Eftergymnasial utbildning – Sida 11

Från 6:an till 8:an…
Jag är en kille i 16års åldern och jag sitter här och tänker på min
skolgång. Jag kommer ihåg att jag har haft det tungt i många avseenden men
det har gått väldigt bra i de olika ämnena. Det började i slutet av femman:

Jag gick på Hallvik och hade några kompisar som hette Fredrik och Robin, de
var mina allra bästa kompisar just då. Vi gick hem efter skolan, lekte i
ravinen, vi till och med snattade godis på Statoil. Men en dag så kom det
en ny kille till skolan som hette Filip och han kom att bli min nya
”superpolare”. Han spelade ishockey och var jätteduktig på fotboll, han var
faktiskt nästan lika bra som mej. Vi började prata och leka med varandra på
rasterna, spelade fotboll och lekte ”dunken”.
Dunken va likadant som kurragömma med datten.
Jag ville börja spela ishockey och sluta på fotboll som jag hade spelat
hela mitt liv.
Först så fick jag inte för mamma men min pappa ville att jag skulle ”bli en
man” när jag blev stor så jag började i hv i början av sexan. Efter det
beslutet skulle mitt liv förändras totalt.

Det var i desember i sexan på vägen hem från skolan. Jag gick och visslade
lågt för mej själv på en låt från doktor Bombay som jag alltid hade tyckt
om, då fick jag en hård, isig och välkramad snöboll mitt i nacken.
Jag rykte till och kände snön rinna ner i nacken men jag brydde mej inte så
mycket om det. Det ända jag blev rädd för va att när jag vände mej om stod
Robin och Fredrik där med skolans ligister och hånflinade åt mej. Jag
sprang hem på två minuter i ett enormt tempo, jag hade nämligen Också en
sju helsikes kondition. När jag klev innanför dörren va det ända jag tänkte
på, Robin och Fredrik som hade varit mina bästa kompisar ända från att jag
låg i vaggan nästan. Jag hade svikit dem för en sportfåne som kallades
”Avik”, Filip alltså.

Varje dag gick jag med Avik, vi spelade hockey överallt, det fanns inget
annat i våra liv just då. Vi hade hockeyträning i snitt varje dag så det
fanns bara Filip och Patrik, Patrik spelade också hockey. På rasterna i
skolan blev vi kallade divor för att vi va så bra på allting. Vi var bäst
på bandyn och fotbollen på rasterna och också bäst på alla prov vi hade. Vi
blev vältränade på hockey|träningarna så då blev vi också kallade
”spännbögar”.
Det var en rast i mitten av mars tror jag, vi hade vunnit bandymatchen och
skulle precis gå in då jag kläcker en förhållandevis ganska spydig
kommentar:
”Det gick inte så bra för er där ute dö!”.
Då blev motståndarna förstås arga så de försökte slå ner mej och Filip, jag
vet inte exakt vilka det var men det var så skönt att spöa upp dem riktigt
hårt så de knappt kunde stå på benen efteråt.
Det var jag och Filip hela sexan ut och vi gjorde allt roligt tillsammans.
Efter sexan kommer sjuan, då får man välja några kompisar man vill gå med i
den nya skolan Havedal som det kom att bli för oss. Jag valde naturligtvis
Filip till samma klass och så valde jag Patrik, jag hade lite svårt att
välja den tredje men till slut blev det en som heter Enar som också va en
go kille.
Vi fyra valde varandra kom vi fram till så vi va verkligen jätteglada och
trodde vi skulle få gå i samma klass.

Sexan var äntligen slut och sommarlovet hade börjat för två månader sen.
Jag hade varit i viken med Patrik och Enar medan Filip hade varit i
Turkiet… Det va inte alls samma känsla och inte lika roligt att vara med
Patrik och Enar som att vara med Filip. Resten av sommaren va jag bara med
Filip och vi gick och längtade till Havedalsskolan, vi hade hört så mycket
bra om den.
Vi var nere på Havedalsskolans skolgård varje dag, det var en skola med
fyra byggnader och några bord och bänkar och naturligtvis en innebandyplan
där man kunde spela bandy och fotboll mm.
När det var en vecka kvar till skolans start kom det ett brev hem till mej
där det stod vilken klass jag hade kommit i, jag låg och grät två kvällar
irad. Jag hade nämligen kommit med Patrik som jag tyckte minst om av de tre
som jag valde. Filip i sin tur hade kommit med Enar och några snälla och
söta tjejer ifrån våran skola.

Filip och jag var mycket besvikna efter en vecka i sjuan, vi träffades för
lite och vi fick inte spela bandy som vi ville. I högstadiet som vi nu gick
i satt man antingen bara och pratade med kompisarna eller pluggade till
läxorna man fick ifrån de nya lärarna. Jag vara nere hos kuratorn och
snackade om klassbyte och mamma ringde till min lärare, detta gjorde vi
många gånger.
Det fanns ett väldigt stort problem med i det hela, det var nämligen så att
i Filips klass gick även Fredrik och Robin som jag och Filip hade varit
mobbade av i hela sexan. Tiden gick och jag blev mer och mer insatt i
situationen så jag fick bara ta dagarna som de kom och vara med Filip på
fritiden och hänga med en annan kille som hette Anders i skolan.
Hela sjuan var ett rent helvete om man får utrycka sig i ren svenska och
allt detta för lite avundsjuka.
I 8:an hade jag lärt känna klassen lite mer så då blev det genast lite
roligare. Man fick en del nya kompisar som man snackade lite ”skit” med på
rasterna, lärarna hade man också lärt känna lite mer och man insåg att
skolsystemet var perfekt.
Inga ovänner som man fick dras med langre och hockeykompisarna träffade man
varje eftermiddag, nu var livet bra igen.
Klassen hade sina nackdelar men det blev roligare och roligare för varje
dag som gick.
Att byta skola och klass var helt klart en liten nytändning men det kan
verkligen föra med sig problem också om man har otur.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka kan man undra vad som egentligen
hände med mina allra bästa barndomskompisar Robin och Fredrik, va det
enbart avundsjuka på att vi var så duktiga på allting eller va det bara att
de ville vara koola och stå upp mot oss, det kanske tjejerna tyckte va
häftigt.
Man kan nog aldrig få svaret tror jag inte.
Vi var väldigt omtyckta av tjejerna, det sa många i alla fall. Det kanske
va därför att vi va snyggare än dem, som sagt: det får vi nog aldrig veta?

Men om jag får säga min åsikt så tror jag att det är mycket trassel och
oroligheter just för att man är avundsjuk.

Nu har jag precis gått ut nian och har ännu ett val att göra, nu gäller det
gymnasiet. Man får hoppas på det bästa och nu ska jag gå tillsammans med
Filip, det har vi redan bestämt. Jag hoppas att du håller tummarna för mej
och att mitt liv blir som jag vill att det ska bli, även om det trasslade
till sig lite från 6:an till 8:an.

THE END

Min syn på skolan
Kära skolminister
Nu behöver du hjälp utav oss ”experter”.
Du skulle ha besökt Hallvikskolan. Hallvikskolan gick jag i under låg- och
mellanstadiet. Skolan var ett helvete, ingen bra gympasal, ingen bra
skolgård och inga bra lärare. Gympasalen var gammal och skruttig.
Skolgården blev utnämnd till den sämsta skolgården i Linköpings län.
Lärarna var gamla och tråkiga, jag som var ett vilt och rastlöst barn
tolererades ej utav dessa lärare. Jag blev ofta nerslagen, men läraren stod
bara i fönstret och tittade på.
Kära skolminister, gör ett mentalprov på alla blivande lärare!
Min idrottslärare var också gammal och senil, han hette Ralf. Trots att han
hade 3cm tjocka glasögon så såg han inte en innebandy från 2meters avstånd.
Döv var han också, hur mycket man än skrek så hörde han inte. Antingen för
att han var döv eller för att han kollade på tjejernas rumpor!

Åren gick, nu var jag i sjätte klass.
Vi i sjätteklassen fick flytta våra grejor till Komvux bygg|naden längre in
mot centrum, Mariaskolan kallades den för. I Mariaskolan gick det ett par
klasser med flyktingar i vår ålder som ännu inte kunde prata så bra
svenska. Särskolan hade också sina klassrum där, vi var omogna och
trackasserade säreleverna.
Husaskolans fick också börja plugga på Mariaskolan, Bygg större skolor!
Det var konstigt att de gick där pga att Husaskolan var så stor.
Birgita Hassberg, Sabina Johansson och Adam Arvidsson. Tre lärare som vi
hade 6:an.
Birgita Hassberg var den strängaste utav dem. Vi var tvugna att skriva
fint, jag undrar om det är så viktigt! Efter ett år utav stress, bråk och
lärodom så började 7:an. Kära skolminister, varför är många lärare så
taskiga? I 7:an var det något nytt och spännande för oss alla att börja på
högstadiet. Några regler blev klar|gjorda för oss. Man fick bl a inte ha
huvudbonad, så som keps eller mössa (det fick man iofs inte ha under låg-
och mellan|stadiet heller).
Varför?
Jag tycker att så länge kepsen är ofarlig, (utan skarpa spetsar på
skärmen), så får man ha på sig den.
Därför tycker jag att den regeln ska skippas. Jag menar, vi pluggar ju inte
i en kyrka.

Kära skolminister, våran skola har ofta haft problem med maten och
matsalen. Du kan komma och besöka vår skola. På Havedalsskolan går det en
mängd husaelever och särelever. Vi får inte plats, även fast det är
högstadieelevernas skola.
Årskurs 8, man blir allt latare och latare, jag vill att det ska bli så
intressant i skolan som möjligt. Nya böcker där Sovjetunionen inte
existerar.
Lärarna på Havedalsskolan är i genomsnitt väldigt trevliga.
Men det är viktigt att lärarna är förståndiga redan när man är mindre. Det
är viktigt att man trivs med själva skolan från grunden.
Havedalsskolan är stämplad som en ”snobb-skola”. Det finns moderater i
skolan och många ”sossar”. Kära skolminister, jobba på att få elever till
att arbeta tillsammans, oavsett deras politiska åsikt eller
hudfärg/hårfärg. Det finns många ”smygrasister” på vår skola, detta kan
resultera till att dessa ”smygrasister” blir nazister en dag. Hjälp oss att
förebygga detta, undervisning om Andra världskriget verkar inte hjälpa.
Min tid i skolan har haft sina ljusa stunder också. Allt det roliga vi hade
under lågstadiet och mellanstadiet. Alla var kompisar och ingen blev lämnad
utanför. Istället för att mobba någon elev så mobbade vi lärarna istället!

”Fight the power!”, det var vårt motto.
Det finns bra lärare med bra humör på Havedalsskolan. Jag vill tacka dig
för att vi i Sverige har haft chansen till att gå en ordentlig skolgång.
Matsalen fungerar bättre numera och de flesta är nöjda. Skolor över hela
Sverige funkar bra och är inte överdrivet stökiga.
Istället för att bry dig så mycket om vår ”snobb-sk|ola”, så tycker jag att
du ska lägga mer tid på skolor som har många elever med utländska rötter.
Jag tycker att det är sorgligt med segregationen i både skolan och livet
utanför.
Jag tycker att du än så länge har gjort ett bra jobb, men tänk på att ge
alla elever i lägre årskurser chansen att ha det bättre och rikare än mig
under min skoltid på Hallvikskolan.

MVH//
Emanuel Lazlo

Att byta skola/Att byta klass.

Det var slutet på vårterminen i 7:an, precis när man fått sin plats i
skolan som mamma och pappa berättade att de skulle skiljas. Jag kan ju inte
säga att det var oväntat efter alla bråk och tårar. Den sommaren flyttade
jag och mamma från den färgsprakande, livfulla staden Göteborg till en
liten tråkig stad i västra Skåne. Som tur var hade mamma fått jobb direkt
som lågstadielärare i en skola utanför stan, så till hösten skulle hon
börja jobba på Björklövsskolan.
Jag däremot hade blivigt helt knäckt av flytten, mest av att säga hej då
till min bästa vän i hela världen, Sandra. Det var väldigt smärtsamt för
mej att någonting inom mig gick sönder, jag kände mig alldeles trasig
inombords. Vårt nya hus låg vid en stor sjö och hade en lång sandstrand som
var privat, dvs det var bara vi och våra två grannar som fick bada där. En
ljummen kväll i slutet av Juli när vi var klara med huset behövde jag vara
för mig själv, så jag tog en promenad på stranden och satte mig ner i
sanden och tänkte på alla där hemma. Mest på Sandra och hur jag skulle
klara att börja i en ny skola utan vänner. Där vi bodde fanns det bara två
andra hus, i det ena bodde en gammalt pensionerat par, i det andra bodde en
ung bohemisk kvinna som brukade sitta på stranden och måla av soluppgångar.
Nästa dag när mamma och jag var i sta’n tittade jag efter blivande
klasskamrater, men det enda jag såg var småbarn som åt glass och
artonåringar som hånglade i parken.
Snart var det tjugonde augusti, dagen jag skulle börja 8b i Storsjöskolan.
Jag var så nervös kvällen innan att jag knappt kunde sova, på morgonen
skjutsade mamma mig till skolan en timme innan lektionerna började. Mamma
ville följa med in men tänk om de andra eleverna skulle se det? Då skulle
de kanske tro att jag var mammas lilla flicka som inte kunde göra någonting
själv! Jag gick ur bilen och sa hejdå till mamma och började gå mot den
stora skolan som var gjord av rött tegel. Mitt på skolgården fanns en stor
damm med en fontän och guldfiskar i, mestadels av väggarna var klädda av
murgröna. En stor bred stentrappa ledde fram till Entrén, när jag gick
uppför trapporna blev jag lite lugnare att skolan såg så hemtrevlig ut. När
rektor Eva Fredriksson ringde några dagar sedan sa hon att jag skulle gå
uppför trapporna till andra våningen där hennes kontor fanns. Man kunde
nästan tro att kontoret var en prinsessas sovrum med de rosa väggarna och
vita spetsgardiner, men bakom ett stort ljust skrivbord satt en blond smal
tjej i trettioårs åldern och väntade på mig. Hon verkade inte vara typen
som var rektor, de brukar vara tjocka och griniga, i alla fall de jag har
sett. Eva tog mig i hand och välkomnade mig till Storsjöskolan. Efter det
visade hon mig några salar, matsalen och uppehållsrummet, jag fick några
papper och blev visad klassrummet som jag skulle börja i. Det var en kvart
kvar tills skolan började så att korridorerna hade börjat fyllas med
sommarbruna elever som var glada att få börja igen. Alla utom niorna som
verkade tycka att de kunde fått haft två månader med sommarlov extra. Jag
smög in i klassrummet där det redan satt en kille med stora glasögon, jag
satte mig längst bak vid de stora fönstrena. När klockorna ringde in
började mitt hjärta slå i 240 minst, rummet började fyllas och våran lärare
som hette Bengt Olsson var kort och tjock och var minst 63 år gammal. När
alla hade tagit sina platser tyckte jag att alla tittade på mig och
viskade, hade jag fel frisyr? Fel kläder? Passade jag inte in kanske?
Bengt presenterade mig som ”Flickan längst bak med det blonda lockiga
håret” Hade jag SÅ lockigt hår? I slutet av dagen var jag också helt slut,
men jag var lycklig och lättad. klassen visade sig vara jättesnäll och alla
var jättetrevliga mot mig. Jag hade fått många nya vänner och en i min
klass var jättesöt, Peter hette han. Han spelade trummor i ett band som
hette ”The playboys” Det kunde inte bli mer perfekt, det kanske var en bra
idé att flytta ändå?
Efter en vecka i skolan hade jag fått en bästis, Fia. Hon var snäll som
guld och urgullig, den terminen blev den bästa i mitt liv!

SLUT

Min syn på skolan

Hejsan skolministern!

Mitt namn är Elin Rehn, jag är femton år och går sista terminen
i årskurs nio.
Eftersom du så gärna ville ha min hjälp för att kunna förbättra
skolan så tänkte jag vara snäll och ge dig den.
Skolan idag är inte helt fel ute, men det är klart att en hel
del förbättringar skulle kunna göras.
Det första jag tänker på är det som redan så ivrigt diskuteras,
mera idrott.
Även om vissa barn och ungdom|ar tränar regelbundet, så är
andelen som inte gör det väldigt stor. Den ökar ju dessutom konstant.
Jag läste för några dagar sedan att andelen som aldrig
motionerar i årskurs 7-9 har ökat med fyra procent från år 93/94 till år
97/98.
Eftersom vi äter fetare och fetare mat, betyder ju det också att
vi måste röra på oss mer.
Annars kommer ju svenskar i fram|tiden se ut som vissa i Amerika
gör nu.
Därför tycker jag att det är bra om barn och ungdomar tvingas
röra på sig i skolan, att de som inte känner att det ”kryper i benen” lär
sig ge kroppen den dagliga fysiska ansträngning som den behöver.
Det borde vara fler obligatoriska friluftsdagar.
Jag tycker också att antingen biologin eller hemkunskapen ska ta
upp hur viktigt det är att äta rätt för att må bra.
Flera av mina kompisar har utvecklat ätstörningar, vilket jag
tror kommer bli ett tufft problem i framtiden. Sjukdomarna anorexia och
bulimi kryper snabbt ner i åldrarna och jag tycker att skolan skall hjälpa
till att förebygga detta.
Alltså: mer undervisning om vilken kost som är nyttig för
människokroppen, samt tips om vilken träning som är nödvändig.
Annars kommer ju halva befolkn|ingen se ut som hus, och resten
som små möss.
En annan sak som borde rustas upp rejält är lärarkåren.
Jag vet inte om det är själva lärarutbildningen som inte är
tillräcklig, eller om jag bara har haft otur som fått obehöriga lärare. Men
under hela år åtta hade jag en lärare i SO som absolut inte klarade av sitt
jobb.
Jag kan inte påstå att vår klass är den lättaste, men det finns
många som ”sitter på höga betyg” och vill lära sig saker.
P.g.a denna lärare förlorade vi nästan en hel årskurs i SO.
Nu har vi fått en ny lärare som också är nyutexaminerad, men hon
är jättebra. Hur seriös som helst. Alla i klassen tycker om henne, men det
jobbiga är att under ett år har vi fått läsa in två årskurser.
Jag vet inte om vår klass har varit speciellt utsatt, men under
de tre åren jag har gått på wicksellska skola har jag bytt lärare nio
gånger.
Detta påverkar självklart betyget, och är väldigt jobbigt
eftersom varje lärare har olika arbetssätt som eleverna måste rätta sig
efter. Men nu blev det mycket tjat om det negativa, det finns ju självklart
också positiva saker med skolan.
Temadagar tycker jag är en väldigt bra sak.
Undervisningen om nazism och rasism har fungerat mycket bra
under dessa dagar.
Friluftsdagarna är också ett bra påhitt man borde ta bättre
fasta på. Det är ju jättebra om också lärarna följer med på utflykterna, då
lär man känna en helt annan person än den som står och tjatar om
vätemolekylens uppbyggnad, eller vad som utlöste första världs|kriget.
Men det jag tycker man har lyckats med på min skola är att
stoppa mobbningen.
Vi har en liten organisation som heter NonMob, det är en grupp
elever som arbetar mot förekomsten av mobbning, detta fungerar mycket bra
och är något som jag rekom|menderar andra skolor.
Hoppas jag inte har gett dig för mycket problem med mina tankar
om förändring av skolan.
Ha det så bra kramar Elin.

Slutet passar nog inte in i ett brev till skolministern. Du kan
argumentera och har ett språk som fungerar

(ÄMNE 2 – ATT BYTA SKOLA)

Nadja har aldrig varit som de andra. Alltid avvikit från den grå massan,
inte brytt sig om vad andra tyckt eller tänkt. De flesta av hennes vänner
skulle beskriva henne som modig och stark, men sådan var hon inte. Hon var
liten och rädd. Rädd för den stora vida världen som hon snart skulle få
erfara på nära håll. Hennes mamma skulle prata med henne samma kväll, och
berätta saker som skulle förändra en del. Men ännu visste inte Nadja
någonting.
Nadja är på väg hem från en kompis. Hon går uppför den långa och branta
Söderby|gatan. Kommer till krönet. Hon går förbi sin skola. Den väcker inte
precis några glada minnen. Nadja sätter på sin freestyle. Deppig musik
flödar ut ur hörlurarna och in i hennes kropp. Hon är inte särskilt glad
den här ljumma sommar|eftermiddagen. Egentligen utan anledning, men
ingenting har heller hänt som kan muntra upp henne. Det är juli. Solen
börjar gå ner. Hon ser Lisebergs|tornet teckna av sig mot horisonten. Det
är en väldigt vacker syn, tänker hon. Hon kommer fram till Tegnérgatan.
Stapplande går hon in i sin egen trapp|uppgång och tar hissen till fjärde
våningen. När hon stiger in i lägenheten känner hon lukten av rökelse. Hon
undrar varför. Från vardagsrummet strömmar tonerna från Bachs Air ut i
hallen och fyller henne med förundran. Senast hon hörde den var på sin
pappas begravning. Plötsligt börjar hon gråta. Hon sparkar av sig skorna
och går in i vardagsrummet för att se vem det är som framkallar pappas
minne i hennes huvud. I fåtöljen sitter mamma med ett glas sherry i handen.
På bordet står en flaska. Den är halvdrucken.
– Mamma!
Mamma vänder sig om och ser på Nadja med glansiga ögon. Först tror Nadja
att hon gråter. Men snart förstår hon att det är spriten. Hon går fram till
bordet och tar flaskan. Med demonstrativa och bestämda kliv går hon ut i
köket och tömmer innehållet i vasken. Mamma ropar utifrån rummet.
– Najda! Det där var väl dumt? Kom hit, jag måste prata med dig.
Nadja går ut i vardagsrummet igen.
– Om det är något viktigt så kan vi ta det när du är nykter, tack, säger
hon.
– Nej, nu får det vara nog med oförskämdheter, svarar mamma. Sätt dig ner!

Motvilligt slår sig Nadja ner i tvåmans|soffan mittemot. Hon betraktar sin
mor med kritiska ögon. Mamman öppnar munnen för att prata.
– Vi skall flytta, säger hon med låg röst. Till Malmö. I höst får du börja
i en annan skola. Söderbyskolan är ju inget att sörja, den har väl aldrig
varit särskilt bra.
Tusen tankar flyger genom Nadjas huvud på en gång. Ny stad, ny skola. Lämna
Göteborg för Malmö. Nya vänner. All den vänskap hon har byggt upp under de
här sexton åren sprids som sand i Sahara. Men ändå förmår hon inte bli arg.
Förvåning är det enda hon uttrycker när hon yppade ett litet första ord:
– Varför?
– Jag har fått jobb, svarar mamma. På en reklambyrå. Mycket bättre betalt
än jag har nu. Och jag tänkte att nu när du skall börja gymnasiet så tappar
du ju ändå en del av dina gamla vänner. Tror du inte att det blir bra,
gumman?
– Du är ju inte klok! skriker Nadja och springer in på sitt rum.
Egentligen vet hon inte varför hon reagerade som hon gjorde. Hon tyckte
inte om sin skola. Många gånger har hon tänkt tanken att hon skulle bli
mycket lyckligare om hon flyttade. Nu skulle det ske, vare sig hon ville
eller ej.
Nästa månad bär det av. En kylig augustimorgon lämnar hon sin födelsestad
och påbörjar resan mot sitt nya liv. Nadja har aldrig varit i Malmö förut.
Nu skall hon bo där tills hon flyttar hemifrån. Hon vet inte riktigt vad
hon tycker om det.
– Ska det inte bli spännande? frågar mamma som är entusiastisk över
flytten.
– Jodå, svarar Nadja. Det blir väl okej.
De rullar ut på E6:an. I backspegeln ser Nadja fortfarande Uppskjutet, men
när de svänger runt nästa trafikplats är det försvunnet. Hon lutar sig
tillbaks i sätet och funderar över sitt liv. Hon hade alltid varit en
grubblare, som filosoferade mycket över sitt öde. Det var en av sakerna som
skiljde henne från mängden.
Hennes mamma började gnola på ”Lady Madonna” med Beatles. I vanliga fall
skulle hon ha sagt åt henne att sluta, men idag sjunger hon med. Några
timmar senare är de framme. På Valjegatan 7 i Malmö skall Nadja börja sitt
nya liv. De parkerar bilen och går in för att inspektera lägenheten. Hon
ser redan när de kommer in i hallen att det här är något mycket bättre än
deras förra hem på Tegnérgatan i Göteborg. På väggen sitter en stor spegel
som förra hyresgästen har lämnat kvar. Snällt, tänker Nadja. De vandrar
genom hela lägenheten. Den är väldigt fin. Köket är helt nybyggt. Nadja går
in i ett av sovrummen. Det skall vara hennes, bestämmer hon genast. Hon
sätter sig ner på golvet och tänker. Om fyra dagar börjar skolan.
Osäker och nervös smyger Nadja in på Söderskolans skolgård som ligger några
kvarter från Valjegatan. Söderskolan är ett gymnasium, och det är här hon
ska tillbringa sina nästkommande tre år. Hon har valt ett
naturvetenskapligt program. Genom ett fönster skymtar hon en kemisal. Hon
tänker att det nog blir bra. Framför sig ser hon en stor port med
inskriptionen ”Cogito ergo sum”. Hon tänker för sig själv och minns till
slut att det är Descartes berömda citat. Hon går in i skolan. Ett myller av
ungdomar rör sig i korridorerna, och en skylt i taket upplyser henne om
vart hon skall gå för att komma till aulan. Strax har hon hittat fram till
den stora salen, där hundratals ungdomar och elever håller på att samlas.
Hon tänker att det kanske inte blir så dumt i alla fall. De flesta känner
ju faktiskt inte så många i sin klass när de börjar sitt första gymnasieår.
Hennes tankar avbryts av en högtalarröst som talar till eleverna:
– Mitt namn är Gustaf Einarsson och jag är rektor här på skolan. Till att
börja med, vill jag önska er hjärtligt välkomna till ett nytt år här på
skolan. Ni som inte har gått här innan skall känna er extra välkomna.
Nadja kände en sorts trygghet när hon hörde rösten. Hon lyssnade inte
längre på vad han sade, men när hon kom tillbaka till medvetande hörde hon
hans avslutning:
– .och lektionerna börjar klockan nio. Varmt välkomna!
Första dagen gick över förväntan. Hon hade hamnat i en väldigt bra klass,
till skillnad från sin förra på Söderby|skolan. Flera av eleverna hade
pratat med henne. Detta gjorde henne väldigt glad. Efter skolan gick hon
till ett fik, ensam. Hon var väldigt noga med att ingen följde med henne,
eftersom hon var tvungen att tänka över saker och ting. På det stora hela
var det nog väldigt bra att hon bytte skola. Hon hade tagit reda på lite
saker om sin nya skola, bland annat att det fanns många skolföreningar som
man kunde engagera sig i. Eftersom hennes samhällsengagemang passade bra
ihop med skolans föreningsliv, så hade hon redan bestämt sig för att gå med
i en del av dem. Hon funderade över vad skolbytet skulle komma att betyda
för hennes egna utveckling, och kom fram till att hon kunde skapa sig
alldeles nya förutsättningar här i Malmö. Ingen visste vem hon var, så nu
var det hon som skulle visa dem. Nadja skulle kunna vara sig själv, och det
var den tanken som befriade mest. Hon kände på sig att de kommande tre åren
skulle gå väldigt bra.
Och det gjorde de också. Tio år senare jobbade Nadja som barnläkare i
Kenya. Hennes liv kändes betydelsefullt och blev väldigt händelserikt. Hon
hjälpte många behövande, men under hela sin yrkesverksamma tid glömde hon
aldrig bort att hon kanske inte skulle ha blivit läkare om hon hade bott
kvar i Göteborg.
Slut.

första sidan av texten saknas
i Kalmar. Mina föräldrar heter Susanna och Olof och de har betytt väldigt
mycket för min utveckling och utbildning. Efter några år utomlands (USA) så
flyttade vi till Linköping. Utan kompisar och trygghet började jag på dagis
i Visingsöskolan. I början trivdes jag inte alls men så småningom träffade
jag kompisar och livet började leka. Några av de här kompisarna går nu
fortfarande i min klass bla ”Berra”, ”Tompa” med flera. 1994 började jag i
första klass på Visingsöskolan. Jag kommer fortfarande ihåg dagen då alla
satt samlade i klassrummet och såg granskande på varandra. Jag började
”ettan” utan några färdigheter alls. jag kunde ju varken skriva eller läsa
och det gjorde det hela inte lättare. Veckorna gick och jag lärde mig
snabbt alfabetet och matte knepen. På rasterna spelade vi alltid fotboll
och detta var det roligaste jag visste. Jag stannade alltid kvar efter
skolan och stod och sparkade mot någon vägg. Mamma blev alltid lika arg när
man kom hem med trasiga byxor, skrapsår på knäna och grus i håret. Allt
detta som ett resultat av skolans grusplan. Bara för att jag ägnade mycket
av min tid på fotbollsplanen var jag inte dålig i skolan, utan tvärtom. Jag
läste alltid klart böckerna snabbt och räckte upp handen ofta. Min
dåvarande lärare Hasse Grankvist berömde ofta min flitighet. Ok, nog med
skrytet. Det fanns självklart negativa saker under det här året och ett
minne kommer jag ihåg starkast. Det hela hände under en rast. Det var en
varm dag. Jag och några kompisar var ute och lekte i skogen, plötsligt
hittade vi en stor gammal ihålig stock som vi (mogen som man då var)
började sparka på. Oturligt nog innehöll stocken ett stort getingbo med
uppretade inneboende. Alla började springa utom jag som snavade och fick
ett stort antal getingar över mig. Jättekul tycker väl ni men jag blev
faktist inlagd på Råviks sjukhus. Nog om det tråkiga. Dagarna fortlöpte och
helt plötsligt gick jag i andra klass. Jag och mina klasskamrater växte och
blev större, stökigare mm. Vi var en bra klass tycker jag. Några busfrön,
några tysta några smarta, ja allt det där som en klass ska innehålla. Jag
hoppas ni ursäktar mig för att jag inte delar in mig själv i någon av de
nämda grupperna (Ha Ha). Skämt åsido. Andra klass är ett så kallat
”mellanår” således har jag inga större minnen därifrån. Tredje klass
däremot var spännande. De stora idolerna var de stora ”sjätteklassarna”. De
gick på skolgården och spännde sig och jag kommer fortfarande ihåg hur
liten man kände sig. Nu började man även intressera sig för de söta
FLICKORNA. Det var ett ivrigt diskuterande på skolgården och de mest
ställda frågorna var: ”Får jag chans på dig?” och ”tycker du om
henne/honom?” Jag kommer i själva verket inte ihåg vilken tjej jag tyckte
om för tillfället emedan det ändrade sig drastiskt, nästan från dag till
dag. Utbildnings|mässigt var trean lite tuffare. Vi hade mer prov, läxor,
förhör mm. I fotbollen gick det bra. Jag var lagkapten och gjorde en hel
del mål. Dagarna i 3:an var ganska inrutade. Det kunde se ut så här: Gå
upp. Gå till skolan. Gå hem. Äta. Spela fotboll och gå och lägga sig.
Schemat påminner nästan lite om en hunds vardag. Årskurs 4 och 5 är ganska
händelselösa. Bör tilläggas att man växte en hel del och blev en hel del
smartare (Hoppas jag) För att inte göra den här självbiografin tråkigare så
hoppar vi till Årskurs 6. 6:an påminner nästan lite om 70-talet. Mycket
discon, fester och förhållanden. Det var en kul period helt enkelt. Man
blev mer och mer behandlad som en vuxen både i skolan och utanför. Fotboll
på rasterna växte man ifrån. Nu var det i stället uppehållsrummet som
gällde. Där kunde man spela pingis, snacka eller bara sitta och ”jäsa”. Jag
tränade också mycket efter skolan. Både fotboll och bandy. Bandyn började
jag med detta år och kom faktiskt direkt in i Götalandslaget (mycket
stolt). Nämnas bör att vi hade en ny lärare från och med årskurs 4:a. Hon
heter Anita Westerberg och är i min mening en bra lärare. Under detta läsår
tänkte man mycket på bytet av skola och kompisar inför årskurs sju. Man
fick även välja vilka man skulle komma med och jag fick äran att gå i samma
klass som Jonas Sten. Nu kom då den dagen då man skulle börja sjuan. Det
var t. o m mer nervöst än vad jag hade väntat mig. Allting löste sig dock
till det bästa och jag hamnade i en bra klass med bra lärare. En negativ
sak med skolbytet är att avståndet hemifrån till Juliviksskolan är
betydligt längre än till Visingsöskolan. En positiv sak är allt jag lärt
mig och alla nya människor jag fått lära känna. Nog om det! Igår var jag på
uttagning till fotbollsgymnasiet i Sandsbro gymnasiet. Vi får se om jag
kommer in och var jag går i framtiden. Men det gick bra för mig på
uttagningen. De viktigaste personerna i min skoltid är självklart mina
föräldrar men även lärare och elever som jag träffat under åren. Nu hoppas
jag att jag lämnar Julivik med bra betyg och med bara bra minnen. Min dröm
är att någon gång få spela i Svenska fotbollslandslaget men jag nöjer mig
även med att få bli proffesionell spelare i Real Madrid (Ha Ha). Jag hoppas
att ni läsare har haft en lika bra grundskoletid som jag och att ni har
uppskattat den här krönikan.
Mvh// Anders Rydström

1. Krönika i Skoltidningen
Mina skolår!
Kära läsare! Mitt namn är Felix Baneryd och jag går i klass 9F på
Havedalsskon. Till sommaren går jag ut nian med stora förväntningar och
tankar om steget in i gymnasiet. När jag ser tillbaka på min tid i
grungskolan gör jag det med ett leende på mina läppar. I denna krönika ska
jag berätta om mina år i grundskolan. Jag föddes 1987 på BB
resten av uppsatsen saknas

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret. Anja
svarade gemom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.
Bakom sig lämnade hon det gula oskyldiga huset som ruvade på så många
hemligheter.
För henne var det ingen trygg|het att komma hem på kvällarna. Men trotts
att hon visste san|ningen hoppades hon alltid på att hennes pappa bättrat
sig. Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hon sett sin pappa full.
När hon kom hem på kvällarna söpan allt han kunde få tag i och dagen efter
låg han avslagen i soffan för att sen på kvällen börja om igen.
Till en början hade det inte vart så farligt, men sedan hade han börjat
slagit sin fru Lina, Anjas mamma.
Misshandeln var inte allvalig, men tillröcklig. Flera gånger hade hon haft
stora blå-lila blåtiror runt ögat när hon gått till jobbet och ursäkten
var: ”Jag har rammlat”. Alla visste såklart att det inte var så, men ingen
sa något.
Anja hade aldrig råkat ut för sin fars dåliga humör. Kanske därför att hon
smög ner till stranden om kvällarna. Där kunde hon sitta flera tim|mar och
se på vattnet, fåglarna som oberört seglade i skyn och vågorna som slog mot
stenblocken. För Anja var detta en trygg plats. Trotts att hennes mamma
flera gånger nämnt hur farligt det var att vara ute på kvällarna.
”Du vet hur mycket våld det är nu?” brukade hon säga.

Hon hade svängt av från grusvägen och undvek vant stenar, rötter och
kvistar. En aspkvist som hängde över stigen sköt hon snabbt undan och
framför sig bredde havet ut sig. Lika vackert och hemlighetsfullt som
vanligt. Många skepp hade gått under där och många människor hade slukats
av vågorna.
Det blåste kallt och Anja satte på sig en tjock grå tröja. Det blonda håret
samlade hon ihop i en hästsvans. Hon slog sig ner i sanden och drog in
lukten av salt i sina lungor.
Hennes morfar hade fått sin aska utspridd här. På hans begravning hade hon
vart fem år och hade inte kunat förstå varför man ville spridas ut i havet.
Nu var hon 15 och ville exakt samma sak.

I morgon skulle skolan börja igen. Efter ett långt sommarlov. Det var det
sista och avgörande året för vilken utbildning hon skulle få.
Mörkenet hade dragit sig närmare och hon reste sig upp för att gå hem igen.
Två timmar hade gått fort och hon skyndade sig hem till huset fullt av
hemligheter…
– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet. Anja smällde
igen ytterdörren för att avbryta misshandeln som pågick i köket.
Hon slängde av sig tröjan och dom utnötta tofflorna och var på väg in i
köket.
– Släng inte i dörren jänta!
– Förlåt pappa.
Hon studerade sin pappa. Han hade samma smutsiga kläder som alltid. Hans
hår hade blivit långt och lite grått och han hade inte rakat sig på flera
dagar.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag i byrån för
att inte förlora balansen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja.
– Nej, tro mig. Köttbullarna är brända. Det blir pizza istället. Både Lina
och Anja försökte desperat att få honom på andra tankar, men han föste ut
dom genom dörren.

Lina knäppte fast bilbältet och Anja följde hennes exempel bak.
– Du borde inte köra, försökte Lina.
– Det är inget fel på mig.
– Då blir detta vår död…
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från gården. På vägen körde han ner
deras postlåda som blev liggande på marken.
– Pappa, det går bra med McDonald’s sa Anja eftersom det låg mycket närmare
hemmet.
– Nej, jag har lovat er pizza. Han trampade gasen i botten och hastigheten
var över 120 kilometer i timmen.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina.
– Nej, sa han beslutsamt.
– Pappa det går bra med McDonald’s.
Hennes pappa vände sig om mot henne.
– Nej har jag sagt.
Sekunden efter tappade han kontrollen och bilen sladdade till. I nästa
sekund krockade den med en kiosk.

Sirenerna tjöt och människor hade samlats runt om oly|cksplatsen. Anja låg
utsträckt på en bår medans en kvinna i vita kläder lyste henne i ögonen.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram. Dom bytte några ord innan
han vände sig mot Anja. Han var lång och muskelös med svart hår som skymde
dom bruna ögonen.
Han tog försiktigt Anjas hand och frågade om hon mindes något. Hon nickade
och försökte se sig om för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom åkte till sjukhuset men… han hejdade sig. Dom
överlevde tyvär inte…

– Du blir flyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rätt lockigt hår, gröna ögon och rödmålade
läppar.
Men Anja hörde inte på. Hon hade under ett polis|förhör insett att det var
hon som bar skulden till föräl|drarnas död. Hade hon vart tyst hade det
aldrig hänt.
– Anja?
Hon nickad sakta. Hon hade blivit väckt i sina funderingar.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Ny familj, nytt hus, ny stad och ny skola. Allt skulle bli nytt. Men alla
skulle väll se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet kunde man läsa: ”Man kör ihjäl fru – stora
mängder alchol”.

– Mitt kära barn! Hur mår du? Nej, förlåt mig. Vilken dum fråga. Hon
kramade Anja som satt i en stol insvept i en filt. Klockan var sent in på
natten och hon var trött, rädd och chockad.
I bilen på vägen hem babblade hennes moster Emma om den nya skolan,
vännerna och staden.
– Den är full av möjligheter.
Forts. på kladd s. 5
nedan följer elevens utkast till uppsatsen, den inleds med en s.k.
tankekarta

”förendringen”
1. Anja – 15 år, sista året i grundskolan.
2. Pappan är alcolist
3. åka in till stan pappan – full
4. olycka
5. föräldrarna dog
6. Får flytta till mostern
7. Får byta skola, accepterad?

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret.
Anja svarade genom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.

Bakom sig lämnade hon det lilla gula huset, med vackra blommor och nymålat
stacket. Utifrån såg det ut att vara ett helt vanligt hus i
Smålandstrackten. Men för Anja var det inget mysigt och tryggt hus att
komma hem till på kvällarna. För henne var det en mardröm att komma dit.
Men hon hoppades alltid på det bästa, även om hon visste vad som väntade
henne.
Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hennes pappa supit sig full på
kvällarna. I början hade det väll inte varit så farligt, men när han börjat
slagit Anjas mamma, Lina hade det blivit allvaligare. Han hade aldrig
slagit henne hårt, men det hade flera gånger hänt att Lina haft stora blå-
lila blåtiror när hon gick till jobbet dagen efter.
Anja hade aldrig råkat ut för hennes pappas dåliga humör, kanske berodde
det på att hon smög ut på kvällarna och gick till stranden. Där kunde hon
sitta flera timmar och bara se på fåglarna som svävade så oberört i skyn,
vågorna som slog mot stenblocken och mörkeret som kom allt närmare.
Hon fick alltid höra av sin mamma om allt våld som skedde i världen nu och
om hur farligt det var att vara ute om kvällarna. Men för Anja var stranden
en lugn och trygg plats.

Hon hade svängt av från grusvägen och ner på en liten upptrampad stig.
Trotts att det börjat skymma kände hon igen stigen så bra att hon lätt
kunde undvika rötter och stenar. En kraftig gren av asp hängde ner över
stigen och hon sköt snabbt undan den för att undvika att hon skulle krocka
med den.
Framför henne bredde havet ut sig. Blå-svart glänste det välkomnande mot
henne. Havet hade precis som henne en massa hemligheter. Fartig hade gått
under och dragit med sig många i djupet. Anja föste ihop sitt blonda hår i
en hästsvans och drog på sig den tjocka tröjan hon haft med sig.
Det blåste kallt och luktade salt. Men hon var van. Hon slog sig ner i
sanden och stirrade ut över det hemlighetsfulla havet. Hennes morfar hade
efter sin död fått sin aska utspridd där. Hon log vid minnet.
Hon hade bara vart fem då och hade inte alls fattat varför man spred ut
aska i vattnet. Nu var hon 15 och förstod bättre. Hon ville också få sin
aska utspridd i havet.
Imorgon skulle skolan börja igen. Det skulle vara det sista och avgörande
året för vilken utbildning hon skulle få sen.
Utan att hon märkt det, hade två timmar gått och hon skyndade tillbaka till
det gula oskyldiga huset som var fullt av hemligheter.

– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet.
Anja slängde igen dörren med en smäll för att avbryta misshandeln i köket.
Hon tog av sig den mörkgråa tröjan och slängde av sig sina utnötta toffler.

– Släng inte i dörren jänta! ropade hennes pappa och kom utrusande i
hallen.
– Förlåt pappa, sa hon och log oskyldigt. Hennes pappa nickade sakta. Han
hade en smutsig tröja och svarta jogging|byxor på sig.
Hans hår hade blivit grått på en del ställen och växt ut och blivit
ovårdat. Han hade inte rakat sig på flera dagar heller.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag om byrån i
hallen för att hålla sig på benen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja och skulle precis passera sin pappa när
han tog ett stadigt tag om hennes axlar och vände henne om.
– Tro mig, köttbullarna är brända. Vi kan åka till en pizzeria istället.
– Du kan inte köra i det där skicket! utropade Lina och tog tag om hans
arm.
– Det är inge fel på mig, svarade han och gick vinglande ut till den gammla
volvon.

– Det här blir vår död, mumlade Lina och spände fast bilbältet. Anja hade
hoppat in bak och följde hennes exempel.
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från uppfarten. På vägen ut körde
han in i postlådan som ramlade omkull.
– Pappa, det går bra med McDonald’s också, sa Anja i ett försök att stoppa
den galna bilresan. McDonald’s låg i allafall i närheten.
– Nej, har jag lovat er pizza, så ska ni få pizza.
Han trampade på gasen och bilen tog ett kraftigt skutt framåt, sen började
hastigheten öka från 60 km till 90 km.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina desperat. Men det gjorde bara att han
ökade ännu mera.
Anja kunde skymta McDonald’s reklamskylt en bit bort.
– Pappa, ta McDonald’s.
– Nej, svarade han bestämt.
– Men jag vill ha hamburgare!
– Nej, vi ska äta pizza, sa han och vände sig om mot henne. Sekunden efter
tappade han kontrollen och bilen sladdade till och for av vägen och in i en
kiosk på sidan.

Sirenerna tjöt runt om och människor hade samlats på olycksplatsen för att
se vad som stod på.
Anja låg utsträckt på en bår och en kvinna i vita kläder lyste med en
ficklampa i hennes ögon.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram till henne. Sjuksköterskan
och mannen utbytte ett par ord och sen vände mannen sig mot Anja.
Han var lång och vältränad med svart hår som hängde över hans bruna ögon.
Hans klädsel avslöjade att han var polis.
Han log försiktigt och tog Anjas hand.
– Kommer du ihåg vad som hände?
Anja nickade och försökt vrida på huvet för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom fördes båda till sjukhuset, men tyvär… Han blev
tyst ett tag. Han kramade hennes hand och viskade lågt.
– Dom dog på vägen in till sjukhuset. Dom hade så allvaliga skader att dom
inte gick att rädda.

– Du blir lyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rött lockigt hår. Hennes gröna ögon var
snälla och förstående och dom rödmålade läpparna rörde sig medans hon
pratade.
Men Anja hörde inte på. Under ett polisförhör hade det gått upp för henne
att hon var orsaken till föräldrarnas död. Hade hon bara varit tyst hade
det inte hänt. – Anja?
Hon vaknade till ur sina funderingar och såg upp.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Det skulle betyda ny familj, nytt hus och ny skola. Allt skulle bli nytt.
Men dom skulle antagligen se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet stod det med stora svarta bokstäver ”Man
körde ihjäl sig och frun – stora mängder alchol”.

– Mitt kära barn! ropade Emma och kom springande genom socialens korridor.

Anja satt insvept i en marinblå filt och deppade över sitt liv.
– Hur mår du? Hon satte sig på huk och kramade sin systerdotter.
– Vilken dum fråga. Förlåt mig. Kom nu så sticker vi.
Renskrev hit!
Anja stirrade på dom tre barnen i köket.
Jim var yngst, bara tre år. Han hade blont, kort hår och satt på golvet med
några legobitar. Sen var det Eva som var åtta. Hon hade brunt axellångt
hår, som nu var uppsatt i flätor.
Och sist var det Albin som var tolv. Han hade också blont hår, klippt i en
moden frisyr.
Han hade skatarkläder på sig från topp till tå.
– Dina kusiner känner du väll igen?
Anja nickade och släppte sin resväska i golvet.
– Du kommer trivas här, sa Eva och gick fram och kramade henne.

Skolan skulle egentligen börja dagen där på. Men efter omständighet|erna
fick hon skjuta upp det en vecka.
Hon hade inte anlänt till Vaxholm förän fem på morgonen och hade somnat
omedelbart.

Under veckan som gick fick hon prata med en kurator var annan dag.
Det var en snäll medelålders man som den mesta tiden försökte övertala Anja
om att olyckan inte vart hennes fel. Men vad han än sa, vägrade hon tro
det.
– Hur känns det och börja i en ny skola då? frågade han plötsligt när Anja
vägrat prata mer om olyckan.
– Bra, antar jag.
– Hade du mycket kompisar på din förra skola?
– Nej, svarade hon.
I Småland hade det var känt att hon hade en alcholist till pappa som
misshandlade hennes mamma.
– Då tycker jag du börjar om här, sa kuratorn och log.

– Det här är Anja, presenterade hennes nya lärare.
– Vill du berätta lite om dig själv?
– Jag heter Anja och kommer från Småland. Men nu har ja flyttat hit och…
ska bo hos min moster Emma.
En kille, långt bort i klassrummet började vifta med handen.
– Varför då?
Anja tvekade.
Hennes lärare var väl informerad om olyckan och hon avbröt och sa att Anja
kanske inte ville besvara frågan.
– Det är ockej. Dom dog i en bilolycka för en vecka sen…
Killen nickad sakta.
– Jag beklagar, sa han och såg besvärat ner i bordet.
– Det är lungt…

– Du, det är fest hos mig i helgen. Skulle du vilja komma? frågade killen
som frågat henne om hennes föräldrar. Han var lång och hade mörkt spretigt
hår.
Anja nickade sakta.
– Vad bra, jag heter Kasper föresten. Häng på så ska jag presentera dig för
några polare.
Anja log och hängde efter. Det här kanske skulle bli bra i allafall?
Det dåliga hade lätt med sig något gott. Ingen av hennes nya vänner brydde
sig om hennes förflutna.
– Du är här nu och vi ser dig som den du är här med oss. Dessutom har inte
du gjort något fel, sa Karin och kramade henne.
– Vi älskar dig allihopa, sa Kasper och gav henne en puss på kinden.
Anja blev så förvånad att hon stirrade förvånat på dom andra.
– Vad var det där?
– Det kallas p-u-s-s!!

Att byta skola/klass

Elin stänger och låser ytterdörren innan hon börjar att gå till skolan i
det fina vårvädret.
Elin går sista terminen i 6:an och snart ska hon börja 7:an. För någon
vecka sedan valde klassen var och en tre personer som dom skulle vilja gå
med i 7:an. Hon funderar på om hon verkligen valt rätt. Hon känner sig
osäker.
Idag ska en yrkesvägledare komma och berätta lite från den nya skolan.
Medan hon går där och funderar på om/vad hon ska fråga yrkesvägledaren tar
någon tag i hennes axel. Det är Susanna.
– Hej, säger hon. Har du kommit på något att fråga den där vägledaren? Jag
ska i alla fall fråga om vi får några skåp. Hoppas inte du det?
– Mmm. svarar Elin visst.
Dom går vidare och Susanna pladdrar på som vanligt. Men Elin går i andra
tankar. Hon är nervös inför de nya klasserna och den nya skolan. Visst är
det kul och spännande med nya klasser men nu känns det mer skrämmande. När
yrkesvägledaren, Kristian hette han visst, pratar lyssnar Elin bättre än
vanligt. Hon blir lite lugnare när han pratar och svarar på frågor. Men det
finns vissa frågor han inte kan svara på. Och det är dom som fortfarande
oroar henne. Vilka? Kristian kan inte lova att det kommer att bli bra
på den nya skolan i den nya klassen.

Dagarna går och alla jobbar vidare som vanligt. Men så kommer dagen då
6:orna ska få veta dom nya klasserna.
Elin är otroligt nervös där hon sitter i sin bänk och väntar på att
klasserna ska delas ut. Det är pratigt och nervöst i klassen just nu. De
flesta är förväntansfulla och kan knappt sitta still.
Nu öppnas dörren och läraren kommer in. Hon har en stor bunt papper med
sig, Klasserna! Hon delar ut klasserna så att alla får sin egna klass. Elin
vänder på papperet och tittar. Det är många hon inte har en aning om vilka
det är. Men några vet hon. Där är Susanna, Erik, Magnus och Amelia.
Det blev inte en sån farlig klass. De fyra är hon ju redan ganska bra
kompis med så det kanske blir en bra klass. Hon ser sig omkring och alla
ser nöjda ut med sina klasser. På torsdagen om tre veckor ska alla i hennes
blivande klass träffas i den nya skolan.
Dom tre veckorna går otroligt snabbt tycker Elin. På torsdagen
går hon, hennes mamma och pappa dit för att träffa alla andra i klassen.
De fick instruktioner i skolan om hur de skulle så det gick relativt lätt
att hitta klassrummet de skulle träffas i.
När alla kommit och slagit sig ner så berättar tre lärare om skolan och
dess regler. Sedan blev det rundtur bland salarna men eftersom att det var
på kvällen så var det inga elever på skolan.
Och under den här tiden har Elin sett att alla verkar vara lika nervös som
hon.

Tillslut kommer sommarlovet och Elin skuter bort tankarna på 7:an.
Men till hösten kommer dom tillbaka. Den oroliga och nervösa kännslan.
Dagen innan skolstarten sover Elin dåligt. Så på morgonen är hon väldigt
trött. Men hon pallrar sig iväg till bussen.
Nu i 7:an är hon tvugen att åka buss för att det är för långt att gå.
Hon stiger av bussen med resten av eleverna som ska till skolan. Hon hittar
Susanna och Amelia och slår följe med dem. Alla elever samlas i aulan där
rektorn håller ett tal och där dom sedan blir uppropade så att dom kan gå
med sina klassföreståndare till sina klassrum.
Första veckan var det svårt att både lära sig schemat och att hitta rätt
klassrum. Det händer att Elin, Susanna och Amelia, som blivit väldigt goda
vänner, kommer försent för att dom inte hittat rätt klassrum.
Skolan är ju så mycket större än den de hade gått i i 6:an. Det är mycket
som är annorlunda. Till skillnad från 6:an känner hon att hon får ta mer
ansvar nu. Här finns tex. ingen klocka som ringer när nästa lektion börjar.
De har även ett helt annat arbetssätt här. Man måste tänka mer själv och
så.

När första veckan gått berättade klassföreståndarna att klassen skulle få
åka på en ”lära känna varandra” resa. Alla verkade tycka att det lät skoj
så redan två veckor efter åkte de till en stuga där de övernattade, åt,
fikade och hade andra aktiviteter.
Många var uppe säkert hela natten. Men innan Elin somnade tittade hon
bredvid sig på Magnus som ligger och håller om henne i sömnen. Och hon
känner att hon kommer att trivas i den nya klassen!

Att byta skola/Att byta klass
Ulrika går där med tunga steg över skolgården och tittar ner i baken. Hon
hör skolklockan ringa in, så hon tar lite raskare steg. Hon sliter upp
dörren till skolan, det var alldeles tomt i korridoren. Alla har gått in i
klassrummet. Hon öppnar försiktigt dörren där det står 5B och går och
sätter sig vid sin bänk utan att säga något. Fröken står där framme vid
svartatav|lan och skriver om vad som kommer att hända den här veckan.
Dom skulle gå på teater, bada och på gymnastiken skulle dom lära sig att
dansa. Då utbrast Ulrika ett tjut och tårarna bara sprutade rakt ut. Alla
stirrade på henne, och Håkan klassens tönt satt och skrattade. Fröken gick
fram till Ulrika och la hennes arm runt Ulrikas axlar och tröstade henne.
Medans hon höll om henne så sa hon åt resten av klassen att gå ut och ta
rast i tio minuter. När Ulrika lugnat ner sig berättade hon varför det var
så jobbigt. Fröken tittade sorgset på Ulrika och sa
– Det kommer bli så tomt utan dig.
Ulrika tittade ner i bänken, där hade Klasse kluddat dit ”Ulle ? Ricke”.
Hon la handen över texten och tänkte. Kommer jag aldrig få se Rickard igen?
och så tittade hon på hans bänk som stod snett framför.
Hon gick ut till toaletten och tvättade bort hennes tårar som hade runnit
längs hennes beniga kinder.
När hon kom in igen hade alla satt sig på sina platser, hon gick till sin
bänk och alla tittade på henne med sorgsna blickar.
Fröken sa med låg och försiktig röst
– Jag har berättat.
Ulrika svarade inte utan hon tittade bara ner i bänken och snyfftade lite.
Efter skolan gick hon långsamt över skolgården, bakom henne hör hon någon
springa och stegen kommer bara närmre och närmre, hon tittade snabbt bakåt
det var Maria. Maria var Ulrikas bästa kompis och dom brukade jämt vara med
varandra. På vägen hem gick dom tätt intill varandra och Maria frågade
massor av frågor.
– Och vad händer med våran hemliga klubb då, frågade Maria ängsligt.
Hemliga klubben, tänkte Ulrika. Jag får väll skicka brev, och så kan någon
annan få ta över min plats. Nu delade sig vägen och det var daggs att
skiljas.
– Jag lovar att skicka brev, sa Ulrika.
Maria svarade inte, hon tittade ner i backen och hennes ögon var fyllda av
tårar. Nu gick Ulrika sin väg och utanför huset stod en stor vit lastbil
som det stod ”FlyttNisse” på.
Sak efter sak och låda efter låda kastades in i lastbilen. Och så snart var
det daggs att åka.
Mamma Cia stod och tröstade lillebror Jonatan som jämt grät.
Och pappa Johan gick igenom hela huset så att inget var kvarglömmt. Och nu
var allt klart, allting var med så nu var det bara att åka.
Solen sken och svetten rann ner för pappa Johans panna.
Efter tre timmar var dom framme vid vårat nya hus och hem
Ett stort gult hus med en stor trädgård fylld av äppelträn och blommor i
alla olika färger. Nu var det bara att packa ut allt som vi hade packat in
i lastbilen.
Redan nästa dag skulle Ulrika gå till sin nya skola och sin nya klass.
Lilla Jonatan hade somnat och nu var det dags för Ulrika att sova. Hon låg
länge i sin säng och funderade över morgondagen, hur ska den bli? Hur är
klassen? Snälla eller elaka?
Nästa dag gick hon upp lite sent och fick därför skynda sig lite till
skolan. Mamma följde med men pappa var hemma och målade och snickrade och
tog hand om Jonatan. Så stod hon där med sin mamma bredvid sig och framför
sig stod det med stora färggranna bokstäver: 5A.
Dom knackade på dörren och en söt blond tjej med lockigt hår och glasögon
öppnade och sa:
– Hon har kommit!
Ulrika gick försiktigt in i klassrummet och tittade sig omkring.
Alla tittade på henne, hon klev fram och såg en tom stol i mittenraden. Hon
gick dit och satte sig. Och så började fröken prata och hälsade henne
välkommen. Hennes mun gick i 110 så det var lite svårt att höra vad hon sa.
Plötsligt utbrast klassen ett skratt, Ulrika tänkte är det mig dom skrattar
åt? men det var det inte för när hon vänder sig om och tittar ut genom
fönstret så står mamma och hoppar hopprep mer 4:orna.
Åh nej tänkte Ulrika, nu har hon skämmt ut mig för hela skolan.
Ulrika skrattade inte men det gjorde alla andra. Ulrika gick ut från
klassrummet och smällde igen dörren.
När hon gick ut på skolgården tittade Ulrika ilsket mot mamma sen gick hon
snabbt hem. Mamma kom efter men han inte ikapp förns dom kom hem. Då sprang
Ulrika in på toaletten och grät. Jag vill inte gå tillbaka till den där
skolan, jag hatar den skrek hon. Pappa hade fått reda på vad mamma hade
gjort och försökte nu få ut Ulrika från toaletten. Men hon satt där inne
länge, länge. Nu började Cia och Johan att bli oroliga, tänk om hon inte är
där.
– Ulrika! ropar mamma.
Men hon får inget svar tillbaka. Johan gick in i köket och hämtade en
kökskniv och försökte att låsa upp dörren med den. Efter lite-piller fick
dom upp låset. Dom öppnade dörren, men ingen Ulrika där. Mamma Cia stod i
dörren och såg ut som hon skulle svimma medans pappa Johan utbrast ett
vrål.
– Vart har ungen tagit vägen?
Han gick ut och smällde igen dörren. In i garaget som var fyllt med bråte
och kartonger, sen kom han ut med en cykel. Mamma Cia stod och rev upp
kartong efter kartong tills hon hittade telefonboken, och började ringa.
Sida efter sida men ingen hade sett eller hört något om Ulrika. Det var nu
mörkt och pappa kom hem, men han hade ingen Ulrika med sig. Det var så sent
att dom var tvungen att gå och lägga sig.
Nästa dag vaknade mamma av att någon spolade inne på toaletten. Hon tittade
bredvid sig och där låg Johan och snarkade. Cia gick upp och ställde sig
utanför dörren. Ut genom dörren kom Ulle.
– Vart har du varit? Vi har varit så oroliga! säger mamma.
– Uppe på mitt rum och sovit så klart, fnös Ulle. Mamma stirrade på henne
när hon gick upp för trappan. Sen gick hon in till Johan, och berättade,
att hon måste ha varit hemma hela tiden. Hon hade lurat oss och låst dörren
efter sig och smygit upp på sitt rum igen.