När jag bytte skola
Jag har själv bytt skola två gånger. Den första gången var när jag slutade
sexan och skulle börja sjuan. Då var det kul och intressant att börja på en
ny skola. När jag slutade sexan fick man välja 5-6 stycken elever från
klasserna i sexan på skolan som man ville gå ihop med på högstadiet. Jag
valde min kusin och ett par gammla kompisar som jag har varit rätt så bra
kompisar med.
Det var min klassföreståndare och klassföreståndaren i paralellklassen som
delade upp klasserna i sex klasser efter valen. Jag kom i samma klass som
min kusin och de där killarna. När vi fick reda på hur vi var indelade fick
vi också reda på att vi skulle få träffa resten i de nya klasserna. Jag
kände ganska många i min nya klass, för att jag har spelat i samma bandylag
som en del killar som jag kom i samma klass med, det verkade vara en bra
klass. När vi skulle börja högstadiet var det skönt för att jag och min
kusin bodde grannar. Vi bodde grannar ute på landet, så vi fick ta bussen
tillsammans till skolan. När vi började på den skolan gick jag och mina
kompisar i ett stort gäng, alla var kompisar med varandra, men efter
ungefär halva terminen så blev mina kompisar allt taskigare mot mig, de
brydde sig inte så mycket om mig, men jag tror att de tyckte de var coola
för att de kände de ”coola” niorna på skolan. De var inte så jätte taskiga
men ändå, vi var bra kompisar när vi var mindre. När jag hade slutat sjuan
så flyttade vi från Nyköping till Sölvesborg.
Varför vi flyttade från Nyköping var för att mamma hade sökt till saab i
Trelleborg och fick jobbet. Min mamma hade läst på högskolan i Växjö i
några år. När hon gick ut högskolan sa mamma och pappa att om mamma får
jobb lite längre bort så flyttar vi, och det gjorde vi. Pappa fick också
jobb i Sölvesborg. Men varför flyttade vi till Sölvesborg och inte
Trelleborg. Jo, för att jag och min lillebror spelade hockey och Sölvesborg
hade bättre lag än Trelleborg. Vi flyttade hit på sommarlovet så när skolan
drog igång började jag på Furunässkolan. Jag kände igen två i min klass
från hockeyn. Jag lärde känna klassen snabbt. I början var det lite pinsamt
men det gick över. Jag lärde känna gubbarna i hockeylaget fort också och
deras kompisar. Först när vi flyttade hit kändes det rätt ensamt. Men nu
känns det BRA!
SLUT
”obalans”, styckindelning temform, onödiga många ord
Uppsatsämne: Att byta skola
Det var en gång en tjej som hette Sara. För tre månader sen var hennes
mamma med om en bilolycka. Hon hade så bråttom hem från jobbet för hon
skulle skjutsa Sara till hennes dansuppvisning, så hon krockade med en
Lastbil.
Hon hade förlorat så mycket blod så att hon inte kunde överleva.
Sara hade precis gått ut 9:an så det är sommarlov och Sara och hennes bror
Jonny, som är 5år, ska flytta till sin pappa. Deras pappa bor nåra mil från
deras mamma.
Det var ett år sen de var hos sin pappa, ja de brukade inte vara där så
ofta, Så Sara hade inga vänner där.
Efter en vecka så kommer hennes pappa och frågar om hon vill sommarjobba.
Sara tänker en stund och hon bestäm|mer sig för att göra det.
Hon sommarjobbar på en strand som hennes kusin jobbar på, han är 18 år och
heter Niklas.
Efter nåra veckor träffar hon en kille. Som hon blir litte intreserad av,
men hon vågar inte gå fram och prata med honom.
Dagen efter träffar hon honom igen han spelar volleyboll med hans kompisar.
Han går fram till henne och en tjej hon jobbar med.
Han frågar om dem vill vara med och spela vollyboll.
Sara blir nervös och vet inte vad hon ska säga så hennes kompis maria som
hon jobbar med svarar Nej tyvär vi måste jobba.
Han frågar vad de heter och han säger vad han heter Joel heter han.
Joel frågar om dem ska jobba i morgon med. Sara svarar Nej de är sista
dagen idag. Joel frågar om de vill följa med på fest.
Sara och Maria tittar på varandra de säger: ja varför inte.
och va bra så ses vi här imorgon Kl. 20.00 går det bra frågar Joel.
Ja det gö det.
Nästa dag Kl. 19.00 ringer maria till hon och frågar om hon kan komma.
Ja visst säger Sara skynda dig ja vet inte vad ja ska ha på mig du måste
hjälpa mig.
När de är klara går de till stranden då kommer en bil och i den sitter
Niklas hennes kusin han kör bilen och med sitter Joel.
Joel ropar: skynda er vi ska hämta nåra till
Sara skäms för hennes kusin är med dem säger inget till varandra.
Men när de har varit på festen en stund kommer Niklas fram till Sara och
Maria och säger ni borde gå hem nu. Sara lyssnar inte. Niklas säger ska jag
ringa till din pappa eller be han hämta dig. Sara och Maria går hem för
Sara hade inte berättat att hon skulle på fest. Sara hann inte säga något
till Joel.
Efter en vecka och hon har inte träffat Joel något och i morgon börjar
skolan Sara är nervös. Hon går inte på samma skola som Maria så hon känner
ingen
Första dagen i skolan.
Sara kommer för sent och vet inte vart hon ska vara så hon går till
rektorn. Rektorn visar vart hon ska vara.
När hon kommer in i klasrummet presenterar läraren hon.
Sen säger hon du kan sätta dig där bak brevid Joel Sara tänker joel kan det
vara han och de var det joel vart glad över att se hon. Joel frågar o de
kan träffas efter skolan. Sara vart glad och svarar ja.
Dem slutar tidigt så efter skolan går dem till stranden. Joel frågar vart
hon tog vägen på festen. Dem går och pratar länge
Dem träffades mycket och till slut vart de tillsamans.
SLUT!
Du har inte angett vilket ämne du valt!
Så många språkliga brister, att uppsatsen blir mycket svår att läsa och
förstå. Lägg märke till alla ändringar jag gjort
– Sluta nu navid. Vi var ju överens om detta!
Navid ignorerar sin mors röst och stirrar missnöjt mot sin spegelbild. Han
ser samma Indiska pojke som innan dock lite äldre (hela 16 år) med
halvlångt svart hår.
Varför ska detta hända nu? Allt var ju så bra.
Han suckar och ser sig omkring, En ny lägenhet, ett nytt rum, nya
människor.
Det var det som en flytt innebar. Navid kunde inte förstå varför de vart
tvungna att flytta, det var så orättvist.
Han suckar igen. Det var ett fint rum han hade fått, större än hans gamla,
med utsikt mot en fotbollsplan. Men vad gör det, hanhade ju inga kompisar
att spela med. Det var en helt ny stad, ett helt nytt landskap. Hur hade
hans föräldrar tänkt? Kunde det inte räckt med att flytta till andra delen
av skåne? Var de tvungna att fytta äna hit till Öland?
Plötsligt knackar det på dörren.
– Får jag komma in? hörs en späd liten röst.
– Ja visst, kom in!
Han reser sig och går bort mot fönstret. Fåglarna flyger fritt mot den
klarblå himlen. Vår, hans favoritårstid. Eller iallafall vanligtvis.
– Varför sitter du här inne och surar, undrar hans 8 åriga syster Pamina,
följ med ut och spela fotboll, det är jättefint väder.
– nä jag orkar inte, svarar han surmulet.
– Okay, säger Pamina och stänger den ljusbruna trä dörren efter sig.
– Faan, tänker han och sparkar till den stora flytt kartongen på golvet. Om
hans pappa inte köpt Tobakshörnan i Borgholm skulle de nog stannat kvar.
Navid vet att det komer vara svårt att ta sig in i det Svenska samhället.
Hans föräldrar är från Indien men själv är han Svensk. Han är född och
uppvuxen här.
– Navid, ropar hans mama från köket. Kom hit en stund är du snäll!
– Va är det undrar navid, när han ser sin mama.
– Här säger hon kort och sträcker fram 500 kr, gå och köp någonting som du
kan ha på dig i skolan imorgon.
– Tack muttrar navid och traskar iväg.
– Vakna, Vakna!!
Båda navids systrar, Pamina & Anjali hoppar upp och ner i hans säng.
– Ja, jag är vaken nu, gå!!
I dag ska han börja på borgholmsskolan.
Efter ungefär en time är han på väg. Han vet var skolan ligger och går
snabbt. Idag har nytt hopp väckts inuti honom. Väl frame känner han hur
hans ben blir allt svagare.
Det är en stor vit skola med en stor skolgård.
Han skyndar sig in i skolan. Han ska till sal 304.
Navid upptäcker en skylt med salsnumrerna på. Utan för sal 304 känner han
hur paniken slår sina klor runt honom. Han hejdar sig från att springa
iväg.
– Knack knack.
Dörren öppnas han ser ett runt leende ansikte, det är Annsofie hans
lärarinna. Hon är en stor medelålders kvinna.
– Välkommen till klass 9D säger hon och visar in honom i klassrummet.
Under tiden som hon presenterar honom blickar han ut över klassen. Han ser
att det finns många tjejer. Längst bort i högra hörnet sitter två killar
med rakade huvuden, svarta jackor och svarta kängor. Plötsligt höjer en
utav dem handen och pekar finger åt navid. Den andra drar sitt finger
hotfullt över halsen.
– Du kan sitta jämte Filip, säger Annsofie och väcker navid till liv.
Klassen börjar återigen att arbeta och man hör fnissninga lite här och där.
– Hej, säger den blonda pojken bredvid honom, Jag heter Filip.
– Hej, Navid, säger navid och känner sig bättre till mods.
När lektionen är slut har han glömt de hotfulla gesterna och allt känns bra
igen.
På lunchen sitter han med Filips gäng. Det är Jenny, en pigg, glad tjej med
rött hår och fräknar, Jessica med blont kort hår och tokiga ideer (som
filip presenterat henne). Sedan är det Justin, som är en fotbolls tokig
person som ”vet allt”.
Trots att maten inte faller Navid i smaken äter han sin ärtsoppa. Han
slevar i sig utan att tänka, han är glad över att dagen gått så bra, 4 nya
kompisar på en dag. Visst har en del frågat massa konstiga saker som Har du
en ko hemma?. Men det har bara varit kul. Plötsligt känner han hur någon
tar ett hårt tag i hans huvud och skakar det.
– Duktig blatte, ät upp nu. Heil Hitler!!
Navid vrider sig och ser upp mot ett hånleende ansikte. Det är samma pojkar
som pekat finger åt honom. Fast nu är det tre st till med. Två tjejer och
en kille. Alla stirrar på honom och skrattar åt honom när de två rakade
killarna doppar honom i ärtsoppan.
– Sluta, säger Justin bestämt.
– Ha, jävla tönt säger en utav tjejerna.
– Vad är det som händer här, en utav lärarna har kommit fram till bordet.
Han ser på navid som torkar bort ärtsoppa från ansiktet.
– Kom med här säger han och tar de båda pojkarna runt nacken, vi ska gå
till rektorn.
När de går försvinner resten av gänget. Filip och Justin berättar att de
var så kallade nynazister och att de två rakade killarna hette Lukas och
Max. De andra hette Klara, Karro och Kristoffer.
Senare på dagen får navid veta att Lukas och Max inte kommer tillbaks till
skolan mer. Det som hänt med honom var droppen.
De var även anmälda för grov misshandel utav 3 personer, stöld och
skadegörelse.
Med relativt lätta steg tar Filip och navid sällskap hem.
– Ska du me och spela fotboll vid 6, undrar Filip.
– Visst, kom och hämta mig då.
Den sista biten går Navid själv.
Vilken underlig dag, tänker han och ler för sig själv.
Där stod jag. 13 år gammal, redo att börja på högstadiet. Från att ha varit
bland de duktigaste eleverna till en av de lataste på skolan. Det var en
stor förändring, som skedde på en väldigt kort tidsperiod. Nu var jag en
stor flicka. Nu skulle jag vistas bland de äldre barnen. Det var inte så
att jag var tvungen att ändra på mig själv det minsta för att kunna smälta
in . Tvärtom, jag har alltid varit säker på mig själv och aldrig behövt
känna oro för att inte passa in bland andra. Så vännerna var det inga
problem med vid skolbytet. Utan det var min kapacitet jag slutade utnyttja.
Jag trodde inte det skulle bli några större problem med skolarbetet. Jag
hade fel. Eftersom jag är väldigt lat, och blir latare för varje år som
passerar, har jag väldigt svårt för att ta eget ansvar. I mellanstadiet var
det inte alls så. Allting låg framdukat på bordet. Nu var det inte så
längre. Det var inte något jag gick runt och tänkte på utan det vilade
längre bak i huvudet. Det var inte förens betygen i slutet på höstterminen
i åttan det verkligen slog mig.
– Vad är det som händer med mig? Vakna och ta tag i det! tänkte jag. De
tankarna flöt omkring i mitt huvud 24 timmar om dygnet. Jag lovade hela
tiden mig själv och alla anda som brydde sig om mig att jag skulle ändra
mig.
Månaderna gick, men ingenting blev bättre, allt blev bara sämre. Jag vet
inte riktigt vad det var som var grunden och orsaken till detta. Det
största felet ligger ju först och främst hos mig. Men sedan finns det två
saker till som, enligt mig, kan ha orsakat att problemet blivit större.
Till att börja med var det systembytet av arbetssättet. Vi var tvugna att
ta eget ansvar, vilket jag direkt föll i att göra. Alla mina papper och
böcker låg och skräpade i skåpet. Bortsett från det var det pressen från
familjens håll, som gjorde det väldigt stressigt och jobbigt för mig. Den
ville att det skulle gå lika bra för mig som det hade gjort för mina äldre
syskon. Från nästan ingenting till flera Mvg:n. Bara tanken på det fick mig
att må dåligt. Jag satte hela tiden krav på mig själv, men uppnådde aldrig
några av mina mål. Nu går jag i nian och har fortfarande inte förbättrat
mig. Kraven hemifrån har iallafall minskat. Lärarna bryr sig inte lika
mycket längre som de gjort tidigare. Allting hänger på mig nu. Jag måste på
något sätt försöka arbeta mig uppåt. Jag har blivit tillsagd så många
gånger att jag har kapacitet och att jag borde använda den.
När ska allt tjatande och all krav ta slut? Den frågan kan ingen annan än
jag själv svara på.
Ord instuckna i efterhand med pilar och streck visas kursiverade
nr. 2. (Novell) Gamla vänner, alltid vänner?
I samma stund Li ser vänninorna försvinna vinkades bort över vägkrönet i
sina skimrande klänningar, känner hon den första, kalla regndroppen leta
sig ner över hennes skuldra. En knappt märkbar rysning ilar någon sekund
längs ryggraden, och i nästa stund känner hon nästa droppe, i pannan. Och
en till. Och en till.
Några minuter senare rusar lyckliga ettor från grann-|skolan i alla
riktningar. Här och där ser hon även en mamma som tappert försöker rädda en
nyinköpt liten vit kjol eller skjorta undan de växande vatten-|pölarna.
”Efter det här kommer nog den blomstertid ganska fort…” tänker Li och
vandrar sedan hemmåt i hällregnet, längre och längre bort från hennes sista
avslutning på Björkskolan.
– Sluta 9:an. tänker hon om och om igen.
– Neej, nu MÅSTE klass 5a vara tysta! manar fröken för säkert hundrade
gången det här klassrådet. Med ett plötsligt ryck håller hon sedan upp ett
grönt papper med små, små bokstäver.
– Det här, mina damer och herrar är er FRAMTID! säger hon sen,
förhållandevis dämpat men med den vanliga betoningen på ett ord. Och
äntligen tystnar de. Fröken börjar sedan förklara att de nu är så stora att
de ska flytta till HÖGSTADIET, och därför ska välja ett B-språk, och
kamrater de vill gå med i den nya klassen. Det är sedan Björkskolans
uppgift att fördela dem jämt och rättvist – ja, ALLA kan ju inte hamna
tillsammans, men någon ska man säkert känna även i den nya klassen
förklarar hon snusförnuftigt.
Li känner ett stick i sidan och hör sen bästa kompisen Anna väsa ”vi
skriver varandra, va?”. Kort nick som svar, klart vi gör det! De andra man
ska skriva är ju inte heller så svåra, det finns ju flera barndomsvänner
som man gillar ganska bra, här i klassen. funderar Li vidare. Jättelätt
helt enkelt, bara skriva några namn så är min del fixad. Björkskolan
placerar nog mig bra. Säkert.
Någon månad senare står klassen med sina paraleller framför stora
flaggstången på Björkskolan. Fröken har sagt att de ska delas in och träffa
sina blivande klass-|kamrater, såhär innan sommarlovet.
– Som att det blir så många nya, jag har hört att de knappt ändrar
klasserna alls, säger Li halvhögt till Anna brevid henne. Och sen börjar
uppropet.
Li ser ut att få rätt, en efter en av klasskompisarna travar glatt iväg
tillsammans med några okända, lite för många okända. ”Men vi får nog plats”
tänker Li. Plötsligt tar det slut. Nästa klass börjar läsas upp, men Li och
Anna står kvar. Hamnar sen med några från paraleller men mest okända. Nya
klassen och jag har bara Anna brevid mig. far genom Lis huvud.
Hem med gråten i halsen, förklara skärrat för Mamma att man för faan inte
känner nån, inte en endaste människa! Förutom Anna då, det var ju tur
jovisst, men alla andra hamnade ju i B!
Pappa ringer skolan i vanlig ordning, känner ju nästan Rektor nu efter
storasysters tre år på ”Tallen”. Pratar pratar pratar och förklarar,
lyssnar, håller med.
– Jovisst, om det är så så, men tänk på flickorna -alla andra
klasskamraterna i B. säger han, men måste hålla med igen. – Ja, om det är
delat av språkvalet så går det väl inte att ändra, nej nej, naturligtvis.
– Språkvalet! tänker Li, då är det DET som skiljt klassen åt, det som också
gick så snabbt men nu tydligen varit avgörande. Pappa tackar och lägger på.
– Nej Li, det gick inte. Fler förklaringar som fullständigt bryter ner
minsta lilla hopp om att de kanske skulle få byta.
Svaret är alltså nej.
Sista veckan blir, -trots omogna killar som väsnas och bråkar nästan hela
tiden- en för tidig saknad av klassen, som om det egentligen redan var
uppdelade och inte längre hörde ihop som klass. Li ändrar sin bild av dem,
lägger till och drar bort så att det bara finns en fejkad idyll kvar som
egentligen inte finns. De blir på det här sättet ännu svårare att lämna,
men hon kan inte hejda sig. Allt hon försöker hålla kvar rinner iväg efter
skolavslutningen. Klart det är jobbigt! Trots allas krav på att bita ihop.
Sommarlovet blir mycket funderingar och oro, mer än de runt om Li anar.
Sen sitter plötsligt hon och Anna i ett nytt klassrum i en ny skola, på ett
nytt sätt -i ring. Tillsammans runt dem är tjejer och killar de sätt många
gånger men ändå inte känner, och -mestadels- sådanna de sett en, två gånger
tidigare- ”- Hej, jag heter bla bla bla och gillar att blablabla.” Runt
personen som står i mitten halv intresserade halvt misstänksamma blickar.
Li lägger allt de dessa främlingar gör och säger på minnet, bildar sig
tillslut en uppfattning om var och en som hon håller hårt på, men tillslut
tvingar ändra efter en tid.
Och så börjar ett nytt kapitel i hennes liv, utan minsta skymt av sista
raden.
Nu står li på hallmattan med vatten strilande från hår och kjol. Ser på den
enorma ryggsäcken vid byrån och tågbiljetten ovanpå. Lyfter den ringande
luren och säger till Lisa att hon och Lena ska komma till busstationen där
Li och de andra väntar klockan fyra. Puss och kram och hej, vi syns då.
Tågluff med bästa vännerna. men ingen -inte ens Anna- från ”gamla, goa
femman”. Konstigt?
– Neej, inte då! tänker Li och sätter samtidigt punkt för sist raden.
I det gamla kapitlet.
Att byta skola
– När börjar du?
Jaha, samma trevliga stämma väcker en med samma fras som vanligt.
– Som alltid.
Allt hade alltid varit ”som vanligt”. Nej, inte alltid, för fem månader
sedan var sommarlovet slut och det var dags att byta skola och börja
gymnasiet. Jag hade fruktat den dagen länge nu, ända sedan åttan faktiskt.
Jag ville verkligen inte byta ut min underbara klass. Min förra skola låg
nära, tog bara tio minuter att gå, men min nya skola ligger mer än fem
kilometer bort. Det innebär att jag måste åka en halvtimme med tunnelbana
varje dag. Tänk, på en månad har jag spenderat ca tio timmar bara på den
gröna linjen. På ett går blir det väl grovt avrundat ca nittiofem timmar.
Det kallar jag deprimerande. Allt är dock inte negativt med den nya skolan,
förutom den långa resvägen, unkna klassrum, stinkande toaletter och
sönderbankande skåp, har jag för första gången hittat en vän. En riktig
vän. Hennes namn är Elida, ett vackert namn tycker jag. Det bästa med Elida
är att hon alltid säger vad hon tycker och tänker. Hon är ärlig och den
första som märker när något är fel. Det är skönt med en sådan kompis. I min
förra skola trodde jag att jag hade allt, bra lärare, fina klassrum, en
massa vänner och ingen mobbning som förekom. En massa vänner ja, genom
Elidas vänskap har jag insett att de bara var ytliga vänner, sådana som var
med en för att man var populär, men jag trivdes med det då så jag ska inte
klaga. Elida och jag är vad man kan kalla ”out siders”. Utstötta. Vi är
inte mobbade eller så, men folk släpper inte in oss i gemenskapen heller.
Jag kan kanske förstå skälet. Elida är både gothare och satanist vilket hon
inte döljer.
– Hur kan du vara satanist? Hur kan du dyrka djävulen?
– Uttala dig inte om sådant du icke vet.
Ovanstående är ett exempel på en ofta före|kommande konversation mellan
Elida och resten av skolan. Jag frågade henne en gång varför hon är
svartklädd, sminkar sig som hon gör och varför hon är satanist. Hon hade
leende svarat att hennes svartmålning hörde ihop med gothmusiken medan
hennes kläder bara gav henne självförtroende. Sedan gick det några dagar
och så kom jag på att hon inte förklarat det här med satanism. I min förra
skola fanns det några satanister drog jag till minnes. De höll på att dyrka
uppochner|vända kors. Det var så mycket flum i min skola. Som populär fick
jag veta allt direkt, men nu när jag inte var det i min nya skola fick jag
det i alla fall. Fast inte på något trevligt sätt direkt. De populära är
sällan omtyckta har jag förstått nu. De har bara makt och därför fjäskar
männi|skor och ställer sig in.
Några dagar in på månad två såg jag en vacker tjej, hon var verkligen
snygg, ändå blev hon mobbad. För vad? Jo, för sina glasögon. I min förra
skola skulle någon hjälpt till. Någon hade gått fram, tröstat och skällt ut
mobbarna. På min nya skola fanns inte någon.
Jag frågade Elida om det här med satanister, och hon svarade lika klokt som
vanligt:
– Tror du jag håller på med att dyrka djävulen och offrar framför
uppochnervända kors? Tror du att jag skär mig med kniv? Det jag sa är i
alla fall vad extrem satanister gör. De som håller på med satanism för att
vara ”coola”. Det räcker inte med att du ser och hör, du måste tänka också.
Jag tror på att gud och djävulen inte alls existerar, att det är själen som
är centrum. Något annat tror jag inte på.
Det var så hon sa. Hon är smart, det är hon, ändå har hon inte så bra
poäng, i alla fall om man jämför med mina. Trots det vet jag att hon kommer
att lyckas i livet för hon tror på sig själv. Min förra skola var liten med
få elever, och vi var faktiskt utestängda från världen kändes det som. Den
jag går i nu är en skola med ett tusental elevr, men så har vi också
flextider och lokaler i andra skolor. Här har vi nästan ingen
sammanhållning och det är grupperat. Lärarna är i alla fall minst lika bra
som de i min andra skola. Maten är också mycket bättre.
Elida och jag har som alla vänner någon gång blivit ovänner. Den gången
hände det i ljushallen. Hon stod och grälade med en mörkhyad. Jag gick fram
och väste henne i örat att hon skulle bli klassad som rasist, vilket var
sant. Jag trodde till och med inom mig att hon var det. Jag hade så fel.
Elida blev rasande och jag var tvungen att gå bakåt. Hennes ord ringde i
mina öron:
– Vad snackar du om? Får jag inte prata, argumentera och bråka med en
mörkhyad för att jag är vit? Detta är en personlig sak mellan mig och
Istvan, det har inget att göra med hans hudfärg! De som ser mig som rasist
för att jag har en mörkhyad vän, är hundra gånger mer rasist än vad jag är!
Naturligtvis hade hon rätt. Hur hade jag någonsin kunnat tvivla? Genom den
incidenten började jag tänka anor lunda. I min gamla skola fanns inga
svarta eller invandrare. Det fanns bara ”renblodiga svenskar” som mina
lärare var stolta över att kalla det. Nu förstod jag att sådana människor
inte var något att hurra för. Alla som bor i Sverige är svenskar, så är det
bara. Jag önskar alla i min gamla skola fått insyn hur verkliga Sverige såg
ut, inte hur lärarna tyckte det skulle vara.
– Riiiiing!
Hoppsan, där gick väckarklockan igång och talar om att om jag inte går upp
nu kommer jag komma försent till skolan. På med kläderna, nu och äta
frukost. Man borde servera frukost i skolan. Det ska jag introducera för
elevrådet. Elevrådet fungerar i alla fall i min nya skola. I förra var det
rektorn som beslutade allt, men skolregeln kräver att elever också ska
kunna påverka, så rektorn valde ut några som ändå tyckte som han. Sådant
kallar jag diktatur. Elida och jag blev vänner efter händelsen i
ljus|hallen. Hon är en sådan person som inte tar bråk som avslutad vänskap,
utan hon är som vanligt dagen efter. Om man själv inte är en liknande
perosn själv är det svårt att förstå hennes beteende. Som mina gamla
kompisar. Blev det bråk var man ovänner minst tre veckor. Är man som Elida
och jag vet man att den andre menar förlåt genom att man kan vara som
vanligt dagen efter. Jag tror jag börjar bli kär i henne. Hon är så snygg
och inteligent.
Ja, ja, om jag tyckte min förra skola var bättre eller inte, så har det
ingen betydelse. Jag kan ändå inte gå om en massa klasser hela tiden bara
för att vara där, utan nu får jag helt enkelt ”gilla läget” som Elida
ständigt säger. Jag tycker om min nya skola så det är inga problem. Elida,
snart får jag se henne och prata, skratta och flumma med henne. Det är just
nu bara en halvtimme på linjen som skiljer oss åt.
Mycket bra och levande skrivet. Några små fel.
Varför mig? av Emil Göransson uppg. 2
Beeeep… – Oh nej! inte en ny morgon! Jag orkar inte mera. Jag låg kvar i
sängen i kanske 5 minuter till innan Jag gick upp. Klockan var nu 07:02.
Jag frös, tänkte att jag skulle ta en dusch och fräscha till mig lite. Ooh
vattnet var kallt, men jag skruvade upp värmen på den smala, silvriga
kranen. Mitt blå-vita badrum av kakel fylldes med ångorna från den nu heta
duschen. Efter duschen tänkte jag kamma till mitt halv korta, blonda hår.
När jag tittade in i spegeln blev det som en chock, jag insåg åter hur ful
jag var. Mitt ansikte var som vanligt täckt av en massa röda, stora,
äckliga finnar, så här var det varje morgon när jag skulle kamma mig.
Varför var det just jag som skulle se ut så här? Jag såg på mig själv i
spegeln igen och tänkte att jag bara ville dra en stor mask över huvudet
och bara försvinna in i intet, där finnar inte fanns, där alla var vänliga.
OJ nu var klockan mycket redan halv åtta, jag måste äta min frukost så jag
slipper vara hungrig hela dan idag. Jag åt en rostad macka med ost och lite
hjortron marmelad och tog ett glas med O’boy till det. Attans som vanligt
hinner jag inte äta upp all min frukost, jag måste till skolan min buss
skulle gå om 9 minuter, det betydde att det var dags att börja gå emot
busshållplatsen. Jag tog på mig min stora, blåa jacka, den var så varm o
mjuk. Ute var det svin kallt men jag visste att jag inte behövde frysa
eftersom jag hade min jacka. Min skola är ganska stor, men jag gillar inte
den kalla gula fasaden av tegelstenar, innuti var nästan värre de ljus blå
väggarna betydde bara en sak:
ont i kroppen, huvudvärk, bulor m.m.
Min första lektion är hemkunskap det tycker jag är ganska kul, alltså att
laga mat. Jag gick sakta upp till hemkunskapssalen. Aj! Jag tappade
kontrollen över ena benet och snubblade så kraftigt att jag ramlade och låg
på golvet. Bakom mig kom Anders. Anders som jag för mig själv kallade
Anders den förskräckliga. Han var värst av dem alla, han var den som också
var starkast av grabbarna i skolan. Han garvade åt mig och pekade på mig
och sa ”Du är så jävla klantig, din fule fan”. Och så garvade han igen men
den här gången mycket högre och mycket mörkare. Jag värkligen önskade att
jag var starkare än honom och större än vad han är. ÅÅÅÅH vad jag hatade
honom, men efter ett tag kom jag och tänka på att Anders inte var den enda
jag hatade. Jag hatade också skolan jag gick i för att den betydde bara en
sak: ont och känslor som kännbar skurna av en vass kniv. Men det som jag
mest av allt hatade var mig själv! Hur kunde mina föräldrar skapa en sådan
odåga som jag är? Men nu måste jag skynda mig för att hinna in till
lektionen. Idag skulle vi laga en grönsakswok. Jag visste hur man skulle
göra, jag hade ju lagat det hemma till mamma och pappa som visserligen
nästan alltid jobbar. Hemkunskapsläraren Marita ville att vi själva skulle
dela in oss i grupper. Åh nej tänkte jag, det är väl ingen som vill ha med
mig i sin grupp!?!
Ja ja, som jag trodde blev jag ensam den här gången också men Marita ville
att jag skulle vara med i Anders grupp. Jag förklarade för henne att jag
inte ville det, att det var det sista jag skulle göra. Jag fick vara med i
Julians grupp, Julian var en riktigt tjock kille med långt hår, en brokig
näsa hade han också. Julian såg ganska rolig ut med sina glasögon och Iron
Maden tröja, men det fulaste av allt på honom var den där stora, svarta
skin västen som han nästan varje dag hade, men det äckligaste var endå att
det var massa vita prickar på axlarna, på varje klädes plagg han hade.
Kasper och Maxim skulle också vara med i våran grupp. De var riktiga sport
fånar och såg helt vanliga ut på nått konstigt sätt.
Kasper och Julian sa att jag inte fick göra nånting med maten, jag frågade
varför. Deras svar var:
– Vi vill inte ha en massa jävla finnar i våran mat.
Svaret kom som en påle in i hjärtat på en vampyr. Jag dog. Dom få orden kom
som en pistolkula rätt i pannan. Jag frågade mig själv varför ska jag leva?
Jag kom inte på nått bra svar på den frågan. Jag kände mig så jävla sårad
att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det enda jag ville göra
var att springa ut och sedan hem. Det känndes som om min hjärna slutade
fungera, det blev alldeles tomt uppe i huvudet. Den enda tanken jag hade i
huvudet var UT! Det var som om en mörk röst, en berättar röst till kriks
filmer sa det! Ut! Ut! Jag slängde av mig förklädet och sprang ut genom den
naturfärjade dörren. En snab tanke slog mig: Den där dörren var väldigt
sliten. Det kanske är många som har sprungit ut där igenom i en fara.
Vart skulle jag ta vägen nu? Hem kunde jag inte gå för att där var ju
mamma, hon jobbar kväll nu mera. Hemkunskapen skulle sluta om lite mer än 5
min. Jag bestämde att jag skulle stanna kvar på lektionerna efter avs,
svenska, matte och NO. Jag satte mig i skolans hall och väntade på att alla
från min klass skulle sluta lektionen. Jag kollade runt lite på väggarna i
hallen. På den ljus blåa väggen satt det en affisch på mona lisa. Den var
ned klottrad och förstörd. Någon hade ritat en blåtira runt hennes ena öga.
Jag kände mig uniefär som henne på bilden, ful, äklig och alldeles trasig
nästan.
Äntligen nu kommer min klass ned för trappan.
Det är ingen som märker att jag sitter där kanske två meter i från dem. Är
jag osynlig? Svenskan börjar om 2 minuter. Jag börjar sakta vandra mot mitt
skåp för att hämta mina böcker. Jag märker inte att Anders, Julian och
Maxim kommer upp bakom mig förrän de tar tag i mig jag vill skrika till men
får inte ut något ljud. Det känns som jag kvävs i min egen ångest och oro
för vad de ska göra.
Killarna lyfter upp mig. Anders håller i ärmarna och överkroppen medans
Julian håller i benen. Maxim håller inte i mig utan bara står och skriker
”Spola! Spola! Spola!” Anders och julian drar mig mot toan, öppnar dörren
och sedan tal Anders tag om min nacke och trycker mitt huvud ner mot toan.
Jag greps av panik och försöker skrika, men det enda som kommer ut ät ett
svagt A. Min röst blir starkare och starkare. Anders trycker mitt huvud ner
i toaletten. Det luktar intorkad urin blandad med avföring. Doften av
avföring kan komma från de bruna ränder som sitter längs med toaletthålet.
Det enda jag tänker på är att han inte ska spola! Jag känner hur Anders
släpper ena handen från min nacke och trevar efter spolnings knappen.
Jag skriker allt vad jag kan. Min röst kvävs av ljudet som forsar ner över
mitt huvud. Anders släpper greppet och jag ställer mig upp och känner hur
vattnet droppar ner över mina axlar. Jag känner mig äckligare än någonsin!
Anders och hans kompisar går där ifrån och lämnar mig ensam på toaletten.
Jag vill bara börja gråta, tillslut bestämmer jag mig för att åka hem. Jag
sätter mig i den röda bussen och märker hur folk tittar på mig som om jag
var det värsta de har sätt. Efter de har tittat på mig så vänder de
huvudena bort och fnyser överlägset. Väl hemma så öppnar jag min dörr går
in i mitt rum och sätter mig på sängen och börjar gråta, tänker att jag
inte är något värt varför ska jag leva? Min mamma kommer in i rummet och
frågar vad jag gör hemma så tidigt? Jag berättar vad som har hänt. Mamma
”säger inte nu igen!” Hon berättar att hon har pratat med rektorn om att
jag ska få byta skola. Mamma går ut ur rummet. Jag tar fram min fällkniv
som jag fick av min morfar förra julen. Jag tar upp det största bladet som
är det vassaste tittar lite på den. Den glänser så mycket så jag ser mig
själv i spegelbilden. Jag kavlar ärmen på min våta vin röda tröja höjer
kniven lite, lägger den mot handleden. Jag trycker kniven mot armen och
pulsådern, tänker en snabb blixt över mitt liv och inser att det inte finns
något att leva för. Visst att byta skola kanske hjälper de första fyra
dagarna men jag kommer fort farande att se likadan ut.
Kniven glänser så mcyket att jag blir bländad. Jag vet inte vad jag håller
på med! Jag trycker kniven närmare och hårdare. Jag drar snabbt ett djupt
djack. Det gör så jävla ont blodet bara rinner ner för armen mina byxor
blir alldeles blodiga. Det börjar mörkna. Jag ser mycket sämmre allt blir
svart och det börjar tjuta i örnen. Allt börjar försvinna fram för mig!
Vad händer efter döden? frågar jag mig det sista jag gör!
Bra och levande skrivet. Varierat språk men ibland upprepningar och
slarvfel i stor bokstav, stavfel. VG
KLASSBYTET – BRA ELLER DÅLIGT?
Där satt han nu, tittade ut genom fönstret in i höstregnet och försökte
minnas hur 30-talets depression hade påverkat Sveriges eko|nomi. Det hände
ofta nuförtiden att han missade fatalt på vissa relativt simpla frågor på
proven.
– Det kanske stämmer, det som mina föräldrar säger, tänkte pojken. Henke
och Arre kanske har dåligt inflytande på mig. Näe, jag skiter väl i vad de
där gamla säger, de kommer inte ihåg hur det var när man är ung. Hmm…
just det, depre|ssionen var det, ja hmm…
Pojkens namn var Wilmer, fast alla för|utom hans föräldrar kallade
honom ”Fresco” – det var något Henke hade kommit på, han sa att det betydde
kaxig på Spanska. Wilmer var en ganska kort femtonåring, han hade blågrå
ögon, brunt, kortklippt hår och en vanlig kläd|stil.
Wilmer hade inte haft några riktiga vänner i förra klassen, 9A, visst han
var ju med i ”gänget” när de var i skolan, men han hade aldrig följt med
någon av klasskamraterna hem. De andra hade hittat på saker efter
skoldagarna medans han gick hem själv, de andra träffade varandra på
helgerna, gick på bio, spelade biljard och sånt där, medans han satt hemma
och hade tråkigt.
Det var i början av nian som Wilmer insett att han måste få vara med om
lite roligare saker i sitt liv, han stog inte ut längre! Så han hade gått
till rektorn och sagt:
– Jag trivs inte i 9A, jag känner mig utstött, jag har inga vänner. Snälla,
kan jag få byta klass, vilken klass som helst går bra!
Han hoppades på 9B, där kände han några sedan tidigare, men han vågade inte
säga något, det var ju trotsallt rektorn han pratade med.
– Vi får se vad jag kan ordna, så här kan du ju inte ha det eller hur? Jag
hör av mig under kommande veckor. Nu måste jag på ett möte, det var det
enda han hade svarat. Inte ett knysst om att han skulle försöka reda ut det
på något annat sätt.
– Juste! tänkte Wilmer, mumlade något till svar och gick iväg.
När beskedet kom två veckor senare – efter prat med föräldrar och liknande
– blev Wilmer nästan lamslagen av skräck, han skulle få byta – till 9D.
– Åhh, varför är jag så feg? Jag skulle ha sagt 9B, eller vadsomhelst
förutom 9D, tänkte han.
9D var värstingklassen, det var klassen med flest ”IG-barn” och
”tuffingar”. I 9D fanns tre – utifrån sett – riktigt farliga killar: Henke,
en lång pojke som rökte, han hade rakat huvud, alltid keps och säckiga
kläder. Arre, han hade en snus under läppen var han än gick och han bar
alltid ryggsäck – Wilmer hade sett en sprayburk falla ur den en gång.
Ehmet, han var från Syrien eller något liknande, den killen ”brände” jämt
runt på sin moppe med olika tjejer som satt bakom och åkte med.
Många rykten gick runt i skolan om de här tre; alla galna saker de gjort:
t.ex. sades det att de slagit sönder rektorns bil och snott bilradion, att
de hade pangat alla matsalens fönster eller att de åkt fast av polisen
efter det att de hade försökt stjäla en TV från ett varuhus. De här
ryktena var bara några av många som cirkulerade i skolan.
Skolan, den låg i en av Göteborgs för|orter, det var inte direkt en
fin skola, ofta var fönstren sönderslagna och väggar nerklottrade, bänkar,
bord och stolar var fulla av gamla inristning|ar och klotter. Det fanns
ingen skolgård – om man inte räknade den lilla asfalts|plätten som ledde
ner till vägen – men det behövdes antagligen inte, det gick bara sjuor till
nior där ändå.
– Men, vafan, sade Wilmer tyst för sig själv. Han hade hoppat över frågon
om 30-talet och läste nu nästa: vilket år utbröt storstrejken i Sverige?
Han kunde inte den här heller.
Wilmer tänkte på hur det hade varit innan han bytte klass, han hade
kunnat varenda fråga lätt som en plätt, det var bara att rabbla upp
informationen som han hade pluggat in innan.
– Förut hade jag all tid i världen att lägga plugg på, tänkte Wilmer, jag
hade ju inget annat att göra. Jag var alltid bäst i klassen, folk sa till
mig att: ”du har ju iallafall en bra framtid säkrad”. Det kanske var bättre
så, ett tråkigt liv nu, men en bra framtid sedan?
Nej, man hör ju hur det låter, det här livet är ju verkligen kul, eller?
Jo, nu har jag vänner som tar med mig på fester och jag träffar tjejer, sen
om det medför att jag har dåliga betyg då är det det ändå.
Jag kan plugga senare – när jag har tröttnat på att festa och sånt där.
Ehh..? Storstrejk..? Helvette!
Jag kan inte få IG på det här också.
– Det är dags att lämna in nu, sade den brutala läraren.
När man flyttar med familjen är det en stor förändring, man kommer till en
ny stor skola, och man vet inte vad som ska hända. Förut hade man haft
ganska många kompisar som man höll ihop med. Men nu stod man här framför
den explosiva skolan.
Tidigare hade vår familj varit som en vanlig familj i Stockholm. Min mamma
Lise var skolsyster, hon tog hand om alla elever som hade problem i skolan.
Hon var en underbar människa, hon fick eleverna att lugna ner sig när de
hade det som jobbigast. Min pappa Johan är lärare och undervisar i kemi,
det var så min mamma och pappa mötes i skolan. Min syster Anja har det
ganska jobbigt i skolan. Min far som är lärare försöker hjälpa henne men
hon vill helt enkelt ine. Det beror nog på hennes kompisar.
Nu ropar min mamma från köket en trappa ner.
– Det är mat Linus, ropar mamma!
Linus heter jag, för mig går det bra i skolan och har ganska många
kompisar.
– Jag kommer, skrek jag tillbaka!
– Jag ska bara avsluta min uppsats som jag håller på med. Min uppsats
handlar om naturen, varför den gör det är för att jag tycker naturen är så
underbar och vacker. Solen lyser upp den underbara skogen, vattnet blänker.
Fåglarna kvittrar, luften är frisk, inte som den inne i stan, inga
koldioxidutsläpp. Man känner sig verkligen fri i naturen. När jag kommer
ner i det medelstora köket, står mamma och pappa och grälar, för att min
syster har smyrökt igen.
– Vi kan inte ha det så här mera skriker mamma!
– Jag vet älsling, jag ska försöka ordna det här, säger pappa!
Jag går upp igen för trapporna till mitt rum, och inga av mina föräldrar
har märkt att jag har varit närvarande. Jag slänger igen dörren och går och
lägger mig. Nästa dag går jag den långa tråkiga ensamma vägen, till skolan.
När jag är väl framme, vet jag exakt vart jag ska gå. Mina kompisar hänger
vid de nerklottrade skåpen.
– Tja, säger min kompis Valle!
– Hej, svarar jag dystert!
– Vad du ser nere idag, mår du inte bra, säger Valle
– Nä, vi hade ett stort gräl igårkväll hemma och jag är ganska trött, sade
jag.
Nu ringer det in, alla ungdomar går in, förutom tuffa Eli och Justin. De
står och väntar på mig och mina kompisar, så här har det varit i fyra år,
men ingen lärare ser något. Efter att ha blivit drängt nere i skolans
illaluktande toaletter går jag in i klassrummet.
– Men vad har hänt, frågade min lärare
– Inget, jag ramlade bara i en pöl på vägen hit till skolan, svarade jag!
– Okej sätt dig på din plats så fortsätter vi med det vi höll på med sade
läraren!
Varför säger jag inget, varför kan inte bara jag och mina kompisar bara
säga som det är utan att ljuga. Men alla är så fega, jag med. Om vi säger
det som pågår kommer vi få stryck som vi aldrig drömt om, har Eli och
Justin hotat oss med. Efter skolan gick jag direkt hem, sätter mig framför
min gamla dator som knappt fungerar. All ilska skriver jag ner på den så
att ilskan försvinner ur min kropp. Idag äter jag inget mamma har frågat
mig varför jag inte vill ha något, men jag sade att jag inte var (någon)
hungrig. Men som min mamma är omtänksam kommer hon upp med en macka och ett
glas mjölk. Jag kan förstå varför hon är skolsyster. I mitt rum finns det
en bekväm säng, ett skrivbord där jag gör mina läxor, en tv och en matta
som värmer golvet. Jag tycker det är skönt att sitta i mitt rum för mig
själv, ensam och ifred. Ingen stör man sig på och ingen mobbar en. När jag
har gått och lagt mig i min varma sköna säng, somnar jag fort men blir
snabbt väckt av att min mamma och pappa står och grälar igen vad min syster
har gjort.
Idag är det fredag, alla elever slutar tidigt idag. De flesta killar ska
hitta på något roligt med varandra. Några andra ska vara sina flickvänner.
Men jag och mina kompisar går hem till var och än. Jag vet när jag kommer
hem, kommer de att gräla som vanligt. Därför beslutar jag mig att hålla mig
borta från där jag bor. På kvällen när jag är inne
i stan går jag i en kuslig mörk tunnel. När jag är där inne träffar jag på
en grupp ungdomar. De ser ganska fulla ut, de har spritflaskor i sina
händer, de frågar mig om jag vill hänga med dem. Jag har inget annat för
mig så jag beslutar mig för att hänga. Jag får något att dricka det smakar
starkt och det luktar förfäligt.
Nästa morgon vacknar jag i en hydda som luktar inte något gott. De andra
har stuckit. Jag tänker rädda tankar om att när jag kommer hem kommer mina
föräldrar att bli jättearga. Men när jag kommer hem istället för att de
blir arga sitter min pappa och gråter i köket, min mamma försöker trösta.
– Vad har hänt, frågar jag
– Din pappa har fått sparken, svarar mamma!
– Vi har beslutat att flytta längre upp mot landet säger pappa.
– Varför då, säger jag
– Dels för att jag har sökt jobb där, och för det andra är det billigare
att på där permanent, sade pappa
– Vi har hittat en skola för dig som ska vara bra för dig.
Efter tre månader var det dags för mig att gå från vårt nya hem, till
skolan. När jag kom fram stog jag och kollade på den gigantiska skolan jag
skulle gå i. Skolgården såg ganska rolig ut, det så ut att det fanns många
aktiviteter där.
När jag kom in i klassrummet fick jag hälsa på alla elever i klassen. Den
såg bra ut inga mobbare inga mobbade, efter ett tag i klassen märkte jag
att den var helt neutrall.
Nu har det gått ett år från när vi flyttade från stockholm. Efter han har
jag förstått att det var en bra idé. Jag har fått nya kompisar som är
roliga och trevliga. Min syster har också fått nya kompisar, men hon saknar
Stockholm med alla affärer och sina gamla kompisar.
Min mamma och pappa grälar nästan aldrig mer, de har kul ihop. De har fått
samma jobb som de hade tidigare. Det här förstärkte vårt familjeförhållande
vi umgås mer.
Att byta skola/Att byta klass
Nu ska jag berätta om när jag bytit skola!
Då kan vi börja när jag gick i tvåan. När jag gick i tvåan var jag en blyg
och tillbakadragen tjej, jag hade inte så många kompisar då. Mellan tvåan
och trean skulle hela min klass flytta ner till en annan skola, det fanns
också tre till tvåår.
Så alla tvåår skulle bli en hel trea. Jag tyckte det skulle bli spännande
men när jag började trean så var det sämre än vad jag föreställde mig, jag
fick inte så många nya kompisar och de jag fick lämnade mig när de började
lära känna mig.
På en eftermiddag varje vecka efter skolan så åkte jag till stallet och där
hade jag många kompisar och jag var inte så blyg och tillbakadragen. Jag
åkte allt oftare till stallet föd där hade jag mina kompisar. I skolan
kämpade jag, men allt var svårt. När vi började med att få provn det var i
6:an – 7:an så fick jag mest IG, jag hade ingen kompis som stöttade mid
deräkt.
När jag började 6:an så flyttade det upp en annan 6:a till min skola. Där
hittade jag tre st jag gillade så dem var jag med. Men så en dag sa de till
mig att inte alltid följa efter dem, de tyckte det var jobbigt, men vem
skulle jag annars va med? Så då gick jag mer själv igen. Skälvklart så blev
jag ledsen att de sa så och undrade vad det var för fel på mig. Jag hade ju
inte gjort dem något, jag ville bara ha några att vara med. Men iallafall
hade jag några att vara med ibland. Ungefär mitten av sjuan så sökte mamma
ett arbete för hon ville vara annstäld, inte ha eget som hon hade. Efter
ett evigt sökande hittade hon ett i Rydberga. Jag frågade vart Rydberga låg
för jag hade inte hört talats om det innan, hon visade var det låg på en
karta.
Hon åkte iallafall på en intervju där och fick det jobbet.
Då var vi tvugna att hitta en bordstad i närheten så vi letade i Rydberga,
Skogljunga, skara eller i ryding trakten skulle den ligga. Mamma började
att pendla mellan Skogsjö där vi bodde och Rydberga det tog 1 timme. När
hon kom hem var hon tvungen att köra mig till stallet det var förlångt att
cykla dit det tog nämligen 15 min att åka dit med bil. Vi letade och letade
bordstad det var väldigt svårt att hitta en. Men vi hittade en i Rydberga
så vi bestämde oss att flytta dit på sommarlovet mellan 7:an och 8:an. Vi
flyttade dit den 1 augusti och började i skolan i Rydberga 15 augusti.
Jag var väldigt nervös för att börja där, och jag hoppades att få kompisar
för jag hade knappt inga kompisar i Skogsjö.
När vi hade flyttat dit så träffade jag några som var lika gammal som jag
var. Så de hjälpte mig första dagen i den nya skolan alltså björktorp, jag
visste inte vart jag skulle ta vägen men jag fick reda på att vi skulle
sammlas i gympasalen. Efter det gick jag till klassrummet jag skulle vara
i, jag började i 8D. Den dagen var jätte nervöst. Efter någon vecka så
träffade jag en kompis hon kom och satte sig brevid mig en gång i matsalen
då började vi prata och skratta. Sedan efter någon ytterligare vecka så
träffade jag några 8C.
Jag blev så bra kompis med dem att jag ville byta klass till deras. Jag
bytte till deras klass efter första terminen i 8:an.
Så nu har jag fortsatt att gå i den klassen.
Nu går jag i 9C och ska snart byta skola igen denna gången blir det en
gymnasieskola.
SLUT