Uppsatsämne: Att byta skola

Att byta skola/Att byta klass
Att byta klass är jobbigare än vad man tror. Jag tyckte att det var jätte
jobbigt att byta klass. Det känndes nästan som att byta familj för under
mina skolår så har jag och Alfred bråkat varje rasst. Jag var lite tjockare
då för jag tränade inte sex gånger i veckan som jag gör nu så han retade
mej varje rasst och jag tryckte ner han varje rasst och när jag skulle byta
klass så fick man skriva upp villka man ville komma med. Och mamma sa
särskilt till lärarna att jag inte ska komma med Alfred. Och jag hade valt
mina kompisar affe, hannes, demir, çarko, olle, isak och lars Och just i
slutet av sexan så årkade jag inte trycka ner han mer och det märktes på en
person Adde. Han började bli mer och mer kaig. Och då var det två som var
jobbiga. Då fick jag lappen hem. Jag blev nästan schockad. Där stod det att
jag skulle hamna med dom som var dom jobbigaste i världen, efter mina
bröder då. Och dom två och en bara massa Årsholmare som jag inte känner och
jag letade och letade och letade men inte en ända av mina kompisar var med
på listan. Olle hade hamnat i 9A och Demir, Çarko, Affe, Hannes, Isak och
lars hade hamnat i 9B och jag själv i 9c utan kompisar. Jag var rätt nere
dom sista veckorna på sommarlåvet. Det känndes som att man inte skulle få
träffa dom igen. Sen första dan i skolan så var jag fortfarande inte glad.
Jag såg Alfred och Adde stod och pratade med dom andra i min klass. Jag
ville inte gå dit. Så fort jag såg dom så mides jag allt det där jobbiga
rasterna. Sen började vi. Hade det inte varit för en person så hade jag
försökt att byta klass änu mer. Men sen visade det säg att dom inte vågade
säga nått till mej. Jag fattade inte, men så kollade jag bort vid borden,
satt min brossa och hans kompisar.
Alfred och Adde var nog bara rädda för dom visste vad som skulle hända om
dom sa något fult till mej.
Justin hade blivit ”skit förbannad.”
Så hela sjuan vågade dom inte säga nått. Men sen i åttan så kom det
tillbaks lite men då tryckte jag ner dom och sa att dom skulle lägga av.
Det gjorde dom med sen, typ, halvägs in i åttan. Sen försökte dom bli
kompisar med mej. Jag blev skit förvånad men det var sant. Men då hade jag
fått två kompisar.
Jim och Hannes från Årsholm. Dom blev mina nya bästa kompisar så jag
behövde inte Adde och Alfred. Men vi blev lite halv kompisar en då. Men sen
skilde sej Hannes föräldrar så han flyttade till Markaryd och då misste jag
en kompis till tänkte jag men då blev jag och jim mer och bättre kompisar.
Och sen höst terminen i nian så blev jag och Alfred kompisar för han hade
tröttnat på ”tuffa” Albin som skolkade och hade sej och då kom han mer och
mer till mej Henrik och jim. Och till sist blev vi kompisar jo visst
bråkade vi då och då men inte lika mycket och vi slogs aldrig. Ja, och nu
sitter vi här i svenska salen och kållar tillbaka på våra liv och då inser
jag att det var inte så farligt som jag hade trott vi är ju kompisar och
har kul ibland det gick ju bra ändå. Snart ska man byta skola igen och då
kommer man få uppleva det igen för det är bara jag från Näs som har sökt
till bygg programet i Lindhult. Typisst.
Tack för mej och ha det bra. Hoppas att du inte kommer sakna oss för mycket
Gunnel

P.S Men vi har ju några månader kvar

Anders Nilsson

Att byta skola
Tiden var inne. Jag satt på tunnelbanan på väg mot Odenplan. Klockan var
sju och linje nitton for fram över de snöiga spåren. Jag satt och tänkte
för mig själv och försökte klura ut varför jag inte ville gå kvar i min
gamla skola. Var det för att jag inte hade några vänner? Nej, det trodde
jag inte. Jag hade faktiskt en kompis, Kaspar på Vetevägen sjuttiotre. Han
var en trevlig kille med lite underligt utseende som jag brukade vara med
efter att skolklockan hade ringt. Och på rasterna förstås. Nej, det var
inte därför. Det kanske var för att lärarna inte var bra. När jag tänkte på
det kunde jag inte komma på en enda lärare som jag verkligen gillade. Inte
ens matematikläraren som alltid var snäll mot mig kunde jag påstå att jag
gillade eftersom han behandlade alla andra elever orättvist. Eller var han
kanske orättvis mot mig? För snäll mot mig och pedagogiskt perfekt när det
gällde resten av klassen.
Nej, det var nog för att korridorerna var övertäckta med klotter och på
golven låg det högar med gamla tuggumin och snuspåsar, sådana som man har
under överläppen. Klassrummet var inte helle det trevligaste jag sätt,
möjligtvis det trevligaste i skolan, med gardiner som luktade som om de
blivit doppade i en tunna med fransk senap. Och längst bak i klassrummet
låg de stökiga elevernas böcker i drivor. Men när jag tänkte på det så var
faktiskt både klassrummen och korridorerna relativt rymliga och bra
möblerade. Så det var kanske inte enbart därför.

Efter en stunds funderande komo jag fram till att det måste vara en
kombination av allting; ont om kompisar, dåliga lärare och otrevlig
skolmiljö.

– Nu får vi hoppas att den nya skolan är bättre, muttrade jag tyst för mig
själv.
Salarna hade åtminstone sett bättre ut när jag tittade på dem för två
veckor sedan. Och min nya klassföreståndare verkade också trevlig, men det
kanske bara var jag som inbillade mig i hopp om en bättre än min förra. Nu
återstod det bara att träffa mina nya klasskamrater och hoppas att de
skulle bli just det, mina kamrater.

– Nästa Odenplan, uppfattade jag trots mina dagdrömmar. Jag ställde mig och
med hjälp av de fasta stolparna tog jag mig till dörrarna.

När jag klev ut från tåget kunde jag se hur skolan tornade upp sig mot den
klarblå himmeln. Den såg nästan ut att vara hemtrevlig, i alla fall på
håll.

Jag stod framför dörren till sal F113 och väntade. Men vad väntade jag på?
Det visste jag nog inte själv ens. Kanske ville jag komma lite för sent så
att jag verkade cool inför de andra eleverna. Eller skulle de bara tycka
att jag var dum då?

– Nu går jag in, sa jag. Till vem jag sa det vet jag inte, antagligen till
mig själv för att visa att jag bestämt mig. Långsamt rörde sig mina fötter
mot den stängda dörren. Min svettiga hand tryckte ner handtaget och jag
klev in.

– Välkommen hit! skrek ett tjugotal röster. Jag bara stod där och stammade.
Något sånt här hade jag aldrig fått i min förra klass, där hade man snarare
blivit äggad. En rödhårig flicka kom fram till mig med ett välfyllt bullfat
och sa:
– Varsågod, det är nybakade bullar. Med kanel i.
– T-t-tack, var det enda jag fick fram medan jag långsamt sträckte fram en
darrande hand och tog en bulle. Mmm, bullen smakade utsökt, helt perfekt.
– Den var g-god, pep jag.
– Vad bra att du gillade den, sa flickan.
Hon lät så obesvärad och till min förvåning upptäckte jag att min
nervositet hade försvunnit.

Det var den bästa skoldagen i mitt liv. Efter den kom det många bra, men
ingen slår den. Nu när jag går ut nian här och ska börja i gymnasiet så är
det denna dag som ockuperar min tankevärld. Jag hoppas att det blir lika
bra under mina kommande år på gymnasiet. Mina sista ord här blir att om man
inte trivs ska man byta skola, det kan bli bättre och även sämre. Men om
man inte trivs så är det värt ett försök.

/Mårten Ahlin

1 Att byta skola/att byta klass
Jag, en tjej på 15 år, bytte skola till sjuan då jag skulle börja
högstadiet.
Jag var ganska posetivt inställd till bytet, av skola, men ändå medveten
och rädd för miljö förändringen som skulle ske, nya vänner, nya lärare m.m.

Jag var rädd för hur min nya klass skulle fungera i samband med mig, men
även för hur stor skillnad det skulle bli i jämnförelse med min gamla
skola.

Min gamla klass var en relativt stökig klass och vi hade lyckats bli av med
många vikarier men även lärare.
Det kunde vara ganska besvärande ibland men vi hade ändå lyckats ganska bra
med att behålla en god stämning och sammanhållning i klassen.
Jag tror att det beror på att vi trots allt gått antingen i samma klass
eller i parallell klass till varandra sedan ettan.
När jag äntligen skulle börja högstadiet, vilket jag såg fram emot eftersom
de som gick på högstadiet var så ”stora”, var jag bara 13 år gammal och
ganska blyg, i okänd miljö, men samtidigt såg jag fram emot att få träffa
min nya klass. Klassen visade sig dock att inte vara så ”farlig” utan kunde
redan under första dagen få några nya vänner i klassen. som i stora drag
delade mina intressen.

När höstterminen i sjuan startade var det ganska roligt att gå till skolan,
dock inte pga. studierna utan mer pga. att lägga märke till förändringarna
och att få möjligheten att lära känna nytt folk och träffa lärare osv.
Det visade sig att skolan skiljde sig ganska mycket från den lilla skola
som jag gått i innan, men inte bara till miljö utan också alla människor
som jag träffade i skolan, näst intill ingen var som i den gamla klassen.
Jag tror att det skiljde sig så mycket eftersom de flesta inte kom från en
mindre skola utan gått i samma skola sen tidigare. När det gällde
olikheterna i studie sättet var det inte så mycket skiljnad utan mer
skiljnad på schemat där det var mer no/matematik, eftersom jag valt att
börja i en klass med den inriktningen.
Om jag skulle jämnföra de olika klasserna skulle jag nog sga att årskurs
ett passar bäst in om man tänker på inställning och stämning eftersom allt
var nytt, i alla fall för mig, och man hade inte hunnit skaffa sig en
uppfattning av skolan eller klassen än.
Men till åttan blev det en förändring inte bara det att alla blev äldre
utan alla hade även hunnit skaffa sig en uppfattning, vilket omvandlade den
”harmoniska” stämningen till en mer ”kritisk och ogillande” stämning.
Stämningen och sammanhållningen i klassen medförde även att endel slutade
eller släpade sig igenom vardagen, som jag.
Jag hade nu ändrat min uppfattning till skolan och släpade mig ur sängen på
morgonen för att gå till den grå mulna skolan, som jag nu uppfattade den.
Anledningen till detta anser jag vara pga den bibringade stämningen som
skapats.

Nu i nian har stämning trots allt lättat något men som i åttan ångrar jag
lite att jag valde just den skolan istället för en annan, men nu att man
inte bytt i åttan.
Men jag vet själv varför jag inte bytte och det pga betygen, som skapar oro
i en elevs vardag.

Om jag nu skulle blicka tillbaka på de gångna åren kan jag tydligt minnas
många fram och motgångar, men tydligast är nog den dåliga stämningen som
jag inte tror kommer att försvinna helt, det pga att det kan vara svårt att
ändra sina uppfattningar.

Jag skulle inte kunna säga om det är bättre att gå i en mindre eller större
skola för jag själv skulle nog anse att det är bra med att ha gått i båda
två och inte enbart i en skola. För mig har bytet gett mig en förmåga att
anpassa mig lättare efter olika miljöer och det pga en förändring, vilket
hjälper till att inte bli trött på skolan.

Att byta skola/Att byta klass
Jag kommer ihåg det så väl.
Mamma kom in till mig. Jag låg i sängen och läste djungelboken.
– Hej. Vad läser du?
– Djungelboken.
– Är den bra?
– Ja det är den väl.
– Jag måste prata med dig!
– Ja, om vad?
– Vi måste flytta.
– Va, varför? sa jag lite skräckslaget.
– Nu när du fått en lillasyster och allt är den här lilla tvåan för liten.

– Men vi kan ju inte flytta. Vi måste bo här. Mormor och morfar bor precis
brevid oss och jag har mina kompisar och skolan här. Vad kommer att hända
med mig?
– Ta det lugnt lilla gumman. Allt kommer att ordna sig.
Mamma vände sig om och gick.
Jag låg där. Det kändes som om någon bara hade kommit in och sagt: ”jorden
kommer att gå under imorgon”. Som om någon hade stuckit in en kniv i mitt
hjärtat. Jag fick ingen luft. Det var helt offatbart att vi inte skulle bo
i lägenheten som låg precis brevid mormor och morfar. Vi som levt
tillsammans hela livet. Skulle jag bara lämna dem, och alla mina kompisar.
Det var en känsla som inte går att beskriva. Jag finner inga ord.
Veckorna gick och tillslut blev det sommar|lov. Det skulle vara nu på
sommarlovet som vi skulle flytta.
Jag skulle lämna alla mina kompisar. Men mamma hade sagt att jag fick gå
kvar i min gammla skola. Det gick en buss utanför vårt nya hus til min
gammla skola. Men jag visste redan då att det aldrig skulle funka. Jag
skulle bo för långt bort för att jag och min bästa kompis Henny skulle
kunna fortsätta och ha den bra kontakten som vi alltid haft.
Det visade sig efter en termin att mina misstankar mot våran vänskap
faktiskt blev till verklighet.
Henny började vara med andra och jag var inte med överhuvudtaget.
Jag var med de andra tjejerna från andra klassen, eller så stog jag själv.
Jag gick ofta till min hemliga plats. Det var i skogen precis brevid
skolan. Där kunde jag sitta och titta på när andra lekte. Jag satt ofta och
kollade på Henny och hennes nya kompis Caroline.
Jag kände aldrig någon ilska mot Henny för att hon inte ville vara min
kompis längre. Det var som på något konstigt sätt att jag förstog henne.
Medans jag satt där i skogen tänkte jag alltid på Henny och varför det
blivit så här. Det var något som jag inte kunde släppa. Dessa tankar
förföljde mig, både dag och natt.
Jag förstog att jag var tvungen att göra något åt detta.
Andra terminen i trean blev bara jobbigare. Jag var inte en i gänget
längre. Så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag orkade
inte mer, så efter sommarlovet började jag i den nya skolan som bara låg en
kvart från mitt nya hus.
Det blev den första dagen på en ny termin i en ny skola. Jag kommer
ihåg det som om det skulle ha varit igår.
Jag klev in genom klassrums dörren. Jag kom lite senare än de andra
för jag och mamma hittade inte till klassrummet först.
Det blev helt tyst i klassrummet när jag kom in.
– Hej, sa fröken glatt.
– Hej, sa jag lite förnämt.
Jag fick berätta vad jag heter och lite om mig själv. Men det kändes som
ingen lyssnade. Det kändes som alla kollade på min äckliga fula små
blommiga klänning som mamma hade tvingat på mig. Jag ville verkligen inte
hade den men för att inte bråka med mamma tog jag på mig den. Sen fick jag
sätta mig. Jag satte mig ner brevid en annan tjej som verkade jättesnäll.
Det kom att visa sig senare att jag hade rätt. Hon och jag hade samma
konstiga humor och vi kunde stå ut med varandras intressen. Vi blev
kompisar. Inte så jättebra kompisar från början, men med åren växte vår
vänskap och idag är vi som bästa vänner. Vist tycker vi olika om saker och
ting och det välldigt ofta men det finns alltid något där som gör att vi
alltid hittar tillbaka till varandra.
När jag hade bytt skola så förendrades mitt liv. Jag slutade tänka på
Henny och alla funderingar om det. Jag tänkte inte på henne på tre år.
Efter tre år så ringde hon till mig. Hon ville höra hur det var. Vi
hade mycket att prata om och vi pratade i nästan två timmar. Vi bestämmde
att vi skulle träffas till helgen.
Det gjorde vi också.
Men det var inte som vanligt. Alla tankar kom tillbaka när jag såg
henne stå där vid stationen och vänta på mig.
För Henny verkade det som om jag bara hade varit på en lång semester.
Hon berättade om allting som hade hänt och vad alla gammla klasskompisar
gjorde idag. Vilka som var ihop med vilka o.s.v. Men för mig kändes det som
om jag satt och lyssnade på en främling. Alla namn och olika berättelser
blev som ett ända surr i huvudet. Idag kommer jag inte ihåg någonting ifrån
vad hon sa.
Det var den enda gången som vi träffades efter att jag bytt skola. Henny
ringde och frågade efter mig ett par gånger men jag ringde aldrig tillbaka.
Jag ville inte bryta med gammla. Det kändes som om jag på nåt sätt fick ge
igen. Hon fick känna på hur det var att bli ignorerad av någon man gillade.
Som var ens bästa kompis.
Kanske var det ändå det bästa som hände, att vi inte tog upp
kontakten igen. Jag skulle nog aldrig kunna glöma och förlåta det som hade
hänt. Det hade satt så djupa spår i hjärtat, och jag hade det bra i min nya
skola. Jag hade ingen anledning till att ta upp kontakten igen.
Min nya kompis Nilla och jag hade det bra, och jag är glad för att
jag bytte skola och fick känna på ett nytt annorlunda liv.

Att byta skola/Att byta klass

I 6:an känndes det som om det fanns en länktan till nästa skolår, då man
äntligen skulle börja på högstadiet och i en ny klass.
Men det fanns ändå en oro att man inte skulle få med sig någon av sina
”bästisar” till den nya klassen. Men så en månad innan sommarlovet fick vi
reda på dom nya klasserna jag och 3 av mina bästa vänner hamnade i samma
klass.
Glädjen vart förståss stor och man blev mer förväntansfull än tidigare.
Ett par veckor innan terminens slut gjorde vi ett studiebesök. Den ganska
spännande med speciella klassrum enbart för vissa ämnen och en alldeles
egna datasal.
Sista veckan innan lovet fick vi träffa våran blivande klass.
ny sida
Till det mötet kom jag och en kompis lite sent så det var bara att sätta
sig ner och försöka vara tyst, på detta möte fick man inget direkt intryck
av den nya klassen. Nu äntligen var det dags att lämna mellanstadiet, men
först väntade ett långt och skönt sommarlov fullt med fritid, sol, värme
och allt vad det innebär. Så det hände att man i mellanåt glömmde bort vad
som väntade en
ny sida
men man hade det hela tiden i bakhuvet på något sätt.
Nu var det äntligen dags att börja. Första veckan hade vi uteaktiviteter
och lekar för att lära känna varandra. Vi vart indelade i grupper
tillsammans med 8:er och 9:er som vi skulle utföra olika uppgifter vi fick,
9:orna var inte alltid schysta mot oss 7:or dom ville kanske bara visa upp
sig på något sätt.
ny sida
Men vi överlevde den veckan och jag tyckte att det var ganska kul.
Efter ett par veckor kom man in i det nya systemet och det flöt på ganska
bra, trots allt jag är ju här idag..

/G+

ATT BYTA SKOLA
Det var början på hösten år 2003, jag var recis på väg till min nya skola.
Jag var jättenervösa och jag tankte hela tiden på vad mina nya
klasskompisar skulle tycka om mig. Om jag var ful eller om jag hade fel
frisyr. Ju mer jag tänkte på detta, ju mer nervös blev jag.
Egentligen så visst jag inte vad jag skulle vara nervös för. Därför jag
hade varit där på besök tidigare men då hade jag bara träffat min klass
föreståndare. Jag hade aldrig sett mina klasskamrater men bara därför blev
jag än mer nervös.
När jag väl kom fram till skolan och stod framför entren så fick jag
magknip och kände bara för att gå därifrån. Det var exakt samma känsla som
att börja 1an. Samma osäkerhet, man visste ju inte vad som väntade en. Man
kände sig väldigt löjlig trots allt var man ju 15 år och skulle börja 9an.

Jag tog mod till mig och öppnade dörren och när man klev in så hörde man
endast en massa glada tjut. Jag försökte att se en lärare men såg inga, så
jag stod kvar där vid entrén i säkert 10 minuter innan den läraren som jag
träffat innan gick förbi. Jag följde med henne till klass|rummet och innan
vi gick in så kände jag att alla bara stirrade på mig. Jag stirrade
tillbaks och undrade vad de tänkte på. Kanske jag har fel kläder, fel
frisyr eller så ser jag bara dum ut.

Alla dessa tankar tänker jag på när vi går in i klassrummet.
Jag sätter mig på en bänk längst fram och mina klassföreståndare
presen|terar mig. Jag känner hur jag rodnar under tiden minda klasskamrater
presen|terar sig. Just i denna stund så önskar jag att jag vore osynlig
eller att jag bara kunde gå upp i rök.
På rasten sen så får jag en massa kon|stiga frågor.
Nu förstår man till slut hur en utlänning måste känna sig i ett nytt land.
Efter rasten så börjar man bli lite tryggare och man känner att man har
fått lite battre sjalvförtroende.
När jag går hem sen så känns allting mycket bättre och jag tror mitt sista
år i grund skolan kommer att bli det roligaste i mitt liv. Även om man inte
kan namnern på alla och man inte känner lärarna så kommer det att gå bra.
Alla andra i min omgivning tyckte att jag gjorde fel men jag vet nu i efter-
hand att jag gjorde rätt val.

Att byta skola
Det är nervöst att byta skola. Jag vill inte byta. Man kommer att sakna
sina vänner. Man känner ingen i den nya klassen. Jag är alldelles ensam i
den nya och har ingen från den gamla klassen.

Till Karin säger Sofia att hon inte vill byta skola. För att jag vill vara
med någon som jag känner. Det kommer att gå bra. Du kommer att lära känna
dom i den nya klassen nästan direkt. Även om du inte lär känna dom så kan
vi alltid vara på rasterna och luncherna. Så du förstår att vi kommer
alltid att träffas. Även om det inte är på lektionerna. Ja, så kan man ju
göra. Du har ju rätt i att vi kommer att träffas på raster det tänkte jag
inte ens på. Men det är svårt att komma till en ny klass. Speciellt när man
inte känner någon. Jo, förvisso men du hade världens otur, för att du inte
fick en enda kompis från den gamle klassen, till den nya. Men se det från
den possetiva sidan. Du får ju nya kompisar om du börjar eller om dom
börjar att prata med dig. Du får säkert nya och roliga lärare, som vi inte
har haft nu under hela mellanstadiet. Ja, ja så blir det kanske men jag
kommer att sakna alla mina kompisar som jag har fått nu under alla dessa
sex år, som vi har känt varandra. Vi kommer alltid att vara vänner så länge
som vi lever. Ja det får vi hoppas om vi inte glide i från varandra. Men
det kommer vi inte att göra. Efter sommaren.
Jag vill inte, jag vill inte. Måste jag gå.
Hej ska du gå i 7a. Ja, det ska jag. Det ska jag med. Vad heter du? Jag
heter Klara och vad heter du? Jag heter Stella. Oh, vilket fint och
ovanligt namn. Ja, det är det. Jag vet inte var jag har fått det i från.
Men kan vi träffas efteråt och kanske göra nått tillsammans.
Jo, det kan vi kanske göra. Men jag kan se om du vill vara med mig och min
kompis. Ja, det kan jag för jag känner igen. Det gör knapp jag i heller.
Alltså ingen i denna klassen. Varför inte det. Kom du själv från din gamla
klass? Ja, det gjorde jag och det är inte roligt.
Nä, det kan jag tänka mig och kan förstå det. Kan du det trodde jag inte.
Jag trodde att du hade gått här innan. Nä det gjorde jag inte, jag flyttade
hit från Vaxholm. Oj, det var en väldigt lång bit här i från. Ja, tvärs
över hela landet. Det kan inte ha varit kul.
Saknar du inte dina gamla kompisar? Nä, för att jag hade inga. Det var
därför vi flyttade, där i från. För att jag kanske skulle få det. Det var
tur att jag kom till denna klassen. Så att jag fick träffa dig. Ja, det var
tur. För då fick jag också fler kompisar för vissa av dom jag har/hade fick
mig bara att känna sig utanför. Det gjorde alla utom en av dom. Det är hon
som vi ska träffa snart. Ja, ja det är ju bra. Hoppas bara att hon inte
kommer att känna dig utanför nu. När hon också får nya vänner. Det hoppas
jag inte att hon gör. I sådanafall har jag bara dig. Då får vi skaffa fler
schyssta kompisar.

Klara tyckte att det var bättre att byta skola för att hon fick bättre
kompisar som Stella. Hon hoppas också att dom inte ska lämna henne utanför
som hennes gamla ”kompisar” hade gjort. Men hon kom underfull med att hon
inte saknade sina vänner så mycket som hon trodde att hon skulle göra.

Att byta skola

– Hahaha… Kolla in tjejen där borta, hon med tandställningen och dom
stora fula glas-|ögonen.
– Hahaha… Ja, herre Gud hur kan man ens visa sig sådär. Det är ju pinsamt
sa som hon ser ut.
– Hahaha…..
– Riiing… Katrin rycker till, det var bara en dröm. Tack och lov tänker
hon. Sakta går hon mot toaletten. Hon känner att allt vänder sig i magen på
henne. Detta är första dag-|en på ett nytt helvete tänker hon. Idag ska
Katrin börja på en ny skola, 4:e gång-|en detta året. Det är en mardröm för
henne, hon har aldrig haft en endaste kompis, aldrig haft en pojkvän ens,
och detta är ändå hennes 9:e år i skolan. Katrin går in i köket för att äta
lite.
ny sida
Där står ju mamma och stryker, medans pappa gör frukost.
– Ska inte ni va på jobbet nu? frågar Katrin.
– Nä, men lilla gumman. Det är din första dag på den här skolan. Det är
klart att vi är hemma då och hjälper dig med allt, säger pappa.
– Ska vi följa med dig? frågar mamma.
Katrin vill igentligen att dom ska följa med, men vill inte att eleverna på
den nya skolan ska få ännu en chans att mobba henne.
– Nä, tack ändå, säger Katrin.
Nu är klockan 7.30, skolan börjar om 45min. Katrin springer upp och tar på
sig kläderna hon lagt fram dagen innan. Hon hade tänkt att ha sin egen stil
för en gång skull. Ett par stentvätt-|ade jeans med en rosa tröja till, som
text på den står det Eminem, hennes idol.
Nu är klockan 07.58, och pappa kallar på henne. Katrin springer nervöst ner
för trappan. Nu var det dags, det finns ingen återvändo för henne nu.
Dom går ut i bilen. Mamma står i fönstret och vinkar. Det är ganska varmt
idag och nästan ingen vind.
Fem över åtta är dom på skolan. Pappa önskar henne lycka till och ger henne
en stor kram.
Pappa kör iväg, och nu står hon själv som vanligt. Hon går in på skolans
område. Det är en mycket fin skola, den är glad på nåt sätt. Det är inte så
svårt att hitta dit hon ska för det skulle ligga precis vid basketplanen.
Katrin går en liten bit till, och då kommer hon till basketplanen. Där var
det massor med söta pojkar som spelade. Då kom det plötsligt en boll mot
henne. Hon fångar den, men ångrar sig snabbt efteråt. Killarna går mot
henne. Katrin är rädd att dom ska säga något dumt eller kanske slå henne,
men nä, inget sånt. Dom kommer bara fram helt normalt. Då frågar en jätte
söt kille om hon vill vara med.
Vill vara med?! , tänker hon. Hennes hjärta slår och slår.
– Klart ja vill vara med, säger hon lite nervöst.
– Wohoo… skriker alla killar. En brud som spelar.
Katrin känner en värme strömma igenom henne. Hon har nog aldrig varit så
här glad. Detta här känns rätt, nu har jag funnit min plats.
Under dom få minuter hon spelade kändes det som en hel evighet av lycka och
hon lärde känna alla. Alla ville veta allt om henne. Efter skolan följde
t.o.m den söta pojken med henne hem. Detta var den bästa dagen i hennes
liv.

Att byta skola/klass
Att byta skola respective klass är Väldigt jobbigt ibörjan.
En del känner man en del inte.
Man blir nervös.
Visst det är ju positivt att få nya kompisar, men man lämnar de gamla.
När jag slutade sexan för att börja sjuan, så splittrades hela klassen. På
sommarlovets första månad var okej, men när hösten närmade sig blev man
allt mer nervös, visst några från sexan skulle börja i samma klass men
ändå.
Tillslut kom den där fruktade höst dagen i augusti.
När man steg upp den där dagen kände man sig illamående och liten, men man
tänkte ändå att de skulle säkert inte vara så farligt, som att börja en
vanlig skoldag.
När man började gå till skolan kände man att för varje steg man gick, så
blev man mer nervös, och helt plötsligt stod man där utanför en av
ytterdörrarna. Elever från olika skolor stod och pratade.
Själv stod jag och såg upp på den skolan jag skulle gå på. Jag minns att
jag tänkte: här inne kommer jag att gå vilse.
Tillslut kom lärarna och föste in oss i ett klassrum.
Lärarna presenterade sig och bad oss berätta lite om oss själva. Det gjorde
allihop.
Nervösiteten försvann tillslut, jag lärde mig känna alla mer och mer.
Så nu går jag här i 9:an med samma personer.
Men sorglig nog kommer vi splittras igen.
Alla börjar på sina skolor och olika linjer.
Visst denna klass kan vara jobbig men jag kommer att sakna dem allihop.
När 9:an är slut börjar väl nervösiteten igen, att genom gå samma känsla
som i sjuan. Fast egentligen ska man inte var nervös, allt kommer säkert gå
bra i alla fall.
Men det är ändå så många tankar kring allt.
Vad kommer att hända???
Varför måste vi sluta nu??
Men nu för tiden vet jag att allt kommer att gå bra.
SLUT

Att byta skola/Att byta klass
Ja ha! Nu sitter jag här i min skolbänk och tänker tillbaka på alle de 10
åren i skolan. Tänk vad mycket det är som har hänt!
Allt sammans började när jag var sex år gammal. Mamma och jag promenerade i
rask takt, hand i hand tillsammans till skolan, lite sena som vanligt! Jag
var glad och sprallig, jag tyckte att det skulle bli kul att börja skolan.
det var pirrigt, jag hade fullt av fjärilar i magen. När vi kom in i
klassrummet satt det en massa barn med sina föräldrar. Vi gick och satte
oss vid ett runt bord i mitten av klassrummet. Alla tittade nyfiket på
varandra medans fröken stod framme vid den gröna tavlan och pratade.
Eleven markerar ny rad både med ny rad och indrag Efter den första
dagen i skolan var jag både trött och glad, jag låg hela kvällen och tänkte
på alla nya ansikten jag sett. Det hade helt enkelt varit en lyckad dag.
Dagarna gick snabbt och jag fick en massa kompisar och trivdes som en
kung.
Året då jag skulle fylla sju kan man väl egentligen säga att skolan började
på lite mer allvar. Jag och min bästa vän Stina var alltid tillsammans, vi
gjorde allt ihop. Vi var ungefär lika bra i skolan, spelade fotboll
tillsammans, ja! Vi var värkligen bästa vänner.
Åren gick och vi skulle börja trean. Jag plingade på Stinas dörr den
morgonen, Stina satt med ytterkläderna på i trappan och väntade på mig. Vi
gick tillsammans till skolan, det brukade vi alltid göra. I skolan hade
ingenting förändrats alla såg typ ut som förut tyckte jag. När jag kom hem
fram på eftermiddagen känndes det som om något var fel. Mamma och pappa var
så underliga. Senare på kvälle berättade de att vi skulle flytta till
Göteborg. Pappa hade fått ett jobb där. Jag blev helt shockad jag skulle få
byta skola och alla mina kompisar och Stina, min allra bästa vän vad skulle
jag säga till Stina! Jag grät den kvällen, tårarna rann ner från mina
kinder. Allt skulle ju bli så anorlunda.
Efter en månad hade jag varit på besök i min nya klass. Den var väl rätt
ok. Men absolut inte lika bra som min gamla. Mamma sa alltid att allt
skulle ordna sig med jag visste inerst inne hur det skulle bli.
Efter en veckas tid i den nya klassen hade jag kommit in rätt bra! Jag
pratade med de flesta. Fast skolan tyckte jag inte längre var lika kul. Att
gå i min förra klass var roligt där hade jag Stina. Det var hon som jag
saknade mest. Någon ting var det som gick snett, jag kom efter i skolan och
allt blev bara tråkigare och tråkigare. Stina och skrev ofta brev till
varandra, hon skrev alltid att allt var så bra och att allt var roligt. Jag
var värkligen ledsen, ingenting var roligt längre. Mamma och pappa trivder
jättebra. Och det verkade som om de inte alls brydde sig om mig. Det kändes
som om allt var värderlöst. En dag fick jag ett brev av Stina, jag blev
glad. Vi hade inte pratats vid på ett tag så jag var nyfiken på vad som
stod i brevet Jag öppnade brevet och det stod såhär:

Hej min vän!
Hur är det med dig egentligen? Har allt ordnat sig nu? Med skolan och så
tänker jag på? Här är iallafall allt toppen, skolan går bra faktiskt, och
livet förövrigt är helt ok. Har nyss träffat Christoffer (Min pojkvän) Han
är det bästa som finns, du skulle bara träffa han. På fredag ska jag på
klassfest, det ska bli jätte kul, och klassen undrar om du inte kan komma
hit och hälsa på. Du får gärna komma på festen om du vill, det skulle vara
så himla kul, har ju inte träffat dig på så himla länge. Aja men du får ha
det så bra. Och lova att du hör av dig!

MVH Stina

När jag hade läst färdigt hade jag tårar i ögonen. Jag var glad för hennes
skull och jag tänkte på det där med festen, kunde i och för sig vara ganska
så kul. Jag pratade med mamma och pappa och dom tyckte definitivt att jag
skulle åka till henne. Helgen kom och jag hade pakat en stor väska, orkade
knappt bära den själv så mycket hade jag med mig, mamma frågade om jag
skulle vara borta i ett helt år, vi började små skratta båda två. För ett
ögonblick var allt så bra. Jag skulle få träffa Stina igen. Jag satt och
tänkte i bilen dit hur viktigt det egentligen är med vänner. Jag undrade
hur mitt liv skulle se ut om jag hade bott kvar i stan och gått kvar i
samma klass, jag var säker på att allt skulle vara mycket bättre. Det var
inte alls långt kvar tills vi var framme, jag var jätte nervör och hade
fullt av fjärilar i magen. Tillslut var vi framme och Stina stod utanför
huset i ett par mörka jeans och en svart bomulls tröja. Hon såg glad ut,
lika glad som jag var. Jag gick ur bilen och hon kom fram till mig och gav
mig en stor kram. Det var precis som om vi bara hade varit ifrån varandra i
ett par dagar. Mamma åkte iväg och vi gick in i huset. Det var ingen mer
hemma, henns föräldrar jobbade än, de skulle inte komma hem förän vid sju.
Vi gick in på hennes röda fina rum, det var nygjort. Jättefint! Vi satt i
sängen och bara pratade och pratade, vi hade så mycket att prata om. Jag
skratta så att jag tjöt. Så här roligt hade jag inte haft på länge. Hon
undrade hur jag hade det på min skola, och jag berättade för henne hur allt
låg till. Hon kramade mig och sa att allt snart skulle ordna sig. Det var
hon säker på sa hon. På kvällen träffade jag alla mina gammla
klasskompisar. Ingen var sig lik. Jag hade så roligt den kvällen så jag
hade nästan ont i magen när jag skulle sova. Efter den helgen kändes allt
så himla bra igen. Efter att ha berättat allt för mamma i bilen hem var jag
så trött så jag somnade med en gång när jag kom hem.
Ett halvår efter så tyckte fröken i skolan att jag hade blivit mycket
bättre i skolan hon sa alltid: Du kan om du bara vill. Och jag hade bestämt
mig för att kämpa på med skolan. Jag pratade med Stina var enda dag i
telefon. Minns i en halvtimma, mamma var inte allt för glad när
telefon|räkningen kom. Men på nått sätt kändes allting mycket bättre nu.
Snart skulle jag sluta sexan och det skulle bli sommarlov, jag skulle resa
till Stina och vi skulle bo tillsammans en hel sommar. Den sommaren var den
bästa sommaren någonsin, den kommer jag aldrig att glömma.
Ja, nu sitter jag här och det är inte alls långt kvar tills jag slutar
nian. Det går bra i skolan eller ja, relativt bra i alla fall. Jag kämpar
på så gott jag kan. Snart är det med andra ord dags att byta klass igen,
jag kommer att sakna min klass som jag har haft här, den har varit
underbar. Men det ska bli kul att börja på holmen, jag har en massa
kompisar här nu och telefonräkningen blir bara dyrare och dyrare. Stina och
jag pratar var enda kväll. Det är tur att jag har haft henne. Hon är det
bästa som har hänt mig. Utan henne hade jag nog inte klarat det här.