Att byta skola – Sida 24

Att byta skola // byta klass

Solstrålarna lös in igenom mitt fönster. Jag låg i min säng och drömde mig
bort. Klockan var runt 12 tiden och jag hade sovit ovanligt länge denna
lördag morgon. Plötsligt kommer mamma inspringande på mitt rum. Hon frågade
om jag skulle följa med ner till Gärdet och titta på när min lille-bror
spelade innebandy. En utan hans fem matcher var redan spelade och mamma
hade bara åkt hem för att hämta mig. Snälla Sofia följ med, Viktor är
faktiskt alltid med och tittar på dig när du spelar. Desutom har dom en
väldigt söt domare. Efter en stunds övertalning gick jag med på att följa
med henne. Jag har nog aldrig gjort mig iordning så snabbt innan. Jag satte
mig i bilen helt osminkad och i mina gamla träningsbyxor och en bege tröja.
Håret stog åt alla möjliga håll. Det såg nästan ut som att jag hade kört
runt med en elvisp i det, men som tur var hittade jag en borste i
handsfacket.
Framme på Gärdet:
Jag öppnade dörren in till hallen, jag gick rätt över planen bort till
pappa som förberädde sekritariatet inför nästa match som skulle börja om
bara några minuter.
Pappa frågade om inte jag kunde ta hans plats en stund för att han tyckte
inte att det var så roligt. Eftersom att jag tyckte att det var betydligt
roligare så ställde jag upp.
Båda lagen kom in på planen och det så kom dommaren. Mitt hjärta slog en
volt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var Jesper. Han som
alla visste vem det var och han som var så fruktansvärt snygg!
Jag kunde inte sluta le. Han tittade på mig och jag kände att jag blev varm
i hela kroppen. Jesper var en sådan kille som man bara inte fick bli kär i.
Han var en sådan kille som alla trodde att dom visste så mycket om men
igentligen visste man ingenting, men han var så snygg! Jag har ingen aning
om vad det blev i den matchen och ska jag vara riktigt ärlig så vet jag
inte äns vilka lag det var som spelade. Efter matchen så kom han fram till
mig och han log så där gulligt med hela ansiktet. Min mungipor var nog uppe
vid öronen vid det här laget. Vi stod faktiskt där en stund och pratade och
sedan frågade han: -Jaa du… nu börjar ju skolan snart igen. Fan att
sommarlovet ska gå så snabbt. Ska du börja gymnasiet i år då? sa han och
flinade lite.
Jag svarade lite tyst: Ja… ja det stämmer och vi börjar ju nu på måndag.
Han frågade vilken skola jag skulle gå på och det visade sig att vi skulle
gå på samma skola.
Måndag morgon:
Jag satt där vid bänken i sal 22. Jag hade gått upp jätte tidigt den
morgonen för att sminka mig och göra mig iordning. Jag måste erkänna att
jag blev riktigt nöjd för en gångskull. Jag hade mina nya slitna LEE jeans
på mig och mitt rosa spetsiga linne. håret var tjusigt uppsatt och jag hade
en korkskruv framhängande i ansiktet. Det första jag kom in i klassrummet
på morgonen känndes det jätte bra. Vi hade ingen sådan riktigt bitch som
slänger ur sig spydiga kommentarer så fort man öppnar mun|nen och inga
direkta ”töntar” om man nu får säga så. Klassen i sig var ganska neutral
och redan efter första dagen hade jag skaffat mig två riktigt bra kompisar.
Felicia och Gunilla. På tisdagen började vi med lektioner som vanligt.
Första lektionen var svenska. Felisia, jag och Gunilla hade satt oss längst
bak i klassrummet och om jag ska vara ärlig så jobbade vi ingenting. Vi
satt där bak och pratade och skrattade. Jag hade aldrig änns kunnat drömma
om att det skulle vara så roligt att gå på gymnasiet.
Timmarna gick och vi fick matrast. Det var då det hände, på det mest
konstiga stället. Jag var på väg bort till toaletterna. När jag gick runt
hörnet så gick jag rätt in i någon.
-Oj förlåt sa jag lite generat och lyfte blicken imot personens ansikte.
Där stod Jonas.
-Ingen fara, svarade han och log. Trevlig som han var började han prata
med mig och han frågade mig hur jag tyckte att det var på gymnasiet och
eftersom han gick sitt sista år där så kunde jag inte ställa samma fråga
tillbaka. Vi hade säkert stått och pratat i 10 min nu och jag hade helt och
hållet glömt bort att jag var kissenödig. Vi spats|erade nu omkring på
skolan och gick in i matsalen. Han och en kompis till honom slog sig ner
vid mina kompisar. Vi satt där och pratade en lång stund. Efter att vi hade
ätit bad han mig följa med honom bort till Kaféterian. Vi gick långsamt
bortåt och eftersom att inte jag visste vart Kaféterian låg följde jag
efter honom. Men vi kom aldrig så långt utan vi hamnade ute i solen på en
kulle bakom skolan. Där satt bara han och jag och pratade. Jag hade en och
enhalv timma kvar på rasten. Jag la mig ner i gräset och tittade upp mot
solen. Där låg jag med en helt främmande men väldigt snygg kille brevid
mig. En kille som jag bara hade hört en massa skvaller om. Saker som jag
inte äns visste var sanna. Tex det där med att han hade misshandlat en
kille och alla tjejer som jag hade hört att han hade sårat. Men ändå
känndes det både tryggt och mysigt att ligga där bredvid honom, men jag
kände att jag ville veta om rykterna var sanna. Ända sättet att få reda på
det var ju faktiskt genom att fråga. Precis när jag skulle öppna munnen och
fråga honom sa han:
– Vill du följa med mig på bio i helgen? Jag kände hur glädjen spred sig i
mig och det riktigt bubblade i hela kroppen.
– Självklart svarade jag och kände hur röd jag blev i ansiktet.
Han lutade sig fram och kysste mig. Fjärilarna dansade i magen på mig och
jag hade aldrig kännt mig sådan innan. Jag var så lycklig!
Ett halvår senare:
Allting var fortfarande lika perfekt som första dagen i skolan. Jag och
Jesper är fortfarande tillsammans och det hade vi varit länge nu.
När jag berättade om allt skvaller jag hade hört om honom började han bara
skratta lite och sa:
– Tror du värkligen att jag skulle göra något sådant. Det kan jag lova dig
att jag inte har gjort!
Och nu i efterhand skämms jag nästan för att jag trodde på allt skvaller.
Jag har också insett att gymasiet värkligen inte är någonting att vara rädd
för. Det är faktiskt ingen större skildnad imot nian. Förutom att man
träffade mycket nya mäniskor. Jag måste faktiskt erkänna att skolan är
rolig!

2. Att byta skola/klass.
Ljuset sipprar in genom parsiennerna och dansar ner för hennes samets
lena hud. Hennes hår ger en svag doft av rosor och hennes ögon är fridfullt
slutna. Jag vet att hon är vaken, man ser att hennes ansikte ler. Jag har
inte berättat för Jennifer än att jag ska flytta ifrån Göteborg och bo med
mamma och hennes nya kille i Stockholm. Långsamt öppnar hon ögonen och ser
upp på mig, hennes leende är bländande och hon viskar:
”Jag älskar dig.”
Jag sluter ögonen och sväljer nu berättar jag det…
Ner för hennes kinder rinner tårarna och jag känner knivarna hugga i mitt
bröst.
Vi satt där nakna med de vita lakanen om oss och jag höll om hennes
skakande kropp länge.
Vi skulle åka samma dag och det var sista skoldagen här för mig.
Hon drog handen genom mitt långa svarta hår innan hon försvann bland vimlet
i skolans korridorer. Jag anade att det var sista gången jag såg henne. Vid
skolbänken satt jag bara och drömde mig bort med klumpen i halsen. Långsamt
tog jag upp min fick kniv och började rista in ”PULVER” i bänken. Det skrev
jag på ställen jag aldrig ville glömma.
Dagen tog slut och jag lämnade alla mina nära och kära. Jag skulle få
fortsätta första terminen på gymnasiet uppe i Stockholm. Bilen körde
utifrån parkeringen och snart var vi i Stockholm. Morgonen smög sig på och
solen lyste in igenom fönstret, men ingen Jennifer.
Mammas nya kille Roy körde mig till min nya skola.
De stora glasdörrarna gled upp framför mig. Ett klassrum steg jag in i och
det blev så tyst att man kunde höra en knappnål falla till golvet.
Där stod jag med mörka trasiga jeans, gymparedojor, nit skärp och nit
armband.
Där satt dem med ljusa skjortor, diesel byxor och bakåt slickande
frisyrer.
De sänkte blicken och låtsades inte se mig.
Läraren presenterade mig. Jag hörde mitt namn mumlas i klassen. ”Jakob…
Jakob… Jakob.”
Tjejernas blickar betraktade mig nyfiket, men av killarna fick jag bara
hatiska blickar.
ny sida
Lektionen fortsatte och det blev rast.
Jag stod och snackade med ett gäng tjejer när en stor kille kom fram och
slog mig med knytnäven över ansiktet.
”Du hör inte hemma här!” Skrek han. Jag blev rasande och efter en stund
hade jag låst fast honom mot golvet.
Dagarna var långa och det blev en vana för mig att försvara mig. Varenda
dag ringde jag ner till Jennifer och det hände att hon grät. Det kändes som
om jag var fast i en ond cirkel.
Allt jag ville var att få se henne igen, jag hade ångest och allt jag ville
ha var henne.
tre oläsliga rader
Men planerna ändrades hastigt en dag, mamma och Roy gjorde slut och vi hade
ingenstans att bo. Vi skulle flytta till Umeå, men det skulle dröja en
vecka ungefär.
De få kompisar jag hade fått skulle jag nu få säga hej då till. Egentligen
kände jag inte för det, dem var ändå bara några falska opålitliga personer
som hade svikit mig, gång på gång.
Jag var ute och gick på morgonen precis innan vi skulle åka.
Jag lutade mig mot ett träd och tände en John Silver cigarett. Slöt
långsamt ögonen och bara lyssnade på fåglarnas kvitter. Tystnaden bröts av
att jag hörde ett hårt slag och trädet skakade till en aning.
Där stod fyra enorma killar med basebolls trän. Innan jag hann reagera
kände jag slagen svida in mot kroppen och jag fick svårt att andas. De
hejdade sig och sprang helt plötsligt iväg och jag stapplade mig tillbaka
hem. Satte mig i bilen och lät den föra mig hela vägen till Umeå. När jag
kom fram ringde jag till Jennifer, hon grät när jag ringde. Hon berättade
att hon skulle åka till Spanien hela sommaren och att vi aldrig mer skulle
kunna ses. Det var en hemsk tystnad i telefonen… Jag hörde hennes
spruckna röst viska:
”Du kommer alltid finnas i mitt hjärta… men det är bäst att vi säger
adjö…”
Jag lät telefonen sjunka… la mig på sängen och såg allt svartna. Den
natten sov jag inte mycket. Det var som ett villovarv av frustration. Mitt
liv var bara ett av tusentals… Nu när allt var borta kände jag hur jag
långsamt tynade bort, det var som enh djup sömn i en tystnande dimma.
Sommarens ljus var grått när det lös in igenom mitt fönster, jag låg och
lyssnade efter regnet. Det var så längesen nu att jag hade glömt bort hur
det kändes att komma hem. Jag kände en ocean av förtvivlan strömma igenom
mig. Jag reste mig upp och drog för gardiner, nu slapp jag se världen.
På min säng låg jag hela sommaren och bara väntade på nästa skoldag.
Musiken som strömmade ur mina högtalare och röken som pyrde från mina John
Silver ciggaretter. Så kom den regniga morgonen jag hade väntat på. Jag
steg ut i regnet och med tunga steg gick jag mot skolan.
Tomheten skar i mig när jag gick igenom korridorerna. In i en ny klass. Jag
undrade ifall jag kanske skulle passa in här istället, jag tänkte på den
underbara solen i Göteborg. Människor skrattade och var glada över att
träffa varandra. Men jag hade ingen att vara glad över att träffa. Tanken
slog mig att jag kanske inte visste hur man pratade längre.
Jag blev förvånad när människor gick förbi och log mot mig, när jag satt
där på en bänk. Det verkade annorlunda här faktiskt. Vissa presenterade
sig, men andra gick förbi och lät mig förbli osynlig.
Jag satt där i mina tankar och märkte knappt att det kom fram en tjej till
mig. Hon presenterade sig glatt. Sarah hette hon och var tydligen från
USA.
Det kändes som en mörk värme la sig över mig när jag lyssnade på hennes
röst. Hon hade tydligen sett mig förut och det kom fram att vi var grannar.
Hon verkade ha en själ.
Senare på dagen gick vi på ett cafè som låg i närheten av skolan.
Chokladkoppen hette det visst. Fler människor från skolan kom och slog sig
ner vid oss.
Jag fick en mystisk känsla av obehag, de verkade så annorlunda. Men det var
inget fel på dem. Dagarna gick och jag famlade fortfarande i mörkret. Men
vid min sida hade jag Sarah och de andra.
Skolan var verkligen kass, som ett dött hav av människor. Här gick
verkligen inte att trivas och mina tankar var fastetsade vid Jennifer. Jag
låg på min säng när Sarah kom in i rummet. Hon såg nerstämd ut när hon såg
på mig. Jag vet inte var det var med mig, men det kändes som ett djup av
mörker inom mig. Rummet var dimmigt av all cigarett
rök och ur mina högtalare hörde man Jocke Berg i kent sjunga låten 747.
Stillsamt slog hon sig ner bredvid mig. Viskade försiktigt:
”Jag ska hjälpa dig, Viktor”
Hon knöt en trasa runt min arm och förde långsamt in sprutan i min arm. Jag
var helt lugn när jag kände ruset av heroin strömma igenom min kropp. Hon
la sig bredvid mig och smekte försiktigt min kalla kropp. Vi fullbordade
det hela vägen ut och det kändes som om jag var död.
Tiden gick och då och då fick jag den så kallade hjälpen. Skolan såg jag
som ett moln, alla människor var likadana där och alla stod de på rad
framför mig.
Min mamma hade tömt huset. Allt var ihop packat och hon tryckte ner mig i
framsätet, utan att säga ett ord. Jag hörde motorn gå igång och vägen flög
framför mig.
Det kändes som år och en morgon vaknade jag upp i en säng. Det första jag
gjorde var att ta min sista sil. Ruset var som en viskning av det okända.
och mitt huvud var tomt. Mamma körde mig någonstans, en skola och
försiktigt förde hon mig in i ett klassrum. Det var bullrigt och hög ljud
nivå.
Jag satt och stirrade ner i bänken i timmar.
Det var säkert fem bänkar i mina ögon.
Det började avta och långsamt började jag tyda någon inristat i bänken. Jag
spärrade upp ögonen och stirrade blint ner på ordet. Det stod ”PULVER”! Jag
gick fort ut ur klassrummet och ut i korridoren där det vimlade av
människor. Tusentals ögon snurrade runt. Ur folkmängden fick jag syn på de
fridfullt tindrande ögonen. Det bländande leendet och ord viskades inuti
mitt huvud:
”Jag älskar dig.”
Jag insåg vart jag var och vem jag igen hade funnit.
Solen lyste starkt rakt in i mina ögon, jag var hemma.

Att byta skola

Jag kom hem en dag efter skolan, när jag kom in genom dörren så hörde jag
mamma skrika.
– Erik kom hit lite är du snäll!
Jag hörde den hesa rösten från köket. Så jag tog ett snabbt beslut om att
jag skulle gå in dit. När jag kom in i köket så såg jag alla sitta där,
mamma, pappa och lillebror. Då såg jag min lillebrors ledsna min. Jag
ångrade mig genast att jag gick in i rummet, men nu var det försent. Då sa
Pappa,
– Sätt dig ner.
Jag satt mig ner med en gång. Jag såg även att det log en massa papper på
bordet. Vi satt säkert där i 10 minuter utan att säga ett ord till sist
ytrade jag mig.
– Vad ville ni?
– Jo det är så att vi ska flytta!, sa pappa
Jag blev iskall, jag kunde inte röra mig, Inte ens mina läppar. Efter en
stund försvann den iskalla känslan lika fort som den kommit, och jag fick
fram.
– Vart ska vi flytta?
– Till Åsele, sa mamma
Men då kommer jag förlora alla mina kompisar!, sa jag.
Nejdå, dom kommer du kunna träffa igen, sa pappa.
– Och detta är redan bestämt, sa mamma.
Jag reste mig upp och gick in på mitt rum. Jag tänkte att jag inte ville
flytta, jag ville bo kvar i Hallby. Inte flytta till nåt jävla Åsele.

Men tiden gick, vi flyttade. när vi hade kommit till det nya huset så fick
jag hålla med om att det var finnare än våran gamla lägenhet. Så kom det
till första skoldagen, jag var nervös. Men mamma sa att det skulle gå bra,
och att jag alltid har haft lätt att få kompisar. Vi satt oss i bilen för
att köra till skolan, det var en ganska kort bit, tog bara fem minuter med
bil. Jag såg den lilla skylten Åsaby|skolan. Nu blev jag ännu mer nervös en
tidigare. Vi gick ut ur bilen och vidare till expeditionen för att få en
guide som skulle vissa oss till min nya klass. Vi gick över skolgården
tills vi kom till en dörr. Vi öppnade dörren och kvinnan från expeditionen
sa,
– Så tar ni första dörren till höger. Min mamma svarade med ett leende på
läpparna.
– Tack för hjälpen.
Vi gick fram till den bruna dörren. Mamma knackade tre hårda knackningar på
dörren, ganska snabbt hörde man dörren gnista och även öppnas. Mamma tog
ett jätte kliv in genom dörren hon hade mig i ett hårt grep i handen så jag
flög in genom dörren med. Jag fick prensentera mig för hela klassen, efter
två timmar viska min mamma till mig.
– Nu går jag!
– Nej, sa jag. Går du så går jag.
Med lite övertalning så fick jag mamma att vara med hela dagen i skolan.
Till sist var skoldagen slut. Jag var överlycklig. När vi satt i bilen på
väg hem så fråga hon mig vad jag tyckte om den nya skolan, och mina nya
klasskompisar. Då svara jag, det var väl okej! Dagen efter fick jag gå till
skolan själv, jag var ganska tyst av mig hela fyran. Hade nästan inga
kompisar. Det var inte fören femman som jag började få kompisar. Jag fick
två kompisar som jag kom väldigt nära, tjejer började ta en väldigt stor
del av mitt liv. Precis när jag började känna mig hemma på den nya skolan.
Så var det dags för högstadium. Det känndes som om jag var tvungen att
börja om från början. Och den tanken var inte bra. Jag började på
högstadium efter en tid, det gick bättre än väntat. En av mina kompisar var
kvar från åsaby, men den andra hade flyttat till danmark. Jag fick genast
nya kompisar, och allt känndes perfekt. Och nu till sist sitter jag här i
årskurs 9. Med mitt nationella prov. Livet går vidare, man ska inte låta
det det förstöras pga. att man flyttar. För det blir alltid bra till slut.

Detta bygger på en sann berättelse!

Du håller ihop din historia på ett bra sätt och språket är oftast
korrekt, även om meningsbyggnaden är enkel och bitvis lite enformig. ”Vi.,
Vi.”
Försök få med fler tydliga beskrivningar av speciella händelser (du
försöker då du berättar om hur du får mamma att stanna hela första dagen)
Jag saknar jämförelser mellan tiden före och efter skolbytet.

Att byta skola/Att byta klass

Kap.1

Dörren stod vid öppen.
– Konstigt, tänkte jag mamma och pappa lämnar aldrig dörren äns upplåst.
Jag puttad försiktigt upp dörren.
– Hallå !?
Jag gick in i hallen tog av mig skorna hängde upp jackan.
– Hallå?! Mamma?! Pappa?!
Jag gick in i köket.
Jag ville inte äns minnas synen. Pappa satt med blodiga händer, ett gevär
låg på bordet.
– Vad Fan har du gjort?!?!?!
Han stirrade in i deras sovrum. Jag slängde upp dörren. Jag ville spy.
Mamma låg på sängen helt blodig, någon hade tagit på henne sin
bröllopsklänning.
– Någon?! Sa jag högt!
Jag sprang ut, jag slog på honom så länge tills jag kände hur mina knän
började skaka. Jag sjönk ner på golvet, slog händerna för ansiktet.
– Ditt sjuka jävla as!
Han stirrade fortfarande in i deras sovrum. Jag kallar honom inte för pappa
längre.
Han vred på huvudet och kollade på mig.
– Det var inte mening!
– Vad fan säger du din sjuke jävel. Jag hatar dig!

Kap 2.
Grannarna stod utanför huset. Två stycken polisbilar och en abulans. Dem
lyfte sakta upp båren in i abulansen, tårarna forsade. Han stretade imot
när polisen greppade tag om hans handleder. Han vände sig om en sista gång
innan dem tryckte ner honom i polisbilen.
– Du kommer ångra detta! Dagen då du kommer ut vill du inte leva! Skrek
jag! Stängde sedan dörren och satte mig ner lutandes mot dörren! Tårarna
forsade!
Kap. 3.
– Idag smäller det grabbar!
– Vad snackar du om? Frågade Mattias.
– Han kommer ut från psykiatriska vården idag! Vi ska bara skrämma honom
lite! Jag hånflinade.
– Ja, visst vi måste säga till dem andra också.
– Snacka med sen då!

Kap. 4.
– var fan är han någonstans?!
– Jag vet inte, han kommer väl snart! Håll käft nu Oskar!
Polisbilen svängde in på uppfarten.
– När polisbilen har åkt går vi fram, okej?!
Alla tio killar sa ja.
Dörren öppnades och han steg in.
– Ditt sjuka jävla as! Hur fan vågar du visa dig här igen!?
– Jag har fått byta skola för att alla vände ryggen mot när jag kom! Du har
förstört mitt liv! Jag bytte sedan skola där dom slog mig varenda dag! Han
rös vid återtanken, hur han hade gått på trottoaren till skolan och blivit
påhoppad och nertryckt i snön. Det hade varit vardags mat för honom.
– Tills jag fick byta skola igen, där jag fick ljuga och säga att du inte
var min riktiga pappa, som jag iochförsig inte ser dig som! Men du ska veta
att jag skulle dödat dig nu om jag nu inte visste att jag kunde sjunka så
lågt! Jag hatar dig!
– Kom igen nu killar, nu drar vi jag klarar inte av att se honom! Jag
spottade på honom! Hans ögon blev svarta av förnedring.

Kap. 5.
Klockan var tre på eftermiddagen och jag gick ensam på stigen fram till
mitt hus! Hoppas han sover tänkte jag.
Allt hade börjat som när han åkt! Människor i skolan hade börjat vända
ryggen mot mig igen. Till och med mina kompisar. Alla hade tyckt att jag
inte kunde bo hos honom.
Helvetet hade brytit ut igen. Jag hade fått en smäll idag av Mikael för att
jag snackade med min ”pappa”!

Kap. 6.
Jag packade ihop mina sista grejer. – Sådär, ja! Jag hade en resväska och
mindre väska som jag hade mina cd-skivor m.m. i.
I natt skulle jag bort. Jag skulle till Stockholm i en liten stad vid namn
Trosa. En stuga utan elektrisitet och värme men man kom iallafall bort. Jag
skulle ta tåget som gick 23.25 från Göteborgs station och sedan en buss ut
till Trosa. Jag smög ut, han sov.
Jag sprang hela vägen till stationen visade upp min biljett.

Kap. 7.
Jag huttrade till. Det var ju inte speciellt varmt härinne.
Jag hade varit där i tre dagar bara och jag saknade socialiteten. Jag hörde
ett svagt abulansljud som sedan avlägsnades.
Klockan var knappt sju när jag kollade ut genom fönstret. Billyktorna
trängde igenom dom glesa grenarna.
Jag minns det som det var igår. Hur jag kollade mig i spegeln, rätade till
min bruna lock från håret som böjde sig ner för dom blåa ögonen jag just
stirrade på.
En ganska storvuxen kvinna klev ur bilen, knackade tre hårda knackningar
steg sedan in. Jag satt som vanligt i min säng och stirrade ut genom
fönstret.
– Dem har hittat din pappa död! Han hade hängts sig!
Och varför säger dem det till mig?! Frågade jag mig själv.

Kap. 8

Jag satt i bilen, Stockholm forsade förbi mig.
Jag trodde äntligen att jag skulle få lugn och ro!
Men min pappa förstörde allting åter igen!

Nu sitter jag här, 65 år gammal. Och det har gått 50 år!
Men en sak är säker, Jag skulle döda min pappa idag om jag såg honom!

Din historia handlar väl inte så mycket om att byta skola/klass, utan
mest om hatet efter ett mord som man inte får reda på varför det skett
Språkligt okey om än lite enformig meningsbyggnad. Du kan bättre!

Att byta skola/klass

Ja nu är det väll ungefär 3 timmar sen mamma och pappa berättade om
flyttningen, vi skulle flytta från ängelholm till Göteborg. Min pappa som
är en mycket bra ortoped hade fått jobb på karolinska sjukhuset. Jag och
min lillebrorsa Jonas var emot beslutet, ja skulle ju förlora allting,
kompisarna, fotbollen allt. Men så den 17 augusti kom den gigantiska
flyttlastbilen, jag och jonas fick hålla tillbaka tårarna när vi lämnade
Björkvägen. Det kändes så jävla lång.

Men då när vi hade bott här i nästan två år känndes det faktiskt rätt bra,
men i börja då var det jobbigt. Jag skulle även få ett par kompisar som
skulle vara avgörande i min framtid här i göteborg.

När vi svängde in till Kaptensgatan i hisingen stod de tre killar ungefär
lika gammla som mig, vid porten där vi bodde. När vi hade börjat bara upp
hejade den ena grabben på mig lite nonchalant. När det inte var så mycket
kvar frågade den ena killen vi ville ha hjälp, dom fick varsin låda till
Jonas byrå.

Min första skoldag blev ganska dramatisk men ändå inte. På morgonen när
mamma väckte mig kändes det som jag precis hade somnat. När jag kom utanför
porten träffade jag killen som hjälpt oss att bära.
– Tjena, sa han.
– Hej, sa jag.
Jag sa att ja skulle börja Drottningskolan 7b han sa att han också gick i
den klassen. han berättade också om ”kexen” i parallelklassen när han
berättade om dom skrattade han lite, jag bara log tillbaka (men ja förstod
inte riktigt vad han menade med ”kexen”).
När det senare ringde in satt vi i korridoren och snackade med de andra
grabbarna som hjälpt oss bära.
Jag satte mig bredvid Niklas som han hette. När fröken Karlsson kom in blev
det knäpptyst man kunde höra en nål falla.
Hon hälsade oss hjärtligt välkommna till en ny termin.
– Petter Söderström, sa hon.
Nej tänkte jag, jag räckte upp handen.
Jag fick gå fram till katedern, nu såg ja helt plötsligt hur det var
uppdelat det var, ”Skatarna” (Niklas och dom), ”Punkarna”, ”Plugghästarna”,
dom snygga tjejerna, Hippiesarna
Fröken sa att jag skulle berätta lite om mig själv, började punkarna
skratta.
Jag blev lite generad, men det var ganska lungt.
På lunchrasten satt vi ute isolen och tittade på några nior som åkte
skateboard. När det började närma sig ”Matte” hörde vi skrik från
”moppeparkeringen” vi som nästan alla andra sprang dit.
Det var två gäng som stod och ”glodde” och kastade fula ord på varandra.
Det var ”nynazisterna” på våran skola och ”invandrarna” från Partille
berättade Niklas. På minde än två röda sekunder började dom slåss. Men som
tur va hade dom redan larmat polisen. När polisen kom blev det tumult på
skolgården. Men till slut tog det slut, poliserna blev för många.
Mina vänner, blev ”skatarna”, ”punkarna” i min klass kallade mig
”skåningen” dom hånade mig och sa att jag pratade så jävla fult. Men jag
brydde mig inte jag hade ju Niklas och dom. Dagarna gick och det rullade på
i mitt dagliga liv.
Jag hade både börjat i fotboll och innebandy

Ja det är väll lite som hänt, mitt första år i göteborg. Mitt andra kom och
blev ännu mer dramatiskt

Den 21 november 1979 inträffade en händelse som haft stor påverkan på mitt
liv

Det var när jag och min lillebrorsa Jonas skulle gå till skolan en vanlig
onsdag i novemberrusket
När vi kommit till övergångsstället vid ”Lasses Livs” gick Jonas rätt ut i
gatan utan att se sig för. Pang sa det bara sedan kommer jag inte ihåg så
mycket mer.
Jonas hade dött när han träffade marken.
Hela släckten sörjde, kompisarna sörjde ja tillochmed skolan söjde.
Min älskade bror Jonas hade gått ifrån mig.

Jag sörjer än idag fast det har gått 15 år sedan den hemska dagen.

Nu lever jag ett ganska normalt ”Svensson-liv” med 2 barn och hustru sedan
4 år.

Du hoppar en hel del mellan olika händelser och försöker berätta om för
mycket på en gång.
En del meningar är slarvigt gjorda. Du behöver ge dig tid till att läsa
igenom dem.

Uppsats: C / ATT BYTA SKOLA OCH KLASS

Jag var jätte nervös när jag skulle byta skola och klass.
Allt kändes så främmande, så långt bort.
Det var inte lätt att lämna allt där man kände sig hemma. Där visste jag
var alla var för några. Men nu skulle jag få en ny chans att komma ikapp.
Skaffa nya vänner.
Jag kände mig rädd men ändå hoppfull.

Första dagen var efter jul. Jag hade stålsatt mig i två veckor nästan.
ny sida
Det var en pirrig känsla att gå uppför trappan mot dörren.
Hjärtat slog snabbare och snabbare. Jag visste vilket klassrum jag skulle
till eftersom jag hälsat på i höstas.
Jag satte mig på samma plats som då.
Alla vände sig om för att titta på mig. Mina andetag dundrade i öronen, jag
var väldigt nervös i hopp om att allt skulle gå bra.

Då kom läraren in i klass|rummet. Det var en svenska lektion.
Hon presenterade mig för klassen och alla vände sig om igen.
Några log andra tittade bara. Jag log lite nervöst tillbaka.

Lektionen började lite smått med någon enkel uppgift. Vi delade in i
grupper.
Jag blev lättad över att hamna med någon jag kände lite smått. Vi var fyra
i min grupp.
Uppgiften löste vi snabbt.
Jag satt mest tyst och studerade de andra och tänkte på vilka typer dom
var. Inte alls som dom i min förra klass, dom var stökiga och brydde sig
inte om att arbeta på lektionerna.
I den här klassen var alla lugna och jobbade flitigt, än så länge
iallafall.

När lunchen kom gick vi till matsalen.
Tjejerna jag gick med var väldigt snälla och trevliga. Det var inte
världens godaste maträtt, soppa, jag åt bara någon macka och ett glas
vatten.
Vi satte oss vid ett runt bord i hörnet. Då började alla fråga mig en massa
saker, en del var roligt att prata om, andra saker svårare.
ny sida
Sen berättade någon vad hon gjort under jullovet och alla började prata i
mun på varann. Det var jätte kul.

Alla andra lektioner fortsatte likadant. Lärarna presenterade sig för mig
och förklarade vilken bra klass jag hamnat i.
– Jag vet! sa jag och log.
Efter att läraren gått böjde sig alla fram och förklarade vilka lärare som
gjorde så, eller var så. Tills vi blev tillsagda.

Efter sista lektionen gick vi ner till skåpen, då kom min
klass|föreståndare och drog mig lite avsides och frågade hur allt var och
om jag trivdes, vilket jag gjorde.
Sen tog jag på mig och sa hejdå till alla.
Till min stora förvåning så kramade tjejerna i denna klassen varandra när
dom sa hejdå. Det hände även mig, och det värmde mycket.
När jag gick hem var jag väldigt glad över min nya klass. Jag kände mig
väldigt entusi|astisk för att gå till skolan nästa dag. Inte alls som förut
i min gamla skola där jag ofta var ”sjuk” eftersom jag kände att det inte
var någon mening med att gå till skolan, ibland var jag t.o.m rädd att gå.
Nu kände jag mig som om jag var på ett lotteri och att jag vunnit högsta
vinsten.

Nästa dag, och dagen efter var jag lika glad. Sedan visade även jag mina
bästa sidor. Jag pratade mycket under lektionerna, jag hade nog inte
riktigt vant mig vid den tysta arbetsmiljön, som tur va var jag inte ensam
om att
sidbyte
pratade på lektionerna.

Nu ett år senare känner jag mig mer hemma här än jag någonsin kunnat göra i
min gamla skola.
Jag ser mina gamla klass|”kompisar” ibland, jag hejar aldrig. Ibland tycker
jag synd om dom, att dom inte fattar hur dom förstör sina liv.
Jag trivs jättebra här.

Slut!

Det var en vecka kvar, skolans sexor var spända medans lärarna drog en djup
sund, dom var ledsna över att det hade gått så snabbt, ”våra små änglar”,
sa dom hela tiden.
Dagen kom, hela skolan hade samlats vid scenen, brevid flaggstången.
Nationalsången sjöngs av mest lärarna och de tillresta föräldrarna,
eftersom att ingen unge kunde hela nationalsången.
Efter allt sjungande kom stunden, min klass (6A) skulle upp först på
scenen. Nervöst gick vi upp dit och såg utöver personerna som samlats där
vid gräsplätten, föräldrarna log och var väldigt stolta över sina barn,
lärarna grät.
Vi fick ta emot våra rosor, som klassföreståndaren alltid ger ut till dom
som går ut sexan. Efteråt samlades vi i klassrummet och pratade och
skrattade åt minnena som vi gått igenom. Utvärdering i ett stort vitt
kuvert och kramen fick vi i slutet av lektionen, kramen var extra lång,
”jag kommer att sakna dig”, sa läraren till alla medans dom blev kramade.
Stegen hem var lätta, det kändes så ”befriande” att sluta skolan. Jag gick
hem ensam, mina föräldrar hade gått hem lite innan. Jag sa åt dom att göra
det eftersom att jag ville säga ”hejdå”, till dom som skulle bort över
sommarlovet, dom andra kunde man vara med på lovet.

Så kom dagen, 17 augusti 2000. Första dagen i skolan med den nya klassen.
Alla såg ledsna ut eftersom att skolan startade.
Tysta satt vi, tills läraren sa ”välkommen till 7: an”. Tystnaden sprack
och vi började hälsa på varandra, iallafall dom som inte redan kände
varandra.
Alla höll på och surrade, sen sa läraren ”nu ska schemat delas ut”, alla
suckade.
Vi fick schemat och började fråga ”vad är de här för här för ämne?” och
”vilken lärare har vi i det här ämnet?”
Själv satt jag där vid min bänk och läste igenom schemat och sa för mig
själv ”nu börjar skolgången igen”. Dom första lektionerna var bara att lära
känna ämnet och läraren.
Bara efter ett par veckor så hade vi redan lärt känna varandra, och olika
grupper hade bildats.
Alla hade fått deras plats i klassen, jag och ett par andra var den tysta
gruppen, sen kom den halvstökiga gruppen och slutligen kom den gruppen som
alltid ska ifrågasätta och diskutera med lärarna hela tiden, jag nämner
inga namn. Ämnen flöt på och endel ämnen var lättare att komma in i eller
lära sig.
Sen kom 8: an, såklart så blev ämnena svårare men man plockade upp mera
kunskap. Alla hade fått en uppfattning om vilka som var ”bra och dåliga”.
Endel lärare har valt ut sina favorit elever, inga namn nämns. Medans
skolan fortsatte sin långa termin så hemmet stor trygghet. Jag har haft
stora svårigheter i vissa ämnen, men stödet hemifrån hjälpte mig väldigt
mycket.
Små ”pushar” hela tiden, det har varit min säkerhet när endel ämnen höll på
att förloras.
Lärarna har också stöttat och hjälpt mig och gett mig extastöd, det tackar
jag för väldigt mycket.

Jag tycker att bytet av skola och klasskamrater var bra. I den gamla
klassen var det ingen bra stämning kvar. Omvecklingen var bra, klassbytet
var lyckat och det är en ganska bra stämning i klassen. Nu är grupperna
ännu mer synliga. Endel kanske fortsätter att vara vänner efter skolans
slut.
Själv är jag kvar i den tysta gruppen, jag kommer säkert att fortsätta att
vara kvar där ett långt tag till.

En novell om att byta skola

Det var bara några dagar kvar innan examensdagen i sexan. Den närmade sig
med stormsteg.
Jag hade inte förberett mig ett dugg. Jag var mest orolig över att det
skulle finnas stora killar där som kanske slogs eller mobbades. Nu i sexan
hade min klass vart äldst nu när vi skulle börja på högstadiet skulle vi
bli minst, precis som i fyran.
Känslan av att vara störst till att bli minst var nog det värsta som jag
hade i mina tankar. Fast en helt ny klass kan också vara jobbigt nya
kamrater nya lärare.
Två dagar innan examen skulle min klass på studie besök i Dalvik skolan,
det var där jag hade tänkt att gå.
Vi åkte buss dit och jag tyckte att det var otroligt långt att åka. När vi
kom fram till skolan såg jag en stor röd byggnad med massor av fönster.
Vi gick in i den stora ingången och jag kände en oro i hela kroppen tänk om
dom som gick där skulle vara lika taskiga som ”rötäggen” i min skola. Jag
fick en klump i halsen när jag tänkte på det. Eftersom att det var därför
som jag inte tänkte välja Kärrslund. Tänk att tre till fyra killar gör så
att man väljer en annan skola.
Vi skulle gå till aulan och lyssna på när lärarna och rektorn hade tal. I
aulan hade alla elever som hade tänkt att gå i Dalvik skolan samlats. Vi
gick in i den stora aulan och satte oss. Det var en stor teater scen där de
flesta lärarna var uppställda på rad, rektorn i spetsen.
När vi satt där sa min bästa kompis Sebastian
– Den här skolan verkar bra.
– Hur vet du det som har ju inte ens börjat prata, sade jag
– Nä men det verkar bra, sade Sebastian. Snart skulle lärarna börja prata
och berätta och vi skulle då få en uppfattning om hur det skulle vara att
gå i Dalvik skolan.
– Välkomna till Dalvik teater, sa rektor Kerstin och ställde sig vid sidan
av ledet.
– Vi ska nu börja med att berätta om idrotts anläggningarna, sa en blond
man. Han såg väldigt speciell ut med sin långa krokiga näsa och glas ögon.
Han började berätta om den stora sporthallen och presen|terade alla idrotts
lärare. Jag tyckte att det han berättade lät fenomenalt.
Rektorn pressenterade sedan alla lärarna och den blonda idrotts magistern
hette Lars Björk. Han verkade trevlig och rolig. (Men av senare
erfarenheter så ska vi inte ta upp om dessa adjektiv stämde in på Lasse
Björk)
Vi hade nu hört hela presentationen av skolan och det var både lärare och
elever som berättade. Jag hade nu fått en bra uppfattning om det hela och
jag hade till 90 % bestämmt mig.
Nu var det dags för visning av skolan.
Alla klasser som var där fick en lärare och en elev med sig. Vi gick runt i
hela skolan och det tog väl ungefär tjugo till tjugofem minuter. Jag tänkte
för mig själv att det var som ett stort slott med trappor och korridorer
överallt. Jag förstod inte hur jag skulle kunna hitta där sen.
– Det var nästan för stort här, sade Sebastian
– Nä det är skönt med stora skolor, sade jag. Jag förstod att Sebastian var
osäkrare än vad jag var på att gå i Dalvik. Han småviskade med sin mamma
hela tiden.
Nu tackade vi skolan för oss och begav oss tillbaka till min skola.
Hela buss resan tillbaka till skolan pratade vi om Dalvik skolan. Det
verkade som fler och fler av de som tänkt att på Dalvik hade ångrat sig
eller iallafall blivit osäkrare på sitt val av skola. På kvällen skulle
lappen om skolvalet fyllas i. Jag och min mamma diskuterade om för- och
nackdelar. Dalviks fördelar var att ”rötäggen” från min skola inte skulle
gå där, men nackdelen var att det kunde finnas nya. Dalvik var en bättre
skola, det visste, vi men det var långt att åka.
Jag har ju en utstrålning av att vara ganska lat och det är jag också. Så
när jag fick veta att det var mycket läxor så valde jag helt enkelt
Kärrslund.
Vi fyllde i lappen och det blev Kärrslundsskolan och jag skulle gå med mina
gamla kompisar. Jag tyckte att det var skönt, men jag kännde ändå en oro
över hur det skulle vara att gå med ”rötäggen”. Dom hade utsatt mig för så
fruktansvärt mycket. Det var alltifrån att ta min keps och stampa på den
till att hota mig. De sa också olika skällsord. Under tiden fyran till
sexan var jag tvungen att vara orolig över om de skulle hoppa fram och
hitta på någon dumhet. Den känslan vill man helst slippa. Det fungerade
inte att prata med lärare. Det blev bara värre. Jag tog Kärrslund för att
de här killarna hade varit relativt lugna under en längre tid och för att
slippa läxorna.
Äntligen kom den. Examens dagen. Alla var glada fast innerst inne ledsna
att bli tvugna att lämna Sjöängen. Fast den ledsnaste av dem alla var vår
lärare Kristina. Hon grät hela dagen från morgonen till kvällen.
Vi skulle sjunga en avslutnings sång som handlade om alla lärarna på
skolan. Efter det var det fika uppe i klassrummet. Vi fikade och hade
trevligt. Vi talade med varandra om vilka skolor vi skulle välja. Det
flesta skulle välja Kärrslund. Två tjejer och två killar skulle välja
Dalvik. Det var ju iochförsig inte mina bästa kompisar, men endå. Alla mina
bästa kompisar skulle följa med hem till mig och äta tårta och dricka läsk
efter avslutningen. Vi hade väldigt trevligt på vägen hem till mig tills vi
mötte ”rötäggen” de skulle ju självklart hålla på och tjaffsa. De började
hålla på och säga massa dumheter. Vi stod bara där vi kunde inget göra. Vi
var tio personer dom var 5. Om vi hade slagit ner dom eller tjaffsat emot
så hade de hämtat äldre kompisar eller store|bröder. Det hade redan hänt en
gång då hade Robert fått stryk av tio stycken äldre killar som hade
misshandlat honom så mycket att han inte kunde gå. Så vi vågade inte göra
något vi tackade och tog emot.
De fortsatte att säga dumma saker en av dem tog min keps och kastade in den
i skogen. när jag vände mig om för att hämta den sparkade han mig i ryggen
och jag föll omkull. De sparkade på mig när jag låg där. Det var en otäck
känsla som jag fick inom mig jag ville verkligen ställa mig upp så att de
inte skulle träffa huvudet. Jag kom upp på benen då fick jag en örfil. De
gick iväg och sa att vi skulle sluta tjaffsa med dem. Vi hade ju inte sagt
eller gjort något. Sjukligt hur man kan bete sig.
När vi kom hem till mig så åt vi tårta och hade trevligt. Vi pratade om
Kärrslund om hur bra det skulle bli, men innerst inne visste jag att det
skulle bli bedrövligt. Då skulle ”rötäggen” hålla på varje dag i korridoren
och de skulle ha med sig kompisar som gick i nian. Usch. Det var en riktigt
otäck känsla. Det känndes som att få tusen knivar i bröstkorgen.
Nu så var det äntligen sommar lov och jag ville bara ta det lugnt hela
sommaren. Bada och sola och bara vara med mina kompisar. Vi skulle åka och
bada nåra dagar efter skol|avslutningen. Vi tänkte ta cyklarna dit eftersom
att det tar en halv timme att gå dit. Vi möttes vid min tvättstuga kl
12.30. Vi cyklade först längs bilvägen sen svängde vi in på en liten,
krokig, skogs väg och det gick snabbt och bra. När vi kom fram så var det
proppfullt vid stranden och alla bryggorna var upptagna. Vi la våra
badlakan i kanten av ett litet, grönt skogssnår. Sen gick vi och bytte om i
ett av badhusen. När vi hade bytt om lämnade vi kläderna och gick ner till
stranden. Vi badade och hade kul.
Efter att vi hade badat begav vi oss till Mcdonalds för att äta. När vi
hade ätit begav jag mig hem för jag skulle på träning.
Jag kom inte långt för på vägen mötte jag Richard, Richard, Schorman och
Alban. Schorman och Alban var bröder, men Alban var inget ”rötägg” men hans
bror var av det värsta man kunde tänka sig.
Jag hade köpt ny keps så dom var bara tvugna att ta den. Schorman tog den
och spottade i den. Känslan att vara med om en sån här sak är obeskrivligt.
Jag kände ju Alban, Schormans store bror, så Schorman kunde jag slå men han
sprang iväg och jag sprang efter. Han skulle på fotbolls|träning så han
sprang dit. När jag kom fram dit gick jag fram till Schorman.
– Du får ge mig 300 kronor till en ny keps, sade jag
– Nä glöm det, du kan träffa den, sade Schorman
– Om du inte ger mig 300 kr så kommer du få se på fan eller så kommer jag
hem till dig och pratar med dina föräldrar, sade jag
– Glöm det, sade han
När vi stått där och tjaffsat ett tag kom hans tränare.
– Stick här ifrån din jävla rasist, sade han otrevligt till mig. Han
upprepade de orden flera gånger och jag gick där ifrån medans Schorman stod
och hon log.
Nu hade jag bestämmt mig. Jag ville inte gå i Kärrslund. Jag ville gå
Dalvik.
Jag gick sakta hemmåt och när jag kom hem berättade jag allt för mamma. Jag
sa också att jag absolut inte ville gå i Kärrslund. Hon ringde dagen efter
till Dalvik expedition och som tur var den bemannad. Mamma sa som det var
till Rektor Kerstin. Det fanns ingen plats kvar i Dalvik. Jag hamnade på 32
reserv i sånna fall. Hela sommaren hade jag ångest. Först hade jag jätte
dåligt samvete mot alla kompisar som jag hade svikit och sen om jag inte
kom in så var jag otroligt rädd för att gå i Kärrslund med alla ”rötägg” En
av mina bästa kompisar som inte var från Källhed hette Magnus Roske och han
skulle gå i Dalvik. Det var en trygg|het (som jag nu av erfarenhet vet var
bra för mig). Nu var sommarlovet slut och jag fick lapp i brevlådan om att
jag fick gå i Dalvik skolan. Det bästa av allt var att det var i Magnus
Roskes klass. Jag hoppade högt av lycka och kännde mig som en gud på
svävande moln äntligen skulle jag slippa alla trakasserier.
Allt känndes kanon bra. Jag hade inget att vara orolig för trodde jag.
Jag har inte tänkt ordentligt. Det fanns hundratals saker att vara orolig
över.
Innan dagen då vi skulle samlas runt flaggstången utanför Dalvik skolan
kunde jag inte sova. Tankarna flög förbi min hjärna hela natten och visst
var jag nervös. Tänk om det fanns någon snygg tjej där som jag kunde bli
tillsammans med. Eller kanske fler ”rötägg” som kanske var värre än de som
jag varit med om hela min skoltid.
Första dagen var inte så farlig vi hade upprop och jag fick se mina nya
klasskamrater. Dagen därpå skulle vi till Fältet på utflyckt och det var då
som jag skulle lära känna andra elever. Vi skulle dela upp klassen så att
vi var två och två. Jag ville självklart vara med Magnus, men eftersom att
man inte fick välja, så hamnade jag med den nya tjejen från Gotland, Lovisa
vi sa inte ett ord till varandra under hela den dagen. Hon måste trott att
jag var stum. Det var trevligt den dagen tur att jag och Magnus kunde
träffas ett tag under Lunchen den dagen.
Tredje dagen. Nu skulle lektionerna börja enligt schemat och jag var
jättenervös. Eftersom att jag trodde att jag skulle vara dålig på allt. Men
den här dagen gick alldeles utmärkt. Jag och Magnus bekantade oss med
Linus. Som var en trevlig och pratglad kille. Så det var inge svårt att få
kontakt med honom. Han hade ju kompisar från Festevik som vi oxå blev
kompisar med då. Det var redan från den dagen som vi började få en bra
sammanhållning i klassen. Man kan dra slutsatsen att idén med att gå i
Dalvik skolan var väldigt bra. Många positiva saker t.ex att jag fått nya
kompisar, sluppit ”rötäggen” och det bästa av allt, en bra skolutbildning.

(Men det finns några nackdelar men dom tar vi inte upp på en sån här
trevlig uppsats!)

Att byta skola/Att byta klass

Nu sitter jag här på tunnelbanan på väg mot min nya skola och mitt nya
liv.
Idag börjar mitt nya liv tänker jag, undrar om den nya skolan är lika fin
som Hökåsen skolan.
Jag kliver av tunnelbanan och känner en stor klump i magen det var inte
långt till skolan ifrån centralen jag gick – ett par hundra meter och såg
den nya skolan den såg helt okej ut tyckte jag. Jag sprang uppför trapporna
och tänkte gud va pinsamt försenad till min första lektion i min nya
skola.
Jag sliter nästan rycker upp dörren och går in i klassrummet min nya lärare
reser sig sakta upp och frågar vad har vi här då? Jag svarade Daniel
Svensson jag är ny här var ska jag sitta?
Inte så bråttom säger Agneta Jonsson min nya klassföreståndare.
Jag tänkte att du skulle få presentera dig lite mer utförligt först okej då
svarar jag blygt, Hon fråga vad var det du sa att ditt namn var? Daniel
Svensson svarade jag okej Daniel var kommer du ifrån

– Jag kommer ifrån Västerås
– Har du några syskon?
– Nej det har jag inte
– Vad heter din mamma och pappa då?
– Min mamma heter Janet och min pappa heter Anders.
– Kan du berätta lite om dig själv?
– Okej då.

Som jag har sagt heter jag Daniel Svensson och är ifrån Västerås, jag är 15
år gammal och jag har inga syskon jag flyttade till stockholm för två dagar
sen! På min fritid spelar jag handboll och är med kompisar.
Det var ungefär allt sa jag belåtet och frågar var jag ska sitta Angne|ta
säger att jag kan sitta brevid Lena vem är Lena frågar jag lite blygt det
är hon längst ner till vänster. Första lektionen gick ungefär som jag hade
tänkt mig jag försökte sätta mig in i vad det var dom arbetade med.
Jag har redan hunnit skaffa mig nya kompisar en av dom var Lena hon jag
sitter brevid, nu är det dags igen tänker jag den andra lektionen i
Min nya skola och ämnet är engelska denna lektionen var lite mindre pinsam
för den här gången behövde jag bara present|era mig för min nye engelska
lärare. Hans namn var Amir Ashemmisu i engelskan höll vi på att jobba med
Harry Potter och det var skönt för det måste ju varit en slump att vi
jobbade med precis samma sak i min gamla skola.
Nu sitter jag på tunnelbanan på väg hem till vårt nya hus.

Veckorna gick snabbt jag passade ganska bra i Stockholm men självklart
tänker jag myck|et på mina kompisar.
Idag var det dags vi ska ha nationellt prov i svenska Jag hade verkligen
förberett mig för detta provet genom att ha fått mycket söm|n på natten och
ätit en stadig frukost.
Nu sitter jag vid min bänk och väntar på att få provet jag kollar på Lena
och jag märker att hon är precis lika nervös som jag.
Nu har jag fått provet och läst igenom alla teman man fått att skriva om
jag fick nästan lust att skrika så glad blev jag när jag såg att det fanns
en punkt som passade mig perfekt. Att byta skola/Att byta klass.

Jag började skriva jag skrev så svetten rann ner i pannan och att
skrivkra|mpen kom i handen.
Jag skrev så här Jag heter Daniel Svensson jag bor i Hökåsen I mil utanför
Västerås jag går på hökåsen skolan och mina favorit ämnen är Idrott och
Svenska och Eng|elska.
Jag har massor med kompis|ar och jag trivs jättebra. Men en dag när jag och
Patrik min granne och väldigt bra kompis gick hem från skolan såg vi något
väldigt konstigt när vi kom runt kröken vi mitt hus Vi såg ett par flytt
gubbar som stod och pratade med min pappa Patrik gick hem till sig och han
sa att jag skulle ringa sen och det skulle jag Jag gick in i huset och sa
hej hon svarade inte då fråga|de jag vad är det? hon svara|de din pappa har
blivit erbjuden ett jobb i sto|ckholm så vi ska flytta i över morgon jag
blir helt chockad det enda jag får fram är ska vi flytta mamma sa ja det
ska vi jag kastar min skolväska och springer in på mitt rum och ringer in
till Patrik och berättar den tråkig|a nyheten Patrik tog det så där först
fråga han om jag kunde hälsa på en massa gånger Det lovar jag svarade jag
med en darrande stämma. Jag kommer nog inte till skolan Imorgon sa jag till
Patrik jag måste packa, kan inte du säga till alla att ja ska flytta för
jag hatar avsked okej säger Patrik hälsa alla att jag kommer och hälsa på
och att jag kommer att sakna dom.
Nu är jag påväg ut ur huset och där står Patrik troget som en hund och
väntar på att säga hejdå jag kramar om min vän och säger hejdå och säger
lova att ringa han lovar.
Nu sitter jag här i stockho|lm och gör mitt nationella prov i svenska och
tänker tillbaka på den tid som har varit.
Den enda skillnaden jag har märkt av att va i stockholm är att man fick
mycket mer hjälp i Hökåsen för klasserna är mycket större i stockholm och
att skolan är typ dubbelt så stor som min gamla skola.

Att byta skola/Att byta klass

Sommarlovet hade kommit, som alla hade väntat på. Jag och några kompisar
låg på en grå klippa vid vattnet och man kände hur det ljumma vattnet slog
upp vid fötterna.
Himmelen var klarblå och solen stog rätt ovanför våra huvuden. Några
fiskmåsar hade slagit sig ned vid våra matsäckar.
”Det ska bli spännande att börja sjuan, eller vad tycker ni?” Säger Emil
plötsligt och stör lungnet. Man hörde bara den varma vinden och de guppande
vågorna. Ingen svarade. I fem minuter låg vi helt tysta.
”Jag ska flytta” Sa jag och såg hur deras solbrända ansikten vändes mot
mig.
”Du skolar!” Sa Henrik och började småflina. Det blev återigen tyst.
”Jag fick reda på det igårkväll. Mamma och pappa var nere i helgen och
kollade på ett stort, fint hus i Göteborg.” Jag hämtade andan och drack
några klunkar ur min alltför starka jordgubbsdryck. ”Pappa har visst blivit
erbjuden ett mycket välbetalt jobb där nere.” Fortsatte jag. Några moln
hade svept in över himmelen och det började blåsa ganska kallt nu.
”Vi ska flytta redan nästa helg tror jag.”
”Nästa helg!” Brasst Tomas ut.
”Men det har ju inte gått mer än tre veckor på sommarlovet.
Jag började frysa och beslöt mig för att åka hem. Jag satt mig på min gula
suzuki TS. Påvägen höll jag på att köra över en gammal tant som skrek
”Pojklymmel” efter mig.
Den kvällen mådde jag inte nå vidare.
Massor av frågor dök upp i mitt huvud hela tiden. ev. radbrytning
Kommer jag någonsin att få träffa mina kompisar igen? ev. radbrytning
Undra ifall jag kommer förstå vad dom säger?
Dom pratar ju så himla konstigt där nere.
Måste jag bli Göteborgare när jag kommer ner dit?
Massor av liknande frågor ploppade upp i mitt grubblande huvud.
Nästa morgon ringde Henrik och frågade i fall jag ville hänga med till
stranden.
”Självklart” Sa jag och plockade iordning mina grejer. Jag hittade min
brorsas blåa fina Nike badbyxor som jag smugglade ner i min Everest
ryggsäck.
När vi var framme vid sandstranden var det fullproppat med folk. Lite
längre bort under en stor ek såg vi en plats som vi tog med glädje eftersom
det var för varmt i den stekande solen. Idag var jag glad och tänkte att
det inte skulle bli så tråkigt att flytta till Göteborg. Det är ju en stor
och trevlig stad där man kan göra massor av saker. En av dom bästa måste
vara att gå på Liseberg, tänkte jag glatt.
Jag hade varit där en gång tidigare. Men då var jag liten och feg och jag
hade knappt vågat åka någon bergodalbana.
Dagarna gick snabbt och dagen kom då vi skulle åka. Jag hade sagt hej då
till alla mina kompisar, alla väskor var färdig packade så nu var det bara
att åka.

Hej mina bästa vänner!

Nu har jag bott i Göteborg i två veckor. Det känns som en evighet. Jag har
redan varit på Liseberg två gånger och jag börjar tröttna lite på
”hangover”. I förrigår träffade jag en kille som bor på min gård några hus
härifrån. Han heter kim och verkar vara schysst. Han lirar fotboll i IFK
Göterborgs pojklag. Han ska börja i sjuan precis som vi.
Jag längtar efter er väldigt mycket och jag hoppas att ni har det bra. Har
ni träffat någon ny kompis ännu? Som får ta över min plats i gänget menar
jag. Snart börjar vi i sjuan och det är inte säkert att ni kommer i samma
klass.
Dom senaste dagarna har jag inte gjort mycket. Jag funderar på att börja i
Kims fotbollslag. Det kanske är lika bra.
Sköt om er grabbar och lova att skriva tillbaka.

PS: Jag kommer säkert upp och hälsar på er på något lov.

MVH: Er kompis Mattias