Att byta skola – Sida 21

2
Att byta skola / Att byta klass

Tänk om?

Tänk om? Tänk om det inte hade hänt? Hur skulle mitt liv se ut då? Jag,
Amir Abdullah, 15 år. Vad skulle hänt om jag hade valt en annan skola?
Skulle jag ändå träffat henne? Hade jag ändå hamnat i bråk med en av
skolans värstingar.
Jag är en 15årig, lugn kille, som för c.a. en månad sedan levde ett helt
vanligt liv. Jag gick till skolan, gjorde mina läxor, tränade lite allt
möjligt för att få en stark kroppsbyggnad, vilket jag har fått, festade
lagom mycket och hade inga större problem med någon. Plötsligt så tröttnade
jag på att vara en vanlig kille. Jag hade tröttnat på att vara mig själv.
Jag hade tröttnat på mina bruna ögon, mitt svarta hår och jag hade tröttnat
på min personlighet. Det som hade startat det här var när jag började i min
nya klass i sjuan. Alla var mer eller mindre lika vanliga som jag. Det
första som man tänkte på var att, här kommer man att passa in.
I sexan gjorde jag mitt. Jag brydde mig inte om någon och ingen brydde
sig om mig. Det var nog början på det här. Jag ville synas mer och jag är
inte typen som rakar halva håret och färgar det grönt för att få
uppmärksamhet. Jag bara sket i det och fortsatte med mitt ”vanliga” liv.
Jag fortsatte att få bra betyg och trodde att jag var nöjd med mig själv.
När jag började i sjunde klass så struntade jag i att skaffa nya kompisar.
Jag hade ju mina gamla kompisar. Så jag var fortfarande helt ”vanlig” tills
den dagen då jag tänkte på de orden. Det citatet:
-Why should you live, when you cant feel alive? sa skurken i ”The world is
not enough”.
De orden väckte nåt inom mig som jag kände igen. Det var samma känsla som
jag kände i sexan. Det här hände för exakt en månad sen och jag började att
ändra på saker och ting för att känna mig mer levande. Jag började med mitt
yttre. Om jag såg annorlunda ut, så skulle det vara lättare att vara
annorlunda. Jag började med att skaffa blåa färglinser. Sen så färgade jag
håret brunt och nopprade mina ögonbryn. Det enda som jag inte hade ändrat
var min längd på 172cm. Jag började styrketräna varje dag och jag var inte
mig själv längre.
Nu började Hon att lägga märke till mig. Hon var en brunett på 165cm,
gröna ögon och en perfekt kropp. Hon hade en perfekt personlighet. Glad för
det mesta, och rolig.
På balen kom Hon fram till mig och frågade mig om jag ville dansa med
henne. De hade satt på låten ”truly, madly, deeply” av Savage Garden och
Hon såg fantastisk ut i sin röda klännig. Självklart så var mitt svar ja,
och vi började dansa. Det var en natt som man inte glömmer i första taget.
Där blev han avundsjuk. Han var ledaren i ”gänget” (vilket orginellt
namn). Han hette Lars och han ville ha henne och jag hade förstört allt.
Redan nästa dag ville han få slut på mig och innan jag visste ordet av
det så bråkade vi. Grabbarna runtomkring oss skrek och hejade. Tjejerna
sprang för att hämta lärare och Lars och jag hade börjat. Han fick in ett
slag under mitt vänstra öga och jag ramlade. Han satte sig på mig och
precis när han tänkte slå det första slaget så tog jag tag i en träbit som
låg alldeles bredvid mig och slungade den med all min kraft mot hans huvud.
Han föll ihop och rörde sig inte längre.

Så jag ställer mig den frågan en gång till. Tänk om? Tänk om det inte hade
hänt? Tänk om jag eller Hon hade gått i en annan skola? Tänk om jag inte
hade ändrat mig själv? Tänk om allt det här kunde förhindrats om jag bara
hade gått i en annan skola? Tänk om? Dessa frågor kommer jag att ställa mig
själv i resten av mitt liv.
Det spelar ingen roll om jag tar mig igenom 1000 rättegångar, 1000
polisförhör eller om de tar fram 1000 bevismaterial.
Dessa frågor kommer ändå att stanna kvar i mitt sinne.

Att byta skola/Att byta klass
… katrin och Lisa, ja det var 7d’ det. Sa våran magister Arne och ett
jubel ljöd i klassrummet. Jag suckade och viskade lågt till min bänkkompis
och bästavän Alice.
– Stackars dig, kommer i samma klass som Kristina, katrin och Lisa, vem
skall du vara med på lektionerna?
Alice suckade hon också. – Synd att vi inte kom i samma klass då hade det
inte spelat någon roll om vi kom med dem. Svarade hon lågt.
– Mmm… var allt jag fick fram.
Magisterns röst praktiskt taget vrålade ut i klassrummet för att överrösta
allt mummel, nä Arne hade nog inte haft det så lätt med våran klass detta
året.
Men det var inte vårat fel att han som ny lärare fick börja med en stökig
sexa.

Medans jag tänkte tillbaka på året av föräldrarmöten och bråk i skolan
hörde jag plötsligt mitt namn roppas ut och direkt efter det hörde jag
Lisbeths.

– Neej! Skrek det i mitt huvud inte den.
Jag kände en klapp på min axel o när jag vred huvudet åt höger så såg jag
Alice lätta men sorgsna leende.
Alice tänder var lika vita som hennes hår, kommer sakna att inte kunna
sitta och prata med henne under dem tråkiga mattelektionerna.

När klasserna var uppropade gick jag fram till katedern för att prata
allvar med Arne, – Vad menade han med att splittra på mig och Alice och sen
sätta ihop mig med min värsta ovän Lisbeth?
Jag var så rasande att jag stod och stampade på det mörka trä|golvet i det
svagt belysta klass|rummet. Det var vinter och mitt humör var inte på topp
när jag kollade in i Arnes bruna ögon.
– Jag tror att det blir bäst så här, kanske ni till och med kommer överäns
tillslut, sa han överlägset.

Jag blev så chockad att jag sprang ut ur klassrummet och smällde igen
dörren bakom mig.

När terminen äntligen tog slut och sommarlovet var över skulle jag börja i
7d’ i Uggleskolan, nervös var jag väl ändå inte bara förtvivlad över att
komma i en klass där jag inte kände en kotte, jo en tjej som jag umgicks
litegran med i sexan. Även deta sprack när vi fick reda på att Annika och
jag kom i olicka halvklasser.

Men som tur var hade vi rasterna ungefär samtidigt som d’ och jag började
mer och mer umgås med personerna i den klassen.
Alice och en ny kompis till henne, Maja, umgicks jag med så ofta jag bara
kunde.

Men lektionerna hade aldrig vart så tråkiga eller så långa som dem var nu.
Jag antar att dem känns längre när man har tråkigt. Jag kunde inte heller
konsentrera mig och tillslut så fick jag nog och bestämde att nu skulle jag
byta klass.

Deta val gjorde jag ca två veckor efter terminens start. Jag gick till
rektorn samma dag. Efter många möten med rektorn gick han och lärarna med
på att jag skulle få byta klass till d’.
Jag blev så glad att jag bestämde mig för att byta klass redan följande
dag.

Dagen efter var jag jätte nervös och det kändes som att jag hade hundra
fjärilar i magen.
Jag kunde inte första varför för att det var ju deta jag ville, kanske var
det glädje som flög runt i magen, vad vet jag? Jag blev vilket fall som
helst bra motagen av klassen och kände mig välkommen.

Från att ha gått i en klass som jag inte trivdes i eller ens kunde
konsertrera mig i, till att gå i en klass där jag gör allt deta. Sen går
jag ju även med min bästa kompis och sitter bredvid henne i klassrummet.
Det känns som att i denna klassen har jag roligt och kan vara mig själv.

Jag går nu i nian på Uggle|skolan och trots att klassen inte längre är den
lugnaste så trivs jag jättebra och ångrar inte alls att jag bytte.
Vill man byta skall man säga ifrån och kämpa för att få sin villja igenom.
Kolla bara på mig nu slipper jag Lisbeth och får vara med de människorna
som jag tycker om.
Tack alla som hjälpte mig så att jag fick byta klass.

Att byta skola
Jag har precis börjat i 7:an på en ny skola. Man fick ju välja vem i
klassen man ville ha med sig. Jag valde då mina bästa kompisar Sofia och
Sara. Men tyvärr fick jag inte någon av dem, men dem hamnade i samma klass.
Vilket jag tycker är orättvist, men som jag alltid får höra utav mamma:
”livet är orättvist”. Jag har pratat med rektorn om att jag vill ha mina
vänner i min klass. Han säger att han inte kan göra något. Säkert han är
bara för lat och han orkar inte hjälpa mig.

Första dagen jag började, så hade jag ingen att umgås med. Alla andra hade
ju redan sina kompisar och behövde inte någon mer i sitt ”gäng”. Men som
tur var, så placerade våran lärare ut oss. Det var tur för annars skulle
jag säkert sitta ensam i ett hörn och jobba. Dom som hamnade vid mig var
klassen tuffingar Hanna och Fia och den super söta killen Tomas. Det var
mest dem tre som satt och pratade. jag satt bara och lyssnade. Men helt
plötsligt så börjar Hanna att prata med mig.
– Var har du din kompis då? sa hon med spydig röst.

– Eeee….. Dem går i en annan klass, sa jag med en darrig röst.
– Så du känner ingen i klassen?
– Nepp….
– Du kan hänga på oss sedan, om du vill?
– Visst, om de är okej med er?
Jag var så glad att jag ville spricka. Jag trodde aldrig att dem ville bli
kompis med mig. På rasten så följer jag med dem till rök|rutan. Dem ställde
sig där och började och röka.
– Vill du inte ha ett bloss? frågade Fia.
– Nej tack, jag har aldrig testat!
– Men någon gång måste vara den första.
Så jag tar ciggen och drar ett bloss.
– Det var väll inte så hemskt?
– Nej det var faktiskt ganska gott.
Fast igentligen höll jag på att spy.
Jag tittade ner på klockan och såg att vi hade börjat.
– Vi har börjat! sa jag och var på väg att gå in.
– Som om vi skulle bry oss! sa Fia tufft.
– Häng på oss ner på stan vet jag! sa Hanna.
– Men får vi inte kvarsittning då? sa jag.
– Säg bara att du mådde dåligt. Det ska vi göra.
Vi gick ner på stan och tittade i affärerna. Där nere hittade jag en snygg
tröja som inte hade stöld märkts.
– Sno den! sa Hanna tyst.
– Men tänk om dem kommer på mig!
– Det gör dom inte! sa Pia.
– Har någon kommit på oss tidigare, eller?
– Har ni tagit något från varje affär vi har varit i? sa jag tyst.
– Ja det är klart. Hur tror du annars att vi har råd med cigg? Vi kommer
inte från någon jävla socitetsfamilj! sa Pia och lät nästan som att hon
skulle börja gråtta.
Jag gick in i provhytten och satte på mig tröjan under alla mina andra
tröjor.
När jag går ut så känns det som att jag håller på att dö. När jag väl
kommit ut, så känner jag mig hämsk. jag har aldrig gjort så här innan. Men
Pia och Hanna blev helt plötsligt stolt över mig. ev. radbrytning När
jag kommer hem, så sitter mamma och skriker åt pappa i telefonen. Dem har
nyligen separerat. När mamma slänger på luren, då går jag in på mitt rum
och ringer upp Sofia. Jag berättar vad jag har gjort idag. Men hon lät inte
stolt, utan mer arg.
– Jag frågar vad hon är arg för!
– Hur kan du vara så dum att sno saker? skrek hon i örat på mig.
– Du har ingen jävla rätt att skrika på mig så slängde jag luren i örat på
henne.
Jag går och lägger mig på sängen och tänker igenom vad jag har gjort. Men
jag känner mig inte så hemsk trots det jag har gjort.
Dagarna går och jag pratar fortfarande inte med Sara och Sofia. Jag börjar
må dåligt av det. Igentligen så saknar jag dem men det säger jag inte till
någon.
När jag sitter med Hanna och Fia så skrattar vi åt dem som ser ut som
töntar. Igentligen så känns det elakt men jag vet inte varför jag gör det.
Sofia och Sara har gått förbi många gånger och varje gång sitter jag och
skrattar åt dem. Jag har många gånger tänkt att ringa dem men det har inte
blivit så. Men jag vet inte varför jag har blivit elak. Men jag tror att
det är Hanna och Fia som gör mig så. Jag bestämmt mig för att säga vad jag
tycker till dem.
När dem kommer till mig så sätter dem sig på sängen, och jag frågar rätt
ut:
– Varför är ni så elaka?
Dem tittar på mig som en varg tittar på en kanin innan han ska ätas.
– Och vad exakt menar du med det? Allt vi gör är du med på, sa Pia med en
dödande blick.
– Jag menar hur normalt är det att sitta och skratta åt folk som ser
onormala ut.
Dem säger inte något tillbakak utan dem går bara. Nu känner jag mig riktigt
stolt. Men nu har jag inga vänner. Så jag står själv i slutändan. Jag gav
upp minna riktiga vänner för ett par idioter. Men jag antar att jag
förkännar det!

Jämförelse saknas.
Missuppfattning av ämnet.

Att byta skola!

Efter sju långa år på Långängskolan ska jag äntligen byta skola och börja
om på en högre nivå. Efter halva terminen i sexan gör vi ett stort val. Vi
ska välja vilka kompisar man helst vill ha med sig i den nya klassen. Det
var ett svårt val, vilket jag tror att det var för alla i min klass. Först
av alla valde jag Angelica, hon som jag hängt med i vått och torrt, hon som
jag varit med i skolan och på fritiden, och som andraval valde jag Carina
Carlsson i våran paralellklass. Vi är nu i slutet på sommarlovet till
sjuan, steget till ”verkligheten” som min lärare. Det var nu dags för
första skoldagen på Södra högstadiet. Det var nervöst och pirrigt inför
första dagen på högstadiet. Jag gjorde mig i ordning lite extra den
morgonen. Efter att ha tagit på mig mina finaste kläder, sminkat mig och
satt upp håret så fint jag kunde, så gick jag till Lisa för att ha
sällsskap med henne till den nya skolan. Vi kom till skolan och gick för in
i huvudentrén, som ledde upp till aulan, där vi skulle träffas hela skolan
för att välkomnas in i det nya skolåret. Vi satte oss ned och lyssnade på
rektor Billys tal. Det var det roligaste med den dagen föratt alla
skrattade åt honom för att han sa ”mmm” efter varje mening. Efter talet får
alla elever gå till respektive klassrum. Vårat klassrum skulle bli F35. Vi
letade efter salen ett tag. När vi kom till klassrummet äntligen, satte vi
oss ned och tittade runt lite på allt som var så nytt för oss. Sedan skulle
alla elever i klassen presentera sig. Man skulle säga sitt namn och vad man
brukar göra på fritiden eller vad man gillar att göra på fritiden. Jag sa
att jag gillar att rida och vara med mina kompisar. När jag väl kommit in i
terminen så känner jag att det var mycket roligare på Långängskolan trots
att min lärare Eva Persson inte alls var en bra lärare för mig. Var och
varannan Mattelektion fick jag stå och städa rent hennes skåp, medan de
andra i klassen fick lära sig nya saker och ha kul. Eller så skickade hon
med mig en massa böcker till kopiatorn, som jag skulle kopiera ur. Och det
var jämt och ständigt skäll, gnäll och anklagelser om tex att jag är mobbad
och eftersom hon inte märkt av det, något så är det mitt egna fel att jag
inte hade några kompiar. Trots henne hade vi väldigt kul, när vi hade
akvarelllektioner, när vi forskade och när vi gjorde annat roligt på
lektionerna. Nu är det skillnad. Nu går jag i nian och det det finns både
positiva saker och negativa saker. Det är hårt jobb här och ingen lek. Inga
roliga lektioner utan bara hårt jobb. Men det som är bra är att lärarna
respekterar en och behandlar ALLA elever likadant, oavsett hur de ser ut
och hur dåliga eller bra de är i skolan. Det känns skönt, och nu, de
senaste åren har jag alltid haft någon att prata med, någon jag kan prata
med, någon som lyssnar och någon som kan hjälpa mig. Det var Leif, honom
kunde jag gå till och prata med om mitt liv, mina ”kompisar”, min familj
och sådär hur jag mår och så. Jag hade ju inte haft världens lättaste
skolgång i alla fall. Men men, här sitter man ju nu och står åter igen
inför ett väldigt svårt och absolut stort val. Nu ska vi välja till
gymnasiet, men det är i alla fall gjort nu och jag valde Handel- och
administration som förstahandsval och barn och fritid som andrahandsval. Nu
är det bara att jobba på och vänta på besked om ifall man kommit in på
någon av linjerna man valt. Det är ganska nervöst, så det är bäst att jobba
extra hårt för att höja chanserna att komma in. Är just nu och har
nationellt prov (uppsats) vi får tre timmar på oss ungefär. Jag har ingen
aning om vad jag ska skriva, så jag skriver det som kommer upp i huvudet
just nu, och hoppas bara på att det är tillräckligt för ett godkännt. Ja,
mycket har förändrats sen lekis till 5-6:an och mycket från sexan till
nian. Allt förändras, jag förändras och lika så min omgivning. Det är ju
snart dags för gymnasiet, så det är bara att hänga på tills man är färdig!

Bra jämförelser! Inte kronologiskt
Kommenterar
Slutet pratigt – upprepn.
En del språkl. brister
VG-

Att byta skola/klass

Det är kallt ute, vinden sliter henne i håret. Hon är på väg till skolan,
den nya skolan.
Plötsligt stannar hon. Hon vill bara vända sig om och springa därifrån.
Tillbaka hem, till alla kompisarna. Hon vill verkligen inte gå till den nya
skolan. Hon känner ju ingen där. Men hon vet att hon måste. Hon suckar och
går med tunga steg vidare.
Det är en fin skola, det måste hon faktiskt erkänna.
Hon går genom korridorerna och stannar utanför ett klassrum. Läser på
lappen hon fått. Jo, här var det.
Innan hon hinner ändra sig, knackar hon på dörren.
Hela klassen sitter redan där, alla tittar nyfiket på henne. Läraren visar
var hon kan sätta sig. Nervositeten släpper lite, men hon vet ändå inte
riktigt vad hon ska göra.
På väg hem tänker hon igenom dagen, på skolan, på alla nya människor.

Hon hör snabba steg bakom sig. En tjej från klassen kommer springande emot
henne. Hon bor i samma hyreshus som Ann visar det sig. De gör sällskap hela
vägen hem. De bestämmer att de ska ses senare på kvällen.

Väl hemma möts hon av mamma som ger henne en orolig blick. Hon öser frågor
över henne. Ann känner sig lättad över att det faktiskt gått så bra.
Men Emil, hennes lillebror, är inte lika nöjd. Han sitter framför TV:n och
surar. Mamma skakar bara på huvudet när Ann frågar.
Hon tar med sig telefonen in på rummet och ringer till sin bästa kompis där
hemma.
De pratar jättelänge om allt möjligt, om Anns nya skola, om stället där hon
bor. Ann ska åka hem och hälsa på under sportlovet. Hon längtar verkligen
efter alla där hemma.

Mamma ser inte alltför glad ut när hon kommer tillbaka med telefonen. Ann
har en tendens att hålla telefonräkningen uppe. Men hon säger inget. Mamma
förstår. Ann bestämmer sig för att ge allt en chans. Det kanske blir bra
det här ändå. Med ett leende skyndar hon sig nerför trappan.

Att byta skola och klass
Allt började när jag gick i trean.
Jag och min familj bodde ute på landet, och det tog cirka en timme
att komma in till stan där även skola låg.
I tre år hade jag åkt en två timmars resa varje dag, för att komma
till skolan och sen hem igen. Och plötsligt en dag bestämde sig mina
föräldrar för att flytta. Men vi skulle inte flytta in till stan, utan till
en helt ny stad. Varför berättade de aldrig, och om jag ska vara ärlig
brydde jag mig inte heller speciellt mycket.
Så kom då dagen då jag skulle börja i min nya klass, på en ny skola,
i en ny stad. Jag kände mig ju lite nervös, eftersom att på min gamla skola
kände jag alla. Men här, här visste jag inte ens vad mina lärare hette.
Redan den sekunden jag klev in i klassrummet, kände jag på mig att
jag inte skulle trivas.
Årena gick och jag blev aldrig utfryst, men heller aldrig riktigt en
i gruppen.
När jag sen skulle börja hög|stadiet, skulle jag än en gång få byta
klass. Vi skulle få välja fem i klassen som vi ville fortsätta att gå med.
Men eftersom att jag aldrig hade skaffat mig nån riktig kompis, under de
här tre åren, så skrev jag inte dit nått namn. Utan tänkte att de skulle
inte spela så stor roll vem jag hamnade med.
Sjuans första dag kom, och jag märkte då att jag bara hade hamnat med
killar från min förra klass.
Och om jag tänker efter var det bara tre tjejer och hela femton killar i
hela klassen.
Jag hade aldrig varit tjejen som tagit första steget, men om jag nu
skulle få några kompisar, tänkte jag att här var jag nu för första gången
tvungen att ta det steget.
Bara en vecka senare tyckte jag att de kändes som att vi var den
”perfekta” klassen. Jag och de andra två tjejerna höll jämt ihop, och
eftersom att vi var de enda tjejerna var vi jämt omringade av alla de
femton killarna.
Men en dag i slutet av åttan fick jag det jobbiga beskedet om att
mamma och pappa skulle skiljas. Dessutom skulle båda flytta, mamma upp till
Norrland och pappa till Island.
Nu var ju hela sommaren förstörd. Jag skulle behöva packa och bestäma
mig för vart jag ville flytta. Jag vägde för och nackdelarna, och till slut
bestämde jag mig för mamma och Norrland.
Den sommaren var nog den jobbigaste av alla somrar i mitt liv. Jag
var tvungen att skiljas från alla mina underbara kompisar. Vi hadeju
bestämt en massa roliga saker att göra. Till exempel åka och bada, segla,
tälta uppe i bergen och bara umgås. Men eftersom att jag hade fullt upp
hela sommaren, hann jag bara säga hej då till alla kompisar.
Resan upp till Norrland blev ett helvete. Jag satt bara och grät hela
tiden. Men det fanns ju inte mycket att göra, antingen att flytta med eller
att flytta med. Dan innan skolan började, bjöd mamma hem en
arbetskamrat och hennes son. Vi hade jätte trevligt alla fyra och
arbetskamratens son, eller Tomas som han också heter, berättade att han
skulle börja i 9c, precis som mig.
Den här flytten kanske inte var så dum ändå.

Att byta skola/Att byta klass
Vinden blåste mig i ögonen när jag skyndade mig till skolan, jag hade bara
tio minuter på mig att komma fram och jag hade en bra bit kvar. Idag var
inte som en vanlig dag. Jag skulle börja i sjunde klass och jag kände ingen
på skolan.
Jag såg nu skolans fönster glänsa i solen. Jag visste att det inte var
långt kvar. Jag kände mig nervös, nästan paralyzerad, Känslans av att
träffa nya individer var obehaglig. Här börjar nu tre stycken nya jobbiga
år. Jag hade träffat klassen en gång förut och alla hade verkat väldigt
olika mig i personlighet.
Nu var jag vid skolans huvudentré. Eftersom att jag hade gått på en
relativt liten skola innan, så verkade denna enorm. Skräcken av att behöva
möta alla stora nior i korridoren lyste ur ögonen på mig. Efter ett tag så
tog jag mig samman och gick med lågpunkt sakta framåt. På väggarna fanns
målningar uppsatta. Det var bara vackra tavlor som var uppsatta. Väggarna
vara oranga med gula blommor på.
Mina fötter gick som av sig själva sakta framåt. Plötsligt så svängde jag
vänster. Jag hade en känsla av att det var rätt väg. Men eftersom att jag
aldrig hade varit där förut så var jag ganska osäker. Jag passerade endel
lärare på vägen. De såg rätt så bittra ut när de fokuserade sina blickar
emot mig. Min tanke var då att lärarna se mig som ännu en extern elev,
vilket jag var. Jag tyckte att lärare måste ha ett väldigt monotont arbete,
i stort sett göra samma saker varje dag. En lärare måste också vara lyhörd
för att kunna uppfatta stämningen i en klass.
Snart var jag vid mina klasskamrater. De stod ien grupp utanför ett
klassrum. Alla verkade känna alla, jag var den ende av 24 stycken som inte
hade någon att prata med.
Efter några minuter så ny sida läraren. Det var en av lärarna som jag
hade sett i korridoren. Sakta öppnade hon dörren och högen av elever
strömmade in, tjutande och stojjande.
Inne i klassrummet så fanns det 24 bänkar. Själv så satte jag mig ensam
vid en fönsterplats. Solen hade nu gått i moln och vinden hade tagit fart.
Det kunde jag se på de vackra björkarna som vajjade med sin ljusgröna löv.
Läraren började ropa upp våra namn. När vårat namn nämdes så skulle vi
också uppge vår address och telefon-|nummer. Jag visste inte min address så
där bra som man borde kunna. Men det löste sig tillslut.
Det har nu gått cirka två år och sex månader sedan jag började här och
hittils så har det gått bra. Jag fick nya vänner redan andra dagen, vilket
underlättade den första veckan. Lärarna var inte så hemska och arga som de
verkade vara den första dagen. Det har varit en lärorik tid som jag har
spenderat här. Nu känner jag alla i klassen och vågar både fråga och
konfrontera dem.

Skolbyten!

Känslorna om skolan varierar. I alla fall mina. När jag har mycket läxor
och min mamma tjatar om dem tycker jag skolan är botten. När allt flyter på
bra känns skolan inte alls så dum, men jag tycker inte att man går till
skolan för att träffa kompisar utan för att lära sig saker. I 1: an och 2:
an tyckte jag tvärt om. Jag gick på en liten skola vid namn Hådalen och
komp|isar var det viktigaste i skolan. I 2: an började min familj leta
efter hus och det föll sig så att huset de till sist köpte låg mitt emot en
skola som hette Ockeryd. Först hade vi tänkt att jag skulle ha gått kvar på
Hådalen, men när vi nu hade en skola som granne så bestämde vi att jag
skulle byta till den. Mamma ordnade så att jag i slutet av 2: an fick åka
och hälsa på i klass 2A som jag sedan skulle börja i. Jag var jätte|nervös,
men alla var jättesnälla och vi lekte och hade kul. Vi flyttade in i vårt
hus under sommar|lovet och när första skoldagen kom var jag nerv|ös igen.
Mamma lugnade mig så gott det gick och skickade sedan iväg mig till skolan
med orden: ’Det ordnar sig ska du se’. Jag trodde henne inte och fjärilarna
dansade i magen, men så fort som lektionen hade börjat kändes allting bra
igen. Åren flöt på och helt plötsligt hade jag börjat 6: an. Nu hade alla i
klassen valt ett B-språk och dom lektionerna skulle hållas i Skravesko|lan
som låg 15 minuter från Ockeryd. I början tyckte jag det var pirrigt att ha
franska-lektioner i Skrave eftersom skolan var större än Ockeryd. De stora
eleverna gjorde väl också intryck. 6: an gick och sommarlovet kom. Några
dagar innan skolan började började paniken växa. Nu skulle jag börja i 7:
an och flytta till Skrave. En ny klass skulle jag också gå i, men fastän
jag kände några sedan förut var jag nervös. När den första skoldagen hade
kommit var jag lugnare, men klumpen i magen var kvar. Allt gick bra och
lärarna verkade bra. När jag började trodde jag att jag aldrig skulle lära
mig att hitta i den enorma skolan, men bara efter ett par dagar orienterade
jag mig med lätthet. 7: an och 8: an flög förbi i rekordfart fast jag
kanske inte tyckte det just då. Nu i 9: an ska man plötsligt välja sin
framtid. Man måste välja en gymnasielinje och klumpen i magen kommer fram.
När man efter mycket om och men till slut lämnat in val-lappen upptäcker
man en viktig sak. Betygen måste höjas! Lärarna får en knäpp och proven
bara haglar ner över oss stackars elever. Mitt i alltihopa dyker de
nationella proven upp och vi elever försöker göra vårt bästa, men är rädda
att det inte räcker. När man överlevt alla prov börjar man tänka på hur det
blir på gymnasiet. En termin kvar att gå i en välkänd skola och sedan ska
man flytta igen. Om jag kommer in på den linjen jag valt kommer jag att gå
på Roslagsskolan och den skolan är stor! Jag har samma oro för storleken på
skolan som jag hade i 7: an. Jag kommer nog att lära mig att hitta i Roslag
också, men det känns inte så just nu.
Jag kommer att sakna Skraves lärare, men inte dess elever.
// Linda 9E

ATT BYTA SKOLA / ATT BYTA KLASS.

År 1995 skulle mitt liv förändras, jag skulle flytta från Polen till
Sverige.

Jag hade redan hunnit gå i skolan i 2 månader innan vi skulle flytta.

Det kändes jobbigt, eftersom jag tyckte att jag hade hamnat i en bra
klass.

Men nu var det bestämt av vi skulle flytta.

Första dagen i den nya skolan kändes jobbigt. Jag kunde ingen svenska
alls.
Tyckte att jag hade hamnat i en dålig klass med otrevliga personer.

Den svenska skolan skilde sig ganska mycket ifrån den Polska.

I Polen var man tvungen att ha på sig en blå kjol och en vit blus.
En grej var jobbig, vi hade redan i ettan mycket läxor, redan i början fick
vi lära oss gångertabbelen. Man hade helt enkelt ingen tid åt något annat
än läxläsning.
Men jag trivdes ändå välldigt bra.

Medan i Sverige fick man ha på sig vad man ville, det var nästan bara lek i
början. Inga läxor alls.

Jag ville verkligen lära mig det Svenska språket, och satsade allt på det.
Och redan efter 2-3 månader hade jag lärt mig det.
Det kändes verkligen skönt att kunna prata och förstå dom andra.

En sak som var positiv med att ha flyttat hit var att jag hade fått lära
mig ett nytt språk.

Visst, jag saknade alla i Polen, min släkt och mina vänner. Men det gick
över efter att jag hade börjat få nya vänner här i Sverige.

Jag hade även ändrat uppfattning om min klass, dom var inte så hemska och
otrevliga som jag hade tänkt i början.
Nu tyckte jag faktiskt att vi var den bästa klassen.

I sexan var det tyvärr dax igen att byta klass och skola.
Vi skulle börja på högstadiet.

Man fick välja 3 kompisar som man ville gå med i sjuan.
Jag valde mina 2 bästa kompisar, men hamnade tyvärr med bara en av dom.

Att börja på högstadiet var både spännande och jobbigt.

Efter ungefär en månad insåg jag att jag hade hamnat i en dålig klass.

Min bästa kompis hade lämmnat mig, hon hade helt enkelt skaffat nya vänner.
Och jag fick för det mesta gå ensam på rasterna.
Det kändes väldigt jobbigt.
Och det påvärkade även mitt arbetande i skolan.

Så jag beslöt för att byta klass. Min mamma och jag bestämde en träff med
rektorn. Och hon tyckte inte att det var några problem att jag skulle få
byta klass.

Så efter Jullovet i 7:an fick jag entligen byta klass. Och där hade jag tre
välldigt bra vänner som jag kom bra överens med. Alla var verkligen jätte
trevliga. Det var en bra klass.
Jag hade egentligen önskat att jag hade fått börjat där ifrån hela början.

Nu har jag gått i den här klassen i snart 2 år, och det fungerar
fortfarande lika bra.

Men nu är det sista terminen kvar i 9:an, och snart ska man börja
gymnasiet.

Det kommer vara tråkigt att lämmna sina klasskompisar, men samtidigt
välldigt kul att få börja på gymnasiet.
sidbyte
Man känner sig äldre och måste ta mer ansvar.
Det var mest lek i mellan stadiet, och det var väl det som gjorde det lite
svårare sen i högstadiet.

Men jag ska göra allt för att komma in på gymnasiet.

För det ser jag verkligen fram emot.

Att byta skola/att byta klass!

Det var en tidig sommarmorgon.
Jessika vaknade av att solen sken in genom fönstret. Hon ville spendera sin
sista lovdag i solen. Hon och hennes kompis Sarah gick till stranden, dem
träffade många snygga killar som dem började prata med. Kvällen kom och det
var dags att åka hem igen. Jessika somnade tidigt eftersom hon ville vakna
så fort som möjligt så hon fick träffa sina kompisar igen. Klockan närmade
sig midnatt och Jessika vaknade av några viskningar från köket.
Hon smög dit för att se vad det var. Hon gick försiktigt ner för den smala
trappan. När hon kom fram så såg hon att det var hennes mamma och pappa som
satt vid köksbordet och småpratade.
– Hur ska vi kunna berätta det för henne utan att hon blir allt för ledsen?
sa hennes mamma.
– Vi säger det bara rakt ut. – Vi måste flytta – . Jessika skakade till av
rädsla, hon såg att hennes mamma var orolig.
Jessika började få tårar i ögonen. Lars, som var hennes pappa fick syn på
henne.
– Lilla gumman, jag antar att du har hört oss? Vi måste åka om tre timmar.

Efter mycket om och men, så åkte dom iväg. Hon fick aldrig tid att ta
farväl till sina kompisar Dom flyttade till Stockholm.
– Är ni nöjda nu? frågade Jessika, nu när ni har tagit mig bort från alla
mina kompisar? Och vilken skola hade ni tänkt att jag skulle gå på?
Jessikas föräldrar åkte direkt till en skola och sa att hon skulle hoppa
av.
Hon trodde att dom skämtade när dom sa så. Men hon gjorde som dom sa, och
gick in i skolan. Det kom fram en lärare som sa:
– Hrrm. du är Jessika va? den nya tjejen?
– .Ja.Jo tydligen. sa Jessika.
Läraren tog med henne till ett klassrum. Hon fick en stor chock när hon såg
klassen. Den var helt tvärtom hennes andra klass. I hennes förra klass så
var alla noga med skolan och sitt utseende.
I den klassen som hon tydligen skulle börja i, var dom inte sådanna. dom
var punkare, alla hade svarta kläder och tuppkam, även tjejerna. Dom skrek
och kastade flygplan och sudd på läraren.
Jessika blev rädd.
Läraren som tog henne till klassen ställde sig på katedern och skrek:
– Var nu tysta! ni har en ny elev i klassen. Ingen brydde sig.
– Du kan sätta dig där, sa läraren och pekade bort mot en bänk som var
mellan två stora kraftiga punkare.
Hon gick lugnt och försiktigt fram till sin blivande plats.
Hon kände att hon fick något i huvudet. Det var ett pappers flygplan, hon
tänkte ignorera det men såg hon att det var nåt skrivet på det. Hon böjde
sig sakta ner för att ta upp det.
Hon tog med det till sin plats och vecklade upp det. Hon läste det tyst för
sig själv. ”Jag var också ny här för ett år sen, jag blev lika chockad som
dig, men tro mig när jag säger: du bli van”
Jessika höjde sitt huvud för att försöka lista ut vem det var, men hon
sänkte sitt huvud lika fort när hon märkte att alla de andra satt och
tittade på henne med skrämmande blickar.
Hon blev bara mer och mer rädd.
När matematik lektionen började, började naturligtvis hon att räkna.
Plötsligt så fick hon se som en stor geggklump hamna mitt i boken, hon
tittade försiktigt upp och fick syn på en ful, stinkande ”gris”. Han
började bara att skratta.
Då förstod hon att han hade spottat i hennes bok. Så var hela hennes dag.
När sista lektionen kom, fick hon nog, hon var trött på att bli behandlad
som skräp.
När samma elev kom och var redo att spotta i hennes bok så var hon berädd.
När han hade spottat i boken så reste hon sig fort och tittade in i hans
ögon. Alla blev tysta, Ingen hade någonsin vågat titta in i hans ögon.
Han fortsatte bara att skratta.
– Varför skrattar ni inte? skrek han till dom andra.
Jessika tittade fortfarande in i hans ögon.
– Tror du att du kan psyka mig eller? jävla missfoster? sa han och
skrattade.
Alla andra som brukade skratta MED honom var helt tysta.
Tillslut så öppnade Jessika munnen, men innan hon hann säga något så avbröt
Jocke henne (Han som var dum)
– Nej men titta, ska du våga prata nu? Jessikas temprament blev agresivare.
Jocke fortsatte att kalla henne dumma saker. till slut pratade Jessika:
– Men tror du att jag ville byta skola eller klass? va? tror du det?
Han blev tyst.
– Hur tror du att det känns att behöva flytta från sina kompisar och komma
till en sån skitklass som den här?
Jocke försökte låta tuff och sa:
– Men tigger du om stryk eller?
– Du tror att du är så tuff, att du äger den här klassen, men då ska jag
berätta för dig att du har fel! sa Jessika
Alla i den här klassen har lika mycket rätt att komma med sina åsikter.
– HaHaHa! här ÄR det jag som bestämmer eller hur? sa han och tittade på dom
andra.
Dom sa ingenting, bara gick fram till Jessika och stod bredvid henne,
tittade på Jocke och sa:
– hon har rätt, vi börjar också tröttna på att du bara styr och ställer med
oss.
– Va fan säger ni?! skrek Jocke
En utav dom tog sig mod till att säga:
– Du behandlar alla nya som skit! Hon kommer ju från en annan skola! en
annan stad! har inga kompisar, och det är så här du behandlar henne?
Jocke blev nästan lite rädd när han hade alla emot sig.

Jessika var nöjd över att ha ändrat hela klassen från det att dom var
bråkiga till sådanna elever som var i hennes förra klass.
När hon kom hem så väntades hennes föräldrar att hon skulle vara sur på
dom. Dom fick en stor chock av att hon var glad och positiv. Hon gick fram
till sina föräldrar och gav dom en stor kram och sa:
– Den här dagen var perfekt! Jag sa ifrån dom som var dumma mot mig och jag
fixade den bråkigaste klassen till den klassen som var duktigast.

Slut.