Min syn på skolan
min skola är den fattigaste. Man borde bli av med alla käringar som är
lärare. Man ska börja 10.00 varje dag och sluta klockan 15.00. det som är
bra på min skla är att det finns en grupp för särbarn, och att vi har bra
datorer på vår skola.
När man ska byta skola för första gången i sitt liv eller möjligen andra
gången så är detta ett mycket svårt beslut. I början så kan man ha det
väldigt bra eller så kan det vara dåligt. Det beror på hur skolstämningen
ser ut i det vardagliga livet. Fast innan man tar ett raskt beslut så måste
man tänka över situationen noga. Ibland är det också så att det kan vara
att man är tvungen att flytta på grund av föräldrarna. Då kan situationen
vara komplicerad på grund av att man inte vill flytta.
Nu ska vi ta och se hur det är att gå i skolan i första stadiet första
gången. När man är lite yngre så går det bättre för än när man blir större.
Det är en komplicerad sak att jämföra men när man är liten så är det mycket
lättare att få vänner än när man blir äldre. Det kan bero på olika saker,
t.ex att man är ett litet barn. Man är livligare och man skäms inte för
saker och ting när man är liten. Det är därför som jag tycker att det blir
bara dåligare om man byter skola. Jag har varit med om denna situationen
också och därför har jag mycket erfarenhet om hur det ser ut när man har
varit tills man har vuxit upp. Jag själv har haft det jättebra när jag var
liten. Jag hade kompisar som stöttade mig och jag var inte rädd för något
utan allt gick som det ska. När jag fick veta att jag skulle byta bostad
och därmed skolan så blev jag glad. Jag vet inte varför men jag var glad
att få byta samhälle. Jag började tröttna på samma samhälle. Därför så hade
jag inget emot det. När jag väl bytte så blev det inte bättre. Allt rasade
samman som en lavin. Jag var ensam och rädd och min skolgång blev genast
påverkad men jag klarade mig bra ändå. Hela mellanstadiet blev senare
bättre eftersom jag hade fortfarande chans att bättra mig. Allt gick
perfekt som det skulle men jag saknade såklart mitt gamla liv. När jag
sedan började i högstadiet så var all mitt självförtroende över. Jag hade
tappat allt och jag var på det värsta humöret. Jag fick inga kompisar och
jag var ensam i hela högtrycket. Då blev det sämre med att byta klass.
Så jag rekommenderar helt trovärdigt att inte byta klass eller skola om du
har det bra, annars blir allt sämre. Tills nu så saknar jag allt mig gamla
lyckliga liv som har förvandlats till trasor.
Mina Skolår
Jag har alltid varit typen som har velat bestämma och leda en grupp. Det
har alltid följt med mig och mitt sätt att vara.
När jag började skolan, i klass 1b på Braåsskolan, var det som att komma
till himmelriket, eller jag bokstävernas och talens himmelrike i alla fall.
Tänk att få kunna läsa Bamse själv! För en sjuåring är det en stor och
viktig sak. Jag hade inte en endaste tanke på att man kunde få kompisar på
köpet också. När det kom upp i min lilla hjärna så var inte skolan ett
himmelrike längre, det var ett paradis!
Jag fick några bra kompisar och ettan blev tvåan och man var inte minst
längre. Våran lärare, Gunvor, var en fantastisk lärare vi lärde oss räkna
genom att sjunga och dansa, och jag som hade fått för mig att skolan skulle
vara tråkig.
Men sen kom trean och när trean kommer så kommer multiplikationen också.
Jag, som då var nio år, kunde inte förstå detta märkliga fenomen och
framför allt ville inte min hjärna förstå. Det blev en stor röra och dessa
tal var inget paradis längre och inget himmelrike heller, det blev ett
magplask ner till jorden igen utan en livlina.
Så kom våren och till slut sommaren och våra tre år med Gunvor var slut.
Det var ganska tråkigt att säga adjö för vår nya lärare, Berit, hade inte
världens bästa rykte på vår skola. En sak måste tilläggas, vår klass var
inte någon perfekt klass, rent ut vi kunde inte hålla mun.
Det blev sommarlov och lika fort som sommarlovet kom försvann det och en ny
termin med Berit påbörjades.
I början var det ganska lugnt, hon var en sträng lärare, men det gick bra.
Sen när man lärt känna henne och hon har lärt känna en smög sig problemen
fram och vi kunde fortfarande inte hålla mun. Några i klassen slutade
annars var nog fyran ganska lugn.
Femman kom och det blev värre, vi bråkade hela tiden och Berit bara skällde
på oss. Vi blev skolans ”svarta får”. Mina matteproblem dök upp igen, jag
trodde det räckte med multiplikation men nu skulle man kunna dividera
också! Det går ju inte. Så det blev ännu ett magplask och denna gången sved
det oerhört mycket.
Vi fick ganska ofta höra av Berit att vi var den värsta klassen hon
någonsin haft. Hon kom till skolan en dag, när hon egentligen var sjuk. Vi
skulle ha ett prov, alla var lite smått nervösa. När vi kom in i
klassrummet stod det på tavlan med stora bokstäver: ”NI ÄR DEN VÄRSTA KLASS
JAG HAFT! SÄTT ER NER, VAR TYSTA OCH GÖR PROVET!”. Som du kanske förstår så
har mitt paradis blivit ett helvete och djävulen själv var Berit.
Vi fick i alla fall vårat sommarlov och det var efterlängtat. Den sista
veckan innan skolan började igen fick man ångest men det ska man ha när man
är tolv år, eller?!
Sexan kom och Berit blev sjuk och var borta i nästan två månader. Då kom
Annika och vi fick ha bild varje dag och klassen kunde börja prata normalt
med varandra igen. Jag kom loss från helvetet och kunde stå med båda
fötterna på jorden igen. Slutet av sexan var helt OK! Berit jobbade bara
halvtid och vi fick ha våra bild timmar med Annika. Jag kunde, lite då och
då, skymta himelriket igen.
Det var lite sorgsamt att lämna klassen men kändes mest som en befrielse.
Nu skulle jag börja om på nytt, byta skola och få nya klasskompisar. Jag
skulle försöka nå till paradiset igen. Detta sommarlov var fantastiskt,
ingen mer Berit.
Då var det dags för en ny skola och en ny klass. En baggis tänkte jag, men
tji fick jag.
Man kan inte föreställa sig hur det är att gå från en skola med nästan bara
svenskar, och helt plötsligt komma till en med alla dessa olika kulturer.
Så det blev bråk och lite mera bråk, och jag som alltid vill bestämma
hamnade i en massa små dispyter. Våra klassföreståndare, Lena och Tomas,
kämpade hårt med att det skulle bli bättre, det sakta men det gick.
På vårterminen blev min mamma sjuk och sen dog hon en majkväll, och jag
föll hårdare än jag någonsin gjort rakt ner i helvetet. De sista veckorna,
innan lovet, gick jag runt som en zoombie. Jag orkade inte plugga och hemma
var det ännu värre. Man kunde då inte ens tänka på att jag skulle få se
paradiset igen.
Sjuan hade glidit förbi och åttan kom tillsammans med de första betygen.
Jag kämpade med skolan samtidigt som jag kämpade med min sorg. Sen såg jag
ett ljus i mörkret och jag blev kristen och flög upp på lätta vingar till
himmelriket, vilken fantastisk känsla att få vakna upp utan att kudden är
blöt av tårar. När jag mådde så bra så gick skolan bättre och allt tjafs
var borta.
Åttan var som en berg-och-dalbana. Nian har än så länge varit fantastisk,
den tjejen som alltid ville bestämma blev ordförande i elevrådet, hon fick
hålla i den kristna skolgruppen och fick vittna om sin tro inför skolan.
Jag har valt gymnasieval och är väldigt förväntansfull över att byta skola.
Om jag ser tillbaka på min skolgång så ser jag en stor förändring den lilla
tjejen som ville läsa bamse har blivit till en ung kvinna med egna idéer
och åsikter.
Vem vet kanske jag hittar mitt paradis snart?!
Mina Skolår.
Jag minns den dagen då jag skulle börja skolan. Eller egentligen är det den
dagen jag träffade min lärare för första gången som jag minns. Det var
samma lärare som min syster hade haft, så jag visst redan lite om henne.
Jag var väldigt förväntansfull, och jag kommer ihåg att jag kände mig
väldigt stor. Jag har en tre år äldre syster, och jag ville alltid göra
samma saker som henne, och nu fick jag äntligen börja skolan!
Jag har inget direkt minne av första mötet med de nya kompisarna. Första
skolåret var annars i stortsett en härlig tid, än idag kan jag komma ihåg
den speciella doften som fanns i klassrummet och korridoren. Skolan blev
också lite som en oas för mig. Min mamma var dagmamma, det var inget fel
med det, men de få timmarna som jag fick vara någon annanstans med kompisar
i min egen ålder var verkligen jättesköna.
Tvåan sen kommer jag inte ihåg något speciellt ifrån. Även trean flöt på
ganska bra. På våren fick vi träffa den nya läraren som vi skulle ha från
fyran till sexan. Också den här läraren hade min syster haft, och jag hade
hört ganska mycket negativt om henne. Jag kommer ihåg att min syster sa att
läraren inte klarade av hennes klass p.g.a. att de var pratiga och bråkiga.
Jag kommer ihåg att ja undrade ”hur ska hon då klara mig klass”?
Jag tyckte ganska tidigt att klassen var jobbig. På lågstadiet var det inte
så farligt och jag tror inte att jag brydde mig så mycket heller. Det blev
jobbigare, eller jag började reagera mer i fyran. Jag hade hör väldigt
mycket fördommar om den här läraren men försökte ändå skaffa mig en egen
åsikt om henne. I början fungerade det ganska bra, och jag tyckte hon var
bra. Sen började jag att tycka sämre och sämre om henne, men fortsatte att
vara trevlig mot henne, för jag har alltid trott att är man trevlig så blir
man bemött med ett trevligt sätt. Men det skulle komma att få konsekvenser.
Femman var helt ok. Vi lyckades kvala in till ”vi i femman”. Det gjorde att
klassen ett tag fick en lite bättre samman|hållning. Alla ville att det
skulle gå bra, och alla ville hjälpa till med hejaramsor.
Just i samband med att vi höll på att skriva hejaramsor har jag ett
speciellt minne. Jag och en kompis hade skrivit hejaramsor tillsammans och
gick fram till vår lärare för att hon skulle rätta dem. När hon hade gjort
det sa hon en kommentar som verkligen har fastnat i mitt huvud. Inför hela
klassen sa hon till min kompis ”du kan väl skriva rent, Linda du har ju
lite problem med handstilen”. Jag vet att jag kanske inte skrev eller
skriver så snyggt, men just den kommentaren tillsammans med att det enda
hon påpekade på utvecklingssamtal var just min handstil har gjort att jag
inte gillar att skriva för hand
Trots detta så fortsatte jag att vara trevlig. Då kom sexan som verkligen
var jätte jobbig. Vår lärare var sjuk väldigt mycket under det året, så vi
växlade vikarier ofta. De gånger vi hade vår riktiga lärare var hon ganska
sur och skällde ut klassen för vad vikarierna hade gjort och inte gjort.
Att jag under den här tiden var trevlig mot läraren och ville plugga fick
klassen att börja ogilla mig. Klassen bestod då endast av 15 elever. De
flesta av dem trodde att de var coola, eller ville åtminstonde vara det.
Jag fick väl en del kommentarer, de var inte direkt elaka mot mig men inte
så snälla heller. Om man någon gång ville vara med så kände man sig mest
till besvär.
Att jag orkade berodde till stor del på att jag visste att jag till sjuan
skulle byta klass och kompisar. När det var dags att välja kompisar fanns
det ända 3 st. som jag gillade och som gillade mig med. Att sluta sexan och
lämna sin gamla klass var ingen sorg, för mig blev det en befrielse.
När jag började sjuan så var mitt självförtroende ganska lågt, men jag
kände nästan från första dagen att jag skulle trivas i min nya klass. De
klassföreståndarna som jag fick var verkligen jättebra, och jag kände en
trygghet. Mitt självförtroende började att växa. När sen klassen valde mig
som en av 2 klasstödjare blev jag verkligen jätteglad. Den nya klassen såg
mig inte som en mes, utan som en bra kompis som de kunde vända sig till.
Min syn på skolan!
Bäste skolminister!
Skolan är ett ställe för personer som sedan ska komma att betyda något för
detta samhälle. Därmed bör det vara ett ställe där eleverna ska trivas och
må bra. Eleverna ska kunna gå till skolan med gott samvete och de ska också
kunna känna sig trygga. Trots detta så är det faktist inte så i alla lägen.
Det finns elever som mobbas dagligen och elever som ”bara” mobbas ibland.
Elever som mobbar dagligen och elever som ”bara” mobbar ibland. Det är där
den svaga länken finns, eller ska jag säga en av våra svaga länkar finns.
Detta stora problem måste få ett slut. Det finns ingen annan utväg en att
sätta stop för dessa problem. Tänk själv om din lilla son/dotter skulle
komma till skolan fem gånger i veckan och varje dag gå hem med läpparna
nerdragna och tårarna falande ner på den kalla snön. Inte det man hälst
vill tänka på om sin dotter eller son, men i vissa fall är det faktist så,
tyvärr! men hur ska vi få ett slut på detta? Jag har tänkt och tänkt så att
det knakar.
För några dagar sedan hade vi ett prov i skolan. Vi fick ett litet häfte
med fyra-fem olika stycken från en bok eller berättelser m.m. Detta tog oss
ett par lektioner och när vi till sist hade kommit till slutet så var det
en artikel där dom hade intervjuat några elever från en skola. I denna
skola så hade de infört en organisation, med elever från sexan och nian som
hette Änglarna. Denna organisation gick runt på skolan och skulle se efter
vad som händer på skolan. Varannan vecka har änglarna jour, då sätter de på
sig sina svarta T-shirts, tröjor och jackor med deras egna gul-röda emblen
som eleverna själva har valt hur den skulle se ut. Vid början av terminen
får änglarna en utbildning som består av att lära tjänna varandra och
fungera som ett team. När skolan sedan börjar så träffas dom varje vecka
med skolpersonalen. Där berättar de och bekräftar de vad som har hänt denna
vecka och vilka problem som har uppstått. I slutet av läsåret belönas de
med att få gå på Café Operas bakelsebuffé. Alla får också självklart
varsitt diplom, en biocheck och sin T-shirt med emblemet på som grädden på
moset. Denna skola som jag går på nu har också en liknande sak, men för mig
och nog många andra av eleverna på denna skolan så är den inte alls lika
serjös som den i artikeln. Med andra ord värkar det nästan som den skolan
jag går på nu inte alls tar detta lika mycket på allvar. Personligen tycker
jag att alla skolor ska få samma chans och möjligheter att må bra.
Det är lag på att man måste gå i skolan tills man har gått ur årskurs nio
men för att kunna klara av att gå lågstadiet, för att kunna klara av att gå
mellanstadiet och sedan också högstadiet med ett alternativ att sedan
fortsätta läsa vidare på gymnasium och kanske t.o.m. högskola, så bör man
stu|dera i en miljö där man trivs och mår bra. Nu har vi en möjlighet att
ändra på det här. Detta är bara en av de många stora problem som vi har i
skolorna i detta svenska samhälle. Det bildas pakter och det bildas små
grupper på alla skolor. Det lämnas ofta någon utanför också. Varför inte
slå ihop dessa smågrupper till en och samma grupp och leva i ett samhälle
där alla är vänner. Jag är medveten om att det inte går att tvinga
någon/några att bli vänner, men jag är också medveten om att det inte går
att bara sitta och inte änns försöka göra det bättre. Det är ju värt ett
försök. Går det så går det, går det inte så får man helt änkelt prova på
något annat.
Hej Skolministern.
Innan jag börjar klaga på allt som är fel, så vill jag först berätta vad
som är bra på våran skola. För det första så tycker jag att vi på våran
skola har börjat förebygga mobbning jätte bra. Det är ju jätteviktigt att
alla trivs i skolan. För det andra så har lärarna verkligen hjälpt till,
för dom som har det lite svårt i skolan. Genom att sätta dom i en mindre
grupp. Jag går själv i den gruppen och jag älskar dom lektionerna vi har
med gruppen, för det är så tyst och man kan verkligen fokusera sig på sitt
arbete. Och för det tredje så tycker jag att vi har ganska bra skolmat, man
kan alltid äta något.
Nu till dom grejerna jag vill klaga på. Hur kan ni se till att vi har så
bra förebyggande program mot mobbning, Men inte de andra skolorna. Ja just
det jag syftar på Långaslättskolan. Det är helt oacceptabelt att hänga ut
en fyra genom ett fönster. Det är också helt oacceptabelt att spöa på en
kille i nian bara för att han dansar balett. Detta skulle aldrig ha hänt om
långaslättskolan skulle haft ett bättre förebyggande program mot mobbning.
Varför tror du att det är så många som har dåliga betyg i t ex Areby? Jo,
för att dom aldrig får lugn och ro på, på lektionerna. Ni måste se till att
de får lugn och ro, kanske genom att sätta dom i mindre grupper.
Vi borde inte ens ta upp skolmaten i t ex Gustavsbrantskolan, för det gick
inte ens att äta. Till och med sexförbrytare, kvinnomisshandlare och
mördare får bättre mat än i vissa skolor. Är dom värda det? Är de.
Varför lägger ni bara era resurser på stadsskolor? För det måste ju vara
något fel, när jag inte kan klaga på något i min skola. Medans andra elever
i andra skolor kan klaga på tusentals grejer.
MVH.
772129
Mina Skolår
Många tänker ju på olika saker när dom hör ordet skola. Själv tänker jag
såklart på Gårdsskolan, skolan jag gått i från fyran och uppåt. Det mesta
jag minns från min skoltid minns jag härifrån. Men såklart minns jag också
lite från lekskolan till trean då jag gick i Gustav Vasa. Men dom minnena
kan ju inte jämföras med dom jag har från Gårdsskolan.
En sak jag kommer speciellt ihåg är när jag gick i Gustav Vasa,
då var jag en riktig upprorsmakerska, då fick jag hela min klass att
strejka utanför klassrummet och vägra gå in. Andledningen till detta uppror
var att vi ville ha längre raster, men det funkade inte så bra. Efter tjugo
minuters väntan började mina klasskamrater tröttna och en efter en gick dom
in i klassrummet. Sist kvar satt såklart jag, men till slut var tillochmed
jag tvungen att ge upp och bege mig in i klassrummet till mina
”upprorsvänner”. Det gav nog inte så mycket intryck på skolan som jag
trodde att det skulle göra.
Skolan har gjort ett så enormt stort intryck på mig, allt jag
kan är skolans och lärarnas förtjänst. Även fast eleverna inte visar det så
vet vi ju alla att dom är evigt tacksamma för skolan och lärarna och den
eviga kunskap som vi kommer ha andvändning av resten av våra liv. Och att
vissa elever har mage att klaga på vissa saker i skolan det förstår jag
inte. Om dom istället tänkt på vad skolan gett som inte lite bättre skolmat
eller en klassresa kan ge, kunskap för livet.
En till sak jag kommer ihåg är min nuvarande SO-SV lärare vi
satt alla i min klass i klassrummet och min lärare skulle precis börja
lektionen, men innan hon hinner öppna munnen börjar några elever tjata om
klassresa och att det är lärarens fel och att alla andra klasser får åka på
en. Dom får nästan tårar i ögonen för dom tycker så synd om sig själva. Min
lärare blir inte sur ofta men nu märkte jag att hon blev graft irriterad.
Hon höger rösten och säger:
– Tror ni att allt blir serverat på ett silverfat, om ni verkligen vill åka
på klassresa får ni ta tag i det det är klart jag kan hjälpa er. Men ni är
väll tillräkligt gamla för att lyfta en lur och ringa?
Då kände jag en bubblande känsla i kroppen. Det var det bästa jag hört nån
lärare säga, det är något jag aldrig kommer glömma! Efter den händelsen har
jag aldrig hört något mer om klassresan.
Så ni hör tillochmed lärare kan få nog ibland.
Så nästa gång ni hör ordet skola, istället för att tänka:
jobbig, tråkigt och krävande. Tänk: Lärdom, livskunskap och såklart
tacksamhet till dom som hjälpt er till jobbet ni har sen när ni är stora
och att kunna hjälpa era framtida barn med läxorna. Nästa gång ni ser en
lärare ge dom en kram för att visa tacksamhet.
Vänliga hälsningar:
Karin Lundgren
Jag vet att första gången jag bytte klass så var det från trean till fyran.
Jag vet att det är så men jag minns det inte. Däremot minns jag hur det
kändes.
Nya lärare och nya elever. I lågstadiet hade vi varit en ganska normalstor
klass, man kände de flesta men man höll sig mest i små grupper. Men när vi
bytte klasser och fick nya, okända lärare så var det omskakande. Som tur
var hade jag kvar några av mina gamla kompisar, jag vet inte vad jag hade
gjort utan dem. Lite jobbigt var det, det minns jag, men inte alls som när
jag gick från dagis till sexårsverksamheten här på Skogesskolan. Då var
precis allt nytt. Men även då hade jag två vänner med mig. Mattias och
Daniel.
Men bytet från trean till fyran var nog det som var minnst jobbigt, det
skulle bli värre senare.
Som jag tidigare sa så blev vi två stora klasser med tre lärare. Och du kan
ju tänka dig vilket kaos. 30-40 skolbarn i 10-11 årsåldern, med endast tre
lärare som dessutom var ganska nerviga av sig.
Den som var stabilast var nog vår engelskalärare, Ida. Jag har väl henne
att tacka för att jag har åtminstonde lite diciplin i kroppen. Hon lärde
eleverna och klarade sig ifrån nervsammanbrott. Den som klarade sig bäst
efter henne var Britt. Hon skulle lära oss matte. Jag beundrar henne lite
också, för hon stod ut länge. Det som var synd var att hon inte brydde sig
lika mycket och att lära, eller så var det kanske så att hon inte kunde
lära just oss. I vilket fall som helst så kommer hon på en klar
andraplats.
Den som tog mest stryk var Agneta, det är nog alla överrens om. Hon var nog
lite nervig och nervös innan hon fickoss, och vi elever tog verkligen kol
på henne.
Det gick väl något år, och jag antar att det blev värre. 87:orna har nästan
alltid varit de som skolan verkar ha experimen|terat på. Så gissa om jag
gick i taket när vi fick reda på att klasserna skulle splittras. Om skolan
nu ville experimentera med stora klasser fick de väl så lov att reda upp
det också, men det utan att det gick ut över oss igen! Så vad skulle vi
göra? Efter lite funderingar och ett möte så kom vi fram till ett beslut.
Vi gick helt enkelt i strejk.
Det är något jag minns tydligt, vi satt där utanför gula barracken och
vägrade gå in. Ida och Agneta kom ut och försökte fösa in oss så gott de
kunde, men vi bjöd på allt motstånd vi kunde ge. Britt kom ut och Agneta
fick ett sammanbrott och sprang iväg och grät.
Sedan kom det förödande, någon reste på sig och gick in. Allt gick i
spillror framför mina ögon. Min idé var ju på god väg att lyckas, och de
ger upp! ”Veklingar” tänkte jag. En efter en gick, vi var kanske sju
stycken kvar när jag beslutade mig för att hämnas förrädarna. Med tunga
kliv gick vi tillsammans in i barracken igen.
Inte kom det någon hämnd inte, mitt minne har alltid varit bra men kort och
alla vet väll hur mycket man har att göra när man är liten. Minnet av mitt
mer eller mindre misslyckade försök till uppror förflyttade sig till ett
mörkt hörn i min hjärna.
Det var nog tur att det misslyckades trots allt för endast gud vet hur det
hade gått om de klasserna fortfarande fanns. Nu blev det så att vi
splittrades till tre mindre grupper. två stycken på ca: 25 elever och en
mindre på 18 st. I den klassen gick jag.
Klart jag funderade över varför den var så liten, men det tog ett tag att
förstå att det var för att vi fick Agneta som mentor.
Nya och gamla kamrater och gamla lärare, trots det och ett nytt
klassrums|byte så tror jag att jag tog det ganska bra. Man installerade sig
snabbt i en så liten klass. Men värre var det nog för Agneta. För trots att
vi var så få så var vi ganska bedrövliga. Stojade hit och dit. Det fanns en
kille som hette Alberto i klassen, och han hade en elevassisten. Även denna
stackars assistenten fick låta sig trackaseras utav oss. Jag tror Alberto
fick byta assistent ett antal fler gånger än nödvändigt på grund utav oss
andra. Den som höll ut längst var en kille som heter Markus. Jag minns att
han var väldigt duktig på att teckna och jag hängde på det eftersom jag
gillat att rita enda sedan jag gått på dagis. Detta med att Markus satt och
ritade med mig på lektionerna måste ha varit ett allvarligt och störande
moment för stackars Agneta fick tillslut magsår. Självklart kan jag inte ta
på mig denna förträffliga utmärkelse själv, trots att jag var försenad
varje dag och aldrig gjorde några läxor. Nej, även alla andra i klassen har
hjälpt till. Som gänget som alltid tuggade tuggummi så att man trodde att
käkarna skulle trilla av på dem. Även Rickards våldsamma försök till frihet
hjälpte till. Agneta låste in sig på toaletten de gånger tre lärare fick
hjälpas åt att hålla Rickard på marken.
Egentligen var vi en ganska trevlig osäker på om ”trevlig” är det rätta
ordet klass. Trots det faktum att vi fick rekordmånga vikarier (på grund
utav Agnetas otaliga sjukskrivningar) som av någon märklig anledning aldrig
stannade mer än en halv dag och sedan aldrig kom tillbaka.
Jag minns en gång när jag satt bredvid Bobby i klassrummet, eller det var
väl så att han satt snett framför mig på min högra sida Våra bänkar gick
ihop eftersom vi satt i grupper. I alla fall så började det hela med att
han sopade över lite suddmassa från sitt sudd till min bänk. Jag sopade
tillbaka det till hans och med kom lite pennväss. Han tog lite pennväss ur
den stora pennvässaren som stod på bordet och lade det i en liten prydlig
hög på min bänk. Jag sopade än en gång över det på hans och fortsatte på
det som jag höll på med. Då blåste han plötsligt över alltsammans till min
bänk och det låg minsann inte i en fin liten hög längre. Då beslutade jag
mig för att få ett slut på det hela och tog den stora pennvässaren ifrån
honom. Jag drog ur lådan där allt pennväss ligger och till min stora
förtjusning är den alldeles över full. Men pennvässet stannade inte så
länge i sin lilla låda Nej, av någon märklig anledning så hamnade det på
Bobbys huvud. Och det praktiskt taget rann ner över honom. Nog blev det
slut på pennvässblåsandet alltid, och Agneta kom inte tillbaka på en vecka.
Så förflöt åren och vi kom upp i sexan, fortfarande som en väldigt stökig
klass. Men å andra sidan var de andra också det, men vi var ju så få och
ändå så jobbiga. I sexan var det dags att byta klass och lärare igen. Vi
skulle få välja några vänner som vi ville ha med oss. Det var tungt, för vi
hade blivit som en familj. Man ville ha kvar alla, alltid en omöjlighet.
Dessutom fick man inte skriva de som hade kommit in i Ma/No-klassen. I vår
klass var det, Mattias, Bobby och Lena. Man organiserade sig och man fick
dem man ville gå med tack vare det. Sommaren gick och tillslut var det
dagt. Högstadiet stod som en stor mur framför oss. Vi var få från den gamla
klassen, vi var få som gått i skogesskolan från början över huvudtaget. Det
var jobbigt, massa nya människor som jag inte hade en aning om vilka de
var. Det började i aulan. Där ropades namn upp och man delades in i
mentorsgrupper. Jag hamnade med en av dem jag kände sedan tidigare,
Josefin. Den första jag lärde känna av de andra var Jens. Jag tror det var
Pontus, Amme, Madde och Helena i den gruppen också. Vi fick Maria som
mentor Hon var schysst, inte alls som Agneta. Visst var jag van vid att
byta lärare så hela grejen med att ha olika lärare för olika ämnen var inte
stort. Men när även lärarna här började bytas ut så gick det lite för
långt. Jag tror knappast att det berodde på oss elever dock. Mellan sexan
och sjuan gick jag från fulla veckorapporter till blankt. Genom hela
högstadiet har jag bytt lärare minst en gång i varje ämne, förutom i ett.
Det är Kemi. I några ämnen som svenska, so, tyska och engelska har jag bytt
lärare mellan fyra och sex gånger. Så nu väntar ännu ett byte. En helt
nyskola, helt nya elever och helt nya lärare. Jag har varit väldigt orolig
för det men nu när jag skriver detta så ser jag att jag har gjort det många
gånger innan. Sedan kan jag kanske inte säga om det har gått bra eller
dåligt, men jag lever ju fortfarande.
Att byta klass och skola kan vara väldigt jobbigt, jag tyckte det var det,
men det är också så det går till. Alla gör det, hela tiden. Och vi lär oss
av det. Nu bara väntar jag, min gymnasie|ansökan är inlämnad, i tid. inte
som i sexan. Och jag har klarat mig i snart tio år i den här skolan, och en
del tack vare alla byten som gett mig ny mark att stå på. Man skall inte
vara så pessimistisk mot allt.
Och jag lovar, nästa gång jag försover osäker på om ”försover” är rätt
ord mig på ett upprop så skall jag tänka efter och se om det ändå inte
blir bra utan.
Min syn på skolan
Hej
Jag har gått i skolan i snart nio år och jag har fått vara med om både
negativa och positiva upplevelser.
Det som jag tycker behöver mest förbättring i skolan är maten. Under hela
min skoltid är det det som jag aldrig har varit riktigt nöjd med. Även om
det har gjorts förbättringar genom åren med grönsaksbord, fil och
vegetarisk rätt som tillval.
För mig är det matens kvalitet som borde bli bättre. Den är smaklös och jag
njuter inte direkt av maten. När jag sätter mig till bords, äter jag endast
för att jag har vanan och är hungrig. Men jag är ytterst sällan mätt när
jag lämnar matsalen. När man har ätit dåligt mitt på dagen blir man trött
och hängig och orkar inte med eftermiddagen.
Veckorna innan jullovet hade klassen till uppdrag att göra egna
dokumentär|filmer. De kunde handla om saker som man ville förändra eller
förbättra. Jag och mina kamrater ville förbättra skolmaten, så vi gjorde en
dokumentär om det.
Vi gjorde intervjuer med elever, rektorn, skolintendenten och husmor.
Större delen av eleverna tyckte att maten inte var tillräcklig.
”Maten smakar skit” uttryckte sig en elev och flera höll med.
Jag tycker att maten är ljummen och ibland kall. Att äta varm mat är för
mig en självklarhet och det skulle vara en enorm förbättring.
Det sker mycket vandalismen på skolan och det gör en stor påverkan på
skolmiljön. Jag tycker att man borde skärpa reglerna och informera elever
bättre om nedklottring och nedskräpning, så att de förstår att mycket
pengar från skolans budget går åt till vandalismen.
Jag har även upplevt orättvisor mellan matte, no klasserna och de övriga
klasserna i högstadiet på skolan. De prioriteras på olika sätt.
De får till större delen bättre lärare och de får sitta på den ”övre” delen
av matsalen och varje termin tilldelas almenackor till dem medans vi andra
får pappershäften, som vi ska planera i under en hel termin.
Skolledningen påstår att vi andra då sparar pengar till klassresor men det
litar jag ytterst lite på.
Vår klass har hittills endast fått åka till Karlshamn, men den resan
betalade vi själva för.
Jag tycker att skolans lärare är bra men den första tiden på högstadiet
hade vi en rad vikarier i engelska. Jag kände att jag tapp|ade mycket av
den engelska grammatiken och man tog inte engelskalektionerna på allvar.
Vikarierna var ofta inkompotenta och en av dem kom bakfull till lektionen.
Skolan borde se upp med vissa vikarier som de anställer. Det är en tid som
jag aldrig kommer att få tillbaka.
Men det finns förtjänster på skolan. Jag trivs med mina kamrater och
lärare, vilket är viktigt för att man ska må bra. Jag har inte märkt av
särskilt mycket mobbing på skolan och jag tycker att det är bra att det
finns en kurator på skolan för de som behöver prata med någon.
Det är en bra läroplan och jag uppskattar verkligen att vi elever får
själva vara med om och bestämma planeringen av terminen. Eget ansvar är
viktigt inför framtiden och det tycker jag att vi får.
Att vi har betyg är för mig viktigt för då känner jag att jag har ett mål
som jag strävar efter under terminerna. Men man borde tilldelas betyg
tidigare i skolåren så att man blir förberedd och tränar sig inför
framtiden.
I grunden trivs jag bra i skolan, men det finns förbättringar och dessa som
jag har nämnt skulle göra min- och andras tid bättre på skolan.
Tack på förhand
Hej Skolminister Tomas Östros!!
I mina 9 år i grundskolan har jag fått erfara både bra och dåliga saker,
faktist mest dåliga. Men det är nog för att jag är elev som jag tycker det.
Jag skulle kunna rabbla upp hur många dåliga saker som hellst men då skulle
jag alldrig bli klar. Så jag tar det som rört mig mest. Något overhört
dåligt är att det är så lite gymnastik på schemat. Om vi skulle få ha mer
gymnastik så tror jag att det skulle ge bättre studie resultat. Varför
skulle det bli bättre studie resultat? Jo därför att vi elever skulle få
stimulans i vår vardag. Vi skulle må bättre både fysiskt och sykiskt.
Eftersom vi skulle bli piggare så skulle vi kunna lära oss mer och vara
possetivare i skolan. Eftersom vi skulle utsätt kroppen för mer fysisk
aktivitet så skulle kroppen bli mer trött och det skulle resultera i att vi
somnade tidigare på kvällarna.
En annan dålig sak är elevinflytandet. Vi elever borde få mer
uppmärksamhet. De är ju ändå vi som ska lära oss allting. Som förra
terminen då hade vi prov efter prov och flera elever fick magsår. Är det
rätt? Visst, lärarna vill ju bara att vi ska lära oss så mycket som
möjligt, men man kan väl lära sig på andra sätt än prov!
Man orkar inte, man blir jättetrött sykist. Son nu på onsdagar då går jag
till skolan 0730 är hemma 1630 sen måste jag plugga för att det är prov
nästa dag. När får jag gå ut och spring? Alldrig. Jag är en sådan människa
som måste röra på sig. Så om jag var du skulle jag införa gympa varje dag.
Tro mig det skulle bli bättre studie resultat, för det är väl därför vi går
i skolan, för att lära oss!
Någonting som jag inte heller förstår är, hur mördare, bankrånar sådana som
sitter i fängelse kan får bättre mat och mer pengar än vi som går i skolan
gör. Helt sjukt men men..
Något som är väldigt bra på den här skolan är att den är väldigt fräsch.
Toaletterna skulle förstås kunna vara lite fräschare men det är ju vi
elever som vandaliserar dom så vi får väl helt enkelt skylla oss själva.
Sen har vi helt okej skolmat. Maten kan var lite överkokt och vattnig
ibland men ingenting kan väl vara helt perfekt.
Här kommer några förslag som jag tycker du borde göra för att vi elever och
lärare ska få det bättre:
. Sättet vi lär oss på. Prov borde inte vara så vanligt som det är. Man
kanske skulle ha lite mer föredrag, det är en bra träning inför
arbetslivet att stå och prata inför många människor. Eller
inlämningsarbete då får man planera sin egen tid. Det är också en bra
övning inför gymnasiet och arbetslivet. Det ska int va så enkelt för
lärarna. De ska inte bara ge oss några papper och säga det här ska ni
kunna till fredag om två veckor, det är fel.
. Någonting som måste åtgärdas genast är våra resurser. Mer pengar till
skolan. Lärarna måste få högre lön så att dom orkar ge oss mer tid. Vi
måste ha mer pengar till skolan så att vi kan få fler etablerade lärare.
Vi kan inte ha engelska lärare som varken kan prata eller lära ut. Vi
kommer ju ha nationella prov på det, då kan man inte skylla på att man
har en dålig lärare och man får IG. Mer resurser det säger jag. Mer
resurser till gymnastiken också.
. Sen det här med att i nian så har vi blivit bombade med prov. Det är fel
för man lär sig inget på det. Man lär sig till den dan man ska kunna det
sen är det glömt. Mitt tips är att man börjar redan i sjuan med prov med
lite högre disciplin. Det var ju struntsamma om man fick IG på ett prov i
sjuan. Man ska breda ut allt man ska lära sig lite mer, allt kommer u på
en gång. Ett litet tips bara.
. Någonting som jag tycker att vi borde lära oss är livsfilosofi. Hur vi
ska leva. Vad vi ska göra för att slappna av, och mer sådant. Det är
något som vi kommer behöva ha andvändning av hela livet. Studieteknik är
ju inte heller helt fel att lära sig.
Nu har du fått höra vad jag tycker och tänker! Ta vara på det för jag vet
att det är fler som håller med mig!
Ha det bra!!!
M.V.H. Emma Nygren Gemlasskolan 9Beta
