3 – Sida 4 – Skrivbanken

Mina skolår

Den absolut mest nervösa dagen i mitt liv är den dagen då jag började
skolan. Mamma följde med mig och jag höll henne i handen nästan hela tiden.
När vi kom in i vårt klassrum så satt jag mig ner bakom en bänk och tittade
runt. Efter det så hördes en röst som sa: Hej och välkomna till min klass.
Det var Majvor, min fröken. Hon stod där framme i cirka en kvart och
förklarade vad vi skulle göra dessa tre åren vi hade framför oss. När hon
hade pratat klart så skulle vi gå en liten runda för att titta var dom
olika grejerna fanns. Vi tittade på bibloteket som var väldigt litet, vi
tittade på mat|salen som bara bestod av en serveringsdisk för vi skulle äta
inne i våra klassrum. Efter denna ”trevliga” rundtur så gick vi tillbaks
till klassrummet, pratade lite till och sen gick vi hem. Min första skoldag
av 9 år i grundskolan var slut. Dagen därpå gick jag till skolan själv och
Majvor gav oss böcker som vi skulle ha i våra bänkar. Alla hade hittat en
plats och efter bokutlämningen så gjorde alla var sin namnlapp som skulle
stå på bänken hela tiden. Vi fick gå ut och ta lite rast när vi gjort våra
namnskyltar och då träffade jag Viktor P och Henrik F. Vi blev kompisar
direkt. En liten stund senare ringde klockan in. Vi fick ta upp våra
matteböcker och börja räkna, Majvor hjälpte oss när vi räckte upp handen.
Tiden gick och vi lärde oss mer och mer. Efter en tid så bildades det gäng
i klassen både bland kilar//na och tjejerna. Jag ville inte gå med i något
gäng och därför så blev jag mobbad från 1:an – 4:an och lite i 5:an. Den
enda Majvor gjorde åt saken var att säga till mig att ”är man med i leken
får man leken tåla”. Detta gjorde att jag mådde sämre och sämre och många
dagar gick jag hem. Men jag klara mig och 3 år hade snart passerat. Min
första lärare i mellanstadiet hette Niklas och han var en mycket bra lärare
men han bodde i Landskrona och i slutet av 4:an så hittade han ett jobb där
som han av personliga skäl tog. Under tiden som rektorn letade efter en ny
lärare till oss så hade vi en massa vikarier som t.ex. Annemarie eller
”Annsan fosil” som vi kallade henne. Efter Annsan så kom Leni, en lärarinna
som snabbt försvann p.g.a magsår. Rektorn började jaga en ny lärare och vi
fick fler vikarier. Efter ett par veckor så kom det en ny lärare, han hette
Paolo Mourinho och han är den absolut bästa läraren jag någonsin haft. Han
fick ordning på klassen och han hjälpte alla allt vad han kunde. Han är för
den delen enhetschef på Videsjö nu för tiden. Vi fick veckoplaneringar som
vi skulle följa. Vi åkte på en klassresa till Göteborg i slutet av 6:an och
vi gick på Liseberg m.m. När vi slutade 6:an så fick vi var sin bok och en
glass av Paolo och vi tackade honom för den här tiden med en enorm blomkorg
som innehöll blommor, vin o.s.v. Sommaren gick snabbt och innan jag visste
ordet av så började jag 7:an. Mina mentorer som dom kallas hette Leif Järhl
och Kristina ”Kikki” Dal. Det var lite ovant här i början för man hade
lektionerna i olika salar och man hade verkstadstid, musik m.m. Efter ett
par veckor så hade jag lärt mig systemet med salar, verkstadstid, mentorer
o.s.v. Jag går nu i 9:an och jag slutar snart grundskolan vilket ska bli
skönt men samtidigt lite tråkigt. Det jag tänker på först när jag tänker på
min skolgång är alltså helt klart lärarna/lärarinnorna. Dom bra och dom
dåliga, dom snälla och dom elaka.

SLUT!

Inskannad version

Mina skolår
Alltid när man har börjat en ny klass får man frågan ”åh vad stor du har
blivit, hur känns de att börja en ny klass då” När det gällde ettan kunde
man ju svara ”jätterolig” för de va det ju verkligen, sjun kunde man säga.
”bra, men långa dagar” för de var det verkligen, bussen kom inte hem förän
halv fem.

Första dagen i skolan var den mest spännande dagen i mitt liv, mamma och
jag gick in i klass|rummet som skulle bli vårat de närmaste året. På
väggarna sat de teckningar som de föra ettorna hade gjort, alltså de som
går i tvåan nu, alltså våra förebilder. Fröken som hete Cicci lutade sig
mot katedern och slog ihop händerna och log.
-Välkomen! skrattade hon och log för hon var så glad att se nya ansikten.
Hon ropade upp våra namn från ett papper som låg på en bänk.
-Veronika Johansson.
-ja, pep en röst från en flicka som var otroligt söt med kort blont hår och
mörka ögon.
-Magnus Pettersson
-jap, sa Magnus, Magnus och jag hade varit vänner sedan dagis vi brukade
härska i kuddrummet.
-Christian Pärsson
-Jaja, sa en spänstig kille och log mot oss tjejer, han var jätte//söt, en
riktig tjejtjusare tänkte jag.
-Stina Pettersson
-aaa, sa jag med darrande röst, nu var mitt namn sagt och det kändes bra.
-Jeanette Nilsson
-Ja, sa en lång tjej med pottfrisyr och bret leende
-Fredrik Jonnsson.
-umm, sa en kille och ryckte på huvudet för att få bort luggen ur ansiktet.
-Holger Matsson.
-op, sa en väldigt gullig kille, jag kännde igen honom han kommer från Bela
och han brukade pussas med Maja i ringen på lekis.

De här minns jag såväl, jag kände att de här skulle bli mina vänner för
livet, de var de här personerna jag skulle utvecklas med, och vi skulle
hålla ihop. I sexan när vi åkte på klassresa till Gotland med vår jättebra
lärare Pernilla. Hade vi otroligt kul och var sammansvetsade till en grupp
som kunde göra varje stund till något roligt.

Hösten 2000 började vi sjuan, och våran klass skulle delas. Därför som det
bara var tre tjejer i våran klass skulle någon få bli ensam tjej från
Surahammar. Jag och Veronivka var bästa kompisar så Pernilla valde Jeanette
och det kändes inte alls bra med sig fick hon Magnus och Fredrik. Men efter
några månader i sjuan känndes de OK. Vi hade nya vänner.

Nu går vi sista terminen i 9:an och 9b är en jättebra klass där alla håller
ihop, de känns som vi är bättre på det än 9A.

Nu håller vi på att spara till en klassresa och nästan alla vill komma iväg
någonstans. Vi tänkte på Göteborg. Jag hoppas verkligen att vi kommer iväg
någonstans och att resan blir lika kul som klassresan till Gotland i sexan.

Jag hade mina vänner från ettan och de hade varit vad jag ville de skulle
vara. Vi får se hur de bli i höst när vi ska dela på oss igen….

Det kom och gick folk i vår klass också. I femman kom en tjej från
Lindköping hon hete Nina Gowajdo hon var en tjej som gjorde det surt för
våran klass ibland. I femman kom också Samuel Hansson han var en busig
kille och kunde charma tjejerna efter ett år flyttade han till Island, och
Nina flyttade till Gunnebo. Islutet på sexan kom stockholmaren Jens in och
han finns ju ännu kvar…

Man lär sig, Man växe, Man utvecklas oerhört mycket under skolåren man lär
sig lika mycket om livet som om gångertabellen, Jag glömde aldrig de
speciela lärarna, kärlekarna, pinsama stunder och nervösa prov. Mitt i
helvetet finns det glädje och gemenskap, tur att vi har varann, tack!

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Dagens skola är långt ifrån perfekt, fast Sveriges skolor är mycket bättre
än vissa andra länders.
Varje dag utförs skadegörelser på min skola, det är för det mesta klotter.
De som gör det här är bara några stycken, men hela skolan drabbas. Jag vet
inte varför de gör det, men det finns säkert en negativ ledarperson. Om
ledaren slutade och började ta skolan på allvar, så skulle skadegörelserna
minska, och alla skulle må bättre.
En del lärare behandlar flickor xxxxxx än pojkar. Om en kille kommer
försent så får han oftas en utskällning, men om en tjej kommer försent så
är det inte så mycket med det.
Fast de flesta lärarna är jämställda, så finns det en del som tycker att
pojkarna tar för sig för mycket, och det kanske de gör. Men det är ingen
anledning att var snällare mot flickorna.
Läxor kan vara bra i vissa ämnen tex i språk. Men det känns ibland som att
man får läxor bara för att man ska ha läxor.
Läxor ska man få i språkämnen och i fakta ämnen, tycker jag. I matematik är
det onödigt att göra samma sak hemma som man gör i skolan. Glosor är inte
så bra att lära sig i skolan det kan man lära sig hemma. Fakta-texter kan
man repetera genom läxprov. Jag tycker att eleverna ska få ta mer ansvar,
få bestämma själva vad de vill jobba med under några timmar varje vecka.
Jag tycker att det ska vara mindre klasser. Det är jobbigt när hela klassen
är samtidigt på en lektion. Det blir en så hög ljudnivå och man kan inte
koncentrera sig. Läraren hinner inte med att hjälpa alla, så man hinner
inte jobba så mycket, för att man väntar på hjälp.
Ibland så har man halvklass och då är det avslappnat och en behaglig
stämning.
Det sägs att skolan har dåligt med material men det tycker inte jag
stämmer. Vi har kanske inte de nyaste böckerna alltid, men de duger. Om det
står dåligt i böckerna, så kan man alltid hitta något på Internet. Våra
datorer duger till att använda för att hitta fakta på. Det är bara det att
smartfiltret stoppar lite för många sidor. Jag tycker att 2000-talets skola
ska vara fri från skadegörelser, duktiga lärare som behandlar alla elever
lika, eleverna får ta mer ansvar själva. mindre klasser, bra material
xxxxx.

Inskannad version

Mina skolår

Allt förändrades i åttan. Det var då jag började plugga. Jag hade precis
börjat åttan, och hade mycket press på mig. Det var mitt första skolbetyg,
och jag ville inte göra mina föräldrar besvikna.
Jag kommer ihåg sexan och sjuan jag gjorde aldrig mina läxor och gick
sällan till lektio|ner. Men nu var jag tvungen att ändra på det.
Jag började plugga hårt, och gick alltid till mina lektioner. Det började
kännas riktigt bra. Jag gjorde mina läxor och var mycket aktiv på mina
svenska lektioner. Det var första gången som jag kände att jag kunde klara
skolan. Och jag imponerade på många lärare, och snart började de att tro på
mig. Jag var väldigt lycklig och nöjd.
Så småningom började jag att älska skolan, mina läxor, lektionerna och
proven. Allting blev mycket lättare och jag ville aldrig sluta åttan. Åttan
var mitt livs höjdpunkt, för varje dag det gick, blev jag bättre i varje
ämne. Jag tog vara på mina möjligheter, och ville inte slösa min skoltid
till allt annat. Jag hade några vänner som inte brydde sig om skolan.
Och jag är väldigt glad att jag började plugga itid. Vem vet vad jag hade
för mig idag. det är min lyckliga och största minne från åttan.

Inskannad version

När jag skulle börja ettan var jag glad, för det var något stort och man
kände sig stor.
Redan första dagen i ettan fick vi läxa vi skulle rita vad vi ville. Det
var jätte roligt med läxor på den tide i ettan, med den synen på läxor har
jag absolut inte kvar.
Läraren vi hade i låg stadiet tyckt jag om i början men ju länngre tiden
gick destu mer och mer började jag tycka mindre om henne. Hon blev väldigt
iriterad på små sake och när hon blev sur på någon så drog hon och slet i
en.
Sen när jag kom upp till mellanstadiet där har jag nog haf det bästa och
lärt mig mäst. Min lärare jag hade där var Lennart Jansson den absolut
bästa läraren jag någonsin har haft han hade allt. Han kunde skämta, han
lärde ut som ingen annan lärare kan som jag någonsin har haft. Alla anndra
klasserna tyckte han var sträng och arg men det var han inte, bara man
gjorde som man skulle så sa han ingenting. Det ända negativa med honom var
hans gympa uppvärmning som var alldeles för långa man fick alldrig tid att
göra någonting nästan.
Klassen jag hade i ettan till sexan trivdes jag bra i alla var vän
med alla alla pratade med alla så det kändes lite tråkigt att vis skulle
splitras till hög|stadiet. Det var tungt att lämna min lärare han var nog
den jag saknade mest för jag kommer ju att träffa klasskompisarna och gå i
samma klass som dom jag valde.
Först var jag inte så glad för att börja i högstadiet för man blir minst
igen nya lärare ny klass, men själv klart väldigt spännande också. Så
började högstadiet blev väldigt nöjd med klassen trivs jätte bra.
Vi fick två stycken jätte bra klassföreståndare som vi inte fick ha kvar
och sedan dess har vi hållt på och bytt hela tiden. Men dom två vi har nu
är också väldigt bra.
Jag har nog haft roligast i högstadiet men bäst i mellan. Mycket är klassen
som är rolig och bra. som jag har fått masor med nya kompisar ifrån.
Jag tror det kommer kännas väldigt tråkigta att lämna klassen och
Granhöjdsskolan men samtidigt ska det bli väldigt kul också att börja på en
speciel inriktning på en ny skola.
Skolan är rolig om man bara vill.

Inskannad version

Mina skolår
Jag minns den dagen när jag gick till skolan. Det var en fin sommar dag
solen sken och det var jätte varmt ute. Jag kommer ihåg att jag var så
stolt och glad. Jag gick där med min nya väska jag höll inte ens mina
föräldras händer längre för att jag tyckte att jag hade blivit vuxen nu så
det skulle vara pinsamt tyckte jag. När jag kom in på skolgården träffade
jag alla mina nya kompisar, fast visa skände jag redan från dagis. När vi
kom in i klassrument stod allas namn på bänkarna. Jag blev alldeles chockad
för att jag aldrig hade sett så många böcker innan. Vår lärare hette Maja
lisa hon var rätt snäll men hon var jätte tjock det är det ända jag minns
av henne. När vi började tvåan så fick vi flytta in i en ny byggnad den var
jätte fin, teglet var målat rött, stor var den också. Jag minns att allting
luktade så nytt bänkarna var mycket bättre. Och vi åt vi klassrumet. När vi
började i tredje klass så var vi äldst vi tyckte att vi var så kolla och
gryma så vi retade dem som gick i ettan och tvåan. Jag mins att vi var så
störiga så att inga vikarier ville ha oss för att vi kröp på golvet och på
bänkarna vi kastade penor och sudgumi på var andra matkrig hade vi också vi
kastade till och med på vikarien så hon vände sig och gick. När vi skulle
börja på Mellan stadiet fick vi börja på en ny skola. och vi fick en ny
lärare som hette Gunnar han var mycket snäl och rolig. Men det var rättså
svårt att byta skola minns jag för att vi kände ingen annan en bara
varandra som var från den gammla skolan. Åren gick och nu var vi så stora
att vi var äldst på mellanstadiet fast nu hade vi blivit så mogna så vi
kastade inte saker på varandra i stället så hade vi nu blivit den bästa
klassen på hella skolan alla lärare ville ha vår klass för att vi var så
bra. I slutet av sexan så hade vi en fotbolsturnering jag stod i mål jag
släppte bara in tre mål på hela turneringen och vi vann det året. Året inan
så blev vi tvåa. Och nu var det dags för sommar-lov. Vi skulle börja sjuan
det var ett stort steg i tre år hade vi gått och varit rädda för den stora
byggnaden med dem stora killarna som hade hår under armarna. Och stora var
de också nästan två gånger så stora som vi. Första dagen på högstadiet jag
skände mig så liten när vi gick i korridorerna den största skillnaden var
att vi hade fått jätte många lärare. Jag hade nu börjat i en ny klas med
elever från tre andra skolor. Jag hade hamnat med sex andra elever från min
gamla klass, det var rät skönt att käna några från inan man kände alla
sjuor på skolan. Jag var jätte nöjd med min klass 7D. Nu kände jag allvaret
med högstadiet vi fick bara prov hela tiden nästan varje vecka det var rätt
jobbigt i början men man vande sig. Och så gick det året nu var det dags
för åtan och nu hade vi fått riktig bra samanhållning i klassen. Förutom
det så kände jag ingen större skillnad kanske litte mer prov. Det som
gjorde mig gladast var att vår spansk lärare hade slutat för han var
riktigt dum i huvudet för att han gav oss bara läxor hela tiden och prov på
varje avssnit. Och nu närmade vintern och vi skulle få vårt första betyg.
Jag var inte så nöjd jag fick bara 5 vgn jag var litte besviken men det var
bara bra tror jag för att då fick jag mer motivation till skolan jag
började att göra mina läxor gjorde bättre prov resultat och jag höjde mig
till våren med 5 nya Vgn. Och så var det dags för 9 det var riktigt jobbigt
den första månaden det var jätte varmt ute det gick knappt att andas inne i
klassrumet. Och det var nu dags för vår andra prao tid det var jätte roligt
jag jobbade på en bygg firma i två veckor och jag har nu fått ett sommar
jobb där det ska bli jätte roligt och nu hade alla äntligen fått sina
mopeder vi åkte runt varje dag och vi satt och snackade med dem hella
tiden. Jag tycker att det ska bli jätte roligt och spännande att börja på
gymnasiet och träffa nya kompisar och börja på en ny skola i stan och det
ska bli spännade att se om man kan komma in på den skolan man valt i första
hand. Det ska bli jätte skönt att sluta grund-skolan. Fast jag tror att det
kommer att bli mycket jobbigare i gymnasiet än i grundskolan för att man
har större press på sig och det är indivuella arbeten. Men det ska nog gå
bra vi får låtta framtiden vissa sin sak.

Inskannad version

Mina Skolår

Jag minns att min mamma sa att jag skulle gå på lyrans Skola. Även om vi
bodde närmare en annan skola, jag vet inte varför det blev så kanske för
min syster gick där. Det var pirrigt att börja ettan. Men jag mins att det
var kul och att vi hade en lärare som hette Kjell Björk, han var jätte
snäll.
Kjell hade vi i ettan, tvåan och trean. Men vi hade också en hjälplärare
som hette Gunnar men som kallades för skäggmonstret. Han kallades det bara
för att han hade ett enormt skägg och han var så elak. Men när vi började
fyran så fick vi nya lärare men vi blev inte av med skäggmonstret. Det vart
tuffare och tuffare, jag mins en dag när vi skulle ha ett test i Matte. Så
hade jag bråttom på morgonen till skolan. Jag ville inte komma för sent
till testet så jag cyklade fort och det var vinter det var halt. När jag
kommer ner till centrum i en hög fart så hasar jag plötsligt omkull och for
rakt ner på en isfläck med ansiktet. Det kom en person som hjälpte mig upp
och frågade om jag var okej, jag bara grät.
– Då frågade hon vart jag bodde
– Jag pekade vart jag bodde
– Hon frågade om jag kunde leda cykeln hem
– Jag nickade på huvudet och gick hem.
Det sved i hela ansiktet, jag kände med handen att något var fel. Då märkte
jag att en bit av framtanden hade gått av och att jag blödde på läppen. Jag
grät inte på vägen hem men när jag kom hem så började jag gråta när Mamma
frågade vad som hade hänt. Jag sa att jag ramlat på cykeln och hon tvättade
såret. Ett tag efter så ringde hon tandläkaren som jag gick till senare och
fixade till tanden och det blev jätte fint.
Jag var snabbt uppe på cykeln igen och dagen efter så var jag i skolan och
gjorde Matte test. Jag berättade det och visade tanden för alla kompisar.
Men på rasten var allt som vanligt jag spelade kula, fotboll och basket. vi
brukade möta grannklassen på fotboll och det blev nästan alltid bråk, jag
vet inte varför med det bara blev det. Jag kommer ihåg när vi skulle äta då
fick vi ställa oss i led och gå till matsalen.
När jag gick femman så skulle vi på klassresa, vi åkte till Naturhistoriska
museumet och såg på Kosmonova. Men när vi satt och tittade på filmen gick
brandlarmet. Vi fick gå ut och efter ett tag fick vi pengarna tillbaks. Då
åkte vi till Vasamuseumet och tittade på Gustav Vasas skepp som en gång i
tiden hade liggat på botten. Vi fick till och med gå ombord på skeppet. Det
var kul men vi var tvungna att åka med bussen hem igen. Jag skulle gärna
vilja åka dit igen någon gång.
När jag började sexan så var man störst på Skolan. Vi fick spela pingis i
en källare, det var bara sexorna som fick det. Tiden gick fort och det var
dags att spela brännboll mot lärarna. Det är tradition att spela alla sexor
gör det varje år. Jag minns att det var vi som vann och vi blev jätte
glada. Veckan efter var det dags för skolavslutning det var pirrigt för att
man skulle byta skola men först var det ju sommarlov.
Nu var sommarlovet förbi och det var första dagen i Sjundeklass när vi satt
i klassrummet så tänkte jag vilka konstiga människor.
Tiden gick och jag hade hittat nya kompisar och människorna var inte
konstiga längre. Vi var nog den stökigaste klassen på hela skolan. Den
första skolavslutningen kom och vi skulle börja i åttan.
När jag kom till skolan igen var allt så kul, att träffa kompisar och att
umgås. Vi var fortfarande stökiga och lärarna orkade inte med oss så en del
hoppade av så vi fick nya lärare nästan hela tiden. Det var svårt lära sig
något då. Men det gick fort och vi skulle börja nian. Det var jätte kul för
man var ällst på skolan igen. Men jag tycker att det har blivit lugnare i
klassen kanske bara för allvaret börjar nu. Det är många prov och det är
jobbigt. Jag längtar tills jag börjar gymnasiet men jag är nervös för att
jag inte ska få godkänt i alla grundämnen. Om jag inte får det så vet jag
inte vart jag ska ta vägen. Men jag får se vad som händer.
Den här skoltiden som har gått på Lundsbo Skolan har varit den bästa och
roligaste sedan jag började ettan.

Inskannad version

Mina skolår.

Jag kommer ihåg mitt första år i skolan. Jag var så glad när jag
började skolan. En grej som jag längtade till i skolan var att träffa alla
tjejer, jag var galen i tjejerna och jag var galen i plugget. Jag låg bland
dom första i klassen, jag och mina kompisar tävlade i allt som det gick att
tävla i, ville imponera för tjejerna. Det var skoj första, andre, tredje
året och fjärde året var vi tvugna att flytta, jag och min familj.
Vi flyttade till norrköping.
Det var inget roligt längre för jag fick inte börja i samma skola som mina
bröder. Jag behövde dom, tyckte jag.
Att flytta och börja en ny skola är inte roligt.

Jag var nervös första dagen i skolan. Jag gillade att få uppmärks|amhet av
tjejerna men den här gången var det av hela skolan. Jag kunde inte tänka
längre. Lugnt och lugnt började jag få kompisar.
Pluget försvann ur min hjärna. Jag hade många tankar. Det berodde på min
pappa och hans bror vart anfallna av två män. Det vart bråk. Min pappa
skulle åka in i fängelset men ingen visste när.
När jag började sexan fick jag reda på att pappa skulle åka in i fängelset.

När min pappa satt inne fick min mamma cancer.
Jag struntade i skolan och vart kriminell.
Min pappa satt inne i ett år. Min mamma tjatade på mig att jag ska fixa
skolan.
Jag kunde inte bry mig om skolan, bara bryde mig om min mamma mest. Jag
hade lovat att jag skulle fixa skolan.
När jag gick i åttan dog min mamma. Jag la av med det kriminella och
började ägna mig åt skolan. Det var svårt från början men jag började
förbätra mig mycket. Jag fick mycket hjälp av Hasse. P. Hasse. P är min
kontaktperson. Jag fick honom när min pappa satt inne i fängelset. Jag har
honom fortfarande.
Hasse är en person som ställer upp för allt. Jag är glad att jag har
hon|om.
Nu i åtan och nian fösjöker jag att göra mitt bästa i skolan. Jag håller
mina löften Det räkte att jag gjorde mitt bästa.
Jag har höjt upp mina betyg men jag vet inte om det räcker. Jag tycker mina
första skol år har varit toppen.
Just nu vet jag inte om det är lika roligt i skolan för nu är det på
allvar.

Den här berättelsen är sann.

Inskannad version

Mina skolår.
Nu sitter jag här, vårterminen i nian och gör mitt andra nationellaprov i
Svenska. Jag tänker tillbaka, för nio år sedan. Nio långa, men ändå korta
år. Jag minns så tydligt när jag började första klass. Att jag och mamma
dagarna innan varit ute, en varm augustidag och shoppat nya kläder och
skor. Och så hade jag fått fina rosa pennor med gula blommor på. Som jag
skulle ha och lära mig skriva med. Visst, jag kunde ju redan skriva mitt
namn och mamma och pappa. Men vad skulle det hjälpt idag?
Jag hade satt mig i en bänk längst bak och mamma satt bakom. Alla barn satt
i de förstora bänkarna och blängde nyfiket, på varandra. Några barn och
föräldrar pratade med varandra, med låg ton. Men det var nästan alldeles
tyst.
Så kom hon, fröken Britta tror jag hon hette, om jag inte minns fel. Hon
var en kort, tjock ”dam” med glasögonen ner glidna en bit på näsan. Hon såg
inte så glad ut, när hon gick med sakta steg, mot sin karteder och satte
sig på sin blåa, snurr stol. Men efter att ha tittat noga på var och en av
oss, såg man mungiporna sakta dra sig uppåt.
-Välkomna, sa hon med ett stort leende. Ingen sa något, förutom en stor
pojke i ena hörnet.
-Tack, skrek han och viftade med armarna. Alla skrattade en stund, sen hade
fröken upprop.
-Sofie Lennartsson?
-Ja, sa jag med tydlig och klar röst. Jag var glad, jag var stor nu, jag
skulle börja skolan.
Sen pratade fröken, hon berättade om sin sommar och frågade om vi
haft det bra och badat mycket. Och helt plötsligt hördes ett ”ding ding,
ding dong” Det var skolklockan. Det var rast. Jag lekte med en liten tjej
som hette Emilia. Vi sprang runt och provade alla gungorna, rushelbanan,
klätterställningen och grävde ett stort hål i sandlådan. Ända tills det lät
igen ”ding ding, ding dong” Jag hade nu hatf min första rast.
Jag satte mig i samma bänk igen. Äntligen, skulle jag få lära mig
skriva nu? Men det blev inte så, vi skulle måla en teckning, om vad vi
gjort på sommarlovet. Jag målade våran lilla trä stuga uppe i Dalarna. När
jag och min lilla syster Jonna spelade krocket, utanför på den gröna
tomten. Jag målade det finaste jag kunde, så det tog ganska lång tid.
Vi hann inget mer håller. Jag hade kännt att min mage kurrat en
stund, men jag ville inte fråga om vi skulle få någon mat. Men det fick vi,
köttbullar och makaroner. Det var inte lika gott som när mamma gjorde det.
Men det gick att äta och jag blev mätt.
Sen var dagen nästan slut. Vi samlades allihopa och sa hej då. Jag
tog min ryggsäck och gick för att möta mamma vid lilla vägen som vi hade
bestämt. Vi gick långsamt hem. Och jag berättade allt, om att jag på rasten
lekt med en snäll tjej som hette Emilia. Att vi målat sommarteckningar och
åt mat i matsalen.
På kvällen när jag skulle sova, så tänkte jag på dagen som gått. Jag var
nöjd, men jag ville ju lära mig skriva. Men kanske i morgon, var min sista
tanke innan jag slöt ögone, och somnade. Det var min först skoldag.

Inskannad version

Mina skolår
Jag minns den dag då jag skulle börja skolan. Mina föräldrar följde med och
jag tyckte det var tryggt. Men när dem senare var tvugna att gå brände
tårarna bakom ögonlocken, och jag blev med ens mycket otrygg istället. Men
jag lyckades ta mig igenom dagen och fick dessutom en bra kompis. Jag
gissar på att det var vi två som blev över eftersom de andra i klassen
kände varandra och det gjorde inte hon och jag.
De två första åren i skolan var mycket enkla, tyckte jag iallafall. Jag och
min kompis var nästan duktigast (om inte det..) i klassen och jag var
stolt, likaså mina föräldrar.
Men när jag började i andra klass svek jag min kompis och lämnade henne.
Men jag lämnade henne inte helt ensam för att tidigare under året hade det
tillkommit en ny tjej som vi hade börjat att vara med.
Så nu gick jag över till en ny tjej som jag tyckte var mycket häftigare,
lite tuffare. Så nu var jag inte längre en av de ”töntiga” och fick
istället fler kompisar i klassen.
Vi fick en ny lärare, som alla till slut hatade, även vissa föräldrar. Men
detta påverkade inte mina studier utan jag fortsatte med att vara duktig i
skolan.
Åren flöt på och allting gick bra för mig. Även om jag inte tyckte om att
gå som 3:a i en 3-4:a, eftersom de att år äldre klasskamraterna inte hade
någon som helst respekt för oss 3:or. Men sedan när det var vi som istället
blev 4:or var det en helt annan sak. Och nu började man även intressera sig
för killarna i klassen. Det frågades chans hit och dit och alla var ihop
med alla. Men i 4:an vet man inte riktigt vad riktig kärlek är för något.
Så de 3 killar som jag var ”ihop” med var jag egentligen inte ens kära i,
utan man skulle bara ha en pojk|vän eftersom man då fick man högre status
bland de andra i klassen.
Kalasen man gick på förändrades och nu skulle man istället ha disco. Och de
som inte hade någon pojkvän fick sitta i ett hörn och låtsas ha kul medans
paren dansade tryckare efter tryckare.
”Sanning eller konsekvens” presenterades för mig. Även om jag inte ville
vara med så tvingade jag mig till att vara med eftersom alla de andra
”tuffingarna” var med. Jag är glad nu att jag inte behöver vara med om det
igen.
På skolan bildades olika gäng, oftast tjejer som hade börjat intressera sig
för modet och använde mascara och var omtyckta av killarna. Allt detta
skedde i femman. Jag hade också börjat sminka mig, något som min kompis
tyckte var fult. Nu började jag inse hur olika vi var, och hur mycket
hellre jag ville vara med de ”tuffa” tjejerna i klassen. Så en rast tog jag
chansen. Jag gick ifrån henne utan att säga ett ord. Vi sa inte ens ett ord
till varandra förrän i slutet av sjätteklass, alltså över ett år.
Det blev väldigt jobbigt för mig. Mina föräldrar fick ingenting veta förrän
det var dags för utvecklings|samtal. De pratade om att vi skulle bli vänner
igen, men jag stretade emot.
Efter den jobbiga tiden blev det ganska lugnt igen och hon skaffade sig en
ny bästis.
Jag och mina nya vänner hade det jättekul. Även om jag ibland kände mig
lite utanför, speciellt när de pratade med de ”tuffa” tjejerna i sexan.
Läraren som vi hade haft sedan i tvåan var utbytt och vi hade nu en
jättebra lärare som alla tyckte om.
Jag var fortfarande duktig i skolan och pluggade ut läroböckerna snabbt.
Även om jag var duktig och tyckte det var kul så var det en sak som jag
verkligen avskydde och gruvade mig inför, nämli|gen redovisningarna. Jag
hatade när alla tittade på mig och min röda färg i ansiktet blev allt
starkare. Jag kände mig svimfärdig och min mun torkade ut så det blev svårt
att prata. Jag fick för mig att alla i klassrummet flinade i smyg åt mig,
så som det antagligen inte var.
Men det var i alla fall en skön och lättnad känsla efteråt när man var klar
och fick sätta sig igen. 5:an Gick snabbt slut och vi fick reda på att vi
inte skulle få ha vårat sista år på skolan, utan att vi skulle få ha vårat
sista år på ett högstadium. Jag blev en aning orolig för allt som skulle
hända. Man hade ju hört talas om toadoppningar och saker i samma stil. Så
först var jag emot det. Vi skulle även få nya klasskompisar eftersom 3
klasser skulle bli två.
På den nya skolan hade vi en egen ingång som alla i sexan använde eftersom
ingen ville vara i vägen för de stora 7:orna, 8:orna och 9:orna. Jag och
mina kompisar hade blivit ännu bättre kompisar på sommarlovet, och
antagligen tuffat till våran attityd en aningen. Det var häftigt att skita
i skolan, speciellt läxor. Jag halkade efter och var inte lika duktig i
skolan som innan. Vår nya lärare var toppen och et är på grund av henne som
jag inte gick helt förlorad. Jag hade tur som inte skolkade, för det hade
jag nog gjort ifall dem hade gjort det.
Men sedan hände något. Jag började lyssna på annan musik och fick ett nytt
intresse. Mina kompisar retade mig lite, men jag brydde mig inte. Jag hade
hittat mig själv.
Jag fortsatte att umgås med samma kompisar, och när vi började 7:an blev
det fler kompisar i vårat gäng. Nu kände jag mig ännu mer utanför och
bollades runt bland allihopa.
På grund av att jag var så slarvig i sexan så kom jag efter i sjuan. Proven
gick inte alls bra. Det var efter ett utvecklingssamtal som jag bestämde
mig för att satsa på skolan, och satte upp mål på att bli duktig i 8:an.
När 8:an började lämnade jag gänget. Jag började umgås med några andra i
klassen som jag fortfarande är med idag. Mina provresultat blev allt bättre
och jag började tycka om skolan igen.
Idag har jag ännu bättre resultat. Men det är ju nu det gäller eftersom jag
går sista året och börjar snart gymnasiet och det är viktigt med
slut|poängen.
Jag är en aning nervös för att byta skola. Tänk om jag inte får några nya
vänner? Jag kanske blir helt själv?

Med detta jag har skrivit vill jag ha sagt att det är viktigt att ha bra
och rätt vänner. Man ska trivas med dem. Om jag hade fortsatt med att vara
med det gänget hade jag idag skolkat, rökt och varit dålig i alla ämnen,
även om jag inte velat det. För det är ju så coolt, eller hur? HA! Endast
döda fiskar flyter med strömmen.