Föräldrars utbildning: Eftergymnasial utbildning

– Vi har en ny elev här i klassen, sa Pia som var klass|föreståndare i 9D.
Sara, vill du presentera dig? frågade Pia glatt med ett uppmanande tonfall.
Sara ställde sig generat upp vid sin bänk som hon just hade blivit
tilldelad. Hon kände hur alla ögon riktades mot henne. De skådade henne
uppifrån och ner. Sara kände att hon blev röd i ansiktet och att hennes
händer började bli fuktiga.
– Jag heter Sara, började hon försiktigt och såg ner i sin bänk. Jag är
nyinflyttad i området, fortsatte hon. När hon märkte att ingen skrattade
eller hånade henne, blev hom mer nervös. Hon var ju så van vid att bli
hånad. Sara tittade snabbt upp från sin bänk där hon fast sin blick. Då
möttes hon av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa ögon såg inte ont
på henne som hon var van vid. De vackra ögonen tillhörde en kille som satt
längst bak i klassrummet. När hon kom på sig själv med att stirra på honom,
blev hon genast röd i ansiktet och satte sig ner vid sin bänk igen.

Denna natt hade Sara svårt att sova. Hon försökte föreställa sig hur det
skulle bli nästa dag i skolan. Skulle den nya klassen frysa ut henne precis
som Helene och Carolina och resten av hennes förra klass hade gjort? Skulle
de ge henne en chans att visa vem hon var? Sara somnade in i en orolig
sömn…

…- Etta på att välja lag! ropade Anders.
-Då är jag tvåa! sa Helene, utan att bry sig om någon annan ville välja
lag. Idrottsläraren såg på de två lagledarna och suckade. Sara visste att
det var hon som skulle bli kvar till sist. Så var det alltid.
– Ni kan få Sara, sa Anders till Helenes lag och vände ryggen ifrån dem.
Helene suckade djupt och såg på Sara som stod och tittade ner i marken.
Sara försökte intyga sig själv att det bara var för att hon var så liten
och spinkig som ingen vill ha henne i sitt lag. Alla skulle lätt kunna
tackla omkull henne när de spelad fotboll…

… Carolina och Helene hade gett ett förslag inför klassen att de skulle
spela upp en pjäs i skolan. De behövde sju tjejer och fem killar. De ville
bara ha tjejer med ljust eller mellanbrunt hår.
– Vi sätter upp en lista här, så kan alla som vill vara med och skriva upp
sig, sa Carolina till klassen. Då flög det upp en tanke i Saras huvud. Hon
vill vara med! Hon ville bara fatta tag i en penna och skriva sitt namn på
listan. Men det fanns ett hinder. Hon hade mörkbrunt hår. Ja, ja, tänkte
Sara för sig själv. Det är bara för att jag har mörkt hår som jag inte får
vara med…

… Plötsligt vaknade Sara. Hon var alldeles kallsvettig och andades
snabbt. Hon kände att gråten var nära. Varför hade de varit så dumma mot
henne? Om jag kanske hade färgat håret ljusare och gått upp lite i vikt och
haft mer former, hade de varit snällare mot mig då? tänkte Sara med gråten
i halsen.

Det var Saras föräldrar som hade kommit med förslaget att de skulle flytta
från Stockholm till Uppsala. Där kunde hon börja i en nya skola och kanske
få bättre klasskamrater. De kunde hjälpa henne att på ett sätt starta om
hennes liv.

Efter några veckor i skolan hade Sara fått nya vänner. Dessa hade gett
henne en chans att visa vem hon var. Att hon var liten och smal och hade
mörkt hår, brydde de sig inte om. Hon var ju en vanlig människa, precis som
alla andra.

När hon en dag stod vid sitt skåp, kände hon en lätt vindpust. Hon vände
sig sakta om. Bakom henne stod Henrik, han med de vackra ögonen. Sara hade
inte pratat med honom än, sen hon börjat i klassen. Han höll en lapp i
handen.
– Här, sa han och gav henne den ihopvikta pappersbiten.
– Vad är det för något? frågade Sara nervöst. Henrik svarade inte, men hans
vackra ögon tindrade mer än vanligt. Sedan försvann han bort i
korridoren…

Mina skolår 1.

Snart är det slut och det ska bli riktigt skönt. Men om man tänker så har
min skolgång varit riktigt rolig.

Jag minns sexårsverksamheten som en tid då man nästan bara lekte och åt
frukt. Visst var det mer man gjorde lite hantverk och så men det är dom
sakerna man minns. Rasterna var mycket roligare då, man hittade på mer
saker och fick nya vänner som ett antal man fortfarande umgås med än idag.
Sen var det bandyn, man lirade alltid klass mot klass så man kände en
större gemenskap inom klassen än vad man gör nu.

Ettan. Vad ska man säga? Det var en tid som blev lite allvarligare än
tidigare men ändå gjordes det mesta som lekar. Man fick en ny lärare, som
man hade större respekt för. Men jag hade turen att få en jättesnäll och
duktig lärare. Mitt första ord jag lärde mig läsa var apa. Minns det
fortfarande bra fastän det var ungefär åtta år sen. Vår lärare Marie-Louise
kallade ut oss en och en till biblioteket för att kolla hur pass bra vi
kunde bokstäverna. Det var inte förväntat att man skulle kunna läsa men dom
som hade äldre syskon klarade det och även jag, fastän jag är äldst av mina
syskon.
Livet i tvåan och trean var som tidigare fast man bytte böcker ungefär.
Stora händel|sen i trean var väl att vi fick ett nytt klassrum i den
nybyggda paviljongen. Det var det sista året med Marie-Louise men det
märktes inte förän hon var borta. Vi var på en klassresa men den minns jag
inte mycket av.

I Fyran fick vi Benny som lärare och det var min bästa tid i skolan. Han
gjorde allt så pass intressant att det var roligt att jobba och inte som nu
bara göra det för att man måste.

Femman fortsatte som fyran med alla slags tävlingar där priset oftast var
godis eller glass. Så alla ansträngde sig för att vinna, men det var nästan
alltid samma skara som vann och jag var en av dom. Vi hade många projekt
att samla in pengar till vår så kallade englandsresa i sexan. Här i femman
så gjorde vi Jorden runt på åttio dagar där jag hade en av dom största
rollerna som jag, När vi tidigare år gjorde Röda Nejlikan också hade.

Sexan, störst på skolan betydde mer då än nu kan jag lova. Då fick man
respekt för att man var störst som man nu också får men inte på samma sätt.
Hela året handlade mest om vår resa, vi skrev brev till familjerna vi
skulle bo hos och lärde oss engelska mynt och sedlar. Vi gjorde här De tre
musketörerna där jag valde att ta en lite mindre roll eftersom jag inte
hade så mycket fritid pågrund av alla sporter.

Sen kom resan som blev jättelyckad, där vi först bodde två nätter på hotell
i London och sen fem nätter hos värd|familjer. När resan var slut så var
också skolan slut det var bara några friluftsdagar kvar.

Jag började i Norra till sjuan för att slippa gå i Gensbo som hade ett
mycket dåligt rykte. Men det blev nog kan inte tyda ordet här, det var
hur stökigt som helst men jag gillade faktiskt det, för jag fick ett mycket
bättre självförtroende och hade inte varit samma person som jag är idag om
jag gått i en annan skola. Som sagt blev det inte mycket gjort det här
året.

Till åttan slutade det några i klassen och några blev flyttade till andra
klasser. Så vi killar som inte var så många kvar lungnade ner oss helt. Men
då tog tjejerna vid där vi sluta men det var ändå en förbättring. Vi fick
betyg för första gången.

Äntligen slutet på skolan och texten. Har gått nått grymt fort och är snart
slut, man håller på att välja skola igen. Men nu är det mycket vekligare än
tidigare. kan inte tyda ordet händelse var väl resan till Polen som jag
inte åkte med på.

Jag känner väl i efterhand att jag ångrar det beslutet lite eftersom dom
andra verkar ha haft det så kul men jag hade det ändå bra här hemma och
skulle saknat att få träna för mycket.

Så till slut så har ändå min skolgång varit bra men för lång, man tröttna
när åttan började. Nu är det bara härda ut några mån|ader sen är det slut.
Bara att hoppas att man kommer in på den skolan jag vill gå på.

Att byta skola

Det var en underbar varm dag i slutet på maj. Solen sken och Malin som gick
i klass 6b badade i det soldränkta vattnet. Klassen var tillsammans ute och
badade, detta var den sista utflykten tillsammans med klassen. Det var
nämligen skolavslutning dagen därpå.

Eleverna i den här klassen hade gått alla sina skolår till|sammans och alla
stortrivdes. Varför måste jag byta skola? tänkte Malin. Jag trivs ju så
bra. Men på ett sätt kände hon att det skulle bli spännande med ny skola
och nya kompisar. Nästa stopp högstadiet!

Flaggan hissades samtidigt som tårarna föll. Det var skol|avslutning och
för 6: orna var det deras sista dag på skolan.
Malin höll Annas hand när de sjöng alla varma sommar|sånger på
skolgården. Anna och Malin var bästisar och kunde jämföras med magneter. De
satt ihop. Men de skulle separeras nu till 7: an. Malin skulle inte ha
någon med sig som hon kände till nästa skola. Bra eller dåligt?

Sommarlovet var underbart och led mot sitt slut, och den nya skolan fanns i
tankarna. Skulle lärarna vara lika snälla och bra? Skulle klassen få lika
bra sammanhållning som 6b? Det var så mycket att tänka på, men nu var
sommaren här och den skulle inte gå till spillo, tänkte Malin och slöt
ögonen för solens varma strålar.

Dagen kom och Malin stängde bildörren när hon tackat sin mamma för
skjutsen. Nu var hon utanför skolan, som var så mycket större än hennes
förra.
När hon gick in i skolan tänkte hon att det här ska bli hennes
vardagssyssla de närmaste tre åren.
Dörrarna stängdes bakom henne.

”Dagboken
Hej Dagboken! Bytet har varit jobbigt. Det är en stor förändring. Jag har
varit där i en vecka nu och det känns inte bra. Alla tjejer i min klass
känner varandra sen innan och ingen pratar med mig. Killarna är inte alls
som i min gamla klass. De umgås inte med tjejer. Allting är så tråkigt, jag
är så ensam och tom på skratt.
Men det kanske blir bättre senare. Vad ska jag annars göra? Skriver
snart igen.”

Veckorna gick och förbättringen kom aldrig.
Hon tänkte tillbaka på sin älskade klass 6b. Den tiden var så bra! Hon
trivdes. Det var precis som en jordgubbstårta, alla fina, goda jordgubbar
samlade tillsammans på toppen av tårtan. Alldeles positiva! Så känner Malin
för sina gamla klasskamrater.
Nu var allt som en hög betong.
Tungt och grått.

Ensam, längst bak i klassrummet, tyst, kutryggad, kort sagt, ensam.
Bara tittande, som genom en tjock glasruta, på tjejgänget som
skrattade och levde.

Malin var mobbad. Hon hade inte gjort någonting. Ingen hade gjort något
särskillt mot henne heller. Men sårad nog var Malin när hon alltid var
själv. Hon var så ignorerad, tills den dag då Fredrik satte sig bredvid
henne på svenskan. Hon bara kom fram och satte sig ned och sa hej.
Malin var helt stum och tyst, men inuti sig kände hon hur hon växte
tillbaka till sig själv.

Nu, nu kom stunden Malin hade inväntat dessa långa månader i skolan. Från
och med nu var Fredrik och Malin jämt tillsammans. Nu var Malin sig själv
igen, den skrattande, glada, söta Malin. Nu.

Hon umgicks med Fredrik och alla killar. Hon trivdes. Tjejerna var nu
istället avundsjuka på henne istället för att tycka att hon var en
bortglömt flicka i hörnet. Det här var vändningen och den skulle bara
fortsätta uppåt.

Anna och Malin höll kontakten och träffades och pratade om allt. Anna hade
inga problem i sin skola med någonting. Deras nästa diskussion började
Malin med:
”Jag tror att jag gillar Fredrik! Han gav mig en ros på alla hjärtans dag!
sade hon och skrattade.

Så fortsatte det. Fnittrande och mysande en Lördagskväll hemma hos Anna.

”Det viktigaste vi har är varandra”
Det lyder om:
Kompisar, Familj som kärlek. Tycker jag iallafall.

Att byta skola/Att byta klass

Jonas hade nyss börjat 5:an i en helt ny skola med nya klasskamrater. Han
blev tvungen att byta skola för att hans familj skulle flytta från deras
gamla blåa hus i Solna för att flytta ända till Karlskoga i Värmland.
Han kände sig nervös inför den första dagen med den nya klassen. Han tänkte
mycket på hur de skulle se ut, skulle de vara snälla? Hur var läraren? Allt
de skulle han få reda på imorgon. Jonas hade också en storasyster som
skulle börja gymnasiet, men hon verkade inte ett dugg nervös, men det var
hon säkert fast visade det inte.
Nu var det dags för Jonas att ge sig i väg till den nya skolan. Hans mamma,
Karin frågade om hon skulle följa med, med det ville inte Jonas för han är
ingen barnrumpa längre sa han till sin mamma. och började gå till skolan.
När han kom fram efter ca. 10 minuters så stannade han upp och kollade på
skolan. Den var byggd i rött tegel med svart tak som de flesta andra
skolor.
Han fortsatte gå mot sitt nya klassrum, det stog några killar utanför
klassrummet och pratade. Jonas gick bara förbi de och in i klassrummet, där
stog hans nya lärare, när hon såg honom sa hon.
– Hej, är det du som är Jonas? frågade hon glatt
– Ja, svarade Jonas snabbt.
– va bra, Jag heter Marita och är din lärare. sa hon och gick bort mot
katedern för att hämta något.
När hon kom tillbaka hade hon ett papper i handen som hon gav till Jonas
och sa
– Fyll i det här så är du snäll.
Jonas nickade och satte sig vid en bänk och började skriva. Det var ett
papper där han skulle fylla i personuppgifter och hur bra han själv tyckte
sig behärska svenska, engelska och matte på en skala 1 till 5.
Han tyckte att han var bra på Matte och skrev en 4 på det men tog 3 på
engelska och svenska.
Precis innan han skulle resa sig upp och ge pappret till läraren så kom en
kort kille med ganska långt hår in och frågade:
– Hej är det du som är den nya killen i klassen? på ett trevligt sätt
Försiktigt svarade Jonas ja och killen presenterade sig.
Han hette Peter och det visade sig att han bodde väldigt nära Jonas.
Peter frågade sen om de skulle göra något tillsammans efter skolan och
Jonas svarade självklart ja. Det var ju kul att få en kompis första dagen,
tänkte Jonas. Nu ringde det in och det började rasa in folk. Jonas märkte
att många tittade på honom och det viskades lite också. Läraren började
hälsa alla välkomna tillbaka efter det sköna sommarlovet, sen berättade hon
om Jonas som börjat i klassen. Jonas fick även berätta lite om sig själv.
De behövde inte vara kvar så länge idag för de hade bara upprop.
På väg ut från klassrummet så krockade han med Hasse, som Peter sagt var
ungefär som en boss i klassen. Hasse sa direkt med arg ton.
– Se dig för snorunge.
Då gick Peter fram till Jonas och sa
– äsch, bry dig inte om honom, han kan vara lite konstig ibland och de två
gick iväg. Peter fråga Jonas om han ville följa med hem till honom och göra
något, Jonas svarade Ja.
När de var hemma hos Peter så berättade han att han spelade fotboll,
– Det gör jag med eller jag spelade när jag bodde i solna. Sa Jonas.
– okej, börja i vårt lag då, vi har träning i kväll klockan fem, vill du
följa med då? Frågade Peter.
– Ja, det vore jätte kul, svarade Jonas glatt. Lite senare på eftermiddagen
så gick båda två hem till Jonas för att hämta hans fotbolls saker.
På kvällen efter fotbollsträningen som gick bra så satte han sig och såg på
tv sen gick han och la sig.
På morgonen nästa dag så tänkte han vilken tur han haft, han lyckades få en
kompis första dagen och kom med i Karlskoga BK som forward.
När han kom till skolan så var inte Peter där och han kom inte när det
ringde in. Under hela den dagen så var Jonas ensam, han satt ensam vid
lunchen och gick runt ensam på rasterna. När han frågade några i sin klass
om han fick vara med och spela fotboll så ignorerade de honom. Sen när skol
dagen var slut så gick han hem till Peter. Han knackade på och Peters mamma
öppnade.
– Hej, är Peter hemma? Frågade Jonas
– Ja, men han är sjuk och kommer inte komma till skolan förens om några
veckor.
– va tråkigt, Hälsa från mig, sa Jonas nedstämmande. Jonas började gå med
tunga steg hem. Han kände sig ledsen, det var ju hans ända kompis här. De
andra i klassen verkade inte tycka om honom.
När han var hemma och satt vid matbordet så insåg han att han måste försöka
bli kompis med de andra, men han visste inte hur. Nästa dag när de satt i
matsalen så satte han sig bland de andra killarna för att se om de började
prata med honom. Men eftersom ingen gjorde det så blandade han själv in sig
i deras konversation.
De lyssnade faktiskt på honom och på rasten var han med de och spelade
fotboll. Helt plötsligt så verkade de gilla honom, men inte alla, Hasse
tyckte inte att Jonas skulle få vara med de så han sa åt alla att sluta
vara med Jonas. Denna gång så lyssnade inte de andra på Hasse och istället
blev han utanför men då tyckte Jonas att alla skulle få vara med och alla
blev sedan vänner.
Jonas var glad han lyckades bli vän med de flesta i klassen under bara en
vecka. Nu kände han sig hemma i Karlskoga och hade nästan fler vänner nu än
vad han hade innan flytten.

Mina skolår
Så här i efterhand så känns som att att jag längtar tillbaks till den gamla
tiden i grundskolan ibland.
Min bästa kompis Malla och jag skulle göra sällskap första dagen i skolan.

Jag minns det som det vore igår, det var en varm och solig sensommar dag,
fåglarna kvittrade och det var små vita moln på himlen som såg ut som
bomullstussar.
Malla hade en rödklänning med små små vita blommor på.
Vi gick och höll varandra i handen. Några av våra nya klasskompisar hade
sina mammor eller pappor med, men inte Malla och jag för sådant klarade vi
av själva.
Killarna var livliga och sprang runt och lekte kull. Zakarias min
killkompis min killkompis som bor på samma gård som mig ropade:
– Malla och Madde! kom och var med.
Vi gick närmare till killarna och lite senare var vi också med i leken.
– Kull! sa en kille som hette Rickard. Rickard hade ljust hår med blåa ögon
och en grön t-shirt med blåa shorts. Jag kommer ihåg att jag tyckte han var
ganska söt.
Rrrrrrr…. klockan ringde det kom ut en lite äldre kvinna, kanske i 50 års
åldern och ropade vänligt
– Hej alla mina nya elever
välkomna in till 1As klassrum. Kom så går vi in.
Alla gick in. Malla och jag gick och satte oss i mittersa bänkraden brevid
varandra.
De få föräldrar som kom ställde sig längst bak.
Jag kände iallafall sju stycken i min nya klass. Det var Anna, Lina, Karin,
Zakarias, Rickard och Jeremhias.
Anna har alltid varit en blyg och tyst tjej.
Fröken började sitt tal:
– Hej och välkomna! Hoppas att alla har haft ett skönt sommarlov.
Efter ett tag när hon hade pratat så började hon med uppropet.
– Johnny Johansson?
– Ja sa Johnny och räckte upp handen.
– Filippa Asp?
– Felicia Lönn?
Efter ett tag så var det Mallas tur.
– Malou Larsson?
– Ja sa Malla och räckte upp handen.
– Madelene Sandel?
– Oj! nu var det min tur. Det kännes lite ovanligt att blivit kallad
Madelene, så länge som jag kan minnas så har jag blivt kallad Madde även av
mamma och pappa.
Jag räckte upp handen och svarade
– Ja!
När allt var klart så var vi välkommna nästa morgon 08.10.
Några månade efter
Nu så hade jag lärt mig räkna plus och minus och jag hade lärt mig läsa
lite.
Läsa tyckte jag var svårt och tråkigt.
Jag minns hur pappa och jag brukade göra läsläxan tillsammans.
Det var nästan alltid pappa som hjälpte mig.
Det som jag har som starkas i minne från mitt första skolår var fröken som
hade lite ljusgrått hår som jag tyckte väldigt mycket om, kompisarna och
alla roliga raster.
Rasterna då var inte som nu.
Då lekte vi en bolllek som hette kråkan, klättrade i berg eller lekte med
kompisar.
Nu så sitter man mest bara på en bänk och gör ingenting.
Det var mitt första skolår som jag blev tillsammans med Jeremihas. Han var
söt. Jeremias var väldigt fantasi full och lekte ofta bil.
Ja det är sant. Han styrde och tutade och sprang runt.
Nu går han i parralellklass med mig. Vi har ingen kontakt med varandra
vilket är ganska synd. Men, men man kan ju inte hålla kontakt med alla. Vi
var tillsammans i tre hela år!
Malla var tillsammans med Rickard.
Eftersom Malla, jag, Rickard och Jeremias bodde så nära varandra så var vi
ganska ofta tillsammans.
Några år senare
I vår klass var det en som hette Filip. Han var klassens snille!
Han var verkligen det.
Filip kunde nästan allt. Han hade brunt hår och nästan alltid försmå
kläder. Vi hade även två killar som behövde stöd hjälp i vissa ämnen.
Tjejerna var var snälla och vi höll alltid ihop, men visst var det vissa
som passade bättre ihop med andra som tex. Malla och jag. Vi har alltid
hållt ihop i vått och torrt och kommer alltid att göra det. Får jag hoppas
iallafall.

Jag kommer ihåg klassfesterna som föräldrarna hade fixat.
Man klädde sig fin och hade det jätte roligt.
Jag kommer ihåg när vi körde en lek som hette sanning, konka och procent.
Om någon sa konka så var det oftast att man skulle pussa en kille på mun
och tvärtom. Om man sa sanning så fick man absolut inte ljuga.
När vi skulle börja i fyran så fick vi byta lärare.
Hon som vi fick hette Paulina: Paulina hade varit våran musiklärare
tidigare.
Paulina bodde bara 30 sekunder i från mig om man gick. Hon hade ett barn
som hette Viktoria som var 2 år när vi gick i fyran.
Paulina vår lärare var ganska dålig om jag tänker efter. Man såg oftast ett
rött ansikte men en stor ”käft” med en massa tänder i som skrek UT
HÄRIFRÅN!! Så läte det oftast när Dennis och Jusse hade gjort något eller
när hon var allmännt trött på oss.
Vi var en ganska pratig klass, eller några var det. Till dom hörde Malla
och jag till. Malla och jag var ofta med killarna och spelade fotboll på
rasterna. Vårt lag brukade vinna. Malla och jag var ganska duktiga på
fotboll så killarna ville gärna ha med oss i deras lag.
Men efter att vi hade fått vår nya lärare Paulina så fick vi inte så bra
undervisning som vi hade fått med Siri.
Viktoria var nästan jämnt sjuk och det grorde att vi fick ha vikarie nästan
jämnt. När vi hade vikarie så fick vi mest göra lekar och läsa och skriva
lite. Vi hade nästan ingen matte heller.
Filip klassens snille fick hjälpa oss med matten om inte Paulina kunde. När
vi gick i femman så räknade Filip 8:ans svåraste mattebok. Jag vet själv
att den är svår eftersom jag har räknat den nu.
Malla och jag var bästa kompisar.
Ingen kunde sära på oss.
Ingen.
Malla och Madde, M&M som choklad godiset heter. Jag och Jeremias gjorde
slut, men det gjorde inget tycker jag. Vi hade ändå ingenting gemensamt
längre. Jag gillade sport och han var mest en innesittar typ.
Paulina väntade ett till barn. Hon blev sjukskriven. Resultatet av det blev
att vi fick ha minst fem olika vikarier.
I slutet av femman föddes Viktorias syster Eleonor.
Eftersom Paulina bodde så nära mig så hade vi kontakt hemma.
När jag var ute och motionerade min kanin Sally så träffade jag ofta
Viktoria som brukade fråga:
– Får jag klappa? sa hon snällt.
Viktoria och Eleonor var väldigt söta.

När vi hade slutat femman och våran klass hade splittras så höll alla inte
kontakten.
Vi ses ju fortfarande nästan varje dag men nu sägs det inte mer än ett
– Hej! om det nu sägs något.
Jag har fortfarande väldigt bra kontakt med vissa. Blyga Anna, Lina, Karin,
Zakarias och Rickard och Malla såklart går jag nu i samma klass med.
Vi har fått nya kompisar och varit med och lärt oss mycket under våran
grundskoletid.
Jag har alltid trivts i skolan utan problem även om det har varit jobbigt i
vissa stunder.
Livet går alltid vidare och det gäller att kämpa på.
Jag ser iallafall fram emot att börja på gymnasiet.
Nu har jag berättat mest om mellanstadiet, om högstadiet tar jag och
berättar om en annan gång!/ Sun

Att byta skola/att byta klass

– Vakna Louise! Du ska börja i din nya skola idag, skrek mamma ifrån köket.
Jag visste inte om jag ville byta klass eller inte, för i min gamla klass
så var jag rätt så mobbad. Det var inte så att de slog mig men ingen
pratade med mig, det var som om jag var luft. Men nu i den nya skolan så
ska jag bli en helt annan person. Jag gick till den nya skolan och in i
korridoren. Jag var ganska sen så jag skyndade mig igenom hela korridoren
bort till klassrummet. Jag stod utanför dörren och hörde dem prata där
inne.
Jag knackade försiktigt på, Men ingen öppnade. Jag knackade en gång till
men lite hårdare.
Dörren flög upp och träffade mig rakt i huvudet.
– Oj förlåt, sa en kille i öppningen. Det måste vara du som är den nya
tjejen. ”Ja”, sa jag och han visade mig in i klassrummet.
Fröken tyckte att jag kunde ställa mig vid henne och berätta för klassen
vart jag kom ifrån och så. Så jag gick fram dit och berättade för nu skulle
jag sluta vara den mesiga typen som inte vågade någontig. Men jag berättade
såklart inte om att jag hade varit mobbad. På rasten så kom massor i
klassen och frågade hundratals frågor. t.ex vart jag kom från. Om jag hade
några syskon. Och jag tyckte att jag började bli populär. För redan efter
en vecka hade jag vart hemma hos fyra tjejer i klassen och det är flera än
vad jag hade varit hos i min förra klass. Mamma var jätteglad att jag hade
fått så många vänner men nu oroade hon sig lite för läxor och pluggandet.
Men jag sa bara att vi knappt hade några läxor, men då ljög jag för vi hade
läxor varje dag. Men jag skyllde bara på att vi höll på att packa upp saker
där hemma och att jag inte fick någon tid att plugga på. Lärarna tyckte det
var okej men att jag skulle börja plugga så fort jag kunde. Det hade gått
några dagar och jag kände att jag inte saknade min förra skola alls utom
att den hade mycket bättre mat än den nya. Men ”kompisarna” i den förra
saknar jag inte alls för de i den hära är så mycket snällare. Fast jag har
upptäckt att det är en kille som är ganska mycket utanför. Så eftersom jag
är ganska mycket med killarna så har jag försökt att prata med honom så
inte han blir som jag var. För det var inte speciellt roligt. Han som
smällde upp dörren i huvudet på mig heter Christian och är min kille nu.
Man kan säga att det var kärlek vid första smällen. För han har smällt
dörren i huvudet på mig en gång till. Det är han, Karin och Lasse jag
brukar var med i skolan och efter. Jag tycker Karin och Lasse ska bli ihop
men Karin är för feg.
Fast jag säger att det är bara att chansa. För hon är ju kär i honom. Nu
har det gått en termin och jag älskar min klass. Jag vill absolut inte
skiljas ifrån den, men det ska vi ju om något år ändå, för då ska vi börja
gymnasiet. Och jag hoppas den klassen blir lika bra.

Min syn på skolan

Södertälje den 3 januari 2003
Bästa skolministern!

Jag heter namnet överstruket och går i klass 9 på Storslättskolan i
Södertälje. Jag skriver detta brev för att försöka hjälpa dig i ditt arbete
för att förbättra och förändra skolan. Jag ska försöka att dela med mig av
mina synpunkter och ge dig förslag på hur man kan förbättra och förändra
skolan ännu mer. Jag vill också passa på att säga att jag tycker du har ett
viktigt arbete och att du gör ett bra jobb. Jag tycker idén att ta hjälp av
elever är jättebra, eftersom det är vi (och lärarna) som tillbringar mest
tid i skolan och det är för oss som skolan finns till.
Jag går mitt nionde år i grundskolan, så vid det här laget är jag ju som
elev rätt insatt i skolvärlden. Ju längre tid som går, ju mer inser jag hur
viktigt skolan är och hur mycket den betyder i ens uppväxt, trots att det
många gånger är tufft att gå i skolan. Skolan är en del av ens vardag och
skolan spelar en stor roll för ens framtid.
Om jag nu ska försöka skriva ner vad som är bra och vad som är dåligt i
skolan, börjar jag med det som är bra. Skolan är såklart bra för att man
får en jätteviktigt, ”livsviktig” utbildning som man har nytta av för
resten av sitt liv. Det man lär sig under sin skoltid påverkar ens framtid.
Vi i Sverige ser ju skolan som något självklart, men i många länder har man
inte tillgång till att gå i skolan. Skolan är också bra därför att där
träffar man förhoppningsvis många kompisar, och även många vuxna får man
kontakt med, som t.ex. lärare, skolsköterska, fritidspersonal m.fl. En
annan sak som kanske är självklar, men bra är att man har lov, för annars
skulle man inte orka med skolan. Det är också bra att man har helg och är
ledig två dagar. Det är ganska bra att man har läxor, men läxorna bör dock
vara så jämnt fördelade som möjligt, så att man kan planera sin fritid
bättre. Om man inte skulle ha läxor alls skulle man kanske behöva gå ett år
till i skolan, och det hade varit rätt jobbigt. Prov är inte något
speciellt kul, men jag antar att de också behövs för att man ska lära sig
allt man ska. Andra saker som är bra är skollunch, annars skulle man behöva
ta med sig mat och det tror jag hade varit lite knepigt. Kamratstödjare är
något som har kommit den senaste tiden men det tycker jag är en jättebra
sak. Att elever själva får hjälpa till att stoppa mobbing mm.
Undervisningen tycker jag på det stora hela är bra i skolan, men då utgår
jag från egna erfarenheter. Det finns såklart massa andra saker som är bra
i skolan, men det är ju väldigt olika från skola till skola. Dessa saker
tycker jag är bra i största allmänhet.
Nu kommer jag till det som är dåligt i skolan. Dåliga lärare, och
personal är ju förstås något som kan vara dåligt i skolan. Det betyder
jättemycket vad man har för lärare. Det brukar i alla fall finnas minst en
lärare som man tycker är dålig på sin skola. Målet är förstås att ha så
erfarna och utbildade lärare som möjligt. Något som också är väldigt dåligt
med skolan är att den väldigt ofta har för lite pengar, och ständigt måste
skära ner. Skolan borde få mer pengar från stat och kommun, för att inte
behöva spara och spara hela tiden. Om inte skolan har pengar blir faktiskt
det mesta sämre: lokaler, maten, skolmaterial mm. Även saker som
stödundervisning, extra hjälp och lärarfria lektioner bli ju sämre om det
inte finns några pengar. Detta är nog därför en av de sämsta sakerna med
skolan. Den sista saken som är dålig med skolan handlar om betygen. Jag
tycker att det är för sent att ha betyg från åttonde klass. När mina
föräldrar var små fick de betyg redan från tvåan och det tycker jag verkar
mycket bättre. Då blir betygen något naturligt som man haft genom större
delen av sin skoltid och det blir inte lika stora kontraster från sjuan
till åttan, när man får betyg. Jag tror också på bättre resultat genom att
betygen ges tidigare för då vet man bättre hur man ligger till, vad man ska
förbättra osv. Det blir för kort tid att bara ha betyg i två år innan
gymnasiet. Jag tycker dessutom att betygssystemet innehåller alldeles för
få steg. Jag tycker att man borde ha minst fem steg, för det skulle göra
att det var lättare att höja sig i olika ämnen och också att det blev
lättare för läraren att sätta betyg.
Nu när jag har skrivit mina synpunkter om vad som är bra och dåligt i
skolan är det dags att jag drar slutsatser av dessa och ger dig förslag på
förändringar och förbättringar. Dessa förslagen visar hur jag tycker att
2000-talets skola ska se ut. För att göra det tydligt punktar jag upp mina
förslag.

. För det första: mer pengar till skolan! Jag vet att det redan arbetas
mycket med detta, men jag tror fortfarande att det kan bli bättre.
Genom mer pengar kan man genomföra mycket som:
. Bättre lokaler, vilket leder till större trivsamhet i skolan.
. Bättre skolmat, vilket leder till bättre hälsa och bättre
koncentration på lektionerna.
. Fler tjänster och anställningar till skolan: t.ex. psykolog.
. Bättre material: t.ex. datorer, böcker mm.

. Sträva efter att anställa så bra och kompetent personal som möjligt.
Ha högre krav! Bara välutbildade lärare ska få anställning.

. Ändra betygsystemet. Se ovan.

Det finns som sagt en del saker att förändra i skolan men jag tror att
vi redan är en bra bit på väg. Jag tycker att jag har märkt positiva
förändringar genom dessa nio år jag gått i skolan. Jag hoppas du kan
få någon nytta av det jag skrivit i mitt brev och jag önskar dig lycka
till i framtiden.
MVH Frida Bolin

Inledning – avslutning
Korrekt styckeindelning
Tydlig struktur
Korrekt mb och stavning
Synpunkterna utvecklas
och analyseras.
Upprepande stil. Många
meningar börjar likadant

Uppsatsen är skriven på ordbehandlare

Mina skolår
Hej! Jag heter Eric Samuelsson och går sista året i grundskolan. Dom här 9
åren av pluggande, läsande och läxor har inte alltid varit så lätta, och
det tror jag alla håller med om. Jag kommer inte ihåg min allra första
skoldag, så jag ska inte ljuga och säga att solen sken och allt var glatt.
Men däremot kommer jag ihåg känslan, börja i 1an. Bli stor och gå i skolan,
jag tror alla kom ihåg den känslan, samtidigt var man rädd. Inte så där
livs rädd utan bara lite skrajsen. Efter skolan så fanns ju fritids, det
var där man bara lekte. Vi var ju inte så gamla direkt, blott 7 år och då
gillad man ju fortfarande transformers och sådana ting. Det var på fritids
som alla skräckscenarier utspelade sig. Jag har starka minne från mitt
fritids. 1,2 och 3:or gick på samma fritids, och självklart var 3:orna
bossar över alla. Det firitidset jag gick på hade ju också sina speciella
personer. Jag kommer ihåg ett barn som var rätt våldsamt, han hette Saime.
Han klippte folk i öronen, sparkades och var allmänt vild. Skolan som jag
gick i årskurs 1-3 hette Birger-Jarl skolan och låg inne i Jarla stan där
jag bodde fram till 9 års ålder, jag bodde på Dalslandsgatan 13. Det var
en liten tvärgata mellan Jarla parken och en stor väg (jag kommer inte ihåg
vad den vägen heter). I Jarla parken har ju alla människor varit, hoppas
jag i alla fall. För en sån rolig och spännande lekpark får man leta efter.
Jag har ett minne från denna park också, denna händelse involverar mig. I
denna park stod en gammal lastbil, det var en färgglad en, som hade gjorts
om till leklastbil. Det var alla små pojkars dröm (i alla fall som jag
kände) att sitta och leka i denna färgglada lastbil. Men så en dag, skada
lastbilen mig, det fanns en liten lucka mellan flaket och förarhytten på
lastbilen. Mitt huvud stack fram ur luckan och orden”hej hej” kom ut ur min
mun. När jag sedan skulle dra ut huvudet och fortsätta med min lek så kunde
jag inte få tillbaka huvudet genom luckan som mitt huvud satt fast i, jag
satt fast i den lilla luckan. Efter en lång räddnings operation med min
mamma i spetsen så lyckades jag återerövra kommandot över mitt huvud. Nog
om Jarla stan och Birger-Jarl skolan. En dag, det var på kvällen vid
middags tid så hade mina föräldrar bestämt att vi skulle flytta. Det var
4:de gången för dom, men min första. Jag skulle vara tvungen att byta
skola, Skaffa nya kompisar. Allting var jättetungt. Så kom den dan jag
skulle hälsa på i min nya skolan, Dalängskolan heter den. Jag går
fortfarande kvar här på mitt nionde år. När jag gick in i entrén så stod
det en skock på omkring 5-6 flickor där, när dom fick syn på mig som
vankade upp för trapporna, så rusade dom skrikandes iväg. Jättepinsamt
tyckte jag, mina föräldrar bara skrattade. Väl framme vid klassrummet så
stod där en lärare, Pia hette hon. Hon skulle vara min lärare i den nya
skolan. Min familj och jag hade flyttat till en villa, den var ljusblå
(numera gräddgul), och den låg på krukmakarvägen 7. Här skulle jag
förmodligen spendera resten av mina 5 år i grundskolan.Tiden gick och
årskurserna rullade på, i 6:an fick vi en lärare. En jättesnäll en.
Magdalena hette hon. Konstigt nog förändrade detta hela min skolgång, jag
var en helt ny person och helt plötsligt var det kul att gå i skolan. Hon
var som en elevmagnet för alla gillade henne. Men tiden går och 7:an stod
framför dörren. Tänk dig högstadiet, det är där alla tuffingar går. Alla
skolans värstingar går i högstadiet. Nu var det jag och min klass tur att
prova på lyckan i denna farliga miljö. 7:an var inte alls så jobbig som jag
och mina kamrater hade tänkt sig. Det var en rätt slapp årskurs. Inte alls
så många prov. Bara massa roliga nya ämnen där man fick elda. Ett sådant
”eld” ämne är kemi. Ett rätt kul ämne tyckte alla som gick i 9:an eller i 1-
3 ring. Jag tyckte också att det skulle bli kul med kemi. Ända tills dagen
då jag klev in i kemi|salen. Där stod en äldre man, med stora glasögon
hämtade direkt från 70-talet. Den här läraren var av det slaget att han
gillade att hacka ner på folk. Lägga spydiga kommentarer när man gör fel
eller dylikt. Men han var också väldigt kul. Antingen hatade man honom
eller så gillade man honom. Jag gillade honom. Han var så rolig, fast han
var ändå sträng. Men vi hade inte bara konstiga lärare. I 7:an börjar man
ju med b-språk också, och eftersom min far pratade flytande tyska så tyckte
jag att det var vettigt att lära sig tyska. Det var 9 stycken andra som
höll med om det. Det visade sig att tyska var kalaskul. Våran lärare hette
något så konstigt som Kjersti, men så kom hon ju från norrbotten också.
Tyska var dom roligaste lektionerna tack vare Kjersti. Hon gjorde
lektionerna roliga genom att berätta om sina dejter, aktuella saker i
tyskland och om sin karriär som idrottskvinna. Det sistnämnda var hon inte
så lyckad i, hon hade spelat handboll och fotboll. Som hon ofta pratade om.
När hon hade gjort det avgörande målet eller räddningen, och oftast gick
hela tyska lektioner åt att bara prata om struntsaker. Med tiden kom också
vår första klassresa, den skulle gå till Broviken. Oj! Så spännande tänker
väll dom flesta, men Broviken låg ungefär 7 km från våran skola. Vilken
klassresa va! Det roliga var att vi skulle cykla dit också. Så när dagen
kom stod alla med sina cyklar på dalängsstorget. Det tog kanske 1 timme att
komma fram, Broviken var någon slags scoutstuga, som vi hade hyrt. Våra
klassföreståndare som dels var våran pratiga tysk lärare och en norsk
svenska lärare som vi hade, en norsk svensk lärare! Ja, det var faktiskt
lite skumt. Hon pratade med en konstig brytning och hade ingen koll alls,
på något! Allt vi gjorde i 7:an i svensk väg var att läsa ur en antologi
bok, nog pratat om svenskan, , tillbaka till klassresan. Broviken var så
enormt tråkigt att jag och några andra som sov på övervåningen av stugan
var tvungna att göra den rolig. Detta genom att hålla sig vaken hela
natten. Den som somnade fick ett fint straff. Man blev utpyntad som en
julgran i ansiktet medans man sov, sedan blev det ett minnesvärt fotografi.
Sen började 7:ans årskurs lida mot sitt slut, och 8:ans mot sin början.
Lärare kommer och lärare går. Detta hände även oss, vår roliga tysk lärare
hade slutat för att hon fick för lite betalt.Våran dumma norska svenska
lärare fick slutade och vi fick en ny fysiklärare, och 2 nya
klassföreståndare. Fysikläraren var rätt trevlig, också han från dom övre
regionerna av Svearike. Dom 2 nya klassföreståndarna hade vi redan haft
lektioner med i 8:an. Det var SO läraren och våran biologi lärare (som hade
oss i fysik i 7:an). Också dom trevliga och betydligt bättre än dom två
innan. Nu började det bli ordning på saker och ting. Det började flyta mera
och allt blev lättare. Kanske tack vare våra klassföreståndare. Sen flöt
allt på och nu sitter jag här, går i 9:an, och har varit med om
fruktansvärt mycket roliga saker här i Dalängsskolan så även i Birger-Jarl
skolan. Jag ska inte glömma att berätta om den otroligt roliga klassresan
vi gjorde i 9:an. Det tog ett bra tag innan klassen var enad, och det fanns
otroligt skumma förslag, Vild weekend på Siljaline, Resa till Prag och till
Grekland, det är några exempel. Men inget av dom exemplen vann, utan det
gjorde ”Äventyrsweekend i Värmland” I början så var dom flesta negativt
inställda till detta. Det vi inte visste var att det skulle bli så
fantastiskt kul. Bussresan dit tog ungefär 5 timmar, under den tiden så var
det full hålligång på bussen, godis kastades, smällar utdelades, godis
delades och så tittade vi på film. En av mina kära klasskamrater somnade
under denna film och jag bestämde mig för att spela honom ett spratt, jag
tog en salt sill ur min godis påse, tryckte upp den i hans vänstra öra. Jag
och mina kamrater började skratta, riktigt mycket. Efter det kände jag en
hand på min näsa, den vred och slet tills min näsa släppte lös allt blod.
Det var min kära vän som hade fått en saltsill i sitt öra som hade bestämt
sig för att utdela hämnd. Jag sprang till toaletten med en blödande näsa,
jag lyckades skona mina medåkare med att bloda ner dom men med mig själv
vet jag inte, jag var alldeles blodig. Det såg ut som jag hade blivit
skjuten. Nog om våldet för ett tag. Väl framme så var där en liten röd
stuga och några järnvägsspår. Schysst klassresa tänkte vi ironiskt. En ung
man kom fram till oss och visade vägen till våran lunch. Efter det bar det
av. Vi skulle ut på ”äventyr”. Vi delade upp oss tvåoch två, och tog varsin
beckasin. Vi skulle cykla på spåren i 2 mil med beckasin. Det var hyfsat
kul men när vi kom fram till det ställe vi skulle slå läger så fattades en
del saker från beckasinerna. Dom sakerna skulle vi helt enkelt hämta på
hemvägen sa ledarna. Så delades vi in i tältgrupper, slog upp tälten och
sov. På hemvägen blev en av mina kamraters fot överkörd. Han skulle springa
bakom för att putta på när han istället ramlade, och den bakomliggande
beckasinen mejade över hans fot. Men ingen skada skedd, vi fortsatte att
trampa, och väl framme var det paintball time. Ont ont ont, det är allt jag
säger om det. Nog pratat om våran klassresa och tillbaka till årskurs 9. Nu
sitter vi alltså här, våra kunskaper testas några sista gånger, och våra
handlingar betygsätts. Våra liv avgörs i princip av lärarna, så det gäller
att ha god hand med dom. Jag vill nog inte påstå att jag hade det, inte med
alla lärare i alla fall. Nu, om 8 dagar ska våran ansökan till gymnasiet
vara inlämnad, Väldigt jobbigt. Att börja i gymnasiet känns lite som och
börja i skolan igen för första gången. Pirrigt sådär, men också spännande.
Vilket gymnasium kommer jag in på? Tänker man. Det är bara att bita ihop
och kämpa på, så klarar man sig.

Att byta skola

Aldrig hade jag stått så länge framför spegeln som den där morgonen. Aldrig
hade jag betraktat mig själv på det sättet. Aldrig hade jag tänkt så mycket
på vad andra skulle tycka om mig. Jag som alltid varit så självsäker, så
stark och så oberörd av vad andra tyckte. Jag hade inte brytt mig särskilt
mycket om folks kommentarer, om vad andra tyckte och tänkte om mig. Men den
där morgonen, den var annorlunda.
Det var första morgonen i en lång rad av morgnar då jag skulle stiga
upp, klä på mig, äta frukost, borsta tänderna och göra allt det där man gör
på morgnar för att sedan gå till skolan. Gå till min nya skola, i min nya
stad, i mitt nya liv. För det var så det kändes. Detta var början på något
nytt. Och jag var nervös.
Jag hade precis flyttat hit till Stockholm från Västerås där jag bodde
förut. Som det så ofta är, var det mina föräldrar som bestämt detta. Det
var sommar när vi flyttade, den trettonde sommaren i mitt liv, en varm
sommar, en underbarare sommar än på länge. Jag hade mest varit på landet
den sommaren, med min storasyster och Ingela, min bästa vän. Ingela bodde i
Västerås och det skulle hon fortsätta och göra, även fast jag flyttade. Är
inte det konstigt, när jag skulle flytta så trodde jag att allt som var
mitt liv i Västerås, skulle flytta med mig. Mamma, pappa, min storasyster
Emma och min hund Chocho skulle såklart med, men inte Ingela, inte dansen,
inte mina vänner och inte vårt hus. Inget av det som jag var van vid, det
som var min vardag skulle flytta med. Men detta tror jag att jag inte
riktigt förstod förr ens jag väl skulle flytta. Den sommaren var vi som
sagt mycket på landet och det var varmt och solen vilade aldrig. Men det
gjorde vi. Jag, Emma, Ingela och ibland Emmas kompis låg för det mesta på
bryggan och bara njöt. Och jag ville tro att det skulle vara så här för
alltid. Jag med mina bästa vänner på en solvarm brygga bredvid det
kluckande havet, det var så det alltid skulle vara. Men visst hade jag fel.

I slutet av augusti var vi tvungna att flytta. Jag hade skjutit det
framför mig så länge, inte velat tänka på det alls. Men det blev till slut
dags. Jag hade försökt att inte tänka på det så till slut hade jag blivit
övertygad om att det aldrig skulle ske. Mamma och pappa hade berättat det
för oss redan i juni innan skolan slutade, så jag hade fått säga hejdå till
mina klasskompisar, men det var inte förr ens det väl skulle ske som jag
riktigt förstod. Visst hade jag inte velat flytta förut, men sen blev det
på riktigt. Det vare nog först då som jag förstod att det verkligen gällde
mig. Jag var så ledsen som jag kanske aldrig varit och mitt adjö till
Ingela gjorde ont i hela min kropp. Hela min kropp sa nej när jag satte mig
i bilen för att åka till Stockholm. Hela jag sa nej när jag packade ner
alla mina ägodelar i en brun flyttkartong. Hela jag skrek när jag lovade
Ingela att skriva varenda dag. Jag ville inte flytta.
Men vad skulle jag ha gjort då? Vägrat? Nej, jag hade inte särskilt
mycket till val utan det var bara att följa med. Så sen stod jag alltså
där, framför badrumsspegeln och betraktade mig själv. Hela mitt liv hade
jag varit ganska så självsäker med ett någorlunda bra självförtroende, men
inte den dagen. Det var så mycket frågor som irrade omkring i mitt huvud så
jag blev alldeles yr. Varför skulle jag var så nervös?! Jag blev arg på mig
själv, hoppade över frukosten och gick mot skolan. Jag som klarade allt
annat, det här skulle jag också klara.
Skolan såg ut som de flesta skolor. Oranget tegel, asfalterad skolgård
med några basketkorgar och en stor rund klocka som gick fel, över den stora
ingången. Det är bara namnet på skolan och på de som går där som ändras,
inget annat, tänkte jag när jag öppnade den tunga dörren. Jag visste vart
jag skulle, det hade jag fått veta av klassföreståndaren innan, men just nu
förstod jag ingenting. C204, det sa mig inte särskilt mycket i det
ögonblicket. Efter att ha frågat någon lärare kom jag tillslut rätt. Jag
tittade på min egen klocka och märkte att jag var sen. Är inte det typiskt,
jag som annars höll tider ganska bra var nu denna gång försenad. Jag drog
ett djupt andetag, blundade i två sekunder och knackade sedan på dörren.
Någon sekund senare öppnades den av en kvinna i min mammas ålder med
sommarklänning och ett brett leende på läpparna.
– Vanja Vedin? sa hon och jag nickade. Hon öppnade dörren på vid gavel och
jag klev in. Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin och jag bara önskade
att jag var någon annan stans. Var som helst ville jag vara, bara inte där.
Jag hann be en snabb bön till Gud innan jag klev in i klassrummet. Den var
väl något i stil med ”Gode Gud om du finns, hjälp mig nu!”. Jag som annars
aldrig bad till Gud, men detta var ju en krissituation, vad skulle jag
göra?
Där inne satt 28 par ögon som alla riktades mot mig. Jag kommer ihåg att
jag tänkte, att det är nog såhär som djuren på zoo känner sig. Uttittad,
det var nog bästa ordet. Deras blickar naglade sig fast i mig och de
betraktade mig från topp till tå. De sköt pilar på mig av granskande
blickar, så kändes det. Och jag granskade dem med. Det var en skara
ungdomar, alla i min ålder. De flesta verkade ganska spända. Det kunde ha
varit vilken klass som helst nästan. Där fanns de söta, snälla flickorna
längst fram i klassrummet. Där fanns de högljudda grabbarna som tyckte de
var skolans coolaste. Där fanns tjejerna som alla trånade efter han i nian,
som de suckandes hoppades att någon gång få fånga en blick ifrån. Där fanns
de stereotyper som finns i alla klasser, trodde jag. Jag trodde jag visste
allt om dem, bara genom att titta på dem ett ögonblick. Jag jämförde dem
med de i min gamla klass. Pelle och Robban som alltid behövde ha någon nära
för att kunna slå på, nu satt de fortfarande längst bak men med nytt
utseende och nya namn. Erika och Frida som alla lärare älskade och önskade
att alla som var som Pelle kunde ta lärdom av. De fanns nu här i Stockholm,
men med nya kroppar, tänkte jag. Och visst måste de ha granskat mig också.
Vad trodde de då om mig? Det visste jag inte, men jag kunde ana.
Jag trodde jag redan visste allt om dem, då den dagen då jag klev in i
klassrummet, klev in i deras liv. Men det vet jag nu, två och ett halvt år
senare, att jag inte alls visste, inte på långa vägar. Det är så lätt att
döma människor på förhand, de dömde mig på förhand också, det vet jag. Det
är så lätt att tro att man redan vet allt om en person efter att ha sett
den för första gången. Jag gjorde det, de gjorde det, men detta har bevisat
för mig att första intrycket inte alltid stämmer. Fördomar kallar nog många
det, och det har vi troligen alla, mer eller mindre. Men för att få veta
vem en person är räcker det inte att titta på den. Det har jag lärt mig nu,
efter att ha bytt skola.

Att byta skola/ Att byta klass

Jag tittade ner på pissoaren och på den lilla ditmålade flugan. Min pappa
har en gång sagt att den lilla flugan var till för att sikta på när man
skulle pissa så att man inte missade med strålen. Det var vetenskapligt
bevisat hade han sagt och skrattat till lite. Men nu stod jag där utan min
pappa och tittade ner på en likadan fluga som jag hade gjort för tre år
sedan. Istället för min pappa stod det nu en helt främmande man bredvid
mig. Han såg inte ut att vara så intresserad av den lilla flugan utan bara
stod där och visslade på någon gammal blues låt. Men jag bara fortsatte att
titta.

Samtidigt om man stått utanför toaletten när jag tänkte på flugan i
pissoaren så hade man hört detta.
– Men jag vill inte säger jag ju.
– Sluta nu Lisa nu går du in dit och säger till din bror att komma ut.
– Varför ska just jag gå in, gör det själv, du är ju ändå en kille.
– Men någon måste vakta bagaget och vad skulle du kunna göra mot en stor
och stark tjyv. Nej nu säger jag för sista gången gå in och säg till
din bror.
– Du är en jävla diktator du vet det va!

Om du varit en vanlig person som stått och tvättat händerna på
herrtoaletten två sekunder efter att man hört någon prata utanför dörren
till toaletten, så hade du sett detta.

En liten tjej runt nio år kommer in på herrtoaletten, hon tittar sig
förundrat omkring. Det tar kanske tio sekunder innan hon fastnar med
blicken på en pojke som kanske är i femtonårsåldern som står vid pissoaren.
Hon går fram till pojken pickar honom på ryggen och säger ”han vill att du
kommer ut” flickan går sedan ut från toaletten och pojken drar upp gylfen
utan att ha pissat. Pojken går sedan till handfatet spolar lite vatten på
fingrarna och lämnar sedan toaletten.

Jag kom ut från toaletten och där stod han ”diktatorn” som jag och min
syrra brukade kalla honom. Som vanligt hade han tänt en cigarett och
flinade så där som bara han kan göra. ”Nå så det var dags at komma nu, sa
han och tog ett till bloss av sin cigarett.
Jag orkade inte svara på frågan utan bara fortsatte att tänka på jag och
min pappa när vi stod där på toaletten och pratade om flugan. Den här
”diktatorn” var min låssas pappa. Min riktiga pappa hade dött för två år
sedan i en hjärntumör. Läkarna hade sagt att det var helt omöjligt att
rädda honom. Nu hade min mamma hittat en bra kille trodde hon och det tror
hon säkert fortfarande. Men för mig är han bara en diktator som inte bryr
sig om mig och min syster.

Det är nämligen så att han hade fått ett jobb i Göteborg på någon
advokatfirma. Eftersom min mamma bara var en underbetald lärare så hade hon
inte någonting emot att flytta till hit. För henne var det inga problem att
få ett nytt lärarjobb. Det är nämligen brist på lärare i hela landet. Men
ingen brydde sig om mig eller min syster. Båda vi trivdes hur bra som helst
i våra gamla klasser. Jag brukade alltid gå ut på helgerna med mina
kompisar men någon tjej har jag aldrig haft. Fråga mig inte varför men det
bara har blivit så. Hur som helst så trivdes jag hur bra som helst och jag
var nog bland dom populära i min skola.

Min syrra hade precis börjat i trean hon hade aldrig däremot riktigt trivts
i sin klass. Men hon hade en bästa kompis som hette Sofia eller Fia som hon
kallades. Dom två skrattade oavsett vad dom än gjorde. Läran hade till och
med skickat ut dom från ett prov en gång bara för att dom fnittrat så
mycket. Men dom var aldrig riktigt med dom andra i klassen. Det var alltid
dom två och ingen annan. När man ser på dom så förstår man uttrycket
”tjejer kan aldrig leka tre”.
Men allt detta var borta nu. Istället skulle jag börja på någon ny skola i
en förort till Göteborg. Skolan hette Engdalsskolan tror jag. Min syrra
skulle också börja där.

Efter att vi hade kommit till vårat nya hem eller hem kan jag nog inte
säga. För detta kunde jag inte kalla mitt hem. Det var ett tråkigt brunt
hus som någon gammal pensionär hade bott i men nu dött. Huset hade inte en
enda möbel och mamma ville absolut inte ta med sig några av våra gamla
möbler. Hon sa att hon bara ville glömma det gamla livet med pappa. Nu hade
hon ju ett nytt liv med ”diktatorn”.

När jag vaknade upp morgonen där på så frös jag nått så förbannat. Det var
isande kallt i hela huset och sovsäcken som jag låg i hade ett stort hål
längst nere vid fötterna. Det var bara att gå upp och sätta på sig kläderna
och börja röra på sig. Jag tittade på klockan hon var 6.30. Skolan började
om en och en halvtimme. Undrar hur skolan egentligen är. Jag hade hört att
dom kallade skolmatsalen för ”bamba”. Bamba vad är det för namn egentligen.
Bamba låter ju som dansen Samba. Mitt under denna tanke så kom min mamma
och la sin varma hand på min kind.
– Ska du inte äta gubben? Sa hon med sin snällaste röst.
Det var faktiskt ett tag sedan jag hörde den rösten. Men jag sa inget jag
bara gick iväg till våran matbox som vi hade haft med oss. I den fanns det
att välja mellan läckerheter som ett halvruttet äpple, en kaviarmacka, en
mosad banan, en skinksmörgås och en flaska med vatten. Jag tog
skinksmörgåsen och flaskan med vatten.

Efter min stadiga frukost var det dags att gå. Vi hade beställt en taxi så
att jag skulle slippa åka spårvagn den första dagen. Taxin kom 7.40 det var
en liten färgad man som körde. Jag fick senare på taxiresan veta att han
hette Bobbo. Han sa att det skulle ta ungefär femton minuter att köra till
skolan. Det tog tjugofem. Jag sprang som en dåre upp marmortrapporna i
skolan. Det kändes som att mitt hjärta skulle dunka sönder mitt bröst när
jag kom fram till det klassrum som det hade stått att jag skulle till på
den lapp jag hade fått från skolan någon vecka innan. Jag tittade på numret
ovanför dörren A122 jag tittade på lappen A122, det stämde. Jag tog ett
djupt andetag och knackade på dörren. Ingen hände jag kackade igen. Jag
tänkte precis knacka för tredje gången när dörren öppnades. Där stod en
kille med jeans, svart polotröja och blont hår. Han såg ut att va två meter
lång och hade fullt med finnar. Han sa inget utan bara gick tillbaks och
satte sig på sin plats igen. Jag tog ett steg in i klassrummet, tittade mig
omkring. Där satt kanske tjugofem stycken elever och alla tittade på mig
som om jag var en utomjording. Alla satt vid tre lika långa bänkar som var
vridna mot katedern. Min blick riktades genast dit. Vid katedern satt en
femtioårig lärarinna som ställde sig upp och gick fram till mig.
– Jaha så du måste vara du måste vara den nya killen som ska börja i
våran klass.
Jag mumlade någonting som lät ungefär ”mmmmm”.
– Du kan sätta dig längst bak bredvid Magnus.
Jag tittade bakåt i klassrummet och såg en hand sträckas upp. Jag antog att
det var Magnus så jag ditåt och satte mig bredvid honom.
– Tja Magnus, sa killen bredvid mig.
– Hhej, stammade jag fram.
Innan jag visste ordet av när jag fattade hans hand så drog hans sig till
mig och viskade: hoppas du gillar vatten.
Jag tittade konstigt på honom, och tänkte för mig själv vadå
gillar vatten. Jag fick snart reda på varför han sagt så. Precis efter att
jag kommit ut från dörren och gått kanske två meter från klassrummet så
kände jag hur någon eller några tog tag i mig. Det visade sig vara Magnus
och några av hans kompisar. Jag skrattade till lite och fråga vad dom höll
på med. Dom bara skrattade.
– Nu ska du få veta vad jag menade med vatten, sa Magnus och flinade ett
leende som var väldigt lik mammas nya killes leende.
Dom drog in mig på toaletten och öppnade toalettlocket. Det kändes som en
evighet. Vattnet var isande kallt och jag kände hur luften började ta slut.
Precis när jag trodde att mitt sista hjärtslag var slaget så drogs jag upp.
Allt blev svart.
Mitt huvud dunkade jag försökte ställ mig upp det gick inte. Det kändes som
att jag flög i tomma intet. Sakta öppnade jag mina ögon. Det kunde inte
vara sant, det kunde bara inte vara sant. Där låg jag bara i mina
kalsonger. Dom hade tydligen också tagit mina kläder. Jag ville bara dö.
Jag ville bara dö.
Karl Granlund
åk 9
Inledning – avslutning
Tydlig struktur – korrekt styckeindelning
Koncentration på inledningen – flytten och pappan
Berättelsen behandlar inte själva skolbytet
Inte mycket om före och efter. Inga jämförelser.