Eftergymnasial utbildning – Sida 21

1. Mina skolår

Jag minns så väl när jag skulle börja skolan. Det var så nervöst, men
spännande. Jag ville att mamma skulle följa med, men det kunde hon inte.
– Marina, du måste ju lära dig att gå dit själv, sa min mamma.
Varför jag ville att min mamma skulle följa med var för att jag var rädd,
för dom som var ”större.” Dom kunde ju slå mig, säga fula ord, eller vad
som helst.
Men när jag väl kom till skolan så var det ingen som sa nåt eller gjorde
nåt. Vissa elever stirrade på mig: ett nytt ansikte i skolan var väl roligt
att kolla på. Men jag brydde mig knappt.

När jag sedan hade gått alla år på lågstadiet var det dags för mig att
börja på mellanstadiet. Då var det inte nervöst, jag längtade mest bara
dit, eftersom en lärare hade varit så grym och elak mot mig under
lågstadieperioden. Det gör fort|farande ont i mitt hjärta när jag tänker på
hur mycket jag led, utan att jag sa något till någon. Jag började i fyran,
med en ny lärare. Ungefär halva klassen var mina gamla klasskamrater, de
andra var personer jag aldrig hade sett tidigare. Klassen var väldigt
livlig, jag förstår inte hur vår lärare kunde klara av oss.
Vi fick en lärare, en kvinnlig, som inte var som andra lärare. Hon tyckte
om alla eleverna i klassen lika mycket, det fanns ingen ”favorit” i hennes
ögon. Hon var glad och livlig, och pratade mycket. Men i femman berättade
hon att hon skulle flytta till Strömstad. Vissa elever började gråta, men
inte jag. Jag hade lärt mig ända sen jag gick på låg|stadiet att dölja mina
känslor, att inte visa vad jag kände.
När jag sedan började i sexan, var jag väldigt ombytlig med kompisar. Jag
umgicks med alla möjliga människor. Till sist var jag mycket med en tjej i
min klass som heter Elin, och med en annan tjej i parallellklassen som
heter Anna. Vi var oskiljaktiga. Jag fasade för dagen då alla klasserna
skulle splittras, men som tur var kom vi i samma klass, alla tre!

Skolan jag skulle börja i efter sexan tyckte jag var läskig och stor. Alla
osäker på om alla är rätt ord människor var så ”stora” och så
”farliga.”
Min bror, som var två år äldre än jag, gick på samma skola. Alltid om någon
var dum fanns han där för mig. Det var hans axel jag grät mot om någon hade
varit elak. Folk tyckte vi var lustiga som stod och kramade om varandra men
det fick dom tycka, han var ändå den mest underbara bror man kunde ha.

I åttan fanns inte min bror kvar på skolan, jag saknade honom så mycket. Nu
skulle han aldrig kunna försvara mig, så blyg och snäll som jag var så
tordes jag aldrig säga ifrån om någon var dum mot mig.
Men jag förändrades helt och hållet. Jag tänkte att ”nej, jag orkar inte ha
det såhär mer! Han kommer ju sluta efter ett år när jag bör|jat, hur skulle
jag klara mig?”

Det var efter det jag förändrades. Den osäkra, blyga Katarina blev istället
en självsäker och pratsam person.
Jag fick fler vänner, eftersom jag pratade så mycket. Jag bjöd på mig själv
och folk tyckte att jag hade förändrats mycket.

En dag när jag gick i åttan bestämde jag mig för att berätta för mina
föräldrar om vad läraren gjorde mot mig när jag gick i lågstad|iet. Dom
satt i vardagsrummet när jag tän|kte berätta, och när jag väl gjorde det
satt min mamma och grät. Dom hade alltid sett på mig att jag verkade så
rädd att gå till skolan, men dom trodde aldrig att det var för att en
lärare tvingat mig att äta mat som jag inte ville ha. Ibland kunde hon
try|cka ner gaffeln så långt ner i halsen på mig att jag var tvungen att
springa till toaletten och spy upp det. Sedan satt jag där på toa|locket
och grät, innan jag gick tillbaka till klassrummet.

Idag går jag i nian, mår väldigt bra och är rätt duktig i skolan, men jag
går hos doktorn och skolsyster ofta för dom tycker att min aptit är väldigt
dålig. Jag kommer aldrig berätta för dom om att det antagligen beror på
läraren i lågstadiet. Ibland kan jag skylla på henne, att det är därför jag
är så smal och äter så dåligt, för att det är HENNES fel! Det kanske är fel
av mig?

Mitt råd är att våga säga ifrån. När jag var liten hade jag lärt mig att
alla vuxna och alla lärare hade rätt jämt, men så är det absolut inte. Jag
önskar att jag hade vetat det för sju år sedan.
Tack för ordet. Jag hoppas att det jag hade att säga, gick hem hos någon.

Att byta skola/Att byta klass

Ett larm kommer in till larmcentralen. Det är en ung tjej som talar. Hon
får nästan inte fram ett ljud. Men så mycket kraft har hon så hon kan
berätta var hon befinner sig.
Larmet går ner till abulansen. Ljudet av de blåa syrenerna tjuter högt.
När abulanspersonalen kommer fram hittar dom en lite flicka. Hon har blivit
brutalt misshandlad. Hennes ansikte liknar inte ett ansikte på en människa
utan ett paket köttfärs.
Linda heter flickan. hon har nyss fyllt 14 år. Lindas föreldrar jobbar på
samma företag. De är inte hemma så ofta, så Linda får klara sig lite på
egen hand. Föreldrarnas företag flyttar runt en del och då måste Linda och
familjen flytta med.
Den här gången flyttade de till Värnamo.

Nervös var hon när hon stod framför klassen. Hon darrade på rösten och
killarna skrattade åt henne.
Mitt namn är Linda, fick hon fram, inget mer. Läraren som var lång och
ganska smal började ställa en massa frågor till Linda. Men Lisa var för
nervös för att kunna besvara dem. Hon fick därmed sätta sig ner. Det
viskades en hel del bakom hennes rygg. Hon visste att det inte var något
snällt de viskade.
På rasten gick hon ensam. Ingen hade pratat med henne än. Hon har varit ny
i en klass många gånger. Men det har aldrig varit så svårt och jobbigt
förut.
Undrar vad de andra tyckte om henne. Hade de redan dömt henne, hur hon var,
efter hennes utseende? Hon var inte klädd som alla andra, för hennes
föreldrar hade inte speciellt höga löner och det hade hon rättat sig efter.
Men hennes kläder var inte fula det kan man inte säga.

Veckorna sniglade sig fram. Tystnaden var fortfarande kvar. Ingen hade ens
sagt hej till henne på mornara när de kom till skolan.
De ”tuffa” tjejerna i klassen bara tittade ner på henne, som hon skulle
vara någon liten jobbig ettapladdare. Det lite mindra tuffa vågade helt
enkelt inte prata med henne, för de var rädda vad folk skulle tycka, om de
gjorde det.
Linda stod ensam på skolgården som vanligt, när en av de tuffa tjejerna kom
fram till henne. Hon bad Linda hänga med. De skulle prata lite. Linda blev
överlycklig. De gick in på tjejtoan. Vattnet var kallt och smakade inte
speciellt gott. Hon trodde att det var en evighet när hon hade sitt huvud
nertryckt i toaletten. Sedan ryckte de upp henne, Tryckte upp henne mot
väggen och berättade för henne att hon förstörde deras klass. Det ville
inte ha någon som hon i deras klass.
Linda fattade inte vad som hade hänt eller vad dom sagt förren hon stod i
duschen hemma i lägenheten. Linda var inte i skolan på hela veckan efter
det.
Till slut fattade hon mod och gav sig iväg till skolan. Läraren undrade var
hon hade varit. Hon svarade att hon hade varit sjuk. Läraren berättade att
man sjukanmäler sig då. Han bad henne sätta sig vid sin bänk. Linda satt
längs fram i salen. Det var rätt jobbigt för då såg man inte alla som
viskade. Men hon visste att de viskade om henne.
På rasten stod tjejerna och pratade skit och spred rykte som vanligt. Men
något var annur|lunda, det stod en kille och tittade på Linda. Han gick
fram till henne. Linda kännde hur hennes hjärta började banka. Både av
lycka och rädsla.
Killen hette Martin och gick i pararellklassen. Han var också ny i skolan.
De tuffa tjejerna kollade åt deras håll. Martin berättade att han inte
kännde sig hemma här. Ingen pratade med honom heller.
Plötsligt kom Veronika fram till dem. Det var hon som hade tagit med Linda
till toaletten. Hon tog tag i Martins hand och släppade med honom till
deras gäng. Så Linda blev ensam igen.

Den första snön hade fallit och det var i mitten av december. Snart jullov.
Linda längtade verkligen.
Hon hade pratat med Martin många gånger och varje gång hade Veronika kommit
och tagit Martin i från henne. Linda hatade Veronika och gänget, hon hatade
till och med skolan. Skolan hade hon älskat att gå i, när hon gick i den
förra skolan. Hon låg långt bakom de andra i alla ämnerna. Hon struntade i
att göra läxorna och hennes mamma frågade alltid om de inte har några
läxor. När det var så nära inpå jul så har de många prov. Linda hade
skrivit ig på många av dom.
Det blev mörkt vid 3tiden nu. Precis när skolan slutade. Vägen hem för
Linda är ganska läskig. Hon måste gå genom en ganska tunnel och det är
något av lysserna som är trasiga.
Det läskiga var inte tunneln utan att Veronika och hennes gäng går samma
väg. Den här dagen gick de väldigt nära inpå. I tunneln slog de till. Linda
höll händerna för ansiktet. Hon kände ingen smärta, hon kännde ingenting.
Hon bara låg där medan dom slog och sparkade henne. Hon tänkte att det var
slutet. Kunde ingen komma och hjälpa henne? Hon behöver hjälp! Plötsligt
slutade de. Hon hörde stegen avlägsna sig. Hon kämpade efter
mobiltelefonen. Måtte den vara hel! Det var den. Hon slog numret till SOS.

Hon slog upp ögonen. Rummet hade vita väggar och var inte så stort. En
sjuksköterska stod vid hennes sida. Hon sa något som Linda inte uppfattade.
En doktor kom in i rummet. Han kollade Linda i ögonen medan liten lampa.
Linda blev kvar på sjukhuset i ett par veckor. Martin hade varit och häsat
på. Han hade sagt att han tyckte om henne. Han hade pussat henne på kinden.
Martin var Lindas pojkvän och hennes bästa vän.
När hon kom tillbaka till skolan kom det en massa folk fram till henne och
började prata med henne. Veronikas gäng fick inte gå i skolan längre. Det
tyckte Linda vara skönt. Nu älskar Linda skolan. Hon har en massa vänner,
men hennes bästa vän och pojkvän är Martin.
Han är en riktig vän.

Försöker skapa en verklighetsnära realistisk novell.
Bra början rakt in i handlingen
Tempusbyte, stavn osäker

MINA SKOLÅR

Min tid på lågstadiet var en possitiv upplevelse, jag trivdes bra med både
lärare och elever. Vilka toppen lärare jag hade. De var människor man
litade på, de var förebilder. Favouriten var helt klart Jens, en ung man
som alltid skojjade och lekte med mig. Han trodde på mig.
Jag minns min första prao som om det var igår. Alla andra elever
praoade hos sina föräldrar eller eventuellt närstående släktingar. Men inte
jag, jag spenderade min prao hos storfavouriten Jens nya jobb. Han jobbade
på en golf bana och min uppgifft var att slå några golfbollar fram och
tillbaka på en otroligt stor gräsmatta samtidigt som Jens visade hur man
egentligen skulle göra. Ni kan tro att jag längtade till att få komma ut i
arbets|livet, det var så roligt att arbeta.
Jag drömde mig bort till hur det skulle se ut när jag blev
världsberömd skådespelare. Jag ryckte till med huvudet och vips var jag
tillbaka på gräsmattan igen.
Ett annat minne är från en svenska lektion i tvåan. Vi skulle göra en
intervju med lekisbarnen om hur det kändes att börja sklolan. Det var bara
en liten strunt sak men för mig var uppgiften enorm. Min mage var full av
flaxande fjärilar när jag intervjuade. Jag kände mig så stor och duktig.
Kanske var det då mina drömmar om att bli Journalist väktes till liv.

På mellan stadiet var det ett helt annat spel. Det var Djungelns lag
som styrde. Det starkaste över levde och dem som var lite svagare fick stå
där aldeles stilla och vänta på att bli krossade av lärarnas klumpiga
fötter. Min bästa vän var extremt duktig i skolan, hon lärde sig snabbt och
var alla lärares bästa elev. Själv var jag inte alls lika bra. Mattematik
var det svåraste jag visste. Ett starkt minne jag har från mellanstadiet
var när jag och min vän satt i ett grupprum och jobbade. Plötsligt kom två
lärare in och började tjaffsa med varandra om vem som skulle få hjälpa
henne och vem som skulle vara tvungen att hjälpa mig. Jag vart så trampad
på, så mosad att det var omöjligt för mig att samla ihop spillrorna.
Falskhet och lögner var vad lärarna stod för, för mig.
Vi hade fått en hemuppgift men jag förstod inte vad den innebar så mina
föräldrar ringde hem till den lärarinnan vi hade i ämnet. Klockan var nio
på kvällen då de ringde så pappa bad om ursäkt över att han ringde så sent.
Hon sa att det var absolut ingen fara och att det var en självklarhet att
de skulle ringa om det var något jag inte förstod. Uppgiften blev förklarad
och jag kunde gå och lägga mig lycklig över att allt gått bra. Dagen efter,
när vi satt alla sexor på hela skolan fick jag reda på att jag hafft fel.
Hon ställde sig bredvid mig och började skrika i mitt öra så att det
garanterat hördes även till klassrummen intill.
– Hur kan du vara så dum att du låter dina föräldrar ringa hem till mig
mitt i natten bara för att du inte förstår en uppgift. Inte vågade jag
berätta det för mina föräldrar. Vem vet vad som hade hännt om jag bett dom
ringa till henne igen? Under hela den perioden fejkade jag ofta sjukdommar,
gick hem från skolan och ljög för mina föräldrar. Jag ville inte gå dit mer
och så en dag behövde jag inte det heller.

Under högstadiet var svårt att komma tillbaka. Jag var van vid muren
mellan lärare och elever. Till min förvåning märkte jag att även lärarna
var människor, de Ville lära ut och hjälpa till. Självklart fans det follk
av den andra sorten med. Min matte lärare tillexempel. Min tro på mig själv
innom mattematiken var redan på noll. Gjorde jag någongong fel var min
högstadie mattelärare från högstadiet snabbt framme vid min bänk och visade
för hela klassen vilka dumma fel jag gjort.
Många brydde sig inte om när han visade upp deras böcker. Men för mig var
det en snabb visit till helvetet varje gång han gjorde så.
När jag berättade för in kontaktlärare om händelsen plus måna andra skakade
hon bara på huvudet och sa. Jag har svårt att tänka mig att han som är så
snäll skulle bete sig så. Så har nämligen Lärarna sagt i urminnes tider. På
mellanstadiet fick jag alltid det svaret. Nästan alla lärare har någon elev
som dom utsätter för orätt visor tyvärr var jag oftast den eleven. Man får
inte glömma lärarna som finns där och ställer upp. På högstadiet har jag
hafft turen att träffa på många sådanna

Att byta skola/Att byta klass

Det första intrycket jag fick när jag hör den här meningen. Är när jag
själv skulle byta klass, från sexan upp till sjuan. Jag var mycket nervös
in-för flytten, för man visste att man skulle bli minst på skolan igen. Jag
hade ju det så bra på Norrgårdsskolan. Varför skulle vi flytta där-ifrån?
osäker på om frågetecknet är av skribenten eller tillagt av läraren Man
gick runt och grubblade på vad som skulle hända. Skulle jag bli spolad i
toaletten? se föregående vinkelparentes Eller skulle de bara låta mig
vara? se föregående vinkelparentes Man mådde mycket dåligt hela
sommaren. Jag sov dåligt, och tänkte på det hela tiden.

När första skoldagen kom var jag jätte-nervös. Jag hade fått gå på toa
flera gånger innan jag gav mig iväg.
När jag hade anlänt till skolan, som också heter vinghed skolan, stog jag
bara en stund och kollade upp på den ståtliga skolan, och jag sa till mig
själv osäker på skiljetecken här Detta kanske inte blir så farligt iaf.

Vi hade samling i aulan 830 på morgonen. Alla nya sjunde-klassare var där.
Ungdomar från norrgården, karl sparre och skolan nere på vanja. Alla var
där. Det kändes lite skrämande men också mycket kul. Jag satte mig vid mina
kompisar från ishockey|laget, vi skrattade och hade det skoj, enda fram
till att gerda började prata. ”gerda var våran rektor på skolan.
Hon hälsade oss välkomna. Hon pratade om de nya kraven de ställer på en
osv. Hela talet tog ungefär en halvtimme. Tillslut Sa hon att det var dacks
att möta våra nya klasskompisar, osäker på om kommatecknet är tillagt av
lärare så vi traskade med vår nya klassföreståndare Sofi Tenngren upp till
ett av klassrummen.

Det var stort och trevligt. Alla hälsade på varandra. Vi nämde vad vi hette
och så var det inget mer med det. Sofi började prata, allt kändes helt
underbart. Man hade ju redan många kompisar från klubblaget i ishockeyn. så
till en början umgicks man med dem. Men efter hand, ju längre dagen gick,
började man umgås med annat folk också. Och äntligen fick man den känslan
av att vi hade blivit en riktig klass. Klockan hade blivit två och det var
dacks att gå hem. Jag längtade redan till nästa dag, och hoppades att
skoldagarna aldrig skulle ta slut.

Nu när jag har gott på skolan i några år känns det fortfarande roligt. Jag
har inte blivit spolad i toaletten, och tur är väll det. Så det enda råd
jag kan säja till de som kommer upp är att. Ta det lungt det är jättekul!

Hej Ministern.

Det är rätt så bra på Åboskolan. Det är bara några få saker som man bör
rätta till:
Nedskräpningsskydd/övervakning, som kameror eller några personer som håller
ordning i korridorerna på rasterna, skulle vara bra. Det är väldigt mycket
nedskräpning överallt. Sedan finns det även några datorer som brukar
krångla. Det är förstås de mer klåfingriga eleverna som orsakar problemen.
Ett exempel är en dator i ljusgården som verkar ha blivit av med både
Windows och kommandofilerna till DOS. Annars tycker jag att det är bra att
det finns så många datorer i Biblioteket, och att de fungerar. Ibland på
lunchtid på speciella dagar, t.ex. då en klass är ledig från en lektion, så
brukar det bli överfullt i matsalen. Jag tror inte att det går att ändra
det, utan jag bara påpekar. Jag vågar inte säga något om skolmaten, så jag
låter det vara. Bildsalen är stor och ljus, och man trivs där.
Gymnastiksalen är bättre nu än innan, och omklädningsrummen ligger bra.
Lektionerna och lektionstiderna kan jag inte finna något fel på. Den extra
terminen med musik i nian är toppen, låt det vara så!
FRIStiden brukar inte alltid användas till att arbeta på, men är ändå bra
att ha när det blir kort om tid för ett speciellt arbete. Lärarna skulle
kunna påminna eleverna om vad de bör eller borde arbeta med.

De nya bänkarna i klassrummen är väldigt bra. De gamla bänkarna skulle inte
ge samma känsla av sekretess eller personlighet av platserna, och därför är
det mycket lugnare i klassrummen tack vare de nya. Det finns ingen dator i
mitt klassrum. Den togs bort för att man använde den på fel sätt. Det är
inte bra med datorer i klassrum, det blir mindre gjort pga. dem. Det är
bättre att ha datorer på öppna eller översiktbara platser, som ljusgården,
Oasen och biblioteket, med mera.

Tja, nu vet jag inte riktigt om det finns någonting mer som jag kan komma
på, så jag slutar skriva nu.

Vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
Jag, Henrik är född år 1984. Så egentligen ska jag gå första året på
gymnasiet nu.
Men istället går jag i nian nu. När jag gick på lekis med de andra 84:orna,
så var alla eller nästan alla de andra större än mig. Därfor bestämde jag,
min mor och min far att jag skulle gå på lekis ett år till. Och sedan börja
ettan med 85:orna istället. När jag gick hos dagmamma fick jag en kompis
som hette Eskil. Eskil var 85:a och vi var bästa vänner. Så att när jag
började ettan fick jag gå med honom.
Jag minns min första skoldag ganska väl. Hur solen sken, och när min far
körde mig till skola i vår röda Volvo.
Vi kom fram till skolan och letade upp vilket klassrum jag skulle gå i. Jag
och min far gick in och hälsade på fröken som hette Berit.
Sedan väntade vi på att alla skulle vara samlade.
När alla var samlade, började fröken att ropa upp alla namn.
Alla var samlade.
Dagen gick fort, vi lekte bara lite ”lära känna varandra lekar” hela dagen.
Dagen tog slut och vi åkte hem. Nästa dag vi ungefär lika saker som dagen
innan. Men idag var det inga föreldrar med oss.
Dagarna gick och gick.
Hela ettan gick jätte fort.
Jag minns specielt en sak som hände mig i ettan.
Det var en dag som vi satt och skrev ord på ett papper. Jag minns inte vad
det var för ord, men att vi skulle skriva de under varandra på ett papper
som vi fick.
Jag hade skrivigt ungefär halva pappret när fröken kom fram till mig.
Hon kollade på mitt papper.
Sen tog hon i det, och höll upp det för klassen. Jag trodde att jag hade
gjort något bra så jag blev ganska stolt. Sedan frågade fröken om de andra
eleverna såg något fel.
Någon sa att mina ord inte stod på raderna utan svävade ovanför raderna.
Fröken sa att det var så man inte skulle skriva.
Så jag skämdes lite och tyckte det var pinsamt.

Åren gick, och snart skulle man börja tvåan och sedan trean.
De tre första skolåren bara flög iväg. Snart var det dax att börja fyran.
Det var hemskt för nu skulle vi byta lärare.
Jag tyckte inte alls att det var någe kul.
Vi hade Berit som lärare och alla i vår klass älskade henne.
Men så kom fyran, vi bytte lärare till en som hette Magdalena. När vi
började lära känna henne upptäckte vi att det inte alls var så dåligt att
byta till henne. Fyran och feman var nog det roligste skolåren. Vi hade
jätte kul med ”Madde” som vi även kallade henne.
I slutet av feman fick vi komma hem till Madde. Vi satt där i hennes soffa
och hon berättade alla saker hon hade gjort som ung. Det var en av
höjdpunkterna vi hade väntat på i hela fyran och feman.
Men sen så kom den stunden i slutet av feman som vi var tvugna att välja
tre personer som man ville ha med sig till sexan.

Nu kom det en till sån här situation, när vi var tvugna att byta klasser.
En dag i feman fick vi gå till samlingssalen för att träffa våra nya
klasser till sexan.
Vi träffade alla nya elever och lärare.
Men vår handledare, Ann var inte där. Så vi fick lov att vänta till nästa
termin för att träffa henne.
Sommarlovet gich och vi började sexan.
Det kändes lika jobbigt den här gången att behöva byta lärare. I början av
sexan trodde jag att Ann skulle vara en dålig lärare. Men det visade sig
att det var tvärt om. Att hon var en jätte bra lärare.
Sexan gick och såsmåningom lärde man känna alla i nya klassen. Sjuan gick
också väldigt fort. Men det var ett bra läsår. Jag minns väldigt väl att
jag, Jesper och Danne var väldigt bra på matte. Vi räknade ut våra
matteböcker så vi fick lov att byta till åttornas böcker.
Vi började åttan och det var dax att få betyg för första gången. Det var
spännande men läskigt på samma gång.
Jag trodde att åttan skulle vara jobbig. Men det var faktiskt ett ganska
lugnt och roligt år. Vi fick våra första betyg och jag var rätt så nöjd med
de betygen jag fick. Det närmade sig slutet av åttan. Dagen innan vår
avslutning var jag, Jesper och Stina iväg till skolan på kvällen för att
kolla på alla nior som skulle iväg på bal.
Jag minns hur jag stod där och tänkte:
Nu är det bara ett år kvar tills vi står här.
Dagen efter var det skolavslutning. På avslutningen fick jag ett
idrottsstependium. Jag blev jätteglad och det var en stor sak för mig att
få det.
Det känns skönt att jag snart är klar med grundskolan. Men samtidigt
tråkigt att behöva splittras från alla vänner.

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen i mitt liv. Då var jag alldeles
uppspelt och ville inget mer i hela livet än att gå till skolan.
Föräldrarna fick följa med under hela första veckan, eller var det under
första dagen? Ja, ja. Det var min far som följde med iaf. När vi började
närma oss skolgården började det pirra i hela mig men när det började avta
när jag väl var inne i klassrummet. Jag som var en liten lustigkurre
lättade upp stämningen med ett litet skämt som alla skrattade åt.
Uppdraget slutfört.
I början var vi inte en hel klass utan vi var uppdelade i pojkar och
flickor. På morgonen var flickorna i skolan och pojkarna gick på fritids.
Vi bytte efter lunch. Jag förstår inte riktigt varför det var så men det
var väll något pedagogiskt över det hela.

Tiden flöt förbi och vi började lära oss alfabetet och lära oss räkna. Det
var lite annorlunda sätt vi lärde oss siffror och sådana saker på. Först
skulle man göra en ciffra i lera för att sedan trycka in den i boken så att
man kunde rita av den. Mystiskt.

Jag kommer så väl ihåg ”Matte historierna”. Då skulle man rita en bild och
sedan skriva en text till den. Detta skulle då bli ett mattetal.

Dan som gick i en klass högre än jag skulle gå om och börja i min klass. Vi
kände varandra sedan dagis. När det var något som vi skulle göra två och
två så var det alltid jag och Dan som var tillsammans.
Vi var kanske inte den bästa kombinationen för vi var ena riktiga rackar
ungar. Hela tiden något nytt ofog på gång.
Vi umgicks inte på fritiden förrän senare.

Jag minns en gång när det var en sådan där ”föräldra dag” då föräldrarna
fick komma och hälsa på. Till höger om mig satt Frans och mellan oss två
satt min mor. Frans pratade med min mor oavbrutet så till slut fick hon lov
att säga ”Nu måste jag nog se vad Martin håller på med”. Så redan på den
tiden höll han på med sitt ”pladderi”.

När man kommer till lite högre klasser så som trean så började vi med
engelska (eller så var det i tvåan.) Detta var på riktigt hög nivå.
På ett papper fanns det en hund som pekade på ett fönster. Sedan fanns det
ett ord att välja på – window. Tänk att man tyckte det var svårt.

Som tidigare sagt så var jag och Dan ett på busfrön, visst det var väll
skojigt att hitta på något ofog då och då och vi kunde bli uppskaddade med
ett skratt.
Men med detta följde ett problem, så fort någon gjorde något så var det vi
som fick skulden.

När trean närmade sig sitt slut och det var dags för mellanstadiet och att
byta lärarare så tyckte jag att det var skönt.

Sommarlovet tog slut och det var dags för mellan stadiet. Vi hade fått
besök av vår nya lärare några gånger under 3:an och hon verkade helt reko.

Terminen började som de flesta terminer efter sommar|lovet ganska lugnt så
att Margit (som vår lärare hette) kunde lära sig alla namn.

Vi bestämde att vi skulle börja samla till en klassresa till Idre. Först
lät det som en ganska tråkig idé men det visade sig vara väldigt kul.

I början av femman så hade vi lärarpraktikanter och det var ju bra. Då var
det tre lärare som hjälpte varandra och då behövde man bara andas för att
få hjälp.

Vi gjorde mycket teater i 4:an och 5:an och vi forskade om många olika
ting. Sedan när vi skulle redovisa blev allt väldigt bra. Vi forskade om
rymden och en grupp hade byggt en rymdraket och smikat sig gröna.
Ett mycket bra sätt att få lyssnarna att vakna till. Vi brukade också filma
mycket saker. T.ex det här rymdarbetet filmade vi och alla ville att jag
skulle filma. Det var man väl lite stållt över.
En mycket bra sak var att om man var sjuk så skickade läraren hem läxor med
en kompis som bodde i närheten.

En ny kompis anlände i femman Michel Sol eller Dahlin som han heter nu. Vi
var tillsammans lite på fritiden men inte så mycket. Han bråkade väldigt
mycket på den tiden. Men det blev som tur bättre innan vi for iväg till
Idre.

Väl i Idre så fick vi dela upp oss i grupper och bo i stugor. Det blev jag,
Elias, Michel, Dan, och Frans.
Första dagen fick vi göra vad vi ville men andra dagen skulle vi ut och
vandra upp för Städjan. När vi gjorde det så tyckte jag att det var drygt,
mycket drygt, men så här i efterhand så var det en härlig upplevelse.

En annan skojig sak som vi gjorde var att vi gick och badade Kl 23.00.
Vattnet i poolen var inte alltför varmt. Så när vi kom tillbaks så satte
sig Elias i torkskåpet.

Dags för högstadiet. Nu började allvaret med betyg. Jag och Dan började
umgås allt mindre och jag började umgås med Hasse och John. Dessa två
filurer var två nya nissar som kom från 5A.

Det var nu ping-pong kom in i bilden. Det var en viktig sysselsättning i
6:an och 7:an. Varje rast spelade vi. Alla ville spel. Hade man inget
racket så spelade man med händerna eller så gjorde man ett på träslöjden.
Men som de flesta saker så försvann intresset för ping-pong i 8:an

Nytt i 8:an (eller om det var i 7:an) så var kreativa veckan. En vecka som
man gör det man har valt hela veckan. En ganska bra idé men en vecka kändes
lite lite.

Nu är det sista terminen och en massa prov på gång. Det känns lite tungt
men det ordnar sig nog.

”Mina skolår”

Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.

Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.

Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.

Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.

I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.

När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.

Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.

SLUT

Mina skolår

Nu, när man går sin sista termin i grundskolan och väntar på det hippiga
gymnasiet (i mitt fall SÄG här i Karlskrona), kanske det är dags att se
tillbaka och reflektera sina skolår i en högstadieskola.

Tuff, cool & liten

När man började i sexan på en högstadieskola försökte man naturligtvis vara
så tuff och cool man bara kunde vara. Allt för att försöka impa på
storvuxna & skrämmande nior i korridorerna. Men hela sanningen var ju
faktisk att man var liten. Nästan mindre än minst, och det enda man gjorde
var att springa och göra en massa oväsen, och självklart vara fortfarande
lika kall och tuff som vanligt.

Min mening med det här är att säga att man växer med åren. Både i längden
och i coolhet.

I sexan och sjuan tänkte man inte så särskilt mycket på hur rent och fint
det var i skolan. Får jag ge ett exempel, så kan jag förklara.
Man går i korridoren med kompisgänget och ser ett hemskt klotter på en
vägg, man fortsätter förbi och till slut säger någon:
– Ähh! Då ska ni se mitt rum!
Om man tar samma exempel med ett par nior så stannar de flesta nog och
funderar vem som har gjort det, och hur kunde han/hon göra något sådant?
Det är nästan man tar till suddet, men det är väl så, man blir mer
pedantisk med åren.

Betyg, betyg, betyg, betyg.

Sexan och sjuan handlar mest om att göra så att lärarna får goda ögon för
en. Det är i åttan det verkliga jobbet börjar. Nu gäller det ju inte bara
att sitta på en lektion snäll och tyst och fundera på vad man ska göra
efter plugget, utan nu gäller det att sätta handen uppe i blåsvädret och
börja svara på frågor.
Nivån på proverna höjdes (tyckte jag) och nu var det inte bara addition,
subtraktion och multiplikation på mattelektionerna utan även sannolikhet,
procent och bråk!
Bråk ja, det förekommer ju också i skolan. En lärare drar förbi och frågar
vad som försiggår här. Ingenting, vi bara skojbråkar säger de två eleverna
(och eventuell publik) i kör och ser lika oskyldiga ut som små nyfikna
katter. Sedan kan du nog lätt tänka ut vad som händer efter att läraren
försvunnit runt hörnet. Då blir det lika mycket ljud som i en hönsgård, där
bråkstakarna utspelar sig som två rivaliserande tuppar och publiken som
kucklande höns som skriker högt namnet på den tupp de hejar på.

Åttan är ett väldigt nervöst år för många. Framför allt därför det är dags
för sina första betyg. Det är nu du får ett hum om hur du ligger i
skolarbetet och det är nu ens personlighet utvecklas. Självklart är det
pirrigt när man får sina första betyg, men det är väl så det ska vara?
Eller?

Jordens härskare

Redan på sommarlovet innan nian förstod jag och säkert många andra att det
här skulle bli det jobbigaste året hittils.
De flesta hade konfirmerat sig och blivit.
Ja! Man hade konfirmerat sig, vare sig det var för
konfirmationspresenterna, kompisarna, religionen eller om man bara ville
lära sig lite mer om sig själv. Det är ju bara att vraka och välja, det
finns säkert minst tjugo orsaker till.

Nian, en ny saga börjas skriva, ett nytt kapitel öppnas i boken, ett nytt
läsår börjar.
Det började dåligt, terminskorten för bussar höjdes i år igen med 50 kr
till 500 spänn!

2003, ett år då coolhetsfaktorn stod i topp. Ingen, nej ingen, kunde rubba
en nia (förutom rektor, lärare, lärare, lärare.).
Detta år är ett år då man är herre på täppan, kungen över alla kungar och
jordens härskare.
Och nu, när man själv går i korridoren med sin kompis och tittar på alla
sprattlande sexor omkring sig. Då begrundar man om man själv var så där
vild & galen när man gick i sexan.
– Nej! Aldrig! Säger man och går runt hörnet till en ny mystisk korridor.
Nu när vi börjar på gymnasiet får vi se om livets cirkel börjar om igen när
vi börjar ”ettan” på gymnasiet.

Till skolministern.

När min lärare kom med förslaget att jag skulle skriva ett brev till
skolministern som en skrivuppgift, tvekade jag inte en enda sekund.
Förresten, mitt namn är Johan Sten och går det sista|året på Rydskolan i
Karls|hamn. Först och främst vill jag tacka er och regeringen för att ni
låtit renovera våran skola. Jag tycker inte bara att just det materiella
har blivit bättre, utan också själva stämningen på skolan. För två år sedan
när vi gick i slitna, dåligt ventiler|ade korridorer var det en helt annan
atmosfär. Maten smakade dåligt, lärarna var usla, det fanns inget att göra
på rasterna osv.
Nu när vi har kommit till den nya Rydskolan kan jag säga att allt det
jag räknat upp har vänts till motsatsen. Den mat som vi får kan vi inte
klaga på. De flesta lärarna gör ett bra jobb och vi gör alltid något på
rast|erna. Jag tror att de flesta har fått en mer positiv syn på skolan
efter att vi flyttat in i den fina byggnaden.

Det finns också de saker som inte fortfarande är så bra på skolan.
För fyra år sedan när jag bara var tolv år, fick jag börja på
högstadiet. Självklart tyckte jag att det skulle bli spännande och väntade
med iver för att börja. Det var som att vänta vid en grind som ledde vägen
till vuxenlivet. Grinden öppnades och jag var en aning närmare mitt mål.
Efter att jag gått på Ryd|skolan i ett halvår som sexa, förstod jag att
det inte var något bättre eller mer spännande än på min gamla skola. Jag
var van att på rasterna gå ut och hoppa hopp|rep, spela bandy och göra
andra utomhusaktiviteter. I stället satt man och spelade kort och sprang
runt och retade de äldre eleverna. De som gick i nians årskurs gjorde ju
allt för att undvika oss och vissa lärare tyckte till och med att vi var
irriterande små kräk.

Nu är jag själv nia och jag måste erkänna att jag inte är så positiv
till att man tar in tolvåringar på högstadiet. Det är inte bra för de
själva eller för oss äldre elever.
Tolvåringar är fortfarande barn som har ett behov av att leka. När
möjligheten finns att vara inne än ute är det så klart att man väljer det
förstnämnda. De glömmer bort att leka och att vara barn, vilket gör att de
fördriver tiden med att störa oss äldre. Det är för stor åldersskillnad
mellan sexor och nior. Man märker tilloch|med hur mycket mognare sjuor är
än sexor. Jag ser det som självklart att tolvåringarna ska gå på
mellanstadiet. Det är bara ni politiker som måste inse att det är så.
För alla skulle det bli bättre. Lärarbristen skulle nog inte vara lika
stor som den är idag, eftersom att det är lättare att utbilda sig till
mellanstadielärare än högstadielärare.

Ett stort problem i dagens skola är mobbing. Jag kan själv säga att jag
blivit ut|satt för det många gånger och det är många fler som blivit det
också, men jag måste faktiskt erkänna att mobbing har blivit mer sällsynt
på våran skola. Det har med den fina miljön att göra och att vi har så bra
kisare. Något som skulle minska mobbing är att ha lärare eller kisare som
går runt i korridorerna och ser till att ingen är dum mot någon. Självklart
tycker jag att vi nior har ansvar att se till de yngre eleverna, och föregå
med gått exempel.
När jag var mobbad saknade jag en lärare att prata om det med. Jag var
för rädd att söka kontakt själv och undrade vad mobbarna skulle utsätta mig
för som straff. I stället höll jag det för mig själv och försökte intala
mig själv att jag inte var mobbad.
Det skulle vara lättare för eleverna som är mobbade om en lärare
försöker ta kontakt och prata. Därför tycker jag att klassens kontaktlärare
ska ha ett privat samtal med alla elever varje år för att mobbing ska
upptäckas och förhindras. Det ska också finnas en kurator tillgänglig under
elevernas skoldagar, så att den som vill prata har möjlighet till det.

Nytt för i år är att vi har något som kallas ”studie|pass” på schemat. Det
är till för att vi elever ska lära oss att ta eget ansvar och kunna välja
själva vad vi vill jobba med. Studiepassen ska förbereda oss att kunna ta
eget ansvar på gymnasiet.
Själv är jag inte så positiv till dessa typer av lektioner. Meningen är
ju att vi ska arbeta med det ämne vi ligger efter med eller det vi behöver
arbeta med. I stället blir det att man arbetar med det ämne man tycker är
roligast. Om jag ska vara riktigt ärlig jobbar man nästan inte alls. Det är
ingen lärare som går igenom något och styr upp det hela på studiepassen så
vi elever har god tid på oss att prata och skratta med varandra.
Studiepass lär en inte att ta eget ansvar. Faktum är att man inte lär
sig något på studie|passen. Vi har ju egna arbeten och redovisningar där
det är meningen att vi ska ta eget ansvar och det gör vi också. Jag tror
att vi i själva verket har studiepass för att skolorna är tvungna att
anställa personal som inte är utbildade till lärare. Är det inte så att ni
politiker försöker underlätta arbetet för de lärarna med hjälp av
studiepass? Är det inte så att man har studiepass för att de lärare utan
den ut|bildningen inte ska behöva ha genomgångar? Jag kan ge er det rådet
att ni bör satsa pengar på att utbilda lärare. Det gör så att vi elever
inte be|höver ha studiepass och att vi kan ha riktiga genomgång|ar på
lektionerna. Resultatet blir att eleverna lär sig mer och får bättre betyg.

Jag ber er, gör inte så att barn och ungdomar är tvungna att växa upp i
förtid.

Med vänliga
hälsningar
från Johan Sten