Eftergymnasial utbildning – Sida 20

Att byta skola
Det kändes som en stor klump i halsen varje gång jag tänkte på att vi
skulle flytta. Det hade varit en helt vanlig fredag för tre veckor sedan
när pappa berättade att vi skulle flytta. Vi satt som vanligt vid matbordet
hela familjen, jag, mamma och pappa. Mamma hade gjort en härligt doftande
gryta med kyckling i som vi åt. Jag berättade om den stora kojan som jag
och min bästis Petra hade gjort under rasten. Kojan var gjord av stora
grenar som vi hade lutat mot ett träd. Den såg mäst ut som en rishög men
ändå var vi väldigt stolta över den. Då sa pappa att han äntligen hade
hittat ett nytt jobb. Jag blev glad för han hade varit arbetslös i ett
halvår nu.
– Vadå för något jobb, Sa jag nyfiket
– Det handlar om att rita vägar sa pappa.
Jag blev lite fundersam och undrade var det var Jag viste inte att det
fanns något ställe här i vår lilla by där man gjorde det.
Så jag frågade:
– Var ligger det?
– I Luleå, så vi får ta och flytta, sa pappa.

Den tanken hade aldrig slagit mig förut att flytta! Jag hade levt här ända
sen jag föddes. Jag hade gåt på dagis, förskola, lågstadiet och nu
mellanstadiet som jag hade börjat i. Jag gick i femte klass och trivdes
bra. Jag hade en bästis, Petra och vi delade allt. Hur kunde jag bara lämna
allt bakom mig.

Jag blev arg att de ville flytta. Tänkte dom inte på hur jag kände mig, jag
ville inte flytta. Jag sprang in på mitt rum med ögongen röda och våta. Jag
smällde igen dörren och lade mig på sängen Hur skulle jag få det? Jag hade
aldrig varit bra på att skaffa kompisar. Hela lågstadiet hade jag varit
ensam och nu entligen hade jag hittat en bästis, och så skall jag flytta
och lämmna henne. Jag skulle bli ensam igen.
Fast jag viste att jobbet var viktigt för pappa och att vi måste flytta.
Jag viste att jag inte kunde sätta mig imot mamma och pappa.

Nu sitter jag här utanför våran finna, gamla villa som vi målade blått med
vita knutar förra året. Alla lådor är packade och står klara.

Petra hade blivit ledsen när jag sa att jag skulle flytta. Men hon hade
ändå stöttat mig och sa att jag nog skulle få nya vänner där. Hon hade
tillochmed följt med mig och tittat på det nya huset.

Huset var lite mindre än villan vi bode i nu. Färgen kanske inte var den
bästa, knall gul. Jag fattade inte att någon ville ha en sådan färg.
– Det första ni får göra när vi flyttar in är att måla om sa Petra.
Men inne i huset var det fint.

Ett tutande hördes, och den stora vita lastbilen med feta gula bokstäver
där det stod flyttbil, svängde upp på uppfarten.
Mamma och pappa kom ut ur huset och vi alla tre började lasta in
kartongerna i lastbilen, medan flyttgubbarna tog de större sakerna
Det kändes som om allt kring mig försvan, hela min värd försvan. Jag fick
ett sår i hjärtat.
Jag satte mig i våran röda volvo för att komma bort.

Då hörde jag en lätt knakning på rutan. Det var Petra. Jag öppnade
bildörren. Petra sa:
– Så du åker nu?
– Mmmm, sa jag lite lågt.
– Jag tänkte att du skulle få något så att du mindes mig, sa Petra.

Hon sträckte fram en liten tunn bok. Jag kollade i den. Det stod något med
små ner plitade bokstäver i boken.
– Det står om saker vi har gjort tillsammans så du inte skall glömma det,
sa Petra.
Jag kände mig varm inombords när jag höll i boken. Jag kände hur tårarna
prässades fram så jag sa kvävt
– Tack.
– Är du klar, sa pappa till mig, när han satte sig bakom ratten.
– Mmm, sa jag.
Mamma satte sig också i bilen.
– Hejdå, sa jag till Petra
– Glöm inte att Ringa sen när du kommer fram.

Nästa dag när jag kom in i det stora klassrummet kände jag mig liten och
borta. Det kändes som om knäna vek sig under mig. Alla bara glode på mig.
– Det här är vår nya elev, sa en medelålders kvinna med ett stort lende.
Alla fick presentera sig. Men jag lyssnade inte så noga. Jag bara såg på
alla nya ansikten.

Dagen gick fort och ingen ingen hade pratat med mig. Jag hade suttit ensam
i min benk och tänkt hur det skulle varit om jag inte flyttat. Jag viste
att jag aldrig skulle få några vänner här.

Jag gick med tunga steg hem mot det nya fula huset. Då hörde jag små snabba
steg bakom mig.
Jag vände mig om och där kom en tjej med brunt krulligt hår, som fladdrade
när hon sprang.
Hennes ögon glöde och hon sa glatt:
– Är det du som har flyttat in i det gula huset.
Inan jag hann säja något sa hon:
– Jag tycker det är kul med en ny i klassen. Vi kan gå tillsammans till
skolan i morgon för vi bor grannar.

Då kände jag att den stora stenen som hade liggat på mig i veckor försvann.
Jag viste att såret i hjärtat aldrig riktigt kunde bli läkt men det kunde
minska och inte göra lika ont.

Att byta skola/Att byta klass

– Neej, jag vill inte!!
Hon kastade brevet på bordet. Beskedet hade slängt in en stor svart sten
imagen på henne. Stenen var fylld av sorg, hat och ilska. Efter en lång
stund av skrik och svor|domar satte hon sig ner i ett hörn och lät tårarna
strömma. Huvudet vimmlade av tankar. Mamma skulle bli överlycklig, men hur
skulle klassen reagera och vad skulle Elin säga?

– Va?!
– Kom du in, sa Elin med sorgsen röst.
– Linda, jag vill ju inte gå i en klass utan dig.
– Nej, jag vill inte heller vara utan dig, sa Linda.
– Jag vet inte hur jag ska göra, det är så svårt!
Elin blev bara mer och mer upphetsad och med gråten i halsen ställde hon
sig upp och skrek:
– Du kan inte lämna mig såhär!
Linda visste inte vad hon skulle ta sig till, hon kände hela tiden gråten
som ett spjut i halsen och kunde inte hålla kvar den där.

De höll om varandra. Hårt, så hårt de kunde utan att skada varandra. Linda
och Elin, de som hade varit bästa vänner ända sen de kunde gå. De skulle nu
gå skilda vägar. Ingenting skulle bli som förut. De skulle visserligen gå i
samma skola, men vad spelade det för roll när de aldrig mer fick sitta i
bänkarna brevid varann. Sitta och viska om lärarens kläder, skriva brev
till varandra på lektionen och allt det där. De skulle säkert hitta nya
vänner i sina nya klasser och de kände på sig att ingen|ting skulle bli som
förut. De behövde inte säga någonting till varandra, de visste vad den
andra tänkte och kände bara genom att titta på varandra. Det hade de alltid
gjort.

Nästa dag var allt som vanligt igen, nästan. Den första timmen berättade
läraren att alla skulle åka till den nya skolan och träffa sin nya klass.
Det högg till i Lindas mage. En efter en rabblade hon upp:
– Elin Björk: 7C.
Nu kom det snart, Linda ville bara sjunka igenom jorden.
– Linda Svensson 7A MUSIKKLASS!
Det kändes som om läraren skrikit ut det så att hela skolan skulle höra.
– Va?! Ska hon gå i musikklass, fan va töntigt, hörde hon bakom sig. Det
blev sådan upp|ståndelse och så pratigt att läraren var tvungen att ryta
till:
– Nu får ni vara tysta!

Då kom dagen, den dagen då hon skulle bli en av dem, töntarna! Där satt de,
de blivande eleverna i 7A. I ett klassrum med spygula väggar och slitna
bok|hyllor. Var det här hennes framtid? Efter en lång tids lekande och
present|erande var det äntligen slut på ”hälsa-på-dagen”

Hon klev på bussen hem, satte sig till rätta, tog på sig freestyle-
hörlurarna och blundade. Hur kunde hon komma in i musikklassen? Hon hade ju
försökt att skriva så dåliga svar på provfrågorna som möjligt. Hon kunde
minnas intag|ningsdagen som den var igår. Hennes mamma hade tjatat på henne
hela morgonen så att hon inte skulle försent till provet. Efter
teori|provet hade de suttit tillsammans på en bänk och väntat på att de
skulle vara hennes tur att göra nästa delprov. Och, plötsligt öppnades
dörren och de sade hennes namn:
– Linda Svensson är välkommen in! Hon gick in i rummet med sin tvär|flöjt i
handen. Vid ett bord satt två andra lärare och log så brett att det såg ut
som de hade stelnat.
Hon fick börja med att klappa några rytmer och sedan följde några
sång|övningar. Det hade kännts barnsligt att sitta och sjunga med vilt
främm|ande människor, men det var ändå kul, lite.

Phschsst, bussen stannade och hon vaknade till ifrån det halvsovande
till|ståndet. Hon gick av bussen, avslapp|nad och lugn. Nu såg hon något
som hon inte hade sett tidigare i vår, tussi|lagon hade börjat sticka upp
sina små knoppar ur marken. Några hade redan slagit ut. Solen var så varm
att det kändes som att det var sommar. Fåglarna kvittrade och vattnet från
bäcken porlade. Plötsligt hörde hon en välbekant röst ropa hennes namn. Hon
vände sig om och såg att Elin kom springande emot henne. De omfamnade
varandra länge, länge under de gröna träd|kronorna som höjde sig brevid
vägen. Nu insåg de att även om de inte höll i varandra hela tiden så skulle
de alltid finnas hos varandra ändå För alltid!

Att byta skola
Jag vaknade med ett ryck. De otäcka minnena från igår kom sakta krypande
tillbaka, och jag drog täcket tätare om mig.
Jag vet inte hur länge jag låg där, men till slut tvingade jag mig att
sätta fötterna på det iskalla stengolvet och ställa mig upp.
Med darrande ben gick jag bort till fönstret och tittade försiktigt ut.
Idag såg verkligheten mycket tryggare ut än igår, men den lurade inte mig.
Där utanför såg jag en kvinna med sitt barn komma gående i solen denna
vackra vårmorgon.
”En dag precis som alla andra dar” tänkte jag. Men det var den inte. Något
hade ändrats, det syntes inte utanpå men det kändes inuti.
Jag drog på mig ett par säckiga byxor som jag hade ärvt av min bror, som
jag hade när vi målade sommarstugan förra året. Pyjamaströjan lät jag hänga
över byxorna, jag kunde inte tänka mig att ta av den och titta på min nakna
kropp.
Jag gled ner för trappan och gick raka vägen till köket.
Där satt redan mamma, snyggt sminkad och redan färdigklädd fast det var
lördag, och klockan var inte mer än nio.
Jag sjönk ner i stolen mitt emot henne och tittade på mina naglar. Då
sprack hennes runda ansikte upp i ett leende, och hon sa:
– God morgon Snuttan. Hade du kul igår?
En annan morgon hade jag kanske tyckt att det hade varit helt naturligt att
hon kallar mig Snuttan, men som sagt, något hade ändrats.
Det enda jag kunde tänka på var de där orden som hördes, om och om igen i
mitt huvud. ”Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig
det”.
Efter en stund, som kändes som en evighet sa mamma oroligt:
– Vad är det Hanna? Du verkar vara lite borta.
När jag fortfarande inte svarade försökte hon få ögonkontakt med mig, men
jag vek undan blicken, jag kunde inte se på henne.
Jag visste att jag hade gjort ett så fruktansvärt svek, både mot mamma och
mot mig själv.
– Är det något fel Hanna?
”Ja!” ville jag skrika men det kom inga ord. Jag var som in en koma, jag
ville så gärna berätta men min mun kunde inte röra sig. En vecka flöt och
det blev Lördag igen.
Jag vet inte om någon i skolan märkte någon skillnad på mig, men de sa
inget i alla fall. På lördagsmorgonen väckte mamma mig och sa att jag
skulle skynda mig ner, för att vi var tvungna att prata.
”Hon vet” tänkte jag ”hon vet och nu vill hon aldrig se mig mer”.
Om jag hade kunnat tänka klart hade jag kanske förstått att detta aldrig
skulle kunna hända, men nu tänkte jag inte klart.
Motvilligt gick jag ned för trappan och hittade både mamma och pappa vid
köksbordet. Utan att någon sa ett ljud satte jag mig ner. ”Säg något då”
tänkte jag för mig själv, och precis som om dom hade kunnat läsa mina
tankar sa pappa:
– Hanna, vi har märkt att det har hänt något. Vad är det?
Eftersom jag inte svarade fortsatte mamma:
– Är det något med skolan? Eller är du ovän med någon kompis? Snälla prata
med oss Hanna.
De såg så snälla och oroliga ut att jag var tvungen att säga något om förra
Fredagen. Berätta om vad som hände.
Så, jag öppnade munnen och sa försiktigt
– Jo.
Nu såg de riktigt oroliga ut. Jag hade alltid kunnat säga allting till mina
föräldrar och jag kände att jag var tvungen att säga det.

”Nu eller aldrig” tänkte jag innan jag började. Började berätta om förra
Fredagen.
Jag berättade först om de tuffa killarna i min klass som hade börjat hacka
på mig inne på discot. Det var då han kom, han var nog ett par år äldre än
jag, och såg betydligt mycket starkare ut.
Han sa till killarna att de skulle dra någon annanstans och vände sig sedan
mot mig och presenterade sig som Martin. Förvånad och tacksam över att han
hade skyddat mig mot killarna, gick jag med på att följa med på en promenad
i parken. Vi pratade och hade det trevligt, och tillslut kom vi fram till
en bänk för vi satte oss. Försiktigt kysste han mig, men när det hela
började gå längre än vad jag ville bad jag honom vänligt att sluta. Men
Martin fortsatte. Han tafsade över hela min kropp och jag försökte ställa
mig upp men han tryckte ner mig igen.
Väsande sa han till mig:

– Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig det.
Först förstod jag inte vad han menade, men han förklarade att han hade
räddat mig, och att han nu ville ha sin belöning. Sedan gick allting
väldigt fort, och ett par minuter senare låg jag ensam med byxorna nere,
bredvid en buske. Det gjorde så ont.
Mitt hjärta ville bara gråta ut all sorg och tomhet, men det kom inga
tårar.
Jag frös, så jag ställde mig upp, tog på mig byxorna och började gå hem.
Rädd för att möta Honom tog jag en omväg, och när jag kom hem gick jag raka
vägen hem och la mig.
Jag visste att jag hade gjort så fel, och jag kände mig så äcklig.
När jag hade berättat färdigt märkte jag att jag grät och hade mammas armar
runt mig. Nästa sekund var jag hos polisen.
De hade bara några enkla frågor, sa de, men i mina ögon var dom se svåraste
jag någonsin hade svarat på.
Kunde jag ge signalement? Jo, det kunde jag. Vad hade jag på mig?
– Ett par byxor och ett linne, svarade jag.
Polisen tittade på mig.
– Var byxorna tajta?
– Jo de var väl ganska tajta, svarade jag.
– Linnet då? Frågade polisen vänligt, ”var linnet tajt?”
Jag tittade på fingrarna och visste inte vad jag skulle säga.
– Ja, den var ganska tajt, sa jag, men fortsatte för att försvara mig.
– Men alla tjejer har tajta kläder när de går ut.
Nu vände sig polisen sig mot mamma och pappa och frågade:
– Ni har aldrig tänkt på att det är en ganska stor risk att skicka ut en
tonårsflicka i tajta kläder. Ni kanske skulle tänka på det.
Ingen av oss förstod någonting. Men plötsligt visste jag vad han menade.
Han skyllde det hela på mig!
Jag kände att jag inte orkade mer.
Hela min kropp var helt utmattad av sömn och matbrist.
Polisen lovade att jobba på fallet, men jag tror att alla visste att det
inte skulle bli uppklarat.
Mamma och pappa bestämde att det bästa för mig var att vi skulle flytta.
Flytta från kompisar, huset jag älskade, och samhället jag växt upp i.
Men vi skulle också flytta från Honom.
Det hela kom väldigt lägligt, eftersom pappa fick erbjudande om jobb på
annan ort.
Så vi flyttade till Trelleborg.
Ny klass, Ny miljö, och kanske också nytt liv.
Den 4 Mars skulle jag börja i den nya klassen.
Jag kände inget särskillt för klassbytet, varken bra eller dåligt.
Jag gick alltid omkring som en zombi och brydde mig inte om allt som
tycktes vara viktigt för mig innan våldtäkten. Varje morgon kändes det som
att bestiga Mount Everest, när jag skulle gå upp ur sängen, och den 4 Mars
var inget undantag. Men med mammas hjälp kom jag upp, fick på mig kläder
och kom iväg till skolan.
Skolan var väldigt modern och fin, och rektorn berättade för mig att den
var nybygd.
Han ledde mig till ett klassrum och öppnade dörren försiktigt. Sedan föste
han in mig så jag stod bredvid katedern och presenterade mig som Hanna
Davidsson.
Förvånad av att höra mitt namn ryckte jag till och återvände till
verkligheten.
Tjugo par nyfikna ögon tittade på mig och So-läraren bad mig att sätta mig
på en av bänkarna längst fram.
Eftersom lektionen nästan var slut hann jag bara få en bok och sedan gå ut
på rast. Direkt när jag la boken i skåpet kom en flicka med rött hår fram
och sa att hon hette Marie.
Hon frågade var jag kom ifrån, hur det var att bo där, och om vi skulle ha
sällskap till nästa lektion.
Jag svarade vänligt men i hemlighet ville jag vara skrika att hon skulle
lämna mig i fred.
Hela dagen kom Marie med frågor och det verkade som om hon hade utnämnt mig
till hennes bästa kompis.
– Tycker du att jag ska klippa av mig håret? Undrade Marie
förväntansfullt.
– Nej, sa jag. Jag tror du passar bättre i långt.
– Jaha, sa Marie besviket. Jag som hade bestämt att klippa av det idag.
Sedan började hon skratta och fick till och med mig att börja fnittra.
Det kändes lite ovant i början, och jag undrade för mig själv när jag
skrattade sist. Vi skrattade tills det kändes som om min mage skulle
spricka och fick tillslut stop på skrattet. Precis då kom en tjej med långt
brunt hår förbi, och av någon anledning fick jag olustkänslor.
Hon tittade Marie rakt in i ögonen och sa elakt:
– Skaffat ny bästa kompis Marie?
Sedan vände hon sig till mig och sa:
– Du förstår Maries gamla bästa kompis stod inte ut med henne. Flyttade.
Sedan vände hon blicken frammåt och gick utan att vända sig om.
Genom hennes sätt att titta på mig förstod jag att jag hade skaffat mig en
fiende. Vi satt tysta utan att titta på varandra.
Tillslut tror jag att Marie ville förklara så hon sa:
– Du förstår Hanna, mina föräldrar skilde sig för ett år sedan ungefär, och
jag blev helt förkrossad.
Jag började bli taskig mot de kompisar som betydde mest för mig och
Caroline, min bästis, stod inte ut efter att jag hade mobbat henne ett
halvår, och hennes familj flyttade. Jag ville få ut min ilska och tog ut
den på Caroline.
Efter att hon flyttade har jag varit så ensam. Min mamma har skaffat ny
man, som jag dessutom inte tål, och om några månader har jag ett litet
syskon.
Hon pratade snabbt och ju längre meningarna blev ju mer gråt fanns det i
rösten.
Jag kände själv att jag hade inte långt till tårarna. Arg på Maries
föräldrar, arg på Honom, men glad över att ha hittat en kompis som var lika
arg på livet som jag.
Det tog nog en månad innan jag vågade öppna mig för Marie, men när jag
gjorde det och berättade om Honom, gjorde hon allt rätt.
Lyssnade, tyckte synd om mig och gick sedan och köpte den största glassen i
kjosken till mig.
Jag och Marie höll ihop i vått och torrt, men på skolan var vi kända som
riktiga mesar. Det fick vi minsann höra också. Hade jag varit ensam med att
bära alla elaka ord, tror jag inte att jag hade klarat det, men nu hade jag
Marie.

En dag, ett par månader efter våldtäckten, kom Marie med en fråga som
ryckte upp alla minnen igen.
– Men den där killen, Martin, använde han skydd?
Jag blev helt ställd över frågan. Gjorde han det? Varför hade ingen tänkt
på det?
– Jag vet inte, viskade jag och fortsatte, men det hade väl synts? Eller
märkts?
Vi visste ingenting om sånt här men direkt efter skolan gick vi bort till
apoteket och köpte graviditetstest.
Det var negativt, och jag kunde andas ut. Vi firade genom att hyra film och
poppa popcorn.
Plötsligt gick det upp för mig att livet hade blivit min vän och att jag
trivdes med det. Jag tänkte mindre och mindre på våldtäckten och tillslut
var den helt borta i vardagslivet.
Jag har börjat skriva dikter och en del har till och med blivit publicerade
i skoltidningen. Marie har fått en liten syster som vi båda två älskar.
Martin blev aldrig fälld men ärligt talat stör det mig inte så mycket
längre.
Livet är en fest och den tänker jag gå på!

Författarens ord.
Min berättelse handlar om mod. Mod att våga bygga upp sitt liv efter en
traumatisk upplevelse.
Mod att våga berätta, och mod att våga stå upp, rak i ryggen.
Min berättelse handlar också om att det i världen finns människor som vill
göra ont, och att även om man blivit sviken måste man våga börja om.
Och tillsist handlar min berättelse om vänskap och om föräldrar som finns
där, men också att det finns människor som skyller på offret i en
våldtäckt.

SLUT

MVG

Mina Skolår

Jag har nu gått snart 9år i grundskolan. Det har varit 9 spännande,
jobbiga, lärorika och roliga år.
Jag kommer mista många roliga och trevliga klasskamrater och nu nästan
börja ett nytt liv i gymnasiet. När man ser tillbaka på klaserna och
skolorna man gått i ser man hur roligt det igentligen har varit.

Min första dag i skolan minns jag rätt så bra. Mamma och jag stog i hallen
påväg att gå. Väskan var packad och klar, sedan gick vi. Sedan satt jag
där, på stolen vid bänken i klassrummet. Jag kännde mig mycket liten
jämfört med 3:orna men ändå ganska stor inom mig. Jag befan mig nu på en
helt ny plats i en helt annan miljö. Nu var jag plötsligt minst, året innan
hade det varit jag som var störst på dagiset. Dagarna gick och jag blev mer
van med skolan och allt des innehåll.
Snart fick jag kompisar som senare skulle följa med mig upp i klasserna.

första året gick bra, men jobbigt tyckte jag. Jag ville bara sluta skolan
och vara hemma tills jag blev vuxen och började jobba. Men ändå förstod jag
varför jag var här och att det nog var bra i slutändan.

När jag började 3:an så blev allt mycket lättare, jag var duktig i skolan
och jag hade värkligen gjort skolan roligare. Nu var jag störst i skolan
och förväntningarna på nästa år blev allt större.

Så kom dagen då mellanstadiet väntade. Ny skola ny miljö och ännu mera
pluggande. Jag var nu minns igen fast denna gång hade jag mina kompisar med
mig. Det som skrämde mig mäst inför detta år var läxorna. Min kompis
sysster sa till mig att man fick läxor varje dag och mycket mindre raster.
Vi fick en magister detta år, mycket sträng och butter. Men han var ändå
mycket snäll och lyssnade på det man hade att säja. Detta skolår blev
mycket kompliserat. Våran magister blev mycket sjuk och vi fick vikarier
hit och dit. Detta ledde till att jag och min bästa kompisars mammor beslöt
sig för att vi borde byta skola. Och så blev det. Årskurs 5 osäker på om
det ska vara 5 började jag i en annan skola. Åren gick och vi blev allt
äldre. Själv blev jag allt mera studiemotiverad.

I högstadiets början så blev det en stor shock för mig. Läxor, arbeten och
prov, allt blev betyderligt svårare. Tankarna kring gymnasiet och betygen
blev allt större. Men jag pluggade på i normal takt och allt såg ut att gå
bra. Resten av högstadiet gick bra och nu sitter jag här i 9: an; betygen
är klara iallafall nästan, gymnasievalet klart. Tankarna och förväntninarna
kring gymnasiet är stora och nu är det bara att plugga vidare och vänta.

4. Min syn på skolan

Först vill jag börja med att berömma detta inciativ från skolministern, att
lyssna till de som berörs av hans reformer. Skolans uppbyggnad och dess
framtida utformning kommer att bero mycket på de som utgör skolan, d.v.s.
lärare med elever. Ministerns inflytande har absolut lika stor betydelse
som attityderna. För lärares och elevers inställning formar skolan. Vilken
syn svenska folket har på skolan kan vara avgörande hurvida om skolan ska
vara en utvecklingsplats eller förvaringsplats.

Framtidens skola måste i ord och handling sätta kvalité för kvantitet.
Skolans uppgift bör inte vara att lära ut årtal då kungar dog eller antalet
pjäser Ibsen skrev. De relevanta i undervisningen är kungarnas kan inte
tyda nästa ord och vad vi kan lära oss av det, vad Ibsen skrev om och
varför. För det är just det relevanta som framtidens skola lägger tyngd på,
inte lika mycket på när, var och hur som på varför. För det är bara av
frågan varför som vi finner den viktiga kunskapen som man med nytta bär med
sig genom livet. Om skolan osäker på om skolan är rätt ord agerar
plattform för det reflektiva tänkandet kommer våningar att byggas på
plattformen när samhällets vardagliga företelser inspirerar till kunskap.
För kraften av egna åsikter, reflektioner osäker på om reflektioner är
rätt ord och funder|ingar är elevens granti för ett livslångt lärande.

Vi lever i en värld där vi hela tiden, medvetet eller omedvetet, påverkas.
I en värld som ibland, medvetet eller omedvetet, skadar oss. Det bästa
skyddet skolan därför kan ge Sveriges elever är kritiskt tänkande. Att man
även efter att ha lämnat föräldrarnas bo kan skydda sig mot samhällets
negativa inflytande.

Den allmänna kunskapen är viktig för att trygga utvecklingen av alla
individers förmåga att aktivt delta i samhällets alla frågor, något som i
nuläget måste förbättras.

De mer konkreta på förslagen på hur framtidens skola ska utformas är att
den egna inställningen till lärandet påverkar. Betydelsen av lärandet och
dess förankring i verkligheten måste betonas. Det är motiverat varför en
optimistisk syn på skolan ger större utrymme för lärandet. Därför talar
inte bara framtidens skola om eget ansvar, utan ger också möjlighet att
tidigare och oftare ta ansvar för sin studiegång och att man hela tiden
efter visat ansvar kan påverka sina studier.

Jag anser att man tidigare ska kunna välja inriktning till det man tycker
är kul, då detta med stor sannolikhet kommer påverka de andra ämnena
positivt.

Framtidens skola satsar mer på en individ|anpassad undervisning där inte
skolan formas efter genomsnittseleven. Skolan ska sända budskapet att
skolan anpassas efter varje enskild individ med hänsyn till dess kapacitet,
intressen och mål. Därför bör betygen ges i större skala så den mer precist
omfattar alla elever. Jag anser att varje elev bör ha en personlig
utvecklingsplan som denne jobbar efter och att ens utveckling bedöms efter
den och inte efter klassens. Då tror jag att man kan skapa en positiv syn
på betygen och stoppa den jämförande utvecklingen mellan elever, av elever
och lärare. Detta är något jag tror leder till ökat självförtroende och
rättvisare betyg. En riktning mot mångfalldens skola.

Skolan är en av de viktigaste platserna för kunskapsutveckling såväl
personlig utveckling. Varför en bra skola är en bra satsbräda inför
vuxenlivet.

Jag har i mitt brev till dig betonat betydelsen av att ge eleverna goda
kunskaper vilket är viktigt. Dock har skolan en till lika viktig uppgift.
Skolan ska inte bara förse elever med kunskaper, utan manual, utan även
förse dem med kunskap om hur att tillämpa dem till max. Ty bara då har
skolans slit fått betydelse.

Framtidens skola ska inte bara stimulera lärande och utveckling för livet,
utan genom hela livet. Skolan ska tillgodose sina elever med kunskap för
ett evigt lärande.

Tack för ordet.

1. Mina skolår
Jag var sex år och skulle börja skolan om några timmar. Min kropp var full
av längtan, men jag tänkte inte så mycket på det, för jag sov då.
Egentligen så skulle jag nu börja ett år tidigare än alla andra, men det
var så oviktigt att jag knappt visste om det.
Min pappa följde mig till ett upprop i skolan den morgonen och jag är säker
på att det var blå himmel och sol den dagen. Jag och mina nya kamrater fick
en varsin bänk och vår lärare ropade upp oss. Det var min absolut första
dag i skolan. Andra dagen fick vi bekanta oss lite mer med kompisarna och
vi fick mat från McDonalds, antagligen för att visa hur snäll skolledningen
var. Sedan började skolan vara lite mer allvar och vi hade våra första
riktiga lektioner.

Första skolåret jobbade vi mest med svenskan och lite med matematiken.
Alfabetet gicks igenom bokstav för bokstav och dessutom så gick vi förstås
igenom siffra för siffra i matten.
Svenska hade jag aldrig svårt med, jag hade läst Tom Sawyer vid fyra eller
fem års ålder, så läsa kunde jag redan. Räkna kunde jag självklart också
och jag minns att jag alltid tävlade med alla andra i att ligga först i
våra lätta matteböcker.
Första året i skolan känns som om det var ett evigt lugn, då man verkligen
tyckte att det var kul att lära sig något nytt. Viktiga händelser i skolan
kommer jag inte ihåg, de minnena är som bortblåsta. Däremot i årskurs två
eller tre så tryckte en av mina kompisar upp en av mina andra kompisar mot
en vägg och han fick sluta i vår klass och börja i särklass. Det var
konstigt att han fick sluta i klassen för att ha spöat en annan tyckte jag,
men han var kanske allmänt stökig. Något mer kan jag inte minnas från
lågstadiet.

I fyran slogs tre klasser samman till två och vi hade en lärare på över 25
pratiga och småstökiga elever. Vår första lärare slutade efter ett halvår
ungefär, jag vet inte om han blev galen eller vad. Vi fick vikarier och
skolan blev jobbig för att vi nu hade så mycket att ta igen.
Tillslut fick vi en riktig lärare som var ung, nyutbildad och sträng men
ändå jättesnäll. Vi fick en läxa varje dag och jag försökte göra dem
någorlunda bra.
Det bästa med fyran, femman och sexan var att alla i klassen var kompisar
med varandra. Man kunde göra nästan vad som helst utan att vara rädd för
att man skulle bli totalt utskrattad eller mobbad. Det är fortfarande så
att jag inte kommer något riktigt speciellt som hände i mellanstadiet.
Några elever började i vår klass och några slutade. En annan kom tillbaka
efter att ha bott på Nya Zeeland i fyra år.

En dag så skulle jag välja vilken skola jag ville gå högstadiet i. Jag
följde mina äldre systrar och valde Örbergvikskolan.
Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade gått hela sex år i skolan och
jag blev verkligen glad. Jag hade börjat sjuan och allt var stökigt, precis
som det skulle vara. Jag levde livet, men koncentrerade mig ändå på skolan
eftersom jag förstod att nu var det ännu mer allvar. Hela klassen hamnade
efter i SO-ämnena och jag hade åter igen fått en massa olika vikarier tills
vi fick en bra lärare. Efter det flöt skolan bara på, jag gjorde så gott
jag kunde på prov och i klassrummet.

Nu går jag då sista året i grund|skolan och jag har valt gymnasium, så jag
får sitta här och göra mitt bästa och se vad som händer.

Att byta skola

Att byta skola eller klass kan leda till många olika orsaker. Tex om ens
föräldrar får ett nytt arbete i en annan stad, får man flytta tillsammans
med sin familj och byta skola och börja i en ny klass. Man kanske inte
känner sig trygg i klassen, man blir utfryst eller mobbad då får man lov
att byta klass. Jag själv bytte klass i årskurs 7 för att jag inte kom med
dom kamrater jag fick önska mig att komma med i samma klass när man skulle
börja högstadiet.
Jag hade tänkt skriva om när jag flyttade till mitt hemland Jugoslavien.
Jag gick årskurs 1 och 2 på en skola som hette Fredriksdalsskolan. Eftersom
jag är trilling fick jag gå i samma klass som mina två bröder. Vi trivdes
inte på skolan och det var vårt problem. Mina föräldrar bestämde sig för
att vi skulle flytta till Jugoslavien tillsammans med min mormor och
morfar.
Att byta klass och få nya kamrater och lärare var verkligen spännande och
något nytt för oss. Att flytta till ett okänt land och få uppleva en annan
kultur och miljö var svårt. När vi väl flyttade dit kunde vi inte tala,
läsa eller stava till serbiska. Min mormor och morfar fick anställa vår nya
lärare för att hjälpa oss där hemma med språket för att vi skulle komma
igång i skolan. Jag kommer ihåg min första skoldag precis som om det vore
igår. Där stog vi som ett ”frågetecken” i skolgården och tittade på alla
barnen som lekte, sparkade boll. När dom väl upptäckte oss ”främlingar”
började de viska, peka och fnissa.
Jag kände hur hjärtat bulltrade snabbare och snabbare. Jag kände mig osäker
och kanske rädd. Men ändå ganska trygg eftersom jag visste att jag hade med
mig mina bröder. Korridoren var lång och mörk. På högra sidan fanns det
pojk toalett och på vänstra för flickor. Väggarna var av tegelsten och
täckta av bilder, dikter som duktiga elever hade gjort. Vi fick stå inför
vår nya klass medans lärarinnan presente|rade oss. Hon berättade att vi var
från ett annat land, Sverige, att vi inte kunde språket så bra m.m. Vi blev
varmt välkomna av våra nya kamrater. Vårt klassrum var litet och man satt
två och två. Bänkarna var av trä och de hade lock som man öppnade och hade
sina skolsaker i. De var smutsiga, sönderklottr|ade och fullt med gamla
tuggumin. Framför eleverna hade läraren sin egna bänk och bakom henne fanns
det en stor grön krittavla. När eleverna fick ordet under lektionerna eller
när de skulle redovisa nån dikt eller läxan var de tvungna att räcka upp
handen och sedan ställa sig upp. Kunde man inte sin läxa fick man stå upp
och skämas medan läraren skällde ut en. I den Jugoslaviska skolan är allt
mycket strängare. Lärarna fick slå sina elever om de hade varit olydiga
eller om de inte kunnat talet framför tavlan. Det var hemskt och en stor
skillnad från de svenska skolorna.
Lunchen gällde bara för vissa elever. Man fick välja om man ville äta.
Varje vecka gick det en tid åt att läraren skrev ner de elever som ville
äta i skolan och sedan fick man lämna in sina pengar till läraren. På
rasterna var alla tvungna att vara utomhus. På skolgården fanns det varje
dag äldre människor som gick runt och sålde godis, mackor och pankakor. När
det gällde betyg var det tufft. Man får sina första betyg i årskurs 1. Hade
man fler än tre ickegodkänt fick man gå om klassen. Betygen var 1-5. Fick
man en 1: a var det lika som ickegodkänt i de svenska skolorna. En 3: a var
som godkänt och en 4: a som välgodkänt och en 5: a som mycket väl|godkänt.
När man fick tillbaka sina betyg fick man diplom och en liten röd bok där
ens betyg var satta.
Vissa elever som var duktiga och hade ett högt betyg i matematik fick vara
med och tävla mot andra elever från andra städer. Efter två år kom våra
föräldrar och hämtade hem oss. Varje sommar hälsar vi på i Jugoslavien. Jag
har kvar vänner för livet där och massa med roliga minnen. Nu går jag i
årskus 9 och om en termin så få jag vara med om att byta skola igen. Nu är
det gymnasiet som väntar på mig.

av: Sarah S.

Mina skolår

Nio år. Så längesedan är det snart jag började årskurs ett. Att det har
gått nio år sedan jag började ettan känns nästan overkligt. Ibland känns
det som om det var igår jag började. Jag minns så väl när mamma följde mig
till min första skoldag på Barkestorpsskolan. I denna krönika ska jag ta
upp händelser som har utspelats under mina, snart nio år i grundskolan.

Det var i augusti 1994 som mamma följde mig till min första skoldag. Jag
minns att solen stod högt på himlen och att molnen var få. När vi kom in i
det rätta klassrummet ropade fröken upp mitt namn och mamma lämnade mig.
Fröken hade gjort pappershattar åt oss. Vi fick göra pappersflygplan som vi
sedan tävlade med. Jag kommer ihåg att vi fick glasspinnar att äta på när
vi samlades och att alla skulle berätta om sig själva. När detta var gjort
hade jag genomgått min första skoldag på lågstadiet.
Tiden på lågstadiet flöt på. Man träffade nya kompisar och började få
läxor. Efter tre år var det dags att spänna bågen ytterligare. Jag började
mellanstadiet
Mellanstadiet minns jag som en ganska spännande tidsepok. Vi gjorde ofta
utflykter. En utflykt som ligger mig nära på minnet är en ”pulka-uflykt”
som vi gjorde i årskurs fyra. Vi hade gått till en backe för att åka pulka.
Lärarna anordnade en tävling, där den som kunde komma längst med pulkan
vann. Vem vann då?
Det var faktiskt jag! Priset jag mottog var i form av godis. I femman kom
de första nationella proven. Från dessa har jag inga större minnen.
Det har jag däremot från årskurs sex, då man blev störst på skolan. Det
blev också dags att läsa språk ute på Bergavik, tillsammans med sjuor,
åttor och nior. Från att vara störst på Barkestorp blev man plötsligt minst
varje gång man läste språk på Bergavik.
fortsättning
Tiden gick snabbt och det blev snabbt ens egen tur att börja på högstadiet.

Första skoldagen i sjuan var nog den mest nervösa skoldagen av alla
hittills. Det var dags att fortsätta skolgången i en ny klass. Första dagen
tittade alla konstigt på varandra. Det var nu allvaret började. Livet
skulle komma att präglas allt mer av skolan, läxorna och proven. På
mellanstadiet hade man relativt lite prov om man jämför med högstadiet.
Dagarna gick, och snart tyckte man inte att alla var så konstiga som man
först tyckte. De kunde faktiskt vara riktigt trevliga. Det dröjde inte
länge förrän man började komma överens med varandra, för att sedan bli
riktigt bra kompisar. Tiden flöt på, likaså proven och tillslut var det
dags att få betyg för första gången. Nervositeten var nästintill
obeskrivlig när man hade fått det vita kuvertet i handen. När det väl var
öppnat såg man dock att betygen var ganska bra, till och med bättre än
väntat.
Tillslut var det dags att börja nian. Man blev störst på skolan igen. Ett
starkt minne från tiden i årskurs nio är nog skolresan till stockholm med
hela klassen. Även de nationella proven kommer jag nog att minnas.

Snart har även årskurs nio svept förbi, och hela grundskolan har därmed
passerat. Från grundskolan kommer jag att bära med mig många minnen. Vissa
minnen är positiva, vissa är mindre positiva. Det är snart dags att börja
gymnasiet, som med stor sannolikhet kommer att ge mig minnen för livet.

Slut

Lågstadiet

Det var när jag var hemma en morgon som skulle bli min första skoldag. Jag
var jätte spänd och ivrig, så kommer man där gående in i klassrummet, man
känner hur hjärtat bara börjar gå snabbare och snabbare, det var Jätte
spännande att se en massa nya och främande personer men några hade jag
träffat innan. Vi började med en lek så att alla skulle lära sig namnen för
de var ju de här kompisarna jag skulle gå med i sex år. Jag tyckte att
Lektionerna var ganska lätta då för jag kunde läsa och räkna ganska bra.
Dagarna var inte så långa och man fick inte mycket läxor det tyckte jag var
bra. Också började sommar lovet. Nu började jag i två:an det var nästan
lika spännande som att börja i ett:an förutom att jag kännde dom i klassen.
Dagarna började att bli lite längre och man fick lite mer läxor. på
rasterna brukade vi hålla på med hockey bilder som nästan alla hade. Tiden
så fort, så nu började de att bli sommar igen och alla längtade efter
sommar lovet. Tiden bara gick och gick på lovet så Till slut var det skola
igen, tredje klass. Då kännde man sig stor för de var året innan
”Mellanstadiet” som man ville börja i. Dagarna var långa nu tyckte man för
man slutade 14:00 vissa dagar. Brorsan gick ju i sexan och han tyckte man
var stor då och han slutade jätte sent, klockan 16:00 ve o fasa för att gå
så länge, tyckte jag och alla dom svåra Läxorna, han kom hem med dom ville
man ju inte ha, nä fy, tänkte jag förstöra hela fritiden med läxor och då
började man tänka till om mellanstadiet så ville man ju inte ha, så då
började det inte bli lika kulatt gå i skolan med detta skolåret började
också lida mot sitt slut och de Jobbiga mellan stadiet skulle börja efter
sommar lovet

Mellan stadiet

Efter lovet när vi började fyran fick Vi en ny lärare och fyran var inte
lika tråkig som jag tänkt mig det var nästan lite roligare för man fick
lära sig saker man inte kunde. Det började en ny elev i klassen också men
några av oss kände honom redan och denna årskursen nästan flög iväg med
vinden. Så började femman med ett brak och snart var vi störst på skolan
som vi velat bli nästan hela tiden. det var nu som mellanstadiet nästan var
slut, bara en årskurs kvar snart också började vi ”sexan” nu var vi störst
på skolan dagarna var långa och vi fick mycket läxor. Alla var spända inför
sjuan.

Högstadiet

När sjuan började började jag i en ny klass det var ganska Jobbigt att
hitta för nu skulle man vara i olika salar och lektionerna i. Det var lika
Jobbigt som sexan nästan. Åttan började och vi alla var spännda för i år
skulle vi få våra betyg. Ingen tyckte att dom hade fått bra schema och
tiden gick väldigt fort och vips var åttan slut. Nu började vi i sista
årskursen på högstadiet ”Nian”. Nian startade lite dåligt för jag har varit
sjuk, men Jag börjar bli bättre nu. Nu sitter Jag här och skrive Nationellt
prov i svenska och man undrar ju vad som skall hända när man börjar i
gymnasiet.

Att byta skola/klass

Jag har bytt klass & skola 3 ggr.
Alla gångerna beror på farsans skiftande arbets|platser.
När jag var 12 år bytte jag skola från Bredmars, en bit utanför Kalmar till
Fältbäck i Malmö. Det var en jobbig flytt och min första.
Jag hade gått i Bredmars från första klass och hade ingen tanke på att
flytta. Jag hade en bästa polare som jag var med jämt. Jonas hette han.
Vi bodde båda vid havet så vi hade egna små gummibåtar som vi rände runt
med i hamnar och badvikar.
Det gjorde ju såklart att folk, speciellt fiskare blev lite griniga till
slut. Men det var aldrig någon som sa något till min pappa, för han var en
mycket omtyckt och respekterad marinbiolog. I skolan gick det väl helt ok.
Vi var väl ett gäng busungar, men vad kan man säga: Vi gick i 5:an.
Ska ju snart börja högstadiet. Då vill man ju gärna ha med sig sina
kompisar. Syrran gick redan där, i nian, så detta var väl även en tung
flytt för henne kan jag tänka. Hon hade väl mycket funderingar om gymnasiet
såklart.
Hon hade ju inga dåliga betyg heller, så hon kunde ju välja ”fritt” var hon
skulle studera vidare.
Jonas bror gick också i nian. Men han var väl inget att ”hänga i granen”.
Det spelade egentligen ingen roll heller för när han gått ut grundskolan
skulle han ändå hjälpa sin farsa med sina fiskerier, liksom Jonas när han
blivit tillräckligt gammal. Deras familj hade ju inga som helst funderingar
på att flytta, eftersom de tjänade sitt levebröd där. Vi höll precis på med
vår 2dagars prao i skolan.
Jag var hos en fiskare, ganska roligt faktiskt.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli fiskare och stanna här resten
av livet.
Vi hade haft ganska mycket i skolan under en tid så det var skönt att
slippa ett par dagar.

När jag kom hem från skolan efter den andra och sista prao dagen var jag
munter och glad, för jag skulle överraska morsan med ett lass fisk jag fått
med mig hem
Men när jag kom hem satt hela familjen i vardagsrummet och väntade på mig.
Pappa sade att han hade något att berätta och att det kommer drabba oss
alla.
Jag satte mig tyst och lungt ner bredvid morsan i soffan. DÅ släppte pappa
bomben.
– Jag har fått nytt arbete i Malmö och är rädd att vi måste flytta!! Det
var helt tyst i rummet.
– Nuu genast!! utbrast syrran som inte tänkte flytta en cm förrän hon gått
klart nian.
– Njae, om ungefär en månad börjar jag med mitt nya projekt, så det är
inte än.
Mina två småsyskon som precis börjat dagis, började lipa, för dem ville
inte skiljas från sina nyblivna lekkamrater. Jag sprang upp på mitt rum och
satte mig i fotöljen för att tänka.
Flytten kom som en chock. Jag ville inte, och var inte redo för att släppa
allt jag hade här, skolan, mina kompisar, Jonas.
Men flytt blev det.
Jag och Farsan och de små barnen flyttade först medans morsan bodde kvar
med syrran så hon skulle kunna gå klart nian i sin skola.
Vi bodde lite söder om Malmö så vi åkte med farsan in till skolan varje
dag.
Jag hamnade i en trevlig; inte så stor skola och fick genast kompisar.
Fast det tog ett tag innan jag riktigt kom in i gänget. Tempot i den här
skolan var betydligt högre än där jag kom från.
Första dagen fick jag gå fram och berätta om mig själv. Lite rädd var jag
allt. Det var ju trots allt en klass på 30 elever. Inte för att jag är den
rädda typen, det är jag inte. Men det gick bra. Jag berättade att jag var
från en fiskeby, en bit från Kalmar och att jag älskade havet och min pappa
var marinbiolog. Jag höll inte på med sport förutom fiske, om man nu räknar
det dit.
Flickorna som satt i ena hörnan av klassrummet fnittrade lite medans jag
pratade. Annars var det tyst.
När det sedan ringde ut för rast kom det fram två killar som hette Linus
och Johan. De bjöd hem mig efter skolan och sa att de bodde i närheten av
mig.
De gillade också att fiska och den ene, Johan spelade fotboll.
Sedan hände inte så mycket mer första dan, förutom att jag gick hem till
Linus efter skolan. Skolan gick bra och dagarna visslade förbi.
Nu sade fröken att vi skulle ha nationella prov??! Ingen förstod riktigt
vad det var, men hon förklarade att alla elever i 5:e och 9:e klass, runt
om i Sverige gör dem. De gick bra för mig och jag hade inte många fel.
Fröken var faktiskt riktigt imponerad av mina resultat och visade upp dem
inför hela klassen.
Vissa av klassens pluggisar tittade avundjukt medans andra hade
gratulerande blickar. Skolan gick bra och på fritiden var jag ofta med
Linus och Johan.
Till skillnad från min gamla skola var alla mycket mer studieinriktade.
Det berodde väl på att där jag först bodde levde många på fiske och sönerna
fick vara med där och hjälpa till, för att sedan ta över.
Här gjorde man andra saker när man var med kompisarna. Man sprang inte i
skogen så mycket eller rände runt i hamnen med motorbåt, fast det hände ju.

Istället var man hemma hos kompisarna och spelade data och liknande.
Inte så vilda lekar.
Det var också kul men jag saknade Jonas.

I skolan var allting mer organiserat.
Där hade man börjat starta lite grann med bild, Geografi och Historia.
Man hade fler ämnen på shemat och det var ju kul.
Man hade även infört extra Idrott vilket många hade, däribland jag.
Jag hade blivit mer idrotts|intresserad och har t.o.m börjat spela fotboll.
Min största idol var, är Zlatan eftersom han spelat i MFF. Tillslut var det
även dags för sommarlov.
Då flyttade morsan och syrran hit också.
Det var skönt för även om de hälsat på ibland saknade jag dem ganska
rejält. Nåja, iallafall morsan!

Livet flyter på iallafall. Inte i Malmö längre utan efter ännu två flyttar
har vi tillslut hamnat i Lysekil. En liten stad norr om Göteborg i
landskapet Bohuslän.
Det ligger också vid kusten. Jag trivs på min nya skola, Bunkedalskolan och
går nu i nian.
Syrran går på högskola nu och utbildar sig till civilekonom.
Småbarnen går i 3:an nu på Vallenskolan och stormtrivs dem också.
Farsan har iallafall lovat att det inte blir någon mer flytt förän vi gått
ut grundskolan. Jag håller fortfarande kontakten med Jonas, Linus, Johan.

+ Långt & ambitiöst!
+ Felfri svenska
+ Fint och levande berättat – novellform