Eftergymnasial utbildning – Sida 18

Att byta skola
-… och låt mig alltid få vara ditt barn. Amen. Hanna menade verkligen vad
hon sa, varje ord i hela syndabekännelsen. Alltid skulle hon vara Guds
barn, vad som än skulle hända. Ingenting skulle få komma mellan dem – och
alltid skulle Jesus vara med henne, och han skulle stödja henne i alla val.

Det var den första gudstjänsten i den nya församlingen i den nya staden.
Hennes far, den nya prästen, hade hälsats välkommen med blommor, sång och
fina ord. Hanna och hennes föräldrar hade flyttat exakt 462 kilometer – hon
bodde nu 46 mil från hennes barndomshem. Hon var aldrig riktigt arg på
hennes föräldrar och deras beslut. Hennes pappa behövde jobbet och inte
skulle hon sakna skolan. Nej, inte några klasskompisar heller. Kanske den
stora björken på deras gård, men inte heller den var värd några tårar. Det
knöt sig i Hannas mage när hon tänkte på hennes nio år i skolan – nio år av
plågeri. Ingen som ville sitta bredvid henne, ingen som ville prata med
henne. alla som skrattade när hon försvarade sin tro. Ja, hennes tro hade
hon verkligen behövt kämpa för. Fram till sexan skämdes hon över sin fars
yrke, men samtidigt bad hon ”Gud som haver” varje kväll. Hon trodde ju på
Jesus. Men på högstadiet tänkte hon att hon aldrig mer skulle skämmas för
vem hon var, och började att öppet visa sin religion.

Efter gudstjänsten med hennes fars första predikan var det kyrkkaffe, eller
kyrksaft för Hannas del, i bönhuset. Hon gick till ett bord för två, där
det satt en kille i hennes ålder. Han hade en frisyr som visade att han
antagligen blivit tvingad att ta av sin keps.
– Hej, sa Hanna och sträckte fram handen för att hälsa.
– Tja, sa han och tog ett stadigt grepp om hennes hand.
– Kan jag sitta här?
– Ja… Visst, sa killen och rätade på sig. Han hade de blåaste ögon Hanna
sett, mörkblont hår och en svart, alldeles för stor, munkjacka.
– Är du här ofta? frågade Hanna i hopp om att få igång ett samtal.
– Nja… Ibland. Det är mest morsan & farsan som tvingar hit mig på
söndagarna. Jaså, tänkte Hanna. En sån. Sådana personer hade hon bra
erfarenhet av, eftersom hon varit en själv förr i tiden.
– Och imorgon börjar skolan, log Hanna fastän hon blev svimfärdig vid
tanken.
– Mmm… Vilken klass går du?
– Jag ska börja gymnasiet.
– Coolt! Jag med! Den här gången lät han lite mer entusiastisk. Vad ska du
gå?
– Samhälls, sa Hanna och hon var verkligen glad över sitt val.
– Jag med! ropade killen utan namn, och några i det stora rummet såg på
honom för att se vad som pågick. Han blev lite röd i ansiktet och Hanna
log. Då kom hennes mamma för att säga att det var dags att gå. Hanna
tittade på killen som nu verkade riktigt glad. De sa hejdå till varandra
utan krusiduller.

Hon vaknade av solen som bländade hennes bruna ögon, och hon bad en bön att
hon inte hade försovit sig. Det hade hon inte heller, klockan var halv fem.
Norrlandssolen vaknar tidigt, tänkte hon. Trots många försök kunde hon
inte somna om, Det var den 24:e augusti och första skoldagen i hennes nya
klass i hennes nya skola. Tack och lov var det nytt för alla, alla hade tre
års gymnasiestudier framför sig.

Efter att ha duschat, klätt på sig, satt guldkorset runt halsen, ätit &
borstat tänderna var det en timma kvar innan skolan skulle börja. Hanna
visste vilken väg hon skulle gå, efter att ha tagit en promenad kvällen
innan. Fjärilarna verkade komma ut ur sina kokonger och fladdrade som
aldrig förr. Lyckliga över att de nu var fria. Hanna var också fri. I alla
fall enligt henne själv. Hon hade börjat att se det positiva med att inte
ha så många kompisar, och fördelen nummer ett var att hon kunde välja vad
hon ville göra och när.
Efter att ha spelat Simon & Garfunkels låt ”Bridge over troubled waters” på
piano om och om igen var det dags att gå till skolan. Hanna såg på den
digitala termometern som visade 19,2°C med stora siffror.
Efter att ha tagit på sig sina gympaskor gick hon ut och fyllde lungorna
med varm sommarluft som luktade nyklippt gräs. Hanna låste dörren, lade
nyckeln i fickan och sedan gick hon med raska steg mot skolan. Hon vågade
för allt i världen inte riskera att komma för sent.

Det första hon såg på skolgården var en flicka som gick ensam över
grusplanen framför den stora entrén, långsamt med krum rygg. Jag är inte
ensam om att vara ensam, tänkte Hanna och log. Det här skulle hon klara!
Hennes nya klass verkade bra. Alla var lite blyga och det passade Hanna
bra. Efter att ha lekt lite namnlekar kunde hon alla namn, hon hade alltid
haft lätt att lära sig. Ungefär 45 minuter in på den första skoldagen
öppnades klassrummets dörr med ett ryck.
Det var han! Killen från bönhuset, och även idag hade han sin svarta
munkjacka. Och keps.
– Förlåt att jag kom för sent, sa han skamset.
– Är du fortfarande ställd på sommartid? sa deras klassföreståndare och
skrattade. Ta av dig kepsen är du snäll.
Killen gjorde som hon sa.
– Namn?
– Henrik Sundberg, sa han som tydligen hette Henrik och skulle sätta sig.
Så plötsligt såg han Hanna och hela hans ansikte log. Henrik satte sig
bredvid henne och hälsade glatt.
– Hej, sa Hanna lättat. Hon hade fått sin första klasskompis. Kompis i
klassen.

På lunchen gick Hanna och åt med Henrik, hon var så glad. Sen, precis när
Henrik ätit klart frågade hon honom om han var kristen. Hon förväntade sig
ett nej, att bli besviken. Hanna hade länge fantiserat om en kristen
kompis, samtidigt som alla andra tjejer i hennes ålder drömt om att ha en
pojkvän.
– Ja, sa Henrik och Hannas hjärta slog ett extra slag. Är du?
– Ja! sa hon och skrattade.
De gick ut ur matsalen och till deras första svenskalektion.

Hon älskade redan Henrik så mycket man kan älska en vän. Hanna prisade Gud
av hela sitt hjärta och tackade honom med hela sin själ. De var så olika,
hon och Henrik, men lika barn leker inte alltid bäst. Deras tro var det
enda de hade gemensamt men han hade turen att bli accepterad fastän han han
varit kristen hela sitt liv. Kanske var det så som alla sa – gymnasievalet
kom att förändra Hannas liv. Och Gud hade hört hennes böner från hennes
gamla skolbänk, hon fick en bra klass. En klass som accepterade henne och
hennes tro – en snäll klass. Hanna var övertygad om att Gud inte valde
vilken väg hon skulle gå – han lyste bara upp vägskälet så att det blev
lättare för henne att göra rätt val.

För första gången i livet älskade Hanna skolan. Alla lärare var så snälla,
likaså eleverna. Hon fick syssla med det hon älskade mest – språk och
religion.
På en religionslektion sa Henik:
– Jag tror att allt för många ser kristendomen som en personlighet, när det
faktiskt är en tro. Hanna log mot Henrik och han log tillbaka.

Min syn på skolan
Hej Skolminister
Jag är en pojke som går i 9an i Kallax. Kallax är en lite stad som ligger i
västra norrbotten nära luleå. Jag tycker att vi har en fin skola som jag
gillar.

Skolan har just byggts om så den är väldigt fräsch Det finns saker som är
dåligt med det nya utseendet. Det är att de har flyttat upp vårat upis från
källaren där det var skönt att sitta och se tv i våra mjuka soffor till det
stället där huvudentrén är. Det tycker jag inte var så bra för nu är det så
mycket spring i upis för den ligger vid ingången och därför den ligger mitt
i skolan där alla ska pasera. Men detta med flytten har också gett en
posetiv effekt. Den posetiva effekten är att lärarna har fåt en bättre blik
över där eleverna visstas, så det har nästan aldrig utbrytit några
slagsmål. Det är väldigt bra för då kommer ingen till skada och våran skola
får ett bra rykte som en fin och lugn skola. Fast det före kommer ändå små
stölder på vår skola, för det finns elever som verkar behöva nätverkskablar
för eget bruk. Deta tycker jag är fel därför då stänger lärarna av data
salen så att jag inte kan besöka Aftonbladet och läsa om vad som har hänt
inom Sporten och Nyhetsvärlden. De som förstör för andra i datasalen borde
få straff så de slutar upp med dumheterna. Jag tycker att vår skola som är
så fin borde få mera idrott på schemat, för alla politiker säger att vi rör
oss för lite i Sverige. Därför borde det vara självklart att politikerna
skulle införa mera idrott på schemat. För om vi skulle röra på oss mera
skulle vi nog få bättre resultat i klassrummet. Med mera idrott skulle de
stora hälso problemen minska som fetma tillexempel.

När vi har pratat om träning kommer vi in på mat. Mat är väldigt viktigt
att få i sig. Vår mat på vår skola är god med de jag inte gillar med maten
och det är att vi inte får gå och äta direkt. Det är inte kul att stå och
vänta på att få äta i en halv timme för att några små barn från 4-5-6 an
ska äta. Därför borde vi som är störst få gå och äta när vi har lunch
direkt utan att måsta vänta.

Jag tycker att alla skolor skulle få mera lärare så att de ska kunna hjälpa
alla som har det svårt i skolan. Skolan borde också få arbetsmaterial så
att de inte ska behöva säga till en elev när han har skrivit ut en bok
tyvär har vi inte några böcker så du får skriva på lösa papper, skolan
borde få mera datorer så att alla som vill borde få göra nationella provet
på datorn eller om någon vill ha en dator till skol arbete borde de finnas
så att någon som redan sitter inte behöver flytta på sig
Deta var allt vad jag hade att säga, så jag hoppas att du har fåt några
lösningar på dina problem Ha en trevlig dag
/ Linus Hansson 9C

Att byta skola/att byta klass

Jag har bytt skola en gång, klass två gånger.
Det har inte varit dåligt, snarare tvärtom. För varje byte har jag
utvecklats lite mer som person. Det har helt enkelt varit lärorikt, ibland
välbehövligt känns det som.

När jag började ettan så gick jag med samma pojkar och flickor som jag gått
med på förskolan. Jag gick med de och några till som var ett år yngre (från
tvåan till fyran) fram till femman. I femman slog vi ihop våran klass med
de andra femmorna och de yngre bildade en egen klass.
Vi var ungefär 40 stycken i våran klass. Våran klass var den lugna på
skolan, de andra fyrorna var den vilda, de bytte lärare ofta, vi aldrig. Så
i femman var vi alltså en klass, och det fungerade bra. Före så var jag
väldigt blyg och tillbakadragen, efter de två åren med de nya pojkarna och
flickorna hade det släppt något i alla fall. Man kan säga att jag har
börjat öppna mig som person.

När vi skulle börja sjuan så skulle klassen vara väldigt förändrad. Fem
tjejer och nitton pojkar skulle klassen innehålla, varav nio stycken var
pojkar från Hallsudden. Jag spelar ishockey och fotboll, så jag kände
nästan alla litegrann sådär, men ändå inte riktigt. Vi skulle ju börja
högstadiet, en ny skola, med äldre elever från byarna omkring. På
Västerängskolan hade vi varit störst, här på Börnfix skola var vi plötsligt
minst. När jag gick i skolan, var man rädd för niorna. Nu är sjuorna
uppkäftiga, och tror att de är något. Men det kan ju också bero på att
årets nior är väldigt snälla. När man började sjuan kom massa nya saker.
Det fanns Uppis, datasal, skåp mm.

I sjuan är ju de flesta i puberteten, även jag. Så det hände ganska mycket
i sjuan. Man var ju tvungen att mogna, och det gjorde man också. Min
blyghet är idag begränsad till vissa saker, annars flyter det på bra. Jag
vill påstå att alla de här olika bytena i mitt liv spelat stor roll till
att jag är den person jag är idag. Men det här är mitt liv, mina byten. Jag
har aldrig varit mobbab, som så många andra har. För andra har säkert
klassbyten varit ödesdigra, de har blivit mobbade och kanske även fått men
som finns kvar än idag. Men som sagt, det här är jag och mitt liv. Inte
någon annans.

Lära för livet!
Man får lära sig en massa saker i skolan men det man har mest nytta av är
nog svenska, engelska och matte. Men det finns fler ämnen som är bra.
Svenskan är bra för att man måste lära sig skillnaden mellan tal- och
skriftspråk. Det är en ganska stor skillnad på hur man säger ord och hur
man skriver samma ord. Ett exempel är ordet: dem som ser ut så på skrift
och dom på talspråk. Man får också lära sig hur man skriver brev på rätt
sett m.m.
Engelska är också bra att kunna för det är bra att ha möjligheten att prata
ett annat språk än svenska.
Det skulle ju vara svårt att prata med en engelskman på svenska för att få
reda på vart något ligger.
Men det är även en fördel i andra länder för att kunna kommunicera med
varandra.
Det flesta länder man kommer till kan nästan alltid lite engelska men inte
alla för i vissa länder så dubbar man alla filmer till det egna språket.
Men det börjar nog att bli bättre på den fronten över allt och fler länder
lär ut engelska.

Man har också nytta av matte för det finns över allt runtomkring oss. Man
kommer nog inte så långt om man inte kan matte för att man kan inte handla
eller få ett bra jobb eller någonting. Det är till och med matte när man
skall laga mat, för man följer ett recept som kanske är för fyra pers. men
man skall vara 9pers. då måste man lägga till lite gran av varje krydda för
att det skall bli rätt.
Att lära sig läsa är också viktigt annars kan man inte göra så himmla
mycket inte handla inte läsa kokböcker eller vägskyltar, så helt enkelt
måste man kunna läsa för att kunna klara sig i livet utan så mycket besvär
med allt.
Man kan klara sig utan matte och svenska men det blir svårare att klara sig
i livet och man måste ha någon person som kan hjälpa en hela tiden.

Det är också ganska viktigt att lära sig ett annat utländskt språk och inte
bara engelska. Man borde lära sig t.ex tyska eller franska för i de
länderna är man inte mycket för att lära sig engelska (det har varit så i
alla fall vet inte hur det är nu) så man måste lära sig ett tredje språk
för att kunna om man vill kommunicera med de också. So-ämnena som tex
Samhällskunskap är också ganska viktigt för att lära sig hur pengarna går i
en rörelse runt och runt i ett system och vad en ekonomi är för något.
Men även geografi är viktigt att kunna för jag menar hur löjlig skulle man
inte känna sig om någon frågar vart en stad eller ort ligger och man inte
har en anning om vad personen pratar om.

En sak som är väldigt bra är när man är ute och praoar och får lära sig hur
det är ute i arbetslivet och hur det kommer att bli när man själv skall
börja arbeta. Det är en väldigt viktig erfarenhet man får p.g.a skolan.
Alla friluftsdagarna är bra men det borde vara flera tycker jag och det
skall vara uppgifter man kan klara av utan att bli kletig eller liknande.
Man borde ha en friluftsdag direkt när man börjar skolan så att alla lär
känna varandra. Göra saker och uppgifter där tjejer och killar skall
sammarbeta för att klara det. Och det borde man göra för att alla skall
vara med så att ingen känner sig utanför.
Man borde också ha lite flera klassresor när man tältar eller likande
tillsammans. Där skall det också vara uppgifter och tävlingar där man måste
sammarbeta.

Det är nog mycket beroende på skolan som ialla fall jag inte är lika ”feg”
utan vågar säga vad jag tycker och tänker om saker och ting.

Oj glömde nästan projektet. Det är också bra men det bäst om det är lite
historia inblandat i det hela det blir mycket intressantare då. Så att man
får lära sig saker som inte kanske alltid hör ihop med skolan. Det gör det
hela mer intressant som jag tidigare skrev.

En annan positiv aspekt på det hela är att man får en massa nya kompisar
och man lär känna sig själv, vad man är för person o.s.v.

Svårt att läsa lärarens kommentarer efter texten eftersom kopieringen är
otydlig. Några nyckelord har jag helt fått utelämna
exempel uppradade, väldigt uppstyltat, hoppar mellan olika ämnen, G

Mina Skolår

Det började i första klass, jag visste hur det skulle vara, hade inte så
många kompisar och jag var mycket blyg. Efter ett tag så lärde jag känna
dom flesta. Vi hade en lärare som heter Lena hon var mycket snäll mot
eleverna.
Andra klass, vid denna tiden kände jag alla i min klass men tyvär så var
det en som lemna klassen, vi hade började med lite Engelska, jag var ingen
höjdare i det. I slutet av året ville min lärare att jag skulle gå om en
klass men det ville inte jag, min kompis som heter krestian fick göra det,
vill höll inte kontakt så mycket mera. Tredje klass, det fanns inte så
många att leka med det var några tjejer och en kille i 3A han heter niklas
och han går i min klass, vid slutet av året visste vi att vi skulle få en
ny lärare så vi fick säga ”hejdå!” och vi krama henne och gick hem. Fjärde
klass, vi började med att våran nya lärare släpte in oss, det var en hon,
hon hade brunt hår med bruna ögon och lite mulig hon var mycket snäll och
var vid 30-års åldern och hade 2 barn. Det var en lärare på skolan som
tyckte vi var en bra klass så vi fick följa med till hennes sommar ställe
som låg ute i skärholmen. Det var mycket roligt, efter det var det tråkig
skola Hehe.
Femte klass, nu skulle vi ta mera ansvar sa Eva våran lärare, vi fick följa
med henne till uppsala där hon bor, jag och en till fick gå i extra svenska
för hon sa att vi behövde det!. 6 klass, sista året i lågstadiet och vi ska
in i högstadiet då var man tvungen och ta dom kompisarna man tyckte bäst
om, jag fick alla dom jag valde vi skulle få träffa alla innan 7an, det var
rätt kul att träffa dom men lite närvöst.
7 klass, det skulle bli roligt att träffa dom 8 klass, vi skulle få våra
första betyg jippi! det var en tjej som byte skola jag tyckte om hon men vi
träffas ibland.
9 klass, har gjort slut med en tjej. det är tråkigt att det är sista året.
Vi ska göra en dans i Idrotten, jag är med Niklas, Martin och Peter det
kommer bli kul tror jag, vi ska välja gymnasie också jag har valt fotboll
och IT hoppas jag kommer in, detta är ju sista året så vissa av dom man har
känt kommer man kanske inte se mera!!

Att byta skola/Att byta klass
Det första jag tänkte på när vi skulle flytta var: hur ska jag klara mig
utan mina kompisar? Men min mormor sa alltid till mig, du kommer få nya
vänner när du börjar skolan. Den skolan som jag gick i hette Syrenskolan
det var från åk 1-6, jag hade gått där sen i ettan och nu ska jag byta när
jag ska börja femman jag var jätteledssen över detta för att jag hadde alla
mina vänner där. Det var en liten skola där alla kännde alla. Jag trivdes
väldigt bra både med eleverna och lärarna. Jag visste inte hur det skulle
bli när jag flyttade till Helsingborg, jag hadde massa negativa tankar,
t.e.x. tänk om dom inte gillar mig, om dom är taskiga o.s.v.

Den dagen kom då vi skulle flytta till Helsingborg och jag var
jätteledssen, mina kompisar kom och sa hejdå till mig. Jag och min
lillasyster grät hela vägen till Helsingborg.
Men efter ett tag började jag trivas i Sofieberg jag fick nya kompisar
tillochmed innan jag började skolan, på sommar lovet.

Jag skulle börja eskilsminne skolan och jag var jättenervös. Jag gick dit
med mamma och min lillasyster. Först skulle alla samlas på skolgården och
sjunger eftersom det var första dagen efter sommarlovet. Jag var jätte
ervös hela tiden medans min lillasyster var jätte|glad. Efter en stund
samlades alla i klassrummet. Tjeje och killar kom fram och hälsa jag blev
jätte glad för första dagen hadde jag fått jätt många nya vänner.
Jag fick presentera mig inför klassen berätta vart jag kom ifrån osv.
Jag gick i eskilsminneskolan i ett år för sen skulle jag börja sexan i
Sofieberg men jag var inte orolig inför detta för att jag visste att jag
hadde mina vänner med mig.

Nu går jag i 9:an fortfarande i Sofiebergsskolan. Jag har gått här sen i
sexan och jag tycker att Sofiebergsskolan är den bästa skolan jag har gått
i hittills.

Slut
/Sandra

Att byta skola

Att byta skola är det som om att man förlorat sinna vänner.
Man lämnar sinna kompisar lämnar sinna klass kammrater och lärare som man
trivs med. När man bytter skolan och få nya klass kammrater man kan inte
skoja med dom på samma sätt som dom gammla klasskammarater.
För att man känner ingen elever och lärare i den nya skolan. Man vet inte
hur lärare och eleverna är mot dig är dom snälla eller taskiga mot dig.
Man vet inte det från början man kommer sakna sinna gammla klass kammrater
tills du lära känna dom väl.
Efter ett tag kommer man glömma sina gammla klass kamrater man glömmer bara
dom som har varit taskiga inte dom som har varit snäll dom kommer man
aldrig att glömma.
det hännde med mig när jag byte skola jag glömmde bara dom som var taskiga
mot mig.
Det hännder alltid så när man byter skola.

Till skolministern.

Hej, jag heter Maria och går i nian på mannerholmsskolan.
Under de åren som jag har gått här har jag stött på både bra och dåliga
saker. Mycket av detta skulle man kunna förbättra.
Något av det som jag är besviken på är skolans sätt att hantera problemen
med mobbning. Om någon idag utsätts för mobbning blir den perssonen oftast
tvungen att byta skola, för att undvika att detta ska fortsätta. Lärare
vågar inte ta tag i sådanna situationer, även om det sker mitt framför
näsan på dem. Jag tycker att det borde finnas fler åtgärder och ruitiner,
så man vet vad som ska göras då detta sker. Skolan måste informera och
berätta för elever om vad mobbning är och förklara att det finns åtgärder
om detta skulle inträffa. Man måste också förebygga det. Jag tror att
förebygga mobbning inte behöver vara så svårt. Det skolan måste göra är att
”blanda” eleverna. Genom fler idrottsdagar och utflyckter, så att eleverna
träffar varandra. Öppna gränserna mellan klasserna.
På sistone har det börjat pratas mer och mer om det. Men det händer inte så
mycket. Man måste inse att det är ett riktigt brott, inte bara något tjafs
mellan elever.
Det var det. Nu vill jag ta upp det med läxorna och varför elever tröttnar
på skolan.
Det är för mycket läxor, elever känner sig pressade av att varje dag vara
tvungna att sitta hemma framför skrivbordet. Lärarna bara ger ut läxor hit
och dit, de tar ingen hänsyn till att ungdomar måste få ha en ledig fritid
också.
Självklart ska man ha läxor och arbeta lite hemma. Men som det ser ut nu är
det som gjort för att eleverna ska tröttna på det. Det borde också vara
lite roliga läxor, att lära sig saker behöver inte alltid innebära att
sitta framför ett skrivbord. Samma sak i skolan. Inlärningsmetoderna är för
tråkiga. Man måste få eleverna att tycka att det är roligt att lära sig.
Hur vet jag inte, men på något sätt ska det gå.
Något som vi har som jag tycker är bra, är SA – självständigt arbete. Där
får man välja vad man vill arbeta om.
Jag tror nog att ni redan är medvetna om dessa problemen, men gör något nu
i så fall.
Ni märker säkert själva hur betygen blir allt sämre.

Mvh 670219

Mina skolår

Tänkte skriva om mina skolår, för nu när man går i nian är det rätt kul att
tänka tillbaka, då man skulle gå till skolan för första gången.

Hade precis lämnat dagis, där man alltid vart så liten. För att nu börja
skolan, börja i första klass.
Man skulle få lära sig skriva, läsa och räkna. Men också mycket mer, som
man kanske inte tänkte på så ofta då. Eftersom det egentligen inte har så
mycket med skolan att göra.
Ettan till femman har varit dom mest lärorikaste skolåren för mig. Då lärde
man sig det som man ska kunna hela livet, och helt omedvetet. Jag och min
bästa kompis ”Reus” (Rebecca) sprang alltid ner till hennes mammas jobb,
som låg precis utanför skolgården.
Dit rymde vi på varje rast för att äta munkar och dricka saft. Vi var
alltid ute på äventyr jag och Maria, som fortfarande går i samma klass,
gick alltid på upptäcksfärd runt om i skolan. Vi hade verkligen hur kul som
helst.

Det kändes riktigt aldrig som man gick i skolan förrän man började sexan.
Då skulle man få ny lärare, komma till en ny klass med nya klasskompisar.
Och för första gången ett nytt schema. I fem år hade vi haft rast och bamba
vid samma tid.
I sexan blev man mer fri. Man fick gå vart man ville på rasterna. Det var
ingen som hade koll på än, på samma sätt som i lågstadiet.
Men man fick också lära sig att ta mer ansvar, skolan fick man ta på sitt
eget ansvar.
Sexan var rätt kul eftersom allt var så nytt, men jag kommer inte ihåg så
mycket från den tiden, för det var så opersonligt att gå i sexan här.
Man kände inte så många, man fick aldrig någon riktig kontakt med läraren.
Fast det beror nog mest på att man hade sin klassföreståndare i ett år.
I sexan såg schemat lite mer annorlunda ut, man hade längre skoldagar.
Sovmorgon för första gången i sitt liv, men nu skulle man få fortsätta
jobba efter med.

I sjuan hade alla lärt känna varandra lite mer och klassen var lite lugnare
än i sexan. Då hade man börjat i högstadiet med, ännu mer förändringar,
innan man fattat vad som hade hänt i sexan. Skulle man börja sjuan.
Sjuan var lite roligare iallafall, men nu fick man jobba ännu mer efter
skolan, och det började ta mer och mer på ens fritid.
Man fick också nya klassföreståndare, fast som man nu skulle ha i tre år.
Nytt schema, igen. Ännu fler ämnen, mer lärare, nästan olika lärare för
varje ämne. Vilket man heller aldrig vants sig vid riktigt än.

Sedan skulle man börja i åttan, få betyg för första gången. Så det skulle
innebära ännu mer plugg efter skolan.
Åttan var det jobbigaste året, för då kändes det som om man skulle kunna
allt. Man hade mer press på sig.
Men bortsett från ”skoldelen” var åttan ändå då man hade roligast på
rasterna. Det har hänt en del på dom rasterna kan man ju säga, både det ena
och det andra.

Nu, när jag går sista året i grundskolan kommer jag inte ihåg allt jag vet
jag har gjort, lärt mig o.s.v.
Känns som om det var hundra år sedan som jag gick i sjuan. Och att det
aldrig skulle ta slut. Men nu är det bara några veckor kvar, innan man
lämnar den här skolan, lärarna och klassen. Känns skönt, men på något sätt
rätt tråkigt, för nu har alla mognat till. Man känner alla mer och bättre.
Nu när det börjar bli roligare så ska man sluta.
Man har fått se alla mogna till med, därför har sexan till nian vart dom
mest intressanta måste jag säga.
Men trots att man ska lämna skolan nu, kompisar och allt ska det bli
riktigt skönt. Att äntligen få göra det man vill. Och få utbilda sig till
det man ska göra större del av livet sen.

Man har fått lära sig så mycket som inte ens har med skolan att göra. Och
jag tror att det är det som gjort mest intryck på mig. Att skolan är så
mycket mer än vad man förväntar sig från början.

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen när jag kom gående med min pappa på
den smala asfaltsvägen runt skolområdet. Jag hade inte fått någon bra sömn
den natten, legat och grunnat på hur det skulle bli den första och de
resterande skoldagarna.
Visserligen hade jag träffat mina nya klasskamrater och lärare några dagar
innan, men det kändes enda som jag var påväg till något helt okänt. Efter
några dagar så vänjde man sig och började tänka istället på vad man skulle
göra på rasterna.
Jag kommer ihåg att den andra veckan så började vi med läsa. Vi skulle
klipa ut bokstäver och bilda ord, varje vecka blev det en ny bokstav,
slumpmässigt.
Våran lärare gick alltid igenom olika ord, och en gång frågade hon om vi
kunde ett ord som började på S.
Alla räckte upp händerna, förutom några få, en bland dessa var Joakim. Och
fröken ställde frågan till honom.
– Tänk efter nu, Joakim kan du ett ord som börjar på S?
Joakim funderade några sekunder och svarade:
– Snopp!!?
Jag skrattar fortfarande åt det idag, jag skrattar nu med när jag kom och
tänka på det.
Det är en av några få saker jag minns från första klass.
Ett annat roligt minne är att vi pojkar i klassen gillade att leka i
vattenpölar som fanns på skolgården och vatten|pölarna var så stora att de
rymde många små människor.

En dag i september-november fick vi för oss att hoppa hopprep tillsammans i
en av dem största pölarna, det hela slutade med katastrof och torkskåpen i
hallen blev överfulla med våta byxor, skor och strumpor, den dagen som
många andra fick vi jobba i klass|rummet med bara kalsonger och T-shirt och
tröja.

Andra klass och tredje klass var rätt så lika första klass, fast nu ägnade
jag och mina bästa kompisar Tobias och Tobias oss åt att bygga kojor och
klättra i träd, det var goda tider!
I fjärdeklass började mellanstadiet, det blev längre tider och lite mera
läxa, på rasterna ägnade vi pojkar åt att spela basket, det känns lite
underligt när man tänker på det, när man skriver det på på papper: man
märker att man började mogna så sakta: i första klass så var det att hoppa
i vattenpölar som var roligt andra-tredje klass var det klättra i träd som
var roligt och i fjärde-femte klass så var det att spela basket som
sysselsatte en på rasterna. Även om det var längre tider och mera läxor så
var det fortfarande lika skoj att gå till skolan, man vande sig vid tiderna
och det tuffare arbetet.
I ”fyran” började vi och läsa engelska, de andra var inte direkt
överförtjusta i det, men jag tyckte det var roligt eftersom jag redan kunde
flytande engelska.
Jag lärde mig engelska när jag kom till Sverige, mamma och pappa pratade
det för det var det enda sättet de förstod varandra.
Femte klass skillde sig inte mycket från fjärde, förutom att vi fick skriva
våra första prov, bl a nationella. Jag kommer ihåg att när vi var klara med
nationella proven så berättade fröken att vi skulle ha det i nionde klass
också, och det var ju inte direkt det roligaste, men jag tänkte: den dagen,
det bekymmeret, och här sitter jag idag och skriver provet och jag minns
vad jag tänkte som det var igår.
När jag började i sjätte klass så flyttade vi upp klassrummet till
Sofiebergsskolan, läxorna och tiderna ökade dramatiskt.
Det blev lite stökigt det året, mycket var pga att jag avskydde våran
dåvarande lärare.
Jag och Navin retade gallfeber på fröken så mycket att det hände att hon
var tvungen att lämna rummet för att inte bryta ihop.
Vi blev syndabockarna och fick många anklagelser som vi inte hade gjort,
hon hatade oss och hon hatar oss än idag är jag säker på.
En dag innan jullovet gick jag på toaletten under en lektion, jag noterade
den söndriga strömbrytaren till lampan och greppade tag i den och fick mig
”en redigen”.
Jag stod i strumplästen på det våta golvet: det gjorde stöten ännu mer
smärtsam. När jag kom tillbaka till klassrummet var jag chockad och mådde
underligt, så jag berättade för våran lärare vad som hade hänt, hon
svarade
– En liten stöt har aldrig skadat någon.
Men den här stöten var ingen liten stöt, 220 volt är ganska mycket, jag
fick tom brännmärken på handflatan men hon verkade inte bry sig när jag
förklarade allvarligheten i det hela.
”Sjuan” blev svårare, men åttonde klass var värst, och jag och Navin
skärpte till oss, vid den här åldern så vet man att ens framtid står på
spel, så jag började jobba. Som sagt åttonde klass var värst, sista
terminen hade vi upp till 2 prov varje vecka.
Nu i ”nian” har man vant sig, (de måset man om man skall kunna gå ut skolan
med någorlunda betyg) och jag anser att det går ganska bra.