Uppsatsämne: Att byta skola

Att byta skola/Att byta klass.
När jag gick i 7:an så bytte jag skola. Min mamma fick ett jobb i Älmö på
en firma och vi var tvugna att följa med henne hon ville inte bo där själv.
Jag tyckte att det skulle bli spännande och flytta men också väldigt
tråkigt. Jag saknade alla mina kompisar. Men jag tyckte det skulle bli kul
att komma till en ny skola med, och träffa nya kompisar och få nya lärare
men det skulle också kännas otryggt och kvävande. Jag visste ju inte vad
jag skulle komma i för klass hur dem var om jag kan känna mig trygg eller
inte. Det kankse kräver att jag ska kunnaså mycket som jag kanske inte alls
kan så mycket av.
Så tänkte jag hela tiden.
Men jag hoppades på att jag kom till en fin och bra skola.
En dag åkte jag och min mamma och mina syskon och kolla på den där skolan
jag skulle gå i.
Jag tyckte den var jättefin men såg samtidigt lite skrämmande ut. Den var
så lång och så hög, den var jättestor.
Jag och mina syskon gick in i skolan, den var så ren och fräch på något
sett och klassrummen var jättestora och så fint och kände direkt att här
vill jag gå, här kommer jag att trivas. Sen när min mamma kom så sa jag att
jag kommer nog trivas jätte bra här det var så fint och så rent och frächt.

Så jag kände att jag kommer att trivas och mycket riktigt så gjorde jag
det.
Dagen har kommit jag ska börja den nya skolan.
Jag har nog aldrig varit så nervös som jag var den dagen.
Jag gick fram till läraren och han pressenterade mig och visade var jag
skulle sitta.
Alla var så snälla mot mig och frågade var jag kom ifrån och vad jag hade
för intressen och vad jag gillade och massa sånt.
Alla var så snälla mot mig på rasten jag kände mig trygg och välkommen och
alla brydde sig om mig.
Så efter jag började den nya skolan så va allt mycket bättre och jag
träffade jättesnälla och många kompisar.
Och jag shopade alltid med dem och hittade alltid på någonting med dem och
allt blev mycket lättare i den nya skolan och i Älmö kunde man hitta på mer
saker att göra och i skolan så kunde man sitta vid cafeterian eller vid en
dator eller sitta i ett rum och titta på tv och lyssna på musik och bara
sitta och snacka. Så jag trivdes då mycket bättre och lektionerna var
mycket lättare matten som jag hade svårt för var mycket lättare och jag
förstod mer, det var en bättre lärare och kunde lära ut mer och man behövde
inte bara sitt och jobba i boken man fick leka olika matte lekar och göra
massa roliga problemblad och massa sådant.
Så jag fick det mycket lättare och jag hade det jättebra med nya kompisar.

Slut!

på några ställen har eleven flikat in text i efterhand mha av pilar och
understrykningar, denna text visas kursiverad

Jag lovar!

– Annie, du måste skynda dig. Annars kommer du för sent.
– Ja, jag måste bara sminka mig först. Vi börjar inte förrän om 20 minuter
och du skjusar mig ju.
– Nej, jag hinner inte det. Jag ska på en konferens nu vid 9 och åker nu,
– Men vad fan, då kommer jag försent idag igen och det är ditt fel, för du
sa att du skulle skjusa mig.

Annie hör att Elina slår igen dörren med en smäll, efter ytterligare 3
minuter hör hon att bilen startar och kör iväg.

När Annie väl kommer till skolan är hon 10 minuter försenad. Hon öppnar
hastigt dörren till kemisalen, alla tittar på henne, men hon säger inte ett
ljud. Hon går och sätter sig på sin plats längst ner i salen brevid sin
bästa kompis Hanna. Medans hon intensivt tuggar på ett tuggummi ser hon med
en nonchalant blick mot kemiläraren Rune, som med sina stora kemiglasögon
och en kritvit kemirock pustar till.
– Vad har du för bra ursäkt idag då, frågar han med en interesant blick
tillbaka.
– Jag hann inte med tunnelbanan vid halv så jag fick vänta i en kvart på
nästa. Du vet ju att tunnelbanorna här på södermalm har krånglat så det tog
längre tid än vanligt.

Dagen gick relativt bra, bortsett från att hon skällde ut två lärare och
blev utslängd från historialektionen. Sista timen hade de biologi som Annie
konstigt nog tycker om. Hon gillar att studera människokroppen och vill i
framtiden bli obduktionsläkare, men hon tror inte att hon kan bli det om
man ser på hennes betyg.

När det är 10 minuter kvar av lektionen knackar det på dörren.
Nanne reser sig hastigt upp ur stolen. Går med sina nätta ben och sin
vickande rumpa bort mot dörren och öppar mycket försiktigt. Alla eleverna
ser nu med nyfikna ögon mot dörren och får till sin förvåning se en
polisman stå vid andra sidan av tröskeln. Han viskar några ord till Nanne
som vänder om och går mot Annies bänk.
– Han vill prata med dig, viskar hon tyst.
Annie går ut till polismannen som informerar om att han heter Ernst
Torkelsson och frågar vad det är han vill. Han ber Annie att följa med
honom men Annie vill veta nu vad det gäller.
– Det gäller din mamma, svarar han med nedstämd röst.
Annie spärrar upp ögonen och frågar vad det är som har hänt. Ernst berättar
att hon har varit med i en bilolycka och totalfrontkrockat med en annan
bil.
– Hur är det med henne, frågar Annie som är på väg att börja gråta.
Ernst ser sorgset på Annie, jag beklagar, svarar han.
Annie ger upp ett skrik som ekar i hela korridoren och hon ser hur dörrar
öppnas lite var stanns.
– Följ med mig, bedjar Ernst när hon har lugnat sig och Annie följer med
utan att säga ett ord.

Begravningen skulle hållas en vecka efter olyckan och direkt efter skulle
Annie följa med sin pappa till skåne och bo där under en obestämd tid.
Annie var inte positiv till beslutet men går med på det ändå. Annies mamma
och pappa skildes när hon var 5år, så hon har inte så stort minne av
honom.
I bilen hem från begravningen var det knäpptyst mellan Annie och hennes
pappa. När de har åkt i 5 timmar var de äntligen framme. När Annie kliver
ur bilen ser hon huset, ett litet rött hus med vita knutar och en liten
veranda.

gör en gest med handen mot rummet. Det är ett litet rum på mindre än 4 m2.
Rummets ena vägg har ett stort fönster där man kan skymta en liten sjö en
bit bort. Nedanför fönstret står ett kalt träfärgat skrivbord. I ett av
rummets hörn står det en säng som är så snyggt bäddad att man kan tro att
det var på ett hotell. Vid en av väggarna står det en byrå med samma färg
som skrivbordet men som har varit med lite längre. Brevid byrån fanns det
som Annie mest gillade med rummet, en stor spegel som tog upp minst halva
väggen.
– Det är ganska enkelt men jag har gjort så gott jag kunnat.
– Det är jätte mysigt, jag ska försöka att inte vara så pesimistisk, svarar
Annie med ett leende mot sin far.

Första dagen på nya skolan

Skynda dig nu så att du inte kommer för sent nu första dagen, ropar Johan
en trappa ner.
– Nej då, jag kommer nu.
När hon kommer till skolan är det helt dött på skolgården, Annie inser att
hon har kommit för sent. Hon går till expeditionen och förklarar vem hon är
och en liten tjock dam med små runda glasögon visar henne vägen till
klassrummet. Hon knackar på och går in med Annie en meter bakom sig. Alla
elever kollar upp på Annie. Den vänliga tanten går sin väg och lämnar Annie
där framme vid katedern. Mannen vid katedern reser sig upp och berättar för
eleverna att de skulle få en ny tjej till klassen. Viskandet som började
när Annie klev in har nu lugnat sig och Annie får förklara vad hon heter,
var hon kommer i från och vad hon har för intressen. Hon berättar snabbt
att hon heter Annie Stenquist och kommer från Göteborg och därefter blev
det pinsamt tyst. Magistern ber Annie att gå och sätta sig längst bak
brevid en kille som var den snyggaste i klassen som Annie hann se.
Lektionen fortsatte som vanligt och så även de övriga. Annie fick sitta
brevid Jens på tre lektioner så de lärde känna varandra ganska snart. Efter
skolan kommer det fram en tjej till Annie som verkar vara väldigt ordet
till höger kan möjligtvis vara kaxig om man ser till sammanhanget, men det
ser mer ut som ett t än ett x. katig. Hon säger att hon heter Elin och är
den populäraste tjejen på skolan. Hon förklarar för Annie att hon inte får
bli vän med Jens och att Annie inte ens får prata med honom. Hon berättar
att Jens är hennes och att ingen bitch från Göteborg ska få ta honom. Annie
börjar genast käfta emot och helt oväntat ger hon Elin en örfil. Elin blir
förbannad och slår tillbaka samtidigt som Jens kommer ut från skolans
huvudentre.
– Vad fan håller du på med Elin, väser han.
– Vadå, det var hon som började.
– Äh, håll käften, skriker han tillbaka och rycker åt sig Annie och ber
henne att följa med.

Jens tar med sig henne bakom skolan för att prata. Annie får då reda på att
Jens inte är tillsammans med Elin och att hon bara är en uppkäftig tonåring
som tror att hon är störst, bäst och vackrast. När de stått där en
halvtimme går Annie hem.

Väl hemma möter hon Johan vid trappan, på väg att åka till affären.
– Hur har din första skoldag varit då? frågar Johan med ett brett leende.
– Som ett helvete, svarar Annie tillbaka.
– Så illa är det väl inte.
– Du anar inte hur det har varit.
– Jag förstår att det är jobbigt för dig att flytta från storstadslivet,
dina kompisar och allt annat du älskar och helt plötsligt flytta till
landet där närmsta granne bor 200 meter bort och där det är skog överallt,
men du måste försöka. Hanna ringde förresten för 10 minuter sedan och vill
att du ringer henne.

Annie blir direkt gladare, hon springer upp på sitt rum och rycker snabbt
åt sig telefonen
– Ja, det är Hanna.
– Hej det är Annie.
– Å, hej jag ringde förut och pratade med Johan. Han sa att allt var bra.
– Det är det verkligen inte! du ska bara veta vad som har hänt i skolan.
Det positiva är att jag har träffat världens gulligaste kille som heter
Jens, han var jätte snäll mot mig. Det finns även en tjej som jag hatar.
Hon heter Elin och tror att hon äger skolan inklusive Jens. Jag gav henne
en örfil och så fick jag en tillbaka och då kom Jens och tog med mig bakom
skolan, fatta så gullig han är.
– Det var ju en interesant skoldag, svarar Hanna Här har det inte hänt ett
skit, bara en helt vanlig skoldag, bortsätt från att bänken brevid mig stog
tom. Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Kan du inte komma tillbaka? du
kan få bo hos oss, det skulle bli jätte bra. Du förrästen, jag har blivit
tillsammans med Linus nu, vi blev tillsammans förra veckan på Johannas
fest.
– Vad kul, svarar Annie som gärna hade varit med på den festen. Har Anders
nämt mig?, frågar hon snabbt efter.
– Ja, faktiskt, han frågade vart du var och jag sa att du var i Lappland
hos din mormor och han gick på det.
ny sida
Va! det menar du inte svarar Annie med ett flin. Han verkar inte inse att
jag inte vill ha med honom att göra mer.
– Nej det verkar han inte fatta, svarar Hanna.
– Jag vill verkligen tillbaka till Göteborg, till dig, min skola och allt
annat. Det är minst fem mil till närmsta stad här. Jag hoppas att jag inte
blir långvarig här. Jag flyttar nog tillbaka när jag ska börja gymnasiet om
1 och ett halft år.
– Varför är det så långt dit, jag vill att du ska komma nu.
– Jag lovar Hanna, jag kommer tillbaka.

Skrivet av Marianne Johansson 9 D
03020

Att byta skola/att byta klass
– Jag heter Stackenborg och jag har bytt skola två gånger och det hade jag
tänkt att berätta en kort berättelse om. De gångerna som jag bytte skola
slutade alltid med att det var delvis positivt på sitt sätt, berättar Ola
för journalisten.

– Jag föddes i Stockholm men jag flyttade därifrån när jag var fyra år
gammal så det har jag inga vidare minnen av och då gick jag ju dessutom
inte i skolan. Från det att jag var fyra och till det att jag gick i ettan
bodde jag där jag bor nu, på Strömsnäs. Mycket av den tiden innan skolan
var jag hemma och självklart som de flesta andra barnen gick jag på dagis,
sa Ola till mig medans jag antecknade så fort jag kunde. Jag heter Sven-
Bertil, jag vet, mitt namn är pinsamt men jag är väl själv något av en
nörd, för en nörd kännetecknas väl av sådana som jag, lite halvmullig,
stora tjocka glasögon och aldrig har jag några nya kläder. Gör man en
novell om Ola’s liv och skriver in den i skoltidningen då måste man väl
vara lite nördig. Jag önskar att jag kunde göra sådant som alla andra
killar i klassen kan som t.ex. att spela fotboll eller innebandy. Nu är
inte jag skapad för det utan mitt liv är nog till för att gå med cykelhjälm
på huvudet och hela tiden vara rädd för att trilla och förblöda hela
huvudet.

Dagen efter intervjuen skrev Sven ner allt om Olas liv till en enda kort
novell och tryckte den senare i skoltidningen. Berättelsen löd på detta
viset och den blev högt uppskattad.
ny sida
Ola steg upp på morgonen och hade vaknat av att hans mamma väckt honom
ovanligt tidigt, han hade fortfarande inte fattat varför utan visste bara
att det var något om dagis som hans mamma pratat om så många gånger
tidigare men som han själv aldrig riktigt förstått var det var eller
innebar. Att det innebar att Ola skulle få nya kompisar i hans egen ålder
och att han skulle slippa leka med sin syster dagarna i ända, hade inte
gått upp för honom.

Det var en solig och varm dag i maj, Ola steg upp ur sin säng och åt sin
frukost. Hans mamma väntade på honom i bilen och han fick skynda sig att
äta klart och tillslut körde de iväg till dagiset. När Ola kom dit såg han
en massa barn springa omkring och leka runt ett stort rött hus och Olo
trodde att det var något fängelse för små barn som varit olydiga samtidigt
som hans mamma öppnade den gröna stålgrinden. Han höll hårt om hennes hand
medans de gick längs den lilla grusgången fram till dagiset.

Dörren till huset var stor och vit med små fina rutor mitt på, själva
dagiset var ett rött tvåvåningshus av trä och runtom den fanns en
finträdgård med fina äppelträd och päronträd samt fyra små picknickbord av
trä.

När Ola kom in i huset fanns det en pytteliten hall som var helt
fullproppad av skor och till vänster om hallen fanns ett litet rum som var
fullt med olika Playmo leksaker och olika sorters plastdinosaurier och till
höger fanns ett ganska stort rum där fullt av ungar sprang omkring och
lekte. Helt plötsligt kommer en stor tant fram och pratar med Olas mamma
Gunilla och tanten och Gunilla går in i det högra rummet medans Ola stannar
kvar i hallen.

Efter ett kort tag undrar Ola var hans mamma tagit vägen och han går själv
in i det högra rummet. När han kommer in ser han ett litet barn som sitter
och trycker sig mot väggen under ett bord och han går fram till barnet.

– Vill du vara med på kurragömma? frågar han Ola och så kommer ett annat
barn in mellan Ola och barnet och skriker något om att barnet under bordet
är taget och så springer båda två iväg.
– Vet du vad kurragömma är frågar barnet samtidigt som han springer fram
och tillbaka i rummet. Utan aning om vad det är svarar Ola att han
självklart vet vad det är och så springer han också med runt i rummet utan
att ha den blekaste aning om vad han gör för något.

Det var första gången Ola träffade sina första, bästa kompisar under
lågstadiet. De hette Kalle, David, Johan och Linus.

När Ola sedan blev äldre och det snart var dags att börja i skolan hade
Kalle och David, hans bästa kompisar, redan börjat där. Att byta dagis mot
lekis var något som Ola länge hade sett fram emot och han kom inte att
sakna sitt dagis.

Första dagen i lekis och Ola hade fått gå själv första dagen. Den dagen var
första gången han träffade nya kompisar, sina klasskamrater. Alla hade
tagit med sina föräldrar utom Ola. Ola tyckte personligen att han var
väldigt modig och tuff som inte behövt sin mamma med sig på förstadagen i
skolan. Alla barnen satte sig i en ring med föräldrarna sittandes i
bakgrunden efter det att vi alla fått hälsa på våra nya lekislärare.

Lekislärarna berättade om vad de skulle hålla på med och försöka lära sig
under de kommande läsåren. När de tog upp räkning och matematik var det en
liten unge mittemot Ola i ringen som sträckte sig upp och frågade vad det
var och lärarna förklarade för honom att det var när man skrev olika
siffror och liknande och sen försökte räkna ihop vad det blev sammanlagt
och den lilla ungen slängde sig efter sin nya gröna skolväska och letade
fram en jättelinjal som han började vifta med och var oerhört stolt över
att han visste att man kunde rita ettor med hjälp av den. Barnet fick Ola
reda på senare att han hette Jimmy.

Två år senare…
Ola satt vid sin mattebok och försökte på bästa sätt förstå hur man över
huvud taget fick det att gå ihop. Att två streck med ett kort emellan sedan
två minusstreck över varandra och att det sedan skulle bli en tvåa, det
förstod helt enkelt inte Ola visserligen var det kanske inte så lätta tal
som han hängde upp sig på men matten gick verkligen inte bra, alla låg före
Ola i matten. Han hade rasten innan varit i halvt som halvt bråk med hans
kompis Kalle och han hade sagt att det skulle bli kul när han skulle flytta
ifrån den lilla byn Ekne även fast han innerst inne inte tyckte det.
Kvällen innan hade hans mamma och pappa berättat det för honom att de
skulle flytta till Sälen och bo där i ett och ett halvt år. I början hade
Ola stormtjutigt, han ville inte flytta ifrån sitt rum, sina kompisar och
hela bygden men det fanns ingenting att göra. Ett och ett halvt år kändes
som en evighet. Skulle han vara tvingad att bo någonstans där det bara
snöade och inte fanns en enda människa att prata med. Alla hans kompisar
han hade i Ekne skulle han inte mera få se kändes det som.

När det väl kom till kritan och när Otto hans familj skulle flytta var det
jullov. Det snöade ute och det var lördag. Allting var packat och bilen var
helt fullproppad av olika grejer. De var sex stycken personer i bilen; Ola,
hans syster Hanna, hans bror Viktor, Pappa Valter, mamman Jessica och
familjens barnflicka som hette Elin. Möbler och sådant hade skickats upp
med flyttbilen innan. Vid tolvtiden på dagen bar det iväg till Sälen och
Ola sade hej då för sig självt till klassen, kompisarna och hemmet
samtidigt som de åkte ut ur Ekne.

Den bilresan var nog den längsta tid som Ola någonsin suttit i bil. Först
åkte de upp till Stockholm för att säga hejdå till Olas mormor och morfar
för nu var de betydligt längre för dem att åka och hälsa på.
Sammanlagt att bara åka bil tog det lite mer än nio timmar att åka till
Sälen och inte nog med att de var sex personer och en massa packning så var
dessutom familjens hund Abba med.

De kom dit vid elva på kvällen och för första gången såg Ola sitt blivande
hus som han skulle bo i de kommande ett och ett halvt åren. Ola, Hanna och
Viktor var dödströtta då så det första som de gjorde i huset var att gå och
lägga sig. Eftersom huset var totalt omöblerat och bara Olas pappa bott i
huset ett par veckor sammanlagt så fick alla tre sova på madrasser på
golvet medans mamman, pappan och Elin började skruva ihop möblerna.

Första dagen i Sälens skola kom han in i ett stort klassrum där alla satt
och väntade vid sina bänkar och Ola fick gå fram framför klassen och
presentera sig osv. Det var den dagen Ola fick träffa alla sina nya
klasskamrater och han kände genast på sig att åren i Sälen inte skulle bli
så dåliga som han hade trott hemma i Stavsnäs och i den punkten hade han
rätt. Åren i Sälen var de bästa åren i hans liv. Han fick en hel del nya
kompisar och det hände alltid någonting i Sälen och om det inte fanns något
att göra så ringde han alltid en kompis så stack de och åkte skidor i
backarna som bara var ett hundratal meter ifrån. Varje helg var det
slalomtävlingar och i veckorna efter skolan fanns det alltid någon
aktivitet man kunde göra, allt från att klättra isklättring i något fruset
vattenfall till att åka längdskidor över Sälenberget.

Den förändringen som kom att bli den tråkigaste var när Ola var tvingad att
lämna Sälen och det intensiva friluftslivet och de ständiga aktiviteterna
till att åka tillbaka till Ekne där det aldrig hände något men att äntligen
få träffa sina gamla kompisar igen.

Dagen då Ola flyttade tillbaka till Ekne var en sommardag, hela huset var
tomt och Ola hade precis avslutat en fotbollsskola som tv 4 höll i på
Sälens fotbollsplan. Det var sista gången Ola såg sina kompisar och när han
sade hejdå till dem uppfattade de inte riktigt att han skulle flytta hem,
utan bara att han skulle åka till sitt hus.

När Ola kom tillbaka till Ekne träffade han alla sina kompisar där och hade
väldigt kul där med men Sälen var ändå det roligaste. Det som han innan
hade trott skulle vara det tråkigaste och sorgligaste delen av sitt liv har
nu passerat som den absolut roligaste delen av hans liv. Han hade lärt sig
en hel del i Sälen, där var det mesta bättre, han hade lärt sig matte och
skolan mycket bättre än vad han hade lärt sig i Ekne, han kunde nu åka
slalom- och längdskidor hundratals gånger bättre än vad han någonsin kunnat
innan.

Men detta var inte det ända skolbytet i Olas liv men det sista skolbytet
var inte hälften så mycket förändrande, det var skolbytet mellan sexan och
sjuan då Ola skulle gå från den pyttelilla skolan i Ekne till den mycket
större skolan i Nederum, kändes det som då…

I Nederum fick han också där nya kompisar men de gamla kompisarna han haft
innan skulle han inte glömma bort, kompisarna från dagis som nu går på
samma skola, klasskamraterna i Ekne och alla hans kompisar i Sälen, ingen
av dem försvann och han fortsatte hålla kontakten med de i Sälen.

Han delades i Nederum i en helt ny klass med delvis människor som han
aldrig hade sett förut och delvis människor som till och med gått i samma
klass som honom i Ekne. Det bästa med bytet till Nederum var att äntligen
få slippa den lilla pytteskolan i Ekne.

Alla dessa skolbyten tycker Ola har varit väldigt lärorika, speciellt det
till Sälen och han lärde sig oerhört mycket av att komma till helt nya
klasser, han fick chansen att öva sin sociala förmåga och skaffa nya
kompisar och fritidsliv etc.. I alla byten och ställen där man kommer till
en helt ny klass eller bekantskapskrets gällde det att visa vem han
verkligen var och att han verkligen var sig själv. Om Ola bara hade gått i
en skola i sitt liv hade han definitivt inte varit samma personlighet som
han är idag.

Nu är det också snart dags att göra ännu ett byte till gymnasiet vilket
även det kommer att innebära en stor förändring i ens liv om inte större än
de skolbyten som Ola har gjort, men huvudsaken är ändå att man alltid trivs
med de människor man umgås med.

Så slutar berättelsen om Olas olika skolbyten. Sven-Bertil gick till slut
media linjen och blev en mycket känd journalist och författare. Hans
ärftliga blödarsjuka avvecklades helt plötsligt och han lärde sig spela
fotboll. Ola gick naturvetenskaps linjen i Stockholm där han fick en hel
del nya kompisar och livs-|erfarenheter.

SLUT

AV: Ola Stackenborg 9 B

Bytet!
Men jag vill inte flytta, utbrast jag.
Nej men nu blir det så. I början av sommarlovet ska vi flytta till vårt nya
hem, sade pappa bestämt.
– Ni tänker ju bara på er själva! skrek jag och klampade uppför trappan.
Jag rusade in på mitt rum och slängde igen dörren med ett fruktansvärt
brak, så högt att det måste hörts i hela stan.
Jag slängde mig på sängen och grät av både ilska och besvikelse. Nu när jag
hade hoppats på att vi skulle bo kvar här så bestämmer de sig för att
flytta. Flera gånger hade vi flyttat när jag gick i lågstadiet. Då hade det
inte varit så märkvärdigt. Då tyckte jag mest att det var spännande och jag
lärde ändå aldrig känna någon ordentligt. Nu är det annorluna. Nu har jag
ju gått i samma klass i snart fyra år. Jag har ju inte redigt någon bästa
kompis här heller men jag umgås med flera i klassen och känner de flesta
mer eller mindre.
Besvikelsen sköljer över mig. Varför kunde jag inte ha normala föräldrar,
med normala arbeten som inte var tvugna att flytta hela tiden.
Det ingick i deras jobb, det där med flyttningen. Den här gången hade de
dock haft tur och fick vara kvar här men nu behövdes de tydligen på något
annat ställe. Jag skulle vilja ha lika snälla föräldrar som Ida har. De
skulle aldrig få för sig om att flytta utan att hon skulle vilja det. De är
helt vanliga föräldrar med helt vanliga jobb och dessutom är de hur snälla
som helst. Usch vad livet är orättvist.
Dagarna gick fort, alltför fort. Efter en titt på nya skolan och det nya
hemmet så var jag inte redigt lika sur som förut. Bara nästan.
Fast det är ganska stor skillnad på både skolan och huset. Den nya skolan
är liten och trivsam om man jämför med skolan i stan som är så stor att man
knapp visste hälften av dem som gick i samma årskurs ens.
I den nya skolan är högstadiet uppe på en kulle och det är ungefär tre små
klasser i varje årskurs. Låg och mellanstadiet ligger en bit bort, tack och
lov.
En stor förändring är också att jag måste åka skolskjuts varje dag till
skolan.
Vårt blivande hus ligger mitt ute i ödemarken, tycker jag. Det är en liten
gård med ett mysigt rött hus och en liten stuga där mamma och pappa ska
arbeta när de ska göra det hemma.
Femtio meter från boningshuset ligger ett litet stall med fem nyrenoverade
boxar och runt oss finns lite betesmark. Inte för att jag förstås vad vi
ska med det till. Jag har visserligen ridit i några år men jag vill inte ha
något djur alls eftersom i flyttar så mycket.
Hela gården omringas av skog och en liten bit av en sjö. Sjön är ganska
liten men mysig och han en fin sandbotten och en liten gullig flotte.
Allt detta märkte jag bara efter en titt och jag börjar nästan längta efter
att få flytta. Men bara nästan.
För det kommer bli stor skillnad att byta från en stor skola till en liten
och från en liten lägenhet mitt i stan till en mysig gård ute på landet.

Dagarna förflöt och blev till veckor. Skolavslutningen blev en sorg men
samtidigt glädjedag. Ida och jag hade blivit ännu bättre komåisar nu och
när jag var redo att åka iväg stod vi och kramade om varandra jättelänge,
storgråtandes båda två. Ingen av oss ville släppa men till slut var vi
tvugna att åka. Vi lovade varandra att ringa och skriva brev. Snart var jag
på väg till ett nytt ställe, till ett nytt liv.

Sommarlovets dagar sniglade sig framåt. Det finns inte så mycket att göra
på landet. Ida kom och bodde hos mig några veckor och vi hade jättekul men
sedan var hon tvungen att åka hem för hennes familj skulle åka utomlands.
Typiskt, tänkte jag avundsjukt. Ibland åkte jag till ridskolan och hjälpte
till där. Som tack fick jag rida lite. De flesta hästarna var på bete men
några var kvar, det var de som skulle gå med på ridläger.
I mitten av sommaren, på min födelsedag, väntade en överraskning. I en korg
i vardagsrummet låg fyra små kattungar. Mamma och pappa tyckte att jag i
alla fall skulle få något att göra nu när jag inte kände någon. Alla katter
var i olika färger, en vit med några svarta fläckar, en helt svart, en grå
och en beigeaktig.
Alla var honor.
Resten av dagarna på sommarlovet gjorde jag väl inte något speciellt.
Det var ungefär samma saker varje dag. Jag badade, solade, läste, lekte med
katterna och ibland gick jag till det lilla samhället och köpte glass eller
godis eller bara var där.
Allt verkade helt öde. Ibland kunde man se en och annan person och på
badplatsen var det fullt av folk. Men där vågade jag inte bada eftersom jag
inte kände någon.
Annars verkade det som att många var på semester.

De sista dagarna på sommarlovet gick fort, alldeles för fort. Skolstarten
var alldeles för nära nu.
En dag är det bara kvar. Usch vad nervös jag är. Eller, det har jag varit
hela sommaren men jag har förträngt det så mycket som möjligt. Nu när det
bara är en dag kvar så kan jag inte hålla nervositeten borta längre.
Det pirrar något fruktansvärt i magen.
Jag som har svårt att få kompisar också.
Det känns ännu värre.

Trots nervositeten sov jag förvånandsvärt bra under natten. Först hade jag
svårt att somna men när jag väl somnat så sov jag tugnt.
Mamma väckte mig nästa morgon.
För ovanlighetens skull var både hon och pappa hemma och vi satt och åt
frukost tillsammans alla tre.
– Hur känns det, är du mycket nervös? frågade mamma och strök mig över
kinden.
– Nja, lite grann, sade jag och tog bort hennes hand.
– Bussen kommer ute vid vägen halv nio. Du är nästan först att kliva på så
det sitter bara ett par personer där innan dig, sade pappa.
– Okej, sade jag och tänkte tack och lov för det. Det värsta som finns är
att sätta sig i en buss som nästan är full. När klockan närmade sig tjugo
över så började jag gå med tveksamma men snabba steg mot vägen. Vi hade
bara en liten grusväg in till oss. När jag kom fram till asfaltsvägen såg
jag att det stod några på andra sidan vägen där vi skulle gå på. Jag gick
tveksamt dit och det kändes som att de stirrade jättemycket på mig. Tack
och lov så kom bussen precis då och jag smet fort in. Jag satte mig på ett
säte mitt i bussen pch personerna som stått vid busshållplatsen stirrade
fortfarande på mig när de gick genom bussen. En av dem vände sig om och
sade något. De kom fram till mig. En av tjejerna satte sig bredvid mig, en
på andra sidan gången och de två killarna satte sig på knä på sätet framför
med huvudena vända mot mig. Jag kände hur röd jag blev i ansiktet och det
kändes som att jag blev jätteliten.
– Hej, sade jag tveksamt.
– Hej, sade tjejen bredvid mig och i nästa sekund fick jag fullt med frågor
från dem.
– Är du ny här?
– Har du bott här länge?
– Vilken klass ska du gå i?
Sådana frågor fick jag massor och svarade så gott jag kunde med tveksamhet.

Det visade sig att jag skulle gå i samma klass som dem alla fyra.
In i bussen kom allt fler och snart var vi framme i skolan. Melinda och
Cecilia hette de tjejerna som pratade med mig i bussen. Jag va med dem hela
dagen och de visade mig tillrätta på bästa sätt. Det visade sig att de,
tillsammans med de två killarna Kasper och Alle, var de ”tuffaste”
människorna på skolan.
De umgicks nästan inte med någon annan och folk såg upp till dem på ett
sätt och ingen ville bli osams med dem. Men efter några dagar när vi blivit
bättre kompisar så märkte jag att de var väldigt snälla och inte alls så
katiga som folk tyckte och jag blev väldigt bra kompisar med dem.

Jag trivs i min nya skola. Jag har fått kompisar och börjat rida på
ridskolan. Snart ska jag få en egen häst har mamma och pappa lovar och de
har också lovat att vi kommer bo kvar här många år till. Det har de
kontrakt på från arbetet.
Nu ska jag sätta mig i vår mjuka soffa och vänta på att Ida ska komma. Hon
ska bo här i helgen och då har jag mycket att berätta för henne. Tack och
lov så är det bara bra saker.

Att byta skola och klass
Det var en höstdag, mamma kom hem från arbetet. Hon berättade att hon hade
fått ett arbete i Eksjö, som vice chef på Saab. Eftersom vi bodde i Sävsjö
så var vi tvungna att flytta. För mamma ville inte pendla varje dag. Det
värsta av allt var att jag skulle byta skola och skaffa nya vänner. Min
lillebror Albin hade just börjat i första klass så han brydde sig inte så
mycket om att vi skulle flytta. Men jag. Jag hade alla mina kompisar här.
Jag var mycket ledsen över att vi skulle flytta. Jag tyckte ändå att det
var lite spännande. Jag hade varit i Sävsjö många gånger och köpt olika
saker och varit och tittat på saker. Så jag visste hur det var där.
Eleven markerar nytt stycke med indrag Vi skulle flytta innan jul så
mamma ringde för fullt till rektorerna, och sa att jag och min lillebror
skulle få plats på någon skola. Sen när det var gjort så ringde hon och
tittade i tidningar på hus eller lägenhet. Det var väldigt jobbigt. För
mamma var så stressad hela dagarna. Jag fick ingen hjälp med något. En dag
så började jag packa lite. Fast bara lite småsaker, tex. böcker och
porslin.
Mina vänner var också väldigt ledsna över att vi skulle flytta. Våran sista
helg i Eksjö, satt mamma, Albin och jag hemma och tittade på TV. Ungefär
runt nio så ringde det på dörren. Jag gick och öppnade. Det var mina vänner
som jag brukade umgås med jämt. Som stod utanför. De sa att jag skulle få
följa med ut och ha en liten tjejkväll. Jag blev mycket chockad. Men jag
tog på mig och sminkade mig och gick ut. De berättade inget för mig. Det
skulle bli en liten överrask|ning. Vi åkte ner till centrum och åt på en
resturang. Sen åkte vi hem. De ville säga hej då på ett gulligt sätt.
Nu var söndagen här och vi skulle flytta de sista sakerna. Jag satt och
grät hela vägen till Sävsjö. Jag ville inte förlora mina vänner. Men jag
visste att jag skulle skaffa mig nya. Men ändå var jag ledsen. När vi var
framme så såg jag några gå förbi vårat hus. De stannade när de fick se mig.
De gick fram till mig och fråga vem jag var och vad jag hette o.s.v. Jag
visste inte vad jag skulle säga. Men jag berättade allt för dem. De bodde
bara ett kvarter bort. Så vi bestämde att vi skulle gå samtidigt till
skolan nästa dag, så jag skulle hitta. När jag kom till skolan dagen där på
så tittade alla på mig. Som om jag var en apa i bur. Det var väldigt
pinsamt. Jag märkte en sak direkt på första lektionen. Att det var mycket
krävande att byta skola och klass. Maten i den nya skolan var mycket godare
än i min förra skola. Det var mycket renare och trevligare skola i Sävsjö,
än i Eksjö. Lärarna var mycket snällare och trevligare. De var inte lika
stränga här än på min förra skola. Det var helt enkelt mycket bättre på den
nya skolan. Jag träffade mycket vänner här i Sävsjö. Men jag håller
fortfarande kontakten med de gamla. De brukar komma och hälsa på mig och
jag hälsa på dem. Jag tänkte på en sak då. Jag har nu bestämt mig att gå på
gymnasiet i Sävsjö och bo kvar här. Min familj tänkte det med. Att de
skulle stanna kvar här. För det var mycket lugnare här än i Eksjö.

Att byta skola/Att byta klass
Jag har bytt skola och klass en gång. Det var från Stegegrevsskolan 6B till
Hälleskolan 7B. De första veckorna i 7:an var jobbiga, jag kände nästan
ingen i den nya klassen. Det var jag och två st killar till från min gamla
klass. Det var svårt att hitta till alla klassrum och det tog ett tag innan
man lärde skänna alla. Jag själv och Niclas bråkade varge rast nä|stan,
antingen gick han efter mej och ville bråka eller så var det jag som gick
efter honom o ville bråka. De två första veckerna prata jag nästan ingen
ting me dom andra i klassen. Men nu har allt blivit bra. Ingen bråkar med
någon annan, alla tål skämt också. Det är bra stämning i klassen.

Nu har jag inte mera och skriva.

Nationella prov

Att byta skola/Att byta klass

Här kommer min så kallad Novell.
Jag har nog bäst erfarenheter förutom sigenare som flyttar hela tiden. Jag
har också flyttat en del. Det var ganska bra med att flytta för att jag
fick ganska många kompisar på köpet, jag har alltid haft lätt att få
kompisar, så det har ju inte varit något problem för mig. Så jag skulle nog
säga att det var positivt. Vi har nog alltid flyttat så mycket, p.g.a min
pappas jobb. Han jobbade i Göteborg så han fick alltid pendla fram och
tillbacka. Men nu så har vi (familjen) hjälpt till att flytta alla grejor
hit till Åse. Vi köpte ju en villa här i Åsa med affär. Så vi har öppnat en
skomakeri där vi bor vi har lagt en ringklocka i affären så vi behöver inte
vara i affären hela tiden, kommer det någon så är det bara att springa till
affären.
ritad pil och sen texten ”vänd fortsättning av min”, därefter sidbyte
Detta är alla mina skolor som jag har gått i: Sundbyskolan i Spånga,
Rinkebyskolan i Rinkeby
Duvboskolan i Sundbyberg
Rissneskolan i Sundbyberg
Åseskolan i Åse

Jag tänkte berätta till er om mitt skolår på Rissneskolan i Sundbyberg.

Jag började min dag med att jag och mamma gick till skolan, och vi skulle
börja dagen med idrott mitt favoritämne i skolan.
halva raden skriven, men sedan överstruken
Vi skulle spela bandy o jag har aldrig sett så många slagsmål på en lektion
som på denna. Det slutade inte heller, sen på lunchrasten så mötte vi klass
5A (vi är alltså 5B). Denna gången slogs jag också. Jag och en kille som
heter Mikael slog ner två killar och blev ju såklart kallad till rektorn på
första dagen, fick en skjans till och fortsatte skolan som normalt. Jag
hade ju också en kusin som gick i klass 6 B, som blev skit arg på den
killen som vi slog ner jag och Mikael, så han slog dom igen, han själv.
ny sida
Sen efter det blev min kusin polisanmäld. Sen hände det inget efter det. Vi
hade den fettaste klassen i hela skolan och vi hade de sämsta betygen i
hela skolan också. Vi hade alltid vikarie och de slutade direkt efter två
dagar. Ali som en hette i min klass slogs en gång med en lärare som
vikarierade för oss. Ali som han hette blev också polisanmäld.

En gångs å fick alla de störiga gå i vars en klass. Jag fick gå i klass 2C
och Mikael 2B och Ali 2 A. Johnny 2a och sen till sist Jonas som var
störigast men svagast av alla fick gå i en särklass där handikappade gick
i. Vi fick gå i den klassen i två veckor, sade rektorn. En gång per år så
har hela Rissnes’ sexor en handbolls tunering och då blev det igen några få
polisanmälningar. Vi blev diskade och fick åka hem igen. 5a som alltid vann
något, för 5a var en så kallad sportklass.

Jag tror inte jag gjorde läxan på den terminen en enda gång, för vi hade ju
aldrig några lärare.
Jag skulle gjärna villja snurra tillbacka tiden och börja igen i 5+6 B. Den
var den roligaste klassen jag gått i. Det har ju funnit andra klasser som
också varit mycket rolig ex:Åseskolan.

Jag har så ont i min hand så jag tror att jag slutar nu.

Tack och hej skrivet i en ritad ruta

namnet ritat med stora bokstäver snett över 15 rader

Att byta skola/Att byta klass
Kasper! har du sett lådan med en stor vit tejpbit på?! det är mamma som
ropar, men Kasper skruvar upp volymen på steroen, som ännu inte är packad,
och borrar ner huvudet i kudden. Han öppnar ögonen och ser ut i hallen.
Flyttlådor överallt. Snart bär det iväg. Från den stora röda villan i
Vilhelmina till ett stångt radrus i en Stockholmsförort. Och snart så måste
han lämna skolan och klassen. Den bästa klass|en i hela världen. Tårarna
pressar sig fram när han tänker på att han aldrig mer kommer att få se dom
ansikten han har sett nästan varje dag, sen den dagen han började skolan,
för åtta år sedan.
Klass 8D, den busigaste, men samtid|igt den mest vänliga och mes
samman|hållna klassen i stan”, som lärarna brukar säga. Och dom har nog
rätt ändå, han kan inte ens räkna alla dom busig|heter dom hittat på under
åren som bara gjort kamratskapen starkare. Men nu kommer han att måsta
börja om all|deles ensam. Visst, mamma och pappa kan han ju prata med, men
dom kan han inte ha med sig på den nya skolan, vad skulle folk tro om honom
egentligen?
Sover du, eller försöker du bara smita undan packningen? mamma tittar på
honom med trött blick och hon kämpar för att kunna hålla i den stora, tunga
lådan. Jaja, ge hit säger han och strä|cker sig efter lådan. Den slinter ur
hans grepp och slår i golvet med en duns. Han suckar och allt känns med
ens, ännu jobbigare.
Nästa morgon vaknar han av väckarklockans stela ringning. Skolavslutning
tänker han, och masar sig upp ur sängen. I köket är de redan igång med
frukosten. De tittar på honom som om han vore ett spöke.
Har du inte duschat?!
Klev du upp nyss?!
Du kommer aldrig att hinna!
De skriker i min på varandra alla tre. Mamma, pappa och Daniela. Bara för
att hon fick ett nytt jobb så vi måste flytta, och bara för att Daniela har
lätt för att lära känna nytt folk. Han ger dem en sur blick och går in i
badrummet.
Ibland kan man inte tro vi är syskon, tänker han. Hon som är så social,
nästan lika sällskapssjuk som en hund, och han som är skygg en liten mus.
Han hatar att träffa nytt folk och kan bara vara sig själv bland dem han
kännt sedan flera år tillbaka.
Han står en extra lång stund i duschen och låter vattnet skölja bort dom
små tårar som mot hans vilja ändå lyckats pressa sig fram. Han slänger på
sig kläder|na, kletar i lite hårgelé så att det någorlunda liknar en
frisyr, och går ut ur badrummet. Frukost hinner han inte ens tänka på för
nu är det bråttom. Ut ur huset, in i bilen och iväg med en rivstart. Väl
framme i kyrkan sätter han sig med sin klass och med sina bästa kompisar
Abbe och Anders. De småsjunger med lite i sångerna, men kan inte
koncen|trera sig helt. De fnissar så de nästan sprängs när de ser prästens
peruk på snedd och hur han nervöst försöker rätta till den utan lyckat
resultat. Efter de har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” så samlas de
utanför kyrkan för betyg och kramar. Kasper får en kram och en ros av alla
och de säger att de kommer att sakna honom och att det inte kommer att bli
sig likt utan honom. Han försöker att spela lugn och vusen, men han anar
att man kan se sorgen i hans ögon.
Sköt om dig! och lova att du skriver! Kon och hälsa på oss, ofta!
Ja, jag lovar, svarar han på deras befall|ningar. Han vill ju inget annat.
Han vill kunna hålla kontakten med alla, men det går nog inte. Får ringa då
och då och kanske skriva till skolans adress.
Bilen backar ut ur grusparkeringen, stämn|ningen i bilen är låg.
Det där gick väl bra, säger mamma och han mumlar ett ”mm” till svar.
Efter maten stänger han in sig på sitt rum och packar det sista som är
kvar, stereon, bokhyllan. Allt ska ner. Det är tyst runt omkring honom. Han
öppnar fönstret för att få in lite frisk luft. En svag ljummen sommarvind
fyller hans rum och han känner doften av fräsch sommar. Nästa dag vaknar
han av Danielas rop; – Kasper! Kasper! Flyttbilen är här!
Han kastar en blick på klockan och ser att den står på tio i sju. Idag blir
en lång dag. Han möts av folk i hallen som bär de stora flyttlådorna ut
genom dörren. Han gör i ordning lite limpsmörgås och hjälper till att bära.
Då är det ialla|fall gjort, tänker han. Kvarteret är tyst och stilla när
bilen svänger ut på vägen. Inte ens stan har vaknat, deras bil är det enda
som rör sig. När de kommit en bit utanför stan somnar Kasper och han vaknar
någon timme senare av Danielas skratt. Hon pratar i mobilen, antag|ligen
med någon från Stockholm, hon känner folk där redan så för henne känns
flytten bara spännande. Då ringer Anders. De pratar om vad de ska göra på
sommarlovet. Anders ska jobba och sen fara på ett fotbollsläger. Själv vet
Kasper inte alls vad han ska hitta på. Försöka lära sig stan kanske. Eller
ialla|fall så gott det går. Det börjar bli mörkt. Så här mörk har Kasper
aldrig Upplevt en sommarkväll. Inte är det då som i Vilhelmina iallafall.
Där blir det aldrig mörkt på sommarkvällen, inte förän sent i Augusti
iallafall.
Nu är vi i Stockholm! ropar mamma från framsätet. Vägar, bilar, gatlyktor
och andra lampor lyser upp i mörkret. Då ser han på en av skyltarna:
Sooeltuna. Det är dit dom ska.
Nu är vi framme! säger pappa och svänger in vid ett radhus. Det är inte
alls som Kasper tänkt sig. Inte det minsta likt.
Huset är gult och har en liten tomt på baksidan. Andersson står det på
brevlådan. Var kan dom ha tagit vägen tänker Kasper när an kliver in i
huset. Fotstegen ekar och mamma tänder lyset. Ett skarpt sken sticker till
i ögonen och han måste blinka några gånger för att ögonen ska vänja sig.
Nu är vi ju framme iallafall, säger pappa och låter förväntansfull.
Vi bär in sängarna så tar vi resten imorgon fortsätter han och de samlas
vid en av flyttbilarna för att börja bära.

Sommaren flyter på med mycket sol och lata dagar. Både pappa och mamma har
börjat sina jobb medans Kaper och Daniela har bekantat sig med stan.
Ordning på huset har de också fått. Kaspers nya rum ser nästan likadant ut
som det förra och Daniela har ofta tagit hem sina nya vänner och hon trivs
som fisken i vattnet, det märks.

18:e Augusti. Hjälp, det är imorgon!
Imorgon är det skola. Han ligger och tänker på morgondagen och han får inte
så mycket sömn den natten. Han vaknar med ett ryck när Daniela kastar
kudden på honom.
Upp nu Kasper! Det är skola!
Han är så nervös att han skakar.
Det här kommer jag aldrig att klara säger han tyst för sig själv.
I bilen på väg till skolan är Daniela så ivrig att hon nästan inte kan
sitta stilla.
Det kan inte han heller, men av den mot|satta anledningen. Skolan ser ljus
och stor ut. Ungdomar står och pratar i små och stora grupper. Han går
uppför trappen.
”Expediton” läser han på en skylt och knackar på dörren.
Kasper Lund, jag är ny här.
Javisst, säger mannen och letar reda på ett papper.
9B, fortsätter han, första dörren till höger.
Okej, tack.
Han går dom tunga stegen mot dörren och knackar på.
Kom in! hörs det från rummet och han öppnar.
Kasper Lund? säger läraren och ler.
Jo, det är jag svarar Kasper.
Välkommen, det finns en ledig plats bred|vid Fredrik, du kan sätta dig där.

Eleverna tittar på honom, endel ler, andra bara tittar.
Hej, säger Fredrik.
Hejsan, svarar Kasper och så börjar läraren prata.
Det ringer ut till rast och eleverna flockas i korridorerna. Kasper går
till sitt skåp för att lämna sina saker.
Fram kommer Fredrik och några andra killar. De presenterar sig och börjar
prata. Till slut frågar en av dem om Kasper ska med och se fotbollsmatch
ikväll. Ja, gärna! nästan skriker han ut.
Okej, vi träffas hos mig innan säger Fredrik och det ringer in till ny
lektion. Den här flytten kanske inte blev så tokig ändå tänker Kasper när
han går in i klassrummet med ett leende på läpparna.

Att byta skola/Att byta klass
På min förra skola hade vi en trygg och säker stämning bland eleverna.
Nästan ingen bråkade, och när det hände var det bara små bråk om små saker.
På rasterna spelade vi bandy, fotboll och lattjade omkring. Nu på den nya
skolan har mycket förändrats. Rasterna har blivigt kortare som gör att
ingen av vi och alla nya elever är ute och leker utan vi är inne. Kanske
sitter på bänkar och pratar eller är på stan om vi har nån längre rast. En
sak som gjort rasternas vistelse roligare är att rektorn har satt ut
datorer som vi får använa, men oftast är dom sönder eller sönder plockade.
I början av sjuan då nästan alla elever var obekanta med varandra förutom
sina gammla kompisar från lågstadiet till mellanstadiet. Då var stämningen
osäker och inte trygg. Ingen kände ingen, ingen visste nått om nån annan.
Det var tyst i uppehållsrummet, nästan ingen pratade med nån annan än med
sina gammla kompisar. Efter ett tag lärde jag mig iallafall känna dom i min
nya klass. Men det var bara några få. Nästan hela min gammla klass var i
min klass nu, och några kände jag genom fotbollen. Det är jag tacksam för,
för att hade jag nästan inte känt nån hade man vart osäker och otrygg, och
man skulle hålla sig till sina gammla kompisar och inte få nya. Några som
hjälpte oss elever på traven, var lärarna och rektorerna. Dom anordnade
fridlufsdagar och aktiviteter, som gjorde att vi elever fick lära känna
varandra bättre. Dom var ett stöd ibland också. Man kunde prata med dom och
dom sa till om en annan elev var dum mot en annan elev. Något som nog
gjorde att vi lärde känna varandra snabbast var nog onsdagsvalen. Det var
att vi elever fick välja mellan några val som vi gillade mest och så fick
vi kanske dom valen. För t.ex. alla kan inte ha samma ämne/aktivitet. Det
som gjorde det bra var att elever fick vara tillsammans och delade samma
intresse, som gör att man kanske blir vänner snabbare. Och man kunde komma
i en grupp som en viss tjej var med i.
Våran klass som jag har nu tycker jag är bra, alla känner alla. Det blir en
trygg stämning och ingen vad jag vet är osäker. Vi kan ha kul. vi kan
skratta. Det är nått klasser behöver och ska ha. Snart för mig blir det
kanske ännu ett byte för mig. Jag ska gå i hagnäs och det är ca tolv mil
från där jag bor. Jag tror att resa blir rätt tufft men det klarar jag. Det
som jag är orolig över, eller orolig och orolig. Men min brorsa har gått
där och han sa att det var en tuff stämning i början, det tror jag också.
För om en massa personer från hela sverige börjar på en skola. Där precis
ingen känner ingen så blir det nog en tuff och jobbig stämning i början.
Lärarna kommer nog att vara mycket bättre att anordna aktiviteter också.
Eftersom ingen känner ingen. Mina tankar när jag bytte skola var många, vad
skulle hända? Hur såg det ut? var det svårt?
Man tänkte på dom stora killarna och tjejerna som gick där. Hur dom skulle
vara, dumma eller snälla. Ibland låg man uppe på nätterna på sommarlovet
och bara tänkte, man ville inte bara börja där. Allt man hört om slänten,
där sjuerna blev nerslängda om dagarna. Och nått som var ännu jobbigare var
den långa vägen dit, det kanske är ca sex kilometer dit. Det var att cykla,
gå eller att åka buss. Men det var bara på vintrarna man åkte buss. På
sommrarna vare gå eller cykel som gällde. Att byta skola har varit ett lyft
för mig, jag har fått nya kompisar och mer insikt på livet. Man får lära
känna bra, roliga och entusiastiska lärare. Alltså att byta skola är nått
man måste genomgå, det är spännande, roligt och kul. Men ända inte alltid,
det är bara att stå ut. Som man säger: Omväxling förnöjer

Mvh/ Jonatan

Att byta skola
Jag låg och såg på tv när pappa kom hem.
– Kom Anders Jag måste prata med dig, sa han
Vi satte oss vid matbordet och han berättade att han hade fått jobb uppe i
Burträsk. Och han sa att vi skulle flytta dit innan höstterminen så jag
skulle få gå på Älghagskolan.
Jag förstod att det var ingen ide att protestera men det kändes ändå
väldigt tungt att lämna alla vänner och min trygga hemstad.

När åk. 6 var slut så började jag ora mig mer och mer för hur det skulle
bli att börja i den nya skolan.
Och den 6’e Augusti så for vi med alla våra saker till vårt nya hem i
Burträsk. Det var vackert väder då vi kom fram. Ca: 24 grader i skuggan,
solen sken och luften stod alldeles stilla. Jag tänkte att jag måste
fortast möjligt ta mig ner till sjön så jag får bada.

Senare på kvällen började en klump växa i min mage. Men då sa jag för mej
själv:
– ähh va fan de ä inge å ora sig för.
Och sen sommnade jag på två minuter.

Nästa dag steg jag upp tidigt, och fikade ordentligt sen skjussade pappa
mig till skolan.
Det var en ful skola Den såg mer ut som ett hyres hus än som en skola.
Färgen hade börjat falna på flera ställen och den såg inte inbjudande ut.
Men sen då jag kom in i skolan var jag tvungen att ändra uppfattning,
väggarna var fyllda med målningar och det stog sköna soffor överallt. Dom
hade också datorer i alla hörn. Det var en liten skola och alla verkad
känna alla. Många tittade på mig undrade vem jag var.
På första lectionen fick jag presentera mig för min nya klass. Många i
klassen delade mina intressen och jag fick snabbt nya vänner.
Efter första dagen kändes det mycket bra lärarna var trevliga, det fanns
snygga tjejer och jag hade fått nya polare. På kvällen ringde Markus, Han
var en av mina nya kompisar, han undrade om jag inte skulle följa med honom
till skateparken. Och jag svarad:
– Jo men självklart!
Så vi va där och åkte tills kl var 12 då for jag hem och sov.

Och efter några veckor på Älghagskolan så stortrivdes jag. Jag hade fått en
ny tjej som hette Evelina och det gick ricktit bra för mej i skolan.

Och nu då jag är 16 år och går i nian så då jag tänker tillbaks på mitt
skolbyte så är det bara posetivt. Mitt liv blev mycket mer innehålls rikt
och jag fick mycket fler nya vänner jag vet inte varför men jag kände att
jag blev mycket mer mån av att göra bra ifrån mig i skolan, och det gjorde
jag också!
Därför anser jag att ett byte av skola och miljö kan vara nyttigt.