Eftergymnasial utbildning – Sida 35

BYTET

Jag tog på mig min brandgula jacka och mamma hjälpte mig att knyta skorna.
Jag var nervös. Tusentals tankar snurrade runt i huvudet på mig och jag
kunde inte tänka klart. Nu gällde det. Mamma följde mig till
busshållplatsen som låg femtio meter bort från vårat hus.
– Var nu en snäll pojke, sa mamma med len röst.
– Ja mamma, svarade jag.
Jag tittade bort mot vägen och såg en buss komma runt kröken.
Fjärilar studsade runt i magen på mig. Jag visste inte om jag skulle vara
nervös eller glad.
Bussen körde in till kanten och öppnade dörrarna. Jag kollade konstigt på
kvinnan som körde bussen. Hon såg snäll ut.
Mamma gav mig en knuff i ryggen och sa:
– Gå nu.
Jag gick in i bussen och såg hur dörrarna stängdes bakom mig. Jag tyckte
att det var lite skrämmande och visste inte riktigt vart jag skulle ta
vägen.
– Du får sätta dig ner på en ledig plats, sa kvinnan som körde bussen.
Jag tittade bara på henne och gick bakåt i bussen. Nästan alla platser var
upptagna. Jag hade åkt buss flera gånger tidigar, fast aldrig ensam.
Plötsligt hörde jag en röst:
– Du kan sitta här om du vill.
Jag vände mig om och tittade, det var en flicka.
– Ska du sätta dig eller inte? frågade hon. Jag sa inte ett ljud och satte
mig bredvid henne. Jag märkte att hon tittade på mig men vågade inte säga
någonting. Vi satt helt tysta tills vi nådde skolan. Jag hade varit på
skolan på besök några dagar tidigare så jag visst ungefär vart jag skulle
gå.

Väl inne i klassrummet satt det flera barn i min ålder. De hade satt
stolarna i en ring. Jag satte mig på en ledig plats och tittade mig runt
omkring. En kvinnlig lärare kom in genom dörren.
– Hej allihopa! sa hon med ett stort, brett leende.
– Hej, sa vi tillbaka.
Jag tyckte att hon såg ut som en häxa. Hon hade gula tänder och kortklippt
råttfärgat hår.
Vi satt och berättade om varandra och lärde känna varandra.
På rasten vi hade gick jag fram till flickan som jag hade träffat på
bussen. Jag frågade henne vad hon hette. Hon sa att hon hette Jessika. Vi
pratade hela rasten tills det ringde in. Fröken berättade en saga för hela
klassen och sedan var skoldagen slut.
Jag och Jessika följde varandra till bussen och pratade hela vägen på
bussen hem. Detta var min första skoldag.

Nu går jag i sexan, jag och Jessika går fortfarande i samma klass. Vi har
varit bästa vänner sedan första klass nu. Britt-Marie, våran fröken, kommer
in genom dörren.
– God morgon, som ni alla vet är det dags för något speciellt. Ni ska nu
göra era val till vem ni vill hamna med när ni ska börja sjuan.
Alla tittade på varandra medan fröken delade ut papprena.
Man fick göra tre val. Som första val tog jag Jessika såklart, andra val
Mathias (en kille som började i våran klass i trean), tredje val Stefan
(min granne).
Jag frågade Jessika om vilka hon hade valt men hon svarade inte och log
busigt. Jag visste nästan säkert att hon hade valt mig. Vem skulle hon
annars välja?

Efter två dagars väntan fick vi äntligen svaren ifrån den skola vi skulle
byta till. Alla fick varsit vitt stort brev.
Jag slet upp mitt brev och tittade. Jag tittade igenom klasslistan som hade
legat i brevet. På listan fanns Mathias och Stefan, men vart fanns Jessika?

Jag tänkte att det kanske var ett misstag. Men det var det inte, jag hade
hamnat i Klass 7C och Jessika i 7A. Jag blev besviken.
Jag tittade bort mot Jessikas bänk. Den var omringad av en hop tjejer.
Jag gick bort mot hennes bänk, jag bad om att få kolla på hennes
klasslista.
Hon hade hamnat i samma klass som Martin, Sabina och Ann-Charlotte.
Jag undrade, hade hon valt Martin, Sabina och Ann-Charlotte före mig?
– Vad synd att vi inte hamnade i samma klass Linus, sa hon, men såg inte
alls så besviken ut.
– Ja, sa jag. Jag ville ju gå med dig.
– Mmm. svarade hon bara.

Jag gick därifrån och tog en annan buss hem än den jag brukade åka med.

När jag kom hem såg min mamma på mig att jag var besviken.
Hon frågade varför och jag berättade som det var. Hon sa att man kunde inte
alltid få som man ville och kramade samtidigt om mig.
Jag sa inget mer den kvällen.

Två dagar senare skulle alla klasser träffas för en dag.
Denna dan körde mamma mig till skolan jag skulle till.
När vi kom fram till skolan stod Mathias och Stefan och väntade på mig.
Det pirrade i magen, det kändes som första skoldagen i ettan.
Men någonting fattades, Jessika.
Det kändes så konstigt att inte kunna se henne.

Alla i den blivande klassen var snälla men ingen var som Jessika.
Vi fick först sitta i en ring, sedan fick vi gå runt och prata med alla.
”Mingla” som läraren sa. Sedan fick vi rast.
Jag stötte på Jessika i korridoren.
– Hej Jessika, sa jag
– Hej Linus, hur går det för dig då?
– Ja du, det går väl ganska bra. Själv då?
– Jo, sådär. Men det är inte detsamma utan dig. sa hon med ett leende.

Jag fick tänka en stund innan jag fattade vad hon sa. När jag förstod sken
jag upp. Vi fortsatte prata tills rasten var slut. Det kändes så härligt
att prata med henne igen.
Efter dan följde Jessika med mig hem och vi pratade fixade så att Jessika
fick gå i min klass.
Min mamma fick ringa till skolan och ändra. Båda var glada att vi skulle få
gå i samma klass.

Efter ett långt sommarlov började man skolan igen.
Allting gick galant nu när Jessika hade bytt klass. Vad skulle jag göra
annars, utan henne?

SLUT

Krönika – mina skolår!

När jag tänker tillbaka på min tidigare skoltid ser jag den som väldigt
rörig. Ända upp till tredje klass bytte vi lärare väldigt ofta. Jag kommer
inte ens ihåg alla lärare som vi hade! Men det är faktiskt tre lärare som
jag speciellt kommer ihåg. Lena, Lotta och Mia. Lena var en lång, smal,
brunhårig tant med ett kallt leende. Hon var väldigt sträng, man fick inte
ens gå på toaletten på lektionstid. Hon förstörde de två första åren helt
för mig. Hon sa till mig rent ut att jag inte kunde någonting, varken läsa
eller skriva. Hon satte mig i en specialgrupp, även fast jag visste att jag
inte var lika dålig som hon påstod att jag var. I flera år hade jag dåligt
självförtroende p.g.a henne. Hon känner fortfarande igen mig, för hon
hälsar ”glatt” när vi ser varandra. Jag kommer nog aldrig glömma henne.
Lotta däremot var en rätt knubbig tant som nästan alltid log. Men det var
p.g.a henne som vi hade så många vikarier. Vi hade henne i ungifär ett år.
Men under det året var hon aldrig där. Jag tror att vi hade minst sju
vikarier istället för henne. Så det var en jobbig tid! När vi började i
trean blev det ändring. Då fick vi en ny lärare som heter Mia, hon var den
gladaste människan man kan tänka sig. Hon har vitt hår, glasögon och ler
hela tiden. Jag lärde mig allt från henne. Jag tyckte om skolan väldigt
mycket när vi hade henne som lärare.
När jag tänker tillbaka tänker jag också på all mobbing som jag ut|sattes
för. Jag blev mobbad för mina kläder, mina åsikter och för att alla tyckte
att jag var tjock. Så jag har inte så många bra bilder från min tidigare
skoltid. Den var rent ut sagt hemsk tills vi fick Mia som stöttade och
hjälpte mig jättemycket!

Krönika. Mina skolår
Jag minns det som om det var igår. Min allra första skoldag. Jag kom gående
nedför skolgården hållande min mammas hand. Stämningen var trevlig, runt
omkring mig sprang skrattande elever omkring, de såg ut att vara glada att
se varandra igen efter ett långt sommarlov.
Jag kände mig nervös, helt övertygad om att en stor sexa snart skulle komma
och slå till mig tryckte jag mig närmare mamma.

Till slut vann nyfikenheten över rädslan, jag sprang bort till
fotbollsplanen för att spela fotboll. Där träffade jag några killar som
tydligen skulle gå i min klass. Skolklockan ringde och alla gick till sina
klassrum.

Man hade hört mycket om skolan t.ex. att sex|orna slog de nya. Vilket
visade sig vara falskt. Jag hade också hört hur tråkig skolan var. Det sade
man också i kompisarnas sällskap, men i själva verket tyckte jag att skolan
var ganska trevlig.

Under ettan bytte vi fröken tre gånger, vilket var jobbigt, jag hade
verkligen fäst mig vid våran första fröken.
Det känns som om skolan tar friheten ifrån dig, men egentligen är det
tvärtom. Den öppnar upp världen, man träffar nytt folk och får en chans att
utforska sin omgivning.
ny sida
Matte var favoritämnet, en uppfattning som förändrades med åren. Viket är
synd, eftersom att matte är ett viktigt ämne som man använder dagligen i
vardagslivet.

I trean mixade skolan ihop en ny klass, vilket möttes med blandade känslor.
Man förlorade några av de gamla kompisarna men fick samtidigt nya.
Vi hade en kille i klassen som inte hade några kompisar. När jag tänker på
det i efterhand var det inte heller någon som gav honom en chans. På grund
av några dumma saker han gjorde blev han stämplad för hela sin
grundskoleperiod. Trots att jag gick i hans klass i sex år har jag ingen
aning om vem han egentligen är. Detta är ett av många exempel på att
”människan aldrig glömmer”. Förhoppningsvis blir han av med stämpeln när
han börjar gym|nasiet. Jag tror att många personer har råkat ut för samma
sak som han.
I hela mellanstadiet längtade man till högstadiet. man tyckte att skolans
alla regler var löjliga och att läraren var ”skit”.
Tjejerna blev också mer intressanta. Jag kommer ihåg första gången en tjej
hade string|trosor på sig. Det blev stor uppståndelse bland killarna, det
blev sedan samtalsämnet i över en vecka.

När man började högstadiet fick man en frihet som man inte hade haft innan.
Man fick ta ansvar för sina egna studier, vilket var skönt eftersom man var
”urtrött” på alla lärare som bokstavligen hade släpat dig till
lekti|onerna.
Åttan var den tråkigaste perioden under min högstadietid. Det var varken
”nyhetens behag” som i sjuan. Eller snart slut som i nian. Det var mycket
läxor och allting var väl|digt tufft. Jag tyckte det då och jag tycker det
nu. Det är jättejobbigt med allt som skall vara så tufft och trendigt. Om
jag fick bestämma skulle alla ”masker” läggas åt sidan och alla skulle vara
sig själva.
Inte nog med det, man skulle också vara ute och supa på helgerna. Jag ser
bara nackdelar med det, därför anstränger jag mig inte speciellt mycket för
att följa med. Jag tror att om lärarna skulle sätta upp
övervakningska|meror på skolan skulle de bli förvånade över hur ”hårt
snacket” är.
Jag tycker att jag kunde ha hamnat i en bättre klass, det finns några jag
trivs med. Men de flesta har inte alls samma intressen som jag.
Många av mina klasskamrater säger att ”käket är skit” men jag ser det inte
så, jag ser det som att det är otroligt hur bra mat de kan göra för så lite
pengar.
Som en sammanfattning av högstadietiden kan jag säga att den har varit lång
och tråkig med mycket läxor. Jag längtar till Gymnasiet.

Mardröm eller inte?

Maria vaknade av att klockan ringde. Hon hade ställt den på halv 7, för att
vara säker på att hinna. Idag skulle hon nämligen börja i en ny skola. Hon
var nervös, hade tänkt på att hon kanske inte skulle få några vänner i den
nya klassen. Skulle hon passa in? Skulle hennes nya klass respektera henne,
trots att hon var ny? Sådana frågor åkte ständigt runt i hennes huvud. Hon
ville inte flytta, eftersom hon trivdes så bra i Falkenberg. Nu hade hon
flyttat till Ängelholm, tillsammans med resten av familjen. Hennes pappa
hade nämligen fått ett nytt, & bättre jobb här. Visst, hon kunde ju ta
tåget upp till Falkenberg ibland, för att träffa sina kompisar där. Men det
var ju inte bara kompisarna hon saknade. Fotbollslaget, mormor & morfar, &
Café Franzén, där hon & vännerna tillbringade tiden efter skolan, på
helgerna & när de hade en stund över. Hon saknade så otroligt mycket. I
Falkenberg hade bott i en stor gul villa, med stor trädgård & utsikt över
havet. Nu bodde de mitt inne i Ängelholm i en 4: a. Maria fattade inte
varför de skulle bo i en lägenhet, men hennes föräldrar sa att det inte
fanns något hus som de hade råd att köpa.

Det första hon gjorde när hon gick up ur sängen var att titta sig runt i
det nya rummet. Hon hade fått i ordning det mesta, det stod bara några få
lådor kvar på golvet.
Vilka kläder hon skulle ha på sig hade hon bestämt kvällen innan, så nu var
det bara att gå ner & duscha. När hon sedan skulle äta blev hon mer nervös.
Nu var klockan 07.15 & det var bara 45 min. kvar tills skolan började.
Hon gick direkt efter att ha ätit frukost, borstat tänder, & gjort sig i
ordning, in till föräldrarnas sovrum.
– Mamma!, sa Maria & skakade försiktigt på Eva.
– Mm., fick hon till svar.
– Du måste gå upp nu om du ska hinna köra mig till skolan, fortsatte
Maria.
– Ja, jag kommer strax svarade Eva tyst.
Maria gick ut & satte sig i soffan, tittade på klockan igen, 07.35. Hon
satte på TV: n, men stängde av igen efter att ha sett på MTV, i 5 min.
Eftersom Eva inte skulle jobba idag, kunde hon köra Maria till skolan.
I Falkenberg hade hon jobbat i en H&M-butik & nu hade hon fått ett jobb på
H&M i Ängelholm också, vilket hon var väldigt nöjd med.
När klockan var 07.50 åkte Eva & Maria iväg, nu var Maria mer nervös en
någonsin, det pirrade ständigt i magen. När de kom fram till skolan frågade
Eva om hon skulle gå med in men det nekade Maria direkt till, och sa att
det bara skulle bli mer pinsamt. Så de bestämde när Eva skulle hämta Maria
och sedan sa Maria hejdå till sin mamma och gick. Det var inte så svårt att
hitta huvudentrén, eftersom skolan inte var så stor. Det gick enbart
högstadieelever på denna skola. Maria hade ju redan gått halva 8: an i
Falkenberg så hon började mitt i ett läsår. Hon kände att det kanske hade
varit bättre om hon börjat i början av 8: an eller 9: an för då kanske det
skulle finnas någon mer ny elev i klassen. Men nu var det som det var, &
det fick hon helt enkelt respektera.
Högadalsskolan stod det med svart text på en skylt över ingången till
skolan.
Hon öppnade dörren & gick in. Det hon visste var att klassen som hon skulle
gå i var 8C, så nu var det bara att leta upp 8C: s klassrum. Hon hittade
det utan problem & gick in i kapprummet för att hänga av sig jackan. Vid
ett bord satt en grupp tjejer. De sa direkt när de såg Maria:
– Hej Maria!
Maria tittade förvånat, men glatt på tjejerna & svarade:
– Hej!
– Kom & sätt dig får vi presentera oss för dig.
Maria satte sig på en stol & så presenterade sig tjejerna en åt gången:
– Johanna, Frida, Lina, Charlotte, Sara och Emelie.
Maria kom snabbt att tänka på Emelie i Falkenberg, hennes bästa kompis
sedan de börjat på dagis. Det var otroligt svårt att behöva lämna en så
nära vän, men hon hade inget val.
Nu ringde det in.
Tjejerna tog med sig Maria in i klassrummet.
– Du kan sätta dig här, sa Frida & pekade på den lediga stolen bredvid
sig.
– Okej, tack svarade Maria och satte sig ned. Läraren log mot Maria och sa
därefter:
– Hej, & välkomna till en ny termin här på Högadalsskolan. Vi har en ny
elev i klassen. Maria Dahlbeck, välkommen hit till klass 8C. Hoppas du
kommer trivas här hos oss. Idag får ni visa Maria runt så att hon hittar
allting.
– Det ordnar vi!, ropade Charlotte och Johanna till svar.
– Bra tjejer!, svarade läraren som förresten heter Katarina. Om du undrar
något Maria är det bara att fråga.
– Okej, sa Maria.
Maria kände sig inte längre nervös. Hon kunde inte drömma om att hon skulle
få ett sådant välkomnande. Killarna i klassen hade sagt:
– Hej, & välkommen.
Och alla tjejer hade ju pratat med henne. Efter första lektionen som varit
svenska gick Maria med Charlotte & Johanna bort till cafeterian för att
köpa en bulle & ett glas saft.
– Hade ni cafeteria i Falkenberg? undrade Charlotte.
– Jadå, det hade vi allt. Fast vi gick oftast till ett jättemysigt café på
håltimmar & så.
– Jaha, vi brukar fika tillsammans ibland, du kanske vill följa med någon
gång?, undrade Johanna.
Gärna, svarade Maria med ett leende på läpparna.
– Vad gör ni annars på fritiden? undrade Maria.
– Vi spelar volleyboll & fotboll, svarade Johanna.
– Alla tjejer i klassen? fortsatte Maria.
– Ja, fast vi är ju bara 6 st, 7 med dig. Du kanske vill prova på fotboll?
Vi har träning idag 18.30.
– Jag spelade fotboll i Falkenberg, det vore kul att få fortsätta spela.
18.30, sa du?
– Ja, vi kan komma vägen om och hämta upp dig vid 18.00, om du vill?
frågade Charlotte.
– Jättesnällt, sa Maria.
De åt upp sina bullar & gick sedan tillbaka till klassrummet eftersom de nu
skulle ha matte. När klockan var 14.30 slutade skolan för dagen. Maria sa
hejdå till sina nya kompisar och gick ut till bilen. Hon öppnade bildörren
& satte sig ner i framsätet bredvid sin mamma.
– Hej, hur har det gått idag då?
– Jättebra, jag har fått nya kompisar, och alla är jättesnälla mot mig,
svarade Maria glatt.
– Jag ska förresten iväg & träna fotboll med tjejerna i klassen sen, de
hämtar mig 18.00.
– Jaha, så de spelar också fotboll, det var ju bra, sa hennes mamma.
De åt pizza när de kom hem, och när Maria ätit klart gick hon upp på sitt
rum för att ringa till Emelie. Det gick fram 4 signaler innan hon fick
något svar.
– Svensson!, svarade Lasse (Emelies pappa)
– Hej, det är Maria!
– Hej Maria, hur är det med dig då? Trivs du?
– Jo, det är allt bra här, och jag trivs allt, men det är klart att jag
saknar alla där ”hemma”.
– Jo, det förstår jag.
– Är Emelie där, eller?
– Nej, hon har inte kommit hem än. Ska jag be att hon ringer, eller?
– Jag kan ringa igen imorgon. Du kan bara hälsa att jag ringt.
– Det ska jag göra, Hejdå Maria.
– Hejdå, svarade Maria & lade på.

Hon lade sig ned i sängen och läste. När klockan var 17.45 gick hon och
bytte om.
Sedan gick hon ut, när hon såg att de kom. Hon satte sig i bilen & hejade
på allihop. Fotbollsplanen låg ungefär 15 min bilväg från Maria’s lägenhet.
När de kom fram tackade de Emelies mamma som kört och gick in i
klubbstugan. Där satt redan Frida, Lina & Sara plus tränaren som hette
Tommy Pettersson. Efter Maria & dem kom ytterligare 6 personer. När Maria
presenterat sig för de andra gick de ut för att spela. De gjorde lite olika
passningsövningar och sedan spelade de resten. Maria fick beröm, utav både
tränare & tjejerna i laget.
När hon sedan kom hem duschade hon och lade sig sedan i sängen och tänkte.

– Jag som trodde detta skulle bli en mardröm. Det har varit raka motsatsen
till vad jag förväntat mig. Det kunde inte ha blivit mycket bättre än så
här, förutom att det var ärtsoppa i skolan!!!

SLUT!

Min syn på skolan.
Till skolministern,
Hej, mitt namn är Karl-Johan Rosengren. Jag är 16 år och går i 9a på en
skola i Uddevalla, Södervångskolan. Jag går i en klass med 26 st elever,
ganska lagom tycker jag. Vi har 5 st nior på denna skola. Vissa av niorna
är stökiga andra inte. I min klass är det lungt och bra ibland. Vissa dagar
kan det vara ett väldigt stökigt. Bråkstakar och vandaler finns det ju så
klart som på alla andra skolor förmodar jag. Det är ganska mycket
skade|görelse på denna skola, söndriga stolar, söndriga bord och trasiga
soffor. Detta kan nog eleverna ändra på mer än vad du kan. Idag är det ju
så att man får betala ersättning för något man gör sönder men oftast så tar
lärarna inte så hårt på detta utan dom låter kanske han/hon slippa betala
och låter skolan betala. Detta drabbar både lärarna och eleverna på skolan
eftersom skolan får mycket sämre ekonomi om dom ska betala allt som går
sönder. Dom elever som har gjort sönder något ska också få betala för
detta. Detta måste skolorna ta hårdare på, eller hur? Det är kanske en av
orsakerna till att många skolor har brist på behöriga lärare. Detta tycker
jag att du ska försöka ändra på. Här på Södervångskolan har vi inte så
många behöriga lärare. Fast det skiljer sig från år till år. Behöriga
lärare tycker jag är viktigt, för att eleverna ska få en bra utbildning och
då blir även standarden på arbetena högre i framtiden, om man får en bra
grundutbildning. I min klass så har vi en behörig och en icke behörig
klassföreståndare. Vissa nior har också mer respekt för dom behöriga
lärarna än vad dom har för dom icke behöriga. Mer behöriga lärare gör helt
klart skolorna bättre på att undervisa. Detta tycker jag du ska grunna lite
på. Men allt på denna skola är ju inte så klart trist. Jag själv trivs bra
i denna skola, det är en skön stämm|ning. Jag är ganska sport intresserad,
och på denna skola har vi ganska många olika tävlingar inom sport. Detta
tycker jag är bra och det passar mig utmärkt. Idrott är ju också viktigt
och nyttigt att ha. Dom som idrottar har oftast högre betyg än dom som inte
gör det. Så det är väldigt bra med idrott i skolan. Det du kan försöka
ändra på är vandaliseringen på skolorna, ett förslag är att ta hårdare på
att eleven ska få betala det han/hon gör sönder. Det är skadegörelse som
man gör och det är ett brott. Om man berättar detta för eleverna och om man
får hjälp från polisen kanske man kan minska skadegörelsen på skolorna. För
om skolorna ska betala det som eleverna gör sönder så får dom mindre pengar
till att anställa behöriga lärare. Då får dom anställa sådana som inte är
behöriga, detta hänger ihop. Och det är viktigt att man tar detta på
allvar. Det kanske inte går att ändra alla skolor på en gång men man får ju
börja någonstans. Tex på dom skolorna som är värst drabbade. Ta nu till dig
detta, jag är ju som sagt expert inom detta område. Den perfekta skolan,
inga svordomar, inget bråk och inget vandaliserande så ser den skola ut som
ni strävar efter. Men det är nästintill omöjligt att få en sådan skola. Men
man kan försöka och kanske minska det. 2000-talets skola, där kan du tänka
på vad jag skrivit och försöka förbättra detta. Idrotten tycker jag ska
vara kvar för det är nyttigt. Om man har mer idrott så kanske det blir
effektivare lektioner. Färgen i klassrummen tycker jag ska ändras, inte
denna grå och trista färg som det är i dom flesta klassrum. Om det är ljusa
och glada färger påverkar detta eleverna på ett positivt sett, man blir
inte lika trött. Detta är viktikt att tänka på 2000-talets nya skolor. Om
eleverna sköter sig så blir också skolan bättre. Det gäller att man får in
det i eleverna. Jag tycker inte du ska ändra för mycket på skolorna fast
dom sakerna som jag nämnt kan du ju försöka ändra på för att få en bättre
skola. Ta nu detta på allvar för detta är viktigt för både min och din
framtid. Lycka till!
Med vänliga hälsningar. Karl-Johan Rosengren

Ha en bra dag!

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare. Indragen verkar ha markerats med
ett blanksteg.

Mina skolår.

Alla mins väll första dagen i skolan. Jag stod där och höll mamma hårt i
handen, och var så nervös att jag kunnat kissa på mig. Till slut blev jag
indelad i en klass men visste inte riktigt hur det hade gått till. Allt
flöt väll på ganska bra. Och jag hamnade i en ganska bra klass.
Men så var det dehär med läraren. Hon var ett riktigt surkart, och de som
inte visade sig duktiga eller intresserade blev det för evigt. Det gick
väll inte så bra i skolan ,i början. Jag var väll en av dem som inte hade
uppfyllt lärarens små krav.
Jag mins en gång i tvåan, alla i årskurs tre hade börjat skriva skrivstil
men vi i tvåan fick vänta ett år till. Jag och en annan kille gick fram
till fröken och frågade om vi fick börja skriva skrivstil. Svaret blev så
klart ett stort och förnedrande nej, med motiveringen ”ni är inte mogna för
det ännu”. Efter det lilla missödet frågade jag aldrig fröken mer om sådana
saker. Tiden gick och man blev större och fick mer och mer kött innanför
pannbenet.
Skolan som hittills hade vart lite av ett helvete blev bättre och bättre.
När jag började trean bytte skolan klass system från att ha haft en ett-
trea och en fyr-sexa blev det istället en ett-tvåa en tre-fyra och en fem-
sexa. Detta innebar ett rejält lyft för min del. Nu slapp jag min rent ut
sagt hemska lärare och hamnade i en ny klass med en ny lärare. Den nya
läraren var mycket bättre, i alla fall tyckte jag det. Helt plötsligt blev
det kul att gå i skolan.
I den nya klassen gick alla kompisar och vi hade kul på rasterna, vi
spelade fotboll, innebandy och lekte herren på täpparn på vintern.
Det ända problemet var matten. När vi skulle börja fyran skalle man börja
med mattestegen, jag var bland de sista som blev klar med den gamla boken.
Annars klarade jag skolan bra och jag behövde inte jobba hjäl mig precis.
Så var det dags att börja fyran. Det var en stor klass, ca: 50 stycken.
För att detta skulle funka hade vi två klassrum, två lärare och en extra
sal som vi använde när vi skulle samlas på morgonen. Vi var uppdelade i
olika grupper med ca: fem personer i varje. Jag hamnade i en bra grupp.
Skolan gick nu om möjligt ännu bättre och det kan ju bero på att man blivit
lite större och fått lite mer erfarenhet.
Matten som förut hade varit ett problem gick nu betydligt lättare, men med
Facit i hand tror jag det mest handlade om vilja från min sida.
Sexan var nog det roligaste skolåret. Det ställdes nu högre krav på en men
det gjorde inget. Det hände något kul varje lektion och matten gick bättre
och bättre.
När det var dags att lämna sin gamla skola bakom ryggen och börja sjuan
kändes det rätt konstigt. Det var som att lämna sitt gamla liv och börja
ett nytt. I matte och engelska blev man uppdelad i olika grupper. Det fanns
bas, medel och avancerad. I matte hamnade jag i medel gruppen och i
engelska hamnade jag i bas! När jag fick veta det blev jag inte allt för
glad. Jag gick där i ungefär en och en halv månad sen fick jag nog och
bytte upp till medel.
I matten gick det bra. Vi bytte lärare nästan hela tiden, jag tror att vi
bytte lärare 4 gånger i sjuan. I åttan fick vi också en ny lärare. Det var
nog den bästa av dem alla. Och som tur slutade han inte som alla andra hade
gjort. Nu var matten ett av de lättaste ämnena och jag hade sammanlagt max
15 fel på de prov jag gjorde i hela åttan.
I de andra ämnena gick det också bra. Nu skulle min gamla lärare sätt mig.
Jag tror hon skulle svimma om hon så mig nu, rätt åt henne.
I sjuan handlade det mest om att komma in i att man hade olika lärare för
varje ämne och inte bara en eller två.
I åttan där emot började allvaret. Man fick betyg och man ansträngde sig
mer och mer. Men man hade inte den där kollen som man fick lära sig att ha
i nian.
Nian var det sista året, och nu började det värkliga allvaret. Om man
tänker tillbaka skulle man redan i sjuan börjat att koncentrera sig mer på
lektionerna.
I nian bytta jag också matte och engelska grupp, så nu går jag i avancerad
i både matte och engelska. Allt kretsade nu kring betygen och man förstår
först nu att det är bara betygen som räknas. Man kan vara en skit bara man
har bra betyg. Så är det, och det kom de flesta på alldeles för sent.

Hej, jag är en kille från Linköping på 15år och jag skulle vilja framföra
några förslag och synpunkter på hur man skulle kunna förändra den svenska
skolan till det bättre.

Det har skett stora förändringar innom skolan de senaste 70 åren.
Men det finns fortfarande mycket att göra innan man kan kalla den
fulländad.

De flesta skolor har för stora klasser vilket gör att ungdomarna får
svårare att koncentrera sig på grund av att det är för stökigt och pratigt
i klassrummen.
I våran skola är vi runt 20 elever i varje klass och det är rätt så lagom.

Men allt för många skolor har klasser på över 30 personen som resulterar i
en dålig arbets miljö både för läraren och eleverna. För att lösa detta
problem krävs det fler lärare, men som vi alla vet kostar lärare pengar och
pengar växer inte på träd.
Ni i regeringen, framför allt Bo Ringholm måste lära er att prioritera
bättre.
Det är omöjligt att fösa ihop stora grupper där alla har olika behov och
inlärningsförmåga. Alla elever måste få kunna utvecklas individuellt och i
sin egen takt, vilket inte vissa kan i stora grupper.

För att få bukt med detta problem måste man höja lärarnas löner så att
flera vill bli lärare.
I och med fler lärare så blir det mindre klasser alltså fler lärare per
elev.

Ett annat stort problem är inlärnings materialet alltså skolböckerna.
Man ska inte behöva använda böcker som är 20 år gammla, nerklottrade och
inaktuella.
Jag tycker varje elev borde ha en egen bok i varje ämne där man kan skriva
anteckningar och frågeställningar i. Detta går inte idag. Om man gör så så
får man ju betala, ibland upp till hundra kronor.
För boken ska ju räcka i tio år till för att det inte finns pengar till
nya.
Varför måste regeringen köpa 120 Jas-plan som man inte har någon användning
för? De 80 miljarderna som planen kostar skulle man kunna lägga på skolan
istället.

Svenska skolan har hur som helst en av världens bästa matbespisningar
vilket vi borde vara stolta över.
Det är inte alla som får välja mellan två olika rätter varje dag, som vi
får!
Är eleverna mätta och glada så blir också lektionerna bra.

Skolan blir bättre och bättre hela tiden.
Ta ett exempel som mobbing.
Mobbing har funnits så länge som skolan har funnits fast det har uppdagats
mer på sista tiden.
Vad har då skolan gjort åt detta problem? Inget, inte förrän nu på senare
dar har man insett det omfattande problemet!
Nu har skolorna tillsatt grupper av elever och lärare, som spanar efter
”mobboffer”. De hjälper dem till rätta och får slut på mobbingen. Det är en
mycket bra idé som jag tycker kan vidarutvecklas För mobbing ska inte få
existera.
Elever ska inte få förstöra livet för andra genom att förtrycka dem.

Flextid har börjat dyka upp på friskolor runt om i landet. En bra idé
tycker vissa en dålig tycker andra.
Själv tycker jag det är bra, är man morgon|trött så kan man spara lektionen
till senare på dagen och då kunna prestera bättre. Istället för att sitta
halvsova i bänken på morgonen.
Detta är en sak som jag tycker att man ska införa i den moderna statliga
skolan. En annan sak är att eleverna ska kunna ta mer ansvar över sitt eget
arbete.
Behöver man räkna mer matte ska man kunna gå på en sådan lektion.
Alltså lektioner som man får arbeta med det man har behov av på.

Skolan är inte dålig, men den är långt ifrån bra.
Den kan göras bättre, bara gubbarna och tanterna i regeringen lägger manken
till.

Krönika

Jag kom ihåg den dagen jag började skolan som om det vore igår.

Det var en helt ny känsla, en god känsla. Att äntligen få träffa nytt folk
och slippa alla de störande vännerna på dagiset som bara ville leka med
barbie|dockor.
Men det var inte bara kompisarna. Nej Alla dom ny kunskaperna jag och mina
”vänner” fick ta till oss av alla lärare. Jag kunde slippa att vara ett
korkat objekt som bara säger gaga. Det var då jag som sagt fick lära mig
att skriva.
Kanske inte lika bra som idag men det är ju ett minne för livet att få lära
sig något så stort och viktigt.

Efter några veckor i ettan fick jag äntligen mina första vänner.
Det var mycket viktigt för mig att inte förbli ensam och utstött. Dom här
kompisarna är lika stora för mig nu som då eftersom vi har hållit kontakten
så bra och dom hjälper mig i alla lägen både vått som torrt.

Vad jag skrev förut att jag var mycket nyfiken på att träffa nya lärare
blev jag mycket besviken på.
Lärarna som var kvinnor, alltså fröknar var mycket elaka mot mig under hela
min lågstadietid.
Dom gav mig dåligt självförtroende eftersom det alltid var jag som fick
skulden för något som jag inte ens hade gjort.
Skolan hade sina nackdelar.

Men när jag började mellanstadiet så kunde det inte bli bättre. Jag fick
ännu fler vänner och till och med en bästa kompis.
Det var enormt härligt.
Hela klassen var som en stor familj inklusive den nya fröken som vi hade
fått som sågs som våran mamma.
Vi fick göra nationella proven i femman och det gick ganska bra för min
del. Högsta betyg och mitt självförtroende vandrade uppåt. Det var väldigt
skönt att känna att jag inte var någon bråkstake, att jag minsann också
kunde få bra på prov.
Det fanns ingen eller inget som kunde rubba oss.
Om någon hade hamnat i bråk eller fått problem stog vi alltid bakom. Vi
tröstade om någon var ledsen och vi hjälpte varandra med svåra mattetal,
svenska uppgifter m.m. Vi gjorde utflykter som inte ens min senila mormor
kunde glömma.
Men det jag mest kommer ihåg var dem olika turneringarna och framför allt
roliga turneringarna vi hade på och utanför skolan.
Som de där bandyturneringarna vi hade där jag och min klass regerade.
Vi krossade allt motstånd och vann, lätt. Vi var oslagbara i allt.

Sedan så blev det flytt till högstadiet och alla i klassen splittrades åt
olika håll till olika klasser. Alla var ledsna. Själv fick jag lite svårt
att komma in i den nya klassen och dem flesta var emot mig. Och ibland blev
det lite för mycket och jag blev väldigt sårad och förbannad. Men det blev
bättre och bättre för varje år som gick.
Nu i nian är jag kompis med de flesta och det finns inte länge någon som
vill mucka med mig.

I och med flytten från mellanstadiet till högstadiet har det för mig blivit
allt fler läxor och man kan inte längre slappa på dagarna vilket jag tycker
är väldigt synd och dåligt. Man blir så enormt utsliten. Men jag tror ändå
att jag kan lämna grundskolan med ett gott minne i min hand. Som ett
resultat av både ljusa och mörka stunder. Det känns tungt att flytta och
det skulle inte förvåna mig om jag börjar längta tillbaka till grundskolan
när jag börjar på gymnasiet.

”FLYTTEN”
2) att byta skola/Att byta klass Novell

Det var en sommardag i juni. Det var skolavslutning. Jag hade längtat efter
den här dagen jättelänge. Mamma trodde att det skulle bli svårt för mig att
berätta för mina kompisar. Men, vem skulle jag berätta det för? Jag hade
inga vänner på den här skolan. Mamma visste inte om att jag var utstött.
Jag hade inte berättat något för henne. När hon började oroa sig för hur
det var i skolan och om någon var dum mot mig svarade jag bara nej och sa
att jag skulle hem till Josefin. Josefin var min låtsaskompis som bodde i
en träkoja som jag och pappa hade byggt i skogen. Mamma frågade om inte
Josefin ville följa med hem på fika sade jag bara att hon inte var hemma
eller att hon var sjuk.

Jag trodde inte att någon skulle bry sig i klassen när jag slutade. Vi
skulle sluta femman. Fröken visste redan om allting och det var hon som
skulle berätta det för klassen. Jag skulle sakna att bo här. Norrköping var
ju en rätt så fin stad även på sommaren. Men jag längtade mer efter
flytten. Vi skulle flytta till den lilla staden Uddevalla. Jag skulle börja
ett nytt liv. Jag skulle få massa nya vänner och mitt liv skulle bli mycket
bättre. Jag var inte mobbad. Jag var bara utstött. Det var ingen som var
elak eller sa dumma saker till mig, de andra i klassen ville bara inte
prata med mig. Om jag frågade något svarade de kort och gick snabbt
därifrån. Ville jag vara med när de andra flickorna hoppade rep så var det
redan så många som var med att jag inte fick plats. På rasterna var jag
oftast och gungade eller hoppade hage för mig själv. De andra eleverna i de
andra klasserna brydde sig inte vem jag var, så om jag sade något till dem
tittade de bara konstigt på mig och gick sedan därifrån. Jag såg inte
konstig ut på något sätt. Jag hade långt mörkbrunt hår, glasögon och hade
kläder som de flesta barn i femman hade. Det var en del tjejer i min klass
som hade börjat använda mascara och läppglans. De trodde säkert att de såg
jätte mogna och jätte coola ut. Jag tyckte bara att det såg löjligt ut.

Vi samlades i klassrummet för att säga hej då. Vi satte oss i bänkarna och
väntade ivrigt på glasstårtan fröken hade lovat oss. Fröken ställde sig upp
vid svarta tavlan och bad att vi skulle vara tysta. Klassen lugnade sig och
tittade på fröken.
– Jag har tråkiga nyheter att berätta. Fröken var mycket allvarlig och såg
nästan besvärad ut att säga det.
– Marie Nilsson ska sluta i den här klassen och flytta till Uddevalla.
Alla i klassen vände sig om och stirrade på mig.
– Vill du komma hit och säga något Marie?
Fröken tittade på mig. Jag reste mig och gick långsamt fram till svarta
tavlan i min nya vita klänning. Jag ställde mig vid tavlan och såg ut över
ansiktena som inte hade velat prata med mig.
– Jag har inget att säga till er sa jag. Ni har inte pratat med mig under
de här tre åren vi har gått tillsammans. Ni har behandlat mig illa genom
att stöta ut mig. Ni betyder ingenting för mig. Hoppas att ni kommer ha ett
fint sommarlov och ett fint år i 6:an utan mig. Alla satt som förstenade
och bara tittade på mig. Fröken tittade ner i golvet och såg bekymmrad ut.
Jag gick med snabba steg mot dörren och jag kände blickar i ryggen. Jag
gick ut till mamma som satt i bilen och väntade. Hon tittade på mig när jag
gick in och satte mig i bilen.
– Hur fick det? Frågade hon.
– Bra, sa jag. De såg lite förvånade ut, sa jag och undrade om de åt
glasstårta nu.
Vi åkte hem och under vägen tänkte jag på Norrköping. Det var en fin stad,
men jag längtade verkligen härifrån. När vi kom hem åt vi grillat. Det var
pappa, jag och mamma. Jag var det enda barnet. Vi skulle flytta till
Uddevalla för pappa hade fått ett bättre jobb där. I Norrköping hade han
jobbat som lärare på ett gymnasium. Han hade lärt ut matematik. I Uddevalla
skulle han få arbeta med sin Matematik men han skulle också vara med i
skolstyrelsen som gällde gymnasieskolor i Uddevalla. Det jobbet i Uddevalla
skulle ge mer betalt och det hade varit en dröm för pappa att vara med i en
skolstyrelse. Mamma jobbade som sjuksköterska och skulle jobba på Uddevalla
sjukhus. Vi hade köpt ett hus i ett område som kallades Herrestad. Jag
skulle börja skolan där. Herrestadskolan. Det lät nytt och bra tyckte jag.

När vi ätit upp kom flyttlastbilen och körde upp på uppfarten. Jag hjälpte
till att bära ut några lådor till lastbilen. När alla lådor var inne i
lastbilen och vi kollat igenom hela huset efter saker vi glömt ställde sig
pappa på utsidan huset och tog ett kort. Mamma undrade varför.
– Det är till minnena, sa han och tog ett till kort på mig och mamma när vi
stod vi husväggen.
Vi satte oss i bilen och körde före lastbilen till Uddevalla. När vi komit
fram till huset hade det redan börjat skymma. Vi skyndade oss att bära in
alla lådor i huset. Alla stora möbler skulle komma imorgon. Vi vände
uppochner på en tom låda och lade en rutig kökshanduk på. Mamma dukade upp
bröd, smör och ost. Vi åt och skrattade och komenterade det nya huset. Jag
tyckte om det. Det var stort och jag hade fått ett stort rum.

Nästa dag gick jag ut för att titta runt lite grann. Jag kom till högstadie
skolan Norgården. Jag tänkte att där ska jag nog gå nån gång. Jag gick lite
längre upp och såg några barn som satt på en bänk och skrattade. Jag gick
åt deras håll för att snabbt gå förbi dem och titta lite på dem.
När jag närmade dem sade en av dem ”Hej”. Jag stannade och tittade på dem.
De var tre stycken. 1 kille och 2 tjejer.
– Hej, sa jag och lät glad.
– Vad heter du? Vi har inte sett dig här förut. Det var en av tjejerna som
frågade.
– Jag heter Marie. Jag har just flyttat hit, sa jag. Vad heter ni?
– Jag heter Cecilia och det är Tobias och det är Elin.
– Vi skulle just ner och bada. Vill du följa med? Tobias var den som
frågade.
– Visst sa jag. Skulle försöka låta lite cool och lugn med istället lät jag
överlycklig. Det var ju det jag var.

Den sommaren var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade fått 3 nya vänner
som jag var med varje dag. De tre gick i samma klass och de hoppades lika
mycket som jag att det var i deras klass jag skulle börja. De berättade om
de andra eleverna på skolan som faktisk verkade vara jätte snälla. De sa
att några lärare var jätte bra och en del var lite knäppa. Jag tyckte att
det lät jättebra.

När sommarlovet var slut var jag supernervös. Jag tog på mig en ny vit
skjorta som jag fått av mamma när jag fyllde år, och ett armband jag fått
av Cecilia för någon vecka sedan.

Jag gick mot klassrumsdörren och var jättenervös innan jag knackade på.
Någon ropade ”kom in!” och jag öppnade dörren. Till min stora lycka satt
Tobias, Cecilia och Elin därinne. Jag kände mig lugnare och såg på resten
av klassen. De såg jättesnälla ut och de tittade på mig med vänliga ögon.
Det här var nog den bästa dagen i mitt liv. Det var helt underbart och jag
saknade inte alls Norrköping. För första gången i mitt liv kände jag att
jag passade in och för första gången var jag lycklig. SLUT!

Novell
De var första dagen på sommarlovet. När Sara var nere vid stranden
tillsamans med sin bästa kompis Bella. Medan dem låg där på stranden och
sola så pratade dem om skolan och hur det skulle vara till hösten när dem
börjar igen. Både Sara och Bella ser fram emot att börja skolan dem blir ju
äldst i skolan dem ska ju börja i sexan så dem börjar att planera inför
skolstarten vilka kläder dem ska ha och att dem vara med varandra varje dag
och att dem alldrig ska lämna varandra. Några timmar senare när dem har
vart på stranden hela dan så helt plötsligt täcks den blåa himlen med stora
svarta molm så Sara och Bella packar ihop sina grejer och sen springer dem
allt dem kan hem för att unvika regnet men på halva vägen så skiljs dem åt
eftersom dem bor åt varsitt håll. Precis när Sara kommer inanför dörren så
hör hon när regnet slår mot taket. Men när hon väl hade kommit in så ropar
Saras mamma på henne så hon går till henne och Saras mamma Lisa säger
osäkert om här verkligen är en radbrytning
Jag har en viktig sak att berätta för dig.
– Jaha va ä de då säger Sara.
– Vi ska flytta säger Lisa.
– Flytta.
Ja vi ska flytta till göteborg men men varför ska vi göra de? Jag har ju
alla mina kompisar här. Ja vet att du har de men jag har hittat en liten
lägenhet för dig och mig som skulle passa oss perfekt. Men när ska vi
flytta då så fort som möjligt. Men jag vill inte flytta säger Sara gråtande
o sedan springer hon in i sitt rum och låser dörren och lägger sig under
täcket och gråter. Men Lisa går efter o låser upp dörren så hon kan trösta
Sara. Men efter en liten stund så säger Sara jag vill inte flytta varför
de? därför jag har lovat Bella att vi alldrig ska lämna varandra. Men vi
kan väll skriva brev till varandra och de finns ju alltid en telefon så ni
kan prata med varandra och hon kan ju komma och hälsa på. Ja de är ju
klart. Nästa dag gick Sara direkt till Lisa och berättade exakt de som
Lisas mamma sa till Sara. Bella blev jätte ledsen och sa vi som skulle vara
tillsammans varje dag i skolan.

Två månader senare
Sara och Lisa har flyttat till göteborg där gällefall Lisa trivs. Nu är de
bara en dag kvar till skolan börjar säger Lisa till Sara. de är väll kul
Lisa suckar bara hon tänker bara på Bella och hur kul dem skulle ha
tillsamans imorgon. Men så är det ju inte. Sara ska ju gå till en helt ny
skola med helt främande människor som hon alldrig har sätt förr.
Nästa dag på det nya skolåret. Sara går till skolan där hon träffar massa
med skumma människor och alla bara står och kollar på henne som hon vore
dum i huvudet ellernåt. Men sen ringer de in och alla bara springer in på
lektionen där Saras nya fröken önskar dem ett nytt skolår och berättar för
eleverna att dem har fått en ny i klassen. Saras nya fröken Pia säger till
Sara att hon ska gå upp o pressentera sig så hon gör de. Hon säger att hon
precis flyttat hit och att hon bodde i Trollhättan innan. Sen ringer de ut
på rast och hon står ensam i ett hörn bakom skolan och tänker på Bella och
hur kul dem kunde ha tillsamans. De var ingen som pratade med Sara hon
kände sig helt ensam som att hon inte fanns. Hon vill bara hem, hem till
Trollhättan och vara med Bella. ny sida
När skolan var slut kom Lisa och hämtade Sara. I bilen hem frågade Lisa hur
de var i skolan Sara svarade tråkigt varför då? därför de var ingen som
pratade med mig de var inte ens nån som kollade på mig sa Sara. Lisa
frågade vad ska vi göra åt de då. Sara svarade åka hem till Trollhättan
igen. är de det du vill. ja svarade Sara Ja får fundera på det sa Lisa. På
kvällen sa Lisa till Sara vi flyttar hem. Sara blev jätteglad hon började
packa sin saker med en gång men en fråga hade hon. Varför vill du flytta?
Lisa svarade jag trivs inte heller med mitt jobb.
När dem kom hem till Trollhättan så gick Sara direkt till Bella. Bella blev
jätteglad och frågade vad gör du här? Jag har flyttat tillbaka svarade Sara
och så kramade dem om varandra och allt blev som vanligt igen.

Slut.