Att byta skola – Sida 11

Att byta skola
Jag ska berätta om hur det var innan, när och efter jag bytte skola. Jag
tycker det är en ganska rolig händelse, men samtidigt lite tråkigt. Allt
som jag berättar i den här novellen är sant. Hur det gick till ska ni få
höra nu:

Jag har bott i en av Sveriges mest kommenterade förorter, Den heter
Rosengård. Jag bodde där fram tills jag blev elva år gammal. Det var då jag
och min familj flyttade till Holma. Jag bytte skola när jag gick i femman.
Skolan som jag gick i fram till femman heter Hindbyskolan. I hela skolan
gick det bara två svenskar. De gick i den skolan bara för att deras
föräldrar jobbade där. Som tur var så gick en av dem i min klass. Nästan
halva skolan var bara turkar och somalier. Resten bland annat de två
svenskarna var det Zigenare, araber, syrianer och lite från alla världens
håll. På rasterna så samlades alla med sin likadana bakrund, dvs somalier
med somalier, turkar med turkar osv. På rasterna så var det ingen som
pratade svenska. Hade nån från Norrland kommit ner till skolan skulle han
tro att han var på nån flyktingförläggning. Men när jag gick där var det så
roligt. Min bästa kompis hette Aron. Jag glömmer aldrig honom. Varje gång
jag blir ledsen så kom han fram och pratade med mig, berättade roliga
skämt. Med klassen så gjorde vi massor med utflyckter. Efter skolan så
fanns det ett jättestort vit hus som var en fritidsskola. Dit gick nästan
alla och tog det bara lugnt. Jag gick i Hindbyskolan fram till halva
femman. Sen flyttade jag till Holma. Skolan som jag började i heter
Krokbäcksskolan. När jag och min brorsa (Mario) skulle gå dit för första
dagen så gick jag till vänster av den smala korridoren, min brorsa till
höger och min pappa i mitten. Alla mina nya klasskompisar gick fram till
min lillebrorsa och sa ”välkommen till våran klass Hamid”. Min pappa
puttade snabbt min lillebror tillbaka och puttade mig framot. Alla hans nya
klasskompisar kom fram till mig och frågde ifall jag var Mario. Min
lillebrorsa var och är större än mig. I den nya skolan var det snarare
tvärtom. Två med utländska bakrunder och resten svenskar. Min pappa tyckte
att det var en fördel med att jag jobbade och pratade med svenskar. Jag
kunde lära mig det svenska språket bättre. Jag blev snabbt kompis med de i
klassen. När det var rast gjorde vi ingenting annat än att leka. Jag tycker
att det var mycket roligare i Rosengård men samtidigt vad hade hänt med min
svenska om jag bodde kvar där. Jag tycker att det hade varit roligare i
Rosengård med kompisar. Det var mera utflyckter där men här i Holma är det
bättre att lära sig svenskan. Vi flyttade för min farsar affärer, vi hade
släktingar här och för mig och mina syskon.
SLUT!

Att byta skola
Första gången jag byte skola förändrades mitt liv till det sämre i början.

Ensam fick jag vandra runt på skol|gården medans de andra elever lekte
glatt tillsammans, de brydde sig inte om den nya eleven i deras klass.
I min andra skola var det annorlunda, jag hade vänner en lärare som var
snäll och omtenksam och där man behandlade varandra som en familj. Varje
dag ville jag vakna tidigt för att förbereda mig för skolan det enda
stället där jag skulle finna frid i mitt liv.
Men nu hade allt detta förändrats och jag skulle aldrig mera träffa mina
gammla kamrater igen.
För att uppnå kunskap som skulle ta mig långt i livet tvingade jag mig
själv till den nya skolan varje dag där jag påminde mig om att i en skola
skall man lära sig och endast de svaga ”har kul”, men det enda detta
intensiva tänkandet gav mig var ett nervöst betende bland de andra i
klassen.
Jag kunde inte redovisa utan att svettas bort 2 liter.
I min förra skola var jag aldrig nervöst bland kamrater eller lärare.
Jag fick helt enkelt vänja mig. Skolåren gick och jag var samma person som
för förutom att jag endast svättas 1,5 liter nu. Jag hade än inte lyckats
få en kompis eller någon att prata med. Genom tiden vissade jag mig vara en
av dem bästa eleverna i klassen, min populäritet höjdes och mitt liv
började vända sig mot en mer intressant väg. Folk ville prata med mig på
rasterna och på lektionerna.
Jag kände mig omtyckt nu, men en hemsk tanke spred sig i mina tankar.
Hur länge skulle det vara?

Att byta skola
Det kändes som en stor klump i halsen varje gång jag tänkte på att vi
skulle flytta. Det hade varit en helt vanlig fredag för tre veckor sedan
när pappa berättade att vi skulle flytta. Vi satt som vanligt vid matbordet
hela familjen, jag, mamma och pappa. Mamma hade gjort en härligt doftande
gryta med kyckling i som vi åt. Jag berättade om den stora kojan som jag
och min bästis Petra hade gjort under rasten. Kojan var gjord av stora
grenar som vi hade lutat mot ett träd. Den såg mäst ut som en rishög men
ändå var vi väldigt stolta över den. Då sa pappa att han äntligen hade
hittat ett nytt jobb. Jag blev glad för han hade varit arbetslös i ett
halvår nu.
– Vadå för något jobb, Sa jag nyfiket
– Det handlar om att rita vägar sa pappa.
Jag blev lite fundersam och undrade var det var Jag viste inte att det
fanns något ställe här i vår lilla by där man gjorde det.
Så jag frågade:
– Var ligger det?
– I Luleå, så vi får ta och flytta, sa pappa.

Den tanken hade aldrig slagit mig förut att flytta! Jag hade levt här ända
sen jag föddes. Jag hade gåt på dagis, förskola, lågstadiet och nu
mellanstadiet som jag hade börjat i. Jag gick i femte klass och trivdes
bra. Jag hade en bästis, Petra och vi delade allt. Hur kunde jag bara lämna
allt bakom mig.

Jag blev arg att de ville flytta. Tänkte dom inte på hur jag kände mig, jag
ville inte flytta. Jag sprang in på mitt rum med ögongen röda och våta. Jag
smällde igen dörren och lade mig på sängen Hur skulle jag få det? Jag hade
aldrig varit bra på att skaffa kompisar. Hela lågstadiet hade jag varit
ensam och nu entligen hade jag hittat en bästis, och så skall jag flytta
och lämmna henne. Jag skulle bli ensam igen.
Fast jag viste att jobbet var viktigt för pappa och att vi måste flytta.
Jag viste att jag inte kunde sätta mig imot mamma och pappa.

Nu sitter jag här utanför våran finna, gamla villa som vi målade blått med
vita knutar förra året. Alla lådor är packade och står klara.

Petra hade blivit ledsen när jag sa att jag skulle flytta. Men hon hade
ändå stöttat mig och sa att jag nog skulle få nya vänner där. Hon hade
tillochmed följt med mig och tittat på det nya huset.

Huset var lite mindre än villan vi bode i nu. Färgen kanske inte var den
bästa, knall gul. Jag fattade inte att någon ville ha en sådan färg.
– Det första ni får göra när vi flyttar in är att måla om sa Petra.
Men inne i huset var det fint.

Ett tutande hördes, och den stora vita lastbilen med feta gula bokstäver
där det stod flyttbil, svängde upp på uppfarten.
Mamma och pappa kom ut ur huset och vi alla tre började lasta in
kartongerna i lastbilen, medan flyttgubbarna tog de större sakerna
Det kändes som om allt kring mig försvan, hela min värd försvan. Jag fick
ett sår i hjärtat.
Jag satte mig i våran röda volvo för att komma bort.

Då hörde jag en lätt knakning på rutan. Det var Petra. Jag öppnade
bildörren. Petra sa:
– Så du åker nu?
– Mmmm, sa jag lite lågt.
– Jag tänkte att du skulle få något så att du mindes mig, sa Petra.

Hon sträckte fram en liten tunn bok. Jag kollade i den. Det stod något med
små ner plitade bokstäver i boken.
– Det står om saker vi har gjort tillsammans så du inte skall glömma det,
sa Petra.
Jag kände mig varm inombords när jag höll i boken. Jag kände hur tårarna
prässades fram så jag sa kvävt
– Tack.
– Är du klar, sa pappa till mig, när han satte sig bakom ratten.
– Mmm, sa jag.
Mamma satte sig också i bilen.
– Hejdå, sa jag till Petra
– Glöm inte att Ringa sen när du kommer fram.

Nästa dag när jag kom in i det stora klassrummet kände jag mig liten och
borta. Det kändes som om knäna vek sig under mig. Alla bara glode på mig.
– Det här är vår nya elev, sa en medelålders kvinna med ett stort lende.
Alla fick presentera sig. Men jag lyssnade inte så noga. Jag bara såg på
alla nya ansikten.

Dagen gick fort och ingen ingen hade pratat med mig. Jag hade suttit ensam
i min benk och tänkt hur det skulle varit om jag inte flyttat. Jag viste
att jag aldrig skulle få några vänner här.

Jag gick med tunga steg hem mot det nya fula huset. Då hörde jag små snabba
steg bakom mig.
Jag vände mig om och där kom en tjej med brunt krulligt hår, som fladdrade
när hon sprang.
Hennes ögon glöde och hon sa glatt:
– Är det du som har flyttat in i det gula huset.
Inan jag hann säja något sa hon:
– Jag tycker det är kul med en ny i klassen. Vi kan gå tillsammans till
skolan i morgon för vi bor grannar.

Då kände jag att den stora stenen som hade liggat på mig i veckor försvann.
Jag viste att såret i hjärtat aldrig riktigt kunde bli läkt men det kunde
minska och inte göra lika ont.

Att byta skola/Att byta klass

– Neej, jag vill inte!!
Hon kastade brevet på bordet. Beskedet hade slängt in en stor svart sten
imagen på henne. Stenen var fylld av sorg, hat och ilska. Efter en lång
stund av skrik och svor|domar satte hon sig ner i ett hörn och lät tårarna
strömma. Huvudet vimmlade av tankar. Mamma skulle bli överlycklig, men hur
skulle klassen reagera och vad skulle Elin säga?

– Va?!
– Kom du in, sa Elin med sorgsen röst.
– Linda, jag vill ju inte gå i en klass utan dig.
– Nej, jag vill inte heller vara utan dig, sa Linda.
– Jag vet inte hur jag ska göra, det är så svårt!
Elin blev bara mer och mer upphetsad och med gråten i halsen ställde hon
sig upp och skrek:
– Du kan inte lämna mig såhär!
Linda visste inte vad hon skulle ta sig till, hon kände hela tiden gråten
som ett spjut i halsen och kunde inte hålla kvar den där.

De höll om varandra. Hårt, så hårt de kunde utan att skada varandra. Linda
och Elin, de som hade varit bästa vänner ända sen de kunde gå. De skulle nu
gå skilda vägar. Ingenting skulle bli som förut. De skulle visserligen gå i
samma skola, men vad spelade det för roll när de aldrig mer fick sitta i
bänkarna brevid varann. Sitta och viska om lärarens kläder, skriva brev
till varandra på lektionen och allt det där. De skulle säkert hitta nya
vänner i sina nya klasser och de kände på sig att ingen|ting skulle bli som
förut. De behövde inte säga någonting till varandra, de visste vad den
andra tänkte och kände bara genom att titta på varandra. Det hade de alltid
gjort.

Nästa dag var allt som vanligt igen, nästan. Den första timmen berättade
läraren att alla skulle åka till den nya skolan och träffa sin nya klass.
Det högg till i Lindas mage. En efter en rabblade hon upp:
– Elin Björk: 7C.
Nu kom det snart, Linda ville bara sjunka igenom jorden.
– Linda Svensson 7A MUSIKKLASS!
Det kändes som om läraren skrikit ut det så att hela skolan skulle höra.
– Va?! Ska hon gå i musikklass, fan va töntigt, hörde hon bakom sig. Det
blev sådan upp|ståndelse och så pratigt att läraren var tvungen att ryta
till:
– Nu får ni vara tysta!

Då kom dagen, den dagen då hon skulle bli en av dem, töntarna! Där satt de,
de blivande eleverna i 7A. I ett klassrum med spygula väggar och slitna
bok|hyllor. Var det här hennes framtid? Efter en lång tids lekande och
present|erande var det äntligen slut på ”hälsa-på-dagen”

Hon klev på bussen hem, satte sig till rätta, tog på sig freestyle-
hörlurarna och blundade. Hur kunde hon komma in i musikklassen? Hon hade ju
försökt att skriva så dåliga svar på provfrågorna som möjligt. Hon kunde
minnas intag|ningsdagen som den var igår. Hennes mamma hade tjatat på henne
hela morgonen så att hon inte skulle försent till provet. Efter
teori|provet hade de suttit tillsammans på en bänk och väntat på att de
skulle vara hennes tur att göra nästa delprov. Och, plötsligt öppnades
dörren och de sade hennes namn:
– Linda Svensson är välkommen in! Hon gick in i rummet med sin tvär|flöjt i
handen. Vid ett bord satt två andra lärare och log så brett att det såg ut
som de hade stelnat.
Hon fick börja med att klappa några rytmer och sedan följde några
sång|övningar. Det hade kännts barnsligt att sitta och sjunga med vilt
främm|ande människor, men det var ändå kul, lite.

Phschsst, bussen stannade och hon vaknade till ifrån det halvsovande
till|ståndet. Hon gick av bussen, avslapp|nad och lugn. Nu såg hon något
som hon inte hade sett tidigare i vår, tussi|lagon hade börjat sticka upp
sina små knoppar ur marken. Några hade redan slagit ut. Solen var så varm
att det kändes som att det var sommar. Fåglarna kvittrade och vattnet från
bäcken porlade. Plötsligt hörde hon en välbekant röst ropa hennes namn. Hon
vände sig om och såg att Elin kom springande emot henne. De omfamnade
varandra länge, länge under de gröna träd|kronorna som höjde sig brevid
vägen. Nu insåg de att även om de inte höll i varandra hela tiden så skulle
de alltid finnas hos varandra ändå För alltid!

Att byta skola
Jag vaknade med ett ryck. De otäcka minnena från igår kom sakta krypande
tillbaka, och jag drog täcket tätare om mig.
Jag vet inte hur länge jag låg där, men till slut tvingade jag mig att
sätta fötterna på det iskalla stengolvet och ställa mig upp.
Med darrande ben gick jag bort till fönstret och tittade försiktigt ut.
Idag såg verkligheten mycket tryggare ut än igår, men den lurade inte mig.
Där utanför såg jag en kvinna med sitt barn komma gående i solen denna
vackra vårmorgon.
”En dag precis som alla andra dar” tänkte jag. Men det var den inte. Något
hade ändrats, det syntes inte utanpå men det kändes inuti.
Jag drog på mig ett par säckiga byxor som jag hade ärvt av min bror, som
jag hade när vi målade sommarstugan förra året. Pyjamaströjan lät jag hänga
över byxorna, jag kunde inte tänka mig att ta av den och titta på min nakna
kropp.
Jag gled ner för trappan och gick raka vägen till köket.
Där satt redan mamma, snyggt sminkad och redan färdigklädd fast det var
lördag, och klockan var inte mer än nio.
Jag sjönk ner i stolen mitt emot henne och tittade på mina naglar. Då
sprack hennes runda ansikte upp i ett leende, och hon sa:
– God morgon Snuttan. Hade du kul igår?
En annan morgon hade jag kanske tyckt att det hade varit helt naturligt att
hon kallar mig Snuttan, men som sagt, något hade ändrats.
Det enda jag kunde tänka på var de där orden som hördes, om och om igen i
mitt huvud. ”Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig
det”.
Efter en stund, som kändes som en evighet sa mamma oroligt:
– Vad är det Hanna? Du verkar vara lite borta.
När jag fortfarande inte svarade försökte hon få ögonkontakt med mig, men
jag vek undan blicken, jag kunde inte se på henne.
Jag visste att jag hade gjort ett så fruktansvärt svek, både mot mamma och
mot mig själv.
– Är det något fel Hanna?
”Ja!” ville jag skrika men det kom inga ord. Jag var som in en koma, jag
ville så gärna berätta men min mun kunde inte röra sig. En vecka flöt och
det blev Lördag igen.
Jag vet inte om någon i skolan märkte någon skillnad på mig, men de sa
inget i alla fall. På lördagsmorgonen väckte mamma mig och sa att jag
skulle skynda mig ner, för att vi var tvungna att prata.
”Hon vet” tänkte jag ”hon vet och nu vill hon aldrig se mig mer”.
Om jag hade kunnat tänka klart hade jag kanske förstått att detta aldrig
skulle kunna hända, men nu tänkte jag inte klart.
Motvilligt gick jag ned för trappan och hittade både mamma och pappa vid
köksbordet. Utan att någon sa ett ljud satte jag mig ner. ”Säg något då”
tänkte jag för mig själv, och precis som om dom hade kunnat läsa mina
tankar sa pappa:
– Hanna, vi har märkt att det har hänt något. Vad är det?
Eftersom jag inte svarade fortsatte mamma:
– Är det något med skolan? Eller är du ovän med någon kompis? Snälla prata
med oss Hanna.
De såg så snälla och oroliga ut att jag var tvungen att säga något om förra
Fredagen. Berätta om vad som hände.
Så, jag öppnade munnen och sa försiktigt
– Jo.
Nu såg de riktigt oroliga ut. Jag hade alltid kunnat säga allting till mina
föräldrar och jag kände att jag var tvungen att säga det.

”Nu eller aldrig” tänkte jag innan jag började. Började berätta om förra
Fredagen.
Jag berättade först om de tuffa killarna i min klass som hade börjat hacka
på mig inne på discot. Det var då han kom, han var nog ett par år äldre än
jag, och såg betydligt mycket starkare ut.
Han sa till killarna att de skulle dra någon annanstans och vände sig sedan
mot mig och presenterade sig som Martin. Förvånad och tacksam över att han
hade skyddat mig mot killarna, gick jag med på att följa med på en promenad
i parken. Vi pratade och hade det trevligt, och tillslut kom vi fram till
en bänk för vi satte oss. Försiktigt kysste han mig, men när det hela
började gå längre än vad jag ville bad jag honom vänligt att sluta. Men
Martin fortsatte. Han tafsade över hela min kropp och jag försökte ställa
mig upp men han tryckte ner mig igen.
Väsande sa han till mig:

– Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig det.
Först förstod jag inte vad han menade, men han förklarade att han hade
räddat mig, och att han nu ville ha sin belöning. Sedan gick allting
väldigt fort, och ett par minuter senare låg jag ensam med byxorna nere,
bredvid en buske. Det gjorde så ont.
Mitt hjärta ville bara gråta ut all sorg och tomhet, men det kom inga
tårar.
Jag frös, så jag ställde mig upp, tog på mig byxorna och började gå hem.
Rädd för att möta Honom tog jag en omväg, och när jag kom hem gick jag raka
vägen hem och la mig.
Jag visste att jag hade gjort så fel, och jag kände mig så äcklig.
När jag hade berättat färdigt märkte jag att jag grät och hade mammas armar
runt mig. Nästa sekund var jag hos polisen.
De hade bara några enkla frågor, sa de, men i mina ögon var dom se svåraste
jag någonsin hade svarat på.
Kunde jag ge signalement? Jo, det kunde jag. Vad hade jag på mig?
– Ett par byxor och ett linne, svarade jag.
Polisen tittade på mig.
– Var byxorna tajta?
– Jo de var väl ganska tajta, svarade jag.
– Linnet då? Frågade polisen vänligt, ”var linnet tajt?”
Jag tittade på fingrarna och visste inte vad jag skulle säga.
– Ja, den var ganska tajt, sa jag, men fortsatte för att försvara mig.
– Men alla tjejer har tajta kläder när de går ut.
Nu vände sig polisen sig mot mamma och pappa och frågade:
– Ni har aldrig tänkt på att det är en ganska stor risk att skicka ut en
tonårsflicka i tajta kläder. Ni kanske skulle tänka på det.
Ingen av oss förstod någonting. Men plötsligt visste jag vad han menade.
Han skyllde det hela på mig!
Jag kände att jag inte orkade mer.
Hela min kropp var helt utmattad av sömn och matbrist.
Polisen lovade att jobba på fallet, men jag tror att alla visste att det
inte skulle bli uppklarat.
Mamma och pappa bestämde att det bästa för mig var att vi skulle flytta.
Flytta från kompisar, huset jag älskade, och samhället jag växt upp i.
Men vi skulle också flytta från Honom.
Det hela kom väldigt lägligt, eftersom pappa fick erbjudande om jobb på
annan ort.
Så vi flyttade till Trelleborg.
Ny klass, Ny miljö, och kanske också nytt liv.
Den 4 Mars skulle jag börja i den nya klassen.
Jag kände inget särskillt för klassbytet, varken bra eller dåligt.
Jag gick alltid omkring som en zombi och brydde mig inte om allt som
tycktes vara viktigt för mig innan våldtäkten. Varje morgon kändes det som
att bestiga Mount Everest, när jag skulle gå upp ur sängen, och den 4 Mars
var inget undantag. Men med mammas hjälp kom jag upp, fick på mig kläder
och kom iväg till skolan.
Skolan var väldigt modern och fin, och rektorn berättade för mig att den
var nybygd.
Han ledde mig till ett klassrum och öppnade dörren försiktigt. Sedan föste
han in mig så jag stod bredvid katedern och presenterade mig som Hanna
Davidsson.
Förvånad av att höra mitt namn ryckte jag till och återvände till
verkligheten.
Tjugo par nyfikna ögon tittade på mig och So-läraren bad mig att sätta mig
på en av bänkarna längst fram.
Eftersom lektionen nästan var slut hann jag bara få en bok och sedan gå ut
på rast. Direkt när jag la boken i skåpet kom en flicka med rött hår fram
och sa att hon hette Marie.
Hon frågade var jag kom ifrån, hur det var att bo där, och om vi skulle ha
sällskap till nästa lektion.
Jag svarade vänligt men i hemlighet ville jag vara skrika att hon skulle
lämna mig i fred.
Hela dagen kom Marie med frågor och det verkade som om hon hade utnämnt mig
till hennes bästa kompis.
– Tycker du att jag ska klippa av mig håret? Undrade Marie
förväntansfullt.
– Nej, sa jag. Jag tror du passar bättre i långt.
– Jaha, sa Marie besviket. Jag som hade bestämt att klippa av det idag.
Sedan började hon skratta och fick till och med mig att börja fnittra.
Det kändes lite ovant i början, och jag undrade för mig själv när jag
skrattade sist. Vi skrattade tills det kändes som om min mage skulle
spricka och fick tillslut stop på skrattet. Precis då kom en tjej med långt
brunt hår förbi, och av någon anledning fick jag olustkänslor.
Hon tittade Marie rakt in i ögonen och sa elakt:
– Skaffat ny bästa kompis Marie?
Sedan vände hon sig till mig och sa:
– Du förstår Maries gamla bästa kompis stod inte ut med henne. Flyttade.
Sedan vände hon blicken frammåt och gick utan att vända sig om.
Genom hennes sätt att titta på mig förstod jag att jag hade skaffat mig en
fiende. Vi satt tysta utan att titta på varandra.
Tillslut tror jag att Marie ville förklara så hon sa:
– Du förstår Hanna, mina föräldrar skilde sig för ett år sedan ungefär, och
jag blev helt förkrossad.
Jag började bli taskig mot de kompisar som betydde mest för mig och
Caroline, min bästis, stod inte ut efter att jag hade mobbat henne ett
halvår, och hennes familj flyttade. Jag ville få ut min ilska och tog ut
den på Caroline.
Efter att hon flyttade har jag varit så ensam. Min mamma har skaffat ny
man, som jag dessutom inte tål, och om några månader har jag ett litet
syskon.
Hon pratade snabbt och ju längre meningarna blev ju mer gråt fanns det i
rösten.
Jag kände själv att jag hade inte långt till tårarna. Arg på Maries
föräldrar, arg på Honom, men glad över att ha hittat en kompis som var lika
arg på livet som jag.
Det tog nog en månad innan jag vågade öppna mig för Marie, men när jag
gjorde det och berättade om Honom, gjorde hon allt rätt.
Lyssnade, tyckte synd om mig och gick sedan och köpte den största glassen i
kjosken till mig.
Jag och Marie höll ihop i vått och torrt, men på skolan var vi kända som
riktiga mesar. Det fick vi minsann höra också. Hade jag varit ensam med att
bära alla elaka ord, tror jag inte att jag hade klarat det, men nu hade jag
Marie.

En dag, ett par månader efter våldtäckten, kom Marie med en fråga som
ryckte upp alla minnen igen.
– Men den där killen, Martin, använde han skydd?
Jag blev helt ställd över frågan. Gjorde han det? Varför hade ingen tänkt
på det?
– Jag vet inte, viskade jag och fortsatte, men det hade väl synts? Eller
märkts?
Vi visste ingenting om sånt här men direkt efter skolan gick vi bort till
apoteket och köpte graviditetstest.
Det var negativt, och jag kunde andas ut. Vi firade genom att hyra film och
poppa popcorn.
Plötsligt gick det upp för mig att livet hade blivit min vän och att jag
trivdes med det. Jag tänkte mindre och mindre på våldtäckten och tillslut
var den helt borta i vardagslivet.
Jag har börjat skriva dikter och en del har till och med blivit publicerade
i skoltidningen. Marie har fått en liten syster som vi båda två älskar.
Martin blev aldrig fälld men ärligt talat stör det mig inte så mycket
längre.
Livet är en fest och den tänker jag gå på!

Författarens ord.
Min berättelse handlar om mod. Mod att våga bygga upp sitt liv efter en
traumatisk upplevelse.
Mod att våga berätta, och mod att våga stå upp, rak i ryggen.
Min berättelse handlar också om att det i världen finns människor som vill
göra ont, och att även om man blivit sviken måste man våga börja om.
Och tillsist handlar min berättelse om vänskap och om föräldrar som finns
där, men också att det finns människor som skyller på offret i en
våldtäckt.

SLUT

MVG

Att byta skola!
I tisdags fick jag reda på att jag och min familj måste flytta till
Italien, min pappa hade fått jobb där på IKEA. Jag blev först glad, men
efter några minuter blev jag ledsen.
”Vad ska jag göra med mina kompisar” tänkte jag.
”Jag kan ju inte ta dom med mig precis”.
– Mamma, jag vill inte flytta! skrek jag.
– Inte jag heller, men vi måste, för pappas skull! sa mamma.
– Men mina kompisar då?
– Du skaffar dig nya snart, brev finns alltid!

Efter några dagar var det dags.
Säga ”hej då” till alla kompisarna, och killarna förstås, speciellt till
Olle.
Olle och jag har varit tillsammans i två hela år, sedan jag var 14 år. Vi
är jätte kära hur ska jag kunna lämna honom?
Jag har inte ens talat om för honom att jag ska flytta men idag måste jag,
vi åker i morgon bitti.

Klockan är åtta och jag är på väg till skolan. Jag möter Ida på vägen och
har följe med henne sista biten innan vi kommer till skolan, sen svänger
jag av till högstadiet och hon till Gymnasiet. Jag hade berättat för henne
om flytten och hon blev jätte ledsen hon sa att hon ville följa med, men
jag tog det på skämt.

Jag ställde mig utanför skolam och tände en ciggarett, då plötsligt kom det
någon bakom mig och höll mig för ögonen.
– Gissa vem?
– OLLE!!! skrek jag högt.
jag tappade ciggaretten i snön.
– F*N!! det var min sista! sa jag
– Jag har ett helt packe så det är lungt. Här.
– Tack! sa jag ledset.
– Vad är det med dig? frågade Olle.
– Jag ska flytta och jag vill inte, inte flytta ifrån dig.
– Varför ska du det? frågade Olle undrande.
– Pappa har fått ett jobb i Italien! sa jag.
– ITALIEN? skrek Olle.
– Ja, så jag måste flytta här i från och jag vill inte det, inte från dig
och skolan och mina goa kompisar, men jag har väl inget val.
– När åker du då? snyftade han.
– Imorgon bitti! sa jag.
– Jaha, men hur blir det imellan oss då da? undrade han.
– Är det inte bäst att bara vara kompisar tills jag kommer tillbaka hit
till Sverige? om jag gör det, sa jag tyst!
– Jo men…
Nu ringde klockan in till lektion.
Jag grät hela dagen och hela natten innan vi skulle åka.
Hur ska det bli med skola och kompisar nere i Italien och språket?
När jag tängte på det storbölade jag.
Men jag får ge det en chans.

Morgonen därpå:

– Italien nästa! skrek mamma i hallen.
– Jag är klar! sa jag
– Ja med! skrek pappa
– Då kör vi!

Efter tre timmars bilfärd sa jag:
– Mamma?
– Ja vad är det gumman? frågade mamma tyst
– När är vi framme?
– Om en halvtimme kommer vi till Milano.

När vi kom fram ställde jag mig utanför huset som vi skulle bo i.
Jag höll på att tappa hakan, så fint som det var, och stort, det trodde jag
aldrig.

– Vilken skola ska jag gå i? frågade jag försiktigt.
– Milanoskolan, den ligger bara 100 meter ifrån huset, man kan se den
härifrån, därnere är den! hon pekade ner mot staden.
Jag gick ner och kollade på den.
Plötsligt kom det fram en tjej till mig och började prata Italienska med
mig. Och jag fattade ingenting av det hon sa.
– I’m from Sweden! förklarade jag.
– Okey where are you going in school? frågade flickan som hette Ariel.
– Hear in this school! school! sa jag.
– Allright, me to. I’m going in 9th grade! förklarade Ariel.
– Oh me to, I hope were going in the same class, sa jag.

Jag gick hemåt.
– Mamma, jag träffade en tjej som hette Ariel hon var supersnäll, jag ska
gå i samma klass som henne.
– Vad bra! sa mamma.

Efter två veckor i skolan ringde Olle till min mobil, han sa att han
saknade mig och att han ville komma och hälsa på i sommar.
Och det gjorde han.
Han var här i 2 månader med mig.
Vi badade och solade.
Vi gick ut och åt och var på disco.

Vi blev tillsammans igen och jag flyttade hem igen.

Jag och mamma köpte ett litet hus i min förra stad i Sverige. Men jag
trivdes bra i Italien och skulle inte ha emot om vi skulle flytta dit igen
när jag blev äldre.
Men jag har lärt mig en sak, att man inte ska ha förutfattade meningar om
saker man inte vet något om.

8 år senare.
Jag och Olle flyttar till Italien och bildar familj. Vi flyttade in i det
hus jag bodde i när jag var 16 år.

SLUT

Mina skolår.
Första dagen jag började i 6-årsgruppen var jag nervös.
Jag hade fått min moster som lärare. Det var roligt den dagen, jag glömde
bort att jag var nervös. Vi var många i klassen.
Hur många kommer jag inte ihåg.
Vi hade roligt på rasterna och på lektionerna. På rasterna lekte vi.
Året gick snabbt. Så var det sommarlov. Sen var det dax för årskurs 1.
Då var jag också nervös. För vi hade ny lärare. Det var roligt att lära sig
att läsa, skriva och räkna.
Men senare på året började jag tröttna på läsningen och min lärare tyckte
jag mindre om.
På rasterna lekte vi pussleken. Ibland på rasterna hände det att att några
killar började bråka, men det löste sig senare.
Det hände ju också att vi tjejer började bråka.
Slutet av ettan flyttade en elev från vår klass. Hon flyttade till
Hallsberg. Vi fick hennes adress. Men jag tappade bort den.
Vi hade ändå ingen bra kompis relation. När vi började tvåan var det lite
fler grejor vi lärde oss. Det var roligt att lära sig nya grejor. Men det
var nästan samma som i ettan. Innan jullovet gick vi luciatåg och det var
Camilla som blev lucia.
När jag gick i trean fick vi lära oss gånger tabellen, engelska och så
började vi med träslöjd och textilslöjd.
Vi hade ett jul spel, Nicke spelade tomtefar och Camilla spelade tomtemor
och vi andra spelade tomtenissar. Vi spelade upp detta för föräldrarna och
lågstadiet. Det var skoj.
När vi slutade trean tänkte jag var skönt att slippa läraren.
Jag tyckte aldrig.
Det blev spännande att börja i fyran. Nya lärare och nya elever ska börja i
vår klass.
Det var en tjej från Monaco som började i vår klass. Hon hette Gabriela.
Hon kunde inte svenska. Men hon förstod lite vad vi sa.
Vi hoppade mycket hopprep och twist på rasterna.
På våren flyttade en tjej från vår klass till Malmö. Hon hette Denise. Vi
vann bästa fyran i skåne i simning. Vi fick 5000kr.
I femman hade vi ett jul spel.
Jag spelade mamma och Martina spelade pappa. Vi var en hel familj, men jag
kommer inte ihåg vilka spelade vad. Men jag gick in på fel ställe, så dom
andra som satt där på scenen sa till mej att jag skulle gå tillbaka. Då sa
jag att det kan jag inte. Till sist gick jag tillbaka. Det var lite
pinsamt.
Vi vann en klassresa till Köpenhamn att gå på Tivoli.
I sexan fick vi välja om vi ville läsa tyska eller franska. Jag valde
tyska. Det var roligt i början att läsa tyska. Innan höstlovet fick vi reda
på att Gabriela skulle flytta tillbaka. Alla tjejerna i klassen grät jätte
mycket.
Efter jul fick vi reda på att Denise skulle komma tillbaka.
Klassen var inte så glad.
Vi åkte på en klassresa till Köpenhamn.
Innan sommarlovet i sexan skulle vi skriva vilka vi skulle vilja ha med oss
om vi skulle hamna i en annan klass. Jag var jätte nervös att jag skulle
komma i andra klassen. Jag ville inte byta klass.
På sommarlovet fick jag reda på att jag ska vara kvar i min gamla klass.
Det var sex stycken från vår klass som gick över till den andra klassen, 3
killar och 3 tjejer som gick över. I sjuan var det många nya ämnen. Det jag
tyckte var roligt var kemi.
Skåp där man skulle ha sina grejor i. Det var inte som när man gick i
mellanstadiet eller i lågstadiet.
Men det var skoj.
Vi fick många nya lärare.
Friluftsdag. Jag och Elin vi åkte till Backåsen för att åka skidor.
När vi började åttan hade vi fått två nya elever och Denise flyttade
tillbaka till Malmö.
Massor av prov inte roligt.
Nu var det bara ett år kvar.
Det var mycket som hände.
Vi åkte till Göteborg, det var skoj.
Bråket är löst. Mordbrand vet jag inget om. Nationella proven som är snart
klara. Proven halvägs färdiga. Gymnasium är valt, hoppas nu att jag kommer
in.
Så ska man snart till Staffanstorp, det ser jag fram i mot.
Jag har gått på samma skola snart i 10 år och jag är trött på denna skolan.
Det ska bli gott att byta skola.
Det har varit 10 roliga år på enna skolan det har hänt mycket och man har
lärt sig mycket.

talspråk tex dax, grejor, styckeindelning, särskrivning, tappar struktur
i slutet. G+

Att byta skola

Det var sommarlovet mellan 6 och 7. Jag hade gått alla mina 6 skolår på
Klarbärskolan. På Klarbärskolan gick alla mina kompisar. Alla kännde alla
och man behövde inte vara rädd för någon. Men på Klarbärskolan gick man
bara till 6:an, och jag skulle börja ju börja 7:an. När man börjar 7 an får
man byta skola till en skola som heter Norrströmskolan. På Norrströmskolan
gick man när alla skulle köra till jobbet. Mina föreldrar kunnde inte
häller köra mig till skolan. Min mamma började Kl. 6 och pappa ägde en
bilaffär som inte öppnade för än vid 11. Tiden gick bara fortare hur mer
man tänkte på det. Det var nu bara 1 dag kvar till jag skulle börja skolan.

På kvällen kunnde jag inte sommna. Jag läste Kalle Anka tidning efter Kalle
Anka tidning. När jag vaknade nästa morgon lös solen in igenom mitt
fönster. Jag ner till köket och började äta frukost. När jag ätit klart,
klädde jag på mig mina kläder och gick till busshållsplatsen där jag skulle
möta Jonas och Pelle. De stog redan där och när jag kommit dit kom bussen.
Alla tre var lika nervösa. På halva vägen hoppade en stor kille på bussen,
han gick i 9: an. Han stog och pratade med chafören länge och tillsist
frågade han mig om han fick låna 8kr. Det fick han. När han betalat satte
han sig med oss Han frågade om vi var nervösa och vi svarade:

– Ja.

Då berätade han att alla historier om fontäner och toaletter var bara ljug.
Ingen hade nån gång blivit ikastad i fontänen.
Alla 3 blev lugna, och när vi hoppade av bussen var vi inte ens rädda. När
vi hade slutat och var på väg hem sa var vi helt lungna. Inget hade hänt
och inget skulle hända. Jag hade varit så rädd så länge för ingenting.

Att byta skola

Att byta skola eller klass kan leda till många olika orsaker. Tex om ens
föräldrar får ett nytt arbete i en annan stad, får man flytta tillsammans
med sin familj och byta skola och börja i en ny klass. Man kanske inte
känner sig trygg i klassen, man blir utfryst eller mobbad då får man lov
att byta klass. Jag själv bytte klass i årskurs 7 för att jag inte kom med
dom kamrater jag fick önska mig att komma med i samma klass när man skulle
börja högstadiet.
Jag hade tänkt skriva om när jag flyttade till mitt hemland Jugoslavien.
Jag gick årskurs 1 och 2 på en skola som hette Fredriksdalsskolan. Eftersom
jag är trilling fick jag gå i samma klass som mina två bröder. Vi trivdes
inte på skolan och det var vårt problem. Mina föräldrar bestämde sig för
att vi skulle flytta till Jugoslavien tillsammans med min mormor och
morfar.
Att byta klass och få nya kamrater och lärare var verkligen spännande och
något nytt för oss. Att flytta till ett okänt land och få uppleva en annan
kultur och miljö var svårt. När vi väl flyttade dit kunde vi inte tala,
läsa eller stava till serbiska. Min mormor och morfar fick anställa vår nya
lärare för att hjälpa oss där hemma med språket för att vi skulle komma
igång i skolan. Jag kommer ihåg min första skoldag precis som om det vore
igår. Där stog vi som ett ”frågetecken” i skolgården och tittade på alla
barnen som lekte, sparkade boll. När dom väl upptäckte oss ”främlingar”
började de viska, peka och fnissa.
Jag kände hur hjärtat bulltrade snabbare och snabbare. Jag kände mig osäker
och kanske rädd. Men ändå ganska trygg eftersom jag visste att jag hade med
mig mina bröder. Korridoren var lång och mörk. På högra sidan fanns det
pojk toalett och på vänstra för flickor. Väggarna var av tegelsten och
täckta av bilder, dikter som duktiga elever hade gjort. Vi fick stå inför
vår nya klass medans lärarinnan presente|rade oss. Hon berättade att vi var
från ett annat land, Sverige, att vi inte kunde språket så bra m.m. Vi blev
varmt välkomna av våra nya kamrater. Vårt klassrum var litet och man satt
två och två. Bänkarna var av trä och de hade lock som man öppnade och hade
sina skolsaker i. De var smutsiga, sönderklottr|ade och fullt med gamla
tuggumin. Framför eleverna hade läraren sin egna bänk och bakom henne fanns
det en stor grön krittavla. När eleverna fick ordet under lektionerna eller
när de skulle redovisa nån dikt eller läxan var de tvungna att räcka upp
handen och sedan ställa sig upp. Kunde man inte sin läxa fick man stå upp
och skämas medan läraren skällde ut en. I den Jugoslaviska skolan är allt
mycket strängare. Lärarna fick slå sina elever om de hade varit olydiga
eller om de inte kunnat talet framför tavlan. Det var hemskt och en stor
skillnad från de svenska skolorna.
Lunchen gällde bara för vissa elever. Man fick välja om man ville äta.
Varje vecka gick det en tid åt att läraren skrev ner de elever som ville
äta i skolan och sedan fick man lämna in sina pengar till läraren. På
rasterna var alla tvungna att vara utomhus. På skolgården fanns det varje
dag äldre människor som gick runt och sålde godis, mackor och pankakor. När
det gällde betyg var det tufft. Man får sina första betyg i årskurs 1. Hade
man fler än tre ickegodkänt fick man gå om klassen. Betygen var 1-5. Fick
man en 1: a var det lika som ickegodkänt i de svenska skolorna. En 3: a var
som godkänt och en 4: a som välgodkänt och en 5: a som mycket väl|godkänt.
När man fick tillbaka sina betyg fick man diplom och en liten röd bok där
ens betyg var satta.
Vissa elever som var duktiga och hade ett högt betyg i matematik fick vara
med och tävla mot andra elever från andra städer. Efter två år kom våra
föräldrar och hämtade hem oss. Varje sommar hälsar vi på i Jugoslavien. Jag
har kvar vänner för livet där och massa med roliga minnen. Nu går jag i
årskus 9 och om en termin så få jag vara med om att byta skola igen. Nu är
det gymnasiet som väntar på mig.

av: Sarah S.

Att byta skola

Min skoltid hittills hade väl inte varit den bästa. Elaka kommentarer från
både lärare och elever hade hört till vardagen. Ända tills en dag hemma vid
köks|bordet då jag kände att nu fick det vara nog. Jag skämdes när jag
berättade. Till och med hundens blick fick mig att sjunka ihop.
– Jag kan bara inte tro det här är sant, utbrast pappa upprört och sköt ut
stolen bakom sig.
Uttryckslöst stirrade jag ner i mitt jouiceglas. Där tyckte jag mig se ett
sorgset ansikte spegla sig. Var det verkligen mitt?
Det kändes som om jag fram till nu sett min skoltid ur någon annans
perspektiv. Jag är tjejen som blir mobbad, kunde jag tänka utan att försöka
göra något åt det. Hunden stötte till bordet när den sprang ut ur köket.
Det blev små vågor i juicen. Sakta försvann spegelbilden. Jag tittade upp
på pappa som vankade av och an runt den lilla ön som jag övertalade honom
att sätta in i köket. Han pratade med sig själv. I tonfallet kunde jag höra
en blandning av oro, vrede och sorg.
Så klart han är arg, tänkte jag. Det kan ju inte vara kul att ha en så
misslyckad dotter.
Samtidigt som jag insåg att det var sig själv han var arg på stannade han
upp och fäste blicken i mina ögon. Först då förstod jag allvaret i det
hela. Utan ett ljud rann tårarna nerför mina kinder.
– Du ska byta skola, sa han bestämt. Idag.
Till pappas förfäran tog det mer än en vecka innan jag kunde byta.
Pappa ville inte att jag skulle behöva gå tillbaka till den gamla
igen, så han ringde och sjukanmälde mig för hela veckan.
Jag var verkligen tacksam för att få vara hemma, fast ändå spelade det inte
så stor roll. Skolan hade fört med sig mobbning och hemska prov. Det kändes
lite konstigt att vara utan det. Men jag kände absolut ingen saknad.

Det var första dagen i min nya klass. 23 nyfikna ansikten hade spänt
blicken i mig, vilket fick läraren att le. Hon var väldigt snäll och
omtänksam. Det hade jag förstått så fort hon hälsade på mig.
Trots det kände jag mig liten och osäker. Jag visste ju ingenting om alla
dessa eleverna. De kanske skulle frysa ut mig som de förra gjorde. Inom mig
ringde en varningsklocka som sa att jag inte skulle lite på dem. Men det
visade sig svårt att låta bli. En tjej med långt ljust hår blev nästan
genast min vän. Likaså alla hennes vänner.
Aldrig i hela mitt liv har jag pratat med så många olika personer. Och nu
händer det plötsligt på en och samma dag!
Min lycka var obeskrivlig när det ringde ut den eftermiddagen. Jag behövde
inte stanna kvar i klassrummet av rädsla för vad som skulle hända i
korridoren, utan jag kunde spatsera ut med högburet huvud som alla andra.
Solen sken varmt mot mig genom fönstret vid mitt skåp. Men jag hade ingen
brådska ut. Det var alltför roligt här inne!

När jag kom hem slängde jag skolväskan innanför dörren och ropade på pappa.

– Jag är här inne, gumman!
Jag klampade lyckligt in i vardags|rummet och hittade pappa krypande på
golvet.
– Hmm, sa jag och rynkade ögonbrynen. Jag menar inte att ställa en dum
fråga eller så, men vad gör du?
Pappa ställde sig generat upp och förklarade att Viktor var på rymmen igen.
Det enda jag gjorde var att skaka på huvudet. Mitt marsvin Viktor lyckades
alltid smita, enligt pappa.
Fastän jag mycket väl visste att han hade glömt passa honom när han fick
springa fritt, så sa jag inget. Istället fick jag en frågande blick av
pappa. Utan ord förstod jag att han undrade hur min dag hade varit. Först
log jag bara men sedan kunde jag inte hålla glädjen inom mig längre.
– Det gick jättebra! skrattade jag och slängde mig i pappas famn. Jag
skrattade och grät om vartannat.
– Tack pappa!
Han förde bort en hårtest från mitt tårdränkta ansikte.
Jag berättade för honom hur lätt allt plötsligt kändes. Som om jag inte
hade en enda börda på mina axlar. Förutom minnena från min gamla skola. Jag
visste att jag efterhand skulle vara tvungen att bearbeta allt hemskt
därifrån, men det var inget jag kunde tänka på just nu. För min skoltid som
alltid präglats av ensamhet och oro hade nu blivit lycklig och full av
kompisar.
Det enda som fattades i mitt liv var Viktor, men till och med han dök upp
efter ett tag! Nu hade jag allt.
En familj, kompisar och en skola som skulle ge mig en utbildning och
framtid.