mycket
problem med innan.
Det är äntligen fredag och skolan har slutat. Sara är på väg mot utgången
när hon plötsligt faller framlänges. Det är de dumma skosnörena som ställer
till det igen… En tjej från paralellklassen kommer gående, hon stannar
och hjälper Sara att plocka upp böckerna som trillat ur hennes skolväska.
Hon heter Linnea och visste om att Sara var ny på skolan. Linnea har sett
att Sara inte riktigt har hittat en kompis, sånt som de vuxna kan ha svårt
att se. Linnea trivs inte heller i sin klass och går ofta för sig själv.
Hon frågar därför ifall de inte kan leka i helgen. Saras lycka är
obeskrivlig, att någon för en gångs skull frågar henne, ifall hon vill
leka, är fantastiskt!
De två tjejerna från Ängslundsskolan träffas både lördag och söndag, och
de kommer träffas många fler gånger eftersom de trivs väldigt bra bra
tillsammans.
Det börjar bli vår, vi går mot ljusare tider, precis som Sara. Hon har
för|ändrats, hon har kommit ur den dystra tiden, då man bara hittar fel på
sig själv. Hon har hittat något annat… en vän.

Att byta klass
Det hela började med att vi skulle flytta till en liten stad i Skåne. Pappa
hade fått ett nytt jobb. Jag och mina bröder Christian och Emil skulle
börja i helt nya skolor och helt nya klasser.
Christian skulle börja tvåan på gymnasiet, Emil sjuan och jag nian. Mamma
visste inte vad hon skulle göra än men tänkte att det säkert skulle lösa
sig. Det var så det hela började.

Det var ungefär en halv dag kvar av sommarlovet, jag, Christian och Emil
var på stranden för att njuta av den sista sommarlovsdagen. Helt plötsligt
kom det förbi en tjej i min ålder. Hon tittade på oss och log lite
försiktigt. Sen gick hon därifrån. Senare på kvällen när vi hade ätit så
skulle jag hjälpa mamma att plocka in disken som stod ute på altanen. Då
stod hon där igen och log på precis samma sätt som hon hade gjort tidigare
på standen. Sen gick hon därifrån igen. Jag berättade det för Christian och
Emil och de tyckte att det var lika konstigt som jag.
Vem var hon?

Nästa morgon skulle skolan börja. Jag och Emil hade följe eftersom att vi
skulle börja på samma skola. Så nervös jag var när jag stod utanför dörren
till klassrummet där min nya klass satt i. Tänk om de inte gillar mig, tänk
om de är elaka eller tänk om jag inte får några kompisar. Alla möjliga
tankar for igenom mitt huvud då. Men till slut tog jag mod till mig att gå
in.
När jag väl var inne i klassrummet, såg jag ett ansikte och ett leende som
jag kände igen. Det var tjejen på stranden och utanför huset. Skulle vi gå
i samma klass? Var det därför hon hade lett mot oss? Ville hon bara få
kontakt? En massa tankar for återigen genom huvudet på mig, samtidigt som
jag gick och satte mig bredvid en tjej med kort lockigt hår. Hon hette
Filippa och var riktigt trevlig, vi kom genast väldigt bra överens. Så bra
att vi tillochmed satt och åt tillsammans på lunchen. Jag frågade henne
lite diskret och tjejen vem hon var och var hon bodde.
Det var då jag fick reda på det.
Hon hade förlorat sin bror i en hemsk olycka, och hon pratade inte längre.
Jag förstod genast att jag var tvungen att försöka prata med henne. Hon
hade ju inte kommit till mig utan en anledning, hon ville kanske prata. Jag
tog min bricka och gick genast för att leta upp henne.
Jag hittade henne, hon satt i korridren och målade något. Jag fick
försiktigt fram och frågade om jag fick slå mig ner. Hon log när hon
tittade upp på mig och nickade. Först satt vi bara där, helt tysta. Men det
var ingen pinsam tystnad utan bara helt vanlig tystnad. Tillslut sa hon
bara:
– Du kanske undrar varför jag har tittat på dig och dina bröder?

Jag hann inte svara förrän hon fortsatte.
– Men när jag ser er påminner ni mig om hur det var när jag och min bror
umgicks.
Hon fick en ledsam blick men leendet var fortfarande kvar, och det lät som
om hon hade gråten i halsen. Sen fortsatte hon att berätta om vad som hade
hänt och varför hon inte pratade med någon. Hon berättade också varför hon
just börjat prata med mig. Sedan visade hon bilden som hon hade målat, det
var ett porträtt av hennes bror, hon var jätte duktig på att måla.

Efter den dagen började vi umgås mer och mer, och prata det gjorde vi också
bara mer och mer. Det blev en början till en stor vänskap.

Nr. 2. Att byta skola

Det var den niode november och min sista dag i klass 8B på Norrskolan i
Göteborg.
Jag hatade den skolan. Alla år jag hade gått där hade jag blivit mobbad och
utstött.
Inga lärare eller elever brydde sig. Jag ville inte vara kvar på
Norr|skolan. Jag ville bort.
En dag bestämde jag och mamma att det var dags att göra något åt problemet.

Så detta var min sista dag på skolan. Jag skulle byta till Broskolan som
låg på andra sidan av stan.

Morgonen därpå när jag vaknade i min säng kände jag mig lättad över att få
en chans att starta om på nytt.
Men samtidigt var jag rädd. Jag kände en smärta i magen av rädsla. Jag var
rädd för vad alla de andra skulle tycka om mig.
Tänk om allting fortsatte som det var innan på Norrskolan?
Jag åt frukost och gjorde mig i ord|ning.
Mamma körde mig till skolan. Jag läste på pappret som skickats till mig en
vecka tidagre. Det stod att jag skulle gå till klassrum 13.
Det ringde in och alla eleverna gick till sina klassrum.
Jag gick in i klassrummet och satte mig på en stol längst bak i salen. Det
kom in en kvinna i klassrummet. Hon hade långt brunt hår, hon var ganska
mullig och såg väldigt glad och snäll ut.
Hon hade en mörkbrun kjol på sig och en vit tröja.
– God morgon, sa hon och tittade sökande genom klassen tills hennes ögon
fästes på mig. Hon log.
– Vi har en ny kille i klassen som ni alla säkert vet, sa hon och satte sig
ner på sitt skrivbord.
Många vände sig bakåt och tittade på mig. Jag log lite som ett svar
tillbaka.
– Du vill kanske komma fram och presentera dig själv? frågade hon.
Jag kände hur paniken grep tag i magen.
– Ja, sa jag tyst och försökte gå med bestämda steg framåt.
– Vad heter du? frågade hon.
– Jag heter Olof, sa jag och såg på henne.
– Jag heter Lena Karlsson, sa hon och log.
– Har du några syskon? Har du några husdjur? Vart bor du? frågade hon
sedan.
– Nej, jag har inga syskon. Men jag har en katt som heter Nisse och jag bor
på Solgatan.
Lena märkte att jag tyckte att det var pinsamt.
– Du kan gå ner och sätta dig igen, sa Lena.
Dagen gick förbi och alla i klassen var väldigt snälla.
Det fanns en kille som hette Joel. Han pratade jag mest med och vi satt i
matsalen ihop.
Efter två veckor började jag känna mig trygg och stabil i min nya skola.
Alla i klassen var så vänliga och roliga. Det var mycket bättre än min
förra skola.

Det blev December och snön började falla.

Naturligtvis blev det snöbollskrig mellan åttorna och niorna. Snöbollskrig
var förbjudet på skolan men jag hade inte haft så kul på länge.
Jag och Joel gjorde det mesta ihop. Vi gjorde massa hyss också. Joel hade
en tvillingbror i den andra klassen som hette Lars.
Lars var ihop med Sara i våran klass.
Det bästa Joel visste var att skämta med Sara.
Det var inga snälla skämt. Han brukade kasta suddigum på henne, jaga henne
och knuffa på henne.
När hon fyllde år tog han en pappers|korg och fyllde den med vatten.
Han tog papperskorgen och hällde allt vattnet över henne och sa:
– Grattis.
Jag märkte att Sara inte tyckte om det så jag sa till Joel att han skulle
sluta. Men det gjorde han inte.
Efter några veckor kom Sara till mig och frågade:
– Kan du inte prata med Joel om att han ska sluta skämta med mig?
– Det har jag redan gjort, svarade jag.
– Men han lyssnar inte på mig, sa Sara.
– Vet du vad, sa jag.
– Nej, vad? frågade Sara.
– Nästa gång han skämtar med dig eller knuffar på dig så säg inget till
honom. Bara ignorera honom, sa jag.

Det gick någon vecka och Sara gjorde som jag sagt.
Joel tyckte det blev jobbigt och slutade skämta med Sara.
En kväll när jag låg hemma i min säng tänkte jag på hur mycket bättre allt
blivit.
Jag hade fått vänner och mina lärare tyckte om mig.
Jag hade till och med hjälp Sara med Joel.
Jag hade hjälpt någon som känt sig mobbad.

I maj började det en ny tjej i klassen.
Hon hade långt blont hår och ett jättevackert leende.
Hon var det vackraste jag sett någonsin. Hon hette Linda.
Hon verkade inte trivas så mycket med tjejerna utan umgicks hellre med
killarna.
En dag kom Linda fram till mig och satte sig bredvid mig.
– Hej, sa hon.
– Hej, sa jag och log.
Hon log tillbaka till mig.
– Vilket extra ämne har du valt? frågade hon.
– Jag valde matte. Vad valde du? frågade jag och tittade på henne. Hon hade
blåa ögon.
– Jag valde också matte, svarade hon.
– Jag undrade om du kanske skulle vilja hjälpa mig lite med matten? frågade
hon.
– Klart jag kan, svarade jag.
– Tack! Utbrast hon. Hon gav mig en kram och sedan gick hon.
Det pirrade i hela magen på mig. Jag kände hur jag ville hoppa upp och ner.

Då visste jag att jag var kär.

Vi umgicks mycket ihop jag och Linda. En dag berättade hon för mig att hon
också blivit mobbad på sin förra skola. Jag berättade hur det hade varit
för mig på min gamla skola också. Vi gick till ett nöjesfält som var i
Göteborg under veckan.
Jag och Linda hade jättekul tillsammans. Senare på kvällen gick vi hemmåt.
När vi var tvungna att gå olika vägar stannade hon och sa:
– Hej då, vi ses imorgon i skolan.
– Ja, det gör vi. Hej då, sa jag och pussade henne.
Jag var så lycklig!

Att byta skola
Jag och Evelina hade gått i samma klass ända sedan lekis. I tio år med
andra ord. Vi kände varandra utan och innan. Det var hon och jag mot
världen. Vi hade alltid sagt att vi skulle gå i samma klass på gymnasiet
och ett tag skulle det bli så också.
Men allt förändrades när min familj helt plötsligt bestämde sig för att
flytta från Halmstad till Göteborg.
När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen.
Glad för att komma till en ny stad med nya människor, men ledsen för att
lämna Evelina, min bästa vän.
Men flytten var bestämd och vi skulle flytta om tre månader.
Jag gruvade mig inför hur jag skulle berätta det för Evelina.

Dagen efter jag hade fått veta allt detta, var jag, Evelina och våra andra
vänner på stan. Vi låg vid kyrkan vid torget och tog det allmänt lugnt. Jag
tänkte att nu var det dags.
– Jag måste tala om en sak.
De såg på mig med väntande blickar.
– Jo, det är såhär att jag ska flytta till Göteborg.
– Va? utbrast Evelina.
Jag såg på henne.
– Ja, vi ska flytta dit i november.
– Är du seriös? frågade Patrik.
Jag nickade.
– Men det går inte. Du får inte. Hur ska jag klara mig utan dig Hanna?
frågade Evelina.
Jag kände gråten i halsen.
– Du kommer klara dig bra. Du har ju Patrik, Erik och Andreas, sa jag och
såg på dem.
– Men det är ju du och jag mot världen, sa Evelina.
– Klart att det är, sa jag. Det kommer det alltid att vara.

Veckorna gick. Veckorna blev till månader. Det blev november och flytten
var i full gång.
Dagen innan jag skulle till Göteborg, var vi alla samlade hemma hos Evelina
för att säga hej då.

– Men vi kommer upp till Göteborg varannan helg och så kommer du hem hit,
sa Andreas och gav mig en stor kram.
– Absolut! sa jag och log.
När jag och Evelina skulle säga hej då, blev det väldigt jobbigt.
Vi höll om varandra och grät.
– Jag tycker fortfarande att det är onödigt att du ska flytta nu när du
nästan bara har en termin kvar i nian, sa Evelina snyftande.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget om henne.
Sedan var jag tvungen att gå och vi tog ett sista farväl.
Fy, vad jag mådde dåligt.
Den natten grät jag mig till sömns.
På vägen till Göteborg tänkte jag på allt som jag och Evelina hade gått
igenom tillsammans. Nu var jag tvungen att börja i en ny klass utan henne.
Hur skulle detta gå?

På morgonen när jag skulle till skolan var jag fruktansvärt nervös och
mådde illa.
– Mamma, jag vill inte detta. Jag klarar inte av det. Jag åker hem.
Mamma lugnade mig.
– Vi får prata om hur din dag har varit när du kommer hem.

Vägen till skolan kändes lång. Men helt plötsligt stod jag där utanför
skolan.

Den var stor och det var massa elever som var på väg in.
Jag tog mod till mig och gick in jag med. möjlig radbrytning Jag märkte
hur folk tittade på mig. möjlig radbrytning De visste nog att jag var
ny men mest var det nog för min utmärkande klädstil. möjlig radbrytning
Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. möjlig radbrytning Jag
blev väldigt förvirrad.

– Ursäkta, vet du var klass 9b är någonstans? frågade en flicka mig.
– Nej, jag är ny så jag vet ingenting, sa jag och log.
– Är du också ny? frågade flickan förvånat.
– Ja. Du också?
– Ja, sa hon och fick ett leende på läpparna.
– Men jag ska också till klass 9b, sa jag efter att ha tittat på mitt
papper.
Min nervositet släppte lite efter att ha fått veta att flickan hette
Sophia, kom från Halmstad och skulle börja i samma klass som jag.
Vi sprang omkring i försök att hitta vår klass.
Efter ett tag lyckades vi.
Vi knackade på dörren och gick in. Där satt en stor klass med nior
knäpptysta och stirrade på oss. Speciellt på mig.

– Jaha, det är ni som är de nya eleverna. Välkomna, sa läraren som hette
Mats. Jag log mot läraren och såg ut över klassen som gav mig spydiga
blickar.
Mitt illamående och nervositeten kom tillbaka. Jag tänkte på det som
Evelina sa innan jag åkte:
”Kom ihåg att ingen ska få trycka ner dig. Var dig själv och bry dig inte
om de andra.”
– Ni kan väl berätta lite om er själva. Du kan börja, sa Mats till mig.
Jag hatade att prata inför folk.
Jag kände att jag blev röd i ansiktet.
Jag tog ett djupt andetag.
– Jag heter Hanna och kommer ifrån Halmstad…, inledde jag med.
– Det hörs på dina R, sa en pojke och skrattade.
Jag valde att ignorera honom.
Efter att Sophia hade presenterat sig satte vi oss vid ett bord.
Det blev äntligen rast och läraren kom och talade med oss.
– Jag hoppas att ni kommer trivas här, sa han med ett leende.
Då fick jag en hemsk hemlängtan och ville bara till Evelina, Patrik, Erik
och Andreas.
På rasten satt jag och Sophia och pratade.
– Vi flyttade hit för att min pappa fick jobb här, berättade hon.
– Min mamma fick jobb här, sa jag och skrattade.
När vi satt och pratade kom ett gäng, både killar och tjejer, fram till
oss.
– Hej! sa en av flickorna och presenterade sig.
– Hej! sa jag.
– Så ni är de nya eleverna, sa en pojke.
– Ja, sa jag och log.
– Kul att det kommer lite nytt alternativt folk hit, sa flickan som hette
Jenny och såg på mig.
Jag och Sophia talade mycket och länge med gänget. De var mycket trevliga.

När jag kom hem var det första jag gjorde att ringa Evelina.

Vi pratade länge.
– Vad för gäng? frågade hon ivrigt.
– De har alternativa stilar allihop och är snälla och trevliga.

Veckorna gick. Vid flera tillfällen hade jag fått hemlängtan och jag kände
mig ganska ensam ibland.
Vid flera tillfällen i skolan hade jag fått spydiga kommenterer och blickar
för min klädstil. Vid de tillfällena kändes det jobbigt. Men mina nya
vänner sa att det var inget att bry sig om.

Nu några månader efter flytten trivs jag i skolan och har nya vänner.
Men jag saknar Halmstad, Patrik, Erik, Andreas och speciellt Evelina
väldigt mycket.
Nu är det bara några månader kvar utav nian och det känns bra.
Det som känns ännu bättre är att jag ska gå gymnasiet i Halmstad med
Evelina. Vår dröm kommer att gå i uppfyllelse ändå. Det går bra för Evelina
utan mig i Halmstad, men hon och killarna saknar mig.
Det är inte samma sak utan mig, säger hon.
Det känns jobbigt utan Evelina här i Göteborg för att jag har fått klara
mig mycket själv, men det har stärkt mitt självförtroende jättemycket.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Att byta skola.

Tunt! Och oengagerat? Bakgrund – ja, men ingen direkt uppföljning!
G

Här börjar själva uppsatsen

Fridolf går på trottoaren. Han ser något skräckslagen ut där han
promenerar. Det fula skolhuset byggt av grå sten väntar en bit framför
honom. Dess väggar är randiga efter rinnande regnvatten.
En borr hörs från ett hål i gatan, och det luktar svavel. Avloppsarbete.
Fridolf tittar på hålet och försöker hålla för näsan och öronen samtidigt.
Det ser fånigt ut. Han passerar arbetet och tänker på sin klass. Eller
förra klass.
Varje dag hade de retat honom för hans lustiga namn och för att han jämt
fick klädd i en av Mormor stickad ljusblå tröja. Varje dag samma ramsa
”Frii (här började de jämt skratta så de började om) Friiidolf har en
fjantig tröja!” Han mindes hur Arnar och Erik hade smugit efter honom och
hojtat hans namn.
Nu hade familjen flyttat till Stockholm, efter att Fridolfs pappa hade fått
ett nytt jobb där.
Fridolf är på väg in på skolgården. Den totala avsaknaden av rekreations
här har en rad försvunnit i kopieringen, måste åtgärdas
Ingen gungbräda, ingen klätterställning. Bara en basketkorg utan nät. Det
ser inte ut som en speciellt rolig skola. Fridolf stannar upp och ser sig
omkring. Huvudingången ligger upp för en trappa. Fridolf ser lite mer
skräckslagen ut nu. Han går upp för trappan, öppnar porten och kliver in.
Det luktar unket. Fridolf tittar på de närmsta dörrarna. Ingen av dem är
hans. Han letar vidare i korridoren, och näst längst bort hittar han
dörren. Klass 4b. ny sida
Det är två år sedan vi såg Fridolf sist. Han går nu i 6b. Hans pappas nya
jobb innebar att familjen nu kunde köpa kläder åt Fridolf, och han lärde
sig att Fridolf betyder Den Starke. I klass 6b finns den en likadan kille
som han var i trean, men nu är det Fridolfs tur att retas, hojta saker och
mobbas.

Dessa inledande kommentarer står på ett försättsblad.

Jag har valt att skriva en novell om hur det var att byta skola.

Inget om ”gamla” skolan!

Att byta skola
Jag kommer så väl ihåg tiden då jag levde i England. Våren där var ljuvlig.
Knopparna på träden hade börjat blomma så alla träden längs gatan hade den
mest underbara rosa färg. Överallt fanns det påskliljor och klimatet var
milt, inte för varmt, inte för kallt, utan perfekt.

Jag och mina föräldrar bodde i ett radhus på en gata som jag inte minns
namnet på vid stadsdelen Barnes i London. Jag gick i en svensk skola som
fanns i närheten. Jag hade precis avslutat sexårsverksam|heten och skulle
börja ettan vid slutet av sommaren när pappa sade att han hade fått ett
jobb i Sverige och att vi skulle flytta dit.

Sverige, jag kom så väl ihåg Sverige. Där blommade inte träden alls och
påskliljorna började visa sig runt juli mitt i sommaren. Och klimatet är
inte att tala om. Kall vinter, kall vår, regnig sommar och mulen höst.
ny sida
Jag hade nämligen bott i Sverige innan jag flyttade till England och innan
dess bodde jag i Monaco. Vänta! Jag gör det lite lättare: Sverige – Monaco
– Sverige – England. Och nu skulle jag alltså tillbaka till Sverige, igen.

Vid flytten gick allt rätt snabbt men när vi åkte från huset. Jag började
gråta i taxin när vi lämnade huset så jag sade till mina föräldrar att jag
inte ville bo i Sverige, jag ville bo i London, Barnes och på gatan som jag
inte visste namnet på. Men det gick inte, pappa hade redan tackat ”ja” till
jobbet, vi var alltså på väg mot Sverige.

När vi kom till Sverige så flyttade vi in i lägenheten som vi hade haft när
jag gick på dagis i Sverige. Den adressen kom jag ihåg. Evert Taubes väg 13
4 tr. Müllersdorf. Under sommaren hälsade vi på gamla bekanta, lärde känna
nya människor och innan jag visste ordet av var sommaren slut. Det var dags
att bli en ”ettagluttare”.

Jag skulle börja i en skola allmänt känd som Killebäck. Min lärares namn
var Arne Sjöberg och han hade en assistent vars namn var Conny Svensson.

Jag gick till skolan med mina föräldrar. Det varm sommardag i augusti,
fåglarna kvittrade, himlen var blå, men det brydde jag mig inte om. Allt
jag kunde tänka på var hur skolan och lärarna var samt hur långa
skoldagarna var. Kanske skolan var som ett koncentrations läger och lärarna
som onda demoner och lektionerna hur långa som helst. Eller kanske inte.

När vi kom in i skolan hängde vi av oss ytterkläderna på ett par
kläd|hängare och gick in i klassrummet, jag satte mig vid en bänk och mina
föräldrar stod vid väggen.
När jag såg mig omkring kände jag igen tre personer, Peter, Fredrik och
Annelie.
Peter, Fredik och jag hade gått på samma dagis tills jag flyttade till
England. Annelie hade jag känt enda sedan späd|barnsålder.
Då med en gång presenterade sig läraren (Arne). Han sade att det skulle bli
kul att arbeta med hela klassen. Efter Arne hade pratat lite presenterade
sig Conny (lärar assistenten) för klassen. Conny sade i princip samma sak
som Arne hade sagt. Efter det fick alla gå och då var första skoldagen
slut.
”Det var ju inte så svårt”, sade jag till mina föräldrar på på vägen hem.

Jag kommer inte ihåg så mycket om ettan förutom att vi åkte på många
utflyckter och att matten var lätt.

”Att byta skola var inte så svårt som jag trodde” sade jag till mina
föräldrar när vi hade kommit hem efter den första dagen i ettan.

SLUT

Jag har aldrig varit särskilt vacker och kvinnlig av mig. Det var
förmodligen därför det inte var någon chock för mig när min mamma berättade
för mig att jag var tvungen att gå i pojkskola.

Jag var 9 år och bodde i utkanten av Liverpool. Efter tre år på flickskola
hade jag förstått att det inte var min grej. Det blev inte precis bättre av
att min bästa och enda vän Linda, omkom i en trafikolycka. Jag blev då
utlämnad till de små sminkflickornas utfrysningar. Dagen då Linda dog, bad
jag. Jag om en förändring. Jag vet inte hur, men jag blev bönhörd. En vecka
senare berättade min mamma att vi skulle flytta. En rik släkting i norra
Skottland hade dött, och vi hade ärvt hennes hus. Första gången jag kom dit
förstod jag att jag kommit rätt. Det var ett mycket litet samhälle, där
alla verkade känna alla och fiskhandlaren sålde nattens fångst på torget.
Huset som vi ärvt var enormt. Jag fick en helt egen våning och ett eget
bibliotek. Om jag gick ut på taket kunde jag se allt som hände. Traktens
enda skola ett pojkinternat låg en och en halv mil bort. Man åkte skolbuss
dit på måndag morgon och kom hem på fredag kväll. Min första investering
när jag kom var att köpa ett par rejäla skor. Det var tydligen ca 300
regndagar här om året.

Första morgonen jag skulle till skolan så var jag faktiskt inte ett dugg
nervös. Jag hade intalatt mig själv att tuffa till mig. Jag klampade på
skolbussen i mina grova skor så att det märktes. ”A girl, a girl” viskades
det runt om i bussen. Men jag brydde mig inte om det, utan gick längst bak
i bussen och satte mitt emellan två killar som såg jämnåriga ut. Jag vände
mig till en utav dem och frågade vad han hette. Han tittade på mig som om
jag vore ett ufo, och fick till sist ur sig på mycket inhemsk skotska
”m.mi.m Michael” Vi pratade lite kort om vädret men sedan blev det tyst.

Efter den första lektionen som hade gått relativt bra hade vi håltimme. Jag
slog mig ned brevid några killar vid en bänk. En av pojkarna drog ett skämt
om hur dumma engelsmän är, och jag brast ut i totalskratt. Medens var det
som en mental spärr mellan oss brustit, det hade accepterat mig.
Efter en månad på skolan var det som om jag gått där hela mitt liv. Jag
kunde nästan prata om allt med dem. Jag var långt bort från flickskolan där
man var tvungen att raka benen tills man blödde för att kunna ha på sig
skoluniformen. Nu kunde jag ha vilka kläder jag ville. En helg tog killarna
med mig på en fotbollsmatch, där traktens elitlag spelade. På rasterna
spelade vi cricket och jag blev så duktig att jag fick vara med i skolans
eget lag. På mitt sjunde år på skolan fick jag min första pojkvän. Han var
ett år äldre än jag och visste lika lite om tjejer som jag visste om
killar. Det blev inget vidare långt förhållande, men jag tror ändå han var
nyttig för mig. Jag fick en försmak på vuxenlivet när han tog min oskuld.

Jag tror att min speciella skolgång har gjort både positiva och negativa
intryck på mig idag. Men samtidigt tror jag det bästa är att gå i en normal
klass, och inte en som är domi|nerad av det ena könet.
Idag är jag gift och har 2 barn. När min första dotter ska börja skolan om
ett år så ska jag se till att hon kommer till en vanlig skola.

NY I KLASSEN

Korridoren var mörk och tyst. Inte en människa syntes till. Dagens sista
lektion hade redan börjat när Anna vandrade genom den öde korridoren. Hon
kastade ett öga på schemat hon fått på expeditionen. Hennes första lektion,
SO, skulle vara i sal 113 på nedersta våningen.

Nu stod hon framför dörren till klassrummet, dörren till sitt nya liv.
Hennes hand vilade på handtaget men hon tryckte inte ner det. Som hon hade
bävat för det här ögonblicket! Ögonblicket då hon skulle möta sin nya
klass. Tankarna for runt i hennes huvud: Var det verkligen en bra idé det
här? Var det?

Plötsligt öppnades dörren och en medelålders man stack ut huvudet.
– Ska du inte komma in? frågade han. Det finns inget att vara rädd för här.

Röd i ansiktet klev Anna in genom dörren. Bilden av klassen som satt vid
sina bänkar fick henne genast att tänka tillbaka på hennes förra klass.
Där, längst bak satt de populäraste tjejerna med sina översminkade
ansikten. Bredvid satt killarna, vägandes på stolarna och med fötterna på
bänken. Längst fram satt de erkända nollorna, de som inte missar ett enda
av lärarens ord.

– Ja, du kan väl sätta dig ner så presenterar jag dig snart.
Lärarens ord väckte upp Anna ur sina tankar. Hon gick sakta och satte sig
vid en ledig bänk i mitten av rummet. Blickar från de bakre raderna brände
i ryggen när hon satte sig ner.

Läraren vände sig mot tavlan och fortsatte att prata om Islams
trosbekännelse. Den här klassen är ju likadan som min förra, tänkte Anna.
Varför bytte jag överhuvudtaget? Därför att du var utfryst i din förra
klass, sade en röst i hennes huvud. Du var ensam och mobbad. Därför bytte
du skola.

Ja, det var sant, tänkte Anna. Hon hade varit utanför så länge hon kunde
minnas.
På lågstadiet hade det inte varit så farligt, då lekte alla med alla. Men
ju äldre hon blev desto mer hamnade hon utanför. Anna var inte som alla
andra tjejer i klassen. Hon sminkade sig inte och brydde sig inte om vad
hon hade på sig. Till råga på allt var hon blyg också. De andra tjejerna i
klassen började reta henne för hennes utseende, och hur lätt är det att
säga emot sju tjejer när alla hoppar på en samtidigt? En och en var de inte
så hemska, men tillsammans! Anna rös vid tanken.

Hon hade aldrig berättat för någon om mobbningen, vem skulle hon göra det
för? Hon hade ju inga kompisar och hennes föräldrar var för upptagna med
sina jobb. De hade inte ens frågat henne varför hon ville byta skola.

Men det hade hon gjort nu. Anna tittade sig runt i klassrummet och märkte
att alla tittade på henne.
Läraren smålog och sade:
– Vill du presentera dig eller ska göra det? Anna öppnade munnen, men
stängde den igen. Läraren log och sade:
– Nåväl, då gör jag det då. Det här är Anna, hon ska börja i er klass från
och med idag. Jag är din mentor, Stefan. En av tjejerna längst bak smällde
rastlöst med tuggummit och sade högt:
– Får vi gå nu?
Stefan hann inte svara förren klassen hade rest sig upp och lämnat
klassrummet. Anna reste sig och gick sakta efter.

Vid skåpen stod tjejerna i en klunga och pratade. När Anna kom tittade de
tyst på henne. Hon lyckade klämma fram ett hej och ett leende. Tjejerna
mumlade tillbaka ett svar. De vände sig mot varandra igen och fortsatte
prata. Anna gick fram till sitt skåp och fumlade med nyckeln. Tjejerna
pratade om vad de skulle göra ikväll, det var ju fredag. Plötsligt vände
sig en tjej om och frågade:
– Vad ska du göra Anna?
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon brukade aldrig gå ut, ingen hade
någonsin viljat ha med henne heller.
– Vad ska ni göra? frågade hon.
– Vet inte, svarade tjejen. Kröka kanske. Jag heter Emma förresten.
Tjejerna presenterade sig nu för Anna en efter en. De hette ungefär samma
sak som i Annas förra klass, Maria, Sara, Sofia, Johanna, Olivia och
Louise.
– Jag hörde att Fredrik var ensam hemma ikväll, kanske vi kan dra dit?
frågade Sara.
– Ja visst, det låter bra, sa Johanna glatt. Har ni någonting då?
– Självklart, sade Sofia. Jag snodde igår.
– Jag med. Brorsan köpte ut åt mig häromdagen. Emma vände sig mot Anna och
fortsatte: Brukar du kröka? Anna hade aldrig druckit alkohol i hela sitt
liv, förutom lite cider på nyårsaftonen ifjol. Hon tittade upp och sade
ändå:
– Ja, vad tror du? Det gör väl alla?
Tjejerna skrattade instämmande.
– Men vad kul! Vi ses ikväll då, jag ringer senare. Emma och Anna bytte
telefon-nummer. Alla utom Anna gick ut genom skolporten. Hon slog igen
skåpet och låste. Ryggsäcken slängde hon upp på ena axeln och så gick hon
hem. En fråga upprepades i hennes huvud hela vägen. Hur skulle det gå
ikväll?

Klockan var tio på kvällen. Emma, Sara, Johanna, Sofia och Anna satt i
Fredriks soffa och skrattade högt. Anna hade snott sprit hemifrån och alla
var fulla. I Annas huvud snurrade det men hon var på jättebra humör, aldrig
hade hon haft så här kul! De hade gått hem till Fredrik vid åtta och börjat
dricka direkt. Det hade smakat vidrigt men Anna hade försökt att inte bry
sig. Huset var fullt med folk och Anna hälsade på alla. Tiden gick fort och
klockan var nu tolv, Anna skulle vara hemma halv ett.

Hon gick för att hämta sin jacka då hon kände ett illamående sprida sig i
hela kroppen. Toan låg alldeles i närheten, hon öppnade dörren och sprang
in. Hon hann precis fram till toan innan spyan kom. Några minuter senare
kom hon ut, där stod Emma.
– Ska vi gå nu eller? Hennes röst sluddrade och ögonen var rödsprängda.
Anna drog på sig jackan, tog Emma under armen och de gick ut ur huset. Anna
frös, mådde illa och behövde spy igen men på något sätt kände hon sig glad
ändå.

På måndag morgon gick Anna in genom dörren till klassrummet. Emma och de
andra tjejerna satt som vanligt längst bak. De vände sig om och vinkade.
Anna gick glatt fram och satte sig. Hon var en av dem nu.

– Vi har en ny elev här i klassen, sa Pia som var klass|föreståndare i 9D.
Sara, vill du presentera dig? frågade Pia glatt med ett uppmanande tonfall.
Sara ställde sig generat upp vid sin bänk som hon just hade blivit
tilldelad. Hon kände hur alla ögon riktades mot henne. De skådade henne
uppifrån och ner. Sara kände att hon blev röd i ansiktet och att hennes
händer började bli fuktiga.
– Jag heter Sara, började hon försiktigt och såg ner i sin bänk. Jag är
nyinflyttad i området, fortsatte hon. När hon märkte att ingen skrattade
eller hånade henne, blev hom mer nervös. Hon var ju så van vid att bli
hånad. Sara tittade snabbt upp från sin bänk där hon fast sin blick. Då
möttes hon av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa ögon såg inte ont
på henne som hon var van vid. De vackra ögonen tillhörde en kille som satt
längst bak i klassrummet. När hon kom på sig själv med att stirra på honom,
blev hon genast röd i ansiktet och satte sig ner vid sin bänk igen.

Denna natt hade Sara svårt att sova. Hon försökte föreställa sig hur det
skulle bli nästa dag i skolan. Skulle den nya klassen frysa ut henne precis
som Helene och Carolina och resten av hennes förra klass hade gjort? Skulle
de ge henne en chans att visa vem hon var? Sara somnade in i en orolig
sömn…

…- Etta på att välja lag! ropade Anders.
-Då är jag tvåa! sa Helene, utan att bry sig om någon annan ville välja
lag. Idrottsläraren såg på de två lagledarna och suckade. Sara visste att
det var hon som skulle bli kvar till sist. Så var det alltid.
– Ni kan få Sara, sa Anders till Helenes lag och vände ryggen ifrån dem.
Helene suckade djupt och såg på Sara som stod och tittade ner i marken.
Sara försökte intyga sig själv att det bara var för att hon var så liten
och spinkig som ingen vill ha henne i sitt lag. Alla skulle lätt kunna
tackla omkull henne när de spelad fotboll…

… Carolina och Helene hade gett ett förslag inför klassen att de skulle
spela upp en pjäs i skolan. De behövde sju tjejer och fem killar. De ville
bara ha tjejer med ljust eller mellanbrunt hår.
– Vi sätter upp en lista här, så kan alla som vill vara med och skriva upp
sig, sa Carolina till klassen. Då flög det upp en tanke i Saras huvud. Hon
vill vara med! Hon ville bara fatta tag i en penna och skriva sitt namn på
listan. Men det fanns ett hinder. Hon hade mörkbrunt hår. Ja, ja, tänkte
Sara för sig själv. Det är bara för att jag har mörkt hår som jag inte får
vara med…

… Plötsligt vaknade Sara. Hon var alldeles kallsvettig och andades
snabbt. Hon kände att gråten var nära. Varför hade de varit så dumma mot
henne? Om jag kanske hade färgat håret ljusare och gått upp lite i vikt och
haft mer former, hade de varit snällare mot mig då? tänkte Sara med gråten
i halsen.

Det var Saras föräldrar som hade kommit med förslaget att de skulle flytta
från Stockholm till Uppsala. Där kunde hon börja i en nya skola och kanske
få bättre klasskamrater. De kunde hjälpa henne att på ett sätt starta om
hennes liv.

Efter några veckor i skolan hade Sara fått nya vänner. Dessa hade gett
henne en chans att visa vem hon var. Att hon var liten och smal och hade
mörkt hår, brydde de sig inte om. Hon var ju en vanlig människa, precis som
alla andra.

När hon en dag stod vid sitt skåp, kände hon en lätt vindpust. Hon vände
sig sakta om. Bakom henne stod Henrik, han med de vackra ögonen. Sara hade
inte pratat med honom än, sen hon börjat i klassen. Han höll en lapp i
handen.
– Här, sa han och gav henne den ihopvikta pappersbiten.
– Vad är det för något? frågade Sara nervöst. Henrik svarade inte, men hans
vackra ögon tindrade mer än vanligt. Sedan försvann han bort i
korridoren…