Eftergymnasial utbildning – Sida 17

”Bästa kompisen, Hej Då”
Jag gick i en underbar klass tillsammans med min bästa kompis ”Emilia”. Vi
hade alltid roligt tillsammans och hittade alltid på nya saker att göra.
Det var i trean.

Redan på vintern i trean fick jag reda på att jag skulle flytta till
Forsheda. Just då kändes det tråkigt och jag ville stanna kvar hos min
bästa kompis.

Alla kvällar och helger var vi i det nya huset för att få i ordning det. I
skolan berättade jag att jag skulle flytta. Du ljuger sa alla din mamma och
pappa har alltid velat bo här på Långetorp. Och jag svarade: vi ska flytta
till Forsheda. Klart att ingen viste var det låg, förutom Emilia hennes
pappa jobbar där på Nitator.

Vi slutade trean och allt var så vackert, jag och Emilia hade lika dana
kläder. Den kvällen var jag och Emilia ute länge och pratade om allt mellan
himmel och jord. För samma vecka skulle jag flytta. Det kändes tråkigt att
flytta i från sin bästa kompis, vi hade ju varit kompisar sen vi var jätte
små.

Dagen kom och jag skulle flytta, varje natt i Forsheda fick mig att längta
tillbaka. De första veckorna i Forsheda lekte jag med min lillebror.

Sedan träffade jag Patricia och vi badade tillsammans hela sommaren. Sen
var det tid för skolan att börja, mamma hade fixat så att jag fick gå i
samma klass som Patricia.

Första dagen i nya klassen var mycket spännande. Den nya skolan hade bättre
miljö och bättre lärare. På den nya skolan var alla trevliga, men jag
saknade min gamla klass och min bästa kompis. Min nya fröken, Lena, var ung
och snäll.

Det gick sedan snabbt framåt och det blev vinter. Jag hade inte talat med
Emilia på länge. Men en dag ringde Emilia och sa: Jag ska flytta till
Forsheda. Jag blev jätte lycklig och efter två månader flyttade hon hitt.
Emilia började i min klass och allt blev lite mer som förut. På fritiden
var jag med Emilia och Patricia, vi hade jätte roligt tillsammans.

Det gick fort, tiden mellan fyran och sjuan. Att börja på Västeräng var
inte det lättaste, man kände sig liten och blyg. Sjuan var nog det
roligaste året, den nya skolans miljö var inte den bästa men man hade
alltid roligt. Att tracka niorna blev en rolig del av vardagen också.

Jag var glad när jag började på Väster|äng för jag hade hamnat i en så bra
klass. Vi slutade sjuan och jag trodde aldrig att nästa år skulle bli lika
kul.

Men när vi sedan började åttan så träffar jag Annzan och vi blir genast bra
kompisar.

Senare in på året träffade jag Daniel, och blev direkt jätte kär. Hela året
umgicks jag med Daniel och Annzan.

Nu går jag i slutet av nian och umgås inte längre med Emilia och Patricia.
Men Daniel och Annzan har jag kvar.

Det var en varm och solig morgon när jag vaknade så jag blev lite extra
glad eftersom att idag skulle jag gå ut mitt sjunde läsår i skolan. Jag
gick ner för att äta en härligt god frukost som bestod utav Yoghurt med
massa olika sommarbär i, ett glas nypressad apelsinjuice och en macka med
ost och egenodlad gurka på. Medans jag satt och åt så sa mamma att jag inte
skulle gå i samma skola nästa läsår.
– Vadå då? frågade jag fundersamt. Till svar fick jag att vi skulle flytta
till ett stort rött hus i Haparanda.
– Haparanda!? sa jag ännu funder|sammare.
Ja, så var det, vi skulle flytta till Haparanda och jag skulle få börja i
en ny skola och få nya vänner. Jag hade ingen större lust med att flytta
ifrån mina kompisar men nu var det så. Nu var det dags att för sista gången
gå till skolan som man har gått 7 år i. Det kändes lite småtungt att gå
till skolan för jag ville inte flytta ifrån mina vänner. När jag kom till
skolan så stog det massa glada människor på skolgården, alla var klädda i
fina sommarkläder. Jag gick bort till min klass och började snacka med mina
kompisar. Vi snackade om vad vi skulle göra på sommarlovet och att vi
skulle börja 8:an nästan läsår. Men då fick jag lov att säga att de skulle
få gå i 8:an utan mig. De blev förskräckta och undrade varför. Jag
berättade den tråkiga historian om hur det låg till. Efter det så blev de
ledsna och sa att vi måste hitta på något kul innan jag flyttade. Efter
avslut|ningen så åkte alla hem och packade en ryggsäck och tog sedan cykeln
ner till skolan igen. Vi skulle ut och tälta någonstans. Vi trampade iväg
med glada miner. När vi hade trampat en stund så stannade vi och åt för att
sedan trampa vidare och hitta något trevligt ställe att slå upp tältet på.
2 dagar senare begav vi oss hemåt men det spöregnade så när vi kom hem så
hade vi inte en enda sak torr. Hemma var de i full gång med att packa ner
saker i stora bruna flyttlådor. En vecka senare satt vi i bilen på väg upp
mot Haparanda. Det var en lång och tråkig resa men samtidigt ganska kul och
spännande för man fick se hur det såg ut på olika platser. När vi kom fram
till Haparanda så åkte vi runt och kollade lite hur det såg ut, tillslut så
kom vi fram till vårat hus som var omringad av en stor, varm och grön
trädgård. Jag sprang in i huset, där flytt|gubbarna höll på att bära in
lådorna och möblerna, för att kolla i alla rum. Jag valde ett rum som jag
senare kom att vakna i när den första dagen i den nya skolan kom. Det var
lite nervöst på mor|gonen men jag hade redan hittat en kompis som hade
lovat att visa mig skolan så det kändes skönt. Jag gick med honom till
skolan som verkade riktigt trevlig och det var den. Alla var glada och
verkade gilla mig. Jag fick många kompisar redan första dagen då när jag
kom hem så kändes det som en sten hade släppts inom mig. Men jag tänkte
förstås på mina kompisar i min gamla skola. Andra dagen i skolan blev jag
mer bekannt med skolan, läraren och eleverna. Alla verkade glada och såg
snälla ut förutom engelskaläraren som såg lite sträng ut men så var inte
fallet för även hon var en trevlig och positiv lärare. En del saker skillde
sig från min gamla skola och min nya skola, här var det andra läroböcker
och arbetssättet var annorlunda. Det var även mycket lugnare här och det
var skönt. Här hade de även större skåp som var gjorda i fint trä istället
för de gamla skåpen som var gjorda i metall. Det var fridfullt och kul så
veckorna och månaderna flöt på och tillslut kom vintern och det bara vräkte
ner snö från himmlen. Det blev min första riktiga vinter med mina nya
kompisar. Jag fick lära mig massa nya saker t.ex. att åka snowboard och
framför allt att köra snöskoter. Att köra snöskoter var extremt kul så vi
gjorde samma sak som jag hade gjort med mina kompisar efter
skol|avslutningen. Vi åkte på utflykt med skotrar eftersom att nästan alla
hade en. Vi åkte ut i skogen som enormt vacker när snön hängde på
trädgrenarna och när solen sken ner mellan trädtopparna från den klar blåa
himlen, det var underbart. På sommaren som kom så åkte jag ner till mina
kompisar från den gamla skolan. De blev jätte glada och jag berättade om
min nya skola och mina nya kompisar och hur grymt kul det var på vintern
där uppe. Innan jag åkte hem så lovade de att de skulle komma och hälsa på
någongång sen började resan uppåt igen precis som den gjorde den gången när
jag flyttade.

1. Mina skolår Krönika

Jag minns faktiskt inte min första skoldag. Jag minns överhuvudtaget
väldigt lite av lekis och lågstadiet. Jag har vissa korta minnesfragment,
som kommer fram då och då, men annars är det som ett stort tomrum. Jag
kommer ihåg hur huset där jag gick min första termin i lekis såg ut. Det
var litet, rött med vita knutar. Via en trappa på utsidan kom man ner i
källaren, där kapprummet låg. Alla barn hade varsin krok och en back. Däri
lade jag min lila my little pony-ryggsäck som jag var så stolt över. Min
bästis hade en likadan, fast rosa. Hon hette Emma, och förutom henne hade
jag bara träffat tre till på hela lekis innan jag kom dit. En av dem var
min stora kärlek, Fredrik, men kärleken var nog inte riktigt besvarad, även
om vi var bra kompisar. Den första terminen flöt på ganska bra, jag och
Emma höll oss lite för oss själva och lekte med våra nallar. Men efter lugn
kommer storm. Efter mitt allra första riktiga jullov flyttade Emma och det
gjorde även lekis. Det senare flyttade dock inte så långt, bara en bit upp
på skolgården, för där det gamla låg skulle det byggas ett högstadium.
Dessutom skulle stora delar av skolan renoveras och byggas om, så ett av de
starkaste minnena jag har från min lågstadietid var de höga gallerstaket
som ramade in skolgården och fick den att likna en stor hönsgård. Jag var
nog ganska ensam den där andra terminen av lekis, jag har alltid varit lite
blyg och haft svårt att träffa nya kompisar.
När ettan sedan började gjorde den det ordentligt, nämligen med ett bråk
där de flesta av klassens tjejer var inblandade. Några hade sagt dumma
saker till en tjej, och jag skulle agera domare och ställa de skyldiga till
svars. Jag fick dock bara fast en. Vi bråkade rejält, men efter det blev vi
bästa vänner. Det enda minnet jag har av Jenny innan vi blev bästisar är
ifrån lekis, då jag tyckte hon var elak och bortskämd. Men när jag lärde
känna henne var hon den bästa vännen man kan ha. Vi bodde inte så långt
ifrån varandra, bara en skog skiljde oss åt, så vi lekte nästan varje dag.
Jenny var smart, kaxig och populär, och att vara hennes bästis gav mig en
hel del självförtroende. Men samtidigt som vi var bästa vänner var vi
bittra konkurrenter, vi tävlade jämt om vem som var bäst i skolan; längst
fram i matteboken, vem som läst längst i svenskaboken. Det var alltid jämnt
mellan oss, men på det sättet fick jag ett försprång i skolarbetet som jag
behöll länge, och som har hjälpt mig väldigt mycket. Dum som jag var gjorde
jag samma misstag igen och skaffade inga fler vänner, jag hade ju Jenny.
Men tji fick jag, för sommaren efter tvåan flyttade Jenny till Helsingborg,
och jag blev ensam igen. Ensamheten varade i nästan en termin, sedan
hittade jag en ny bästis. Vi tyckte båda om hästar, och det förde oss
samman. Vi skulle vara bästisar i nästan tre år framåt.
På lågstadiet hade jag en helt underbar lärare, Lena Sturesson.
Hon gjorde otroligt mycket för vår klass. Vi blev en lugn och trygg klass,
där det nästan aldrig var något bråk. Jag vet inte riktigt hur hon lyckades
med det, men det var nog hennes lugna, snälla personlighet som smittade av
sig på oss. Att vi sjöng mycket kan nog också ha haft viss betydelse. Det
var en sorglig dag när jag slutade trean och lämnade henne.
Mellanstadiet var inte så annorlunda mot lågstadiet, förutom att
man kände sig mycket äldre. Och så hade vi mindre sång förstås. Vi hade en
musiklektion i veckan som var rena kaoset. I alla fall när vi hade spel.
Tjugo personer, de flesta hade knappt rört ett instrument tidigare, skulle
spela ”Diana”. Det var två trumset som skulle spela någorlunda i takt, fem
pianon som skulle ta samma ackord samtidigt, fyra basar som skulle försöka
få fram (rätt) ljud och resten gitarrer som jag helst inte vill nämna hur
de lät. Vår musiklärare slutade senare för att han fick tinnitus.
Skolan var annars inte särskilt betungande, jag har alltid gillat
skolarbete i lagom dos. Tyvärr kan jag knappt minnas en enda sak jag lärde
mig under min mellanstadietid, men det finns säkert sparat någonstans djupt
inne i hjärnan. Säkert.
Så var det plötsligt dags att börja högstadiet. Jag tyckte inte alls att
det var kul att börja sjuan, det var långa dagar i skolan, mycket läxor och
jag gillade varken min klass eller min mentor. Men jag fick byta klass
nästa termin och efter ett år fick jag en ny mentor, vilket gjorde att jag
började se lite ljusare på tillvaron. De långa dagarna och de myckna
läxorna var dock kvar, och det blev bara värre i åttan. Jag hade väldigt
höga krav på mig själv. Eftersom jag alltid varit bland de bästa i klassen
kände jag mig tvingad att fortsätta vara det, även om det blev svårare och
svårare. I slutet av åttan var jag så skoltrött att jag inte visste var jag
skulle ta vägen. Som tur var kom sommarlovet som gav mig nya krafter, och
när nian började var jag åtmindstone lite piggare. Förra terminen gick
fort, och det har nu gått fem veckor på min sista termin i grundskolan. Jag
har valt linje till gymnasiet. Jag ska gå det samhällsvetenskapliga
programmet. Det känns sorgligt att sluta på Bergö, men jag tillbringar min
sista termin i grundskolan på samma ställe som jag tillbringade min första
– det känns verkligen som att cirkeln sluts.

Mina skolår!
har skrivit en underrubrik, ”Nationellt prov i svenska”

Minnena från mina första skolår är inte så många och klara som jag hade
velat. Jag har även glömt hur det känndes att börja skolan för första
gången.
Men en speciell sak minns jag, jag minns när vi skulle lära oss skriva
bokstäver. Jag satt i min bänk och skrev flitigt alla stora respektive små
bokstäver, från A-Ö. Men när jag var på bokstaven s, så fick jag för mig
att s:en såg exakt lika dana ut som femmor. Jag började glatt skriva ena
femman efter den andra. När jag sedan visade upp mitt arbete för min
fröken, visade det sig till Min besvikelse att jag gjort helt fel. Och
petig som jag är, så satte jag genast igång Med att skriva om alla s:en.
Fast jag inte behövde. Detta hände i ettan och det är nog det ända klara
minnet från den tiden.
Men från och med trean och framåt är minnena betydligt fler och tydligare.
Jag minns att i trean så skulle jag ha ett av mina första prov på Sveriges
olika län, älvar, städer os.v. Sammanlagt var det hela 76 frågor. Jag minns
hur nervös jag var inför det provet, och hur jag startade plugga inför
provet flera veckor innan vi skulle ha det. Men det hårda arbetet lönade
sig. Jag fick alla rätt på provet och stoltare över mig själv hade jag inte
varit tidigare. Alla mina minnen från låg stadiet har alltid varit glada.
De har oftast handlat om något som jag gjort bra. Vissa är från vad man
gjort för framträdanden på ”roliga timmen”, så som både pjäser och ”sikta
mot stjärnorna”.
När man kom upp i mellan|stadiet började ansvaret komma in i skolarbetet
och då ändrades allt. Man fick större och mer läxor som man skulle göra,
när man hellre ville vara ute och leka. Ibland valde man kompisarna framför
läxorna och då fick man ta konsekvenserna. Antingen gick man upp tidigare
för att träna på tex glosor som man glömt och skulle ha läxförhör på samma
dag. Eller så chansade man på att läraren skulle tro på en påhittad ursäkt.
Men i och med allt detta började jag för första gången känna ångest. Ångest
för att jag kastat bort tid på oviktiga saker, när jag egentligen skulle
plugga. Och så har det varit sen dess. Jag har själv upptäckt att jag har
lätt för att komma ihåg och att lära mig saker. Detta har jag utnyttjat
väldigt mycket. Eftersom jag har dessa förmågor har jag blivit lat, och jag
pluggar sellan så mycket som jag kanske skulle behöva. Jag har faktiskt
börjat plugga mer och mer, i och med att jag fick betyg. Men latheten finns
fortfarande kvar i bakhuvudet och gnager, så ibland litar jag på att jag
ska komma ihåg och pluggar bara lite eller ingenting. Oftast har jag kunnat
lita på mitt minne, men någon enstaka gång har jag fått totala minnes
luckor. Det är i sånna tillfällen som min ångest sätter sig in.
När jag skulle börja sexan bytte alla i samma årskurs och skola som jag
till en annan skola. Det var då jag började i högstadiet. Till en början
var allting nytt och lite obehagligt, för jag har aldrig gillat
förändringar speciellt mycket. Men efter ett tag gick allt på rutin.
I sjuan blev jag med ens tryggare i skolan. Man hade gått ett år med alla
kompisar och lärare. Under den årskursen hade man inga bekymmer i världen.
Man gick till skolan gjorde något läxförhör, slutade för dagen och så höll
det på. Då var skolan en plats man ville gå till på morgonen. Ingenting var
speciellt svårt och jag förstod inte varför min två år äldre syster var så
trött på skolan. Men när jag började i åttan förstod jag hennes åsikter.
Åttan var en jobbig tid, man hade ett prov hit och ett prov dit var och
varannan vecka. Men trots det blev vi störst på vår sida av skolan, och det
var en härlig känsla. Man trodde att alla nya sexor såg upp till en bara
för att man var större, men så var det nog inte.
Även fast åttan innehöll många fler prov och mycket mer ansvar, var den
inte så pjåkig. Jag trodde absolut på att efter som åttan var så pass
jobbig som den var, att nian skulle vara ennu värre.
Men oj så fel man kan ha. Jag tycker att nian har varit ganska lätt. Jag
minns inte att jag haft något prov i vissa ämnen över huvud taget. Men det
beror nog på att jag haft så mycket annat att tänka på. Jag menar förstås
gymnasie valet. Aldrig tidigare har jag uppleft ett sådant ältande om samma
sak under en sådan lång tid. Dock har det ju varit lärorikt med all den
information som man fått.
Så nu när nian lider mot sitt slut tänker jag tillbaka på allting som jag
har upplevt under mina skolår. Det känns tråkigt att lämna de flesta man
gått tillsammans med i snart fyra år. Både kompisar som lärare. Jag kan
redan nu förestella mig hur det ska bli på skolavslutningen. De flesta
kommer förmodligen gråta, men i största almännhet tror jag att nästan alla
kommer sakna att gå i Ängbyskolan.

Slut. av 689219

MINA SKOLÅR
Man kan kanske säga att jag är ett ”speciellt” barn. Min mamma är engelsk
och min pappa är svensk. När jag började skolan var jag bara 5 år gammal.
Min mamma jobbar på en internationell skola och hade ordnat en plats åt mig
i 1J. I den skolan pratar de bara engelska, kanske lite svenska också.

Min första dag i skolan kommer jag inte ihåg särskilt bra.

Min lärare hette Mrs Nilsson och var engelsk men hade gift sig med en
svensk man.
Jag kände min lärare sedan tidigare p.g.g att hon är min mammas vän.
Då och då brukade jag kalla henne vid hennes förnamn fast man inte fick.
Hon brukade bara säga åt mig att inte göra det och så var det med det.

Efter mitt år i den skolan hade jag hunnit skaffa mig en ”bästis” och flera
bra kompisar. Så då var jag självklart över att lämna dem och skolan i
Vaxholm. Det blev en svensk skola i närheten av vårt hus, Lönnaskolan.

Min första dag i Lönnaskolan blev en kort, men jobbig dag. Det var samling
för alla nya ettor och deras föräldrar på skolgården. Det var så trångt
där, så många var det där att jag var glad att jag kom fram till mitt
klassrum hel.

Min nya klass hette 1A och vår lärare hette Ann-Kristin. Hon hade alltid på
sig ett par blåa jeans, en blus, sina pilotglasögon med gula linser och
hårspännen som alltid ramlade ur. Hon var hemsk att ha som lärare. Alltid
arg och elak.

Efter första dagen i en svensk skola hade jag gått fram till en tjej,
frågat henne vad hon hette, sa vad jag hette och sedan gick vi och lekte.
Den tjejen som jag hade gått fram till var Sofia. Hon bodde bara två
minuter hemifrån mig. Vi två blev bra kompisar. Men jag hade andra kompisar
i min nya klass också.

Efter en veckas tid hade vår klass börjat bråka med vår parallell klass,
1B.
De brukade kalla oss för apor. Sedan sa vi att de var bananer och eftersom
vi var apor och de bananer så kunde vi äta upp dem osv.
Så höll det på tills vi gick i trean.

Åren gick och jag skulle börja fyran i en ny skola, Högdalenskolan. Jag var
väldigt nervös över att fyrorna och femmorna gick tillsam|mans och att det
fanns många nya ansikten.
Men jag var inte ensam om att byta skola. Anna och Sofia hade gått i samma
klass som mig tidigare och vi var bra kompisar. Nu skulle de byta
tillsammans med mig.

När jag kom till ”Aspen” fanns det två lärare som jag skulle ha, Gunnel och
Malin. De är jätte snälla och rara.
Jag, Sofia och Anna hade Gunnel som klass|föreståndare.

Under mina två år på Aspen fick jag många nya kompisar, träffa nya lärare
och jag lärde mig många nya saker.

Nu skulle jag börja sexan och gå på BI Södra. Jag träffade min mentor och
alla andra som hade gått i Lönnaskolan.

Äntligen hade jag fått börja på högstadiet och jag var överlycklig. Jag
kände mig så vuxen då. Jag kände mig även rädd. Allting var så nytt och
spännande.

Efter två år hade jag börjat i åttan och allting var inte så nytt och
spännande längre. Jag hade börjat få betyg på det mesta nu och det var
väldigt skrämmande. Men det gick bra.

Nu börjar skolan bli tråkig, några människor är jag trött på och jag är
glas att det är bara en termin kvar. Lärare kommer jag att sakna, kompisar
likaså. Men jag kommer att träffa nya människor. Och det kommer att bli
kul.

Att byta skola/Att byta klass
Frosten låg som ett tunt lager kristaller över staden. I varje fönster
hänger små julstjärnor som lyser upp den kallt tillvaron. Det är en tidig
dag. Men inte vilken dag som helst. Den här dagen ska hon byta skola.

Hon målae hårda streck med eyelinern runt ögonen. Drog några svep med
mascaran och kladdade på ett ljusrosa läppglans. Håret satte hon upp i en
enkel toffs. Hon drog på sig en ljusblå jeanskjol och en vit blus. Hon hade
femton minuter på sig innan skolan skulle börja. Hon gick ut till köket.
Brädde iordning en ostmacka och drack en mugg choklad. Hon var nervös. Vad
skulle alla tycka om henne? I förra skolan hade hon varit en bland dom
populäraste tjejerna. Hon hade många kompisar och var omtyckt av killarna.
Men hur skulle det bli i den här skolan? Tio minuter kvar. Hon drog på sig
kappan, snörade på sig skorna och lindade sin röda halsduk runt halsen. Fem
minuter kvar. Hon hinner aldrig!
Försiktigt öppnade hon dörren in till klassrummet. Alla stirrade på henne.
Hon kände hur den röda färgen började sprida sig i ansiktet, men gick
motvilligt in i klassrummet.
– Och vem är du? sa en tjej som satt längst bak i klassrummet och tittade
surt på henne. Hon är säkert en riktig bitch som styr och bestämer.
– Komfram hit till mig så ska du få presentera dig, sa läraren. Hon gick
med tunga steg mot den glada lärarinnan som satt längst fram i klassrummet
och vickade på stolen.
– Hej! Jag heter Sofia. Tidigare har jag bott i Eksjö och gått i en skola
som heter Vallaskolan. Där trivdes jag jätte bra och hade många bra
kompisar. Men tyvärr var jag tvungen att flytta på grund av att min mamma
fick ett jobberbjudande här. Så nu ska jag börja i eran klasa. Ja, det var
allt för mig, sa hon och kunde entligen andas ut.
– Trevligt, trevligt. Vi hoppas att du kommer trivas hos oss. Du kan sätta
dig brevid Ida så länge, sa läraren och pekade på stolen där hon skulle
sitta. Ida såg inte allt för glad ut när hon fick höra att Sofia skulle
sitta bervid henne. Det känndes som att alla tittade på henne, som om dom
hade nått emot henne. Hon kände redan att hon inte skulle bli accepterad.
Klassrummet var litet och trångt. Kalla vita tråkiga väggar. Brevid den
svarta tavlan hängde en kata på Sverige och en stor bild på
människokroppen. Hon hatade det fula klass rummet.
Det var liksom så dött på nått sätt. Tiden kändes som en evighet. Lektionen
tog aldrig slut. Hon ville bort här ifrån. Hon ville hem till Eksjö. Hem
till alla hennes kompisar. Hem till sitt gamla hus. Hon ville bara
tillbaka. Hon ville att allt skulle vara som det var för en vecka sen.

– Rast! skrek lärarinnan och sträckte ut armarna. Äntligen, hon var befriad
från det hemska klassrummet.
Hon sträckte på sig och begav sig ut till korridoren.
– Du där, kom hut, ropade en av tjejerna som satt på en av bänkarna i
korridoren. Hon gick med bestämda steg emot dom. Hon skulle nog visa dom,
hon skulle nog visa att hon är ingen man snackar skit om.
– Och vem fan tror du att du är. Du tror att du är snygg och tuff va. Tror
du att du bara kan komma hit och bestäma. Du kommer aldrig bli populärare
än oss ändå, sa en blond rå spacklad tjej som stod och lutade sig över
fönstret. Sofia fattade ingenting. Hon fick inte fram ett ord.
– Jävla hora. Tror du att du är nått va. Stick tillbaka dit där du kom
från. Vi vill inte ha dig här! Fattar du det. Svara, fattar du det eller?
sa Ida som hon tidigare hade suttit brevid på lektionen. Nu rann tårarna
ner från hennes kinder. Aldrig hade hon känt sig så förnedrad. Hon rusade
mot dörren. Aldrig skulle hon komma tillbaka hit. Aldrig hade hon känt sig
så förnedrad. Aldrig hade hon trott att det skulle bli såhär. Aldrig mer
skulle hon tillbaka.

Man ska aldrig döma någon efter dess utsida. Ta först reda på vad som finns
på insidan.

Min syn på skolan
Hej!
Ni som är skolminister har bett oss elever i årskurs 9 att skriva och
berätta våra negativa och positiva synpunkter och erfarenheter om skolan.
Jag kan bara tala för mig själv i det här brevet om mina erfarenheter av de
två skolorna jag har spenderat mina nio grundskoleår på.

Mina första fem år gick jag på en rela|tivt liten låg- och
mellanstadieskola. Då brydde man sig inte så mycket om hur miljön och
kontakten mellan lärarna och eleverna var. Det är ju såna saker som vi
eleverna i grundskolans senare årskurser tycker är väldigt viktiga. När man
gick i lågstadiet tyckte var att skolan var bra, bara om klassen hade råd
att köpa in en ny basketboll eller ett nytt hopprep. Då var man lycklig i
ett par månader fram|över!

Jag kan inte säga så mycket om de förändringarna jag tycker borde ske i
lågstadiet. Man var ju så liten då och man la inte de dåliga sakerna med
skolan på minnet. Jag har även en systerdotter som började skolan i höstas
och hon tycker att det fungerar bra. Hon går i förövrigt i samma skola som
jag gick mina första fem skolår. Men jag tycker personligen att det verkar
vara mer mobbing nu än när jag gick i lågstadiet. Just nu när jag skrev den
förra meningen så kom jag på en åtgärd man kanske kan ta till för att få en
förbättring. Jag tycker att man borde lära barnen i tidigt skede vad som
menas med respekt. Utbilda lärare att sätta barnen på plats om de har varit
elaka mot någon. Läraren ska ju självklart inte vara sträng hela tiden,
utan de ska också vara snälla och omtänksamma. Om barnen tidigt får lära
sig om respekt och värderingar, så kanske mobbingen avtar i framtiden.

För att lämna lågstadiet, går vi över till mellanstadiet. Jag kommer direkt
på en brist min skola hade då. Vi hade inte ens vår egen matsal, utan alla
klasser fick äta i klassrummen. Det tycker jag är äckligt faktiskt. Först
ha lektion i klassrummen, sen äta där och för att sedan ha lektion där
igen. Som tur är har den skola nu fått en matsal.

Det jag uppfattade som en positiv sida med mellanstadiet var att vi hade en
och samma lärare i alla teoretiska ämnen. Det var skönt, för då behövde man
inte skapa en bra kontakt med tio olika lärare, som man måste göra idag!
Det jag uppfattar som negativt är att skolan jag gick på inte förberedde
inte oss elever på hur högstadiet ser ut och fungerar tillräckligt bra. Jag
fick i alla fall en väldig chock när jag började på min högstadieskola.

Självklart har ju låg- och mellanstadiet sina speciella egenskaper, och när
man gick där behövde man inte bry sig om att behöva göra läxor 24 timmar om
dygnet.
Då var det viktigaste om klassen skulle få en ny basketboll. Idag är det
viktigaste elevinflytande och jämställdhet för mig.

När du ber mig att räkna upp skolans brister, kommer jag direkt på en
massa. Men den här gången ska jag faktiskt börja med att säga några bra
saker som jag tycker skolan har lyckats med nu på senare tid. Det första är
att de som har läs- och skrivsvårigheter inte stämplas som ”dumma”, utan de
får de förutsätt|ningar och hjälp de behöver.
En annan sak är att vi har ett engagerat elevråd på vår skola. De hjälper
till mycket om man t.ex. har problem med ett orättvist betyg. Även fast
många klagar på elevrådet att de inte gör nånting för skolan, så tycker jag
att de verkar insatta i det de gör

Nu måste jag tyvärr gå in på skolans brister och negativa saker. Till en
början tycker jag personligen att man inte får ett tillräckligt bra
elevinflytande förrän de två sista åren i grundskolan. Med elevinflytande
menar jag inte att vi får välja färg på gardinerna i matsalen, utan att vi
får vara med och påverka vår egen undervisning och att alla elevers röster
ska höra och att alla ska tas på lika stort allvar. Jag är ett exempel på
det faktiskt. Jag har alltid haft problem med mattematiken och när jag bad
min lärare att få byta från min riktiga mattegrupp till en ”stödgrupp” inom
matten, fick jag bara slängt i ansiktet att jag var ”för bra” för den
gruppen. Min lärare tyckte säkert att han hade gett mig en komplimang, men
jag blev väldigt besviken på honom och fram|för allt på skolan som inte
ville hjälpa mig och gav mig möjligheter|na jag ville ha.

För att ta en avslutande, och positiv sak med skolan är att de ska få
mycket beröm från mig när vi skulle göra gymnasie val. Vi fick en bra
information och hjälp från de vuxna på skolan.

Nu har du snart läst klart mitt långa brev och nu tänkte jag ge dig förslag
på hur jag tycker att 2000-talets skola ska se ut. Jag skriver upp det i
punktform och delar in dem i de olika stadierna. Man kan kalla det att det
är en sammanfattning av det jag har skrivit i mitt brev.

Lågstadiet:
. Stoppa mobbingen i tidigt skede.
. Gör speciella program till lärarna, så att de kan lära ut vad som menas
med respekt.

Mellanstadiet:
. Förbered eleverna för högstadiet bättre.

Högstadiet:
. Ha ett större elevinflytande och gör det mer jämställt mellan lärarna och
eleverna i skolan.
. Man borde lära sig mer om det vuxna livet.

Hoppas att du har fått någon hjälp med mitt brev och att mina förslag och
min berättelse om mina nio skolår har varit till någon nytta.

MVH eleven har centrerat avsändaren av brevet i följande ordning: sitt
namn, skola, kommun och stad, på tre rader

Att byta skola

Jag saknade min pappa otroligt mycket den där fredagskvällen. Jag satt där
i mörkret, med TV:ns sken lysande mot mig och tittade förbryllat på Björne
som stod och flina, väntade förhoppningsfullt att de tecknade figurerna
skulle komma upp. För jag hade lärt mig, att ifall jag hade annat roligt
att tänka på och skrattade åt något så var det svårare att tänka på pappa.
Han skulle komma imorgon, det visste jag, och jag hade redan börjat fundera
på vad vi skulle hitta på.
Kanske skulle vi gå ner till hamnen och titta på de gigantiska
fraktfartygen som kom från fjärran länder för att lämna sina varor, eller
rentav gå ner till parken och köra min lilla radiostyrda båt. Plötsligt
blev TV:n svart och jag väcktes ur mina tankar
Va?! sade jag tyst till mig själv med min pipiga röst
Va? ekade det i huset, va?
Jag vaknade med solen skinandes i ögonen, reste mig långsamt upp i soffan
och tittade mig omkring. Rummet badade i solljus och i köket stod pappa och
mamma och log mot mig.
– Hej pojken min hörde jag mamma säga samtidigt som pappa började krama om
mig, och i det ordet ”ögonblicket” är överstruket visste jag att jag
aldrig mer ville låta pappa lämna oss.

Nere i sandlådan kunde allting hända ifall man hade tillräckligt med
fantasi. Min bästa kompis och jag lekte med våra minibilar i sanden och
körde runt med dem. Vi hörde en balkongsdörr öppnas högt upp i en av
lägenheterna och vi visste precis vad det betydde.

– Kim, vi ska äta nu!!!
Min kompis Kim reste sig upp, plockade upp sina minibilar och sprang iväg
mot porten som ledde in till de långa trapporna. Han skuttade där över
gräset och jag började känna att jag faktiskt avundades honom. Han hade sin
pappa hos sig hela tiden.

Långsamt började jag resa på mig. Det var ingen ide att vara kvar här och
jag började dra mig hemåt.
När jag steg in i hallen och försökte sparka av mig skorna hörde jag hur
mamma och pappa diskuterade febrilt. Pappas röst lät hoppfull, men min
mammas, med en liten utländsk brytning lät lite tveksam.
Jag steg in i det stora köket och såg att det skulle bli spaghetti med
köttfärssås. Jag blev gladare i sinnet med tanke på att det skulle bli god
mat, men jag undrade fortfarande vad mina föräldrar diskuterade om.
– Varför skulle vi inte!? hörde jag min pappa säga
– Men tänk på lilla Martin, det måste ju vara svårt att byta skola när man
är så liten, det vet du ju själv!
Plötsligt blev det tyst, de hade uppenbarligen hört mig där jag stod vid
dörren tyst som en mus och intresserat lyssnat till deras diskussion.
– Hej, sade de båda i mun på varandra.
– Redan här?, sade pappa glatt.

På kvällen, när jag lagt mig och kurat ihop mig under duntäcket med
sänglampan tänd kom pappa in i rummet Med sin ständigt muntra, men lite
trötta röst berättade han att vi skulle flytta till Göteborg.
Redan efter sommarlovet.
Mitt första riktiga sommarlov någonsin.

Göteborg, tänkte jag. en stad större än malmö. Hur skulle det gå? Jag
skulle ju gå vilse i folkvimlet och aldrig mer hitta tillbaka till
tryggheten.
Jag kände paniken växa inom mig. Lämna Malmö!? aldrig!

Ett par veckor senare, dagen då min första skolavslutning utspelade sig,
kom att bli en av de värsta.

Vi hade stått ute i solskenet och inandat den ljuva sommaren med fåglarna
kvittrandes runt omkring oss och sjungit sommar visor Vi hade blivit en
aningen solbrända på våra fräkninga ansikten den dagen, men det brydde vi
oss inte om, för man kände glädjen från alla de andra hundratals barn som
också de inväntade sommarlovet, och man kunde inte hindra sig från att visa
ett litet blygt leende på sina små läppar.

När vi gått in i det svala klassrummet och bokstavligen räddats från solens
varma strålar lyssnade alla tålmodigt på frökens avskedstal.
Då, när jag minst anade det, drog hon upp att jag aldrig skulle komma
tillbaka till klassen.
Hela världen störtade samman. Jag hade undvikit att tänka på det, just det,
att jag aldrig skulle få återse mina klass kamrater. Att aldrig få återse
min bästa kompis. Att aldrig få återse den skrikande vaktmästaren. Att
aldrig få återse den snälla fröken. Allt det gjorde att jag brast ut i gråt
och ingenting kunde få det att bli bättre.

Hela sommarlovet gick jag runt och tänkte på det. På båtresan tänkte jag på
det, under alla tidslösa bilresor vi gjorde tänkte jag på det.
Det kunde inte gå en sekund utan att jag tänkte på det.
Hur skulle det bli?

Huset vi flyttade till var stort.
Mina föräldrar hade redan packat upp det mesta men det fanns fortfarande
lite kvar.

Att packa upp saker fick mig att tänka lite mindre på den nya skolan, men
för varje dag som gick växte min nervositet och jag blev alltmer orolig.

Jag hörde väckar Klockan ringa inne i föräldrarnas rum. Det hände
fortfarande att jag vaknade i sängen utan att veta var jag befann mig, men
det hände mer sällan. Det hade hunnit bli ganska ljust inne i rummet och
jag stirrade med trötta ögon på tavlan som min kusin målat åt mig. Den
föreställde ingenting, det var bara en svart målning med svarta streck kors
och tvärs. Rätt fin var den tyckt jag.

Plötsligt hoppar hjärtat upp i halsgropen!
Hjälp! Det är första gången jag skall till den nya skolan.

Mamma öppnar dörren till mitt rum, men märker att jag redan är vaken.
– Du ska äta frukost nu, säger hon glatt. Det är ju skola idag.

Jag sätter mig trött vid matbordet och tvingar i mig flingorna med mjölk,
jag slutar äta. Känner mig inte hungrig.

9.45 visar klockan i köket.
Mamma och pappa har tagit ledigt idag för att följa mig till skolan.
Jag tar på mig de nya, men redan smutsiga skorna och kliver ut i
solljuset.
Det är en varm, härlig dag, men det märker jag inte. Jag är orolig för vad
som kommer att hända.

– Det är inte så farligt, hör jag pappa säga, fröken är ju också ny, hon är
säkert lika nervös som du. alla är ju nervösa någon gång!

Sedan börjar jag skymta skolan, en byggnad i orangefärgat tegel. Inte så
skrämmande som jag först trott. Bäckaskolan läser jag hackigt på en skylt.
Det finns visst några grupper med barn på skolgården. De står i grupper,
pratar, viskar, pekar nyfiket på mig och viskar åter igen.

När jag går förbi en grupp blir det tyst. Jag känner mig obehaglig.
2A står det på ett fönster med klotter på.
– Här är det säger pappa
Vi stiger in i den svala korridoren där det står ännu fler barn i min
ålder.

Skolklockan ringer precis in och barnen som stått ute springer in.
Jag ramlar omkull i trängseln. En flicka trampar mig på handen och jag
rycker åt mig den.
Aj! säger jag
Flickan tittar på mig med oskyldiga ögon, även dem oroliga.
– Förlåt säger hon.

Dörren till klassrummet öppnas och alla knuffar sig in.

Jag stannar upp litet och slås av en tanke som gör mig panik slagen.
Var ska jag egentligen sitta?

Några pojkar ser mig och vinkar glatt.
De verkar snälla.
Jag börjar gå fram mot dem men ramlar omkull då ett krokben fälls ut.
Fniss från de omkringliggande borden.

Jag ville verkligen springa därifrån, jag har aldrig önskat något så
mycket. Men det var omöjligt.
Reser mig upp, finns inget annat att göra. Tittar mig omkring.
Fröken ler snällt mot mig och vinkar litet.
Jag sätter mig vid bordet med de snälla pojkarna och tittar osäkert på
pappa som ställt sig vid fönstrena som alla andra föräldrar.

Uppropet börjar och liksom den första skoldagen i mitt liv såg alla nervösa
ut.

Det här skulle nog gå bra.

Det verkade redan som om pojkarna skulle bli mina vänner, för en lång tid
framöver.

Att byta skola
– Förstår ni inte, skrek pojken. Jag vill inte flytta. Jag vill inte. Jag
har bott här hela mitt liv, här har jag alla mina vänner, förstår ni inte.-

Fadern vände ointresserat tillbaka blicken i sin tidning. Modern däremot
såg lite bekymmrad ut. Hon hade bruntlockigt hår, en spetsig näsa och röda
fylliga läppar. Modern såg också rätt så ledsen ut. Hon började tala lugnt
och samlat med sin son Martin.
– Kära Martin, du är våran endaste son. Vi flyttar ju inte för att göra dig
ledsen eller någonting sådant. Men nu är det så att pappa har fått ett jobb
borta i Stock|holm, vilket han inte ville tacka nej till.-
Fadern såg helt obekymrad ut med sitt kortklippta hår och sina små
glasögon.
Mamma Monika ville just börja prata igen.. Då Martin snabbt försvann upp i
sitt rum. Han la sig i sängen och började gråta, samtidigt som han började
tänka på sitt hem. Här hade han vuxit upp och han var nu femton år. Han
började tänka på sitt lilla blåa radhus med sina stora trädgårdar på
baksidan, som var full med vitsippor och röda tulpaner på sommrarna. Där
brukade han leka tjuv och polis med sin bästa vän Stig. Han hade känt Stig
ända sedan han mindes. Nu hade Stig även fått en ny moped till
födelsedagspresent, och nu skulle de skiljas åt. De två bästa vännerna från
norra Västerbotten. De hade lovat att hålla kontakt med varandra och
träffas lite då och då. Men Martin visste att det inte gick, och imorgon
var det tid för avgång riktning storstaden.

De vita lådorna var utpackade. De hade rest i flera timmar, Martin hade
suttit tyst och dystert i baksätet utav bilen.
Deras nya hus var en stor vit villa i utkanten utav förortsområdet Sätra.
Sätra låg cirka 20 km från Stockholmsstadskärna. Martin hade aldrig varit i
en så här stor stad förut. Han bestämmde sig för att bege sig in till stan
någon gång. Fast inte idag, för att imorgon skulle ha sin första skoldag.
Han steg upp kvart över sju. Hans första skoldag i sin nya hemstad skulle
börja idag. Martin gick ner till köket och satte sig.
– Nervös? – frågade mamman med ett leende i ansiktet.
Martin mummlade bara någonting, och begav sig snart till skolan. Vägen
visste han, fast han hade inte sätt skolan än.
Fem minuter över åtta fick han se den. Skolan låg cirka tio minuter från
hans hem. Det var en stor skola med flera våningar som bestod utav flera
röda tegelstenar. Nu i och med att det var sommar och sol, så var ju inte
skolan så ful. Men Martin kunde tänka sig hur den skulle se ut när hösten
skulle komma. Med sitt regn och mörker. De här stället skulle se ut som ett
fängelse. Till skillnad från sin förra skola. Det var ju en simpel liten
enplansskola. Från sjuan till nian. Men det här stället var ju enormt.
Han närmde sig skolan och såg att hela första våningen hade galler för
rutorna. Kriminaliteten här är säkert hög tänkte han. Han kom och tänka på
sin förra skola, då rektorn sina osäker om ”sina” är rätt ord gånger
kunde glömma att låsa dörren utan att något skulle hända.
Efter att ha yrat runt i den enorma skolan för cirka en kvart, så kom han
fem minuter för sen till sin lektion. Just när han tryckte ner
dörrhandtaget kände han hur sin mage knöt sig. Han klev in i det helt
okända klassrummet. Vid tavlan stod en tjock liten mann med runda små
glasögon. An var flintskallig och hade små anmärkningsvärda blåa ögon.
Läraren vände blicken mot Martin. Han suckade avbrutet och sade.
– Ja, du måste vara den nya eleven, Martin Bergqvist från Dalarna eller
någonting sådant. Du kan sätta dig här bredvid Mohammed. Sedan kom ihåg. I
den här skolan kommer vi i tid! –
Klassen började fnittra medans läraren stod helt oberörd vid katedern.
Marin nickade, blev röd i ansiktet och gick och satte sig på sin tillsagda
plats. Mohammed var en mörkhårig person med svärta ögon. Mohammed var helt
oberörd när Martin satte sig ner. Han bara fortsatte stirra ner i sin bok.
Martin vände sig om diskret, för att definiera sin nya klass. Han märkte
att många var mörkhåriga eller svarta. I hans förra klass hade alla varit
svenskar, förutan Oleg. Oleg var från Bulgarien, fast han såg ju lite
svensk ut som de andra eleverna och han gjorde ju helt vanliga saker som
helt vanliga svenskar gjorde. Fast de här utlänningarna, bråkar och slåss
bara och så är de kriminella också. Det var i alla fall det Martins mamma
sa om utlänningar. Martin tog sig en ytterligare en titt runt klassen. Han
specialiserade sig extra mycket på utlänningarna, eftersom han aldrig har
sätt kriminella från nära håll, fast han anser dem inte kriminella. Martin
försöker förstå vad hans mamma menade med detta.
Medans läraren pratar på, så sitter Martin i sin egna lilla värld, tills
läraren ropar ut något.
– Salima, kan du visa hur man löser den här uppgiften?-
Flickan reste sig upp och gick mot tavlan. Hon fångade Martins blick.
Salima hade ett par svarta strechbyxor och ett linne på sig. Martin tyckte
att alla i klassrummet såg likadana ut, förutan hon. Hon har svart hår men
tonad det rött. Hon har ett lent ansikte med mörkbruna ögon, håret hade hon
släppt ner. Martin tyckte att hon var jätte söt. Han kunde inte släppa
blicken ifrån henne. Salima började lösa uppgiften och prata. Men Martin
brydde sig inte om det. Han bara stirrade förstent kan inte tyda ordet
”förstent”, skrivet i skrivstil på den vackra flickan.
Senare ringde det ut till rast. Eleverna flög ut ur klassrummet efter en
jobbig mattelektion. Inte så jobbig för Martin däremot, som inte släppt
blicken från Salima. Vilket hon osäker på om ”hon” är det rätta ordet
även märkte.
Salima och Martin var de sista som gick ut ur rummet. Salima gick fram till
Martin och frågade
– Du heter Martin va? –
Martin nickade och svarade vänligt ja.
– Ska vi göra något efter skolan eller någonting sådant Martin? –
Frågade Salima, som var väldigt nervös att Martin skulle svara med ett
nej.
Men Martin sa att han jätte gärna skulle vilja göra det.
Sedan skildes de åt. Martin hjärta fylldes med glädje och han kunde inte
bara sluta tänka på henne en endaste sekund, på resten utav dagen.

Att byta skola
Det var en varm sommar dag i Norge, en bit utanför Halden.
Jag hade just vaknat. Jag klev ut ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Jag tittade på den stora mörka sjön som solen speglades i. Jag gick ut i
det varma sommar vädret. Man kunde höra fåglarnas sång, och det luktade
blommor i luften. Mamma ropade:

– Maax idag är det din första skoldag, du har väl inte glömt det.
– Det hade jag helt glömt. Hjälp! tänkte jag.

– Men det är väl inte måndag idag heller

– Jo det är det kom in och ät nu sen måste vi åka.

Det började pirra i magen, det kändes som om jag hade tusen fjärillar inom
mig. Jag skulle börja första klass, jag var stor nu. Så kändes det i alla
fall. Jag skyndade mig in i köket och käkade snabbt.
Jag kunde inte tänka på något annat.
Mamma väntade i bilen. Jag hörde hur hon skrek.

– Skynda dig nu Max skynda!

Jag tog med mig min nya ryggsäck och sprang ut till bilen.
Då plötsligt var vi framme. Vi klev ur bilen, då var det dags för upprop.
När uppropet var klart, öppnades dörrarna och alla började springa. Jag och
en kille som heter Ole krockade med varandra. Jag fick en bula en jättestor
bula. Tre år gick, inget speciellt hände lite bråk och tjafs i skolan.
Plötsligt en dag när jag kommer hem säger Mamma:

– Jag har fått ett jättebra jobb i Sverige och jag och Pappa har bestämt
att vi ska flytta dit.

Jag trodde hon skämtade med mig men hon var så seriös.

– Aldrig i livet! glöm det.
Jag sprang inn i mitt rum och började kasta, sparka och ta sönder saker.
Jag hade ju allt i Norge, vänner, släckt, till och med flick vän. fem
månader senare satt jag på en svensk skolbänk med ett litet utrymme under
bänken för att ha böcker och sånt i.
Det var väldigt svårt att smälta in i klassen, kommer från Norge och allt
det där, kunde ingen svenska. ingenting. Men alla svenska barnen var
väldigt snälla mot mig.
Lärarna var oxå väldigt duktiga.
Jag fick svenska vänner med än gång. Efter några månader hade jag en ny
svensk flickvänn. Men om jag ska jämföra Norge och Sverige så fick jag
till|baka allt jag förlorat i Norge.
Jag säger så här

– Borta bra hemma bäst!!!

Hoppas att du kan åka tillbaka till Norge igen någon gång. Det är väl
skönt att ha två länder att bo i.