Att byta skola – Sida 13

Att byta skola/Att byta klass

Under mina 16 år på Jorden har jag gått i tre olika skolor. Jag har byt
klass två gånger. Dom tre första åren + dagis och lekis, gick jag i
Norrgården.
Norrgården var en bra skola då och den är nog lika bra nu, om inte bättre.
Dom tre första åren på Norrgårde var bägge roliga och tråkiga. Det roliga
var att det fanns så många kompisar att va med och man behövde aldrig gå
ensam. Om man inte spelade kula så fanns det alltid något att göra.
Det tråkiga var att jag var bråkig och stökig och jag hade svårt för att
lära mig saker t ex, att räkna matte, läsa, skriva m.m.

Anledningen till att jag hade svårt för det var att jag har Damp, det syns
inte nu. Damp är en sjukdom som gör att jag har det svårare för att lära
mig saker. Jag har också svårt för att sitta still. Jag kommer inte ihåg så
mycket ifrån mellan|stadiet. Det jag kommer ihåg var att jag hade svårt för
att lära mig saker. Det värsta som hände under min skol tid på Norrgården
var att jag blev kallad för särskolebarn.
Det var inte så roligt att höra. I trean så flyttade min mamma, jag och
mina syskon till verkstadsg.

Eftersom att Karl sparre skolan var närmare än Norrgården så fick jag byta
skola. Det var en utav anledni|ngarna till att jag byte skola. Den andra
var att det gick så dåligt i skolan. Jag utveklades inte.

Så när treans termin var slut så byte jag skola till Karl sparre. Det var
nog det bästa som kunde hända mig då. På Karl sparre gick det genast
bättre. Jag blev bättre på att läsa och skriva.

Jag blev mycket bättre i allt och jag nya kompis. Det var jätte kul att
börja där fast att jag var nervös. Jag fick ett bättre självförtroende och
jag tyckte att det var roligare att gå till skolan. Efter tre år på
Karlsparre så var det dags att byta skola. Jag kom i klass 7a och fick
Vivianne Olofsson som klassföreståndare i Ljunghedsskolan. Efter att ha
gått i Ljunghed i tre år nu har jag kommit fram till att det är mycket
roligare här men mycket jobbigare än i låg och mellan stadiumet. Man måste
ta mer ansvar och man får betyg. om man sabbar till det i högstadiet så kan
det gå illa resten av livet och man kommer att ångra sig i resten av livet.
Så nu ska jag försöka att skärpa mig den sista termi|nen som nia.

Det är ingen flytt på texen och den hänger inte ihop.

Att byta skola/Att byta klass

– Sara ordet är ditt.
Det var Saras fröken. Sara är 14 år och går i sjuan. De har en lektion där
de ska redovisa ett arbete. Arbetet handlar om sig själv när man var liten.
Sara är nervös för att stå inför klassen. Hon har ju bara kännt dem i några
månader. Klassen består av åtta tjejer och tolv killar. Killarna är
idrotts|killar och tror därför att de är best. Tjejerna håller sig för sig
själva. I klassrummet sitter killarna vid fönstret och tjejerna på andra
sidan. Det är bara Johanna som sitter med killarna ibland, och det är
nästan bara hon som pratar med dem. Visst pratar Sara också ibland, men
bara ifall någon frågar henne något. Hon går fram till tavlan och börjar
prata med darrig röst, och ganska snabbt. När hon är klar går hon och
sätter sig. Hon tittar bort mot sin kompis Sofia, för att se så hon inte
gjorde bort sig totalt.

– Det var bra Sara, sa fröken snällt och fortsatte

– Ja eftersom detta var den sista som redovisade så kan ni få sluta lite
tidigare. Hej då.
Linda skulle ha följt med Sofia hem idag, men hon skulle rida När hon
cyklade hem kom hon ifatt sin kompis Elin.
– Hejsan hur är läget? Frågade Elin med en konstig min.
– Nja, sådär. Jag gjorde bort mig inför min klass idag, sa Sara
– Hmmm. Jaha, så kan det vara ibland. Vill du följa med hem till mig och
titta på film? Jag har lånat av min kusin.
– Ja det kan jag nog, bara jag får låna din telefon.

Hemma hos Elin gick de direkt ut i köket och tog var sin macka. Sen gick de
in på Elins rum och började titta på filmen Filmen hanlade om vampyrer och
vålnader och sådant ingenting för Sara igenteligen men tittade på den i
alla fall. Efter filmen gick det ut i köket igen för att fika. Sara satte
sig och tittade på när Elin höll på att tramsa omkring, som hon alltid
gjorde. Tillslut hade hon kunnat blanda en ordentlig saft, och lagt upp
kakor fint på en bricka. När de satt där och knaprade på sina kakor började
Sara och prata.
– Jag fattar inte vad det är för pinsamt med att stå framför klassen och
prata. Jag har ju kännt dem i ganska många månader. Det är bara för att vi
har bytt skola och kasskamrater. I femman och sexan kunde jag stå där
framme hur lätt som helst. Då var det jag och Sofia som ”bestämmde”. Nu är
det idrottskillarna. På idrotten får man inga passningar. Det fick man jämt
i sexan. Förut kunde man tramsa omkring utan att ha någon press på sig. Men
nu måste man ligga i och göra bra saker för att inte riskera att få IG. Nu
tar man åt sig när killarna skämtar. Ryckterna nu är mycket värre än i
sexan. Ett exempel, kommer du ihåg den killen som går i åttan. En tjej i
hans klass hade sagt att han gillade en tjej i sexan. Det var ju inte sant
fick man reda på sedan. Men oj, vad de retade honom. För när man går i
åttan får man inte gilla en tjej i sexan. Men när man gick i sexan så var
det helt okej att gilla någon i fyran. Visst är det sjukt?
– Ja så kände jag det också i sjuan men nu är det bättre. Killarna hade
mognat under lovet. I sexan var jag ju mobbad men det blev jag inte här
uppe i åttan, svarde. osäker på om svarde är rätt ord

Resten av terminen var som vanligt. Killarna satt vid fönstret och tjejerna
på andra sidan. Sara satt ofta och tänkte på vad hon och Elin hade pratat
om, och om det någonsin skulle kunna bli som i femman och sexan.

Tiden gick och snart blev det Lov. Efter sommarlovet gick allt mycket
bättre. På idrotten blev det mer passningar till tjejerna. I klassrummet
var det inte bara killarna som satt vid fönstret, utan tjejerna flyttade
närmare och närmare. Nu kunde de prata och skratta tillsammans. Nu kännde
Sara att det kanske fanns en chans, att få det lika bra som i femman och
sexan.

Att byta skola/Att byta klass

Det första intrycket jag fick när jag hör den här meningen. Är när jag
själv skulle byta klass, från sexan upp till sjuan. Jag var mycket nervös
in-för flytten, för man visste att man skulle bli minst på skolan igen. Jag
hade ju det så bra på Norrgårdsskolan. Varför skulle vi flytta där-ifrån?
osäker på om frågetecknet är av skribenten eller tillagt av läraren Man
gick runt och grubblade på vad som skulle hända. Skulle jag bli spolad i
toaletten? se föregående vinkelparentes Eller skulle de bara låta mig
vara? se föregående vinkelparentes Man mådde mycket dåligt hela
sommaren. Jag sov dåligt, och tänkte på det hela tiden.

När första skoldagen kom var jag jätte-nervös. Jag hade fått gå på toa
flera gånger innan jag gav mig iväg.
När jag hade anlänt till skolan, som också heter vinghed skolan, stog jag
bara en stund och kollade upp på den ståtliga skolan, och jag sa till mig
själv osäker på skiljetecken här Detta kanske inte blir så farligt iaf.

Vi hade samling i aulan 830 på morgonen. Alla nya sjunde-klassare var där.
Ungdomar från norrgården, karl sparre och skolan nere på vanja. Alla var
där. Det kändes lite skrämande men också mycket kul. Jag satte mig vid mina
kompisar från ishockey|laget, vi skrattade och hade det skoj, enda fram
till att gerda började prata. ”gerda var våran rektor på skolan.
Hon hälsade oss välkomna. Hon pratade om de nya kraven de ställer på en
osv. Hela talet tog ungefär en halvtimme. Tillslut Sa hon att det var dacks
att möta våra nya klasskompisar, osäker på om kommatecknet är tillagt av
lärare så vi traskade med vår nya klassföreståndare Sofi Tenngren upp till
ett av klassrummen.

Det var stort och trevligt. Alla hälsade på varandra. Vi nämde vad vi hette
och så var det inget mer med det. Sofi började prata, allt kändes helt
underbart. Man hade ju redan många kompisar från klubblaget i ishockeyn. så
till en början umgicks man med dem. Men efter hand, ju längre dagen gick,
började man umgås med annat folk också. Och äntligen fick man den känslan
av att vi hade blivit en riktig klass. Klockan hade blivit två och det var
dacks att gå hem. Jag längtade redan till nästa dag, och hoppades att
skoldagarna aldrig skulle ta slut.

Nu när jag har gott på skolan i några år känns det fortfarande roligt. Jag
har inte blivit spolad i toaletten, och tur är väll det. Så det enda råd
jag kan säja till de som kommer upp är att. Ta det lungt det är jättekul!

Att byta skola.

Gud vad tråkigt jag hade…
Jag satt i denna lilla Saaben och väntade på att flyttkartongerna skulle
bli inpackade i släpet. Jag vet inte vad jag längtade efter, vi skulle
flytta men jag vet knappt vart. Växjö heter det och det ligger i småland
och folket där pratar konstig, det var det ända jag visste.

Boom, hördes bakom bilen. Det var Bosse, morsans pojkvän som lyckats tappa
en kartong precis framför släpet. Bosse var en trevlig person, tyckte jag,
han var inte som alla andra morsan hade haft.
– Diana, ropade Bosse.
– Jag kommer, svarade jag.
Jag klev ur Saaben och snabbade mig bort mot Bosse. Han hade fått kartongen
på foten, så jag hjälpte honom bort med den. – Det var sista lådan Dina, nu
kan vi åka, sa han. Vi satte oss i bilen och åkte, stad efter stad
passerade vi. Jag somnade redan i Östersund. Jag vaknade mycket senare av
att vi bromsade och stannade. Vi stannade tydligen utanför huset vi skulle
bo i. Ett litet sött vitt hus. Bosse började såklart bära in kartonger,
medan jag och mamma lagade mat. Efter maten somnade vi allihopa. Det var en
dag kvar till skola började. Jag vet inte va den hette, men den låg jätte
nära huset. Närmare än vad skolan i Luleå låg. Det var en väldigt pampig
skola mycket finare än vad skolan i Luleå var.

– Nu är det dags sa mamma.
– Jag kommer ska bara sminka mig, svarade jag. Något senare…
Så var vi i skolan och det kändes som att precis varenda en glodde på mig.
Jag har aldrig vart så här nervös tror jag. Det var en liten blond dam som
mötte upp oss i korridoren. – Hej, är det du som är Diana? frågade hon på
förfärlig småländska. – Ja, svarade jag jätte lågt. Vi gick bortåt,
tillslut kom vi till ett klassrum som såg väldigt stökigt ut, några
lyssnade på musik. Tjejerna skrev eller ritade några lappar.
– Kan ni vara tysta en stund, sa den blonda damen. Anna hette hon visst.
Efter en stund blev det tyst.
– Det här är Diana Olson, sa hon och pekade på mig.
– Jaha, sa en lång och bred kille. – Va gör hon här då? kom det från en
översminkad blondin med tuggummi i hela munnen.
– Jo ni förstår Diana har nyss flyttat hit och det är meningen att hon ska
gå i er klass.

Det blev tyst ett tag sedan blev det livat som från början. Anna visade mig
vart jag kunde sätta mig. Jag hamnade brevid en ursöt kille som hette
Niklas. Han hejade vänligt. Nu var det upprop. Alla var där förutom Dan, en
väldigt omtalad kille. Han var tydligen kriminell fast såg tydligen väldigt
bra ut. Efter uppropet skulle vi till sal 235, vart det nu låg. Jag stog
fundersamt och kollade mig omkring när någon knackade mig på axeln. –
Diana? Det var Niklas som knackade mig på axeln. – Ja, vart är det vi ska
vara?, kläckte jag ur mig. Niklas visade mig vägen. Det här var inte alls
som i Luleå, där kände nästan alla alla. Och skolan var mycket större och
personerna här pratade konstigt.

– Ja, 9f, då var det sista året för er här på skolan. Det kom bakifrån
klassrummet, det var en mörkhårig man i 35-års åldern. Anders hette han
tror jag. Han kollade konstigt på mig och frågade därefter om jag var ny i
klassen.
– Ja, svarade jag artigt och blev knall röd i ansiktet. Det hördes ett
skratt ifrån ett hörn i klassrummet, det var den där tuggummi|tuggande
blondinen igen.
Det slutade med att Anders sa åt henne och bad mig att inte bry mig om
henne. Allt kändes så konstig eftersom att i luleå kände jag alla redan ju.
Här kände jag inte en enda. Jag gick hem, mamma & Bosse frågade hur det var
och om jag fått några kompisar. Jag svarade snabbt, och sprang upp till den
stökiga övervåningen.

Det hade gått 3 månader nu. Jag hade fått kompisar och en pojkvän. Det var
jobbigt i början men nu känner jag mig populärare än hon
”tuggummiblondinen”.
Att byta skola är läskigt och väldigt jobbig i början. Men nu när jag
känner rätt många. Och skolan är mycket lättare än i Luleå för vi jobbar på
ett annat sätt, lärarna var hyggligare och det var ingen äcklig skolmat.
Inte för att jag skulle vilja byta skola igen men. Det gick väldigt bra,
bättre kunde det nästan inte bli.
Och ni undrar säkert vem pojken min är? Det är Niklas. Så oroa er inte, att
byta skola brukar gå bra.

Att byta skola

Inledning:
Jag har den erfarenheten att när man byter skola så känns det jobbigast
strax innan. Precis när man har ställt in sig på att klassen ska splittras.
Men när man sedan börjar på sin nya skola så käns det inte alls lika
jobbigt längre. Jag hade tänkt att berätta lite om hur det kan vara när man
byter skola och ännu inte vet vilka kompisar man får med sig.

Vi fick reda på att vi skulle välja kompisar till vår nya klass ungefär två
veckor i förväg och alla hade känt sig både glada och ledsna inför tanken
att börja högstadiet. Dels betydde det att man kände sig stor och dels att
man fick börja en annan skola inne i stan. Och ingen hade en aning om hur
deras nya klass skulle se ut. För vissa kom det nästan som chock. De hade
inte tänkt på att de så snart skulle börja högstadiet. Det kändes på något
sätt så overkligt att man nu var en av de där stora killarna som hade sätt
så farliga ut när man gick i lågstadiet. Sen efter sommarlovet hade de
plötsligt försvunnit och några andra killar som inte såg fullt så stora och
farliga ut hade tagit deras plats. Nu var det våran tur att byta skola och
det kändes konstigt.

Så var det dags. Första lektionen ringde in och när vi gick in i
klassrummet fick vi varsin vit lapp som vi skulle skriva tre namn på.
Namnen på de tre personer som man hellst ville ha i sin nya klass till
hösten. Jag hade inte funderat igenom detta så mycket innan så det kändes
svårt att behöva välja bara tre av sina kompisar. Första valet visste jag.
Jag skrev snabbt ner namnet pa min bästa kompis med en etta framför. Olle
hette han och vi hade varit kompisar sedan ettan. Nummer två och tre fick
bli Martin och Jonas. Två andra killar som jag också hade känt sedan ettan.
Jag lämnade in lappen till fröken och satte mig ner för att vänta på att de
andra skulle lämna in sina lappar. Olle gick fram med sin lapp och jag var
säker på att mitt namn stod framför ettan.

De kommande veckorna gick fort och vi pratade inte särskilt mycket om att
vi skulle byta skola men de flesta kände sig nog oroliga. En morgon delade
fröken ut listorna med de nya klasserna och nu blev det fart på oss vi
skyndade oss att titta igenom listorna. Där var mitt namn. Jag kom i klass
7C. Var fanns Olles namn. Ja, där stod det Olle. På samma klasslista. Och
även Martin och Jonas var med. Jag kände mig otroligt lättad. Nu började vi
prata om att vi skulle byta skola nästan varje rast. Och det spreds rykten
om hur elaka niorna var mot de nya eleverna. Jag kände mig inte särskilt
orolig för det men man kan ju aldrig vara riktigt säker. När det var en
vecka kvar till sommarlovet fick vi träffa våran nya klass. Det verkade bli
en bra klass och jag blev lugnad av det. Och en vecka senare när jag kom ut
från avslutningen var alla tankar på skolan som bortblåsta.
Det var först när bara någon vecka återstod av lovet som jag påminnde mig
om skolan. Hur skulle det gå? Det gick faktisk bra och niorna var inte i
närheten av så elaka som alla hade sagt. Jag hade en bättre klass en innan
och jag hade bra lärare. Högstadiet var mer omväxlande än mellanstadiet.
Jag började undra varför jag hade oroat mig. Skolan flöt på och jag kände
mig nöjd.

Jag skrev detta utan namn på killen som det handlar om därför att det blir
lättare att känna igen sig då. När man ska börja en ny skola och byter
klass så känner de flesta sig någon gång oroliga men det för de flesta inte
så jobbigt som de föresteller sig. Högstadiet är bara en fortsättning på
mellanstadiet.

Att byta skola / Att byta klass

En dag när jag kom hem från skolan, ropade pappa på mig. Han hade ett stort
leende på läpparna. Så glad hade jag inte sett honom på mycket länge! Jag
gick in i vardagsrummet och frågade varför han var så glad? Jag har fått
ett jobb i Göteborg skrek han! Då sprang jag upp till mitt rum och grätt.
Jag visste var detta skulle innebära, vi skulle vara tvungna att flytta.
Efter en stund kom pappa upp till mitt rum. Han satte sig på sängkanten.
Jag minns att han sa att allt kommer att bli bra. Han sa också att jag
kommer att få många nya kompisar. Nästa dag när jag gick till skolan tänkte
jag, pappa har nog rätt, jag kommer att få nya kompisar. När jag kom till
skolan, såg alla mina kompisar att jag var ledsen. Dom frågade mig varför?
Och jag berättade om flytten. Min bästa kompis Sara började gråtta. Jag
försökte trösta henne men jag själv började gråtta. Jag gick hem den dagen
för jag orkade inte vara kvar i skolan Det var bara en vecka kvar till
flytten. Jag hade börjat packa. Mamma och pappa var redan i Göteborg för de
skulle göra ordning vår nya lägenhet. Jag räknade dagarna, nu var det bara
en dag kvar. Den natten låg jag i min säng och tänkte. Mormor kom och
väckte mig och min lillebror. Vi skulle ta flyget upp till Göteborg. När vi
var framme möte mamma och pappa oss vid flygplatsen. När vi fram till vårt
nya hem blev jag förvånad. Lägenheten var mycket större än vår förra
lägenhet. På måndag berättade mamma för oss att vi skulle börja skolan. Min
lille bror skulle börja 3:an och jag skulle börja 6:an. På måndag morgon
kom mamma och väckte oss. Jag tog på mig mina finaste kläder. Jag var
tvungen att gå själv, men mamma sa att jag skulle gå till rektorn. När jag
gick på skolgården känndes det som om alla tittade på mig. Rektorn var
väldigt trevilg. Hon följde med mig upp till mitt nya klass|rum. Vi
knackade på. Alla ropade kom in. Fröken såg snäll ut och det var hon också.
Fröken sa att jag skulle presentera mig och berätta lite om mig själv. Jag
sa tyst att jag hette Elin och att jag gillar att spela fotboll och att jag
kom från Helsingborg. På rasten var alla snälla mot mig. Det kom fram en
tjej som sa att hon också hette Elin. Som skulle bli min nya bästis. Nu har
jag gått här i 3 år och jag trivs jätte bra. Jag har fått många nya
kompisar. Jag ångrar inte flytten för alla har vat så snälla här både
lärare och kompisar. Skolan går jätte bra för mig, jag är nöjd med mina
betyg. Först va jag orolig över flytten men jag är glad att vi flyttade för
jag trivs så bra här. Många andra som byter skola och kommer till en ny
klass som jag kanske inte kommer har en som tur som mig. Jag håller
fortfarande kontakten med min gammla klass.

Att byta klass

Det var en gång en kille som hette Kurt. Kurt gick i 7:an och var en ganska
normal kille. Kurt ville byta klass men lärarna ville att han skulle stanna
kvar. Kurt var ganska mobbad i sin klass! bara för att han var liten och
klen. När han kom hem från skolan då gick han till tv:n direkt. Kurt
sportade inte, spelade bara fiol på måndagar och onsdagar. Kurt pratade med
sina Föräldrar när dom kom hem. kurt sa att han ville byta klass, kurts
pappa sade: varför det är det nån som är taskig mot dig? Kurt sade nja lite
i alla fall, dom retar mig för att jag är liten och klen. Kurts pappa sade
vill du verkligen byta klass du känner ju knappt nån i dom andra klasserna.
kurt sade jo jag känner två stycken schyssta killar. Så när Kurt gick till
skolan dan efter gick han till expidition direkt, han gick in och sade: jag
vill byta klass till 7A, expiditionens tjejen sade: vaför vill du byta
klass? Kurt sade det har inte du med att göra ge mig papprena bara. Han
fick papprena gick in till sin klassföreståndare och visade: hon bara
stirrade på Kurt och sa: är det här verkligen vad du vill? Kurt sade ja det
är det. Hon började nästan grina. Kurt sade vi kommer träffas ibland i
korridorerna eller hur! läraren svarade glatt ja det hoppas jag! när Kurt
kom hem från skolan den här dan och pratade med sina föräldrar, visade han
dem papprena för att byta klass. Kurts pappa sade vill du verkligen göra
det så får du det. Kurt svarade skriv på pappena då? Hans pappa hämtade
penna och skrev på. Det var en torsdag när han lämnade in papprena
påskrivda och klara. Sen fråga Kurt när ska jag börja i den andra klassen
då? Hon på expiditionen svarade: imorn går det bra, Kurt sade okej det blir
nog bra. Sen på fredag morgon när han skulle till skolan var han nervös och
det kurra i magen. När det ringde in gick han in i klassrummet, men Kurt
såg ingen bänk över åt sig, han vart illröd i ansiktet och gick fram till
läraren och sade: jag vill också han en bänk, läraren svarade: är det du
som är den nya eleven? Kurt svarade ja det är jag. läraren sa jag ska gå
och fixa en bänk åt dig!
Kurt stod och väntade röd som en tomat i ansiktet. läraren kom in med en
bänk och ställde den nära henne. Alla reste sig upp och sa välkommen Kurt.
Han sa tyst tack! sen senare på dagen hade dem idrott, det var två killar
som skulle dela lag! dem skulle spela fotboll. När dem hade valt stod Kurt
kvar i mitten. Han hade inte blivit vald. Sen sade den ena killen Kurt kom
hit du får vara med mitt lag. Sen när dem hade spelat färdigt
fotbollsmatchen dem hade vunnit med 6-5 Kurts lag alltså! Kurt hade gjort
ett mål han var ganska stolt ändå. Nu var allt ungefär som vanligt igen.
Han var med två killar i den klassen nästan jämt, dem hette Jonas och
Niklas. Dem brukade spela dator gå på bio osv. Sen när Kurt slutade nian så
skulle han gå bygg. Kurt hade 160 poäng men han behövde ungefär 165-170
poäng så fick han ett erbjudande av sin lärare. Han hade ig i historia för
att han hade missat ett prov. Så han fick åka hem till läraren två dagar
efter att han slutat skolan och göra provet. Han fick G+ på det så läraren
fixade in honom på bygg. Sen gick han tre år på bygg sen fick han en fast
anställning av en rik man i stockholm. Han jobbade 8 timmar om dan svart.
Han fick ungefär 35-40 tusen i månaden. Sen en helg när han var på krogen
träffade han en tjej som Kurt följde med hem. Dem träffades ganska ofta sen
flyttade dem ihop en lägenhet på södermalm. Hon jobbade på ett flygplan som
servitör. Hon fick ta med han två veckor till Mallorca för halva priset.
Fast det var vell bara för att hon jobbade på planet. När dem var i
Mallorca levde dom livet köpte det dem behövde och åt det dem ville. Sen
levde dem lyckligt reste av deras liv.

Slut.

Mitt namn är Mikael men jag har kallats Micke enda sedan födseln. Mina
första år gick jag i Åbyhedsskolan i Örebro.
Där hade jag det bra, många vänner och en bra lärare. Men på höst|terminen
i trean sa min mamma och pappa att vi skulle flytta. Jag blev lite små rädd
vid tanken att jag skulle flytta ifrån mina kompisar, men jag trodde att
det skulle bli bra i alla fall.
Vi skulle flytta efter jul sa dom.
I slutet av terminen började jag bli lite orolig över flytten. I alla fall,
vi flyttade efter jul till ett ställe utanför Örebro som heter Råvik, det
var fint där och jag fick ett eget rum och allt var bra.
Första dagen i den nya skolan, som ligger i en by utanför Örebro som heter
Ljunghed. Jag fick presentera mig för den nya klassen och fick en plats
bredvid en kille som heter Jens som gick i mitt hockey lag.
Allt var bra, jag blev kompis med en kille som heter Erik som jag var med
mycket.
Ja, allt var bra.
Jag gick i den skolan enda tills årskurs fem då det var dags att byta skola
igen. Vi skulle börja i en skola inne i stan (Svenskolan). När vi skulle
välja klasser ville jag gå i en klass med mina gamla kompisar inne från
Åbyhedsskolan, fast jag hamnade i en annan klass med andra elever.
Jag lärde skänna nya kompisar och allt blev bra.
Nu går jag i nian och går i samma klass som jag har gjort nu enda sedan
sexan och nu är det dags att byta skola igen till gymnasiet. Det var allt
jag hade att berätta om och jag hopas att deta ska räcka.

Att byta skola/Att byta klass

Flytten till Spanien kommer jag inte direkt ihåg. Därför kan jag inte
riktigt beskriva vad jag tänkte eller kände. För mig var det nog mer som en
vanlig utflykt med mamma och pappa. Att jag inte skulle få träffa mina
kompisar från Malmö på flera år hade jag inte en tanke på. Åren i Spanien
kommer jag ihåg som varma. Både vädret och människorna. Vi brukade ofta
bjuda hem kompisar och ha trevliga och varma kvällsmåltider. Språket lärde
jag mig snabbt. Till stor del av att min pappa ofta pratat spanska med mig.
Så när jag skulle börja skolan hösten 93, var jag inte speciellt nervös.
Jag hade redan hunnit skaffa några vänner och deras lekar var ungefär samma
som i Sverige. Så mitt första skolår vid sex års ålder gick bra. Våran
lärare Trini var mycket snäll, i alla fall om man jämförde med vissa andra.
Jag kommer ihåg hur några av mina kompisar i parallellklassen berättade hur
deras lärare delade ut örfilar hej vilt. Så när jag fick som straff att
skriva sjuans gånger tabell tjugo gånger efter att ha glömt bort sju gånger
sju kändes det nästan som en befrielse.
Så gångertabellen och disciplin lärde vi oss snabbt. Vid tvåans avslutning
sju år gammal fick jag mina första betyg. Nästan allt var bra utom pratsam,
konstigt nog i religion fick jag inget betyg. I det fick jag inte vara med
för mamma. Så när nunnan undervisade klassen (enbart om katolism) fick jag
och två juhovasvittnen sitta i ett avskilt rum.
Sommaren 96, efter att min lillasyster hade fått åka till sjukhus, på grund
av att ha lekt med ett av dagisets stora däck fick mamma nog av Spanien. Vi
skulle vi flytta, tillbaks till Sverige. Till ”Gnällbältet” Närke. En plats
värd sitt namn. Det var en stor förändring för mig. Allt kändes mörkt och
trist till en början och även om jag inte har förträngt mina minnen
därifrån så känns det mesta ganska suddigt. Skolan som jag började heter
Backskolan. Där fick jag några kompisar så småningom och trivdes rätt så
bra. Vid utvecklingssamtalen fick jag nästan alltid höra: Hon är bra på det
mesta men har fortfarande lite svårt för å, ä och ö… Senare förstod jag
att det antagligen berodde på att jag bott i Spanien.
Men så till slut efter tre år och efter tre nästan out-|härdligt långa och
mörka vintrar fick vi nog av det otroligt gnälliga släkte och bestämde oss
för att flytta. Ännu en gång. Den här flytten är den ända som jag har
starka minnen av. Även om jag inte hade någon riktigt speciellt bra vän,
kändes det ändå jobbigt att säga hejdå. Men nästan ännu jobbigare och det
som gjorde mig orolig var tanken på det som väntade. Kommer jag att få
några vänner? Är lärarna snälla? Vad ska jag ha på mig på första skoldagen?
Frågorna och tankarna virvlade i mitt huvud och jag sov oroligt flera
nätter. Men tillslut så var vi framme i Karlsborg. Min första tanke när jag
kom fram var; hur kan människorna sova här med de fruktansvärt högljudda
fiskmåsarna. Jag fasade för min första skoldag på Södra. Men som tur var
kom den snabbt. Som jag hade befarat kände jag mig stel i hela kroppen och
tänkte på om jag verkligen hade köpt rätt skor. Nått av det värsta jag
varit med om, var när min nya lärare presenterade mig för min nya klass.
Jag kände mig helt utlämnad och deras grundligga blickar fick mig att vilja
sjunka genom marken. På rasten fanns det en tjej som pratade väldigt
mycket. Hon började prata med mig och det var en lättnad även om hennes
frågor var lite påfrestande. Dagarna gick och som jag gjort flera gånger
förut, började jag anpassa mig. Några månader senare berättade jag
skrattande för mina nyfunna vänner hur nervös jag hade varit första dagen.
De sa att de aldrig märkt det, men att de hade tyckt min dialekt var lite
rolig i början. Vi skrattade alla tillsammans och jag kände mig lycklig.
Det var sol och varmt och jag tänkte på alla fördelar som det fanns i och
med en flytt. För tillfället kunde jag inte komma på någon nackdel.

2. Att byta skola/att byta klass
Jag tittade ut genom fönstret, solen sken. Solen sken rakt in i mitt
hjärta, jag var lycklig. Jag var nog den lyckligaste i hela skolan. Allt
stämde, kompisar, skolan, ja ”you name it” allt. Men jag visste att allt
det där skulle förändras snabbt. Jag gick nu i fjärde klass. Men fyran var
snart över och då skulle vi flytta, för pappa hade fått ett nytt jobb. Fan,
tänkte jag, fan fan fan också. Jag vill ju inte flytta, inte nu i alla
fall, kanske senare men absolut inte nu. Solen gick i moln och det skulle
nog min framtid också göra om vi flyttade. Men jag ville inte ge upp, nä,
aldrig ge upp. Jag beslöt mig för att ha så kul jag bara kunde ha, den
tiden som var kvar. Jag gick till skolan och allt var som vanligt, den
kunde inte vara något annat för jag hade inte berättat om att jag skulle
flytta till någon. Inte ens till mina bästa kompisar, inte ens till min
absolut bästa kompis Emma, hon som alltid hade ställt upp i alla lägen. Men
nu var det dags att berätta det, för Emma i alla fall. Jag kom fram till
skolgården, jag var sen, klockorna hade redan ringt in alla barn. Jag
sprang mot dörren när jag plötsligt såg Emma komma springande mot samma
dörr, hon grät. Hon grät så att tårarna sprutade. Jag visste inte vad det
var, jag hade ingen som helst aning. Hon brukade ju aldrig gråta, inte på
det här sättet. Vi möttes samtidigt vid dörren.
– Vad är det, varför gråter du? frågade jag.
– Det kan jag inte säga, inte nu, inte än! svarade hon.
– Varför inte det? frågade jag fundersamt.
– Nä, det går inte bara! kontrade hon aggresivt.

Vi gick in i klassrummet utan att säga ett ljud till varandra. Det kändes
inte bra. Jag vet inte vad som förändrades den dagen men något var det. Det
gick några dagar och så plötsligt kom Emma fram till mig och vi gick iväg.
Jag visste inte vart vi skulle gå men jag hade inget annat val än att följa
med.

Emma bad om förlåtelse för att hon hade varit så dum mot mig och att hon
bara hade struntat i mig. Hon berättade varför hon hade varit så ledsen den
där dagen. Hennes föräldrar hade skillt sig, och jag var helt ”paff”. Emmas
föräldrar hade väl alltid haft det bra eller, tänkte jag. Men jag hade
tydligen haft fel.

Det var bara några veckor kvar till skolavslutningen och jag blev snart
tvungen att berätta för Emma om flytten.

Jag hade skutit det framför mig i flera veckor nu och det var dags att
berätta det. Jag tog ett ljupt andetag och berättade alltihopa för henne,
till en början tog hon det ganska bra men sedan förstod hon att vi nog inte
skulle ses så mycket när jag flyttat och då brast hon ut i gråt.
Veckorna gick och det blev snart skolav|slutning. Jag började nu tänka på
hur det skulle bli utan Emma och alla andra kompisar, kanske skulle det bli
jätteroligt att träffa massor med andra kompisar och lärare, kanske skulle
det vara mycket bättre dit vi skulle flytta. Men det kunde ju också vara
helt ”skit”. El det är mycket oklart vilket ord som inleder denna
mening man måste ju tänka positivt också, lite i alla fall.
Skolavslutningen var nu här och alla var finklädda, alla barn, lärare och
till och med rektorn hade samlats på skolgården och flaggan var
naturligtvis hissad i topp som på alla andra skolav|slutningar. Vi
marscherade mot kyrkan till trumvirvlar och magpukor. Det var lika tråkigt
varje gång. Ja, ja, det är en tradision att minnas i alla fall. Efter
avslutningen ställde sig jag och Emma och pratade med varandra och sade
hejdå. Vi kramades säkert i tre minuter. Tre minuter av sorg, sorg att jag
skulle behöva flytta härifrån.
Jag ville inte flytta men jag var så illa tvungen för jag kunde ju inte bo
själv kvar, det gick ju inte. Vi flyttade in i det nya huset och jag skulle
börja i skolan som låg några kvarter bort. Jag vaknade den morgonen två
timmar före jag hade tänkt vakna. Jag låg och tänkte på den hemska första
skoldagen i den nya skolan. Det var hemskt, hemskt att behöva ligga där och
må dåligt över att inte veta vad man ska säga eller göra första gången. Ska
man vara glad och sprallig eller ska man vara lugn och blyg. Den första
skoldagen kom och var snart förbipasserad. Jag var ingen av de där
personerna, jag var mig själv. Lite av varje, precis som jag brukade vara.
Inte för sprallig och inte för blyg, bara alldeles alldeles lagom. Det gick
bra, jag har många kompisar och allt går bra. Det är bra att skriva det här
att få ur sig sina tankar och allt som ligger och trycker. Vi ses!

The end!