Eftergymnasial utbildning – Sida 32

eventuellt har några skiljetecken försvunnit kopieringen

Att byta skola/ att byta klass!
Jag kommer ihåg första skoldagen som om att det var igår.
Jag hade länge viljat börja skolan. Jag trodde man blev vuxen på så sätt,
men gud så fel jag hade. Första dagen var alla blyga och tysta. Klassen
blev senare allt säkrare på varann och alla hittade en eller flera
kompisar, alla utom jag. Först var det inget som störde mig men det hela
skulle bli mycket värre. Tidigt på Fredags morgonarna var det endast få
barn på skolan, många hade sovmorgon. Värken jag, Lotta, Anna eller Lena
hade det. Jag satt i klassrummet alldeles själv och målade. Då Lotta kommer
in. Hon går fram till mig, rycker pennorna.
Hon går sedan bort och sätter sig och målar. Jag reser mig och går fram
till Lotta för att ta tillbaka pennorna. Precis då jag tar tag i pennburken
känner jag ett ryck i håret. Jag vänder mig hastigt om där står Anna och
Lena. Jag tror det var så det hela började. Minnet av den dagen har
långsamt suddats ut med åren, men tiden efter den kommer aldrig försvinna.
Precis som aldrig ärret tvärs över ryggen kommer att göra. Dag efter dag
blev allt värre ryckningar i håret i ettan, tvåan och trean blev till
örfilar och glåpord i sexan, sjuan och åttan. Igentligen vad hade de för
anledning. Jag i åttan, lång, smal, långt brunthår ,mörka ögon, fin hy och
bröst jo till och med det.

Allt ändrades den 7 februari 1999. Som vanligt började dagen med Svenska,
tätt följd av Engelskan. Men efter det en 2timmars håltimma.

Jag satt på betong bron och dinglade med benen mot marken. Då någon grep
mig i armen. lottas breda leende hånade mig rakt i ansiktet. Hon putte mig
hårt rakt fram och drog mig tillbaka.
sidbyte
– Tur att jag höll idig, flinade hon. Plötsligt släppte armen och jag föll
handlöst mot marken den vita väg grisen som används för att blockera vägen
skar in i ryggen. Då tappade jag medvetandet.

Jag vaknade sedan i en stor vit sjukhus säng. Det var sista dagen i den
skolan. Redan efter en vecka var jag på benen igen. Min nya skola var
1timmas buss väg här ifrån.

Jag sprang genom korridorerna inte en människa syntes till.
Jag sneglade på klockan 8:15….
sidbyte
Fan sen redan första dagen,.
Vart låg sal 131? Längst bort i korridoren skymtade jag en dörr, ju närmre
jag kom desto tydligare blev nummret på dörren. 131. Jag stannade till
fixade håret och knackade på. En kort, tjock kvinna öppnade och log.
– Välkommen
– Tack… Min röst darrade lite så många ögon riktade mot mig.
– Det här är Lina Johansson antar jag?
Jag nickade till svar.
– Du kan sätta dig där nere vid Anna Hon pekade bort mot höger hörnet. En
oerhört vacker tjej med långt blondt hår log mot mig och putte på tjejen
brevid henne. Det var Karin en liten ur-söt tjej med det fint uppsatta
håret och den kritrandiga kostymen såg hon ut som att vara mindst nitton.
Jag har känt Anna och Karin i 4 år nu men de känns som de 4 åren har varit
hela mitt liv. När gymnasie valet kom stod Natur högst upp. Anna valde
också natur men Karin går samhäll ekonomi. I två timmar har jag nu suttit
och skrivit ner hela mitt liv. Utan Anna och Karin hade jag aldrig klarat
det. Ibland händer det att jag träffar Lotta och på nåt sätt tycker jag
nästan syndom henne.

Mitt liv är ju nu mer perfekt än jag kunde drömma om.
Jag har två underbara ”bästisar”, en stor kompis krets, toppbetyg och går
ut trean på gymnasiet nästa vecka. Efter sommaren börjar jag högskolan. Och
om 5år kommer jag stå där som färdig utbildad psykolog som jag alltid drömt
om.

30 sekunder kvar detta var sista tentan.

2. Att byta skola/klass.
Ljuset sipprar in genom parsiennerna och dansar ner för hennes samets
lena hud. Hennes hår ger en svag doft av rosor och hennes ögon är fridfullt
slutna. Jag vet att hon är vaken, man ser att hennes ansikte ler. Jag har
inte berättat för Jennifer än att jag ska flytta ifrån Göteborg och bo med
mamma och hennes nya kille i Stockholm. Långsamt öppnar hon ögonen och ser
upp på mig, hennes leende är bländande och hon viskar:
”Jag älskar dig.”
Jag sluter ögonen och sväljer nu berättar jag det…
Ner för hennes kinder rinner tårarna och jag känner knivarna hugga i mitt
bröst.
Vi satt där nakna med de vita lakanen om oss och jag höll om hennes
skakande kropp länge.
Vi skulle åka samma dag och det var sista skoldagen här för mig.
Hon drog handen genom mitt långa svarta hår innan hon försvann bland vimlet
i skolans korridorer. Jag anade att det var sista gången jag såg henne. Vid
skolbänken satt jag bara och drömde mig bort med klumpen i halsen. Långsamt
tog jag upp min fick kniv och började rista in ”PULVER” i bänken. Det skrev
jag på ställen jag aldrig ville glömma.
Dagen tog slut och jag lämnade alla mina nära och kära. Jag skulle få
fortsätta första terminen på gymnasiet uppe i Stockholm. Bilen körde
utifrån parkeringen och snart var vi i Stockholm. Morgonen smög sig på och
solen lyste in igenom fönstret, men ingen Jennifer.
Mammas nya kille Roy körde mig till min nya skola.
De stora glasdörrarna gled upp framför mig. Ett klassrum steg jag in i och
det blev så tyst att man kunde höra en knappnål falla till golvet.
Där stod jag med mörka trasiga jeans, gymparedojor, nit skärp och nit
armband.
Där satt dem med ljusa skjortor, diesel byxor och bakåt slickande
frisyrer.
De sänkte blicken och låtsades inte se mig.
Läraren presenterade mig. Jag hörde mitt namn mumlas i klassen. ”Jakob…
Jakob… Jakob.”
Tjejernas blickar betraktade mig nyfiket, men av killarna fick jag bara
hatiska blickar.
ny sida
Lektionen fortsatte och det blev rast.
Jag stod och snackade med ett gäng tjejer när en stor kille kom fram och
slog mig med knytnäven över ansiktet.
”Du hör inte hemma här!” Skrek han. Jag blev rasande och efter en stund
hade jag låst fast honom mot golvet.
Dagarna var långa och det blev en vana för mig att försvara mig. Varenda
dag ringde jag ner till Jennifer och det hände att hon grät. Det kändes som
om jag var fast i en ond cirkel.
Allt jag ville var att få se henne igen, jag hade ångest och allt jag ville
ha var henne.
tre oläsliga rader
Men planerna ändrades hastigt en dag, mamma och Roy gjorde slut och vi hade
ingenstans att bo. Vi skulle flytta till Umeå, men det skulle dröja en
vecka ungefär.
De få kompisar jag hade fått skulle jag nu få säga hej då till. Egentligen
kände jag inte för det, dem var ändå bara några falska opålitliga personer
som hade svikit mig, gång på gång.
Jag var ute och gick på morgonen precis innan vi skulle åka.
Jag lutade mig mot ett träd och tände en John Silver cigarett. Slöt
långsamt ögonen och bara lyssnade på fåglarnas kvitter. Tystnaden bröts av
att jag hörde ett hårt slag och trädet skakade till en aning.
Där stod fyra enorma killar med basebolls trän. Innan jag hann reagera
kände jag slagen svida in mot kroppen och jag fick svårt att andas. De
hejdade sig och sprang helt plötsligt iväg och jag stapplade mig tillbaka
hem. Satte mig i bilen och lät den föra mig hela vägen till Umeå. När jag
kom fram ringde jag till Jennifer, hon grät när jag ringde. Hon berättade
att hon skulle åka till Spanien hela sommaren och att vi aldrig mer skulle
kunna ses. Det var en hemsk tystnad i telefonen… Jag hörde hennes
spruckna röst viska:
”Du kommer alltid finnas i mitt hjärta… men det är bäst att vi säger
adjö…”
Jag lät telefonen sjunka… la mig på sängen och såg allt svartna. Den
natten sov jag inte mycket. Det var som ett villovarv av frustration. Mitt
liv var bara ett av tusentals… Nu när allt var borta kände jag hur jag
långsamt tynade bort, det var som enh djup sömn i en tystnande dimma.
Sommarens ljus var grått när det lös in igenom mitt fönster, jag låg och
lyssnade efter regnet. Det var så längesen nu att jag hade glömt bort hur
det kändes att komma hem. Jag kände en ocean av förtvivlan strömma igenom
mig. Jag reste mig upp och drog för gardiner, nu slapp jag se världen.
På min säng låg jag hela sommaren och bara väntade på nästa skoldag.
Musiken som strömmade ur mina högtalare och röken som pyrde från mina John
Silver ciggaretter. Så kom den regniga morgonen jag hade väntat på. Jag
steg ut i regnet och med tunga steg gick jag mot skolan.
Tomheten skar i mig när jag gick igenom korridorerna. In i en ny klass. Jag
undrade ifall jag kanske skulle passa in här istället, jag tänkte på den
underbara solen i Göteborg. Människor skrattade och var glada över att
träffa varandra. Men jag hade ingen att vara glad över att träffa. Tanken
slog mig att jag kanske inte visste hur man pratade längre.
Jag blev förvånad när människor gick förbi och log mot mig, när jag satt
där på en bänk. Det verkade annorlunda här faktiskt. Vissa presenterade
sig, men andra gick förbi och lät mig förbli osynlig.
Jag satt där i mina tankar och märkte knappt att det kom fram en tjej till
mig. Hon presenterade sig glatt. Sarah hette hon och var tydligen från
USA.
Det kändes som en mörk värme la sig över mig när jag lyssnade på hennes
röst. Hon hade tydligen sett mig förut och det kom fram att vi var grannar.
Hon verkade ha en själ.
Senare på dagen gick vi på ett cafè som låg i närheten av skolan.
Chokladkoppen hette det visst. Fler människor från skolan kom och slog sig
ner vid oss.
Jag fick en mystisk känsla av obehag, de verkade så annorlunda. Men det var
inget fel på dem. Dagarna gick och jag famlade fortfarande i mörkret. Men
vid min sida hade jag Sarah och de andra.
Skolan var verkligen kass, som ett dött hav av människor. Här gick
verkligen inte att trivas och mina tankar var fastetsade vid Jennifer. Jag
låg på min säng när Sarah kom in i rummet. Hon såg nerstämd ut när hon såg
på mig. Jag vet inte var det var med mig, men det kändes som ett djup av
mörker inom mig. Rummet var dimmigt av all cigarett
rök och ur mina högtalare hörde man Jocke Berg i kent sjunga låten 747.
Stillsamt slog hon sig ner bredvid mig. Viskade försiktigt:
”Jag ska hjälpa dig, Viktor”
Hon knöt en trasa runt min arm och förde långsamt in sprutan i min arm. Jag
var helt lugn när jag kände ruset av heroin strömma igenom min kropp. Hon
la sig bredvid mig och smekte försiktigt min kalla kropp. Vi fullbordade
det hela vägen ut och det kändes som om jag var död.
Tiden gick och då och då fick jag den så kallade hjälpen. Skolan såg jag
som ett moln, alla människor var likadana där och alla stod de på rad
framför mig.
Min mamma hade tömt huset. Allt var ihop packat och hon tryckte ner mig i
framsätet, utan att säga ett ord. Jag hörde motorn gå igång och vägen flög
framför mig.
Det kändes som år och en morgon vaknade jag upp i en säng. Det första jag
gjorde var att ta min sista sil. Ruset var som en viskning av det okända.
och mitt huvud var tomt. Mamma körde mig någonstans, en skola och
försiktigt förde hon mig in i ett klassrum. Det var bullrigt och hög ljud
nivå.
Jag satt och stirrade ner i bänken i timmar.
Det var säkert fem bänkar i mina ögon.
Det började avta och långsamt började jag tyda någon inristat i bänken. Jag
spärrade upp ögonen och stirrade blint ner på ordet. Det stod ”PULVER”! Jag
gick fort ut ur klassrummet och ut i korridoren där det vimlade av
människor. Tusentals ögon snurrade runt. Ur folkmängden fick jag syn på de
fridfullt tindrande ögonen. Det bländande leendet och ord viskades inuti
mitt huvud:
”Jag älskar dig.”
Jag insåg vart jag var och vem jag igen hade funnit.
Solen lyste starkt rakt in i mina ögon, jag var hemma.

Att byta skola

Jag kom hem en dag efter skolan, när jag kom in genom dörren så hörde jag
mamma skrika.
– Erik kom hit lite är du snäll!
Jag hörde den hesa rösten från köket. Så jag tog ett snabbt beslut om att
jag skulle gå in dit. När jag kom in i köket så såg jag alla sitta där,
mamma, pappa och lillebror. Då såg jag min lillebrors ledsna min. Jag
ångrade mig genast att jag gick in i rummet, men nu var det försent. Då sa
Pappa,
– Sätt dig ner.
Jag satt mig ner med en gång. Jag såg även att det log en massa papper på
bordet. Vi satt säkert där i 10 minuter utan att säga ett ord till sist
ytrade jag mig.
– Vad ville ni?
– Jo det är så att vi ska flytta!, sa pappa
Jag blev iskall, jag kunde inte röra mig, Inte ens mina läppar. Efter en
stund försvann den iskalla känslan lika fort som den kommit, och jag fick
fram.
– Vart ska vi flytta?
– Till Åsele, sa mamma
Men då kommer jag förlora alla mina kompisar!, sa jag.
Nejdå, dom kommer du kunna träffa igen, sa pappa.
– Och detta är redan bestämt, sa mamma.
Jag reste mig upp och gick in på mitt rum. Jag tänkte att jag inte ville
flytta, jag ville bo kvar i Hallby. Inte flytta till nåt jävla Åsele.

Men tiden gick, vi flyttade. när vi hade kommit till det nya huset så fick
jag hålla med om att det var finnare än våran gamla lägenhet. Så kom det
till första skoldagen, jag var nervös. Men mamma sa att det skulle gå bra,
och att jag alltid har haft lätt att få kompisar. Vi satt oss i bilen för
att köra till skolan, det var en ganska kort bit, tog bara fem minuter med
bil. Jag såg den lilla skylten Åsaby|skolan. Nu blev jag ännu mer nervös en
tidigare. Vi gick ut ur bilen och vidare till expeditionen för att få en
guide som skulle vissa oss till min nya klass. Vi gick över skolgården
tills vi kom till en dörr. Vi öppnade dörren och kvinnan från expeditionen
sa,
– Så tar ni första dörren till höger. Min mamma svarade med ett leende på
läpparna.
– Tack för hjälpen.
Vi gick fram till den bruna dörren. Mamma knackade tre hårda knackningar på
dörren, ganska snabbt hörde man dörren gnista och även öppnas. Mamma tog
ett jätte kliv in genom dörren hon hade mig i ett hårt grep i handen så jag
flög in genom dörren med. Jag fick prensentera mig för hela klassen, efter
två timmar viska min mamma till mig.
– Nu går jag!
– Nej, sa jag. Går du så går jag.
Med lite övertalning så fick jag mamma att vara med hela dagen i skolan.
Till sist var skoldagen slut. Jag var överlycklig. När vi satt i bilen på
väg hem så fråga hon mig vad jag tyckte om den nya skolan, och mina nya
klasskompisar. Då svara jag, det var väl okej! Dagen efter fick jag gå till
skolan själv, jag var ganska tyst av mig hela fyran. Hade nästan inga
kompisar. Det var inte fören femman som jag började få kompisar. Jag fick
två kompisar som jag kom väldigt nära, tjejer började ta en väldigt stor
del av mitt liv. Precis när jag började känna mig hemma på den nya skolan.
Så var det dags för högstadium. Det känndes som om jag var tvungen att
börja om från början. Och den tanken var inte bra. Jag började på
högstadium efter en tid, det gick bättre än väntat. En av mina kompisar var
kvar från åsaby, men den andra hade flyttat till danmark. Jag fick genast
nya kompisar, och allt känndes perfekt. Och nu till sist sitter jag här i
årskurs 9. Med mitt nationella prov. Livet går vidare, man ska inte låta
det det förstöras pga. att man flyttar. För det blir alltid bra till slut.

Detta bygger på en sann berättelse!

Du håller ihop din historia på ett bra sätt och språket är oftast
korrekt, även om meningsbyggnaden är enkel och bitvis lite enformig. ”Vi.,
Vi.”
Försök få med fler tydliga beskrivningar av speciella händelser (du
försöker då du berättar om hur du får mamma att stanna hela första dagen)
Jag saknar jämförelser mellan tiden före och efter skolbytet.

Att byta skola/klass

Ja nu är det väll ungefär 3 timmar sen mamma och pappa berättade om
flyttningen, vi skulle flytta från ängelholm till Göteborg. Min pappa som
är en mycket bra ortoped hade fått jobb på karolinska sjukhuset. Jag och
min lillebrorsa Jonas var emot beslutet, ja skulle ju förlora allting,
kompisarna, fotbollen allt. Men så den 17 augusti kom den gigantiska
flyttlastbilen, jag och jonas fick hålla tillbaka tårarna när vi lämnade
Björkvägen. Det kändes så jävla lång.

Men då när vi hade bott här i nästan två år känndes det faktiskt rätt bra,
men i börja då var det jobbigt. Jag skulle även få ett par kompisar som
skulle vara avgörande i min framtid här i göteborg.

När vi svängde in till Kaptensgatan i hisingen stod de tre killar ungefär
lika gammla som mig, vid porten där vi bodde. När vi hade börjat bara upp
hejade den ena grabben på mig lite nonchalant. När det inte var så mycket
kvar frågade den ena killen vi ville ha hjälp, dom fick varsin låda till
Jonas byrå.

Min första skoldag blev ganska dramatisk men ändå inte. På morgonen när
mamma väckte mig kändes det som jag precis hade somnat. När jag kom utanför
porten träffade jag killen som hjälpt oss att bära.
– Tjena, sa han.
– Hej, sa jag.
Jag sa att ja skulle börja Drottningskolan 7b han sa att han också gick i
den klassen. han berättade också om ”kexen” i parallelklassen när han
berättade om dom skrattade han lite, jag bara log tillbaka (men ja förstod
inte riktigt vad han menade med ”kexen”).
När det senare ringde in satt vi i korridoren och snackade med de andra
grabbarna som hjälpt oss bära.
Jag satte mig bredvid Niklas som han hette. När fröken Karlsson kom in blev
det knäpptyst man kunde höra en nål falla.
Hon hälsade oss hjärtligt välkommna till en ny termin.
– Petter Söderström, sa hon.
Nej tänkte jag, jag räckte upp handen.
Jag fick gå fram till katedern, nu såg ja helt plötsligt hur det var
uppdelat det var, ”Skatarna” (Niklas och dom), ”Punkarna”, ”Plugghästarna”,
dom snygga tjejerna, Hippiesarna
Fröken sa att jag skulle berätta lite om mig själv, började punkarna
skratta.
Jag blev lite generad, men det var ganska lungt.
På lunchrasten satt vi ute isolen och tittade på några nior som åkte
skateboard. När det började närma sig ”Matte” hörde vi skrik från
”moppeparkeringen” vi som nästan alla andra sprang dit.
Det var två gäng som stod och ”glodde” och kastade fula ord på varandra.
Det var ”nynazisterna” på våran skola och ”invandrarna” från Partille
berättade Niklas. På minde än två röda sekunder började dom slåss. Men som
tur va hade dom redan larmat polisen. När polisen kom blev det tumult på
skolgården. Men till slut tog det slut, poliserna blev för många.
Mina vänner, blev ”skatarna”, ”punkarna” i min klass kallade mig
”skåningen” dom hånade mig och sa att jag pratade så jävla fult. Men jag
brydde mig inte jag hade ju Niklas och dom. Dagarna gick och det rullade på
i mitt dagliga liv.
Jag hade både börjat i fotboll och innebandy

Ja det är väll lite som hänt, mitt första år i göteborg. Mitt andra kom och
blev ännu mer dramatiskt

Den 21 november 1979 inträffade en händelse som haft stor påverkan på mitt
liv

Det var när jag och min lillebrorsa Jonas skulle gå till skolan en vanlig
onsdag i novemberrusket
När vi kommit till övergångsstället vid ”Lasses Livs” gick Jonas rätt ut i
gatan utan att se sig för. Pang sa det bara sedan kommer jag inte ihåg så
mycket mer.
Jonas hade dött när han träffade marken.
Hela släckten sörjde, kompisarna sörjde ja tillochmed skolan söjde.
Min älskade bror Jonas hade gått ifrån mig.

Jag sörjer än idag fast det har gått 15 år sedan den hemska dagen.

Nu lever jag ett ganska normalt ”Svensson-liv” med 2 barn och hustru sedan
4 år.

Du hoppar en hel del mellan olika händelser och försöker berätta om för
mycket på en gång.
En del meningar är slarvigt gjorda. Du behöver ge dig tid till att läsa
igenom dem.

Uppsats: C / ATT BYTA SKOLA OCH KLASS

Jag var jätte nervös när jag skulle byta skola och klass.
Allt kändes så främmande, så långt bort.
Det var inte lätt att lämna allt där man kände sig hemma. Där visste jag
var alla var för några. Men nu skulle jag få en ny chans att komma ikapp.
Skaffa nya vänner.
Jag kände mig rädd men ändå hoppfull.

Första dagen var efter jul. Jag hade stålsatt mig i två veckor nästan.
ny sida
Det var en pirrig känsla att gå uppför trappan mot dörren.
Hjärtat slog snabbare och snabbare. Jag visste vilket klassrum jag skulle
till eftersom jag hälsat på i höstas.
Jag satte mig på samma plats som då.
Alla vände sig om för att titta på mig. Mina andetag dundrade i öronen, jag
var väldigt nervös i hopp om att allt skulle gå bra.

Då kom läraren in i klass|rummet. Det var en svenska lektion.
Hon presenterade mig för klassen och alla vände sig om igen.
Några log andra tittade bara. Jag log lite nervöst tillbaka.

Lektionen började lite smått med någon enkel uppgift. Vi delade in i
grupper.
Jag blev lättad över att hamna med någon jag kände lite smått. Vi var fyra
i min grupp.
Uppgiften löste vi snabbt.
Jag satt mest tyst och studerade de andra och tänkte på vilka typer dom
var. Inte alls som dom i min förra klass, dom var stökiga och brydde sig
inte om att arbeta på lektionerna.
I den här klassen var alla lugna och jobbade flitigt, än så länge
iallafall.

När lunchen kom gick vi till matsalen.
Tjejerna jag gick med var väldigt snälla och trevliga. Det var inte
världens godaste maträtt, soppa, jag åt bara någon macka och ett glas
vatten.
Vi satte oss vid ett runt bord i hörnet. Då började alla fråga mig en massa
saker, en del var roligt att prata om, andra saker svårare.
ny sida
Sen berättade någon vad hon gjort under jullovet och alla började prata i
mun på varann. Det var jätte kul.

Alla andra lektioner fortsatte likadant. Lärarna presenterade sig för mig
och förklarade vilken bra klass jag hamnat i.
– Jag vet! sa jag och log.
Efter att läraren gått böjde sig alla fram och förklarade vilka lärare som
gjorde så, eller var så. Tills vi blev tillsagda.

Efter sista lektionen gick vi ner till skåpen, då kom min
klass|föreståndare och drog mig lite avsides och frågade hur allt var och
om jag trivdes, vilket jag gjorde.
Sen tog jag på mig och sa hejdå till alla.
Till min stora förvåning så kramade tjejerna i denna klassen varandra när
dom sa hejdå. Det hände även mig, och det värmde mycket.
När jag gick hem var jag väldigt glad över min nya klass. Jag kände mig
väldigt entusi|astisk för att gå till skolan nästa dag. Inte alls som förut
i min gamla skola där jag ofta var ”sjuk” eftersom jag kände att det inte
var någon mening med att gå till skolan, ibland var jag t.o.m rädd att gå.
Nu kände jag mig som om jag var på ett lotteri och att jag vunnit högsta
vinsten.

Nästa dag, och dagen efter var jag lika glad. Sedan visade även jag mina
bästa sidor. Jag pratade mycket under lektionerna, jag hade nog inte
riktigt vant mig vid den tysta arbetsmiljön, som tur va var jag inte ensam
om att
sidbyte
pratade på lektionerna.

Nu ett år senare känner jag mig mer hemma här än jag någonsin kunnat göra i
min gamla skola.
Jag ser mina gamla klass|”kompisar” ibland, jag hejar aldrig. Ibland tycker
jag synd om dom, att dom inte fattar hur dom förstör sina liv.
Jag trivs jättebra här.

Slut!

skriven på dator. Eleven har använt marginalutjämningsfunktionen, så det
går inte att avgöra om det är dubbla mellanslag gjorda någonstans

Ja va sju år nar jag började skolan. Och första dagen så va allas föräldrar
med sina barn i skolan mamma och pappa. Jag fick sitta jämte Susanna.
Skolan hette Jonsboskolan jag kommer ihåg att våran fröken hette Annika
Johansson och Elisabeth hon va snäll hon.
Det va lite kul att vara så liten för när man gick till matsalen som låg
100 m bort så gick alla i ett led två, två jag gick oftast med Johan. Men
när vi kom till mat salen så fick alla ettor gå före i matkön det va
roligt. En dag så va pappa i min klass och hälsade på då spelade vi bandy
på rasten. Sen kom 2 ja då hade vi ännu Annika som lärare hon va sträng vi
gick i F-huset och jag kommer ihåg att jag va rädd för dom äldre till 2. Nu
är det 3 då fick vi en nu i våran klass. det va en tjej hon heter Malin
Jonnesson. Jag minns att vi byggde hus av skokartonger det va kul. Då gick
vi i Pavelgångarna. Elisabeth hjälpte mig och Marianne mycket med svenska,
engelska och matte. I våran klass hade alla hockeybilder som vi bytte med
varandra. Sen spelade vi bandy och jag var målvakt, Conny med. Vi kunde
köra matcher till 100. 4 Då bytte vi lärare som tur va. Vi hade ju haft en
fröken men nu blev det en magister som hette Ivar Svensson han var också
sträng så det blev inte bättre fast Elisabeth va ju kvar så det blev lite
bättre. Och då fick vi också en ny i klassen det va en kille som heter
Roland Svensson han såg tuff ut och hade färgat håret blå gult som Sveriges
flaga i håret. Första rasten då den dagen Roland hade kommit till vår klass
så blev det slagsmål mellan Conny och Roland och då tänkte jag att det
kommer nog att bli många slagsmål mellan dom. När jag började 4 så kändes
det enkelt men det va det inte bara i början. Vi hade mer läxor än trean,
längre dagar. Vi fick också bytta hus till H-huset som är det största huset
på Jonsbo. H-huset har 3 våningar min våran klass var på den mellersta. 5
Då hade vi våran magister Ivar. Det året fick vi ha hemkunskap uppe på den
stora skolan Ekehöjd det va spännande att vara på den skolan med. När jag
gick i 5 så hade Jonsbo ordnat en film vecka så man fick välja 3 filmer som
man fick kolla på jag kommer inte ihåg vilka jag valde. 6 Då fick våran
klass flytta upp till Ekehöjd. Jag tyckte nog att de va lite pirigt först
men sen blev det lugnt. Vi fick nya lärare Katrin Olsson och Ann-Marie
Godberger jag hade en extra lärare som hette Lisa-Maria hon hade jag i
engelska och i matte och lite i svenska ibland. Första dagen så bjöd dom på
glass och godis. Dom var helt ok kan man säga. Vi hade mer läxor och mer
prov än vi någon sin hade haft. I vårat klassrum hade i guld fiskar dom var
coola. Vi åt i en annan matsal en innan och hade andra lektionssalar vi
hade fått välja ett b-språk jag valde engelska. Sen så var det ju 7 också.
Jag minns det va då Felicia till vår klass hon kom från Stenbo. Vi bytte
lärare ingen. Ann-Marie blev klassföreståndare tillsammans med Lisa-Maria.
Jag var i en liten grupp i engelska. Och i matten tror jag att jag va. Nu
är det 8. Då va jag 14 år. Det är nog det svåraste läsåret tycker jag. För
det va mycket prov och allt skulle vara inne direkt kändes det som jag
minns att jag tycker att engelskan var svårast i 8. I åttan så får man ju
betyg men dom va ju inte värdens bästa. Jag satt ofta i kafeterian i skolan
med en påse godis fast det har jag ju på lektionerna också för det mesta.
Nu är det 9. Det är då man får kämpa för betygena. Halt händer så fort.
Först ska man välja vad man ska gå för något gymnasium, nationellaprov, ett
stort länder arbete och en massa prov. Det är vad nian går ut på kan man
säga. Nu är det bara att vänta tills gymnasiet. Jag hoppas att jag kommer
in på Hotel, Restaurang. För jag ska bli Kock.

G En bra skriven berättelse Johnny, skriven med känsla och
inlevelse. Lite slarv med talspråk bara. Annars bra! /AL

Mina skolår:

1994 började jag 1: an, men jag var speciell eftersom jag var ett år yngre.
Det gjorde inte så mycket tyckte många för det var inte så stor skillnad
mellan mig och mina nya kompisar.
Jag började 1: an ett år tidigare eftersom jag inte gick i lekis. Min
mamma ville att jag skulle börja ett år tidigare men varför har jag
fortfarande ingen aning om.

Första dagen: Jag vaknade upp den morgonen och var väldigt nervös, men
samtidigt väldigt nyfiken. Hela familjen satt och åt frukost eftersom det
var första dagen för oss alla. Min Mamma, pappa och självklart min bror
(storebror), som skulle börja 2: an.
Det året var det mest händelserika året i mitt liv, min Lillebror som
3 mån senare blev född, (29 mars). Jag som började mina långa, svåra och
roliga år i skolan.

Det andra året var en av de bästa åren i mitt liv. Man var inte längre
nervös att börja skolan man var snarare glad. Vilken längtan jag hade den
veckan innan skolan skulle börja!
Min bästa kompis och hans mamma kom och plingade på dörren. Det hade
jag längtat efter hela morgonen för jag visste att då skulle vi äntligen
vara på väg till skolan.
Årskurs tre: Vi hade alla blivit lite äldre och jag kände att jag äntligen
var på väg nånstans.
Det året skulle vi få träffa våran nya lärare som vi skulle ha de
resterande åren i mellanstadiet. Hon hette Eva Wästmark och verkade vara en
trevlig dam.
Det kommande året med Eva hände det inte så mycket. Vi hade det bra,
gjorde våra utflykter, gjorde våra uppgifter vi skulle göra det var ett
lugnt år i mina ögon.

Årskurs fem: Det var det jobbigaste året hittils. Jag och min lärare Eva
hade haft våra konflikter, och jag visste att det inte var jag när vi
bråkade. Men livet gick vidare.
Vi hade de första nationella proven det året. Jag tänkte inte så
mycket på det, eftersom det inte kändes så viktigt för mig. Jag såg det som
vilket annat, vanligt prov som helst.
Tre veckor senare: hade jag gjort alla proven och årets första
utvecklings|samtal hade kommit. Huvudämnet var nationella proven. Jag och
min pappa vandrade till skolan för att ha mitt utvecklingsamtal.
Det hade gått bra för mig jag hade över medel på allt förutom på en
uppgift vad kommer jag inte ihåg.

Årskurs sex: Det första vi fick hör när vi kom till skolan var att nu är ni
störst ni måste vara förebilder för alla andra elever i skolan. Det året
flöt förbi ett lugnt år där allt kändes bra och harmoniskt.
Så kom vi till skolvalet. Det var inte så svårt som jag trodde. Jag
visste vart jag ville gå och det var Dalvik, men det var nära att jag inte
kom in. Jag hade kommit på reservplats 33.
Några dagar senare fick vi ett till brev och det var från
Dalvikskolan. Jag hade komit in en glad dag för mig.

Årskurs 7: Det kändes som att börja 1: an igen man var återigen nyfiken,
nervös och rädd. Vi hade åkt dit några månade tidigare för att titta på hur
skolan såg ut. Skolan kändes enorm jag hade aldrig sätt nån större skola
innan kändes det som, men som idag känns som en liten skola.
Det kändes konstigt att återigen vara minst i skolan. Vi hade gått
från att vara störst till minst på ett snabbt ögonblick. Men det kändes bra
ändå jag hade min bror och hans kompisar som jag kände väldigt bra. Några
kände jag nästan lika bra som min bror, kanske bättre. Det kändes tryggt.

Årskurs 8: Nu var vi medelstora i Dalvikskolan. Man skulle vara en förebild
för sjuorna och samtidigt ta till sig från niorna.
Den här terminen skulle vi få våra första betyg, det kändes
förvånasvärt bra. Jag trodde att jag skulle vara väldigt nervös, men det
var jag inte.

Årskurs 9 Sista året! Störst i skolan igen, ingen speciell känsla det
kändes som vanligt. Livet rullade på ända tills man skulle börja tänka på
vilken skola man skulle välja. En av de svåraste frågorna jag har fått
hittils. Det var två allternativ, det ena var Engelska öster, och det andra
Johansfors gymnasium. Det var svårt att välja. Det var att välja mellan att
åka långt till eng öster, eller att gå i Johansfors och inte få den
engelska jag vill ha, men efter en tid när jag hade åkt till Öster för att
titta på hur skolan var kändes det för långt. Det tog 1.30 h.
Jag orkar knappt gå upp nu och ta mig till Dalvik, så det blev till
ett självklart val att välja Johansfors gym.
Men som om det inte var nog så skulle vi också ha nationella proven.
Och det är det jag sitter och skriver nu, hoppas det går bra för mig.

Mina största frågor nu är enkel men omöjlig att svara på.
Jag undrar helt enkelt hur mitt liv skulle se ut, om jag inte skulle ha
börjat ett år tidigare? Hur skulle jag var som person; skulle jag vara en
sämre eller bättre person, eller skulle jag inte känna nån skillnad? Vilka
kompisar skulle jag ha och hur skulle de vara.

En novell om att byta skola

Det var bara några dagar kvar innan examensdagen i sexan. Den närmade sig
med stormsteg.
Jag hade inte förberett mig ett dugg. Jag var mest orolig över att det
skulle finnas stora killar där som kanske slogs eller mobbades. Nu i sexan
hade min klass vart äldst nu när vi skulle börja på högstadiet skulle vi
bli minst, precis som i fyran.
Känslan av att vara störst till att bli minst var nog det värsta som jag
hade i mina tankar. Fast en helt ny klass kan också vara jobbigt nya
kamrater nya lärare.
Två dagar innan examen skulle min klass på studie besök i Dalvik skolan,
det var där jag hade tänkt att gå.
Vi åkte buss dit och jag tyckte att det var otroligt långt att åka. När vi
kom fram till skolan såg jag en stor röd byggnad med massor av fönster.
Vi gick in i den stora ingången och jag kände en oro i hela kroppen tänk om
dom som gick där skulle vara lika taskiga som ”rötäggen” i min skola. Jag
fick en klump i halsen när jag tänkte på det. Eftersom att det var därför
som jag inte tänkte välja Kärrslund. Tänk att tre till fyra killar gör så
att man väljer en annan skola.
Vi skulle gå till aulan och lyssna på när lärarna och rektorn hade tal. I
aulan hade alla elever som hade tänkt att gå i Dalvik skolan samlats. Vi
gick in i den stora aulan och satte oss. Det var en stor teater scen där de
flesta lärarna var uppställda på rad, rektorn i spetsen.
När vi satt där sa min bästa kompis Sebastian
– Den här skolan verkar bra.
– Hur vet du det som har ju inte ens börjat prata, sade jag
– Nä men det verkar bra, sade Sebastian. Snart skulle lärarna börja prata
och berätta och vi skulle då få en uppfattning om hur det skulle vara att
gå i Dalvik skolan.
– Välkomna till Dalvik teater, sa rektor Kerstin och ställde sig vid sidan
av ledet.
– Vi ska nu börja med att berätta om idrotts anläggningarna, sa en blond
man. Han såg väldigt speciell ut med sin långa krokiga näsa och glas ögon.
Han började berätta om den stora sporthallen och presen|terade alla idrotts
lärare. Jag tyckte att det han berättade lät fenomenalt.
Rektorn pressenterade sedan alla lärarna och den blonda idrotts magistern
hette Lars Björk. Han verkade trevlig och rolig. (Men av senare
erfarenheter så ska vi inte ta upp om dessa adjektiv stämde in på Lasse
Björk)
Vi hade nu hört hela presentationen av skolan och det var både lärare och
elever som berättade. Jag hade nu fått en bra uppfattning om det hela och
jag hade till 90 % bestämmt mig.
Nu var det dags för visning av skolan.
Alla klasser som var där fick en lärare och en elev med sig. Vi gick runt i
hela skolan och det tog väl ungefär tjugo till tjugofem minuter. Jag tänkte
för mig själv att det var som ett stort slott med trappor och korridorer
överallt. Jag förstod inte hur jag skulle kunna hitta där sen.
– Det var nästan för stort här, sade Sebastian
– Nä det är skönt med stora skolor, sade jag. Jag förstod att Sebastian var
osäkrare än vad jag var på att gå i Dalvik. Han småviskade med sin mamma
hela tiden.
Nu tackade vi skolan för oss och begav oss tillbaka till min skola.
Hela buss resan tillbaka till skolan pratade vi om Dalvik skolan. Det
verkade som fler och fler av de som tänkt att på Dalvik hade ångrat sig
eller iallafall blivit osäkrare på sitt val av skola. På kvällen skulle
lappen om skolvalet fyllas i. Jag och min mamma diskuterade om för- och
nackdelar. Dalviks fördelar var att ”rötäggen” från min skola inte skulle
gå där, men nackdelen var att det kunde finnas nya. Dalvik var en bättre
skola, det visste, vi men det var långt att åka.
Jag har ju en utstrålning av att vara ganska lat och det är jag också. Så
när jag fick veta att det var mycket läxor så valde jag helt enkelt
Kärrslund.
Vi fyllde i lappen och det blev Kärrslundsskolan och jag skulle gå med mina
gamla kompisar. Jag tyckte att det var skönt, men jag kännde ändå en oro
över hur det skulle vara att gå med ”rötäggen”. Dom hade utsatt mig för så
fruktansvärt mycket. Det var alltifrån att ta min keps och stampa på den
till att hota mig. De sa också olika skällsord. Under tiden fyran till
sexan var jag tvungen att vara orolig över om de skulle hoppa fram och
hitta på någon dumhet. Den känslan vill man helst slippa. Det fungerade
inte att prata med lärare. Det blev bara värre. Jag tog Kärrslund för att
de här killarna hade varit relativt lugna under en längre tid och för att
slippa läxorna.
Äntligen kom den. Examens dagen. Alla var glada fast innerst inne ledsna
att bli tvugna att lämna Sjöängen. Fast den ledsnaste av dem alla var vår
lärare Kristina. Hon grät hela dagen från morgonen till kvällen.
Vi skulle sjunga en avslutnings sång som handlade om alla lärarna på
skolan. Efter det var det fika uppe i klassrummet. Vi fikade och hade
trevligt. Vi talade med varandra om vilka skolor vi skulle välja. Det
flesta skulle välja Kärrslund. Två tjejer och två killar skulle välja
Dalvik. Det var ju iochförsig inte mina bästa kompisar, men endå. Alla mina
bästa kompisar skulle följa med hem till mig och äta tårta och dricka läsk
efter avslutningen. Vi hade väldigt trevligt på vägen hem till mig tills vi
mötte ”rötäggen” de skulle ju självklart hålla på och tjaffsa. De började
hålla på och säga massa dumheter. Vi stod bara där vi kunde inget göra. Vi
var tio personer dom var 5. Om vi hade slagit ner dom eller tjaffsat emot
så hade de hämtat äldre kompisar eller store|bröder. Det hade redan hänt en
gång då hade Robert fått stryk av tio stycken äldre killar som hade
misshandlat honom så mycket att han inte kunde gå. Så vi vågade inte göra
något vi tackade och tog emot.
De fortsatte att säga dumma saker en av dem tog min keps och kastade in den
i skogen. när jag vände mig om för att hämta den sparkade han mig i ryggen
och jag föll omkull. De sparkade på mig när jag låg där. Det var en otäck
känsla som jag fick inom mig jag ville verkligen ställa mig upp så att de
inte skulle träffa huvudet. Jag kom upp på benen då fick jag en örfil. De
gick iväg och sa att vi skulle sluta tjaffsa med dem. Vi hade ju inte sagt
eller gjort något. Sjukligt hur man kan bete sig.
När vi kom hem till mig så åt vi tårta och hade trevligt. Vi pratade om
Kärrslund om hur bra det skulle bli, men innerst inne visste jag att det
skulle bli bedrövligt. Då skulle ”rötäggen” hålla på varje dag i korridoren
och de skulle ha med sig kompisar som gick i nian. Usch. Det var en riktigt
otäck känsla. Det känndes som att få tusen knivar i bröstkorgen.
Nu så var det äntligen sommar lov och jag ville bara ta det lugnt hela
sommaren. Bada och sola och bara vara med mina kompisar. Vi skulle åka och
bada nåra dagar efter skol|avslutningen. Vi tänkte ta cyklarna dit eftersom
att det tar en halv timme att gå dit. Vi möttes vid min tvättstuga kl
12.30. Vi cyklade först längs bilvägen sen svängde vi in på en liten,
krokig, skogs väg och det gick snabbt och bra. När vi kom fram så var det
proppfullt vid stranden och alla bryggorna var upptagna. Vi la våra
badlakan i kanten av ett litet, grönt skogssnår. Sen gick vi och bytte om i
ett av badhusen. När vi hade bytt om lämnade vi kläderna och gick ner till
stranden. Vi badade och hade kul.
Efter att vi hade badat begav vi oss till Mcdonalds för att äta. När vi
hade ätit begav jag mig hem för jag skulle på träning.
Jag kom inte långt för på vägen mötte jag Richard, Richard, Schorman och
Alban. Schorman och Alban var bröder, men Alban var inget ”rötägg” men hans
bror var av det värsta man kunde tänka sig.
Jag hade köpt ny keps så dom var bara tvugna att ta den. Schorman tog den
och spottade i den. Känslan att vara med om en sån här sak är obeskrivligt.
Jag kände ju Alban, Schormans store bror, så Schorman kunde jag slå men han
sprang iväg och jag sprang efter. Han skulle på fotbolls|träning så han
sprang dit. När jag kom fram dit gick jag fram till Schorman.
– Du får ge mig 300 kronor till en ny keps, sade jag
– Nä glöm det, du kan träffa den, sade Schorman
– Om du inte ger mig 300 kr så kommer du få se på fan eller så kommer jag
hem till dig och pratar med dina föräldrar, sade jag
– Glöm det, sade han
När vi stått där och tjaffsat ett tag kom hans tränare.
– Stick här ifrån din jävla rasist, sade han otrevligt till mig. Han
upprepade de orden flera gånger och jag gick där ifrån medans Schorman stod
och hon log.
Nu hade jag bestämmt mig. Jag ville inte gå i Kärrslund. Jag ville gå
Dalvik.
Jag gick sakta hemmåt och när jag kom hem berättade jag allt för mamma. Jag
sa också att jag absolut inte ville gå i Kärrslund. Hon ringde dagen efter
till Dalvik expedition och som tur var den bemannad. Mamma sa som det var
till Rektor Kerstin. Det fanns ingen plats kvar i Dalvik. Jag hamnade på 32
reserv i sånna fall. Hela sommaren hade jag ångest. Först hade jag jätte
dåligt samvete mot alla kompisar som jag hade svikit och sen om jag inte
kom in så var jag otroligt rädd för att gå i Kärrslund med alla ”rötägg” En
av mina bästa kompisar som inte var från Källhed hette Magnus Roske och han
skulle gå i Dalvik. Det var en trygg|het (som jag nu av erfarenhet vet var
bra för mig). Nu var sommarlovet slut och jag fick lapp i brevlådan om att
jag fick gå i Dalvik skolan. Det bästa av allt var att det var i Magnus
Roskes klass. Jag hoppade högt av lycka och kännde mig som en gud på
svävande moln äntligen skulle jag slippa alla trakasserier.
Allt känndes kanon bra. Jag hade inget att vara orolig för trodde jag.
Jag har inte tänkt ordentligt. Det fanns hundratals saker att vara orolig
över.
Innan dagen då vi skulle samlas runt flaggstången utanför Dalvik skolan
kunde jag inte sova. Tankarna flög förbi min hjärna hela natten och visst
var jag nervös. Tänk om det fanns någon snygg tjej där som jag kunde bli
tillsammans med. Eller kanske fler ”rötägg” som kanske var värre än de som
jag varit med om hela min skoltid.
Första dagen var inte så farlig vi hade upprop och jag fick se mina nya
klasskamrater. Dagen därpå skulle vi till Fältet på utflyckt och det var då
som jag skulle lära känna andra elever. Vi skulle dela upp klassen så att
vi var två och två. Jag ville självklart vara med Magnus, men eftersom att
man inte fick välja, så hamnade jag med den nya tjejen från Gotland, Lovisa
vi sa inte ett ord till varandra under hela den dagen. Hon måste trott att
jag var stum. Det var trevligt den dagen tur att jag och Magnus kunde
träffas ett tag under Lunchen den dagen.
Tredje dagen. Nu skulle lektionerna börja enligt schemat och jag var
jättenervös. Eftersom att jag trodde att jag skulle vara dålig på allt. Men
den här dagen gick alldeles utmärkt. Jag och Magnus bekantade oss med
Linus. Som var en trevlig och pratglad kille. Så det var inge svårt att få
kontakt med honom. Han hade ju kompisar från Festevik som vi oxå blev
kompisar med då. Det var redan från den dagen som vi började få en bra
sammanhållning i klassen. Man kan dra slutsatsen att idén med att gå i
Dalvik skolan var väldigt bra. Många positiva saker t.ex att jag fått nya
kompisar, sluppit ”rötäggen” och det bästa av allt, en bra skolutbildning.

(Men det finns några nackdelar men dom tar vi inte upp på en sån här
trevlig uppsats!)

Att byta skola/Att byta klass

Nu sitter jag här på tunnelbanan på väg mot min nya skola och mitt nya
liv.
Idag börjar mitt nya liv tänker jag, undrar om den nya skolan är lika fin
som Hökåsen skolan.
Jag kliver av tunnelbanan och känner en stor klump i magen det var inte
långt till skolan ifrån centralen jag gick – ett par hundra meter och såg
den nya skolan den såg helt okej ut tyckte jag. Jag sprang uppför trapporna
och tänkte gud va pinsamt försenad till min första lektion i min nya
skola.
Jag sliter nästan rycker upp dörren och går in i klassrummet min nya lärare
reser sig sakta upp och frågar vad har vi här då? Jag svarade Daniel
Svensson jag är ny här var ska jag sitta?
Inte så bråttom säger Agneta Jonsson min nya klassföreståndare.
Jag tänkte att du skulle få presentera dig lite mer utförligt först okej då
svarar jag blygt, Hon fråga vad var det du sa att ditt namn var? Daniel
Svensson svarade jag okej Daniel var kommer du ifrån

– Jag kommer ifrån Västerås
– Har du några syskon?
– Nej det har jag inte
– Vad heter din mamma och pappa då?
– Min mamma heter Janet och min pappa heter Anders.
– Kan du berätta lite om dig själv?
– Okej då.

Som jag har sagt heter jag Daniel Svensson och är ifrån Västerås, jag är 15
år gammal och jag har inga syskon jag flyttade till stockholm för två dagar
sen! På min fritid spelar jag handboll och är med kompisar.
Det var ungefär allt sa jag belåtet och frågar var jag ska sitta Angne|ta
säger att jag kan sitta brevid Lena vem är Lena frågar jag lite blygt det
är hon längst ner till vänster. Första lektionen gick ungefär som jag hade
tänkt mig jag försökte sätta mig in i vad det var dom arbetade med.
Jag har redan hunnit skaffa mig nya kompisar en av dom var Lena hon jag
sitter brevid, nu är det dags igen tänker jag den andra lektionen i
Min nya skola och ämnet är engelska denna lektionen var lite mindre pinsam
för den här gången behövde jag bara present|era mig för min nye engelska
lärare. Hans namn var Amir Ashemmisu i engelskan höll vi på att jobba med
Harry Potter och det var skönt för det måste ju varit en slump att vi
jobbade med precis samma sak i min gamla skola.
Nu sitter jag på tunnelbanan på väg hem till vårt nya hus.

Veckorna gick snabbt jag passade ganska bra i Stockholm men självklart
tänker jag myck|et på mina kompisar.
Idag var det dags vi ska ha nationellt prov i svenska Jag hade verkligen
förberett mig för detta provet genom att ha fått mycket söm|n på natten och
ätit en stadig frukost.
Nu sitter jag vid min bänk och väntar på att få provet jag kollar på Lena
och jag märker att hon är precis lika nervös som jag.
Nu har jag fått provet och läst igenom alla teman man fått att skriva om
jag fick nästan lust att skrika så glad blev jag när jag såg att det fanns
en punkt som passade mig perfekt. Att byta skola/Att byta klass.

Jag började skriva jag skrev så svetten rann ner i pannan och att
skrivkra|mpen kom i handen.
Jag skrev så här Jag heter Daniel Svensson jag bor i Hökåsen I mil utanför
Västerås jag går på hökåsen skolan och mina favorit ämnen är Idrott och
Svenska och Eng|elska.
Jag har massor med kompis|ar och jag trivs jättebra. Men en dag när jag och
Patrik min granne och väldigt bra kompis gick hem från skolan såg vi något
väldigt konstigt när vi kom runt kröken vi mitt hus Vi såg ett par flytt
gubbar som stod och pratade med min pappa Patrik gick hem till sig och han
sa att jag skulle ringa sen och det skulle jag Jag gick in i huset och sa
hej hon svarade inte då fråga|de jag vad är det? hon svara|de din pappa har
blivit erbjuden ett jobb i sto|ckholm så vi ska flytta i över morgon jag
blir helt chockad det enda jag får fram är ska vi flytta mamma sa ja det
ska vi jag kastar min skolväska och springer in på mitt rum och ringer in
till Patrik och berättar den tråkig|a nyheten Patrik tog det så där först
fråga han om jag kunde hälsa på en massa gånger Det lovar jag svarade jag
med en darrande stämma. Jag kommer nog inte till skolan Imorgon sa jag till
Patrik jag måste packa, kan inte du säga till alla att ja ska flytta för
jag hatar avsked okej säger Patrik hälsa alla att jag kommer och hälsa på
och att jag kommer att sakna dom.
Nu är jag påväg ut ur huset och där står Patrik troget som en hund och
väntar på att säga hejdå jag kramar om min vän och säger hejdå och säger
lova att ringa han lovar.
Nu sitter jag här i stockho|lm och gör mitt nationella prov i svenska och
tänker tillbaka på den tid som har varit.
Den enda skillnaden jag har märkt av att va i stockholm är att man fick
mycket mer hjälp i Hökåsen för klasserna är mycket större i stockholm och
att skolan är typ dubbelt så stor som min gamla skola.

Att byta skola!

Min farfar var den bästa farfadern i hela världen. Hade grått hår som han
inte klippte allt för ofta. Hans leende fick alla gamla damer att bli
knäsvaga. Farfar bakade den godaste sockerkakan jag någonsin har ätit. Vi
har kvar en, som vi har fryst in. Jag brukade åka till honom och hans
bond|gård varje gång jag fick chansen. Men eftersom han bodde i Småland, så
blev det inte så ofta.
Nu finns inte farfar kvar, den 15 juli dog han. Två veckor senare var vi på
begravning. Hans aska stöddes ut i havet. Jag bor i en lägenhet i centrala
Göteborg tillsammans med min familj, som består av en irriterande,
rödhårig, 7 årig lillasyster, och mina kära föräldrar, som för övrigt
håller på att bli gråhåriga. Lena, min bästa kompis, är ofta hemma hos mig,
eftersom hon inte står ut med sina föräldrar som alltid bråkar.
I min klass och på min skola går det cirka tusen elever, alla av olika
sort. Det finns ett gäng punkare, punkar-Olle är deras ledare. Punkar-Olle
är smal och har tuppkam, som väldigt ofta bytar färg.
På skolan finns det också ett hippie gäng. De har peace märken hängande i
en kedja runt halsen, färgglada kläder och alla, utom Malle, har dreadlocks
eller rastaflätor. Jag tycker att det är bra att det är så blandade typer
av elever.
Skolan ligger bra till. Om man går ut från den stora, växtrika skolgården
finns en park, en fotbollsplan och om man går ner på första gatan till
höger så ligger där ett Mc Donalds.
Till McDonalds brukar vi ofta gå på luncherna och äta eftersom maten på
skolan inte brukar vara god.
Kära dagbok! 02-10-24
Igår fick jag reda på att vi har ärvt morfars bondgård och på jul-lovet ska
vi flytta dit. Pappa har länge pratat om att flytta till en lugnare plats,
och nu får han som han vill. Mamma har redan fått ett nytt jobb där och
pappa ska roa sig med att renovera hela stället. Jag vill inte flytta ifrån
mina kompisar och min skola! Jag trivs så bra. Dessutom har jag bara en
termin kvar i grundskolan. Idag berättade jag för mina kompisar att jag ska
flytta, de blev såklart ledsna, men jag är mer ledsen än dem. Gonatt
dagbok!

– Mamma, ska jag ha håret såhär. eller såhär? frågade jag.
– Men Jenna, det är bara en vanlig julavslutning! svarade mamma.
Men det var ingen ”vanlig” skolavslutning, för det var sista gången jag såg
många personer på länge.
Tre veckor senare:
Jag saknar redan mina kompisar, fasst vi pratar i telefon dagligen.
I stugan står ouppackade och uppackade flytt|lådor över allt. De är
ofärgade med en pil som pekar åt hållet som ska vara upp och det står
”flyttlåda” i stor blå fetstil på dem.
Imorgon ska jag börja i en ny skola. Där går 180 elever, 20 elever per
klass och en klass per årskurs.
Jag går upp extra tidigt så jag ska hinna piffa till mig lite extra, man
vill ju ge ett bra första intryck. När jag kommer till skolan står vissa i
ringar och tisslar, vissa hoppade kråka och hopprep och andra spelar
fotboll. Klockan var 07.55 när jag går för att leta upp rätt klassrum, det
var inte svårt eftersom där bara finns 9 stycken. Jag presenterar mig för
läraren som säger att jag ska sätta mig vid en bänk. Presenterade han
inte dig för klassen? Jag valde en längst bak, det tror jag att alla nya
elever gör. När klassen kommer in rusande i klass|rummet tror jag inte mina
ögon. Tjejerna har inget smink och deras kläder.
Efter skolan går jag bort, iväg från allting. Jag tänker på mina kompisar,
på min gamla tegelskola, på Göteborg med allt vatten och på min älskade
farfar och hans goda socker|kakor.
Här i Småland är skolan gjord av trä och i byn finns en ICA-affär, en
klädaffär som säljer tantkläder och en som säljer barnkläder. Jag förstår
att dessa affärerna är de enda där mina nya klasskamrater handlar sina
kläder. Det finns ingen stor stad i närheten som man kan åka och handla i.
Tre veckor senare, klockan visar 24.28.
Kära dagbok!
Ikväll har jag träffat Mia och Lisa. Vi tittade på Titanic, hemma hos Mia,
hennes bror är 17 år och väldigt snygg. Mia och Lisa, och de flesta andra i
klassen också, är faktiskt trevligare än jag trodde.
Jag trivs mer och mer i skolan nu, lärarna är minst lika bra som de i
Göteborg och det är riktigt mysigt med en liten skola. Man kommer mycket
närmre varanndra. Jag har märkt att luften är mycket renare här, det har
gjort att min hud också är renare och finare. Finnarna håller sig borta. Nu
ska jag sova. Gonatt!
Jag är på väg hem från en tjejträff en lördagsnatt den 2 augusti. Jag
cyklar förbi skolan som jag nu har slutat i. Sedan cyklar jag ut mot
stranden, parkerar cyklen och traskar ut på bryggan som är fuktig av dagg.
Jag sätter mig och tänker på hur glad jag är att jag kom hit. Jag trivs bra
här och jag ångrar inte att jag gick med på att vi flyttade. Mina nya
kompisar är jättesnälla. Jag har fortsatt att hålla kontakten med Lena i
Göteborg, vars föräldrar nu har skiljt sig.
Jag tror det är bra med omväxling! Jag tror det var bra att jag kom hit.
– Hej Jenna! hör jag.
När jag vänder mig om ser jag Mias snygga bror, några av hans kompisar och
Mia. De ska bada och frågar om jag också vill hoppa i. Vi tar av oss till
underkläderna och hoppar i. Vattnet är ljummet. Vi badar tills våra tår är
skrynkliga och våra läppar blå. Efter badet springer vi hem till Mia och
byter om och dricker varmt nybryggt te.
Kvar vid bryggan står min cykel och väntar på mig.