Eftergymnasial utbildning – Sida 15

Att byta skola
När jag skulle byta skola till sjuan var jag ledsen och nervös.
Lärkbergsskolan, där jag hade gått i sex år, hade blivit som ett hem för
mig och nu skulle jag lämna det.
”Vi skulle bli utputtade från boet och testa våra nya vingar. Vi skulle
flyga mot nya äventyr.”
Men vem visste vad det skulle bli för nya äventyr. Det kanske var
jättehämskt i den nya skolan. Vi skulle få gå med hämska, skrikande åttor
och rökande nior. Vem visste vad vi skulle bli utsatta för?!

Den sista månaden som vi gick i sexan tänkte jag på allt roligt som vi
gjort med klassen och lärarna. Nu skulle klassen splittras och vi skulle
börja i en ny skola med nya klasskamrater och få nya lärare. Den tanken
skrämmer nog sexor nu också.

Under sommaren fick jag en annan känsla. En spännande känsla. En känsla som
sa: ”Vad häftigt att byta skola. Vi får nya lärare för vartenda ämne. Vi
kommer att ha No-ämnen och laborera och koppla ledningar”.
Det skulle bli spännande att börja i en ny skola. Det visade sig att jag
skulle gå med mina bästa vänner så det skulle nog bli bra. Det var ju klart
att det fanns andra elever i samma klass men det var bara bra för då skulle
jag få nya kompisar.

När sommarlovet innan sjuan gick mot sitt slut blev jag nervös. Tänk om jag
tappar bort mig i skolan eller tänk om jag hamnar i fel klass. ”Min kompis
sa då att det inte var någon fara och att lärarna skulle ta emot oss och se
till att vi hamnade i rätt klass.” Då blev jag något lugnare.
När den stora dagen sedan kom var nog alla blivande sjuor väldigt nervösa
och förväntansfulla.
Till min förvåning gick den första dagen i sjuan bra. Vi fick lära känna
våra nya lärare och träffa våra klasskamrater.

Det var inte så hämskt som jag hade trott det skulle bli. Under de närmaste
månaderna efter det att vi börjat sjuan hamnade bara en och annan uppkäftig
sjua i bråk.

Våra lärare på mellanstadiet hade förberett oss på att vi skulle få en
massa läxor i högstadiet och att det skulle bli rena helvetet. Det sa att
vi skulle få en massa prov och att det skulle bli jättestressigt.

”Men nu när jag ser tillbaks kan jag inte påstå att vi hade så mycket
läxor. Jag tror till och med att vi hade mer läxor i sexan än i sjuan.”

Det som man gör är att man tar saker för givet. Jag trodde att det skulle
vara jättehämskt i högstadiet och sedan när jag började så upptäckte jag
att det inte var så farligt.
Det är sammasak nu inför gymnasiet. Man tror att det kommer att bli
jättehämskt och att man kommer bli mobbad och att man inte kommer att få
kompisar. Men sedan kommer man att upptäcka att det inte var så farligt som
man trodde från början.
Jag kommer såklart att sakna Åkerbergsskolan men man kommer över det och
man upptäcker andra saker som är bättre med den nya skolan.

Att byta skola
”Riing!!” Jag vaknade i ett ryck, stönade och stängde av väckarklockan
Sakta gick jag ner till köket.
Jag satte mig vid bordet och började äta av ostmackan som mamma hade lagt
fram. Jag tog en titt på klockan som snart skulle slå åtta. Jag tog en
sista tugga av mackan och skyndade mig upp igen för att klä på mig. Jag tog
snabbt på mig Jeansen och T-shirten jag haft på mig dagen innan.
Nu var det bara några minuter kvar tills jag skulle börja.
Anfådd klampade jag in i klassrummet med skylten 6 B på dörren.
Alla blev tysta och tittade surt på mig.
– Försenad igen? Frågade Agneta, min lärare irriterat.
– Ja, förlåt, det ska inte hända igen, svarade jag och tänkte på alla de
andra gånger jag inte kommit i tid.
Jag tassade tyst förbi alla bänkar och satte mig längst bak bredvid Malin,
som var min bästa kompis.
– Köpte du några kläder igår? Frågade Malin.
– Nej, jag hittade ingenting jag ville ha.
– Men du vet väl att det bara är tre dagar kvar tills skolavslutningen?
– Ja, det vet jag, svarade jag.
Jag kom då att tänka på att både Malin och Maria skulle börja i en skola i
Hovsfors när jag själv hade bestämt mig för att börja i Hälleberga. Som tur
var skulle Catrin börja i samma klass som mig och det gjorde mig lite
lugnare. Det enda var att jag inte kännde henne så bra men va gjorde det,
hon var den enda jag kännde som skulle börja i en ny skola. De sista
dagarna innan avslutningen flöt bara förbi. Det var nu Fredagsmorgon och
jag stod och sminkade mig inför den kommande dagen.
Dagen innan hade jag och min mamma varit och köppt en svart kjol med
snörning i midjan och en rosa t-shirt med båthals.
Jag var riktigt nöjd med köpet och stod nu framför spegeln och beundrade
mig själv.
Vi hade nu sjungit sånger och allt det där man ska göra på en avslutning.
Vi väntade bara på att rektorn skulle önska oss lycka till och till slut
kom det
– Ha en trevlig sommar och jag önskar er alla en bra fortsättning, dånade
det i högtalarna av rektorns röst.
Jag skulle just säga hej då till Malin och Maria när det slog mig att det
här kanske var det sista jag ser av dem. Jag sköt undan tanken i hopp om
att jag skulle ha fel.
Men tanken fortsatte att tränga sig på och jag blev mer och mer orolig att
jag skulle mista min bästa kompis.

Sommarlovet började närma sig sitt slut och jag hade inte träffat Malin
eller Maria på hela lovet.
Jag har ringt ett antal gånger men de verkar aldrig ha någon tid. Så jag
beslöt mig för att de skulle få ringa istället
Större delen av sommaren hade jag spenderat tillsammans med Catrin och
under den tiden hade vi kommit varandra riktigt nära.
Det fanns nu absolut ingenting att oroa sig över inför sjuan.
Det var dagen innan den första skoldagen och jag lade fram kläderna jag
skulle ha på mig dagen efter.
Klockan närmade sig tio och jag beslöt mig för att gå och sova.
”Riing!!” Jag satte mig kvikt upp i sängen och stängde av klockan.
Klockan var bara sju och jag hade gott om tid att göra mig i ordning. På
väg ner till busshållsplatsen träffade jag Catrin som bestämt. Vi pratade
om hur roligt det skulle bli att få börja i en helt ny skola. Alla i den
nya klassen samlades i ett rum och fick en bestämd plats bredvid någon.
Jag fick platsen bredvid en tjej som hette Lena. hon såg snäll ut men vi
pratade inte med varandra.
Catrin satt bredvid en söt tjej som hette Sandra.
Jag kunnde både höra och se hur roligt de verkade ha där de satt och
pratade.
Att se dem gjorde mig ilsken och jag började tänka på ifall Catrin skulle
lämna mig för henne och jag såg ingen andledning till varför hon inte
skulle det. Sandra såg både mycke sötare ut än mig och var säkert roligare
också. Nästa dag satte sig Catrin bredvid Sandra fast vi inte längre hade
bestämda platser.
Från och med den dagen var Catrin alltid med Sandra och aldrig mer med mig.
Detta gjorde mig riktigt ledsen och arg. Jag hade inte längre någon kompis.
Jag spenderade all tid i skolan med mig själv. Att det här hände var precis
det jag var rädd för. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig det hända De
kommande dagarna ville jag bara stanna hemma men mamma tvingade mig till
skolan och för varje dag som gick mådde jag bara sämre. Det var en helt
vanlig måndag och vi satt och väntade på läraren.
Så öppnades dörren och in klev min lärare och en flicka.
– Hej, jag vill att ni hälsar på Jenny hon ska börja i vår klass.
– Jag skulle behöva någon som visade henne runt, sade läraren
Han tittade omkring i klassrummet och hans blick stannade vid mig.
– Du ska visa Jenny runt, sade han fortfarande med blicken fäst på mig.
Jag tittade nervöst på flickan bredvid min lärare. Hon gav mig ett leende
och jag svarade svarade nervöst ja.
Dagarna gick och det hade nu gått en vecka sedan jag för första gången
träffade Jenny.
Jag och Jenny satt alltid bredvid varandra på lektionerna, kanske berodde
det på att hon inte kännde någon annan eller kanske för att hon ville vara
min vänn.

VG. Inte klar?

Mina skolår

Min första dag i skolan har jag bara ett svagt minne av. Kanske blev jag av
med mössan, kanske blev jag jagad av de ”större killarna”. Jag hade det
lite jobbit under första terminen, eftersom att jag kunde bli väldigt arg
för småsaker. Under många tillfällen fick jag sitta ensam hos
specialläraren och arbeta, eftersom jag inte klarade av att vara
tillsammans med en massa andra elever.

Efter en termin bytte jag skola där jag fick gå i en mindre klass. Den
första dagen i den nya skolan var ganska läskig eftersom jag inte kände
någon. På grund av mitt heta temprament fick jag inte så många kompisar
från början. De tänkte säkert: – Vad är han för en, är han farlig? Men
efter några klarade jag av min ilska. I trean flyttade jag till en större
klass, men hade fortfarande problem med tempramentet och koncentrationen.
Det hände ibland att jag hamnade i slagsmål med andra på grund av min
ilska. Men jag lärde mig mer att inte bry mig onödiga saker och
kommentarer, utan slog dövörat till.

När jag började i mellanstadiet fick jag många fler vänner och mitt
temprament var mycket bättre. Jag hade lärt mig att behärska mig, och
istället för dåre vart jag en ganska lugn person. En fördel med att gå i
mellanstadiet var att man fick gå på fritidsgårdar efter skolan. Där kunde
man göra läxor, spela biljard, titta på tv, spela spel och bara ta det
lugnt. Men ibland om man spelade fotboll eller något så kunde det hända att
jag blev irriterad om jag förlorade. Ibland blev jag utslängd. Det som
störde mig mest under skoldagarna eller på fritiden var att om någon ville
provocera mig. Om jag blev arg tyckte de att det var kul, men om jag bara
struntade i det så gick allt mycket lättare. När jag började spela
innebandy så blev jag aldrig arg om jag misslyckades. Då var det bara att
komma igen. Jag fick bättre självförtroende och bättre tålamod.

Under mina år i grundskolan lärde mig verkligen vad tålamod betydde jag
behövde aldrig springa i väg med dåligt samvete för att jag vält en stol
eller något liknande. Allt gick mycket bättre när jag började högstadiet.
Folk slutade med att provocera mig, många från förra skolan hade t.o.m
kanske glömt hur arg jag kunde bli. Det kändes skönt att veta att man kunde
ta emot skämt utan att missuppfatta. Istället skrattade jag bara, eller så
något tillbaka, fast på skoj. Under högstadiet började jag slarva med
läxorna och många av de från klassen som kom från andra skolor trodde att
jag var konstig. Det hände ofta att jag störde lektionerna och många i
klassen tyckte att jag hade en kaxig attityd. Men det hade jag inte
egentligen, det kanske bara verkade som att jag hade det. Jag ville ju
försöka växa med mig själv, vilket jag har gjort. Mina kretsar blev större
och större, jag kände mig inte så utanför bland de andra längre. Men ibland
kunde det kännas som om alla tyckte dåligt om mig, vad jag än gjorde. Om
jag drog ett skämt var det inte roligt, om jag blev irriterad tyckte de att
jag var konstig, eller om jag gick fram till nån tjej och började prata så
var jag störande i deras ögon.

Men nu tycker jag att allt går bra och att man inte behöver bry sig om
småsaker utan att lyssna till sånt som rör en. Nu hoppas jag att jag kommer
in på Samhäll på gymnasiet.

Varje gång jag läser din uppsats tycker jag att den blir bättre. Du
visar stor självkännedom och förmåga att ”reflektera över ett problem”. Med
den förmågan kommer det att gå bra för dig i livet. VG
”Osäker på om det står ”reflektera över ett problem” eftersom
kopieringen av texten är dålig

Min syn på skolan

Hej!

Jag skriver till dig för att få fram några önskningar så att skolorna kan
bli bättre. Jag tycker att skolmaten är riktig god för det mesta. Det finns
vissa maträtter som inte alls är goda och den andra maträtten brukar häller
inte vara så god alltid.
Något som jag tycker är riktigt dåligt på denna skolan är att i gympan i
nian måste man göra en egen dans och om man inte gör det så får man sänkt
betyg. Det tycker inte jag är rättvist för att det finns personer som inte
gillar att dansa.
Något som jag tycker var dåligt i lågstadiet var att man i barnba osäker
på om ”barnba” är rätt ord var tvungen att gå vid ett visst klock|slag så
att man inte fick gå när man var färdig i barnba. På mellanstadiet så fick
man läxor över helgen och det tycker jag är dåligt för att man måste ha
någon fritid. Men det som var bra är det att man inte fick så många läxor.

Det som också var dåligt var att det inte fans så många rastvakter.
På mellanstadiet var vissa lärare väldigt stränga. När några i min klass
kom 2 min försent in till lektionen fick dom 30 min kvarsittning och så
stränga tycker ja att dom inte skall vara. Något som våran skola hade på
mellanstadiet var prick systemet. Det gick ut på att fick man tre prickar
en vecka så fick man inte vara med på klassens timme. Man fick prickar
genom att inte göra läxor och komma försent.

ytligt, ej huvudet på spiken, ej avslutn

Till Skolministern

Hej! Jag skriver till dig för att få fram några av mina åsikter om hur
skolan kan förbättras och vad jag har märkt under dom åren som jag har gått
i skolan så finns det en hel del som behöver förbättras eller ändras. Vi
kan börja med lågstadiet, ja egentligen så kanske jag inte kommer ihåg så
där jättemycket ifrån lågstadiet, men en sak som jag kommer ihåg ifrån
lågstadiet det var att man blev ofta retad av dom äldre eleverna på skolan
för att man kanske var för tjock eller för att man hade ögon som en kines
och det hände ofta under den tiden, det kanske berodde lite också på att
det var nästan aldrig några klassvakter ute på rasterna för att gå imellan
om någon blev retad eller slagen utan man fick oftast säga till lärarna när
rasten var över och då blev man kallad för skvallerbytta istället och som
du då redan kanske har räknat ut så blir mitt förslag till förbättringar i
lågstadiet att skaffa fler rastvakter.
Ja, så kommer vi till mellanstadiet då och där tycker jag redan att allt
blev mycket bättre om man jämnförde med lågstadiet, men det behöver ju inte
betyda att jag inte har något att invända imot, Vi kan börja med t.ex.
lärarna, ja egentligen var det ju inget fel med dom, men det kanske var
lärarplanen som var lite konstig och det märkte man ganska tydligt när man
började sjuan eftersom i mellanstadiet så var det inte så noga om man
stavade fel på ett ord, så hade man då vant sig att stava det ordet på det
sättet så var det inte så lätt att ändra på det sen när man började sjuan,
tyvärr så kommer jag inte ihåg vilket ord det var men jag tycker i alla
fall att lärarna ska vara hårdare på stavfel och jag hoppas att du kan
ordna det så att inte fler personer får mera stavfel i framtiden.
Ja då har vi äntligen kommit till högstadiet då och där är det faktist bara
en sak som jag tycker skall förbättras och det är rasterna imellan
lektionerna, dom är alldeles för korta och man får alltid springa till dom
olika klassrummen för att komma i tid och det tycker jag är dåligt, alltså
är mitt förslag längre raster imellan lektionerna. Tack för att har tagit
dig tid att läsa igenom mitt brev och jag hoppas verkligen att du
förbättrar dom här punkterna jag har skrivit om och att du inte får några
fler ”förbättringsbrev” efter mitt.
Hälsningar Martin Klippvik 9B Angered

P.S Mina år i grundskolan har varit jättebra.

Mina skolår
Mina skolår har varit dom bästa dagarna i mitt liv. Upp till sexan var det
bara plugget som jällde. Sen när man började sjuan var det bara kompisarna
som jällde. Man började inse att skolan är vigtigt fast det va förssent man
hade nu slössat ett hellt år. Men jag böjade plugga igen. Det känndes
skönt. Men ofta så tänker jag att Jag går i 9:an och det är min sista
termin. Hur kommer det att kännas att börja en ny skola? och att få nya
kamrater? att jag nu ska ta en annan väg till skolan inte den som jag har
gått i 9 år känns konstigt. Och kommer mina nya kompisar gilla mig lika
mycket som mina andra kompisar gjorde i skolan? Men jag tackar gud att jag
fick den möjligheten att gå i skolan. För att skolan är gätte vigtigt.
Istället för att säga att skolan är trogigt och att Jag vill hoppa av.
Tänk på hur mycket kunskap och lära vi får i skolan. Nästan allt vi lär oss
är det de våra lärare har lärt oss. Jag ågrar inte ett enda minut att jag
går i skolan. Jag tycker att skolan är en bra förebild för mig. Och jag
tycker att andra ungdomar borde också tänka på att istället för att hänga
utte i stan av den tiden kan ni gå i skolan istället. Mina skolår kommer
jag alldrig att glömma Det är så kul när jag tänker tillbacks men när jag
tänker på att sluta så blir jag litte leässen men jag säger till mig själv
va glad att du fick ha domkära dagarna i ditt liv (Tack).
Så till alla ungdomar tänk på innan ni hoppar av skolan om ni gör rätt och
ni som redad har hoppat av börja skolan igen fast ni tycker att det är
svårt. Vill tacka tidningena att ni vill ha min åsikt om skolan
MVH 752211

Mina skolår.

Som 7åring fick jag snapt lära mig att barn kan vara gryma. Med mina stora
framtänder fick jag elaka ord kastade på mig varje dag.
Mobad kan jag alldrig riktigt att jag var. Men för att ta utt min ilska på
någon var vi flera stycken som mobade en tjej vid namn Emelie. Nu i dag kan
fortfarande få skuld känslor men jag har heler inga bra minen i från henne.
Den popularaste tjeje i från ettan till feman var min bästa kommpis. Många
gånger har jag nog henne att tacka för att jag inte blev licka mobad som
Emelie.
Att alltid har såt i skyundan i min bästis utstrålnig har djort att jag tar
mer plats nu en då. I trean börja skolan gå allt trögare jag försvan alltid
när vi hade sv, det visades sen att jag var Dyslektiger. Nu sista året är
det lika djobigt när vi ska stava men nu vet jag vad som är problemet. Det
tar fortfarand mycket på självförtroendet att se alla andra som stavar
perfekt sitta där och skriva.
I feman visade sig att den popularaste killen gillade mig, till en början
var jag gäte glad men efter många funderingar sa jag nej när han äntligen
fråga scans på mig. Varför viste jag inte kance var det för att jag har
alltid varit räd för att det ska vissas att allt varit ett stort skämt och
att jag ska bli sårad. Och det är jag än i dag. Ett riktigt förhåland har
jag alldrig haft och jag bara mig själv att skyla, att vara räd för att bli
sårad är något man måste ta om ma gillar en kille måst man ge sitt
självföroende en kick och ta red på om han gillar en tillbaka. Att sitta
här och skriva det är änklare att göra det i värkligheten. Men var man än
går i livet kommer det att finnas risker man måste ta inte bara i skolan
även i riktiga livet.
Alla desa känslor som välade över en när det äntligen var sista dagen i
sexan man skulle slipa de elak lärarna det tråkiga klasrumet och jag skulle
slipa minna klaskamrater, som att jag inte trivdes fick jag byta till den
andra klasen. Deta var en lätnad att få börja om i en ny klas få nya väner
nya lärare, och en masa nya klasrum. I slutet av sommare var jag så närvös
att jag inte kund somna ätta eller göra någon ting. Då kom den 20 agusti
alla var stela och formulela ”Hej jag hetter Mia jag kommer i från
Valentuna” så här pågick det i dom främsta dagarn men det försvan hellt
sedan.
Livet lekte i sjuan man bryde sig inte om betygen för man fick ju bar
omdöme. I åttan kom det som en sjok man var tvungen att anstränga sig för
att få bra betyg.
Nu i nian går dagarna på rels fort men lungt och i takt.
Nu är det bara två månader tills vi börjar gynasiet.
Tankarna och frågerna avlöser av varandra lika fort som det kommer. Valde
man rätt linje? Vad händer om det är fel? Kommer man få några vänner? får
man många läxor? Men man är nog inte lika nervös nu som man var när man
börja sjuan.
Man har fåt skansen att utväklas under högstadiet, det har gjort så att jag
har fåt skansen att tenka efter vad jag tycker och tänker om mig själv om
andra och framför allt i politik om värden och andr viktiga saker. Man har
blivit mer målinriktad än vad man trot.
Nu är det den ända sista saken man måste göra att gå utt nian med gåt
självförtroend och veta att man klara det.

Mina skolår
När jag började första klass var jag 6 år men skulle fylla 7 år några
veckor senare. Då var allting nytt och spännande. Vi hade lektioner i ett
litet hur bredvid skolan, ovanför fritids. Allting var lätt och alla
tävlade med varandra om att hinna klart med matteboken först och sådana
saker.

Mitt andra skolår hade vi lektioner i baracker som stod på skolgården. Det
var ju inte så kul, men eftersom de höll på att bygga om skolan så hade vi
inget annat val. Vi fick t.o.m. äta i barackerna. Men när vi började 3:an
var den nya skolan klar!

Ett år senare började jag 4:an, det var fortfarande i samma skola men det
var nya lärare och nya människor.

Min tid på mellanstadiet började lugnt och bra, men ju mer tid det gick och
jag började 5:an, då började jag att bli bråkig och stökig i skolan. Jag
var inte kompis med någon i min egen klass, eftersom jag tyckte att alla
var så larviga. Alla mina kompisar gick i andra klasser. De var äldre än
mig. Jag bråkade med lärarna och med mina kompisar nästan hela tiden. Varje
fredag ringde min lärare hem till mina föreldrar och talade om hur jag hade
varit och betett mig under veckan.

Men sen när jag började 6:an då slutade ju alla mina kompisar och började i
7:an i en ny skola och då vände det för mig. Jag lugnade ner mig och
började bry mig lite mera om skolan. Jag blev kompis den de i min klass
igen. Men det var lite svårt och ”hänga med” i vissa ämnen p.g.a. allt jag
missade under min tid som bråkstake.

Det sista året i Torsholm skola var nog mitt bästa år i den skolan. Vi hade
jätte roligt i klassen även fast vi längtade tills vi skulle börja i
högstadiet.

Sen ätligen var det dags, efter ett långt sommarlov. Klassen hade splittras
och vi började i en ny skola med nya lärare och elever, nya ämnen och ny
klass. Det var jobbigt i början och jag längtade tillbaka till
mellanstadiet. Men nu hade jag min changs att börja om, och det gjorde
jag!

Men när jag började i 8:an blev alltig mycket jobbigare igen. Vi hade nio
läxer varje vecka och massor av prov. Men jag kämpade på och resultatet
blev ganska bra när vi för första gången fick betyg. Det var kul att
äntligen få något för allt arbete vi hade lagt ner på skolan och läxor.
Fast man vart ju tvungen att gå på julavslutningarna framöver.

När jag började 9:an blev allting bättre. Vi hade jätte roligt med klassen
och inte lika mycket jobb i skolan även om det fortfarande var jobbigt. Men
vi fick också något nytt att tänka på – gymnasiet. Det var dags att börja
fundera på vilket program man skulle välja och vilken skola man skulle gå
på. Vi lyssnad på massor av information och tog hem papper.

Nu går jag min sista termin i grund|skolan och jag har valt vad och var jag
vill gå på gymnasiet. Jag länktar dit men samtidigt inte. Vi har
jätte|roligt ihop i klassen nu och jag trivs bra i skolan och med alla
lärare. Men man kan inte vara 15 år förevigt. Livet är en stor förändring.

Till skolministern.

Hej jag heter Louise Bock och går i Centrumskolan, klass 9A. Jag inser mig
själv som en av de experter som har gåt i skolan i nio år, eftersom jag
vill att andra elever ska få det bättre skulle jag vilja ge er några
exempel på vad och hur man kan göra åtminstonde i Centrumskolan bättre,
eftersom jag inte vet hur dåligt eller bra det är i andra skolor.
I vår skola har vi det ganska bra men det finns många klagomål och jag tror
pga detta förkommer det oftast vandalism på något sätt måste det gå att
bearbeta, jag tror om man visar eleverna att deras ägodelar är lika mycket
värda som skolans ägodelar skulle det kunna visa dom att vandalism inte
förbättrar något alls. Herr Skolminister, en sak som många grubblar över i
alla fall min skola är maten, jag tror själv att denna tanke har förekommit
hos er någon gång. Det skulle vara en rolig expuriment att kunna över låta
eleverna tahand om mat budgeten så att eleverna får en chans att kunna se
vad det är för krav på mattanterna och rektorn. på de sättet kan eleverna
få lite mer av de maten de gillar.
Det är inte så att Centrum skolan är en dålig skola, lärarna är det ”top
class” på, lärarna är roliga och är samarbetsviliga, det jag vill komma
fram till är att man ska visa hur och vilka krav rektorn och mattanterna
har det. För det är dom som får de flesta kritiken i min skola.

Tack för att du lyssna.

Att byta skola/Att byta klass.

Vi gick sista terminen i sexan på Västgötaskolan.
Det var jag och min allra bästa kompis Sofie. Vi hade kännt varann sen vi
var fem år, vi gjorde allt tillsammans, vi hade till och med samma namn.
Men lärarna var tvugna att säga Sofie. B till mig och Sofie. M till henne,
men vi båda reagerade alltid.
Jag hade aldrig haft så kul med någon som jag hade med henne.
Sista terminen i sexan var vi bara fyra tjejer, men det var bara Sofie jag
kännt sen flera år tillbaka.
En dag i Mars ringde hon hem till mig och berättade att hon skulle till
Irland på semester, hon skulle vara borta i två veckor. Hon var både glad
och lessen.
Hon sa att hon inte ville åka utan mig men hon var sammtidigt glad för
våran favorit grupp Westlife var ifrån Irland. Men hon sa att hon lovade
att ringa.

Nu hade hon varit borta i en vecka, jag hade B-språk i Akalla skolan,
franska var det. Akalla skolan var den skolan vi hatade allra mest, så vi
båda hade sökt till Centrumskolan. Det var så tomt på lektionen utan henne.
Efter lektionen gick jag med dom andra tjejerna i sexan tillbaka till
Västgöta. När vi kommer fram så får alla utom jag gå in i klassrummet. Min
lärare Kristin sa att hon behövde prata med mig.
Vi gick ut och satte oss i ”grupprummet” och jag glömmer aldrig de orden
hon sa:
– Sofie. M. kommer inte tillbaka hon har flyttat till Irland, hennes mamma
har fått ett jobb som chef på ett hotell där.

Jag kunde inte säga något jag satt bara och stirrade, men sen kom dom
tårarna. Jag satt och grät.
Kristin sa åt mig att gå hem och vila. Jag trodde att mitt liv skulle vara
över, vi som skulle flytta till Frankrike tillsammans.
Jag gick hem men slutade aldrig att gråta.
På kvällen ringde telefonen det var Sofie, jag klarade inte av att prata
men jag försökte.
Hon berättade att hon inte visste någonting innan dom åkte, men att hon
kommer på Skolavslutningen.
Jag gick inte till skolan på en vecka, jag kännde mig helt död.

På skolavslutningen åkte jag till Arlanda för att möta henne.
Där gick hon med sina fyra syskon. Vi sprang imot varann och gjorde våran
klappramsa, som vi alltid gjorde när vi träffades.
Vi tog taxin till västgöta.
Jag visste att jag efter sommarlovet skulle få börja i Centrumskolan helt
ensam.
Sofie stannade hos mig i en månad medan hennes syskon bodde hos deras
morbror.

Nu går jag sista terminen i nian på Centrumskolan och har det jätte bra.
Jag har fått massa nya kompisar och det var inte alls så jobbigt att börja
en ny skola som jag trodde att det skulle vara.
Sofie och jag pratar i telefon två gånger i veckan och träffas tre månader
om året.