Eftergymnasial utbildning – Sida 12

Att byta klass

Livet lekte, jag hade det så bra som en nioårig pojke kunde ha det.
Jag hade massor utav kompisar och jag älskade min familj. Min föreldrar
älskade varandra och hela familjen bode under samma tak.
Jag fick ofta beröm från lärarna, för att jag var så tyst och lugn på
skoltid. Efter skolan så älskade jag att leka burken och bollstå och allt
va det heter (?)
Jag var en utav dom snabbaste så det gick ofta bra för mig. Men Daniel, han
var den kortaste, minsta och yngsta bland oss som brukade leka. Så det var
också han som man skyllde på om något blev tokigt. Ibland så hände det
också att han gick hem grinande för att allt var orättvist. Men nästa dag
var han med igen och sa ofta att han ville ha revanch. Och så höll det på,
dag ut och dag in.

En morgon när jag gick ner för trappan mot köket så hörde jag att mor och
far satt och pratade om olika orter i Falun. Jag förstod inte vad allt
handlade om så jag gick ner som vanligt och tog tag i kylskåpshandtaget och
öppnade kylskåpet. På kylskåpsdörren satt det massor av bilder på hus. Jag
brydde mig inte så mycket utan tog ut osten och smöret och bredde mig en
macka till frukost.
När jag ätit min frukost och klätt på mig ett par lagomt fina och nästan
rena kläder så tog jag på mig mina skor och lunkade iväg mot skolan.
Det var en fin sommardag och inte alls för långt kvar till det oändliga
sommarlovet. Jag gick där på cykelvägen med min röda ryggsäck och solen i
ögonen. När jag kom fram till skolan och öppnade den stora tunga dörren
möttes jag av en stank! Det visade sig att det var Ola, eller prutt-Ola som
han kallades hade fått diaré och inte hunnit fram till toaletten i tid. Så
jag sprang till mina krokar där jag hängde av mig mina ytterplagg. Jag
sprang sedan in till klassrummet där det luktade betydigt bättre.
Vi hade inte börjat så det var rätt stimmigt i klassrummet. Alla snackade
om Ola och försökte härma han så gott dom kunde. Tills läraren kom in, då
sprang alla till bänkarna och satt knäpptysta. Läraren ställde sig vid
tavlan och berättade att vi skulle börja dagen med matte. Alla suckade och
öppnade bänkarna och tog fram sina böker och började räkna.
Skoldagen gick vidare som vanligt. När skoldagen var slut så hade det
börjat regna ute. Jag drog luvan som satt på jackan över huvet för att
slippa det kalla regnet i ansiktet.
Jonas och Lars som var mina bästa kompisar földe med mig hem den dagen.
Både Jonas och jag hatade regnet, men det gjorde inte Lars. Han hoppade i
varje vatten pöl han såg och räkte ut lungan och räknade högt hur många
vattendroppar som träffade hans lunga.
När vi äntligen kom fram till mitt hus och klev in så kom morsan
springandes mot oss och hindrade oss från att lägga våra blöta ytterkläder
på golvet. Hon gav oss en varsin galge och lärde oss hur man hängde upp en
jacka på en galje. Hon sa att vi skulle hänga dom över elementet, vilket vi
också gjorde (!)
När vi gjort det så sa morsan att hon ville prata med mig i köket. Jag sa
åt Jonas och Lars at som skulle gå upp på mitt rum och spela tv-spel medans
dom väntade. Jag satt mig vid köksbordet med morsan. Hon berättade sakta
och nervöst att hon och pappa hade tittat på olika hus som var till salu.
Jag tänkte inte så långt att dom ville flytta utan kanske bara att dom hade
fått ett nytt intresse för hus. Men desto längre vi kom i samtalet så
började hon snacka om att dom var trötta på det här huset och att dom ville
starta om på nytt. Jag förstod nu att vi skulle flytta.
Dagarna gick och tillslut så kom den dagen då vi skulle flytta. Min sista
dag i den skolan blev inte så jobbig. Vi käkade glass och lekte lekar mest
hela dagen. Alla tog farväl och önskade mig lycka till. Jag tog det här
inte så hårt. Jag tänkte att det här är väl inte sista gången jag träffar
er! Jag kommer och hälsar på så ofta jag kan.
Och det gjorde jag.
Varje helg och lovdag så var jag där och hälsade på. Jag trodde aldrig jag
skulle få nya kompisar.
Men det fick jag så klart.
Och besöken hos Jonas och Lars blev att mer sällan.
Och nu sitter jag här, skriver ett nationellt prov i svenska går i årskurs
nio. Jag har nu bott här i sex år och har nästan ingen kontakt alls med
mina gammla kompisar, bara genom internet förståss. Jag drömmer ibland
drömmar om att jag flyttar tillbaka fast jag igentligen inte vill det. Och
snart så ska man flytta igen, så jag slipper dom här förbaskade
föräldrarna!

Att byta skola/Att byta klass
Efter 5 års konstant mobbing från 5:an till 9:an skulle jag äntligen få
komma bort från helvetet. Pappa hade äntligen fått ett nytt jobb på en
annan ort, efter att ha varit arbetslös i 1 år. Vi hade haft en jobbig tid
pappa och jag. Först var det mamma som gick bort i cancer förra året. Sedan
var det pappa som förvandlades till en zombie. Han ville varken äta eller
sova, han satt bara och stirrade in i en vägg. Det var jag som fick fixa
städningen och matlagningen och det var jag som fick stoppa om pappa på
kvällarna, för att han i överhuvud taget skulle komma i säng. Genom att
alltid ha något att göra så förträngde jag mina egna problem, jag trodde
väl att dom tillslut skulle försvinna. För att dom skulle väl tillslut
tröttna på att hacka på mig. Jag ville heller inte belasta pappa med mina
problem och känslor nu när han hade ryckt upp sig och blivit bättre. Jag
ville inte att han skulle falla tillbaka till det stadiet han var för ett
år sedan. Så jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Jag skulle komma till en ny klass med nya människor med nya personligheter.
Ingen som kände mig och ingen som visste vem jag var. Klassen som jag
skulle börja i var en liten klass på 22 elever. Jag längtade så mycket till
den nya skolan med dom nya människorna. Efter dom 5 åren som var fyllda av
mobbing hade jag inget som hellst självförtroende kvar. Jag tänkte att jag
skulle börja om på nytt och försöka vara mig själv. Vara den Ida som jag
visste fanns där inom mig. Dagen kom när jag för första gången skulle
besöka den nya klassen. Jag var spänd och nervös. Jag knackade på
klassrumsdörren och gick in. Allas uppmärksamhet riktades mot mig, dom
synade mig från topp till tå. Jag kände mig ganska illamående medans jag
stod där. Efter en stund presenterade läraren mig och alla log och kom fram
och hälsade sedan fick jag berätta lite om mig själv. Medans jag stod där
kommer jag ihåg att jag tänkte på alla dom dagar som jag hade mått dåligt
av när jag skulle gå till skolan, det kändes som om dom skulle vara över
nu. Alla nya ansikten såg snälla och vänliga ut. Efter en månad så kändes
det som att jag hade känt personerna i klassen i hela mitt liv. Jag hade
fått tillbaka en liten del av det självförtroendet jag en gång hade. Ida
hade kommit tillbaka för att stanna för att växa inom mig, till en ny
vacker och stark kvinna. Om jag jämför mina två liv, för det är så jag
kallar det. Så brukar jag tänka tillbaka och undra varför jag aldrig sa
sluta eller varför jag höll all min smärta inom mig. Varför ingen aldrig
vågade ställa upp för mig när det var som värst. Idag med det
självförtroendet och självkänslan jag har fått tillbaka kan jag fundera så.
Jag kan inte förstå att en ny miljö med nya människor kan förändra så
mycket i ens liv. Att vi människor har både gåvan och viljan att sänka en
människa och vara grym, medans vi också kan ta dom upp till molnen och få
dom att känna sig uppskattade och älskade. Det gäller bara att utnyttja sin
gåva rätt.

SLUT

MINA SKOLÅR
Jag är nu inne på min sista termin nånsin i grundskolan. Skolgången har
blandats med både bra och dåliga stunder. Med blandade känslor har jag här
tänkt berätta om mina skolår och jag tänker börja med det vi kallar
förskola.

Jag gick på Vällingby förskola i just Vällingby. Förskolan låg ungefär en
kilometer från där jag bodde. Den kilometern gjorde mig mycket gott varje
morgon, den gjorde så att jag verkligen vaknade. Vi hade många lärare på
förskolan men det var en jag fastnade för, Sabina Hamberg. Hon var alltid
lika glad och trevlig och jag kände mig verkligen trygg hos henne. På
förskolan hade vi en verkstad som jag var stormförtjust i. Där fick alla
familjer lämna in apparater som var trasiga på något sätt. Det fanns allt
mellan telefoner till gamla TV-apparater. I den verkstaden tillbringade jag
många timmar tillsammans med kompisarna. Men förskolan hade även sina
dåliga sidor. Avslappningen var nånting jag var så oerhört irriterad på.
Eller kanske inte just på själva avslappningen utan det var musiken vi
lyssnade på. En av lärarna spelade sin favoritlåt om och om igen.
Låten var Stand by me som jag faktiskt på senare dar börjat gilla.
Förskolan låg precis bredvid den ”vanliga” skolan och vi brukade ofta se på
när skolbarnen spelade fotboll. Hade man riktigt tur så kunde man få vara
med och spela. Jag har alltid haft mycket kompisar och det var på förskolan
jag skaffade de flesta.
Jag kommer mycket väl ihåg första dagen i skolan. Jag gick dit med mamma
och var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var
bland de första när jag klev in i klassrummet. Bänkarna stog som ett U i
det stora rummet. Så småningom hade alla elever droppat in och läraren
började prata. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade så mycket på vad hon
sa utan tittade mest ut över min nya klass. Min lärare hette i alla fall
Katarina och var från Kristianstad så hon hade lite annorlunda dialekt som
roade oss elever i början. Jag har nästan bara positiva minnen ifrån ettan
men det finns ett lite tråkigare. Vi hade varit ute i skogen med klassen
och någon hade klivit i ett jordgeting bo och självklart skulle jag bli
stucken. Jag fick två stick på nacken och ett på örat. Inte nog med det. Vi
hade klassfoto den dagen och mitt öra var det som syntes bäst på hela
fotot. Det var alldeles rött och svullet. Men som sagt var är de flesta
minnena bara positiva och jag verklige älskade skolan det första året.

Från tvåan har jag nästan inga minnen alls. Skolan var fortfarande lika
rolig om inte roligare. I tvåan började vi med elevens val där man bland
annat kunde välja musik och bollsport. Jag valde bollsport eftersom jag
alltid har älskat alla sorters sporter.
I trean var jag väldigt stolt över att vara äldst på lågstadiet. Det här
var första året vi fick läxor och jag kommer verkligen ihåg hur flitigt jag
satt framför köksbordet och pluggade. Läxorna var det enda som kunde slita
mig från TV:n. Vi var ofta och badade med vår klass och det var ett stort
problem för mig. Jag kunde inte simma. Som tur var fick jag gå i simskola
varje fredag i en hel termin. Tack vare simskolan är jag nu som en fisk i
vattnet och i slutet av terminen fick jag ett diplom för att jag hade lärt
mig simma.

Fyran skulle visa sig bli det jobbigaste året hittills i skolan. Det kändes
som att allt gick emot mig. Det kändes som att vi gjorde för mycket av
allting, att allting kom i överflöd. Jag var väldigt trött på läraren och
han på mig och hela klassen skulle jag tro. Därför skulle lärarbytet i
femman komma lägligt.

Lärarbytet ja. Ja, visst kom det passande. Det var som att en ny gnista
tändes. Vår nye lärare hette Mark och var en genomgod människa.
Mark var en orangehårig smålänning vars största intresse var fågelskådning.
Därför spenderade klassen många timmar i naturen det året och vi lärde oss
en hel del. Mark och jag gick verkligen bra ihop. Precis som jag var han
väldigt sportintresserad. I femman sökte jag in till hockeyklass på
Hökmålaskolan och jag kom in. Jag var så glad. Det kändes som att jag hade
vunnit en miljon. Den glädjen levde jag på resten av terminen. Så här i
efterhand så måste jag säga att femman helt klart var det roligaste året på
Vällingby skola.

Jag var väldigt nervös och förväntansfull dagen då jag skulle börja på
Hökmålaskolan. Det var så mycket som var nytt. Att gå i en skola i stan,
att börja i en ny klass och framförallt den stora skolan. Visst hade jag
träffat klassen en gång tidigare och jag kände de flesta killarna i klassen
men jag kom inte ihåg hur en enda kotte av de andra såg ut.
Dagen började inte så bra. Jag visste inte alls var vi skulle träffas och
när jag väl hade fått reda på det så var jag tio minuter sen. Men jag var
inte ensam om att vara sen. Det var fler än jag som hade irrat runt i den
enorma skolan utan att hitta rätt. En annan sak som var nytt för mig var
att vi hade två mentorer i vår klass. Herta och Jörgen. Killarna hade
Jörgen och tjejerna Herta. Jörgen drabbades av för högt blodtryck och fick
tids nog sluta.

Efter ett år med den nya klassen så kände jag mig verkligen som hemma. Det
var en underbar klass och det är den även idag. Det här med att man delar
samma intresse tror jag har gjort mycket gott i klassen.
Till sjuan fick vi tre nya tjejer i klassen varav en som jag tidigare hade
gått i samma klass som. Tjejerna spelar inte hockey utan de dansar. Klassen
fick även en ny mentor, Anne-Li. Men jag fick Herta som jag trivdes bra
med.

Åttan såg jag verkligen fram emot. Inte minst för att vi för första gången
skulle få betyg. Återigen fick vi en ny mentor. Denna gång var det Hertas
tur att ställa sig åt sidan för Barbro, som vi tidigare hade haft i Svenska
men nu även i Engelska. Klassen fick även sitt första avhopp i åttan. Det
var en bra kompis till mig och det kändes tråkigt att han skulle sluta.
Betygen som jag senare fick var hyfsade men jag var inte riktigt nöjd.

Nian har varit riktigt rolig. Det känns som att alla i klassen har tagit
ett steg närmare varann. I år har vi haft mycket kul, både i och utanför
skolan. Årets betyg var jag inte alls nöjd med så nu blir det hårt slit
sista biten in i mål.

Om jag skulle rangordna alla skolår så skulle årskurs fem hamna högst upp
men tillsammans så har årskurs sex och uppåt varit snäppet roligare. Jag
har här berättat om mina skolår i grundskolan. men jag har många år kvar i
skolan. För självklart vill jag både läsa vidare på gymnasiet och på
universitetet för att bli så lärd som möjligt.
Jag har haft mycket tur under min skoltid med bra lärare, bra skolor och
framförallt mycket bra klasskamrater och det är jag mycket tacksam över.

Att byta skola
Jag var sju år och min tid i skolan hade just börjat. Men så en morgon fick
vi ett samtal från sjukhuset i Kirkkonummi (södra Finland). Dom tala|de om
att min morfar som hade varit sjuk i ett halvår, hade dött.
Det kom inte som en chock, men det var inga glada nyheter. När begravningen
var slut och alla åkte hem, visste jag att något drastiskt skulle hända
mig. Även om ingen sagt det till mig, så var det bara jag som skulle kunna
stanna kvar hos mormor under en längre tid. Precis som väntat kom frågan
och jag accepterade det.
Det svåra för mig den här tiden var inte platsen utan språket. Min finska
fanns inte. Jag förstod vissa meningar men det var inget jag kunde leva på
eftersom ingen i byn kun|de svenska.
Så kom dagen då jag skulle börja i min nya finska klass. Ångesten och oron
och rädslan var enorm.
Nu stod jag där med mina svenska läroböcker i handen och magen full med
fjärilar.
Jag förstod inte ett ord de sa, men på något vis så gick det bra ändå.
Det har väl med åldern att göra. För det spelade ingen roll om jag inte
förstod deras språk. För vi pratade med varandra ändå. Mina egna studier
gick på kryckor, men min finska för|ändrades dramatiskt.
Tillskillnad från den svenska skolan så hade vi varje fredag en präst som
kom och läste salmer i gympasalen och i matsalen läste vi bordsbön före vi
åt.
Min tid i skolan gick fort fram och mina vänner blev många.

Om jag ser tillbaka på tiden som första klasare i den lilla klassen på
femton elever så är jag övertygad om att om det inte var för dom så skulle
jag aldrig ha lärt mig finska på ett sådant bra sett.
Men även om det var en prövande tid för mig, så var det ändå en hårdare tid
för min mormor. Fast jag inte insåg det så hjälpte vi vara|ndra väldigt
mycket.
Jag kommer inte riktigt ihåg när det var, men vi
satt och drack en kopp te till kvälls mackan, och jag frågade om tiden vi
hade tillsammans den våren.
– Tiden var svår. Men när jag såg dig kämpa för att komma vidare trots
språkbarriären och allt det okända, så fick du med mig i rycket. Jag insåg
att jag inte kunde sitta stilla och sörja i all tid. Du fick mig på benen
igen, sa hon med ett tacksamt leende.

Men jag måste säga att jag skulle göra om allt detta för min mormor hundra
gånger om om det skulle behövas.

LÄRA FÖR LIVET!
Jag heter Emma, är femton år och bor i Sala. När jag bestämde mig för att
skriva den här artikeln, satte jag mig ner och funderade, som jag aldrig
gjort förut. Det var nästan så väggarna knakade.
Det var dags, dags för mig att värkligen tänka efter. Vad har mina skolår
gett mig? Vad har lärt mig? Finns det något att ta med sig ut i vuxenlivet?

Något som slog mig var människor i allmännhet. Det jag har lärt mig är en
av dom viktigaste saker att kunna. Alla är olika, på sina sätt. Man kommer
inte överrens med alla, som man kanske skulle vilja. Som mina kompisar
brukar säga till mig. ”Det är bara att gilla läget”

Detta är något som jag har tyckt varit så otroligt svårt. Att alla inte
förstår mig och min personlighet.
Men när jag tittade mig omkring är det inte bara jag själv som har det
problemet, med en del människor. Det är inget fel att tycka att det
obehaglit att uppleva, att det finns elever eller lärare som avskyr dig.
Liksom att jag inte tycker om att umgås med vissa människor.
Det är faktist det de handlar om att kunna ampassa sig efter olika sorters
människor. Tro det eller ej! Det gör jag väldigt mycket när jag träffar
mina kompisar. tillexempel.

Men något som jag tyckt varit skolans pluspoäng är att det blir en sådan
bra samanhålning emellan elever och lärare. Samt att man får göra så
otroligt mycket nyttiga och glädjande akteviteter.
Att vara på prao, som man gör i åttan och nian, Är en av dom bästa
erfarenheter, som jag har varit med om. Att få komma ut i vuxenlivet, att
få besöka en arbetsplats och jobba. Jag fick lära mig hur det gick till,
hur det fungerar i värkligheten. Det är en skrämmande värld men nyttig.

Så, är skolan en bra ”grej” att spendera sin tid med då? Ja! Enligt mig
tycker jag att mina skolår har varit fantastiska. Jag har utväcklats så
otroligt mycket dom senaste åren, och det bara till min fördel. Det är
självklart att jag kan tycka att det är svårt ibland, och klaga en massa.
Men jag vet innerst inne att jag älskar det. Att få lära sig är det bästa
och mest gladaste känsla som jag vet.
även om jag kan ha svårt att erkänna detta för någon lärare. liksom mig
själv.

Mina skolår
Jag har haft 11 roliga år hittills. De har varit händelserika med många
roliga och tråkiga händelser.

Mitt första skolår bodde jag i Säffle. Jag kommer inte ihåg namnet på
dagiset, men det var en stor byggnad med många avdelningar. Med ett ganska
högt staket runt tomten.

Det är just ett minne jag starkt kommer ihåg. Det var solig dag. Mamma gick
och lämnade mig som vanligt. Efter 20 minuters rasten av det sagostund. Den
hatade jag verkligen för jag somnade alltid efter den. Efter sagostunden
somnade jag som vanligt. Jag vaknade helt ensam medan alla andra barn var
ute och lekte. Jag blev ledsen på lärarna varför de inte väckt mig. Jag
sprang ut med gråten i halsen och kröp under staketet. Min mormor bodde
bara några 100m från dagiset. Jag sprang till henne.

Efter att lärarna ringt mina föräldrar, och sa att jag rymt. Förstod de att
jag var hos min mormor för jag gillar henne så mycket. Mina föräldrar åkte
och hämtade mig och skjutsade tillbaka mig till dagiset. Det är de
starkaste minnet jag kommer ihåg.
Efter mitt dagis år flyttade vi till Indien. Där gick jag i en svenskskola.
Jag var för ung för att börja ettan. Jag fick gå något som hette ”nollan”,
Det var ungefär som ettan fast det var skolåret innan ettan.

Att komma till Indien gjorde stort intryck på mig det var fantastiskt fint
uppe i bergen. Skolan låg i en dal omringad av stora berg.

Man träffade många kompisar i den svenska skolan. Jag har kontakt med några
av de som gick i skolan.

Vi läste vanliga ämnen i ”nollan” det har varit till stor hjälp när jag
började på Sälgtuna|skolan i Sala. Jag flyttad till Sala vid sju års ålder.
Jag började i Sälgtunaskolan tillsammans med mina bröder. Vi bodde bara 50
meter från skolan.

När jag började skolan hade jag inte många kompisar. Men det visade sig att
de kompisar frå Sälgtuna jag gick med till trean går nu på samma skola som
jag, sex år senare.

Efter jag gick ut trean flyttade vi till Kårsta. Där började jag på
Stavstaskolan i årskurs 4. De två skolåren blev det mest hyss med Julian
Hanell och Kalle Berg. Jag fick snabbt kompisar Och kom in i gänget. Min
lärare på skolan hette Tove och var väldigt sträng mot just mig, jag vet
inte varför. För jag var gansk snäll jämfört med alla andra. Jag var bara
en i mängden ingen särskilt. Jag fick stå ut och kämpa på. Men en dag så
vände allting, jag skulle äntligen få slippa skolan och börja i Temaklass
på Hökmålaskolan. Sista terminen gick snabbt. När det var dags för
skolavslutning. Vi skulle framföra en pjäs med några sånger och danser. Jag
hade sett framemot avslutningen. Men dagen därpå åt jag något som gjorde
att jag blev magsjuk. Jag blev liggande i en vecka.

Sommaren gick snabbt och det var bara en vecka kvar av sommarlovet.
Sommaren går alltid snabbt för jag spelar den roligaste sporten jag vet och
det är golf.

När det var dags att gå till skolan och börja sexan tänkte jag på hur många
gånger jag bytt skola. Jag vet att jag kommer ha stor nytta utav att träffa
så många olika personer. Det har varit roligt hittills och det kommer bara
bli roligare nu. På bussen till skolan funderade jag på allt som man bara
kunde göra. Jag var också nervös. Även fast jag kände de flesta killar i
klassen. Det blev en kort bussresa med många tankar och funderingar. Jag
vat väldigt exalterad när jag gick från busshållplatsen till skolan.

Den första skoldagen gick bra, och alla därpå gick bättre än vad jag tänkt.
Det har gått väldigt snabbt från sexan till nu nian.

Nu är jag väldigt sugen på att börja gymnasiet. Jag ska gå i skåne.
Golffymnasiet jag ska gå på heter Klippan/Perstorp, Det är de enda golf
riksgymnasiet i Sverige.

Efter jag gått färdigt gymnasiet tänker jag gå på collage i USA.

Nu har jag skrivit om min skolgång och mina framtidsplaner. Eller hur jag
vill att min skolgång ska se ut i framtiden.

Jag har bytt skola många gånger under min uppväxt vissa tycker att det är
jobbigt och att det är en nackdel. Men jag tycker det har varit otroligt
kul och lärings|rikt att träffa nya folk hela tiden. Jag hoppas att jag kan
göra det i framtiden också.

Av: Mats Herz 9c

Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:

”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”

Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.

Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.

Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.

När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.

Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.

När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:

”VÄLKOMMEN 7E”

Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:

”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.

Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.

Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.

När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.

Intro:

Hejsan!
Jag heter Rani Kazimi och jag har här skrivit om mina skolår och lite annat
smått och gott.
Hoppas ni finner det jag skrivit som intressant

NP i Svenska, delprov C. Ämne: Mina skolår

Skolan. hur mycket har egentligen skolan påverkat mig? Hur mycket har jag
lärt mig?
Jag har lärt mig enormt mycket under mina skolår, och jag har inte ens gått
hälften av mina studieår än. Det är svårt för mig att säga precis hur
mycket, eller på vilket sätt skolan har påverkat mig. Som person har jag
självklart blivit mycket smartare och jag ser på vissa saker från ett annat
perspektiv. Skolan får en tänka logiskt, och det behöver man göra för att
leva ett bra liv. Nu ska jag berätta hur mina skolår varit hittils, och jag
börjar med det första skolåret:

Mitt första skolår har varit ett av mina mest lärorika år.
Det mesta man lärde sig hade man inte ens tänkt på innan.
+, -, dessa tecken var de första man lärde sig inom matematiken, och jag
fann detta ämne roligt och hade väldigt lätt för mig att räkna. Jag tror
faktiskt att vi började läsa engelska också det året. Svenska fanns också
med på schemat. Vi hade även idrott men sedan fanns det väl inget mer ämne.

Jag träffade massor av nya kompisar under det första skolåret, och kompisar
var viktiga att ha. Vi spelade oftast fotboll på rasterna, och vi skrattade
åt dom mest konstiga sakerna. Om man bråkade med någon så var det oftast
glömt dagen efter. Allt var så nytt, så spännande, så roligt, så härligt.
Min första lärare hette Agneta Krantz och var en äldre medelålders kvinna
som var gift med en 20 år yngre polis vid namn Jörgen. Agneta var en
väldigt förstående lärare som man hade lätt att prata med. 1:an hade 2
klasser, A och B, jag gick i B.

I tvåan vad det ungefär som första året, fast nu hade man klart för sig vad
man gjorde och man hade gott om kompisar. Nu retades vi också med 3:orna
genom att kalla dom för trä|skallar, vilket var jättekul.
Träskalle skämtet blev mindre kul när vi själva började i trean. (skratt)
Detta år vi fick vi alla en varsin fadder, som var våra ”beskyddare” i
skolan. Dom var 3 år äldre än oss och gick i sexan. Nästa skolår, i fyran,
fick vi en ny lärare, samtidigt som vi bytte klassrum. Vår nya lärare hette
Hanna, och skrev det själv hanna skribenten har en smiley i det första a-
et . Hon var 28 år när vi började i fyran.
I fyran blev det lite mer självständigt arbete, och det kändes som om
kraven på att arbeta hårt höjdes. Men man pratade fortfarande och skrattet
fortsatte att ge ljud i klassrummet.

I femman slog vi ihop oss med A-klassen. Dom var 16 och vi 20 så lärarna
fann det passande. Inte nog med det vi slog oss ihop med 4:orna också, och
nu kallades vi 4-5 II. Femmorna var besvikna efter beslutet men vad har
eleverna att säga till om i skolan? Väldigt lite.
Man fick höra att skolan inte hade råd med fler lärare så därför slogs vi
ihop. Vi fick byta klassrum när det var matte och engelska. Arbetslaget
bestod av fyra lärare. Vi fick i femman faddrar; jag två. I sexan fick vi
förflytta oss till en annan skola om man hade valt tyska/franska. På vägen
dit hade jag och mina kompisar jättekul. Ibland kastade vi lite grus på nåt
fönster för att sedan springa så fort man kunde, eller så knackade vi på
hos folk för att ännu en gång springa. Man var liten och dum, nu skulle det
aldrig falla mig in att göra sådant bus. Men det ingick i barndomen då. I
sexan upplevde jag mitt livs roligaste skolår, hittils i alla fall. När jag
sedan skulle börja i 7:an började jag i en skola i Uppsala, fast jag bodde
i Stockholm. Pappa hade köpt en affär här i stan och vi fann det passande.
I 6 mån åkte jag fram och tillbaka innan vi sedan flyttade hit. Lägenheten
hade jag funnit genom en annons i UNT, passande nog så låg lägenheten ca 50
meter ifrån skolan och några minuters promenad till skolan. Första
skoldagen åkte alla 7:or till en kulle i Sandsvik där jag skaffade mig
några kompisar direkt. Det var bra kände jag, nu har i alla fall några att
vara med. Proven gick skapligt och jag skaffade mig mer vänner för var dag
som gick. En låt som påminner mig om 7:an är ”Life is a rollercoaster” med
Ronan Keating. Hörde den ofta på hemvägen i bilen.
När jag sedan började i åttan hade jag det väldigt bra. Jag hade flyttat
hit till Uppsala, skaffat mig många vänner och studerade på bra. Nu fick
jag också kompisar i nian och jag kände mig mer och mer hemma här. Betygen
däremot blev jag missnöjd med: 10 VG:n och 3 G:n, jag menar dåligt är det
inte men ämnerna var viktiga.
Sedan kom 9:an och nu vart jag mer målinriktad än någonsin. Jag har redan
bestämt mig för att bli läkare som vuxen, och jag sätter skolan framför det
mesta. Det gav även resultat. Betyget i första terminen blev 6 mvg:n och 11
VG:n och det var en klar förbättring och att dessutom göra sina föräldrar
stolta gör mig mer självsäker och stolt. Nu ska jag fortsätta att jobba
hårt framöver. Allt hårt arbete ger resultat har jag hört och det är vad
jag går efter.

Att byta skola är jobbigt.

Första gången jag skulle byta skola var när jag bodde Ödeshög och gick i
Krylboskolan.
Jag hade just slutat trean och var jätte ledsen. Jag trivdes mycket i min
klass och ville fortsätta att gå där men mina föräldrar flyttade mig för
att jag skulle ha det bättre.

Medans sommaren gick tänkte jag inte på den andra skolan, istället lekte
jag med mina vänner nästan varje dag. Jag klarade mig jätte bra under
sommaren inget farligt hände mig det lovet.

I slutet av sommaren hade jag väldigt roligt eftersom jag var ute och
reste. Jag har vaga minnen av var jag reste men jag tror det va till
Italien.

I Italien hade jag glömt bort skolan. Varje kväll var vi ute och åt på en
restaurang. Allt jag åt äkta italiensk spaggeti med köttfärssås.
Vi åkte till olika delar av Italien för att se monument eller kännda
platser.
Venedig var bland det första vi åkte till. Det va den allra vackraste
staden jag någonsin sätt. Vi gjorde väldigt många saker i venedig, men det
var synd att det regnade första dagen vi var där.

När vi kommit hem från Italien så var det ungefär en vecka kvar tills jag
skulle börja skolan igen.
Jag va hemma i två dagar sen åkte jag till skolan för att träffa min nya
lärare och få veta i vilket klassrum jag skulle va i och få se mina nya
klasskammerater i skolkatalogen. Så klart så var jag orolig och var nära
att hoppa ner på marken för att det känndes otroligt mycket i magen.

När jag tillslut hade börjat skolan darrade jag i hela kroppen men jag var
inte själv om det efter som det var kallt i korridåren.

Jag stod lutad mot väggen sen kom Rolf och började prata med mig tills vi
började.
Jag satte mig på den platsen jag fick och lyssnade spänt på vad läraren sa.
Jag hade roligt den dagen.

När vi hade lunch var jag vrål hungrig. Jag väntade på att vi skulle bli
insläppta till matsalen två tre minuter tills dom två utvalda för veckan
dukat klart. När vi blev insläppta blev jag häpen. Maten var framdukat på
borden i skolar liga stora som en talldrick.
Jag åt så mycket jag kunde sen gick jag ut på skolgården för att utforska
lite.

När jag kom till baksidan av skolan var det runt 15 personer som hoppade
längdhopp.
Dom frågade om jag ville vara med. Eftersom jag gillar att hoppa längdhopp
så ville jag det.

Jag hoppade fyra fem gånger och sista hoppade jag ett nytt rekord och
lyckades vricka handen ordenkligt.
Jag fick gå upp till klassrummet och berätta det till min lärare.
Jag var uppe i klassrummet i fem minuter. Sen ringde det in.
min lärare stod och pratade i några minuter. Jag lysnade så bra jag kunde
men jag kunde inte koncentrera mig för smärtan i handleden och illamåendet
som smög sig på bakifrån.

Jag ringde efter min mamma för att hon skulle hämta mig.
Jag låg och såv hemma i ungefär 4 timmar efter att jag hade kommit hem.

När jag äntligen kommit hem hade det mesta av smärtan dämpat sig. Jag kompå
att cyklen var kvar i skolan. Min mamma körde mig till skolan för att hämta
cyklen.
Efter att jag hade hämtat cyklen gick jag till min granne som också är min
bästa vän och vi hade roligt resten av dagen.

Åren gick tills jag skulle börja sjuan. Jag kännde till Stora Dalsskolan
lite efter som jag hade språk där och för att vi var där med klassen och
skulle besöka vår nya klass.

Sommaren gick som på smör och tanken om att börja i en ny klass var inte så
farlig denna gången.

Jag hade varit i spanien i tre veckor så jag mer än utvilad. Jag hade
skaffat mig några nya vänner att umgås med.

När jag skulle börja på Stora Dal var det spännande att få träffa sina nya
klasskamerater.
Jag blev glad när vi började för det känndes som en evighet sen jag sist
träffat mina vänner.

Varje byte av skola förändrar en mycket inifrån och ut.
Snart är det dags igen att byta skola igen men innan dess finns det mycket
att göra. Jag kommer att gå i samma klass som några jag gått med i ettan
till trean, fyran till femman och sjuan till nian.

Det kommer att vara svårt att byta skola igen eftersom man har fäst sig
till skolan. Skolan kan va tråkig och långsam men det finns ändå saker som
är värda att hålla fast vid. Lärarna är ett exempel eftersom dom har
hjälpte eleverna från ena sidan till den andra. Dom har stött en om man
inte tror att man klarar av något. och har dåligt självförtroende.

Skolan är ocks ett värde för andra, olika platser kan ha varit minnesvärda
eller roligt att umgås på.

Kära Skolministern

Här kommer mina synpunkter på skolan. Jag går i nian och bor i Ronneby, det
är en fin håla med tre grundskolor och just nu en högstadie|skola, innan
var det två.
Vi har också ett bra gymnasium med olika inriktningar, som
orientering och bågskytte. När jag började skolan så gick jag på en skola
som heter Åkerboskolan.
Det är en bra skola med en ca 300 elever på. Skolan var fin och
lärarna bra. Men dom hade inte så jättebra koll på mobbningen, som på gick.
Jag själv blev mobbad från lekis ända upp till sexan. Bara för att Jag är
kristen och var med i en musikal där Jag spelade Jesus.
Men jag tog inte åt mig jag brydde mig helt enkelt bara inte om vad dom sa.
Men sådana är inte alla så mobbningen är något ni måste ha mer koll på över
allt. Sen på högstadiet när jag kom upp där så var det bättre med
mobbningen över. ingen tycktes mobba någon. Det är en stor skola och det är
nästan alltid någon lärare som går omkring ifrån sal till sal på rasterna,
och under hela dagarna. Men jag vet ju inte hur det är på andra skolor runt
om i Sverige så jag kan inte betygsätta skolan, det är lite väl svårt. Sen
kan vi alltid prata om maten och matsalen. Matsalen är lite liten för en
600 elever, och det kommer bara fler. En sak jag inte har förstått är
varför alla, nästan alla klagar på skolmaten.
Det verkar nästan vara en tränd, klagar man inte så är man inte cool.
Ibland kan jag också tycka att det är ”äcklig” mat, inte god mat.
Men då går man och delar en pizza med en kompis bara.
Sen har vi ju också vårt ”Fritids” som vi kallar det.
Där har vi en caféteria där man kan handla läsk, godis mm.
Det är en bra caféteria för det hjälper också förståndshandikappade, det är
dom friskaste i kommunen som får jobba där, eller så får dom läsa på komvux
om dom vill det. Men åter till Fritids. Där har dom nyligen köpt in ett
fotbollsspel. Det är kul.
Där finns också ett nytt airhockeyspel. Det är också kul. Där finns cd-
spelare, tv, massa bänkar och en bokhylla med böcker och tidningar.
På rasterna kan vi också välja mellan att spela basket eller volleyboll.
Men bara på sommaren, det är inte så kul på vintern när det kallt och halt.

Vi har också börjat ha, nu på senare tid en infodisk. Där har olika klasser
en vecka var. Dom hjälper tid att städa i matsalen dom hjälper till att
städa lite ute i korridorerna också. Dom står oftast bara i disken och
hänger. Dit kan man komma om man vill veta när man börjar, för dom har
scheman där.
Det kommer ibland också folk till skolan som inte hittar Då kan dom gå dit
så ska dom visa vägen. Jag själv brukar oftast vara ute i en sal som kallas
paviljongen.
Det är vår musiksal. Där ute brukar jag och några kompisar sitta
och spela gitarr.
Men bara vi som är musik|klassare.
Du kanske undrar vad det är för något.
Det är så att en lärare startade något som heter valje musikklasser där går
man ifrån sjuan till nian. Man får söka in, och om man är tillräckligt bra
så får man börja där. Det är rätt så många som söker dit.
I år är det 58 stycken. Det är rättså eftertracktat för i stället för prao
i åttan så åker vi på turne och spelar i Blekinge och Skåne. Och i nia så
håller vi just nu på med att göra en musikal. Vi har också idrottsklass dit
får man också söka. Det finns också D-klasserna som är lite mera data
klass.
För tre år sedan när min storebror skulle börja här så kunde man välja
bland ännu mer ”profiler”. Det var då musik, idrott, data, slöjd mm. Lite
är kvar, bara idrott och musik är som det alltid har varit.
Detta var lite fakta om skolorna i Ronneby, mest om Högalid, högstadiet.
För det är den jag går på nu och känner till mest om.
Man är väl uppmärksamare nu kanske.
Hoppas inte att du tycker att brevet är för lång
MVH Emanuel Karlsson 9B Ronneby