Eftergymnasial utbildning – Sida 31

Mina skolår
Vårterminen i årskurs 9. Hur är det möjligt att tiden har gått så fort?
Det känns som att tiden fått ben och bara har sprungit iväg.
Gick jag inte i 1:an nyss?
Jo, det gjorde jag, kommer ihåg det så väl. Jag kom för sent till allra
första skoldagen också men tur som det var gjorde det inget. 1:an – 2:an
innebar EME. Det var ett gäng som bestod av mig, Martin och Eon. (EME står
för våra namn, samma metod som ABBAs.) Vi var de coola smågrabbarna som
samlade på döskalleklistermärken.
Läraren vi hade då hette Margareta, undra om on ens lever idag?
I 1:an och 2:an höll vi till uppe på ”lillskolan” men när vi skulle börja
3:an fick vi flytta ner till den skola jag går på nu, ”forsskolan”. Min
föredetta klass 2:B slogs ihop med 2:a för att bilda 3:A. Eftersom 2:As
elever och 2:Bs elever kom så bra överens vart det lätt lite tjafs i
klassrummet. Efter några veckor som en enad klass begravdes stridsyxan.
Jag fick även en ny lärare i 3:an, Inga-Lill, fast jag hade fortfarande
Margareta också. De två kom inte så överens så det var inte ofta man hade
en lektion när både Margareta och Inga-Lill undervisade samtidigt.

Tiden gick och man började i 4:an, vuxet värre tyckte man. Vi fick byta
lärare till en som hette Jan, en skäggig gubbe som var snäppet strängare än
våra tidigare.
Det bästa minnet just från 4:an, eller från 4:an – 6:an, är när jag och en
bunt spänningssugna klasskompisar gömde oss i klassrummet under rasterna.
Eftersom vi var tvungna att vara ute under rasterna var det väldigt
spännande när en lärare, antingen Carla eller Sven, kom in och letade oss i
det trånga klassrummet med över 30 bänkar. Jag har ett starkt minne av att
jag satt i en brun wellpappkartong, som en TV hade varit i, och gömde mig.
Den var placerad under ett litet bord. Jag undrar än idag hur jag fick
plats! Andra ungar hade gömt sig i ljusgråa höga skåp, vissa låg ovanpå de
där skyhöga skåpen. Det var roligt det, men mindre roligt om man åkte fast.
Då fick man sig en rejäl utskällning plus att man fick ta på sig
ytterkläderna och gå ut.

Sen efter tre år med Jan var det tack och adjö, man var redo för 7:an.
Efter ett långt varmt sommarlov började skolan bli lite mer allvarlig. Man
hade inte en och samma lärare i varje ämne längre. Bänkarna med utrymme för
skolmaterial försvann också. Man hade skåp istället, gråa och nerklottrade
var dom. 7:an gick nog fruktansvärt fort, för rätt som det var, när man var
2:a på 9:ornas ”bejb|lista” och när sommaren hade börjat komma så tog det
slut. Gräset var ytterligare grönt, solen gassade ännu en gång som ett
stort element.
Sen efter tio veckor kom den kalla hösten igen, för fjortonde gången i mitt
liv.
Årskurs 8 var nog den jobbigaste hittills, jobbigare än den del av 9:an jag
upplevt iallafall. Den var jobbigast men ändå roligast. Då var alla
kompisar omkring en, ifrån 7:an till 9:an.
Fast mycket orättvisa och tråkiga saker upplevde man också. Exempelvis
hamnade många av mina vänner i knipa efter att ha gjort nåt de verkligen
inte borde ha gjort. Själv så blev jag oskyldigt anklagad för vandalism och
skadegörelse. Det var otrevligt och kränkande. Speciellt när man får böter
på 20.000 kronor. Som tur var lades fallet ner och jag slapp betala. Alla
otrevligheter jag berättade om nu inträffade på vårkvisten och just som det
var, så var det sommarlov igen.

Och jo, nu är det jag eller vi som går i 9:an. Det som var så himla stort
är inte längre det, tvärtemot. Känner mig faktiskt mindre, för jag jämför
allt med gymnasiet nu. Eller, på ett sätt känner jag mig stor,
storleksmässigt. Om vi jämför oss 9:or med 7:orna. De är verkligen, då
menar jag VERKLIGEN jättesmåa! Knappt att de är en meter! Aldrig i livet
att jag var så liten när jag gick i 7:an, inte en chans! Antingen har
människan börjat bli mindre, eller så är 7:orna på denna skola en grupp
vanskapta ungar eller nåt. Nej då, men de är väldigt småa.

Som sagt, tiden rinner iväg alldeles för fort. Snart så lämnar man
Enskededalens skola för gott. Det känns alldeles underbart på ett sätt, men
motsatsen på ett annat. Jag kommer nog sakna skolan och lärarna, de få man
gillar, enormt mycket. Samtidigt kan jag knappt vänta tills jag börjar på
gymnasiet!

Det kommer också kännas väldigt konstigt att behöva skiljas från klassen
och från sina bästa vänner. Sedan 6:an har det varit jag, Eon, Lukas och
Martin, och ingen av dom ska gå på det gymnasie jag ska börja på. Alla
saker vi har gjort och fått upplevt under alla dessa år är oförglömliga.
Jag tror personligen att vi är de som har haft roligast bland alla elever
under skoltid.

Jag kan erkänna att det känns som om man har kastat bort lite av sin bardom
men det är inget jag kan göra åt det.
Man får ha så roligt man kan ha under den del som är kvar, för man är inte
ung för evigt.

Mina skolår

Vad har skolan egentligen betytt för mig? Ser jag tillbaka på mina skolår,
har den med stor sannolikhet betytt mycket. Det har inte bara varit en
plats för lärande, det har även varit en gemensam träffpunkt för personer i
min egen ålder. Det är en plats där man känner sig välkommen och kan knyta
nya vänskapsband.
De senaste nio åren har varit fulla av nya intryck och förväntningar. Trots
det har skoldagarna inte alltid varit lätta att ta sig igenom.

MINA TRE BÄSTA ÅR

För ett tag sedan fick jag en fråga. En fråga som kan ha många olika svar.
Den löd;
– Vem har varit din bästa lärare?
Jag blev relativt förvånad över hur lätt det var att svara. Jag har haft
många olika lärare, varav de flesta har varit bra, men av någon anledning
svarade jag att min första lärare, i klass ett till tre var min bästa.
Det är nog inte så svårt att förstå. Det var tillsammans med henne jag för
första gången fick träffa mina klasskamrater. Tjugo personer som jag skulle
lära känna väl. Det var också hon som skulle ge mig grunden till allt jag
kan. Jag mins en mycket spännande dag ettan, en av de allra första. Det var
en sådan där dag som man inte ville missa för något i världen. – Hela
klassen skulle gå på skattjakt.
Att det var vår lärare själv som gömt skatt|kistan i det ihåliga trädet
förstod antagligen alla. Det var dock inget man fäste sig vid, en skatt är
alltid en skatt.
Jag mins att det var jag som fann den svarta, något slitna, asken och fick
bära den in. Inne i det stora ljusa klassrummet, sittande i en ring, kom
det stora ögonblicket, asken skulle öppnas. Alla var förväntansfulla och
iakttog noggrant när locket fälldes upp. Asken skickades runt och alla fick
välja något som man tyckte extra mycket om.
När det blev min tur tog jag mig en titt, och plockade upp en brosch som
föreställde en fjäril. Det var en mycket vacker fjäril, i blänkande guld
med klarblå vingar.
Skatterna som vi valt visade sig vara mycket olika, allt från puttekulor
till silverhalsband. Vår lärare berättade för oss vad syftet med vår lilla
utflykt var. Hon sade att var och en av skatterna betecknade oss. Trots att
alla var olika passade alla ändå in, och ingen skulle känna sig utanför.
Själv tycker jag att det var mycket bra sagt, att på ett sådant bra sätt få
oss att förstå vikten av att hålla ihop.

I ettan och tvåan gick vår klass i ennet D. Det inebar att vi gick i gula
paviljongen. Det är numera riven men låg precis vid infarten till skolan.
Skollokalen låg lite utanför resten av skolan, jag tror att det var bra.
Det fick oss att komma närmare varandra.

Vi hade dock otur, vår paviljong blev angripen av myror och mögel, vilket
ledde till att den revs. Det ledde i sin tur till att vi blev tvungna att
flytta upp till de andra. Det kändes lite sorgligt, men det visade sig att
det ändå skulle fungera bra.

Mina första år i skolan gick väldigt bra. Jag lärde mig att läsa och att
räkna, och tyckte att det var allmänt roligt att gå i skolan.
Men även dessa år, som alla andra hade ett slut.
Jag mins den sista dagen i trean, avslutningen. Det var en varm och solig
dag och vi gick i klänning eller kortbyxor allihopa.
Innan vi gick hem fick vi en kram och en ros samt ett diplom av vår lärare.
Jag var ledsen, ville inte ha en ny lärare, ville gå i trean för alltid.
Det var inte möjligt, det visste jag, men man kunde alltid önska.

EN TID MED FÖRÄNDRINGAR

På mellanstadiet hände mycket på en gång, byte av lärare blev allt
vanligare, och inget var längre sig likt.
Trots att situationen blev mer och mer otrygg, gjorde vi ändå vårt bästa.
Det var inte alldeles ovanligt att vi inte hade någon lärare på
lektionerna. De visste att vi skötte oss ändå. Visst gjorde vi det, till en
viss mån. Vi kunde sitta och läsa tyst själva, men inte hur länge som
helst. Kom det ingen lärare inom en timma var det inte så konstigt att vi
hittade på något annat.
Så får det egentligen inte gå till, visst vi förstod att även lärare kunde
bli sjuka, men man kan inte lämna en klass ensam en så lång stund. Inte
utan att ens tala om vad vi skulle göra, även om man vet att klassen sköter
sig och klararar sig på egen hand.

Bristen på lärare var ändå inte den enda förändringen. Kravet och pressen
på att vi skulle göra bra ifrån oss ökade även den. Ordet ”prov” var
plötsligt ett ord som alla viste var det var. Det var inte så att vi
började med ett fåtal och sedan ökade på. Jag kan med stor säkerhet säga
att vi hade fler prov och läxor i sexan än vad vi hade i sjuan.
Det blev mycket jobbigt och slitsamt i längden. Ändå tror jag att det var
bra att vi fick pröva på det också. Jag kan inte tala för alla, men själv
hade jag antagligen inte tagit lika mycket ansvar för prov och läxor som
jag gör nu om vi inte fått pröva på det innan.
Vi hade en lärare som var mycket förtjust i muntliga redovisningar. Trots
att det var det värsta jag visste, bet jag och de flesta andra ihop och
verkligen försökte. På grund av detta har jag nu inte lika dåligt
självförtroende och har inga problem med att tala inför en grupp. Något som
käns otroligt skönt.

KLASSRESA – EN FRÅGA OM PENGAR

På mellanstadiet började vi även fundera över vår kommande klassresa. Vi
blev plötsligt medvetna om att pengar inte växer på träd. Vi hade stora
planer för vår klassresa. Allt ifrån London till Mount Everest. Den senare
idén lades dock ned relativt snart.
Alla våra idéer fick oss ändå att börja spara pengar.
Vi anordnade bland annat discon. När vi gick i sexan var det oerhört
populärt att gå på disco, vilket ledde till att vi tjänade en slant på det.

Ett tag försökte vi oss också på att anordna operation dagsverke. Detta
gick mindre bra då det inte var någon större efterfrågan av hjälp från våra
föräldrar.

Vi kom aldrig till varken England eller Mound Everest, men stämningen i
bussen var ändå god när det bar av mot Skara Sommarland. Det visade sig att
det skulle bli väldigt roligt. Vi sov på en campingplats precis utanför
ingången. Vi badade, körde Go-cart, åkte bergochdalbana och prövade lyckan
vid lotterierna. I det stora hela tror jag att vi hade lika roligt där som
vi skulle haft i London.
I och med resan var även mellanstadiet slut för vår del och våra
förväntningar inför högstadiet vaknade till liv.

HÖGSTADIET – TRE HÅRDA MEN SPÄNNANDE ÅR

Högstadiet innebär att man får skåp. Det kan tyckas vara en liten detalj i
sammanhanget, men det känns som en ganska stor grej ändå. Högstadiet
innebär även mer ansvar. Du blir inte påmind om läxor och liknande lika
ofta.
För mig innebar det även att jag bytte kompisar. En av mina allra bästa
flyttade, och det var bara att ta nya tag. Det hela löste sig dock bara
bra, och nu har jag långt många fler kompisar än innan.
I sjuan var arbetssättet mycket likt det på mellanstadiet, det var ingen
stor förändring i det avseendet, det känndes skönt att få en liten
mjukstart innan allvaret och betygen börjar i åttan.
Årskurs sju flöt förbi ganska fort. Sommarlovet kom och första året av tre
var förbi.

I åttan och nian förändrades allt, både till det bättre och det sämre. Det
var spännande att få betyg, men det innebar även en hel del press som
ibland blev outhärdlig.

I både åttan och i nian var vi ute på prao. I åttan tillbringade jag min
tid på min pappas dåvarande arbete. ABB i Kungsbacka. Det var roligt, men
jag tror inte att det gav mig något. Det var inte alltid jag hade något att
göra, vilket gjorde dagarna långa.
I nian prakticerade jag på Ica i Sandsbro. Där gick det inte en minut utan
att jag hade något att göra. Däremot var arbetet både enformigt och
tråkigt. På grund av det tror jag inte att det är i en livsmedelsaffär man
kommer finna mig som vuxen.
Jag ska nog försöka satsa lite högre. Jag valde den samhällsvetenskapliga
linjen på gymnasiet, främst för att jag är intresserad av språk och so.
Just nu sparar jag och min klass för fullt till vår klassresa i maj. Vi har
bestämt os för att åka till Prag. Jag tror att det kommer bli mycket
roligt, och jag kan inte neka till att förväntningarna är höga.

EN OVISS FRAMTID

Vad jag ska ta mig för i framtiden är jag mycket osäker på, jag litar på
att det löser sig på bästa sätt ändå.
Oavsett hur det blir är jag nöjd med mina skolår och mina klasskamrater.
Jag kan nu efter nio år säga att jag inte skulle velat gå i någon annan
klass.

EN NY VÄRLD

Idag så hade mamma och pappa bestämt sig, vi skulle flytta. Vi skulle sälja
huset här på Gotland och flytta ner i landet, till Malmö. Jag hade aldrig
flyttat så här långt. Det kändes både roligt, men även otryggt. Jag skulle
få börja i en helt ny skola och få helt nya vänner och lärare. Jag skulle
flytta till en plats som jag inte visste något om. Jag fylldes av en
underlig känsla, något som jag aldrig kännt förut. Kanske skulle jag få dem
att ändra sig, eller pappa skulle nog inte ändra sig. Han skulle nog inte
tacka nej till ett så bra jobb med en så hög lön. Det är ingen ideé att jag
försöker. I alla dessa tankar så fann jag ro och så slank jag ner under
täcket och somnade. Imorgon var det en ny dag och jag skulle till skolan.

När alarmet startade visade klockan: 07:30. Efter några minuter så gick jag
upp och tog på mig mina svarta byxor och min vita och mysiga tröja. Det var
väldigt kallt ute. Det hade snöat hela natten och snön låg som ett täcke
över hela grässmattan. Vägarna hade redan skottats och saltats. Istapparna
utanför mitt fönster var så långa och fina och gjorde så att det verkligen
kändes som vinter. Snart skulle jullovet komma och jag skulle flytta. Mina
ögon fylldes av tårar och jag satte mig ner på sängkanten och brast ut i
gråt.
– Emma, Emma hur är det med dig, sa mamma och satte sig vid min sida.
– Jag vill inte flytta.. sa jag i en dyster ton.
– Det kommer bli roligt. Vi kommer att träffa många nya människor och se
en helt ny plats. Kom nu, du måste äta och gå till skolan så att du
inte kommer för sent. Okey?
– Okej, sa jag och ställde mig upp och gick till köket.
Jag tog en brödskiva smörade den och lade på några skivor ost, dessutom så
hällde upp ett glas mjölk.
Jag tog sedan på mig min jacka, mössa, halsduk, vantor osv och gick och
satte mig i bilen. Ingen har väl lust att cykla i – 12?C.

Mamma stannade bilen utanför skolan. Tänk att jag aldrig kommer få så
skolan mer. Jag kommer inte änns få gå klart sjuan här. Jag gick in och
hängde av mig ytterkläderna i mitt skåp och tog ut so/sv böckerna och begav
mig mot klassrummet.

– Hej Emma, sa Johanna.
Johanna var min bästa vän och jag var tvungen att lämna henne här. Vi kunde
prata om allt. Vi brukade hjälpa varandra med läxan och brukade plugga ihop
när vi skulle ha prov. Jag kommer verkligen att sakna henne. Vi satte oss
ner vid våra bänkar. Alla skulle skriva om en känd person och sedan så
skulle vi redovisa för klassen.
– Hur mår du Emma? frågade Johanna.
– Jag ska flytta, sa jag och sjönk ner i stolen.
– Så ni har bestämt er.
– Ja, sa jag.
– Jag kommer att sakna dig jätte mycket, men vi kanske kommer träffas
någon gång.
– Ja, jag hoppas det.
– När åker du?
– Enligt planerna så kommer jag inte gå klart sjuan här. Jag önskar
verkligen att jag kunnat stanna kvar, om det inte vore för det där
jobb erbjudandet som pappa fick.
– Du kommer säkert att trivas där, jag kommer att ringa till dig minst
en gång i veckan.
– Tack, du är en riktig vän du.

Efter att skolan slutat så började vi packa lite saker varje dag. I dag så
hade dagen kommit. Huset var redan sålt och nu så skulle vi åka ner till
det nya huset. Våra saker hade vi redan skickat ner med en flyttfirma. Som
sagt, allt var packat och klart. Dagarna gick och skolan skulle börja
imorgon. Jag var verkligen jätte nervös. Jag bodde jätte nära skolan, så
jag kunde bara gå dit på 5 minuter eller mindre. Skolan såg rätt så sliten
ut, men den var äldre än min förra skola. I detta ögonblick så kände jag
hur fjärillarna surrade runt i min mage. Jag gick med tunga steg mot
ingången. Läraren som hade ringt igår sa att jag fick skåp nr: 165. Det var
ett blått underskåp. Efter att jag lämnat ytterkläderna i skåpet gick jag
till klassrummet. Ju närmare jag kom ju nervösare blev jag. Å, nej. Jag
hade kommit försent, vilken bra start på terminen i en ny skola, i en ny
stad. I en ny värld helt enkelt. Jag såg en ledig plats bredvid en rödhårig
tjej och jag satte mig där. Allas blickar var fixerade på mig och jag kände
mig nästan som ett offer. Efter nån sekund slutade de och läraren gick in i
rummet.
– Vi har en ny elev, som ni ser. Hon heter Emma Berg och kommer från
Gotland. Jag hoppas att du kommer att trivas, Emma. Vi håller just nu
på med de olika religionerna, har du läst om dom?
– Nej, sa jag.
– Vi ska ha prov på dom i slutet av nästa vecka, på torsdagen.
Efter att so/sv lektionen hade vi engelska och matte. Efter det så hade vi
lunch. Många i min klass kom fram till mig och frågade om varför jag
flyttat hit och hur det såg ut på Gotland osv. Jag tror att jag har fått en
ny vän. Hon heter Annika och hon började i den här klassen för ett halv år
sedan. Hon bodde i Stockholm, men efter att hennes föräldrar sepererat så
har hon levt med sin mamma här i Malmö. Vi hade många saker gemensamt och
vi har jätte roligt tillsammans. Efter att dagen var slut så gick jag hem.
Så fort jag fått foten innanför dörren så ringde jag min vän Johanna. Vi
hade så mycket att berätta för varandra. Vi pratade säkert i en halvtimma
eller mer.
Jag har lärt mig mycket om livet… Det var inte så dåligt att flytta.
Visst har jag saknat och kommer att sakna alla mina vänner på Gotland. Jag
tycker att alla mina lärare är trevliga och bra på att lära ut saker och
ting, med undantag för våran engelska lärare. Allt kan ju inte vara
perfekt. I början tyckte jag att allt var tråkigt och att det inte var
någon ideé att flytta, men nu så har jag ändrat min uppfattning totalt. Det
är väldigt spännande och intressant att komma till en ny plats. Tänk vad
mycket jag hade gått miste om, om jag inte hade flyttat. Det kan vara bra
att bryta sin vana och att göra något nytt någon gång.
Imorgon så har det gått en månad sedan jag flyttade hit. När vi har lov så
ska vi åka till Gotland och besöka alla våra gammla vänner. Det kommer bli
kul och så kommer jag få träffa Johanna. Nu vet jag att det faktiskt kan
vara lärorikt att flytta och inte bo kvar på samma plats. Se det från den
ljusa sidan.

– Tystnad! Kan ni dämpa er lite?
Det blev tyst i klassrummet.
– Här är listorna på alla som ska gå i era nya klasser
, sa Britt-Marie

Britt-Marie var våran lärare mellan fyran och sexan. Hennes fulla namn var
Britt-Marie Stoltman Svensson och hon var snäll och juste, men hon kunde
också vara sträng och bestämd när det behövdes.

Hon höll upp en bunt papper och klassen satt nu tyst och lyssnade spänt
efter den pratsamma mattelektionen.

Jag ville egentligen inte att klassen skulle splittras in i nya klasser.
Utan jag ville att våra klass skulle vara kvar i sjuan men med några extra
elever så klassen skulle bli lite större.

Många föräldrar tyckte lika som mig och några till i klassen. Så de ordnade
en blankett där man fick kryssa för hur vi tyckte om det.

Det hade varit fler som velat hålla ihop klassen, så vi visade allt för
Vallentuna skolans dåvarande rektor.

Han sa att det var omöjligt att hålla ihop klassen, men efter en lång
disskution gick han med på att dela klassen i två delar.

Ena halvan kom till 7C och den andra halvan till min blivande klass 7G.

Britt-Marie delade ut klasslistorna till respektive elev i klassen, och det
visade sig att jag hade kommit med alla som jag valt.

Pratet kom åter igång som vanligt i klassen och de flesta hoppade upp från
sina bänkar och jämförde de nya klasslistorna.

Man var riktigt nyfiken på de nya man skulle gå med.
Men det visade sig att jag skulle få träffa mina blivande klass|kamrater
tidigare än vad jag trodde.

Redan nästa dag skulle vi hälsa på i Vallentunaskolan och träffa dem vi
skulle gå i samma klass med.

Vi gick mot Vallentuna skolan direkt när vi började skolan.
Vi blev mottagna av våra klass|föreståndare Ralf Engqvist och Hillevi
Jansson.
De visade skolan och enheterna och vårat klassrum.

Alla satte sig på en plats och man tittade nyfiket på de nya ansiktena i
klassrummet.

Ralf och Hillevi berättade en hel den om skolan och om ämnena.
Alla lyssnade spänt. Det var knäpptyst och några till och med andades
försiktigt för att inte höras.

Vi lekte lekar för att lära oss varandras namn och efter 30minuter så
visste jag vad alla hette.

Vi gick ut i solskenet och Hillevi tog kort på oss. Både på hela klassen
och kort på en åt gången.

Efter det sa vi hejdå till alla i klassen och gick tillbaka till Sundby
skolan.

Dagarna gick och man tänkte inte så mycket på det hela med klassbyte.

Det hela gick så otroligt snabbt. Helt plötsligt var det skolavslutning och
sommarlov. Sommarlovet känndes kort eftersom jag inte ville till skolan.
Fast ändå så ville man lära känna de nya i klassen.

Så var det dags. Idag skulle skolan börja. Jag åt fruckost och tog cykeln
till Vallentuna|skolan. Jag och några till ny sida Hade bestämt att vi
skulle träffas vis cykelstället och sen gå till klassrummet tillsammans.
Vi kom in i klass rummet ock lektionerna började.

Det kändes som om alla kände varann, och det kändes inget speciellt med det
hela. Det var som om en liten besvikelse att inte få träffa mer nytt folk.

Idag så ångrar jag att jag kryssade för att klassen skulle hålla ihop och
inte splittras.

Min syn på skolan.
Käre Skolministern.
Mitt namn är Johan Goel.
Jag är 15 år, bor i Spånga Morgongatan 15. Jag går på Vallentunaskolan men
ska snart börja gymnasiet. Det var när jag gav min gymnasie|ansökan till
Syo som jag tänkte efter hur skolan ser ut. Det är inte direkt en vacker
syn.

Skolan är för mig ett ställe där man tillbringar allt för lång tid på saker
som man glömmer nuförtiden.
ny sida
Eleverna har tappat respekten för lärarna och klasskompisar. Hälften av all
lektions tid går bort på dels dåliga lärare och dåliga elever. Dom flesta
lärare lyckas inte heller motivera sina elever till intresse inom sitt
ämne.
Skolkning förekommer i nästan varje klass. Det enda positiva med skolan när
man frågar andra är att man får träffa kompisarna. I en kort samman
fattning kan jag säga att skolan får många är onödigt.

Jag tror att man kan förbättra skolan genom lite friare val.
Det går inte att köra standard, standard i varje klass. Jag läste i ett
häfte från skolverket om SA-tid.
Det verkar ju vara någonting som skulle gå hem i alla högstadie skolor. Där
stod det också om att eleverna som kör med SA-tiderna lär sig att ta
ansvar. Och det är väl det som dom flesta eleverna är dåliga på. Dålig luft
i salarna är också ett problem. Okej att man blir lite matt av det men när
elever går hem under lektionen och skyller på ont i huvudet. Där är det
skandal.
ny sida
Så här skulle jag vilja att skolan skulle se ut.
· SA-tider, det kan bara bli positiva resultat.
· Strängare lärare, det är något som vi saknar i dessa år.
· Varierande lektioner, ingen har roligt av att göra samma sak hela tiden.
· Rök förbud, slippa dö tidigt, klara skolan bättre, komma i tid på
5minutersrasterna.
Det är väl ungefär så här som jag vill att skolan ska se ut.

Och nu ska skriva till dig käre skolministern en saga om Tomtar och troll
som vi för övrigt aldrig pratar om i skolan.
Sagan om Clodvig Sjögaffel.
En varm sommardag i den lilla byn, Åsneboda, var Clodvig ute i stallet och
gav sin åsna lite socker att tugga på.
– Idag du Klabben ska vi ut på en utflykt på ängarna de gröna, sade
Clodvig. Klabben tittade upp på Clodvig innan han åt upp resten av sockret.
ny sida
5 minuter senare styrde Clodvig ut vagnen ut ur byn.
– Härligare natur än här ute finns väl inte, sade Clodvig medan han
granskade de smaragdgröna ägarna med sina gyllenblåa backsippor stod reste
sig stolt i solen.
– Goddag Clodvig.
– God dag Elsa, sade Clodvig och tog av sig hatten och log vänligt.
– Får man fråga vad som händer sedan, undrade Elsa.
– Jag tänkte ha lite lunch ute i vår fina natur, Elsa kan väl följa med, sa
Clodvig
– Det var jättesnällt av dig att fråga, men
– Inga men nu, hoppa upp på vagnen, svarade Clodvig. Och så styrde vagnen
iväg.
– Här blir väl bra? frågade Elsa.
– Här blir alldeles utmärkt, svarade Clodvig. Dom slog sig ner under ett
stort pilträd nära en sjö.
Dom skulle precis börja äta då en fågel störtade ner och tog en smörgås.
– Det var allt en fräck fågel, sade Clodvig.
– Nåja, det var ju bara en macka, Sade Elsa då en annan fågel dök ner och
tog äpplet som hon hade i handen.
– Vad är det som händer? frågade Elsa nervöst.
– Jag vet inte, svarade Clodvig funderande.
– Men jag har hört att det finns dvärgar här som ställer till med
rackartyg, sa Clodvig.
– Säg det igen, sade en mystisk röst.
– Vem sa det där, frågade Clodvig.
– Säg det igen, så ser ni mig, svarade den mystiska rösten.
– Vad ska jag säja igen, rackartyg, dvärg….
Precis när Clodvig sa dvärg så uppenbarade sig en liten, liten figur.
Iklädd blå toppmössa
röda byxor, vit skjorta och grön tunika.
– Vem är du?
ny sida
Det där är allt jag kommer att berätta för käre skolminister, men om du är
intresserad av att läsa hela berättelsen så får du nog leta länge efter
den, efter som jag kom på den nu, och det är inte tack vare skolan utan
tack vare mitt eget intresse som skolan under tre år var nära att ta bort
från mig. Vad jag vill säga är att skolan inte skapar intressen. Den
tvingar oss bara att välja det som vi tycker passar oss bäst. Och dom
flesta elevers drömmar ligger inte i skolan.
sidbyte
Skolan tvingar dessa elever att krossa sina drömmar bara för att några
idioter har sagt vad som ska läras ut i skolan. Jag vet vad skolan försöker
göra.
Skolan försöker manupilera unga människor och ta ifrån dem sina drömmar.
Och ändå betalar vi för att gå i skolan. Det är ju ganska konstigt.
Personligen kan jag säga att det enda jag tackar skolan för det är att jag
fått kompisar. Jag menar, skolan nuför tiden klarar inte av att se till att
elever årskurs 7-9 får G i alla ämnen. Och det är inte elevernas fel.
Utan det är kommunens,samhällets , staten, skolan och föräldrarnas fel.

Det var allt jag ville säga.
Tack för att ni har läst detta brev.

Johan Goel Morgongatan 15 Spånga.
1987 – 0503 – 1589 johangoel@mailamaila.com

PS. Jag har två syskon. DS.

Svagt synliga ord verkar vara ifyllda av läraren/kopieraren.

Att byta skola/byta klass.
Där stod vi, längst fram i Breryds kyrka. Klass 5 från Brerydsskolan och
sjöng avslutningssånger, tror det var sjösalavals. Mamma och pappa satt i
främsta bänkraden och såg allmänt stolta ut efter min solo sång i slutet av
sissta versen.
Efter sången höll vår rektor Gunilla avslutnings tal och delade ut en ros
till var och en. Det var nog den ända gången på hela låg och mellanstadiet
jag såg henne med tårar i ögonen.
Sommarlovet gick fort som vanligt. Det var nog bara sissta veckan man
tänkte på att man om bara några dagar skulle börja på en ny skola. Klassen
skulle separeras till en a och en b klass. Innan vi slutat i 5:an i Breryd
hade vi valt vilka 2 killar och 2 tjejer vi heldst ville förtsätta gå i
samma klass som.
I sexan ställde lärarna större krav på en. Man fick ett eget skåp i
koridoren och en nyckel till det. Man fick en kalender där man skrev ner
läxor och andra påminn|elser. Skulle man råka glömma penna eller suddi-
gummi till någon lektion så fick man en prick. 5 prickar innebar en en
kvarsittning efter skoltid på 20 minuter.
I Breryd så hade alla lekt med alla Men på Skogsviksskolan blev man mer
eller mindre indelade i olika ”gäng”. Vissa gäng var häftiga andra gäng var
tönntiga. Det kändes som det inte fanns något mellanting ”antingen var man
först eller så var man sist.”
I Breryd hade vi lekt. Vi hade byggt kojor vi hade klättrat i träd på
rasterna… Leka skulle man inte göra i Skogsvik …Då skulle man ”vara”
även om det innebar samma sak… Ingen mera fottbol på rasterna… i
Skogsvik skulle vi antingen spela pingis eller så kunde man försöka smita
in till niorna i biljardrummet…

lärarkommentarerna för svaga för att vara läsbara

Mina Skolår

Mitt första skolår kommer jag ihåg med ett litet leende på läpparna.
Några veckor innan skolstarten samlades vi för inskolning. Jag hade haft
många oroliga tankar om skolan, för det var något nytt för mig och man är
alltid osäker inför det nya, vad det än är. Jag tänkte på alla som var så
mycket äldre mig, begreppet högstadium existerade inte i min alltmer
växande hjärna, det som oroade mig mest var alla ettor, tvåor och mest av
allt de fruktade treorna.

När man väl satt där så var det inte så farligt. Alla var lika oroliga som
jag. Lusten att leka var oemotståndlig så jag tog klivet upp ur tysnaden
och gick fram till en kille som hette Kristian, vi hade lekt några gånger
innan för vi bodde grannar.
Året fortsatte med lek, bråk, alfabetet, kuddkrig och mobbing. Då kan man
ju ställa frågan: Sexåringar som mobbar? Ja, vi mobbade faktiskt varandra
en hel del. Det var så här att den som kom sist till skolan av mig,
Kristian och Sebastian blev utfryst resten av dagen. och det blev en form
av mobbing i och med att jag och Kristian åkte tillsammans till skolan.
En dag hände det nått som jag aldrig kunnat vänta mig. Johans bror och hans
kompisar kom ner till vår lekplats och använde våra bänkar till
bänkbrottning! Vi var totalt chanslösa och då förstod jag att det finns en
högre makt än treorna.
Två år senare började jag trean, nu satte allvaret igång. Man var tvungen
att slåss för att klara sig.
Det pågick ständiga slagsmål mellan de olika gängen. Jag höll fortfarande
ihop med Sebastian och Kristian men nu sammarbetade vi istället för att
reta varandra. Jag hade även träffat en ny kompis men han var en väldigt
blyg pojke, hans namn var Johan Lundin.
Trean var en väldigt rolig tid. Man kände sig som ett lejon på savannen och
alla underlägsna djur var mina undersåtar och de fruktade oss. Men där
fanns ett djur som man själv fruktade nämligen människan. Människan var
alla fyror och uppåt. Man började även intressera sig för flickor, det hade
man nästan fruktat innan. Man hade hört allt skrock om tjejbacillerna och
deras hemska pussar. Man sa fortfarande att man avskydde pussarna fast
egentligen gillade man dem.
Hur som helst så fick nästan alla varsin tjej, hur man än såg ut (min tjej
hette Emma) Tiden gick och vi blev alltmer självsäkra, spydiga och coola.
På anslagstavlan hängde det som vanligt veckansmatsedel, en gammal lapp och
tiderna till snurran. Men denna gången hängde där en lapp och en
nybörjarkurs i trummor jag, Johan och Sebastian fastnade direkt för min
högsta önskan var få spela trummor med Alice Cooper. Vi anmälde oss till
kursen och vi gick dit och i samma ögonblick fick jag mitt livs chock! Där
utanför lokalen stod flera ungdomar och rökte, det var min första smak på
tonårslivet. Jag förstod senare att jag kommit till en fritidsgård och
ungdomarna som stod där och rökte var inte så mycket äldre än mig och jag
lovade mig själv att aldrig röka.
Man var två helt olika personer i skolan. På rasterna var man lejonet som
ägde skolgården och inne i klassrummet var man frökens lilla slav, förutom
när man hade Berit Berg då var man lejon igen.

Två år senare började man högstadiet och så blev man minst igen. Kristian
hade sedan ett år tillbaka flyttat till Nybro. Men nu hade Tingsrydsborna
kommit in i våra liv och det betyde bara en sak: nya tjejer och nya
kompisar. Nu var jag inte lejonet längre, jag var huvudet mindre än alla
andra, nu såg jag mig själv som en svag gazell. Men jag led inte så mycket
jag var ändå respekterad av lärare, tjejer och kompisar och det var det som
betydde nått för mig. Jag fick en ny tjej och en ny kompis och livet lekte.

Nu går jag i nian och är äldst igen. Jag ser inte mig själv som nått djur
utan som en vanlig människa och snart blir jag minst igen och kampen om
överlevnad startar om på nytt.

Jättehärligt, Nicke! Liknelser är effektiva, inte minst i krönikor: Att
du ständigt återkommer till lejonet på savannen och kampen för livet ger
din krönika en proffsig touch. Dina beskrivningar är målande och din ton
skämtsam. En del språkfel ”förfular”.

Vänstermarginalen är så ojämn att det är svårt att avgöra om det är
styckeindrag eller ej, men eftersom de eventuella styckeindragningarna är
så pass inkonsekventa redovisas de ej

Att byta skola/att byta klass

MIRAS FLYTT
”ånej”, tänkte jag förtvivlat. ”Måste dom börja nu igen?”
Jag försökte ignorera det som vanligt. Slog bort allt ljud, och önskade mig
till Fredriks famn. Koncentrerade mig på min egna värld. Men när inte ens
det hjälpte, så orkade jag inte med längre. Med ett skri flög jag upp ur
soffan och rusade ut ur huset.
Jag sökte mig till lekstugan, bakom vårt hus. Det var bara ett litet rum
utan värme som hade stått orört i flera år, men det spelade ingen roll. Jag
hade ändå halvt om halvt bosatt mig där de senaste veckorna. I alla fall
när de höll på som värst.
Jag var så otroligt rädd.
De sa så hemska saker till varandra. Jag fruktade det värsta, men slog bort
mina aningar och stängde ute resten av världen när jag var i mitt ”rum”,
lekstugan.
ny sida
eller också stack jag till Fredrik. Väl inne i stugan, så slängde jag mig
raklång över sängen och brast ovilligt ut i gråt.
Jag orkade inte längre! Allt hade blivit som en mardröm.
Länge grät jag, vet inte hur länge, men till slut slocknade jag, helt
utmattad.
Senare, sent på kvällen, vaknade jag av att mamma strök mig över kinden.
Slog upp mina rödgråtna ögon och började snyfta igen, tröstlöst.
ny sida
då sa mamma:
– Du behöver inte gråta mera nu, gumman. Vi har pratat , jag och pappa ,
och…. Vi har bestämt oss för att skiljas.

*3 veckor senare*

Jag tittade mig omkring i den stora lägenheten.
– Är det här mitt nya hem? Frågade jag mej själv.
– Ja, Mira, det är det.
ny sida
Pappa hade omärkt kommit in i rummet och gav mig en kram.
– Tror du att du kommer att trivas?
Jag gick runt och kände på allt, för att känna hemtrevnaden.
Men det kändes bara tomt och kallt. Ingen historia. Inga minnen.
– Det är jättefint, svarade jag.
Jag saknade mamma.
Jag ville inte flytta från vår villa, i Västerås. Jag ville inte bo i en
liten förort i en konstig lägenhet med bara pappa. Jag ville inte flytta
ifrån mina kompisar och min pojkvän…. Och minst av alla ville jag inte
flytta ifrån min gamla skola och klass.
Där jag var klassens clown.
Vi hade så kul tillsammans, det var så fint och öppet. Man mådde bra och
det kändes tryggt.
Jag hade mina vänner där.
– Vadå, det blir väl skoj med nya kompisar, sa pappa när vi åt.
– Det var inget fel på mina gamla, sa jag. Men imorron gäller det. Jag
tittade dystert på honom.

– Hallå! Kan ni vara lite tysta?
Jag spanade ut över min nya klass, vilken läraren hade svårt att få ordning
på.
Fröken förklarade att jag var den nya eleven. Jag höll på dö av
nervositet.
När vi skulle börja jobba steg sorlet igen, och någon ropade:
– Du, tjejen! Snygg stjärt!
Jag blev röd som en tomat. Då hördes en röst från andra sidan klassrummet.
– Äh, lägg av, Jimmy! Du, Mira eller vad du hette: Kom hit och sätt dej om
du vill. Det var en mörk kille. Darrande stegade jag över till killen som
hade ropat åt mej. När jag kom närmare, så jag att han var det snyggaste
jag sett. Och han ville att jag skulle sitta med honom?
– Jag heter Viktor. Killen sträckte fram handen.
Vilken seger, tänkte jag och dansade på rosor resten av dagen.
Av bara farten blev denne kille min första och enda kompis i klassen…
Ingen tjej. Klassen innehöll bara fyra tjejer, som inte gick att prata med,
men jag brydde mej inte särskilt.
Jag och Viktor höll ihop hela veckan. Det var nåt visst med honom.
På helgen kom jag hem till honom, på fredagen. Jag var helt inne i det här
nya ”Viktor är min bäste vän”, så inne att jag glömde bort att jag hade
andra kompisar… och en egen pojkvän.
Vi satt och såg en dålig film, och skrattade åt allt hemma hos Viktor. Jag
fattade inte att man kunde ha så mycket gemensamt med en kille som var så
snygg. Jag svävade på moln. Och jag märkte faktiskt inte hur jag blev kär
ihonom direkt, inte förrän det hände.
Jag skulle gå hem, sent på kvällen. Tänkte säga hejdå på vanligt sätt när
han bara tog två steg fram och kysste mig. Det var ingen kompispuss… Den
var het. Jag gick ut ur hans hus….
Och kom med ens på vilken situation jag hamnat i.
Jag hade en pojkvän… Fredrik. Jag hade glömt honom. Jag kunde inte sova
den kvällen. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt.
Sedan insåg jag det… Jag skulle bli tvungen att göra slut med Fredrik.
Det skulle inte fungera på distans.
Även om klockan var 3 på natten, så ringde jag. Jag ringde och gjorde slut
med Fredrik.
Nästa dag tog jag en promenad i parken, nedanför vårt hus. När jag gick på
bron som ledde över en liten lummig å, så såg jag ett par sitta och kyssa
varandra på en bänk på andra sidan. Fåglarna kvittrade och de var mycket
vackra. Jag kände först inte igen dem, men när jag kom en bit närmare, såg
jag vem killen var.
…Det var Viktor.

SLUT

Mina skolår
Skolan var främst av allt lärorik fram till 8:an. Man gick på den för att
få kunskap om olika saker. Man lärde sig nödvändiga saker, som
multiplicationstabellen eller kort om världens religioner.
Skolan var också ingen krävande plats att vistas i. Man gjorde så gott man
kunde och tyckte att det var roligt.
Under lågstadiet lärde man sig enklare saker som att läsa, räkna eller
skriva. På mellanstadiet lärde man sig mer avancerade räknesätt. Grammatik
och (bekantskap med) det nya språket engelska. När man kom upp i högstadiet
startade en mer krävande skola, då man inte fortsatte lika mycket för
kunskapen, utan för betygen.
Fast innan jag börjar med betygen ska jag berätta om mina första år i
skolan. Det började i slutet av dagis. I ens värld existerade bara
familjen, släktingarna, vännerna och kompisarna på dagis.
Nässjö var en storstad på den tiden och man var aldrig långt hemifrån.
Man var så liten att man inte förstod vad skolan va. Ändå låg mitt dagis
knappt 100 meter från min framtida skola. Man stötte bara ihop med den då
man hade gympa i denns gymnastiksal eller när man tittade på alla
skolavslutande elever på väg till kyrkan genom ett stängsel på en
fotbollsplan. Den sommaren man fick reda på att man själv skulle börja i
den okända byggnaden kom oväntad.
Som tur var följde de flesta kompisarna med (man visste inte hur gamla alla
var). När man började följde föräldrarna med och jag kommer ihåg att vi
fick glass första dagen och hälsade på de nya fröknarna.
Man trivdes någorlunda och de äldre eleverna var sjysta mot en.
De första dagarna var roliga och man lekte mest. Då och då lärde man sig
ännu en bokstav eller fick in att 1+1 var 2.
Det första året kommer jag inte ihåg så mycket från. Den årskursen kallades
för nollan eller mini-ettan. Sedan började man i första klass och massor av
gamla kompisar som var ett år yngre började skolan. Man kände nu lärarna
och några äldre elever.
Nu började man även ha bild och efter skolan gick man på fritids till
föräldrarna hämtade upp en.
I tvåan blev det lite svårare och lärarna lärde ut mer och mer. Man var nu
inne i skolan och det ingick i livet.
När man började i trean så var man van och visste mer än alla de yngre. Man
kände sig nog lite större och var mer med kompisar i sin egen årskurs.
Nu började man även med engelska. Det var spännande att lära sig nya ord i
ett annat språk och vi började med att se enklare filmer.
En del fick även (om de ville) lära sig att spela blockflöjt. Det gjorde
jag och tyckte det var roligt.
Jag tror det var nu man började smått med historia och att forska om djur
och växter.
Sedan började mellanstadiet. Nu började lite svårare, jobbigare och
tråkigare skola. Nu i nian tycker man inte att det var något svårt.
Man fick räkna svårare multiplicationer, divitioner, uträkningar, grammatik
och även lite jobbigare engelska.
I fyran började det lite det svåra och i femman blev det jobbigare.
Man kände sig äldre och fruktade den dag man skulle bli tvungen att lämna
skolan till högstadieskolan.
När man började i sexan fick man börja ännu ett språk. Man kunde välja
mellan tyska, franska och spanska. Jag valde tyska. Nu fick man gå till min
framtida skola för att läsa det. Innan hade vi haft ett klassrum som vi
lärt oss allt i men i den nya skolan hade man olika ämnen i olika
klassrum.
Tyskan var rolig i början och man tyckte man kunde mycket.
Man var äldst i skolan och skulle snart var yngst i en ny.
När sexan slutade blev jag livrädd för den nya. Trots att jag kände och t
om hade gått i samma klass som en del äldre elever där var jag ändå lite
vemodig.
När jag började där hade jag kvar de flesta från min gamla klass plus ett
tiotal till från andra klasser och skolor. Man var nog blyg i början men nu
i slutet på nian känner jag alla.
Högstadiet erbjöd många förändringar. Olika klassrum, annorlunda scheman,
mentorsgrupper och framför allt en rad nya ämnen. Vi hade nya lärare men
jag var van vid lärarbyten efter en hel rad olika lärare de senare åren.
Vi fick bra lärare i de flesta ämnen och jag fick en bra mentor och vi i
klassen fick två bra instruktörer.
Fast nu skulle man visst få betyg vilket var en helt ny upplevelse.
Eleven skriver: ”Här hann jag inte mer med renskrivningen. Se kladd”, men
jag finner inte kladden

Min syn på skolan :

Hej Skolministern

Jo det var ju det med skolan. Den är bra till viss del.

Lärarna är bra, de flesta av dem. De lär ut bra. En lärare på 28 elever är
på tok för lite. De hinner inte hjälpa alla. Man behöver ju olika mycket
hjälp.
Tiderna är absolut inte bra. Man börjar för tidigt och slutar alldeles för
sent. När man sedan kommer hem. Ska läxorna göras. Jag fick sälja min häst
pga. Studier. Det är inte rätt. Vi går i skolan för att lära oss. Inte för
att förstöra vår ungdom.

Maten kan bli en förbättring. Den är oftast god men det finns dom som
nästan aldrig äter. Maten kan vara mera vanlig. Istället för rissotto,
ravijoli och fiskgratäng kan man få pasta istället. Elever äter mer och
orkar mer under dagen. Sedan så är det faktiskt så att vegeterianer får
sämmre mat. Sedan tycker jag deras mat ska stå framme som alla andras mat.
Muslimsk mat ska med finnas.

Lokalerna dom är bra men kan göras trevligare. En trevlig målning, finare
gardiner.

Bänkarna vi elever sitter vid kan göra bättre. Högre bord. Mjukare stolar.

Taken är inte så bra. Det regnar in och det kommer att bli mögligt på
väggarna till slut. Då blir luften i koredorerna inte så bra häller. Det är
vi elever och lärare som andas in den dåliga luften. Man kan bli sjuk.

Skolgården är inte bra. Finns ingenting att göra på håltimmerna. Man skulle
kunna skaffa något lusthus att va i. Det skulle göra till-varon på skolan
bättre.
Eleverna är inte så trevliga mot varandra. Det förekommer mobbning och nior
går på små sexor. Det är fegt och elakt. Man borde innskaffa änglar. De
hjälper dom som har det svårt. Det skulle vara trygt att ha änglar på en
skola.

Skolämnena är bra. Det borde vara mera idrott på en skola. Det är skoj och
bra för hälsan.

Chemat är inte bra man skulle kunna göra det bättre. Det är mycket
håltimmer. Man skulle kunna ha lektion där och sluta tidigare.

Detta tycker jag ska för|bättras. Mycket är bra När det gäller skolan men
mycket är även dåligt.

M.V.H. Anna, Lindahl.