Föräldrars utbildning: Eftergymnasial utbildning

Mina skolår!
År 1994 fyllde jag sju år, det var det året jag skulle börja i skolan. Jag
hade gått i förskola två år så jag kände redan några av de personer som
skulle börja i min klass. Första dagen fick jag träffa min lärare och jag
tyckte om henne från första början. Hon var en typisk lågstadielärare som
behandlade likadant utan att favorisera någon. Jag har kunnat läsa sedan
jag var fem år och fick därför alltid jobba med lite svårare övningar och
texter. Jag har alltid gillat att tillhöra de främsta och jag hade en
positiv inställning till skolan från början. Allt eftersom tiden gick kom
mina klasskamrater ikapp mig och vi låg på samma nivå. Vi som gick i den
klassen hade en otrolig sammanhållning och när vi bytade lärare i fyran
fortsatte vi att ha det så. Läraren vi hade fått nu var en medelålders man
som hela klassen genast fick respekt för. Även i mellanstadiet gav jag
alltid mitt bästa för att verkligen få alla rätt på förhören. När vi till
slut skulle börja i sjuan och klassen skulle brytas upp var det många jag
sa farväl till. Även om vi alla skulle gå på samma skola visste vi att vi
skulle träffa nya kompisar och bara ses då och då i korridoren. På
högstadiet kom den värsta förändringen som hänt under min skoltid. Även om
jag tyckte att det var spännande och även om jag fick många kompisar, kom
stora frågor som ”vem är jag” fram. När jag började i åttan blev det värre
och plötsligt skulle vi ha betyg. Prov efter prov, arbete efter arbete fick
mig till att förstå hur allvarligt det här var och att mina lätta dagar låg
bakom mig. Jag har fått många bra kompisar, börjat drömma drömmar om min
framtid och hittad en hobby jag trivs med. Vem vet vad framtiden har i
beredskap för mig? Allt jag kan hoppas på är att det kommer att gå lika bra
för mig på gymnasiet som det har i grundskolan.

Bra uppsats med en bra spegling av den situation som hon befinner sig i.
Bra språk och inga större missar. VG

Mina skolår!
Jag kommer ihåg när jag började i fyran. Förut hade jag gått på
”Mackaskolan” och nu skulle jag börja på Kungsängsskolan. Den var mycket
större än min gamla skola så att det var väldigt nervöst. Vi skulle få vara
i den helt nya byggnaden men den blev inte klar förrän efter jullovet.
Första terminen spenderade vi på en gammal nerlagd fritidsgård. Det var
faktiskt ganska roligt där och eftersom där inte gick några andra elever,
lärde vi känna varandra ganska snabbt.
ny sida
Jag minns den första dagen när alla kom dit med sina föräldrar Vi gick in
och satte oss i ”klassrummet” och vår nya lärarinna Inger pratade lite. När
det var rast, gick allas föräldrar hem och vi var kvar helt själva, hälften
av min gamla klass och hälften av en annan klass.
I början var det ganska uppdelat, men allt eftersom började vi leka ”kurra
gömma” och tillslut var alla med.

Jag kommer också ihåg när jag började sjuan. Jag var jättenervös innan, för
att skolan var så otroligt stor och det var så många klasser. Jag minns den
första dagen. Alla sjuor samlades utanför huvudingången, där våra mentorer
tog emot oss. Göran och Olle stod och vinkade med en skylt där det stod 7E
på och vi följde efter dem till klassrum nr 412. Vi gick in och satte oss
och Göran och Olle berättade lite om det förestående läsåret.
Det första året kände jag mig inte trygg med klassen. Det var mycket bråk
och prat på lektionerna. Men tiden gick och klassen lugnade sig. Nu trivs
jag jättebra och det är med blandade känslor som jag lämnar det här för att
börja på gymnasiet.

Inskannad version

MINA Skolår
När jag tänker tillbaka på min högstadietid märker jag en stor utveckling
på kort tid. I 7:an tog jag inte skolan på samma allvar som nu. Rasterna
var roligast och på lektionerna längtade jag dit. Nu när jag ser tillbaka
på det förstår jag inte hur rasterna kunde vara roliga. Nu i 9:an är det på
rasterna som jag längtar in till lektionerna. Det var troligtvis 9:orna som
förgyllde mina raster till nöjestid. De var nämligen mycket trevliga och
roliga att prata med. Jag fick en bra start på 7:an eftersom vi från
Grönestad i 6:an hade lektioner på Berghedsskolan en gång i veckan. Första
dagen i 7:an gick alla nykomlingar längst väggarna som vettskrämda får men
jag och mina kompisar kände ju väl till skolan. Vi gick, som kontrast till
resten av av 7:orna, med bestämda steg genom korridorerna. Vi var ett gäng.
9:orna respekterade oss och de skämdes inte över att sitta ner på rastera
och prata med oss. En av de första dagarna i 7:an minns jag väl. Det var en
kille ur 9:an som ropade till mig: ”Öh, kom hit”. Först undrade jag om det
verkligen var mig han ropade på. Eftersom han tittade på mig antog jag att
det var så. Jag tog mod till mig och gick fram. Han ställde några frågor
till mig och den sista löd: ”Har du någon pojkvän?” Jag svarade med ett
försiktigt ”Nej”. ”Varför”, blev nästa fråga. En klump satte sig i halsen
och jag hoppades på att inte låta rädd. – Öhm, började jag, Jag tror på
Gud. Ryktet gick snabbt, som med vinden och allt fler ställde frågor. Nu
kände jag mig på ett sätt populär. Medans de andra 7:orna knappt vågade
säga ett pip diskuterade jag livsfrågor med 9:orna (!). Detta var mitt
genombrott. Jag tror alla 7:or någon gång får sitt genombrott, jag fick det
tidigt. Andra kanske inte får det förrän i 8:an eller 9:an i värsta fall.
En del får aldrig sitt genom|brott, det är de som oftast blir mobbade.
Ibland var det jobbigt när de häftigaste 9:orna ropade ”lillgud” efter mig
men ändå måste jag säga var det en slags befrielse för mig. Jag kände mig
stor i 7:an och på ett sätt vuxen. Nu ser jag de flesta 7.or som små och
omogna. Man undrar ju om jag egentligen var lika liten som de fast att jag
kände mig större. Jag trodde mitt genombrott var fullbordat och att jag
aldrig skulle bli utsatt för sådant som andra 7:or blev t.ex. uppkastade på
skåpen och instängda på toaletterna. Jag hade fel. Det var en helt vanlig
dag i matsalen. Jag hade precis tagit min mat och letade nu efter det bord
där mina vänner satt. När jag såg dem riktade jag mina steg ditåt. På
bordet innan vännernas satt ett gäng killar ur 9:an och när jag gick förbi
dem sköt en av dem ut en stol som blockerade vägen för mig. Generositeten
steg och innan jag visste ordet av var jag röd som en tomat i ansiktet. Jag
svettades. Vd skulle jag ta mig till? Snabbt försökte jag komma på en
utväg. Jag tog mod till mig, drog in den lilla magen och pressade mig
nonchalant genom springan mellan den utdragna stolen och bordet mittemot.
Detta var min stora revolution. Mina kompisar tyckte att jag skulle hällt
min saft över honom men det vågade jag inte. Jag minns en gång när jag och
min kompis Pernilla skolkade från gympan för att cykla till Haverboskolan
och spana på en snygg kille i 9:an. När vi stod utanför skolan beslutade vi
i fall vi skulle gå in i skolan med risk att bli sedda av lärare eller att
stanna kvar ute med risk att inte se honom. Vi valde det första. Väl inne
visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Som tur var såg vi några toaletter
och gick snabbt in i en. Vi andades djupt och efter att vi tagit mod till
oss gick vi ut. Han syndes inte till någonstans och gick lite irriterande
ut igen. När vi stod där ute såg vi entrédörren öppnas och en kompis till
oss gick tillsammans med killen ut. De kom mot oss och den första frågan
när de kom fram var: ”Varför är ni här?” Vi skrattade lite och försökte
byta samtalsämne. Det blev pinsamt så vi ljög om att vi snart hade en
lektion som vi inte kunde missa

Lära för livet
Jag hadde inte tänkt på det riktigt innan årskurs åtta.
Det var då det slog mig att ta vara på det här skolan ger mig.
Man får bara en chans.

När jag fick mina första betyg i årskurs åtta böev jag ganska besviken.
Med dom betygen hade jag inte kunnat välja vad jag ville. Det var bara att
börja ansträng sig i skolan.

Alla ämnen ger värdefull kunnskap
Men jag tycker att geografi är väldigt viktigt ämne för man studerar andra
länder och jämnför dom med Sverige.

Vi diskuterar om ekonomi
i olika länder om det är ett rikt eller fattigt land.
Vi diskuterar även om olika styren om ett land t.ex är kommunistiskt vad
det då menas med det
eller om det är kapitalistiskt styre.
Även om kriser som nu pågår med Irak, FN:s säkerhetsrådet och USA
Har USA någon rätt att attakera Irak?

Det ämnet har gett mig kunnskap om hur det är i andra länder och även hur
det är här i Sverige.

När jag har gått på universitetet vill jag ut i världen och resa och Jobba
då är det bra att veta något om den.

Även engelska är ett bra ämne att läsa, för det är ett språk som pratas i
stora delar av världen.
Det kommer man att ha nytta av.

Alla ämnen är viktiga i skolan det är för hela livet man gör det här inte
för en stund.
Man kan inte strunta i att läsa ett vist ämne om det är tråkigt.

För Alla Ämnen Är Viktiga.

på några ställen har eleven flikat in text i efterhand mha av pilar och
understrykningar, denna text visas kursiverad

Jag lovar!

– Annie, du måste skynda dig. Annars kommer du för sent.
– Ja, jag måste bara sminka mig först. Vi börjar inte förrän om 20 minuter
och du skjusar mig ju.
– Nej, jag hinner inte det. Jag ska på en konferens nu vid 9 och åker nu,
– Men vad fan, då kommer jag försent idag igen och det är ditt fel, för du
sa att du skulle skjusa mig.

Annie hör att Elina slår igen dörren med en smäll, efter ytterligare 3
minuter hör hon att bilen startar och kör iväg.

När Annie väl kommer till skolan är hon 10 minuter försenad. Hon öppnar
hastigt dörren till kemisalen, alla tittar på henne, men hon säger inte ett
ljud. Hon går och sätter sig på sin plats längst ner i salen brevid sin
bästa kompis Hanna. Medans hon intensivt tuggar på ett tuggummi ser hon med
en nonchalant blick mot kemiläraren Rune, som med sina stora kemiglasögon
och en kritvit kemirock pustar till.
– Vad har du för bra ursäkt idag då, frågar han med en interesant blick
tillbaka.
– Jag hann inte med tunnelbanan vid halv så jag fick vänta i en kvart på
nästa. Du vet ju att tunnelbanorna här på södermalm har krånglat så det tog
längre tid än vanligt.

Dagen gick relativt bra, bortsett från att hon skällde ut två lärare och
blev utslängd från historialektionen. Sista timen hade de biologi som Annie
konstigt nog tycker om. Hon gillar att studera människokroppen och vill i
framtiden bli obduktionsläkare, men hon tror inte att hon kan bli det om
man ser på hennes betyg.

När det är 10 minuter kvar av lektionen knackar det på dörren.
Nanne reser sig hastigt upp ur stolen. Går med sina nätta ben och sin
vickande rumpa bort mot dörren och öppar mycket försiktigt. Alla eleverna
ser nu med nyfikna ögon mot dörren och får till sin förvåning se en
polisman stå vid andra sidan av tröskeln. Han viskar några ord till Nanne
som vänder om och går mot Annies bänk.
– Han vill prata med dig, viskar hon tyst.
Annie går ut till polismannen som informerar om att han heter Ernst
Torkelsson och frågar vad det är han vill. Han ber Annie att följa med
honom men Annie vill veta nu vad det gäller.
– Det gäller din mamma, svarar han med nedstämd röst.
Annie spärrar upp ögonen och frågar vad det är som har hänt. Ernst berättar
att hon har varit med i en bilolycka och totalfrontkrockat med en annan
bil.
– Hur är det med henne, frågar Annie som är på väg att börja gråta.
Ernst ser sorgset på Annie, jag beklagar, svarar han.
Annie ger upp ett skrik som ekar i hela korridoren och hon ser hur dörrar
öppnas lite var stanns.
– Följ med mig, bedjar Ernst när hon har lugnat sig och Annie följer med
utan att säga ett ord.

Begravningen skulle hållas en vecka efter olyckan och direkt efter skulle
Annie följa med sin pappa till skåne och bo där under en obestämd tid.
Annie var inte positiv till beslutet men går med på det ändå. Annies mamma
och pappa skildes när hon var 5år, så hon har inte så stort minne av
honom.
I bilen hem från begravningen var det knäpptyst mellan Annie och hennes
pappa. När de har åkt i 5 timmar var de äntligen framme. När Annie kliver
ur bilen ser hon huset, ett litet rött hus med vita knutar och en liten
veranda.

gör en gest med handen mot rummet. Det är ett litet rum på mindre än 4 m2.
Rummets ena vägg har ett stort fönster där man kan skymta en liten sjö en
bit bort. Nedanför fönstret står ett kalt träfärgat skrivbord. I ett av
rummets hörn står det en säng som är så snyggt bäddad att man kan tro att
det var på ett hotell. Vid en av väggarna står det en byrå med samma färg
som skrivbordet men som har varit med lite längre. Brevid byrån fanns det
som Annie mest gillade med rummet, en stor spegel som tog upp minst halva
väggen.
– Det är ganska enkelt men jag har gjort så gott jag kunnat.
– Det är jätte mysigt, jag ska försöka att inte vara så pesimistisk, svarar
Annie med ett leende mot sin far.

Första dagen på nya skolan

Skynda dig nu så att du inte kommer för sent nu första dagen, ropar Johan
en trappa ner.
– Nej då, jag kommer nu.
När hon kommer till skolan är det helt dött på skolgården, Annie inser att
hon har kommit för sent. Hon går till expeditionen och förklarar vem hon är
och en liten tjock dam med små runda glasögon visar henne vägen till
klassrummet. Hon knackar på och går in med Annie en meter bakom sig. Alla
elever kollar upp på Annie. Den vänliga tanten går sin väg och lämnar Annie
där framme vid katedern. Mannen vid katedern reser sig upp och berättar för
eleverna att de skulle få en ny tjej till klassen. Viskandet som började
när Annie klev in har nu lugnat sig och Annie får förklara vad hon heter,
var hon kommer i från och vad hon har för intressen. Hon berättar snabbt
att hon heter Annie Stenquist och kommer från Göteborg och därefter blev
det pinsamt tyst. Magistern ber Annie att gå och sätta sig längst bak
brevid en kille som var den snyggaste i klassen som Annie hann se.
Lektionen fortsatte som vanligt och så även de övriga. Annie fick sitta
brevid Jens på tre lektioner så de lärde känna varandra ganska snart. Efter
skolan kommer det fram en tjej till Annie som verkar vara väldigt ordet
till höger kan möjligtvis vara kaxig om man ser till sammanhanget, men det
ser mer ut som ett t än ett x. katig. Hon säger att hon heter Elin och är
den populäraste tjejen på skolan. Hon förklarar för Annie att hon inte får
bli vän med Jens och att Annie inte ens får prata med honom. Hon berättar
att Jens är hennes och att ingen bitch från Göteborg ska få ta honom. Annie
börjar genast käfta emot och helt oväntat ger hon Elin en örfil. Elin blir
förbannad och slår tillbaka samtidigt som Jens kommer ut från skolans
huvudentre.
– Vad fan håller du på med Elin, väser han.
– Vadå, det var hon som började.
– Äh, håll käften, skriker han tillbaka och rycker åt sig Annie och ber
henne att följa med.

Jens tar med sig henne bakom skolan för att prata. Annie får då reda på att
Jens inte är tillsammans med Elin och att hon bara är en uppkäftig tonåring
som tror att hon är störst, bäst och vackrast. När de stått där en
halvtimme går Annie hem.

Väl hemma möter hon Johan vid trappan, på väg att åka till affären.
– Hur har din första skoldag varit då? frågar Johan med ett brett leende.
– Som ett helvete, svarar Annie tillbaka.
– Så illa är det väl inte.
– Du anar inte hur det har varit.
– Jag förstår att det är jobbigt för dig att flytta från storstadslivet,
dina kompisar och allt annat du älskar och helt plötsligt flytta till
landet där närmsta granne bor 200 meter bort och där det är skog överallt,
men du måste försöka. Hanna ringde förresten för 10 minuter sedan och vill
att du ringer henne.

Annie blir direkt gladare, hon springer upp på sitt rum och rycker snabbt
åt sig telefonen
– Ja, det är Hanna.
– Hej det är Annie.
– Å, hej jag ringde förut och pratade med Johan. Han sa att allt var bra.
– Det är det verkligen inte! du ska bara veta vad som har hänt i skolan.
Det positiva är att jag har träffat världens gulligaste kille som heter
Jens, han var jätte snäll mot mig. Det finns även en tjej som jag hatar.
Hon heter Elin och tror att hon äger skolan inklusive Jens. Jag gav henne
en örfil och så fick jag en tillbaka och då kom Jens och tog med mig bakom
skolan, fatta så gullig han är.
– Det var ju en interesant skoldag, svarar Hanna Här har det inte hänt ett
skit, bara en helt vanlig skoldag, bortsätt från att bänken brevid mig stog
tom. Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Kan du inte komma tillbaka? du
kan få bo hos oss, det skulle bli jätte bra. Du förrästen, jag har blivit
tillsammans med Linus nu, vi blev tillsammans förra veckan på Johannas
fest.
– Vad kul, svarar Annie som gärna hade varit med på den festen. Har Anders
nämt mig?, frågar hon snabbt efter.
– Ja, faktiskt, han frågade vart du var och jag sa att du var i Lappland
hos din mormor och han gick på det.
ny sida
Va! det menar du inte svarar Annie med ett flin. Han verkar inte inse att
jag inte vill ha med honom att göra mer.
– Nej det verkar han inte fatta, svarar Hanna.
– Jag vill verkligen tillbaka till Göteborg, till dig, min skola och allt
annat. Det är minst fem mil till närmsta stad här. Jag hoppas att jag inte
blir långvarig här. Jag flyttar nog tillbaka när jag ska börja gymnasiet om
1 och ett halft år.
– Varför är det så långt dit, jag vill att du ska komma nu.
– Jag lovar Hanna, jag kommer tillbaka.

Skrivet av Marianne Johansson 9 D
03020

Att byta skola/att byta klass
– Jag heter Stackenborg och jag har bytt skola två gånger och det hade jag
tänkt att berätta en kort berättelse om. De gångerna som jag bytte skola
slutade alltid med att det var delvis positivt på sitt sätt, berättar Ola
för journalisten.

– Jag föddes i Stockholm men jag flyttade därifrån när jag var fyra år
gammal så det har jag inga vidare minnen av och då gick jag ju dessutom
inte i skolan. Från det att jag var fyra och till det att jag gick i ettan
bodde jag där jag bor nu, på Strömsnäs. Mycket av den tiden innan skolan
var jag hemma och självklart som de flesta andra barnen gick jag på dagis,
sa Ola till mig medans jag antecknade så fort jag kunde. Jag heter Sven-
Bertil, jag vet, mitt namn är pinsamt men jag är väl själv något av en
nörd, för en nörd kännetecknas väl av sådana som jag, lite halvmullig,
stora tjocka glasögon och aldrig har jag några nya kläder. Gör man en
novell om Ola’s liv och skriver in den i skoltidningen då måste man väl
vara lite nördig. Jag önskar att jag kunde göra sådant som alla andra
killar i klassen kan som t.ex. att spela fotboll eller innebandy. Nu är
inte jag skapad för det utan mitt liv är nog till för att gå med cykelhjälm
på huvudet och hela tiden vara rädd för att trilla och förblöda hela
huvudet.

Dagen efter intervjuen skrev Sven ner allt om Olas liv till en enda kort
novell och tryckte den senare i skoltidningen. Berättelsen löd på detta
viset och den blev högt uppskattad.
ny sida
Ola steg upp på morgonen och hade vaknat av att hans mamma väckt honom
ovanligt tidigt, han hade fortfarande inte fattat varför utan visste bara
att det var något om dagis som hans mamma pratat om så många gånger
tidigare men som han själv aldrig riktigt förstått var det var eller
innebar. Att det innebar att Ola skulle få nya kompisar i hans egen ålder
och att han skulle slippa leka med sin syster dagarna i ända, hade inte
gått upp för honom.

Det var en solig och varm dag i maj, Ola steg upp ur sin säng och åt sin
frukost. Hans mamma väntade på honom i bilen och han fick skynda sig att
äta klart och tillslut körde de iväg till dagiset. När Ola kom dit såg han
en massa barn springa omkring och leka runt ett stort rött hus och Olo
trodde att det var något fängelse för små barn som varit olydiga samtidigt
som hans mamma öppnade den gröna stålgrinden. Han höll hårt om hennes hand
medans de gick längs den lilla grusgången fram till dagiset.

Dörren till huset var stor och vit med små fina rutor mitt på, själva
dagiset var ett rött tvåvåningshus av trä och runtom den fanns en
finträdgård med fina äppelträd och päronträd samt fyra små picknickbord av
trä.

När Ola kom in i huset fanns det en pytteliten hall som var helt
fullproppad av skor och till vänster om hallen fanns ett litet rum som var
fullt med olika Playmo leksaker och olika sorters plastdinosaurier och till
höger fanns ett ganska stort rum där fullt av ungar sprang omkring och
lekte. Helt plötsligt kommer en stor tant fram och pratar med Olas mamma
Gunilla och tanten och Gunilla går in i det högra rummet medans Ola stannar
kvar i hallen.

Efter ett kort tag undrar Ola var hans mamma tagit vägen och han går själv
in i det högra rummet. När han kommer in ser han ett litet barn som sitter
och trycker sig mot väggen under ett bord och han går fram till barnet.

– Vill du vara med på kurragömma? frågar han Ola och så kommer ett annat
barn in mellan Ola och barnet och skriker något om att barnet under bordet
är taget och så springer båda två iväg.
– Vet du vad kurragömma är frågar barnet samtidigt som han springer fram
och tillbaka i rummet. Utan aning om vad det är svarar Ola att han
självklart vet vad det är och så springer han också med runt i rummet utan
att ha den blekaste aning om vad han gör för något.

Det var första gången Ola träffade sina första, bästa kompisar under
lågstadiet. De hette Kalle, David, Johan och Linus.

När Ola sedan blev äldre och det snart var dags att börja i skolan hade
Kalle och David, hans bästa kompisar, redan börjat där. Att byta dagis mot
lekis var något som Ola länge hade sett fram emot och han kom inte att
sakna sitt dagis.

Första dagen i lekis och Ola hade fått gå själv första dagen. Den dagen var
första gången han träffade nya kompisar, sina klasskamrater. Alla hade
tagit med sina föräldrar utom Ola. Ola tyckte personligen att han var
väldigt modig och tuff som inte behövt sin mamma med sig på förstadagen i
skolan. Alla barnen satte sig i en ring med föräldrarna sittandes i
bakgrunden efter det att vi alla fått hälsa på våra nya lekislärare.

Lekislärarna berättade om vad de skulle hålla på med och försöka lära sig
under de kommande läsåren. När de tog upp räkning och matematik var det en
liten unge mittemot Ola i ringen som sträckte sig upp och frågade vad det
var och lärarna förklarade för honom att det var när man skrev olika
siffror och liknande och sen försökte räkna ihop vad det blev sammanlagt
och den lilla ungen slängde sig efter sin nya gröna skolväska och letade
fram en jättelinjal som han började vifta med och var oerhört stolt över
att han visste att man kunde rita ettor med hjälp av den. Barnet fick Ola
reda på senare att han hette Jimmy.

Två år senare…
Ola satt vid sin mattebok och försökte på bästa sätt förstå hur man över
huvud taget fick det att gå ihop. Att två streck med ett kort emellan sedan
två minusstreck över varandra och att det sedan skulle bli en tvåa, det
förstod helt enkelt inte Ola visserligen var det kanske inte så lätta tal
som han hängde upp sig på men matten gick verkligen inte bra, alla låg före
Ola i matten. Han hade rasten innan varit i halvt som halvt bråk med hans
kompis Kalle och han hade sagt att det skulle bli kul när han skulle flytta
ifrån den lilla byn Ekne även fast han innerst inne inte tyckte det.
Kvällen innan hade hans mamma och pappa berättat det för honom att de
skulle flytta till Sälen och bo där i ett och ett halvt år. I början hade
Ola stormtjutigt, han ville inte flytta ifrån sitt rum, sina kompisar och
hela bygden men det fanns ingenting att göra. Ett och ett halvt år kändes
som en evighet. Skulle han vara tvingad att bo någonstans där det bara
snöade och inte fanns en enda människa att prata med. Alla hans kompisar
han hade i Ekne skulle han inte mera få se kändes det som.

När det väl kom till kritan och när Otto hans familj skulle flytta var det
jullov. Det snöade ute och det var lördag. Allting var packat och bilen var
helt fullproppad av olika grejer. De var sex stycken personer i bilen; Ola,
hans syster Hanna, hans bror Viktor, Pappa Valter, mamman Jessica och
familjens barnflicka som hette Elin. Möbler och sådant hade skickats upp
med flyttbilen innan. Vid tolvtiden på dagen bar det iväg till Sälen och
Ola sade hej då för sig självt till klassen, kompisarna och hemmet
samtidigt som de åkte ut ur Ekne.

Den bilresan var nog den längsta tid som Ola någonsin suttit i bil. Först
åkte de upp till Stockholm för att säga hejdå till Olas mormor och morfar
för nu var de betydligt längre för dem att åka och hälsa på.
Sammanlagt att bara åka bil tog det lite mer än nio timmar att åka till
Sälen och inte nog med att de var sex personer och en massa packning så var
dessutom familjens hund Abba med.

De kom dit vid elva på kvällen och för första gången såg Ola sitt blivande
hus som han skulle bo i de kommande ett och ett halvt åren. Ola, Hanna och
Viktor var dödströtta då så det första som de gjorde i huset var att gå och
lägga sig. Eftersom huset var totalt omöblerat och bara Olas pappa bott i
huset ett par veckor sammanlagt så fick alla tre sova på madrasser på
golvet medans mamman, pappan och Elin började skruva ihop möblerna.

Första dagen i Sälens skola kom han in i ett stort klassrum där alla satt
och väntade vid sina bänkar och Ola fick gå fram framför klassen och
presentera sig osv. Det var den dagen Ola fick träffa alla sina nya
klasskamrater och han kände genast på sig att åren i Sälen inte skulle bli
så dåliga som han hade trott hemma i Stavsnäs och i den punkten hade han
rätt. Åren i Sälen var de bästa åren i hans liv. Han fick en hel del nya
kompisar och det hände alltid någonting i Sälen och om det inte fanns något
att göra så ringde han alltid en kompis så stack de och åkte skidor i
backarna som bara var ett hundratal meter ifrån. Varje helg var det
slalomtävlingar och i veckorna efter skolan fanns det alltid någon
aktivitet man kunde göra, allt från att klättra isklättring i något fruset
vattenfall till att åka längdskidor över Sälenberget.

Den förändringen som kom att bli den tråkigaste var när Ola var tvingad att
lämna Sälen och det intensiva friluftslivet och de ständiga aktiviteterna
till att åka tillbaka till Ekne där det aldrig hände något men att äntligen
få träffa sina gamla kompisar igen.

Dagen då Ola flyttade tillbaka till Ekne var en sommardag, hela huset var
tomt och Ola hade precis avslutat en fotbollsskola som tv 4 höll i på
Sälens fotbollsplan. Det var sista gången Ola såg sina kompisar och när han
sade hejdå till dem uppfattade de inte riktigt att han skulle flytta hem,
utan bara att han skulle åka till sitt hus.

När Ola kom tillbaka till Ekne träffade han alla sina kompisar där och hade
väldigt kul där med men Sälen var ändå det roligaste. Det som han innan
hade trott skulle vara det tråkigaste och sorgligaste delen av sitt liv har
nu passerat som den absolut roligaste delen av hans liv. Han hade lärt sig
en hel del i Sälen, där var det mesta bättre, han hade lärt sig matte och
skolan mycket bättre än vad han hade lärt sig i Ekne, han kunde nu åka
slalom- och längdskidor hundratals gånger bättre än vad han någonsin kunnat
innan.

Men detta var inte det ända skolbytet i Olas liv men det sista skolbytet
var inte hälften så mycket förändrande, det var skolbytet mellan sexan och
sjuan då Ola skulle gå från den pyttelilla skolan i Ekne till den mycket
större skolan i Nederum, kändes det som då…

I Nederum fick han också där nya kompisar men de gamla kompisarna han haft
innan skulle han inte glömma bort, kompisarna från dagis som nu går på
samma skola, klasskamraterna i Ekne och alla hans kompisar i Sälen, ingen
av dem försvann och han fortsatte hålla kontakten med de i Sälen.

Han delades i Nederum i en helt ny klass med delvis människor som han
aldrig hade sett förut och delvis människor som till och med gått i samma
klass som honom i Ekne. Det bästa med bytet till Nederum var att äntligen
få slippa den lilla pytteskolan i Ekne.

Alla dessa skolbyten tycker Ola har varit väldigt lärorika, speciellt det
till Sälen och han lärde sig oerhört mycket av att komma till helt nya
klasser, han fick chansen att öva sin sociala förmåga och skaffa nya
kompisar och fritidsliv etc.. I alla byten och ställen där man kommer till
en helt ny klass eller bekantskapskrets gällde det att visa vem han
verkligen var och att han verkligen var sig själv. Om Ola bara hade gått i
en skola i sitt liv hade han definitivt inte varit samma personlighet som
han är idag.

Nu är det också snart dags att göra ännu ett byte till gymnasiet vilket
även det kommer att innebära en stor förändring i ens liv om inte större än
de skolbyten som Ola har gjort, men huvudsaken är ändå att man alltid trivs
med de människor man umgås med.

Så slutar berättelsen om Olas olika skolbyten. Sven-Bertil gick till slut
media linjen och blev en mycket känd journalist och författare. Hans
ärftliga blödarsjuka avvecklades helt plötsligt och han lärde sig spela
fotboll. Ola gick naturvetenskaps linjen i Stockholm där han fick en hel
del nya kompisar och livs-|erfarenheter.

SLUT

AV: Ola Stackenborg 9 B

Min syn på skolan
Skolan är inte en fin syn i dagens läge. den är skräpig och det ligger snus
och burkar papper och massa annat skräp över allt. Dom skulle kunna köpa
mer paperskorgar och ställa ut. För det står bara 3 papers korgar på
varenda plan och det tycker jag är för lite.

Det är dåliga tider och börja skolan 9:30 varje morgon och sluta skolan
15:40 med bara 10 min rast och lunch. Det skulle vara mycket bättre om dom
tog bort hålen och man fick sluta en timme tidigare eller börja en timme
senare på morgonen. Men det är ju också dåligt om man kommer sent 3 gånger
än om de bara är 20 sekunder så måste man sitta kvar en timme på fredag.
Enligt skollagen får man inte ens sitta kvar på fredagar en timme till
16:40. Det är rent förjävligt.
Det är jobbigt och gå på lextionerna, för det känns inte som att det är
någon mening då inte ens lärarana är kunniga att lära ut för dom har inte
ens tagit lärar examen. Utan dom börjar bara prya på skolan sen får dom
jobb som lärare det tycker jag är ganska konstigt. För det är ju för våran
skull dom är här att vi ska lära oss. Och sen är det jobbigt då alla
lärarna går runt och är sura. För det enda vissa lärare värkar kunna är att
gå runt och glagga på allt och alla. Och jag förstår inte vaför man inte
får ha snus på vissa lexitioner det stör ju ingen den ligger ju bara under
läppen.

Och sen vandaliseringen på skolan, det borde ni göra nånting åt. Det är ju
inte roligt om skolan har ny köpt in datorer. Och sen efter en vecka
fungerar nästan inte en enda av dom.
Jag tycker att det är ganska meningslöst att lägga ut pengarna på någonting
som bara förstörs efter 1 vecka.
Det skulle vara mycket bättre om dom köper en sofa där man kan sitta och
vila efter en 60 min lexion. Bara sitta och ta det lungt. Istället för att
sätta sig på en sten hård bänk som inte alls är sköna.

Och för att skolan sköts dåligt är rektorernas fel. Det är dom som rår om
skolann. Då borde dom ju kunna sköta den dom borde ta i tu med problemen på
skolan men dom kanske är för dumma för att klara av det. I sånna fall
tycker jag att ni borde skicka dom på någon kurs.

Det jobbigaste med skolan är lexinerna. Det är ju vissa som går bra där man
inte bara får sitta still och lysna då lärarna står och bablar där man får
göra nån ting tex. Idrott, Teknik och Slöjd.
Men det går ju bra att sitta och skriva eller läsa en bra bok. Men annars
är det bara jobbigt att sitta på en lexion.

Och sen proven jag vet inte vad dom har för stratigi med dom. Men dom
lyckas då lägga varenda prov på samma vecka. Och hur lätt är det att lära
sig 4 prov på en veckan. Nej inte alls lätt så då väljer man bort det prov
som är svårast.

Skolmaten är inte heller bra. Den är inte specielt god.
Och om den är god någon gång då hinner den oftast ta slut innan 9an hinner
till maten. Så då måste vi gå och vänta på maten i 20 min. Och då brukar
den vara kall. Och då får man nöja sig med en husmans.

Det skulle va bättre om allt var bra i skolan så man fick gå ut skolan i
lungn och ro, Inget skafs.

Av: Joakim Landgren

Att byta skola
Jag låg och såg på tv när pappa kom hem.
– Kom Anders Jag måste prata med dig, sa han
Vi satte oss vid matbordet och han berättade att han hade fått jobb uppe i
Burträsk. Och han sa att vi skulle flytta dit innan höstterminen så jag
skulle få gå på Älghagskolan.
Jag förstod att det var ingen ide att protestera men det kändes ändå
väldigt tungt att lämna alla vänner och min trygga hemstad.

När åk. 6 var slut så började jag ora mig mer och mer för hur det skulle
bli att börja i den nya skolan.
Och den 6’e Augusti så for vi med alla våra saker till vårt nya hem i
Burträsk. Det var vackert väder då vi kom fram. Ca: 24 grader i skuggan,
solen sken och luften stod alldeles stilla. Jag tänkte att jag måste
fortast möjligt ta mig ner till sjön så jag får bada.

Senare på kvällen började en klump växa i min mage. Men då sa jag för mej
själv:
– ähh va fan de ä inge å ora sig för.
Och sen sommnade jag på två minuter.

Nästa dag steg jag upp tidigt, och fikade ordentligt sen skjussade pappa
mig till skolan.
Det var en ful skola Den såg mer ut som ett hyres hus än som en skola.
Färgen hade börjat falna på flera ställen och den såg inte inbjudande ut.
Men sen då jag kom in i skolan var jag tvungen att ändra uppfattning,
väggarna var fyllda med målningar och det stog sköna soffor överallt. Dom
hade också datorer i alla hörn. Det var en liten skola och alla verkad
känna alla. Många tittade på mig undrade vem jag var.
På första lectionen fick jag presentera mig för min nya klass. Många i
klassen delade mina intressen och jag fick snabbt nya vänner.
Efter första dagen kändes det mycket bra lärarna var trevliga, det fanns
snygga tjejer och jag hade fått nya polare. På kvällen ringde Markus, Han
var en av mina nya kompisar, han undrade om jag inte skulle följa med honom
till skateparken. Och jag svarad:
– Jo men självklart!
Så vi va där och åkte tills kl var 12 då for jag hem och sov.

Och efter några veckor på Älghagskolan så stortrivdes jag. Jag hade fått en
ny tjej som hette Evelina och det gick ricktit bra för mej i skolan.

Och nu då jag är 16 år och går i nian så då jag tänker tillbaks på mitt
skolbyte så är det bara posetivt. Mitt liv blev mycket mer innehålls rikt
och jag fick mycket fler nya vänner jag vet inte varför men jag kände att
jag blev mycket mer mån av att göra bra ifrån mig i skolan, och det gjorde
jag också!
Därför anser jag att ett byte av skola och miljö kan vara nyttigt.

Att byta skola/Att byta klass
När jag gick i klass 1-3 så gick jag skola på Södermalmsskolan, det var en
liten röd trevlig skola. Fanns inte mobbing där för vi var så få elever och
vi hade jätte bra samhörighet. Men det fanns bara upp till årskurs 3 i den
skolan så sen efter 3:an var det dags för skolbyte.
Jag tror nog att alla i min klass var väldigt nervösa, nu skulle vi flytta
till stora Söderhags|skolan och gå skola med ca 200 andra elever. Men det
var ganska ok, vi skulle fortfarande gå i samma klass, bara få en ny
paralellklass. Det gick bra, jag tror att alla trivdes rätt så bra visst
fanns det mobbing på denna skola det fick jag också smaka på, men det var
inte så farligt, nån lite pik här och var.
Sen så var det sags för det största bytet någonsin, nu var man en stor 6:a
som skulle börja års|kurs 7! Då blev jag riktigt nervös, klassen skulle
splittras, vi skulle förlora varandras stöd och måsta stå på egna ben. Som
tur var så fick man välja 3 personer från sin egen klass som man helst
skulle vilja gå med.
Vi fick varsin lapp där vi enskilt skulle skriva upp dom 3 man helst av
allt ville gå med.
För mig var dom 2 första personerna lättast, mina bästa kompisar Nilla och
Cecilia. Men den tredje då, vem skulle jag då välja?
Jag valde tillslut Annika. Jag tyckte inte om henne särskillt mycket men
hon kändes som ett bra val ändå.
1. Nilla
2. Cecilia
3. Annika
skrev jag på lappen, vek ihop den och gav den till läraren. Jag kunde väl
ändå inte ha så mycket otur att jag skulle hamna med bara annika i en
klass.
Sen kom dagen då vi skulle få veta vilken klass vi hamnat i. Jag nästan bad
till Gud att jag inte skulle hamna med endast Annika. Dom ropade först upp
vilka som hamnat i klass 7:11. Massa okända namn från andra skolor
rabblades upp och dom så kallade ”nördarna” i min då|varande klass, där
bland ropades Annikas namn upp. Eftersom mitt efternamn börjar på S så
för|stod jag nästan att jag var den sista som skulle ropas upp. Och så blev
det.
Hanna Söder, ropade Sören, min dåvarande lärare upp.
Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade hamnat i en annan klas
än Cecilia och Nilla. Det kändes som jordens undergång.
Sen blev det sommar och klumpen i min hals blev allt större.
Skulle jag nu förlora mina två bästa vänner?
Men sen fick jag veta ett alternativ, man fick byta klass om man hade skäl
till det! Min mamma pratade med rektorn på skolan. Vi ringde runthalva
sommarlovet kändes det som. Jag ville verkligen byta klass, men det blev
aldrig så. Alla såg mej som en social och framåtriktad person, jag skulle
lätt kunna skaffa nya vänner. Jag blev skitsur men det fanns inget att göra
åt det, skolans önskan var min lag.
Och så kom den stora Dagen. Den första skoldagen som högstadieelev. Jag
hade köpt nya fina kläder och nyss färgat mitt hår knall rosa. Jag hade
ruffsat till mitt hår och lagt på make up på ögonen. Jag var skit|ball
tyckte jag. Men vi hade otur med vädret, det ösregnade! Jag cyklade med
Cecilia och Nilla till skolan. När vi träffades iden vanliga korsningen var
vi skitfina men när vi var framme vid Pinnbacken så var vi blöta i håret
och på kläderna, sminket hade runnit och vi var trötta och griniga när vi
kom in till skolans värme. Det stof på entré dörrarna vilket klassrum vi
skulle vara i. Cecilia och Nilla skulle vara i klassrum 102 och jag i
klassrum 203.
Så mitt första klassbyte började i sorg. Nu var vi inte tre bästisar
längre, jag hade hamnat utan|för. Och det var inte alltid vi hade raster
samtidigt, så vi gled mer och mer ifrån varandra. Så en dag så var det inte
jag, Cecilia och Nilla längre. En tjej vid namn Dani hade tagit min plats.
Då förstod jag att nu var jag helt ute. För ett ganska långt tag stod jag
ensam vid skåpen på rasterna. Jag kunde ju inte bara slita tag i nån och
säja, kan jag va med dej?
Men sen kom dagen då jag gjorde det. Jag slet tag i Elisabet från min klass
och frågade rakt ut, kan jag vara med dej ikväll? Nu är jag och Elisabet
bästa kompisar. Så det gick ju bra tillslut med klass|bytet. Och nu går man
i 9:an och ska snart byta klass och skola igen. Allt går så fort, känns som
att det var aldeles nyss jag var liten och ny på den här skolan. Och nu är
det dags igen. Nu ska man bli liten och ny igen. Känns bra att få välja en
linje som man verkligen vill gå och få komma till en ny skola. Jag ska gå
medie programmet i luleå. Har varit och kikat på skolan med Elisabet. Det
var en fin ljus skola med trevliga lärare och elever. Den passar mig jätte
bra men jag känner ändå oron. Jag kanske inte får nån kompis på den skolan.
Elisabet ska förmodligen gå skola i torneå så då är jag ensam igen. kommer
att splittras rån min bästa vän. Men det kommer säkert att gå bra. Det
intalar jag mig själv. Det här blir jättebra. Men jag känner ändå samma
oroklump som jag kände på sommarlovet från 6:an till 7:an. Tänk om skolan
kräver för mycket, jag kanske hamnar efter och blir utmobbad. Det var
lättare när man var yngre och skaffa nya vänner, det var som mer
själv|klart att man skulle prova på nya vänskapskretsar. Det här kan jag
grubbla över hur mycket som helst. Jag får bara ta dagarna som dom kommer,
allt löser sig och vem vet, den hela Elisabet historien kanske upprepar
sig? Men just nu känns det som att jag inte vill ha nån ny bästa kompis,
men så kände jag i 6:an också. Jag tror att klassbyten är bra för ens
utveckling, men lär sig att ta nya initiativ och får träffa nya människor.
Man ska inte känna sig så bekväm i sin situation hela livet. Det kan vara
bra att skaffa sig nya roller och få vara med olika människor. Eller det är
i alla fall vad jag intalar mig själv just nu. Annars skulle jag nog följa
med Elisabet till Torneå.

Den här novellen blev inte så bra. Jag vet att jag kan mycket bättre.
Men nu hade vi ju inte så mycket tid och jag har ”skrivtorka”. Försökte
ändå få med lite vettigt innehåll.

Att byta skola
När Hans vaknade upp tidigt i sitt rum, på en Måndags morgon i April.
Bland alla flytt kartonger i hans rum hans nya rum.
Hans hade nämligen flyttat hit till Uppsala i natt med sin mor.
Han hade inte sovigt särsilgt mycket den natten.
Det ända han kunde tänka på var den nya skolan.
Hur ska det gå tänkte han när han klädde på sig och gick ut i köket för att
få lite mat i magen.
Hans Mamma hade redan klivigt upp för att göra frukost till Hans och sin
nya man Harald.
Hon gjorde pannkakor som va Hans favorti frukost mat.
– Mums, sa Hans när han ätigt klart.
– Vad kul att du gillar det gubben min, sa hans mor.
– Mor, sa Hans med dyster röst.
– Ja min son, sa hans mor undrande.
– Hur tror du att det kommer att gå?, sa Hans förtvivlat.
– Bara bra min son seså det är dags att gå nu, sa Hans Mor.
Senare när Hans kom hem så såg han inte särsilgt glad ut han sällde igen
ytter dörren och satte sig på en stol i köket.

– Hur är det fatt Hans?, undrade hans Mor.
– Dom Dom, stammade han fram.
Alla va jätt trevliga jag träffade jätte många nya vänner.
– Men va bra Hans jag sa ju att det skulle gå bra men hur va det med
lärarna då, sa Hans Mor.
– Alla var jätte bra utom bild fröken, sa Hans.
– Va bra sa, Svens mor
– Men jag är så trött, sa Hans
– Gå och lägg dig då, sa hans Mor
– Det ska jag väck mig till maten Mor, sa Hans när han gick och la sig.