Eftergymnasial utbildning – Sida 36

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare

Börje börjar i ny skola.

Väckarklockan började ringa vid sju jag gick upp tittade ut genom mitt
fönster och såg att det regnade. Det här är den värsta dagen i mitt liv
tänkte jag.
Jag började dra på mig mina kläder som jag noga hade valt ut igår kväll.
Kanske skulle det gå bra, en stor klump satt mitt i maggropen. Jag var
nervös som aldrig förr.
Jag gick långsamt ut till frukostbordet, där satt mamma hon tittade på mig
och frågade hur jag mådde. Ja sa att jag mådde bra även fast jag inte
gjorde det. Frukosten smakade ingenting för jag var alldeles torr i munnen,
maten liksom klibbade sig fast i gommen.

Kanske skulle jag vara hemma bara idag, NEJ! Jag viftade snabbt bort den
tanken. Det spelar ingen roll för gå i skolan måste man ju tänkte jag medan
jag borstade tänderna.
Jag klev ut genom dörren rätt ut i spö regnet. Varför ska det regna första
dagen i den nya skolan som jag inte ens visste namnet på hittade gjorde jag
ju knappt heller eftersom vi hade flyttat in bara för två dagar sedan.
Nu såg jag ett par ungdomar, de verkade vara i min ålder så jag började
följa efter dem.
Inne i skolan var allt en enda röra precis som jag mindes från min gamla
skola, men här var det mera elever såg jag med det samma.
Jag visste var klassrummet låg och att det stod 9B på dörren, det verkade
vara tomt men klockan var inte riktigt åtta än. Snart började massa elever
komma närmare dörren med nyfikna blickar på mig, en av dem frågade vad jag
hette och jag svarade att jag hette Börje.
Läraren var en Fröken som Hette Gunilla, hon såg snäll ut fast ganska
gammal. Jag fick sitta bredvid en tjej som var jätte snygg hon hade långt
ljust hår och blåa vackra ögon.

Det värsta var att jag fick ställa mig upp och säga mitt namn och var jag
kom ifrån in för hela klassen. När jag satt mig ner igen tittade tjejen som
satt bredvid på mig och sa att hon hette Magdalena och tyckte att jag var
söt. Jag blev alldeles illröd i ansiktet förstod jag när hon fnittrade lite
åt mig.
På rasten kom många fram och hälsade och frågade t.ex. om jag spelade
fotboll eller om jag gjorde något annat intressant.
Nästa lektion hade vi engelska och då hade vi uppdelade klasser för olika
nivåer och kunskaper. Jag hamnade i en medelgrupp och den första jag såg
när jag kom in var Magdalena hon satt där själv vid en bänk. Jag funderade
om jag vågade gå fram och sätta mig, men då kom en kille in i klass rummet
han var stor och såg stark ut han gick fram och satte sig bredvid Magdalena
utan att blinka. Sedan pussade han henne mitt framför ögonen på mig, det
var som musten gick ur mig när jag såg henne sitta där och kyssa en kille
som jag visste att jag inte hade någon chans emot.
Lektionen gick trögt efter det men tur nog behövde jag inte säga så mycket,
jag längtade fram till idrotts lektionen sista timmen där jag kunde visa
Magdalena att jag var bra på idrott.

Det gick ganska snabbt resten av dagen då vi hade bild där jag hoppades att
inte skämma ut mig för att jag ritade så dåligt men Magdalena kom och
tittade över min axel och sa att det var söt. Jag började undra om det var
det enda hon kunda säga?

Sedan hade vi träslöjd fast då var det bara killar.

På jumpa lektionen så var det också uppdelade klasser jag kom med de bästa
däribland Magdalena och hennes stora kille. Det var Basket, jag älskar
basket!

När bollen flög upp i luften så hoppade jag efter den men Magdalenas kille
var mycket längre och tog bollen han hette förresten Jonas.
Han började dribbla och verkade allmänt självisk, jag sprang snabbt efter
och tog bollen vände och passade Magdalena som var med i mitt lag hon
passade tillbaks jag dribblade förbi två killar och hoppade upp och
dunkade.
Då kände jag att det här nog skulle gå bra i alla fall klumpen i magen var
helt borta nu och jag längtade tills i morgon.

VG-
Reflektion saknas

Att byta skola
Det fanns en tid då jag var lycklig. Det fanns en tid då jag var omtyckt
och populär. Den tiden är borta. Jag var 13 år och gick i sexan. Jag kunde
varit en av de bästa eleverna i klassen, men på den tiden brydde jag mig
inte om skolarbetet. Jag ville bara vara populär och omtyckt bland kompisar
och killar, och jag gjorde vad som helst för att vara det. Jag spelade tuff
och självsäker. Jag spelade alltid, jag var en skådespelare av högsta
klass. Aldrig var jag mig själv. Hela femman betedde jag mig som den
tonåring som jag blev på vårterminen i sexan. Då hade lärarna slutat tjata
på mig, de hade väl gett upp hoppet precis som mina föräldrar. Mina
föräldrar hade väl insett att jag inte var en kopia av min väluppfostrade,
rara och ordentliga storasyster Anna. Hon gick på gymnasiet då.
Naturvetenskapliga linjen såklart. Hade MVG i det mesta och älskade att
plugga. Fick hon VG i något blev hon besviken.
Tillbaka till mig. På den tiden handlade allt om mig. Jag var en
egoistisk liten bimbo. På vårterminen började jag röka också. Jag var så
illa tvungen. Några killar från högstadiet kom och hälsade på en rast, och
jag ville inte verka som en tönt inför dem. Jag kände mig så jäkla ball. En
av killarna som kom den rasten hette Erik. Han var den snyggaste killen jag
någonsin sett, och han var så häftig. Nu i efterhand önskar jag att jag
aldrig sett honom, men det är ju lätt med facit i hand. Då var jag så
väldigt kär.
Första gången jag såg honom var på en fest den 14 februari, Alla Hjärtans
Dag. Jag spanade på honom i stort sett hela kvällen. En gång mötte han min
blick och log. Jag svimmade nästan, och jag trodde att det var den
lyckligaste dagen i mitt liv.
Nu vet jag att det var tvärtom. Alla hjärtans dag är den mest
plågsammaste dagen på hela året. Jag kommer aldrig bli kvitt lidandet den
dagen ger mig år efter år. Och det är inte av samma anledning som alla
singlar och olyckligt kära lider. Utan därför att det var den dagen jag för
första gången såg Erik. Resten av terminen brydde jag mig inte om några
andra killar. Höjdpunkterna i mitt liv var de raster som Erik och hans
kompisar kom till vår skola.
Men Erik gick i nian. Han var tre år äldre. Jag vet inte vad han
egentligen tänkte om mig.
Antagligen såg han hur kär jag var och insåg att jag kunde bli ett lätt
byte.
I slutet av maj, några veckor innan skolavslutningen, och ungefär två
månader efter att jag började röka med Erik, frågade han mig om jag ville
följa med ut på en tur i hans nya båt. Det är väl ganska givet vad jag
svarade. Killen jag är hejdlöst kär i frågar om jag vill tillbringa en dag
med honom, bara han och jag.

Nu går jag i nian på ett högstadium långt ifrån min gamla skola, långt
ifrån de människor jag kände under mina första 13 år. Jag har förändrats
till min raka motsats. Jag är ganska tyst och tillbakadragen, jag
koncentrerar mig på skolarbetet och till hösten ska jag börja gymnasiet,
naturvetenskapliga linjen. Jag har inte så många kompisar, ingen vet något
om mina första 13 år. I alla fall inte det 13:e. Det är inte så konstigt
att det inte är så många som vill vara kompis med mig. Men mina föräldrar
tycker om mig. Det är en skön känsla att veta att föräldrarna älskar en.
Jag tycker synd om alla som inte får känna den. Och jag tycker synd om
människor som är som jag var. Jag skulle inte vilja vara så igen. Jag
skulle vilja vara någon annan för att slippa alla bilder och minnen som
inte vill försvinna från min hjärna, men jag vill inte bli som jag var
förut. Det enda jag har gemensamt med den personen är mina minnen.
Det finns två personer som vet det mesta om mitt förflutna. Lovisa och
Tobias. De är mina bästa vänner. Jag misstänker att jag och Tobias håller
på att bli kära. Jag vet inte om jag klarar av det. Han är den första
killen jag brytt mig om på tre år. Om han kräver att få reda på mer om
händelsen kommer det inte gå. Men det tror jag inte att han gör för han är
snäll och omtänksam och vet att jag inte vill prata om det. Det som hände
på båten. Dagen efter min och Eriks båttur hittades vi av
räddningstjänsten. Jag låg medvetslös på land. Erik hittades död i
vattnet.
Jag fick ligga på sjukhus i en vecka och prata med en psykiatiker. Sedan
flyttade vi.
Jag gick aldrig tillbaka till skolan som jag hade två veckor kvar i, jag
pratade aldrig mer med mina klasskompisar. Ingen vet vad som hände i båten,
mer än jag, och ingen kommer någonsin att få veta.

MVG

När man tänker tillbaka på alla skolår man gått börjar man känna sig lite
gammal.
När jag började ettan gjorde jag det i en helt ny skola. Skolan var mycket
fin både innuti och utanpå, men skolgården såg inte så lockande ut för det
var mäst stora spår från olika maskiner. Alla klasser samlades ute på den
spåriga skolgården. I de flästa klasserna var det ungefär tjugo elever, vi
var trettiotvå.
Det fanns tre inngångar på framsidan av skolan, vi som skulle börja ettan
gick till den som var längst bort. Där blev vi uppropade och inndelade i
två klasser. Och så var man inne i en cirkel utan slut.
Man gick upp tidigt varje morgon, klädde på sig, åt frukost och så fick man
skynda sig till bussen så att man inte skulle missa den. Det gick fem
dagar, och så var det helg. Man sov lite längre på morgonen, ofta så länge
så att maten var klar när man gick upp. Men lika snabbt som helgen kom
försvann den. Man gick vidare utan att cirkeln tog slut. Så kom snön som
den alltid gjort: mitten av December, julen närmade sig och man satt i
klassrummet med sax och papper och julpysslade.
Jullovet kom och hjulet man befann sig i stannade till, men fortsatte lika
fort den dagen lovet var slut.
Tiden gick vidare. Det oändligt långa sommarlovet kom. Nu kunde man sova
och bada när man ville. Men det bästa med den sommaren var fotbolls VM i
USA. Ravelli, Brolin, Andersson och Dahlin, de hjälpte Sverige fram till
ett VM brons och de väckte mitt stora fotbolls inträsse.
Man laddade upp batterierna så att man skulle orka med ett skolår till. Man
blev äldre, och var tvungen att gå upp ännu tidigare så att man han med att
ducha och fixa håret. För nu var det viktigt att se bra ut så att man
imponerade på tjejerna. Men tiden stannade inte upp för det, tvärtom,
sommaren blev kortare för varje år.
I femman fick man plötsligt höra att man skulle ha Nationelt prov, jag hade
aldrig haft ett prov tidigare i mitt liv. Så satt man på en oändligt lång
lektion med provet framför sig, då undrade man om det kunde bli värre. Men
det var bara början.
Efter sex år med samma klass kompisar i samma skola skulle allt ändras. Man
fick nya klass kompisar och buss färden till skolan blev längre. Kemi och
biologi var nya ämnen och matten blev svårare. Allt man gjorde skulle vara
bra för man fick betyg på det. Skoldagarna blev längre och träningarna
fler, det var svårt att få tiden att räcka till. Men det var bara att bita
ihop och kämpa vidare. Men man kom snabbt in i den nya cirkeln. Sjuan
klarade man av ganska enkelt och man var glad att man fått nya klass
kompisar och nya utmaningar.
I åttan fick man de första betygen, jag tyckte att mina var bra. Och livet
gick vidare.
Nu har man valt vilket av alla gymnasier man skall gå, man vet inte om man
skall vara glad för att det är en ny utman|ing eller om man skall gråta för
att det verkar så jobbigt. Och så sitter man som man gjorde i femman, på en
oändligt lång lektion med ett Nationelt prov framför sig. Men nu vet man
att det kommer att bli värre.

Ett bra grepp visar du om ämnet. Det är raskt och trevligt skrivet.
Bilden med cirkeln är välfunnen. Det är inte perfekt strukturerat, men det
är trevlig läsning. Däremot saknas en inledning och en tydlig infallsvinkel
redan i början (t ex cirkeln). Avslutningen är välformulerad.
VG-

Min syn på skolan!
Vad ska man säga om skolan det går upp och ner från år till år. Det är
relativt stor skilnad mellan de olika kommunerna i Sverige beroend på hur
mycket pengar de har. På gotland har det bara blivit mindre pengar och det
tjatar hela tiden våra lärare om. Och jag börjar bli trött på det. Att igen
ser någon ljusglimt i ekonomin. Nu börjar vi med bristerna. Det finns
alldeles för lite lärare till så mycket elever, det blir både jobbigt för
läraren och eleverna. Läraren blir lätt utbränd och eleverna lär sig
mindre. Det är också för lite gympa i skolan, vi har två ggr 45 min i
veckan. Vi skulle behöva minst ett pass varje dag. Jag tycker också att
lärarna har för lite betalt för det stora jobb de gör. Klasserna är också
för stora med det hör väl ihop med lärar bristen. Nu till de inte allt för
stora bristerna i skolan, skolmaten radbyte ni skulle vara hemskt snälla
om ni gav lite mer pengar till skol maten så den håller lite bättre
klass. ny sida
Nu till det lite mer positiva med skolan, de lärare som finns är mycket bra
och håller mycket hög klass. Samma när det gäller fräch heten i skola. Men
det bästa av allt att lagen mot mobbing har blivigt bättre och strängare,
ni som fixade det är de bästa inom politiken.
Några förslag till att göra skolan bättre. Om man sänker riksdagens alla
349 ledamoters löner med 10 000 i månaden så blir 349000 kr och på ett år
blir det ganska mycket pengar och de pengarna kan användas till att ge
lärarna lite mer lön och mer läromedel till skolan. Gör även klasserna
mindre och fler lärare till varje elev så skulle det vara mycket bra. Men
det är trotts allt en bra skola vi går i. Det är inte alla som har det så
bra som vi har det.

Du har verkligen egna synpunkter och tar upp dem med en viss
utförlighet, men i slutet sammanfattar du bara ett område med förslag på
lösning. De andra glöms bort. OBS! Dela in i stycken mellan varje område!
G

Inskannad version

Mina skolår!
Det började med småskolan där jag kom helt ny, hade inga kompisar från
dagis med mig. Vilket den första dagen var enormt jobbigt eftersom jag var
väldigt blyg. Men redan första dagen var det en kille som hette Hannes som
tog kontakt med mig. Det tog sin lilla tid att hitta de rätta kompisarna,
men tillslut hittade jag dom. De hette Marie och Lisen, ett par gulliga
tjejer som redan kände varandra innan småskolan.
Sedan kom ettan vilket blev ganska jobbigt eftersom allting var så nytt.
Det blev mycket mer ansvar, läxor med mera. I ettan till trean hade vi en
hemsk lärare som både var sträng och otrevlig. Alla var livrädda för henne,
om hon sa något så sa ingen emot. Under den tiden hade killarna ganska
mycket makt, det var dom som bestämde det mesta och hördes mest på
lektionerna. Vi tjejer var nog mer rädda för klassföreståndaren än
killarna.
Men sedan från fyran till sexan så var det tjejerna som styrde och ställde.
Jag tror det berodde lite på att vi började gå in i puberteten och kände
oss mognare än dom. Det var under den här perioden som man frågade chans på
varandra Vilket var väldigt nytt och spännande.
En rolig upplevelse var när vi uppträdde som Spice Girls på roliga timmen
och Johan Mattson som nu går i 9d var Viktoria. På en av träningarna
filmade vi även in det på band. Vilket är oerhört roligt att se nu.
Killarna i min dåvarande klass var helt underbara i början men sedan
förändrades det. I slutet av sexan så skulle de vara så himla coola. Jag
har länge funderat vad det kan bero på…. De började dricka och snusa, det
fanns nästan inte en enda kille som inte gjorde det. Vilket jag tyckte var
oerhört töntigt. Jag och några av mina kompisar blev ovänner med killarna
för att vi hade gått ner till toppaffären och sagt att de skulle sluta
sälja snus till minderåriga. Butiksägaren bara nekade allt och sa till oss
att vi aldrig mer fick sätta våran fot där inne någe mer. Vilket vi inte
brydde oss om men däremot så blev det jobbigt med killarna. Jag var både då
och nu nöjd med att jag gjorde de jag tyckte var bäst även fast jag visste
att det skulle bli uppror i klassen. Efter några månader fick våran fröken
hjärtproblem så hon kunde inte ha våran klass något mer. Under den tiden
bytte vi vikarier som jag byter underkläder. Till slut var det en vikarie
som stännade. Hon var helt värdelös hon hette Kajsa och var enormt jobbig.
Ingen hade respekt för henne dels för att hon inte kunde få tyst på klassen
vilket en lärare måste kunna. Alla bara spårade ur ur tillslut sprang hon
gråtande upp till rektorn. Det var en jobbig tid för oss alla, vi hade
blivit en riktig problemklass. Det var även i sjuan så att killarna skulle
vara coola och ha så mycket respekt, vilket de försökte få på helt fel
sätt. Alltså genom att slåss. Allting blev nytt i sjuan det var nästan som
att starta om igen från början. Det var så viktigt för nästan alla att
hamna i det ”coola” gänget. Man märkte att alla dom som hade haft det lite
jobbigt i mellanstadiet verkligen kämpade för att inte bli töntarna i
skolan.
I åttan så var det nog inte så stor skillnad förutom att det blev mer läxor
och lite fler fester på slutet.
Sedan tillsist är det nu i nian alla har blivit mycket trevligare och det
är bättre sammanhållning i klassen. Men däremot märker man att alla har
blivit mer stressade än vad de var förut. I sjuan och åttan så blev jag
lite deprimerad för att allt gick så segt att det inte hände något. Men nu
i nian så är det helt perfekt, jag har allt som jag skulle vilja ha, vilket
känns väldigt bra. Jag hoppas att det fortsätter så.

Det var i mitten utav Sommarlovet och solen sken. Vi satt på ett berg ute i
skärgården och pratade om skolan. Det var bara jag som inte hade börjat på
högstadiet ännu. Så frågade en utav killarna som hette Fredrik, vilka som
hade hamnat i min klass.
– Den där divan Linda Karlsson och dom.
– Aha, jag har varit ihop med henne och hon gillar fortfarande mig så jag
ska kanske bli ihop med henne igen, svarade han. Jag skämdes så att jag
trodde att hela ansiktet skulle sprängas, så röd blev jag.
Vi pratade inte mer om skolan och det var tur det, annars hade jag nog
gjort bort mig ännu mer.
Jag åkte direkt från en fotbollsmatch till mitt första möte i Solängen.
Vi var fem stycken som kom ifrån samma skola, i min nya klass. Alla hade vi
sökt till Solängen istället för vår gamla skola.
Vi höll ju på att bli stora nu, inte kunde vi gå kvar med alla små töntar i
ettan i klassrummet bredvid, ne nu krävdes förändring. Vi gick in i A2 och
satte oss. Föräldrarna fick sitta längst bak, de var det ingen som ville
sitta bredvid.
Nu var vi inga småbarn längre utan stora tjejer som skulle börja sjuan.
Alla de coolast tjejerna ifrån Bergplatsen satt vid ett bord och pratade om
hur barnsliga killarna va.
Jag kände nästan ingen utav de andra, förutom mina gamla klasskamrater. Jag
minns att jag redan från början tyckte att en utav killarna var väldigt
söt.
Nästa dag diskuterade jag och min bästa kompis hur vi skulle klara av att
hitta i den nya stora skolan.
Förut hade vi haft samma lärare och klassrum på varje lektion. Vi kom fram
till att vi nog behövde en karta. Så vi gick ut på internet och besökte
Solängsskolans hemsida. Vi hittade tyvärr ingen karta, men idag är det nog
tur att vi inte hittade någon. Hur hade det sett ut om vi hade orienterat
oss runt till Solängens olika klassrum med en karta i handen.

Så blev det dags för min första dag i den nya skolan. Jag hade ett par
korta uppvikta jeans och en rosa Diesel tröja på mig.
Håret hade jag satt fast i en hårt åtstramad toft i nacken. Klockan halv
åtta på morgonen kom Malin hem till mig. Vi hoppade upp på våra cyklar och
gav oss iväg. När vi hade kommit ut från alla kvarter med fullt av hus,
stod en utav killarna från sjön där.
– Följ bara vägen rakt fram hela tiden så kommer ni snart fram, sa han och
hånflinade lite åt oss.
Vi log lite och cyklade vidare, herregud trodde han inte att vi hittade
dit.
När vi väl hade kommit fram till skolan samlades alla i NO6. Där fick vi
block och penna av vår nya klassinformatör Rolf. Alla var spända och ingen
vågade säga något. Min första tanke var att här kommer jag inte trivas, jag
hade inget gemensamt med dom där rökarna.
Men oj vad fel jag hade. Nu är det den bästa klass jag någonsin gått i och
vill verkligen inte skiljas ifrån alla små gullungar.
Men en sak har jag lärt mig, man ska inte dömma folk efter rykten och
utseende.

Mina skolår
Första dagen i ettan var jag mycket nervös. Endel av barnen kände jag
redan, men det var många nya ansikten.
Vår lärare, Sofie lekte lekar med oss, så att vi skulle lära oss varandras
namn.
Dagen var väldigt rolig, vi gick runt i skolan, och Sofie visade oss vart
toaletterna och matsalen låg.
Några i sexan gick förbi, och jag minns att jag inte ens vågade titta på
dem. Jag gömde mig bakom min bästa vän, Charlotte. De såg så stora och
farliga ut. Tiden gick ganska fort, och när dagen var slut skyndade jag mig
hem, och berättade allt för mamma.
Senare under det första året skaffade jag mig många nya kompisar, men även
endel ovänner. Kristina, som nu är min bästa vän, hatade jag. Hon var jämt
dum mot mig, och jag mot henne. När vi gick förbi varandra gav vi varandra
iskalla blickar. Själva skolarbetet gick bra, utom skrivstil och matte. Jag
hade väldigt svårt för att räkna, och förstod mig inte på alla siffror som
skulle läggas ihop. Min handstil var ful, och ämnet skrivstil, eller
välskrivning, avskydde jag. Jag fick inte till bokstäverna, utan det blev
nästan helt oläsliga krumelurer, som såg ut som allt annat än bokstäver.

En sak som jag minns starkt ifrån ettan var när jag gungade med Charlotte,
och bröt armen.
Vi var ute på matrast, och sprang ner till gungorna. Vi gungade i hög fart,
och eftersom jag alltid skulle utmana ödet när jag var liten, släppte jag
händerna från kedjorna. Inte så smart, tycker man ju efteråt. Jag flög
iallafall av gungan, och landade på min vänstra arm. Charlotte sprang in,
och hämtade Sofie, som följde med mig till skolsyster. Sedan fick jag åka
till sjukhuset och gipsa.

Mellanstadietiden minns jag tydligt, man började bli stor.
Redan i fyran började jag förstå det där med plus och minus, matten gick
bara bättre och bättre. Vi hade tre matteböcker, med fyra ”steg” i varje
bok. Matten blev jätterolig, och i femman var jag bäst i klassen. Jag kunde
hela gångertabellen, ett till tolv, utantill. Vilket ämne man än hade, så
tävlade man med de andra i klassen, om vem som var bäst. Om man fick bäst
resultat på ett prov eller läxförhör, var man mycket nöjd, och stolt. Kom
man tvåa, och fick bara ett halvt poäng mindre än vinnaren, kände man sig
dålig och missnöjd.

På lågstadiet kom killarna i klassen alltid bra överens, men i femman och
sexan vände det.
Jag minns hur synd det var om honom, Thomas. Ibland gick alla killar i
klassen emot honom, jagade in honom på en toalett. Sedan slängde de hans
mössa i en pissoar, eller tryckte ner hans ansikte i handfatet, och spolade
vatten på honom, tills han skrek så högt att en lärare kom. När läraren
frågade vad som hade hänt vågade Thomas aldrig berätta allt, han var rädd
att killarna skulle bli värre då.
Vi tjejer i klassen var medvetna om det hela tiden, men gjorde inget åt
det. I vissa fall stod vi på de andra killarnas sida. Idag kan jag inte
förstå hur vi bara kunde låta det pågå i ett år. I sexan, vid jul slutade
Thomas att komma till skolan ibland. Han vågade tillslut berätta vad som
hade hänt, och då var vi i klassen tvungna att ha krismöte med kuratorn en
gång i veckan, under hela vårterminen.

Jag tror att den roligaste helg jag har upplevt var på klassresan, några
veckor innan vi slutade sexan. Vi åkte till Stockholm, och bodde på
vandrarhem. På dagarna gick vi till olika kända platser i staden, som t.
ex. Kaknästornet och Cosmonova, eller så gick vi på en shoppingrunda i
Gamla staden.
Det sämsta med resan var att vår lärare, Kerstin följde med oss.
Alla i klassen hatade henne. Hon var orättvis, och hade kollektiv
bestraffning. En gång när två killar i klassen hade bråkat, fick hela
klassen sitta inne en hel dag, utan en enda rast. Jag minns att jag var så
förbannad. Bara för att de hade bråkat, tyckte Kerstin att det var hela
klassens fel, för att ingen hade ingripit. Vi tjejer hade ju inte ens sett
bråket! Hur skulle vi då ha kunnat ingripa?

Nu går jag här på Vallängen. Det är min sista termin, men ändå känns det
som om jag nyss började här.
I sjuan var jag rädd för niorna, precis som i ettan, då man var rädd för
sexorna. Fast nu var det inte så att man trodde att niorna var farliga,
utan man var jätterädd för att göra något pinsamt när det var en nia i
närheten.
På elevensval i sjuan hade jag musik. Jag valde det därför att jag tyckte
om att spela piano, men när jag hade haft musik i ungefär en månad,
upptäckte jag att jag hade en dold talang. Jag kunde sjunga, riktigt fint
också.
När jag var yngre hatade jag att sjunga, jag försökte inte ens. Utan mimade
bara, eller mumlade ut texten. Nu är sången mitt största intresse.

I början av högstadiet tyckte jag, tyvärr, att kompisarna och utseendet var
viktigare än skolan. Visst, jag fick inga IG, men mina VG+ och MVG- gick
ner till VG.
Jag är ändå riktigt nöjd med mina betyg nu i nian, (270 poäng är inte så
dåligt!) men jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer i åttan.
Matten som gick så dåligt på lågstadiet, men bra på mellanstadiet, är nu
mitt bästa ämne. Musik också, då förstås.
Nu när vi snart slutar nian får man göra en sista kraft ansträngning, sedan
kommer det härliga sommar lovet. Mellanrummet mellan kraft och
ansträngning samt mellan sommar och lovet är något mindre än mellanrummet
mellan övriga bokstäver, men större än mellanrummen mellan bokstäver inuti
ord. Jag längtar ändå inte till sommaren, för det är nu i nian man har
lärt känna alla i klassen ordentligt. I våran klass har vi en sådan fin
gemenskap, och alla är snälla mot varandra. Jag är inte van vid det, efter
som det inte var så i min tidigare klass. Därför kommer jag att sakna alla
så mycket, nu när vi slutar!

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på de nio åren som gått, fylls jag av både pinsamma
och läskiga minnen, men mest av allt roliga. Jag började lekis när jag var
fem år gammal och inte som sexåring. Minnet från när mamma och pappa
berättade om alla de positiva sakerna i att börja ett år för tidigt sitter
forfarande kvar. De sa att jag skulle kunna ta ett sabbatsår och resa
världen runt. Alla som var arton skulle då istället vara tvungna att börja
högskolan. Det hela med att börja ett år för tidigt lät väldigt bra i mina
öron. Det jag inte tänkte på då var att jag skulle komma in på olika
uteställen, skaffa körkort och bli vuxen först ett år efter alla de andra.
Men fördelarna överväger forfarande nackdelarna. Nu vet jag att de kompisar
jag har från första klass skulle jag troligtvis inte umgåtts med annars.
Min lekisperiod var mycket intensiv, och kanske också det roligaste året i
min skolgång. Kompisar och leksaker var då det enda som mitt liv kretsade
kring. Ingen dag var någonsin jobbig eller ansträngande. Som liten blev jag
aldrig kär, vilket annars förmodligen skulle resulterat till ett antal
problem.
Mamma lade alltid fram kläder till mig innan jag åkte med skolbussen till
lekis. Men just den dagen när skolkortet skulle tas, var hon inte hemma.
Pappa kunde förstås ha hjälpt till men eftersom han inte ens hade någon som
helst koll på vad han själv hade på sig var han portförbjuden från min
garderob. Därför skulle jag, en femåring, bestämma för första gången mina
kläder själv. Jag ville förstås inte göra mamma besviken så jag valde min
finaste broderade blus och vad jag trodde var en matchande kofta. Sedan tog
jag mina favoritbyxor, med gröna päron, röda äpplen och gula bananer. När
jag sedan också tagit på mig mina ill-rosa och gröna tofflor, tyckte jag
att jag var den sötaste i hela klassen. Ett år efter den händelsen fick jag
inte bestämma över vad jag skulle ha på mig.
De följande skolåren upp till fjärde klass gick relativt snabbt. Jag har
inte så starka minnen från den tiden, förutom att jag tyckte lektionerna
var roligare än rasterna. Men den uppfattningen ändrades snabbt i
mellanstadiet. Då uppkom plötsligt planeringar i alla ämnen, ett extra
språk, och ännu fler läxor. Mornarna blev mycket segare och jobbigare. Jag
började bli mer stökig i klassen, precis som alla andra. I lågstadiet
tyckte jag att allting läraren sa var intressant, men i mellanstadiet blev
fröken bara jobbig. Jag tyckte då att det enda skälet för att åka till
skolan var att träffa kompisar. Varför skulle man gå på lektioner och lära
sig saker? Precis som de flesta andra av mina funderingar förändrades mitt
tankesätt ännu en gång när jag började sjuan. I början av terminen var allt
kul, jag träffade massa nya kompisar, men många släppte jag kontakten med
fort, i tro om att jag skulle träffa nya nästa dag. Jag blev mer och mer
tävlingsinriktad inom skolan och betygen. Jag kunde bli väldigt ledsen om
något prov eller läxa inte gick bra. Nu när jag går i nian har jag blivit
mycket mer avslappnad vad det gäller skolan. Inte på ett negativt sätt,
utan om jag ska skriva ett arbete, skriver jag alltid om något kul och inte
något jag tror jag ska få bra betyg i. Nu när jag ska lämna grundskolan
fylls jag av längtan till att börja gymnasiet, men också av saknad av det
som förflutigt.
Skolan som jag ska gå de nästa tre åren i, ligger en bra bit bort, vilket
betyder att jag måste flytta hemifrån. Mina klasskompisar som jag gått
tillsammans med sedan lekis kommer jag sakna väldigt mycket. Samtidigt
kommer jag förhoppningsvis träffa en hel del nya vänner, men det viktigaste
av allt är att jag inte släpper kontakten.

2. Att byta skola/Att byta klass

Jag heter Fia och blev mobbad under hela min skolgång. Jag hade några
kompisar i lekis. Men efter sommarlovet var alla som förbytta. Det började
med att tjejerna fryste ut mig. Jag fick inte vara och leka. Sen drog de
med killarna också. De började med att de kastade pennor. Lärarna brydde
sig inte. Jag blev behanlad som luft. Hemma vågade jag inte berätta nåt
heller för jag var jätterädd att mobbarna skulle få reda på det.
Men en kväll fick mamma reda på allt en då. Jag låg i sängen och mamma
skulle säga god natt då såg hon alla blåmärken som jag hade fått efter
killarnas slag.
– Vad har du fått dina blåmärken ifrån?
Så jag berättade allt. Att jag inte fick vara med och leka. Jag orkade inte
hålla det för mig själv längre. Jag hade stått ut länge nog. Mamma
bestämnde att jag inte skulle gå i den hemska skolan längre. Hon tyckte att
jag skulle gå ut trean först. Det var ju bara en månad kvar. Min pappa var
nästan aldrig hemma. Han reste med jobbet. Så han visste ingenting. Men
plösligt dog han på ett möte i Frankfurt och kom aldrig hem igen.
När jag började skolan. ingenting blev annorlunda. Inga kompisar ingen att
berätta hemligheter för. Jag mådde så dåligt fast jag sa till mamma att jag
mådde bra. Dum som jag var. Jag trodde det skulle bli bra med tiden. Men
det blev det inte jag vågade inte säga något. Det hållde på så i tre hela
år. Sen var det dags för högstadiet då blev det bättre. Jag fick nya
kompisar som jag litade på. Jag var tidigt utveklad fick mycket finnar. Då
började det lite smått igen. Men jag blev inte mobbad. Sen brakade helvetet
loss när jag glömnde låsa om mig när jag gick på toa. Då började de kalla
mig äckel Fia. Det gjorde mig förbannad Men jag grät aldrig inför deras
ögon. Det gör mig väldigt glad för då kanske jag skulle haft det jobbigare.
Men det kändes bättre i mellanstadiet än nu för att i mellanstadiet var det
mest småsaker. Nu retar de mig och mobbar. Men i slutet av högstadiet blev
det bättre. Jag fick byta skola igen och fick mängder med nya kompisar som
tog mig för den jag var. Ibland så tänker jag tillbaks på hur elaka de var
emot mig. Jag önskar att inte någon måste uppleva det jag upplevde.
Var er själva!!

Mina skolår

När jag skulle börja på högstadiet i sjuan, var jag nervös. Jag var nervös
därför att skulle få träffa nya kompisar, lärare och få nya ämnen. Det var
spännande och intressant i början. I början av sjuan gick det bra. Men
allteftersom tiden gick blev det också sämre. Bråken började hägra. Vi
brydde inte oss om skolan. Vi tjafsade och koncentrerade oss inte. Våran
klass var den sämsta på skolan. Efter ett tag hade vi krismöte med vår
klassinformatör. Där vi diskuterade vad vi skulle göra för att det skulle
bli bättre. Alla var eniga:
– Sluta bråka!

Men det hjälpte föga. Situationen blev allt värre. Det blev mer bråk
istället för mindre. Lärarna fick ringa föräldrarna, för att se om de kunde
göra något åt det. Läget blev bättre ett tag, kanske i en vecka eller nåt.
Men sen var det som förut gamla dåliga tider med mer bråk och mer
tjafsande, att lärarna inte visste vad de skulle göra för att ändra på det.
Rektorn fick säga vad han tyckte för att se om det skulle hjälpa. Men icke
sa Nicke.
Hela årskurs sju handlade bara om bråk.

I årskurs åtta började läget att se bättre ut. Två av mina skolkamrater
hade flyttat. En till Skövde och en till en annan skola i sta’n. Det var
nog då allt blev bättre, bråken slutade vi gick in fört i skolan. Man kan
nog säga att årskurs åtta var en så kallad ”lyft” för oss. Det var kanske
bråk då och då, men inte jämt och ständigt som förut.

En dag var vi med i en volleyboll-turnering.
– Vi vann.
Det var tillochmed så att vi utklassade motståndarna i finalen. Men allt
var inte bra. Alla i klassen umgicks inte med varandra. Så att när vi
skulle välja lag till turneringen, skulle vi ha med två lag. Första laget
bestod av enbart svenskar, medans det andra laget var blandat. Lag ett
ville inte ha med utlänningar i laget. Mina intryck var att lag ett inte
trodde att utlänningarna inte var bra, och de andra svenskarna som var med
i lag två, inte var sportintresserade, men inte alla, några höll på med
sport.

Jag tror att lag ett ångrat sig så här efteråt. Åttan var ändå ett hyfsat
bra år, och dessutom mycket bättre än sjuan.

När vi började nian hade alla vuxit och såg äldre, mognare och klokare ut.
Dem var som helt nya människor. Det kändes som om jag bytt klass eller
liknande. Men det hade jag inte gjort, det var precis samma klass som i
åttan. Nu pratade alla med alla och det var inte som i åttan att vissa
pratade med vissa. På rasterna umgicks alla med varandra. Inga bråk, vi
lyssnade och koncentrerade oss mer på skolan. Allt var frid och fröjd.

Men så en dag inträffade det något. Vi var på väg till idrotten, började
byta om, när en strumpa började flyga runt från en till annan. Då kom en
annan kille in, strumpan landade bredvid honom men han sa ändå en sak som
fick den som slängde strumpan att reagera. Den andra killen sa: någonting
om hans mamma. De började att putta på varandra. Jag och min kompis
stoppade bråket tillfälligt och sade till den ena att gå ut. Men han
fortsatte att tjata om att dem skulle göra upp någon annanstans. Väl när
han var ute, skulle jag och mina kompisar se om han gått. Den andra
inblandade följde efter. De började tjafsa och det blev bråk igen. Den här
gången kunde vi inte göra någonting. Följden blev att en fick näsan knäckt,
och fick åka till sjukhuset i Trollhättan. Den andra blev avstängd i två
dagar. Vissa i klassen pratade inte med en av dem inblandande. Det blev
mörkt ett tag.
Men efter en tid blev det bättre igen. Vi skulle vara med i en handbolls-
turnering för pojkarna i nian. Vi vann. Läget mellan de två som bråkade
störde inte laget. Nian var nog det bästa året.

Nu när jag ser tillbaka på de tre åren (bortsett från sjuan) som gått, ser
jag ändå ljust på dem. Så när man nu ska välja till gymnasiet, lämnar jag
skolan med goda minnen. Men man får inte glömma alla bråken heller ..