Eftergymnasial utbildning – Sida 19

Mina skolår
Att analysera hela min skolgång och beskriva det med ett ord kan jag inte
för det har varit så omväxlande. Så det är väl smartast att beskriva det år
för år! Klass 1a! Jag var mycket glad att börja skolan, jag hade sett fram
emot det flera år innan när jag gick på dagis. Innan jag började i skolan
hade min pappa lärt mig klockan och mamma hade lärt mig att skriva mitt
namn och små ord så jag hade ett litet försprång när jag började i skolan.
När de andra lärde sig klockan fick jag vara ute och leka själv, för jag
var den enda som kunde klockan. Så jag kände mig väldigt utanför och att
jag inte passade in. Min lilla ”känsla” om att jag inte passade in stämde
för med tiden blev jag mobbad. Det är konstigt hur saker och ting slutar
för idag är jag ”bästa kompisar” med 2 utav de som mobbade mig. När de
mobbade mig sa de att jag var ful och konstig. När jag gick i ettan bråkade
jag också mycket med min syster och ibland ville jag bara försvinna, eller
bli en katt för dom går bara och äter och sover till större delen av deras
liv. Dom har inga bekymmer. Men bortsett från allt detta var jag väldigt
duktig i skolan. Jag hade alltid alla rätt i alla ämnen.
Klass 2a: 2:ans skolår var väldigt likt ettans. Jag var fortfarande mobbad
och bråkade med min syster varje dag. Jag hade en kompis som kom från Irak,
men vi fick inte vara med varann för hennes mamma ansåg att hon skulle vara
kompis med en tjej från samma land istället. Men fort|farande var jag
väldigt duktig i skolan.
Klass 3a! Nu hade jag i alla fall några kompisar och kände mig mycket
lyckligare. Jag var inte längre mobbad för att jag var ful och konstig utan
nu var det också för att jag inte hade några bröst. Jag tycker inte det var
nåt konstigt för jag var ju bara 9 år och då brukar man inte ha bröst. Men
det var det att mång tjejer i min klass var ifrån t.ex Irak och dom
utvecklas ju fortare. Men ändå var jag väldigt glad för jag hade några
kompisar.
Klass 4a: I 4:an började en ny kille i våran klass och han tyckte jag
väldigt mycket om för han var väldigt smart och rolig. Vi brukade spela ett
spel som heter ”Kart-spelet”. Än idag har jag nytta av det! Om någon frågar
mig hur nåt lands karta ser ut så kan jag nästan alltid svaret. Till och
med på såna små länder som t.ex Palau.
Klass 5a! Det var rätt så roligt år faktiskt fast jag kom ihåg att vi hade
det väldigt knapert och svårt hemma.
En ny tjej började i våran klass och jag kommer aldrig att glömma ”det
stora missförståndet”, Det var så här: Tjejen var från Spanien och min
syster ville prata med henne av just den anledningen. Så hon ringde till
henne. Tjejen kunde inte så bra svenska heller för hon hade bara bott här i
4 månader. Min syster sa: – Jag trodde jag skulle dö, till tjejen.
Dom pratade om nåt konstigt, vet inte vad.
Och då sa hon!
– Ska du döda mig?! Varför ska du döda mig?! Så började tjejen gråta.
– Nej, nej så sa jag inte alls! Lugna ner dig! Sa min syster.
Och sen ringde polisen hem till oss och sa att de var redo att slå in
dörren.
– Va?! Sa jag som inte hade sus eller dus om vad som pågick.
Sen tog mamma luren och då visade det sig att tjejen hade ringt till
polisen och sagt att jag skulle ta självmord och döda henne.
– Nej, nej, detta är bara ett stort missförstånd, sa mamma till poliserna.

Så sen åkte polis-bilarna därifrån.
Men dagen efter kollade alla konstigt på mig för tjejen hade sagt det till
alla och av nån konstigt an|ledning fick jag skulden.
Nå väl det är den saken jag tänker på först om jag tänker tillbaka när jag
gick i 5:an.
Klass 6c: Denna tiden var bland den bästa. Nu hade jag börjat i
Sofiebergsskolan och våran klass slogs ihop med en annan, så det var massa
nytt folk. Och vi hade en ”jättego” elev-assistent som hette Assia (vet ej
om jag stavar namnet rätt). Jag lärde känna en ny tjej som hette Linnea, vi
blev ”bästisar” som man kallade det på den tiden och var med varann varje
dag.
Klass 7c: Nu fick vi nya lärare också och fick skåp. Detta tyckte jag var
väldigt spännande då. Men detta året kallar jag för ”helvetes-år” för jag
hade det så jobbigt då. Fast mycket berodde ju på mig själv också. Vi hade
ju inga betyg då men lärarna sa ändå hur man låg till och nästan alla sa
att jag hade Ig (icke godkänd). Och detta året hände en grej som gjorde att
jag inte fick gå ut på väldigt länge för mina föräldrar. Men det jag gjorde
var mer som ett uppror för jag ville visa att jag inte stod ut med vad som
helst och att allt inte stod riktigt rätt till.
Klass 8c! Detta kallar jag ”skärpnings-året”. För jag märkte hur alla i min
omgivning blev irriterade på mig så jag kände att jag var tvungen att
skärpa mig. Jag ville att mina föräldrar skulle bli stolta över mig också.
Så jag skärpte mig och fick rätt så bra första betyg.
Klass 9c! Det bästa året! Detta året har varit det roligaste året! Jag har
bättrat mig ännu mer och har till och med fått några Mvg på en del prov!
Fast jag skall försöka bättra mig ännu mer. Men detta året har också varit
väldigt jobbigt, för det är jobbigt att kämpa, speciellt när man är sjuk
hela tiden som jag är.
Jag känner att jag kommer sakna min klass väldigt mycket! För våran klass
är så rolig och nu är det nästan ingen som retar någon. Så jag känner mig
inte utanför längre. Och skolan har lärt mig jätte|mycket och jag kommer
också sakna en del lärare faktiskt. Kommer sakna deras rolig uttryck också
som t.ex om man kommer försent säger bild-läraren:
– Bättre sent än aldrig!
Eller om man missköter sig säger en annan:
– Det kommer gå käpprätt åt skogen!
Det är såna små detaljer som gör helheten. Och det är det som jag kommer
sakna. Och jag kommer minnas såna små saker från skolan i resten av mitt
liv. Och tur är att de flesta minnena från skolan gör mig glad.

Att byta skola/Att byta klass
Eleven börjar med ett indrag Jag var en ganska blyg, försiktig och
inåtvänd tjej med gröna förkorta hängslen och rosa hårband i håret. Jag var
den sorten som ingen lade märke till. satt tyst på lektionerna, vågade
aldrig börja prata med någon främmande person. Varje dag jag skulle gå till
skolan försökte jag hitta på bortförklaringar till varför jag inte kunde gå
i skolan just idag.
Jag brukade smyga upp tidigt på morgonerna och ta termometern i varmt
vatten så att den visade 38,2ºC. Jag avskydde verkligen skolan!
Allt förändrades totalt
när jag började klass fyra. Då bytte jag skola, klass, lärare och
kompisumgänge. Någonting som förändrade min tillvaro och personlighet
helt.
Jag tror inte att man kan hamna i en bättre klass än den jag går i. Alla är
så godhjärtade och vi har en så otroligt bra sammanhållning. Jag har från
varje dag i fyran till nian fått ett glatt leende från någon, en snäll
komplimang, viljan att gå i skolan och känslan av att känna sig allmänt
glad och lycklig. Innan jag bytte klass var mitt självförtroende sämre än
någon kan ana och jag hade ingen aning om vem jag var. Jag vågade aldrig
räcka upp handen eller fråga fröken om jag var osäker. Men nu har allt
förändrats. till det bättre. NU är jag en stark, omtyckt tjej med bra
självförtroende och många underbara kompisar.
Jag undrar hur allt
skulle ha blivit om jag inte bytt klass, skulle jag ha varit en helt annan
människa än den jag är idag? skulle jag aldrig ha hittat mig själv och min
personlighet?
Att lära känna sig själv är att våga, någonting jag har gjort tack vare min
klass, jag har vågat respektera mig själv för den jag är.

Att byta skola
Plupp lät det när jag la ner den kalla, stenhårda och oätbara
makaronen i det heta vattnet. Snart skulle den vara mjuk och god, det
visste jag, det gällde bara att vänta lite. Jag tog upp makaronen och kände
på den – varm och mjuk, precis som jag hade trott. Makaronen hade
förändrats, kanske inte så mycket, men det var i alla fall en förändring.
Ja, förändringar kan verkligen vara vara både stora och små, de kan
också vara negativa eller positiva.
Jag ska nu berätta om en ganska stor förändring i mitt liv. Den har
gjort mig till den jag är idag och verkligen format mig som människa.
Allt började när jag var nio år. Jag gick i trean och skulle snart
börja fyran. Som många andra så längtade jag något oerhört efter att få
börja mellanstadiet. Fyrorna ver|kade så häftiga och mogna, så som jag
också ville vara. Jag hade målat upp en drömbild av hur det skulle vara för
mig i fyran. Jag och min kompis Ester skulle vara jättecoola. Vi skulle få
vara på mellanstadiets skolgårs, den enda med basketkorg i hela skolan.
Inte för att jag gillade basket så överdrivet mycket, det var egentligen
bara känslan av få vara lite speciell. När jag tänkte på mellanstadiet så
kändes det som om jag svävade på rosa små moln. Jag tänkte ofta på detta
och tiden gick obemärkligt förbi.
Helt plötsligt så var det skolavslutning och jag svär på att om jag hade
vetat vad som väntade mig därhemma, så hade jag tagit ett ordentligare
farväl av mina klasskamrater än vad jag gjorde.
När jag kom hem sa mamma något som jag kommer att minnas resten av
mitt liv, vi skulle flytta till Råby. För mig som bott i Luleå hela mitt
liv, var detta en otrolig händelse. Mamma sa att pappa hade fått ett
välbetalt arbete i Stockholm som han bara inte kunde tacka nej till.
Beskedet hade kommit några dagar tidigare men mamma hade inte velat säga
något till mig innan det definitivt var bestämt att hela familjen skulle
flytta.
Det kändes som om någon hade dött. Ja, det är sant, jag blev oerhört
ledsen när jag tänkte på det. Hur som helst så kunde jag inte göra något åt
alltsammans. Beslutet var fattat och jag var helt enkelt tvungen att
acceptera mina föräldrars beslut.
Bara några veckor senare åkte vi. Jag, mamma och mina syskon åkte tåg
ner till Stockholm.
Väl framme körde vi direkt till vårt nya hus. Det var mycket trevligt och
jag fick motvilligt erkänna att jag gillade det.
Jag tänkte att det åtminstone finns en fördel med ett nytt hus och det var
att alla gamla dispyter mellan mig och mina syskon glömdes bort. (Ni vet,
vem som har gjort hacket i trappan och vem som hade ritat just det strecket
på väggen osv)
Hur som helst så gick dagarna och snart var det skoldags. Jag var
otroligt nervös och såg inte alls fram emot fyran längre.
Mamma skjutsade mig till den nya skolan. Den var förstås inte alls lik min
förra och jag fick villigt erkänna att den trots allt inte såg så tokig ut.
Egentligen så tyckte jag nog att den såg ganska trevlig och trivsam ut.
Väl inne i klassrummet fick jag sitta vid det kritvita fönstret.
Solen sken in och det var väldigt vackert ute. Min fröken såg trevlig ut,
var lite rundnätt med små ljusblåa ögon, väldigt olik min min förra lärare.
Fröken hälsade alla välkomna och bad oss sitta ner.
Timmarna gick och snart var det rast. Det verkade som om alla kände
varandra sedan tidigare för alla hade någon att vara med, alla utom jag.
Jag var ensam. Det kändes som om ingen tyckte om mig, jag kände mig både
värdelös och dum.
I min förra skola hade jag haft massa vänner och jag var alltid den
som bestämde. Alla ville leka med mig och jag älskade det. Här var det inte
så, ingen ville leka med mig, ingen närmade sig ens trappan där jag satt.
Rasten sniglade sig fram och när det äntligen ringde in kändes det som om
ett helt sekel hade passerat.
Den första skoldagen var inte den bästa i mitt liv men min mysiga
fröken gjorde i alla fall den uthärdlig.
Veckorna gick och snart var det oktober. Löven började falla och mitt
självförtroende med dem. Jag befann mig på botten…
Men plötsligt en dag så förändrades allt. Fröken berättade att det
skulle komma en ny tjej till klassen från Luleå. Va, tänkte jag, Luleå, det
var ju därifrån jag kom. Tänk om, nej, det var omöjligt, Ester skulle ju
flytta till Västerås. Men kanske, jag menar, hur många fjärdeklassare kunde
det finnas i Luleå? Chansen var åtminstone en på tusen.
Jag hoppades och hoppades, och snart kom dagen jag hade väntat på.
När Ester och jag pratade i telefon hade hon inte sagt något men det kanske
var en överraskning. Nu var jag helt övertygad om att det var Ester.
Den tredje november kom hon, den nya flickan alltså. Hon klev in
genom dörren och till min stora besvikelse var det inte Ester. Det var en
glad tjej vid namn Eva.
Nu kanske ni tror att jag gick hem och grät för detta, men icke sa
nicke. Jag såg detta som en chans att få en vän och på rasten frågade jag
Eva om hon ville hoppa hage med mig. Det ville hon.
Från den dagen var Eva och jag alltid tillsammans.
Fyran blev till slut så rolig som jag hade trott förut, och jag var
lycklig.
Ester flyttade till Västerås och vi träffades varannan helg. Skolan
blev mer och mer lik ”skolan”, alltså som den hade varit i Luleå. Även om
jag inte var bästis med alla så trivdes jag. Jag trivdes med mitt nya liv,
med min nya skola och med min nya klass.
Att byta skola kan vara både tufft och jobbigt, men det kan också
vara spännande. Jag hade det svårt i början men till slut så löste sig
allt.
Idag går jag i nian och älskar min klass. Jag förstår nu att om jag
bara hade gått fram och frågat om jag fick vara med så hade jag nog fått
det. Men det förstod jag inte då, jag var för upptagen med att tänka på hur
värdelös jag var. Det var fel av mig, och det hade nog kunnat sluta riktigt
illa om inte Eva kommit som en räddande ängel och hjälpt mig.
Så här i efterhand kan man verkligen säga att flytten till Råby var
bra för mig. Jag skulle inte ha velat bo kvar i Luleå, där var alla redan
stämplade som töntiga eller coola, och jag hade förmodligen ut|vecklats
till en riktig satmara.
Nej, jag är verkligen tacksam för att jag fick en nystart. Som jag
redan skrivit en gång, kan en förändring vara både bra och dålig. Men en
sak har i alla fall förändringar gemen|samt – de ger alltid alla en chans
att börja om…

MIN STÖRSTA ERFARENHET – FLYTTEN.
Jag hade bott på ett och samma ställe i tretton år, Kristinehamn. En stad
som ligger nordöst om Vänern i Värmland Här har beskrivningen av läget
på platsen ändrats p g a anonymitetsprincipen, därav är inte formuleringen
riktigt den samma . Men en dag när jag kommer hem berättade pappa att han
fått ett erbjudande om ett jobb i Göteborg som han tänkte ta. Och eftersom
jag ändå skulle byta skola efter sommarlovet tyckte mina föräldrar att
detta med min skola inte skulle spela någon roll. Men hallå! Flera av mina
kompisar från mellanstadiet skulle börja i samma klass som mig, om vi bodde
kvar i Kristinehamn, och för mig spelar inte skolan inte skolan en sån
jätteroll, kompisarna kan man träffa efter skolan, men med mer än 30 mils
avstånd kan det vara svårt.
Eleven markerar nytt stycke med både ny rad och indrag De sista tre
veckorna som var kvar med min första klass var både bra och dåliga. Jag
spenderade nästan all min tid på mina vänner, vi badade och solade och hade
roligt. Men ibland rann bara all glädje av mig, tanken på att jag skulle
lämna dem och aldrig mer få se en del av dem gjorde mig så fruktansvärt
ledsen. En av mina närmaste vänner, Camilla skulle flytta tillbaka till Nya
Zeeland, hon kom till vår skola i trean. Chansen att få se henne igen var
liten.
Stämningen var helt klar nere den sista veckan och på skolavslutningen grät
alla tjejer, jag tror t.om jag såg en tår på min magisters kind.
Jag och min familj skulle flytta fyra dagar efter avslutningen. De fyra
dagarna var jag endast med vänner och tänkte på vad jobbigt det kommer bli
att börja om från början igen. Vår bil lämnade Grusåsgatan: klockan 05:00
söndagen den 13 juni. Inom ca 2 månader skulle jag stå på ett nytt
skolgolv, långt ifrån min hemstad Kristinehamn. Jag skulle nog bli mobbad
för min värmländska och att jag var en liten ”byfåne”.
Jag hade hela sommarlovet på mig i Göteborg att slå mig till ro. Kanske
försöka hitta några vänner. Det var i alla fall vad min mamma tyckte och
tänkte. Men förstå vad svårt att försöka hitta nya vänner i en storstad
mitt under sommarlovet, när alla sina vänner bodde 30 mil bort. Man kan ju
inte direkt gå fram till ett gäng och försöka (på göteborska förstås) säga
”Tja!”
Vi bodde i en del av Göteborg som kallas Örgryte, det var fina kvarter och
låg nära till allt. Men så var det i Kristinehamn med! Jag saknade mina
vänner och mitt Värmland.
Ja, den första dagen kom ju faktiskt. Fredagen den 27 augusti tog jag min
saker jag skulle ha med mig och gick de kvarter det var till
Johannesskolan. Under lovet hade jag tränat att gå den vägen, jag hade sett
samma saker varje gång och tänkt på Kristinehamn. Saknaden var stor. Men
den här gången var det annorlunda. Nu, när jag tänker tillbaka kan jag inte
komma ihåg att jag passerade Getingen eller Bovägen. Bara en massa tankar.
Helst av allt ville jag rymma tillbaka till Kristinehamn, jag kunde sätta
mig på spårvagnen och vara på stationen i ett nafs och därifrån ta tåget.
Fast just ja, detta med spårvagnen skulle bli svårt. Jag gillade inte den.
Utesluter en mening som inte går att ändra till något liknande . Det var
ingenting för min klaustrofobi!
Allt skulle börja 09:00 och jag var där tio minuter innan. En tanke jag
gillade var att jag var inte den enda som skulle byta klass. Denna klass
var ny för alla. Skulle nog inte vara flera värmlänningar, men det är
smällar man får ta! Jag hade iallafall en plan, som jag nu vet var den
bästa planen jag haft i mitt liv. Min plan var att bara vara mig själv,
visa vem jag var och vad jag gillade. Om ingen gillade mig för mig gick de
bara miste om något bra. Mig.
Jag kommer ihåg att jag hade mina svarta manchester byxor, min kent tröja
och mitt svarta hår var i snedlugg. Det var jag. Jag hamnade så småningom i
ett rum med min klass, en klass jag skulle vara en del av i tre år
framöver. Men vart jag än tittade runt i rummet stod folk i par eller
grupper. Alla hade en eller flera. Utom jag.
Tjejerna stod och viskade, alla såg lika|dana ut. Långt hår, uppsatt i hög
tofs. Små, små kläder som säkert skulle passa deras småsystrar. Och de
visade så mycket hud det bara gick. De viskade säkert om mig. I deras
hubbabubba värld såg jag nog konstig ut i mina kläder, dom pekade på mina
svarta naglar. Killarna såg också likadana ut. Långt hår, bakomkammat,
ganska tajta jeans och lagom tjocka tröjor, och ur tröjans ärmar och genom
”huvudhålet” stack det upp delar av en skjorta. Det var en kille som stod i
killgänget som stack ut lite. Han hade också långt hår, men med snedlugg,
vaxat. Han hade också tajta byxor och ett par Converse skor. Han hade
kavlat upp byxorna i slutet och han hade en NIRVANA tröja på sig. Han var
den enda i det där rummet jag ville prata med!
Första dagen skulle alla gå fram var och en och berätta om sig själva. Jag
berättade varifrån jag kom, intressen och musiksmaken, berättade också att
jag gillade spela gitarr. Och att Nina var mitt namn. Killen jag skrev om
tidigare hette Patrik, han hade alltid bott i Göteborg och han spelade bas
i ett band med några polare från en annan skola. Hans musik|smak var som
min och han log när han berättade att han gillade kent.
Efter första dagen som mest gick ut på att lära känna varann hade jag lärt
mig att tjejerna var precis så blåsta som jag trott. Och jag gick hemåt.
Jag går åt mitt håll, men snart hör jag en röst jag känner igen. En röst
som jag liksom sparat i mitt huvud för att kunna plocka upp hemma och
lyssna på. Jag vände mig om och Patrik kom halvt springandes emot mig. Han
stod snart mittemot mig och han började prata med mig. Jag var trollbunden
vid hans charm.
Han frågade om jag ville komma på en spelning samma kväll, jag gick dit och
han var bra! Efter det tog vi en fika och vi hade mycket gemen|samt. Vi
blev ihop (som ni alla gissat) Hans bandmedlemmar hade flickvänner ungefär
som jag och jag gillar min grupp av vänner. Snart är det ett nytt sommarlov
och då ska vi till Kristinehamn och jag ska ta Patrik med mig.

Att byta skola
Jag öppnade dörren och gick in. Datorn hade varit på sedan i morse så jag
gick och satte mig. Det hade varit en tung dag i skolan efter att ha haft
ett riktigt fyspass på idrotten. Jag gick upp i köket och tog en banan
innan jag återigen slog mig ner vid datorn. Medans jag hade varit uppe i
köket hade datorn rent ut sagt kolappsat. Skärmen flimmrade, musen gick
inte att röra på, disketen hade fastnat och datorn lät mer eller mindre som
ett jättplan av överhettning.
Det är så typiskt att detta ska hända mig under en sådan här dag. Det blev
till att rycka sladden efter att ha försökt stänga av datorn med knappen.
Tiden gick långsamare än någonsin nu när datorn hade gott sönder och jag
försökte fördriva tiden som var kvar, innan mamma kom hem, med en bok.
Man hörde steg utanför dörren och in kom mamma. När jag gick ut för att
prata med henne såg jag att det var någonting hon ville berätta för mig. Vi
gick upp och satte oss vid köksbordet. Innan hon började prata tog hon ett
djupt andetag. De jag fick höra var de absolut sista jag ville höra en
sådan här dag. Mamma hade fått sparken från sitt jobb men sammtidigt blivit
erbjuden ett nytt jobb fast på andra sidan av stan. Hela familjen skulle
bli tvungen att flytta. Jag försökte övertala mamma att man kunde ta sig
till det nya jobbet kommunalt men med tanke på hennes hälsa var det bara
att glömma. Efter vår pratstund gick jag ner och la mig på sängen. Det var
många tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Att behöva byta skola
bekymrade mig mäst. Här hemma har jag en bra klass med kompisar och det är
en fin och prydlig skola. Lärarna är nog bland de närmsta kamrater jag har
och till vårterminen ska de köpa nya fotbollsmål. Mamma hade sagt att vi
skulle behöva flytta inom de närmsta veckorna. Efter den dagen gick allt
ganska snabbt. Två veckor kändes bara som ett par dagar. Under min sista
skoldag kom en av mina klasskamrater fram till mig med en planch. Det var
ett vitt A3 papper där de hade ritat en stor hjärna och inne i den hade de
skrivit:
Vi Är Jättehjärna Tillsamans. Och under det så hade alla skrivit sitt namn.
Jag blev lite tåröggd när jag fick den. Men även den dagen tog slut efter
många kramar och tårar.

Dagen därpå packade vi de sista innan vi satte oss i bilen för att resa
iväg till vårt nya hus. När vi kom fram blev jag lite orolig för det såg
ganska fut och trist ut men när vi kom in blev det bättre. Mitt nya rum var
ganska litet men däremot hade jag balkong. Huset var litet men ganska
mysigt och på baksidan fanns det en stor gräsyta att leka på. Jag la mig
tidigt den kvällen. Alla tankar om den nya skolan gjorde mig riktigt trött
så jag somnade. Tidigt nästa morgon gick jag upp och åt frukost innan jag
gick till den nya skolan. De var en stor byggnad med flera våningar och en
stor asfalterad skolgård. Jag blev väl omhändetagen av min nya lärare som
visade mig runt i skolan. Det var facktiskt rigtigt snyggt och prydligt och
eleverna verkade lungna. Min nya klass verkade vara precis som alla andra
klasser. Jag fick sätta mig bredvid en tjej och försökte hänga med på
lektionen. Veckorna gick och jag stortrivdes i den nya skolan. I klassen
fanns det en massa snälla människor som jag snabbt lärde känna.
Efter en skoldag blev jag erbjuden skjus hem av min nya kompis Andreas som
hade köpt en sprillans ny EU-moppe. Lat som jag är tackade jag givetvis ja
och hoppade på. Andreas var en utom ordentligt god moppeförare och körde
precis enligt regelboken även fast moppen var trimmad och kunde gå i 95
km/h. Vi körde förbi ishallen och stanade vid rödljuset. Andreas höll in
bromsen samtidigt som han gasade så avgaserna rök ur avgasröret. Och så
slog det om till grönt och vi drog iväg över korsningen. Men de Andreas
inte hade lagt märke till var att en bil kom i en våldsam hastighet från
andra hållet och körde rakt ut i korsningen även fast de var rött. Andreas
och jag blev inte mer än ett par små delar som var utspridda tillsamans med
moppens små skruvar och muttrar.

SLUT

Att byta skola
Margareta som går i Stenbaggeskolan, har det väldigt svårt för Margareta är
större och tjockare än alla andra på skolan.
Margareta går nu 6:b börjar få nog. Hon tycker inte att det är fel att vara
stor, tjock och skriva dagbok men det tycker hennes klass|kompisar är fel
så varje dag blir Margareta utsatt för någon typ av trakaserier av eleverna
och det blir bara värre inte bättre
Det var en dag på lunch rasten det hände: Margareta hade precis tagit upp
sin dagbok och börjat skriva iden.

Hon började så här: Hej Min kära dagbok.. Idag har det varit en lugn dag
hittils, killarna har lämnat mig ifred, och tjejerna har gjort d

Det var då det hände när hon skrev som mest i sin dagbok. Helt plötsligt
drog dagboken ur hennes händer och var borta. När Margareta tittade upp såg
hon nog osäker på om ordet ”nog” är det rätta två killar och tre tjejer
framför sig. Dom skrattade hejdlöst åt Margareta – ska inte stora Margareta
komma och ta sin lilla dagbok sa en av killarna som heter David, han är
klassens värsting. När Margareta Margareta reste sig upp, såg hon ner på
sina klasskamrater, just när hon ska försöka ta sin dagbok är det någon som
sparkar undan benen på henne.
Margareta faller till Marken med en häftig duns och dom som står närmast
börjar gap skratta åt hennes försök att ta boken ifrån klasskamraterna som
står framför margareta.

Genast kommer en lärare som har sett detta från matsalen till platsen.
Läraren som heter Agneta Torsen, lyfter upp Margareta på fötterna och tar
dagboken och säger: Nu tar jag hand om dagboken så inget mera händer. Säger
hon till Margareta med ett stort triumferande leende. Du får tillbaka den
efter skolan! OK agneta tack så mycket för att du kom och hjälpte mig. Det
var så lite lilla vän. Men Agneta varför hjälpte du henne?
För att man ska vara snäll mot sina klasskamrater David.
Jävla sur kärring. Fan också nu ringer det inn också, vi tar dig sen
margareta hör hon från gänget.

När det hade ringt in hade Margareta gått till sitt klassrum och tagit upp
sina svenska böcker.
Äntligen så kom läraren in i klassrumet med en extra tjock pärm och så,
Idag ska jag läsa en väldigt spännande bok för er.
Det handlar om en flicka på tolv|år och går på mellanstadiet.
Det börjar så här! Nu har jag gått på den här skolan halva mitt liv och har
blivit mobbad under alla dessa år, för hur jag ser ut, jag är alltid längre
och tjockare än alla andra och jag vet inte var detta ska sluta.

Efter en stund vänder sig alla om och tittar på Margareta medans läraren
läser. Alla eleverna vet om vem det är som har skrivit boken och det vet
Margareta också. Helt plötsligt väller tårarna fram och hon springer fram
och tar boken ur sin lärares hand. Hon hör hur alla skrattar när hon
springer hem.

Margareta går inte till skolan på flera dagar efter det. Till slut berättar
hon för sina föräldrar som genast börjar leta efter en ny skola.
Dom hittar en skola som kallas åkerfältskolan. Redan nästa dag börjar
Margareta i Åkerfältskolan, hon är helt förberäd på att bli moppas av
eleverna i den skolan också. Så Margareta tar inte med sig sin dagbok.

Redan första lektionen har hon idrott. Dagens schema är redskap vilket hon
är sämst i.
Men hon försöker och det gillar hennes jumpa lärare och dom i klassen. Så
Margareta får hjälp att klara av hindrena fast hon är mycket större än de
andra.
Men sen börjar problemet komma, Margareta hör att någon börjar skratta och
hör hur alla andra också börjar skratta.
När hon tittar ner på sina byxor har dom sprukit i grenen och hon får
precis tag på byxorna innan dom ramlar av.
Margareta blir helt kall svettig. Hon springer därifrån med en väldig fart,
så att jumpa lärarna som försöker stoppa henne inte hänger med i hennes
tempo. När hon kommer in i omklädnings|rummet slänger hon av sig byxorna
och sätter på sig ett par andra och traskar hem redan innan dagen har tagit
slut.

Dagarna går och eleverna skrattar åt henne varje dag.
Men hon tänker att ”jag ska inte vara den som ger upp först” Margareta
jobbar på, hennes betyg blir allt bättre med tiden och eleverna orkar inte
tracka henne. Hennes första tanke är att shit dom kommer att börja planera
något med lärarna igen. Men inget händer.

Dagarna börjar gå allt saktare nu, för att sommar lovet närmar sig, men hon
har fortfarande inte hört något från varken lärare eller elever.

Nu är dagen äntligen här. Idag får jag mitt betyg tänker hon och inga
elever har varit på mig dessutom. Nu är Margareta på väg till skolan i sin
fin klänning. Som sitter som den alltid har gjort på henne. Den sitter
tajt.

När hon kommer till skolan går Margareta direkt till aulan som ligger vid
Matsalen. När Margareta kliver in är alla elever redan där och dom vänder
sig om och börjar skratta åt henne för hur hon ser ut.
Men det struntar hon i. Margareta går och sätter sig på en ledig stol
längst bak för att inte synas. Nu börjar avslutningen med att rektorn som
heter Niklas Lilja kliver fram och håller ett tal på en halvtimme. Sen
kommer prisutdelningar till olika elever för vissa saker dom har gjort
eller egna induviduella saker också. Det går ca en kvart innan rektorn
kommer upp på scen igen.
Då säger han så här: Det finns en tjej på denna skola som har kämpat så
otroligt mycket sen hon kom hit, redan första dagen hände det en sak. Alla
visste vem han mena men inte Margareta.
Rektorn fortsatte, denna tjej fick byxorna spräkta redan första jumpa
timmen. Då skrattade alla ännu mera och hon förstod genast vad det handlade
om. Margareta blev helt röd i ansiktet.
Rektorn sa Margaretas namn och bad henne att komma upp på scen! för att ta
emot priset för bästa modet och nykomling till skolan. Genast bytes
skratten ut till applåder.

Efter detta blev hon skolan mest populära elev, och detta var ända från
sexan till nian. Hon hade dessutom bäst betyg på hela skolan också.

När skolan var skolan var slut spran Margareta hem för hon kom på att hon
inte hade skrivit i sin dagbok sen hon började i sin nya klass. Vilket var
katastrof tyckte Margareta.
Men hon bestämde sig för att bara skriva i sin dagbok en enda gång till:

Nu satt hon ner i sin säng och började sammanfatt det som hade hänt under
sin sista termin på lågstadiet.
Hon började så här: Jag undra varför ingen tyckte om mig i stenbagge. Det
var nog för att jag var mycket större än alla andra och smartare eller vad
tror du min kära dagbok.
Dagboken: Mmm å jag håller med dig margareta, Det handlar om att eleverna
var avundsyka i din gamla skola.
Men varför var inte eleverna så mot mig i Åkerfältskolan. För eleverna i
åkerfält accepterade dig för den är och hur du ser ut. Därför var dom
snälla mot dig för att dom insåg att man skadar en person genom att Mobba
den enskilde individen. Om man mobbar någon leder det bara till att man
själv får dåligt ryckte eller hur Margareta?
Jag undrar varför jag inte har tänkt på det förut.
Nu slutar min lilla berättelse om mitt liv i sexan.

Mina skolår
När jag var sex år började jag i skolan, med mina kompisar som var ett år
äldre. Men när ettan var slut och tvåan närmade sig insåg jag och mina
föräldrar att jag inte låg på samma kunskapsnivå som mina klasskamrater.
Mina föräldrar och jag kom överens om att det bästa för mig skulle
vara att gå om ettan.
Det var fruktansvärt jobbigt att behöva gå om en års-kurs och att
börja i en ny klass. Det var frustrerande att gå igenom allt jag redan lärt
mig. Men jag fick övertala mig själv att jag gjort rätt val.
Efter ettan så jämnade det ut sig med kunskaps nivåerna.
Klassen trivdes jag i och jag umgicks även med de äldre eleverna på
skolan. Allt var bra förutom lärarna jag hade. De var ganska uppblåsta och
glada men kunskaperna hos dem var låga.
Så att lämna låg- och mellanstadiet var en lättnad, inte bara för mig
själv utan även för mina föräldrar. De hade inte heller tyckt att mina sex
skolår varit särskilt givande.
Sjuan började jag här i Myrängen. Allt var nytt, nya människor, nya
lärare och nya sätt att arbeta i skolan.
Niorna tyckte man var jätte stora jämfört med en själv och de nya
killarna spanade man in.
Jag stormtrivdes med de mesta förutom en lärare som jag hade svårt
att komma överens med. Jag tålde han inte. Men situationen förbättrades
inte när jag slängde en snöboll i huvudet på han, eller när jag trakaserade
han.
Men när man gick i sjuan och var kaxig så trodde jag att man var
någon, någon som var cool och betydde någonting.
Såhär i efterhan, två år efter så skäms jag för hur elak jag var. Man
behandlar inte folk på ett elakt sätt, bara för att man tycker att någon är
ful.
Man ska inte gå på utsidan av någons skal, utan för vad som finns
inuti.
Jag har verkligen utvecklat mitt sätt att tänka och agera.
Jag tror att de tankar och värderingar som jag har idag är på grund
av min klass.
För när sjuan hade gått så slutade många av mina klasskompisar, som jag
hade gått med sedan lågstadiet.
Istället blev vi ihopslagna med våran föredetta parallelklass.
Jag var ensam och var tvungen att söka nya kontakter inom klassen.
Men när vi börjat trivas tillsammans fick vi reda på att vi var tvungna att
dela upp oss igen.
Den här gången till en stökig- och en ”ordningssam klass”. Jag
hamnade i den mer självdiciplinade, den mer ”ordningssamma klassen”.
Än en gång fick man få kemmin i klassen att fungera.
Vi har lyckats rätt bra måste jag säga. Det är kanske därför jag har
utvecklats som jag gjort. I och med att jag har bytt klasser några gånger.

Eftersom man varit tvungen att möta nya ansikten och åsikter som man
kanske inte alltid varit eniga om.
Det kommer bli tråkigt att sluta här i Myrängen samtidigt som jag
känner en lättnad.
Jag kommer sakna tryggheten av att vara äldst, men lättnaden till ett
större steg ut i vuxenlivet.
Så tänk på vad ni gör Myrängsmedlemmar, och lycka till!
Med vänliga hälsningar
Anna Oskars-Sandgren

Att byta skola
Första gången jag byte skola förändrades mitt liv till det sämre i början.

Ensam fick jag vandra runt på skol|gården medans de andra elever lekte
glatt tillsammans, de brydde sig inte om den nya eleven i deras klass.
I min andra skola var det annorlunda, jag hade vänner en lärare som var
snäll och omtenksam och där man behandlade varandra som en familj. Varje
dag ville jag vakna tidigt för att förbereda mig för skolan det enda
stället där jag skulle finna frid i mitt liv.
Men nu hade allt detta förändrats och jag skulle aldrig mera träffa mina
gammla kamrater igen.
För att uppnå kunskap som skulle ta mig långt i livet tvingade jag mig
själv till den nya skolan varje dag där jag påminde mig om att i en skola
skall man lära sig och endast de svaga ”har kul”, men det enda detta
intensiva tänkandet gav mig var ett nervöst betende bland de andra i
klassen.
Jag kunde inte redovisa utan att svettas bort 2 liter.
I min förra skola var jag aldrig nervöst bland kamrater eller lärare.
Jag fick helt enkelt vänja mig. Skolåren gick och jag var samma person som
för förutom att jag endast svättas 1,5 liter nu. Jag hade än inte lyckats
få en kompis eller någon att prata med. Genom tiden vissade jag mig vara en
av dem bästa eleverna i klassen, min populäritet höjdes och mitt liv
började vända sig mot en mer intressant väg. Folk ville prata med mig på
rasterna och på lektionerna.
Jag kände mig omtyckt nu, men en hemsk tanke spred sig i mina tankar.
Hur länge skulle det vara?

MIN SYN PÅ SKOLAN
Själv tycker jag att skolan är tråkig dom flesta sakerna e rätt gamla och
behöver fräshas upp. Det finns inte särskillt många aktiviteter heller.
Toalletterna på skolan ser för jävliga ut på dom flesta toalletterna finns
det ingen tvål och det blukar vara massa vatten på golvet och det brukar
inte finnas något toalletpapper heller men om det finns det så brukar det
oftast ligga på golvet. Det brukar också vara massa klotter på väggarna och
dom flesta speglarna brukar vara bortplockade och i bland finns det ingen
toalletsits heller. Så jag tycker att varje klass ska ha en eller två
toalletter var och alla i klassen ska ha en nyckel till toaletterna.

MINA SKOLÅR!

Det jag skall försöka mig på är att på några pa|pper skriva ner större
delen av mitt liv. Jag är säker på att det mesta kommer med, men det blir
ändå bli så mycket som kommer att fattas.
För mig känns det som att min skolgång i Smö|gen är den bästa skolgången
man kan ha. Skulle inte vilja byta den för allt i världen.

INLEDNING:

Jag vet att vissa människor tycker att vi som bor i Smögen verkligen
skryter om det, och vill få det att låta så speciellt. Jag vet att det är
så, men man kan inte hjälpa det. Men det är sant.

Och då menar jag ”sommar Smögen” med alla turister, sol, värme och
båtutflykter, utan det tysta, historiska och viktiga Smögen. Det är då det
är som bäst, och det är ifrån den tiden på året som jag minns alla mina
bästa stunder ifrån.

0:an MINA SKOLÅR!

Jag minns när jag började förskolan på Smögens skola. Jag kände ingen mer
än mina bästa kompisar Kevin & Martin. Vi bodde på samma gata och hade
blivit riktigt bra kompisar. Fast vi gjorde typiskt killsaker hela tiden.
Vi klättrade i bergen, i träd och vi cyklade race. Men det var kul!
Men jag minns i från förskolan att de flesta barnen i från min blivande
klass tittade undligt på mig och undrade vem jag var. Dom hade ju inte sett
mig förut. Jag hade nämligen gått hos dag-mamma istället för på dagiset.
En annan sak var det att jag pratade annor|lunda, en annan dialekt.
Dalsländska. Så jag måste ju förstå att dom undrade vad jag var för en.

Men jag lärde känna alla och trivdes redan då jätte bra med själva klassen,
kompisarna och lärarna.
För någon som inte sett Smögens skola så är det svårt att förstå vad jag
menar. Den är från 1800-talet någon gång och är ganska liten. Det är den
bästa skolan helt enkelt och jag önskar att även mina barn får växa upp i
den skolan och få samma underbara barndom som jag fått.

1:an
I alla fall så började jag snart ettan och fick byta klassrum. När vi hade
gått i förskolan så fick man, om man hade riktig tur få gå in till ettorna
i tystarummet och räkna matte. Men nu var det jag som var etta. Nu var
jag.större! Vi i klassen lärde känna varandra bättre och det blev mer skol
arbete än lek i klassrummet nu. Jag fick även ett fadderbarn från
förskolan. Maria Kristiansson, som var min dagmammas barn, så vi kände
varandra mycket bra.

Jag kommer inte ihåg så mycket händelser ifrån ettan, men jag kommer ihåg
små detaljer endast. Som de olika tavlorna med månaderna på, eller bilderna
med alla bokstäver över tavlan. Och själva doften i klassrummet. Den är så.
obeskrivlig. Det luktar precis samma nu, som det gjorde när jag var liten
och gick där. Bara doften gör så att man förflyttas bak till den tiden.

2:an
I tvåan så fick byta sida på skolan. Vi fick ett nytt klassrum igen. Men,
det nya klassrummet låg tyvärr precis brevid M2. Mellanstadie två. Och dom
var stora!! När man gick förbi dem så var man lite rädd, eller nej, det var
man inte heller, men man hade respekt och man såg upp till dem.

Tvåan var rolig. Man fick mer läxa, vilket var det bästa som fanns (?!!)
och man var självklart yttligare ett år äldre. Vi tjejer började dela in
oss i små grupper, som skulle leda till hundratals typiska tjejbråk. Jag
var med Sara Karlsson och Erika Berggren. Men det är ju uppenbart att man
bytte så fort det fanns tid för det. typiskt tjejer.

3:an
I trean så ökade intresset för killar enormt. Från att de var kompisar till
jobbiga parasiter till roliga killar.? Det började bildas par i klassen,
genom metoden:
– Får jag chans på dig?
Och även om man inte gillade killen så sade man:
– Ja, kan du väl.
Sen var man ihop. Jag och min första kille (man skäms ju nästan nu) Linus
frågade chans genom att lägga en lapp i min box. Vi blev ihop, och efter
det så började det att krylla av olika par, och rätt som det var så
upptäckte man att någon var ihop med två stycken!! Då blev man vaksam och
hade riktig koll på sin ”respektive”. (Skrattar nästan åt mig själv nu
alltså!!)

Men det mellan mig och Linus tog slut när jag inte ville gå och ställa mig
i kön när vi spelade ”King Out”. Jag var förvånad kommer jag ihåg, men det
var inget att vara ledsen för, det fanns ju fler!

Det var i stort sätt det som hela tre:an gick ut på. Men innan sommarlovet
så skulle vi välja vilket mellan|stadie vi skulle välja. (Eftersom att det
i en årskurs kunde vara 12 stycken, så slog man ihop två 4-5-6:or. M1 och
M2.)
M1 hade ryktet.nej, det var mer fakta faktiskt, att vara den otroligt
diciplinerade och duktiga klassen.
M2 var mer den tuffa och lite mer slappa klassen. Här gick också dom roliga
människorna. Vilken tror du att jag ville gå i? M2 såklart. Men mamma fick
in mig i M1. Jag grät och vägrade. Men M1 blev det.

Steget från att gå i trean och flyttas till M1:s fyra var enormt. Det var
väldigt likt sjuan om jag tänker efter riktigt. Kartor, landskap, ständer,
länder och alla möjliga konstiga saker som jag inte hade en aning om. Och
den ”fantastiskt, underbara” (ironi kallas det jag gjorde nu) läraren Berit
Sjögren, gjorde ju knappast något för att underlätta för oss. Vi gjorde
alla landskap och skulle kunna deras städer, älvar, sjöar, berg, dalar och
viktiga industri grejer och historik om landskapet, och gud vet vad. Den
läraren. förlåt. Berit fick mig att känna mig så liten och obetydlig. Jag
blev jätte rädd för henne och jag tycker synd om de sta|ckars små barn som
får ha henne idag, och jobba i det ”vanliga” tempot. Det var hemskt.

4:an
I fyran började jag må dåligt över att jag var så dålig på saker. Jag
vågade inte fråga Berit något, eftersom att allt jag ville var att hon
skulle vara glad och tycka att jag var duktig. Hon tryckte faktiskt ner
mig. Men jag har faktiskt henne och hennes ”vanliga” tempo att tacka min
engelska för. Tack.

Sen blev det ju mer tjej fight. Jag var väldigt pop|ulär och var den som
”ledde” allt. Och tro mig, det var det inte jag som såg till. Jag krävde
inte att alla skulle tycka om mig och göra som mig, det bara var så. Och
det fick jag skit för. Jag skulle gå ner från min pedestal och se till att
de andra fick plats också. Jag mår illa bara av att skriva om det.

5:an
Femman fortsatte likadant. Samma lärare och samma tjaffs. I slutet av
femman fick vi reda på att vi skulle få gå sista året i Smögen tillsammans.
Skolan skulle byggas ut, och klasserna skulle ändras. det skulle bli en 5-
6:a. Vi var jätte glada att vi skulle få sista året ihop vi 87:or från M1
och M2. Vi skulle få en ny lärare också. Lena Ronnevik, som är en utav de
bästa lärarna jag haft.

I början av sexan så var vi och gick runt Smögens ön. Och när vi var ut mot
havet så stannade vi allihopa och sa att detta året ska bli det roligaste
året i skolan någonsin. Och nu i efterhand så kan jag säga att det var det
också.

Men iallafall, vi fick ju en ny lärare som var så långt bort från Berit man
kan komma, vilket var tur för mig. Jag blev lite av hennes favorit, och på
något sätt så behövde jag nästan det, efter hur jag minskat som människa
när jag var hos Berit. Lena och jag blev bra vänner, och jag känner
fortfarande stor värme till henne när vi ses.

6:an
Sexan är också det året jag lärt mig väldigt mycket, eftersom att jag
aldrig vågade ifrågasätta Berit eller så. Med Lena var det en helt annan
sak. Hon lärde mig mycket.

Tiden gick medan vi skrattade, pratade, var i skolan och hade det roligaste
året någonsin och snart började det lida emot sitt slut.

Vi hade s.k ”Sex-träffar” (nu skäms jag igen.) där vi ifrån sexan var hemma
hos någon och hade jätte kul. Såg på film, pratade och fjantade oss. Jag
längtar faktiskt tillbaka nu när jag är tvungen att tänka på det så
genomgående.

Vi hade fortfarande indelade tjejgrupper, konstigt egentligen eftersom att
vi var åtta tjejer och alla hade ju någon gång varit bästis med någon av
dem. Ta mig och Lollo som exempel. Vi har varit till och från när det
gäller det här med kompisar. Det kanske är för att vi är lika målmedvetna
och starka i oss själva. Men i slutet på Smögens tiden så var det inte så
bra mellan oss.

Nu skulle det ju bestämmas vart vi skulle gå efter sexan. Min ena bästis
Maria Sjögren valde en internationell skola i Göteborg och Erika Berggren
som var min andra bästis valde Sjöskolan. Då ville jag gå med Sara Karlsson
och de fyra killarna i klassen. Men gissa vem som kommer då? ERIK
WESTERLUND!

Han kom och informerade om musikklasserna på Norrvikskolan som dom skulle
starta. Alla verkade jätte entusiastiska till det. Jag berättade lite om
det för mamma och hon blev hel såld:
– Klart att du skall göra intagningsprovet och gå i musikklass.
Jag vägrade! Ingen annan skulle ju det och jag ville verkligen gå med Sara
och killarna i från Smögen.

Så kom den nedrans (så får man väl skriva iallafall?) dagen då jag skulle
göra intagningsprovet. Och till min förvåning så var Maria ifrån min klass
i Smögen där, och Sara som inte hade spelat piano på över ett halv år.
undra hur det skulle gå för henne? Sen var Lollo av alla människor där
också. Tänk om vi skulle komma i samma klass. Vi hatade ju i stort sett
varandra. Nej, här skall jag ALDRIG gå.

På intagningsprovet så ville jag ju visa att jag ju visa för dom tre
töntarna bakom bänkarna att jag absolut INTE ville komma in. Jag spelade,
klappade lite händer, sjöng ”Blinka lilla stjärna där” och sjöng någon
töntig tåg låt som den unga killen med gitarren spelade. – Gud, var töntiga
dom är!! tänkte jag.
Sen gjordes det ett annat prov då det satt ca 15 stycken sökande i ett rum
och lyssnade på en (tönt) låt, för att höra vilka instrument som kom in.
Och alla var verkligen riktiga mesar. Jag ska INTE gå här!!

Efteråt när vi åkte hem från intagningsprovet så visste jag faktiskt redan
att jag skulle komma in. Jag visste också att Johanna, Britt och Ljosja
från Suzokaja skulle söka också, och Louise Bergdal från tyska gruppen i
Capellagårdsskolan. Men ändå, jag ska inte gå där.

Dagarna i Smögens skola, började ta slut och vi var i Gränna och på
Visingsö på klassresan. Vi hade så kul. Köpte ca 14 polkagrisar per person,
och cyklade runt Visingsö. När vi stannade till vid den västra sidan (tror
jag) av ön så sa vi till varandra att detta hade varit det bästa året
någonsin, och att vi var tvungna att hålla kontakten och att vi skulle vara
varandras vänner förevigt.

Så en dag kom brevet med JA eller NEJ på. Skulle jag börja i den här
töntiga musikklassen? – #/?*!!!!Nej!!!!F%n!
Jag grät i evigheter! Jag var dömt till att dö!?

Jag sa ”hej då” till Smögen och ”hej” till Norrvik. Fiol tjejerna hade
också kommit in. Louise också. Jag fick vara med dem. Resten av klassen
gick ju inte ens att prata med.

7:an
Så fortsatte sjuan. Jag pratade inte med de andra i klassen i onödan. Elin
Wangel var tuff nu. Jag hade en blandning av bimbo och punk stil. (Vilket
var raka motsattsen emot vad jag varit i Smögen, tyckte mamma.) Jag lärde
känna snygga, äldre killar och fick mig en egen. (Idiot.)

8:an
I åttan hade jag förändrats. Jag var inte längre den tykna och otrevliga
tjejen längre, utan ”töntarna” i klassen hade fått ner mig på jorden. (Tack
till er!) I åttan fick vi betygen och jag var jätte nervös innan jag fick
dem. Men dom var väl dugliga.

Åttan var inte så rolig faktiskt. I sådana fall var sjuan roligare.

9:an
Och nu går jag i ”töntklassen” 9j! (9a.) Jag har tyckt om Norrvik tiden
också, men den är så annorlunda ijämfört med Smögen. Det går inte att
jämföra över huvud taget. Det bästa som Norrvikskolan gett mig var Polen
resan. Det är faktiskt något jag är Norrvikskolan evigt tacksam. Jag lärde
mig så mycket, fick se så mycket och blev känslomässigt. . våldtagen. Det
var obeskrivligt hemskt i vissa lägen. Man visste ju inget när man kom dit
egentligen. Jag fick veta saker som jag absolut inte hade en aning om. Att
människan kunde komma på tanken!!? Den resan har gett mig ett mål för
livet, och det är att jobba med fred och rättvisa i någon form.

Sen så har Norrvikskolan gett mig ett större föreberedande perspektiv. Att
gå från liten (mellanstadie)skola till en stor (gymnasie)skola är ju inte
smart. Norrvikskolan är ett mellanstopp som förbereder en inför de stora
skolorna och universiteten.

Sen har jag och tacka den underbara klassen som jag hamnade i. Dom har lärt
mig mycket inom social kompetens. De är alla sååå olika, men jag har lärt
mig att vara med varenda en. Jag är glad att mamma tvingade mig till den
töntiga klassen ändå.

Det var min lilla krönika om mina skolår, och eftersom att man glömmer
mycket och inte får plats med allt så känner jag mig ändå väldigt nöjd.

Tack för mig!
Elin Wangel
9a.