Eftergymnasial utbildning – Sida 10

Mina skolår

En gång för länge sedan fanns det en drake. Lika fantastiskt kommer man
ihåg sina första skolår. Man var så liten och hade så mycket att lära.
Varje dag hade ett eget intryck.

Även fast det var så länge sedan, känns det som det var förra veckan. Jag
och en kompis satt och gjorde oss i ordning för första dagen på fritids. Vi
började på fritids två veckor före själva skolan så vi kunde förbereda oss.
När vi gick till fritids blossade fantasierna upp. Tänk om fröken var en
apa, eller en drake, ett troll och kanske allting på samma gång.
Fem minuter senare fick vi reda på att vår fröken bara var en snäll 45
åring och det förstörde alla roliga förhoppningar.

Den första tiden på fritids började bra. Nämligen med att vinna över en
stor och stark ”tvåa” i fotboll. Han tog till försvar med att vi spelade
två mot en, men vadå. Han var ett år äldre. Två veckor senare började vi
skolan. Det var väldigt pirrigt att sitta där vid upropet med alla nya
ansikten. Vissa tyckte man om och några andra gillade man inte.

Första tiden i skolan flöt på bra. Vi lärde oss att läsa och skriva. Man
kan undra hur det skulle gått när jag skriver det här om jag inte gått i
ettan och lärt mig grunderna. Antagligen illa. Man fick även många nya
vänner. Tyvärr så fick jag fel vänner, tyckte i alla fall de andra
killarna. Då började elakheterna. Allt man gjorde var fel enligt dem. Fast
de själva gjorde samma saker varje dag, varje timma, så var det fel när jag
och mina nya vänner gjorde det. Men det var nog inte så farligt, eftersom
jag och mina kompisar var lika många som de elaka och tyckte likadant om
dem. Men ändå. Det lämnar starka intryck

De absolut hemskaste minnena från lågstadiet var ändå från ettan. Då var vi
tvugna att träffa lärarinnan Ulla och ha dans. Stackars oss!
Alla killar tyckte det var hur töntigt som helst. Varför dansa som tjejer
när vi lika gärna kunde leka krig och slåss på skolgården. Det skulle man
lära sig mycket mer på tyckte vi och tycker nog fortfarande. Men resten av
skolan var helt okej. Korta dagar. Vi hade nästan bara de tre grundämnena
och det flöt på rätt bra, tills den där dagen i juni 1996 då allt var över,
eller?

Vi skulle gå ut trean och efter tio veckor sommar börja skolan och då gå i
fyran. Allvaret skulle börja. Ny fröken, nya ämnen och framför allt; en ny
skola. Av allt man fått höra i lågstadiet var det ”niorna” i den nya skolan
man fruktade mest av allt. Alla sa, att så fort man gick förbi en nia så
slog han ner en, så rädd var man. Men självklart så var det inte så.
Mellanstadiet var inte så jobbigt som man hade trott, förutom matten. Den
tyckte alla hade blivit så svår med alla multiplikationer och divisioner.
Men annars var det rätt likt lågstadiet.
En stor avgörande skillnad var att vår gamla snälla fröken, hade blivit
utbytt mot en ond och grym förtryckare. Varje lektion var det bråk mellan
lärare och elever. Jag måste faktiskt erkänna att det var riktigt
underhållande. Men det var alltid läraren som vann och vi som kom ut i
korridoren i hela fem minuter.

Det som ändrades under alla dessa år var knappt någonting alls. Bara
svårigheten på skolarbetet. I högstadiet fick man mer ansvar och särskilt
när betygen kom in i bilden. Då var det dags att börja plugga ordentligt.
Det är betygen man förbereder sig till undet låg och mellanstadiet och
nationella proven som alla gör sig redo för nu. Man måste visa sin
kapacitet. För mig finns det väldigt mycket oro av vad som kommer gå bra
och vad som kommer gå dåligt. Det återstår att se.

En gång för länge sedan fanns det en pojke som började skolan. Så började
det hela och så slutar det också. Så kommer även mina barn ha det och man
hoppas att de får en lika händelserik uppväxt som jag fått, eller en helt
ny sorts uppväxt. Om 40 år kanske skolan har ändrats. Man kanske sätter på
sig en mössa och på en minut har man lärt sig hela grundskolan. Men det
återstår att se.

Slut.

Jag har valt det fjärde ämnet, min syn på skolan, därför kommer texten att
gå ihop mycket med det tredje ämnet, lära för livet. Jag tänkte komma med
lite synpunkter på vad man ska lägga till och skära ner på i
undervisningen. När det här är klart kommer vi ha en uppdaterad och aktuell
undervisning, som även håller många år framåt.
När man kommer ut från något universitet runt om i landet,
nyutbildad men med höga studielån, behövs en sak. Pengar. Pengar får man
normalt sett genom att jobba, vara kriminell eller genom att spela på
hästar. Ett jobb är nog bästa valet bland de här alternativen. När man
söker jobb och sitter på anställningsintervjun på något telekom eller IT-
bolag, frågar de inte efter vad man åt på bronsåldern eller vad blodkärlen
som förser lungorna med syre heter. De undrar kanske istället hur mycket
man hänger med på börsen eller om man vet vad som händer runt om i världen
just nu. Man får inga UD jobb direkt och om du ska bli kirurg lär du dig
hela kroppen in i minsta detalj. De enda gångerna jag blir tillfrågad om
årtal eller matteproblem är, när vår misslyckade tränare frågar snabba
historia frågor samtidigt som vi gör sit-ups. Jag tror även att min
gammel|farfar rev av några snabba multiplikationstal de få gånger jag
träffade honom. Han dog tyvärr i höstas och vår tränare slutar om två
månader, så då blir det inga frågor. Man utbildar sig till det man ska bli
på universitetet, så därför tycker jag att man kan göra något vettigt av
högstadiet. Man kan börja med att bokstavligen kasta Katarina Svenssons
obetydliga ämne åt hel-e delar av ordet skrivet med symboler . Vi kan
också direkt plocka bort musik, de som är intresserade lyssnar på det hemma
och gillar man sång och instrument ägnar man sig åt det på fritiden. Nu har
vi sparat in tid till en halvtimmes läsning av SVD: s webtidning. Det
skulle göra alla elever allmänbildade till max och man skulle få en liten
aning om vad som faktiskt händer bortanför Robinson, famefactory och vårt
lands gränser. Man skulle kunna skära ner på naturämnena man ändå får nog
av på naturlinjen och ge dubbla tiden till samhällskunskapen, där vi kan
diskutera tidningsläsning, skriva nyhetsrapporter och ha ett prov varje
vecka. Alla blir tvugna att läsa samtidigt som vi lär oss något jag
upplever viktigare än till exempel hemkunskap. Vi kan kasta bort EA tiden
och av den gör vi följande. På den första timmen kan vi låta en psykolog,
eller något liknande, komma och lära de som inte vet, hur man tar kontakt
med folk på vanligt sätt. Med lite hjärntvätt kan psykologen få oss att
förstå att SMS och webchattar faktiskt inte är bästa sättet att ta kontakt
med en person. Den andra timmen ger vi till Leffe. Han ska få lite fart på
eleverna där ölmagarna kommer krypande redan i tidig ålder. Ha som krav att
alla som går ut nian ska kunna fånga en boll med båda händerna, för det är
inte många som kan.
En till sak jag måste hacka på är staten som inte har gjort
politikerjobben mer attraktiva än vad de är. Man måste ställa lite krav på
de som släpps in i riksdagen och regeringen. Om eleverna får en inblick i
detta i en tidig ålder skulle aldrig folk som Schyman, Sahlin med flera
fått vara med och styra vårt samhälle. Även om vi har otroligt stora
företag med skickliga ledare i det här landet håller det inte med de
idioter som sitter och bestämmer över oss. En kedja är aldrig starkare än
sin svagaste länk…. Det här kan vara en orsak till Sveriges fall sedan
sjuttiotalet, vem vet? Skulle vi ha högutbildade människor på
regeringspostarna, då kan man undra hur det skulle se ut idag. Det sista
området vi ska lägga mer vikt vid är miljökunskap. Dra ner på religionen
tillsammans med bild och slöjd, så kan vi få lite tid över till det här
ämnet som verkligen ligger i tiden. Det finns inte mycket olja kvar om tar
hänsyn till att det används mer och mer, och att behövs mer och mer. Få
folk intresserade av det här. Det behövs nya drivmedel och nya fordon. De
ska vara billigare, bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Det är
en nöt att knäcka. Med de här ändringarna tror jag att vi går ut skolan med
lite aktuellare kunskaper än vad vi nu gör. Så här ser min ”nya” skola ut
och jag tror det skulle fungera.

Det samhällde Du förespråkar gör mig lite skrämd, men Du skriver och
argumenterar bra, så jag får väl finna mig i det.

Nu har jag snart gått mina nio år på skolan, och självklart minns jag
fortfarande hur det var när jag var yngre, men när jag ser och framförallt
hör de små sexorna i vår korridor kan jag inte föreställa mej att jag varit
likadan.
Om man skulle jämföra dagens sexor med hur vi var, tror jag nog vi skulle
vara mer som tagna ur en bibel, eller kanske är det tvärtom?
Vad jag däremot minns är hur jävla jobbigt det var i sexan! Alla dessa små
böcker, som aldrig tycktes ta slut, ”Gnugga ord” och vad dem hette. Tror
verkligen lärarna att man kommer lära sig någonting när man för det första
har en skittråkig bok och för det andra, facit står på baksidan. Man hade
ju dessutom inga betyg då, så det spelade egentligen ingen roll vad man
gjorde, det värsta som hände var att man fick en mini-utskällning på
kvartsamtalet, där magistern använde ungefär samma ton som nuvarande
svenska läraren (inga namn) gör, när hon är på glatt humör!
När man gick i sexan, ville man inte sänka sig till femornas nivå, utan man
ville vara som sjuorna! Men som det säkert även är idag, så vill inte sjuor
umgås med sexor, så sexor är oftast bara med sin årskurs. Men ändå skulle
man vara häftig, sminka ögonlocken illgröna, ha kärringrött rouge och
stoppa bomull i tröjan, så kunde man spatsera runt som spinkig clown på
skolgården och leka tonåring.
När det gällde sexornas syn på nior så tyckte man inte längre de var som
jättar, som om man sa någonting skulle doppa ner en i toan och lägga
köttbullar i skorna, nej, niorna var några man skulle låtsas om att man
inte brydde sig om, för dem skulle man ändå aldrig få kontakt med, dem
sitter bara med sina tråkiga svenska nationellaprov hela tiden, så varför
smöra för dem?
Nej, det var sjuorna som gällde, kände man en sjua, skulle allt ordna sig
på högstadiet!
Sexan var ingen rolig tid för lilla mej, ska jag vara ärlig så
var den skittråkigt, och bara en termin kändes som tre år!
Jag lärde mig egentligen INGENTING, utan gjorde bok för bok utan att få in
ett skvatt, eller jo, en sak lärde jag mig, jag ska aldrig bli
mellanstadielärare!

Jag undrar, om sexorna idag har det lika tråkigt som jag hade?
Alla bråk, alla läxor, alla tankar, alla missnöjdheter, alla förjävligt
tråkiga stunder man tvingats dra osäker på om dra är rätt ord med sin
klass!
En vacker dag kanske även dem sitter och långsamt men säkert försöker
förtränga alla minnen från denna plågans årskurs, mitten av barnslighet och
tonåren, sexan.

Min syn på skolan
7/2-03
Skolministern
Jag ska snart gå ut ur nian och jag har uppmärksammat några brister under
mina år i grundskolan.
Min första punkt är angående läroböckerna i t.ex. fysik och vissa SO-
ämnen. De är som serietidningar. Man slår upp boken för att göra läxan och
möts av en massa svammel som gömmer undan det viktiga. Faktiskt är det som
tar mest tid när man gör läxor att filtrera bort allt svammel. Det är inte
konstigt att vissa inte förstår.
Den andra bristen jag har märkt är angående om lärarna. Vissa utav dem
lär ur fel saker. Exempelvis kan jag berätta om musiken. I mellanstadiet
var musiklektionerna som de ska vara. Man lärde sig om musik och om man
ville lära sig att spela ett instrument valde man till det, men nu (i
högstadiet) så lär vi oss lite om musik men vi måste kunna spela ett
flertal instrument. Dessutom finns det inte alltid lärare till vissa
lektioner eller vikarier i upp emot en vecka.
Nästa sak jag har att kommentera är angående svenskalektionerna.
Enligt vad jag har förstått ska uppsatserna vara till för att eleverna ska
öva sin svenska och lära sig att skriva sammanhängande, fast det verkar
snarare som om vi alla ska vara författare. Man kan faktiskt kunna skriva
utan att kunna skriva romaner eller noveller. Jag tror faktiskt att det
skulle gå bättre för vissa elever om det fanns flera uppsatsämnen som inte
kräver att man är en författare.
Den sista punkten jag har är angående betygskalan. Skillnaden mellan
två elevers resultat kan vara ganska stor fastän de har samma betyg.
Eftersom betygen visar hur bra man är, bör det finnas åtminstone fem steg
(fast helst ska det vara fler).
En något missnöjd elev.

Att byta skola/att byta klass
Jag var bara 13 år. Jag och min familj bodde i en liten lägenhet på
Kungsholmen i Stockholm. Min familj bestod av en mamma vid nam Johanne, en
lille bror vid namn Emanuel och sedan jag, Simon Andersson. En ganska
vanlig familj i mina ögon. Förutom en sak. Vi hade ingen pappa. Det brukar
jag ofta tänka på. Men Emanuel är den som blir mest berörd av det. Han
undrar ofta när pappa kommer hem. Han är bara fem år och tror att han är
och jobbar i Kina. Men Emanuel behövde inte veta mer, inte just då.

Min familj hade under en lång tid funderat på att flytta. Det
föreslogs att vi skulle flytta till Råby. En liten ort mellan Nyköping och
Flen. Jag var väldigt nervös. Jag var en av de man tyckte var konstig. Jag
är fortfarande inte säker på varför, jag tyckte att jag var som alla andra.
Men ändå var det mig de gav sig på. I slutet av första terminen i sjuan
åkte jag och hälsade på min nuvarande klass.
Skolan var fin. Tyckte jag i alla fall.
Eleverna verkade jätte trevliga, men man fick ju räkna med lite blickar.
Efter en timmes nervös väntan kom Samir. Det var han som skulle visa
mig runt.
Han visade skolan och vi pratade och hade jätte kul. Sedan mötte jag
klassen. De tog emot mig mycket bra. Sedan hamnade jag här. längst bak i
sal 14.
– Simme… Simme!
– Ehh. Va?
– Det är rast nu.

Mina skolår

Kan ni några fler namn på era nya klasskamrater som börjar med M? Frågade
vår lågstadie lärare som hette Katarina. Vi hade redan sagt Mikael, Malte,
Maria, Magnus, och ingen tycktes komma något mer namn. När jag plötsligt
kom på ett till namn: – Emma (Mma), sa jag, och kände mig väldigt glad att
jag fått säga det. Våran lärare började fnissa lite, jag förstod inte
varför, jag borde få en applåd att jag var så begåvad tänkte jag. Nej Lina,
Emma börjar med ett E, inte ett M.
Det var min första dag i skolan, jag kommer ihåg den klart och
tydligt. Mitt första intryck var att lärarna bara krånglade till saker hela
tiden. Som den händelse jag nyss berättade om, jag hörde ju att när man sa
Emma, började man med ett m, jag konstaterade sen att lärare finns endast
för att säga till när man har fel, oavsett om jag hade rätt, som jag tyckte
att jag helt klart hade i det sammanhanget.
Åren efter ändrades min syn på hela skolan, jag förstod äntligen
att Emma faktiskt stavas med ett E, och lärarna faktiskt finns för att
hjälpa oss elever, även om vi har svårt att tro det ibland.
Man kan inte undgå att tänka på discona som vi gick på i
lågstadiet, platåskor, benvärmare och ”magtröja”, hippare än så kunde man
inte vara. Man skickade fram bästisen till killen man var kär i, så fick
hon fråga chans. Oftast blev svaret – ”kanske. svarar på måndag.
Tänk vad lätt det var då, skicka fram kompisen och fråga chans,
kanske funkar det nu också.
Men allt var inte helt lätt och problem fritt, det fanns ju dom populära
”jag-vill-inte-va-bästis-med-dig” bråken också. Dom var hemska. Barn kan
vara så fruktansvärt elaka, jag tror aldrig jag har varit så ledsen som den
perioden. Men bråken var aldrig så seriösa visade det sig. För veckan efter
fick man en lapp, där det stod: ”Vill du bli bästis med mig igen?” Jag blev
alltid så förvånad när jag fick en en sådan lapp, för antingen är man arg,
eller inte. Men då var det något mitt-i-mellan, och det var det värsta. Man
kunde inte lita på någon, för det kunde ju vara en fälla, för att få ur en
allt man tyckte om en person, för att sedan sprida ut det. Usch barn kan
vara så hemska mot varandra.
Och nu så går jag i sista terminen i årskurs nio. Kan inte fatta
att tiden går så snabbt, det känns som om det inte var så länge sen som min
storebror retade mig och skrek: ”Linas fröken är tjock, Linas fröken är
tjock.” Själv sprang jag efter och störtgrinade.
Men lyckligtvis kan jag säga att det var väldigt länge sen. Men
det är sådana minnen som sitter kvar, även fast man helst velat slippa
komma ihåg dom.
Skolan, eller hela livet har blivit allt mer komplicerat. Man
tänker mer på betygen, än själva lärandet i sig. På det viset kanske man
får ett bra betyg men glömmer det efter några veckor. Det känns jobbigt om
man jämför hur vi hade det i grundskolan. Inga betyg, vi tyckte bara att
det var roligt att gå i skolan. Man skröt för varandra hur mycket man hade
lärt sig, nu är det helt tvärtom. Nu verkar det nästan som om vissa skryter
för varann hur lite man vet, för man vill ju inte vara pluggis brukar det
låta. Nu blir man förvånad om det är någon som säger att det är kul att gå
i skolan. Det är inte så ofta man hör det.
Men jag längtar ändå inte tillbaka till lågstadiet, för då kunde
man endast drömma om att utbilda sig och bli något stort. Men när man blir
äldre kan man göra verklighet av drömmen. Komma bort från Ingenstans
(smedby) och bli nåt stort, och det är större och roligare än något
lågstadiedisco någonsin kan bli!

Läran för livet!

Efter att man har gått i skolan nu i nästan nio år så har man ju lärt sig
ganska mycket. Men jag tycker också att man lär sig onödiga saker. Tex. i
Svenska, man ska lära sig vad som är tex. agent akebungstikobjekt eller vad
de nu hetter. Visst det är jätte viktigt att kunna skriva och läsa men
måste man kunna vad allting hetter. Själlv tycker jag att Svenska kan vara
både tråkit och roligt. Men jag hatar ord klasser. Men lära spänade böker
är ju skit kul. Samma sak tycker jag om NO:n. Man ska veta vart ljus tar
vägen och hur en atom ser ut. Jag menar att som jag ska gå på
byggprogrammet så behöver jag inte kunna så mycket No. Det är nästan bara
de som ska gå på Natur vetenskapliga och Sammhäls|linjen som ska ha bra
betyg i No. Det kanske är fler linjer, jag vet inte. Idrott tycker jag att
man ska ha ofta i skolan. Det är både roligt och bra för hällsan. Jag tror
att många barn behöver Idrott fast det inte ser ut så. Jag tex jag är inte
ett tjock men för jävlit latt. Jag tycker själlv att det är viktigare att
kunna engelska än svenska. Snacka svenska kan vilken Svensk som helst. Men
det finns många som inte kan svenska men engelska. Om tex ska åka utom lans
måste man kunna engelska. Jag tycker att precis när man ska sluta 8:an så
ska man välja vilken inriktning man vill göra och säga till lärarna villken
linje man vill gå. Om nån vill gå NV så får man ha mer No. Eller om någon
vill gå en musik linje så ska de få ha mer musik i skolan. Vill man gå
Fordon så ska man få ha mera teknik O.S.V. Sen tycker jag att man ska ha
mycket mer praktik. Jag menar en vecka i halv året kan man inte hinna gör
nånting eller hinna se vad man får göra för nånting. Samman lagt har jag
haft tre veckor praktik. Och sen ska man veta vad man vill bli. Det är ju
förjävlingt igentligen. Men visst har man lärt sig en massa och det är väl
också skolan som har gjort en till den man är (om nu det är bra). Man har
ju också alla kompisar här i skolan.

När jag började ettan var jag sex år och bodde i Tyskland. Alla barn hade
fina, robusta skolväskor, inte några sladdriga ohyfsade ryggsäckar. Jag
minns att det var en solig dag i september när vi, ett gäng från det lilla
”Bullerby”-bostadsområdet Baumgarten i det lilla Landau i det stora
Tyskland gick till skolans gympahall för att bli indelade i olika klasser.
Vi hade bara runt 300 meter till skolan men vi gick ändå hemifrån en kvart
innan vi började.
När vi kom fram var det fullt med folk. Blivande elever med deras
föräldrar, lärare, elever från andra årskurser som skötte underhåll|ningen
(några dåliga barnlåtar som de sjöng falskt, men konstigt tycker föräldrar
om sådant). Efter ”underhållningen” började de ropa upp namnen. Jag hade en
härligt pirrande känsla i magen som spred sig ända ner till tårna. Då
ropade de upp mitt namn och nervöst gick jag fram och ställde mig bredvid
en mörkhårig kille som stod och skrattade med en annan kille. Jag tyckte
att det var konstigt att man över|huvudtaget kunde skratta en sådan dag.
Alla mina kompisar från Baumgarten; Alex, Danielle, Monika och Tristan kom
i samma klass som jag. Underligt, tyckte jag, att jag hade en sån tur.
Efter att alla var uppropade gick vi till klassrummet i själva skolan.
Vårat klassrum låg längst inne i en korridor på andra våningen. Det var ett
ganska stort klassrum och kalt klassrum, kalt men ändå trevligt. När vår
fröken började prata blev det med ens tyst. Hon föreställde sig som Wilma
Rotenstein. Hon verkade sträng och hon var gammal, runt 50 år.
Vi fick en läxa också. Alla blev förtjusta och jag längtade hem tills jag
kunde göra min läxa. Det är konstigt vad man förändras med åren, från att
vilja ha läxor till att knappt göra dem. Första dagen slutade med att vi
fick måla ett självporträtt. Jag har fortfarande kvar mitt, det sitter på
dörren till mitt rum. Man kan inte låta bli att iallafall le när man ser
det, för det är så obeskrivligt groteskt fult. Tydligen måste jag ha tyckt
själv att jag såg ut som en gris.
När jag började trean fick vi en ny lärare som hette fru Dieter. Alla
avgudade henne, hon var så bra. Det kom också en ny kille till klassen som
hette Marius. Han var från Holland. Redan första veckan utmärkte ha sig som
klass-clown, och det tyckte inte jag om eftersom det hade varit min roll
innan. Det blev en slags tävling mellan mig och honom, men vi var nog
ganska jämlika. Han bodde även han i Baumgarten så vi blev ganska snabbt
kompisar.
Jag kommer ihåg mycket från trean eftersom det var den bästa tiden i mitt
liv. Innan jullovet så skulle vi få våra första riktiga betyg. Skalan var 1-
6 där 1 var bäst. Jag kommer ihåg att jag hade 4 ettor, 3 tvåor och två
treo, vilket jag inte var nöjd med. Senare på våren skulle vi ha en
volleybolls|turnering. Alla längtade och vi tränade bara volleyboll på
gympan. När sedan tävlingen kom så förlorade våran klass alla matcher kom
därmed sist.
I fyran fick vi en ny lärare för fru Dieter var ingen färdigutbildad
lärare, och så fick vi en av de mest hatade lärarna på skolan, fru Abhall.
Alla kallade henne fru Abfall, vilket betyder skräp. Hon var mycket sträng,
t. ex. när vi hade matteläxor så var vi tvugna att skriva med riktiga
bläckpennor och om man skrev för fult så var man tvungen att göra om det.
Det spelade ingen roll om man hade räknat rätt. Det hela slutade med att
ingen tyckte om henne.
Efter några veckor in i fyran frågade mina föräldrar mig och mina syskon om
vi ville flytta till Sverige. Jag och min lillebrorsa svarade ja utan
tvekan, trots att vi trivdes väldigt bra och hade många kompisar m.m. Så vi
flyttade i november. Skolan i Sverige var så annorlunda direkt. Allt var så
slappt. De hade läst engelska i två år och hade lärt sig lika mycket som
jag hade lärt mig av min syster (vi hade inte börjat med engelska i skolan
än). Jag var bättre än nästan alla andra i alla ämnen. Man fick kalla
lärarna efter förnamnet och ingenting var lika disciplinerat som i
Tyskland. Eftersom jag kunde allt de andra lärde sig gjorde jag inga läxor,
och den trenden höll i sig tills jag började åttan ungefär. Då började det
bli lite svårare och jag började göra lite läxor ibland. Högstadiet är lite
mer krävande, men jag undrar hur mycket jag inte kunnat nu om vi hade bott
kvar i Tyskland. Den svenska skolan är alltför slapphänt, men om eleverna
ska lyckas i en hårdare skola krävs det stöd och lite påtryckning hemifrån
så att man inte glider igenom skolan. Det är ungefär dessa tankar vad jag
har vad det gäller skolan.

Min skolgång

Hej jag heter Reza och jag ska berätta om min skoltid från 1-9.

Det var en kylig Augusti morgon då min mamma väkte mig för att göra mig
iordning för första skoldagen. Jag dushade och tog sedan på mig mina
kläder. Efter att ha ätit min frukost så tog jag på mig gympaskorna och for
iväg till skolan med mamma och pappa vid min sida. En kort stund senare så
var vi frame vid min skola. Det stog med stora bokstäver Västerbyskolan.
Mamma hade nu kommit tillbaka efter att ha hittat mitt klassrum där vi
skulle samlas. Sakta men säkert började vi gå mot klassrummet som låg i ett
hörn mellan två byggnader.
Pappa öppnade dörren för mamma och mig. Jag tvekade en sekund men fick då
en lätt knuff i ryggen av pappa. Äntligen var jag inne men det var bara
avhängnings korridoren (en korridor där man hänger av sig sina
ytterkläder). Det var nu det skulle ske det var nu jag skulle gå igenom den
dörr som kommer att vara avgörande för min framtid under väldigt många år.
Vi går mot dörren som det står Välkomna 1a på. Jag tar tag i handtaget och
med darrande fingrar så öppnar jag dörren. Där satt en lärare och 12 elever
likamånga pojkar som flickor.
– Du måste vara Reza, sa fröken.
– mmm, svarade jag med en nervös röst.
– kom in, du kan sätta dig bredvid Per nere i hörnet, sa fröken.
Jag tittade på den här Per och såg att han såg väldigt snäll ut. Men den
här gången så gick jag in med ungefär hälften av min nervositet. Jag hängde
ryggsäcken på stolen och satte mig.
– Hej, vad heter du? frågade Per.
– R-R-Reza, stammade jag.
– o-och vad heter du, frågade jag.
– Jag heter Per
Då började läraren att prata
– Hej och välkomna till klass 1 a, jag heter Kerstin Räf Rydström.
– Vi kan väl börja med att säga vad ni heter, sa Kerstin samtidigt som hon
pekade på mig Jag öppnade munnen men fick inte ut nåt ljud men jag lyckades
säga vad jag heter iallafall. Då sa den ena efter den andra sitt namn och
när dagen var slut så kunde jag allas namn.
RRRRR (klockan ringer)
– Okej barn dags att sluta för idag och glöm inte att klä era böcker tills
imorgon. Utanför klassrummet så väntade mamma och pappa på mig. De hade
bilen med sig så jag fick skjuts hem. Äntligen så var vi hemma.
– Hur va det i skolan, frågade Mamma
– Det var jättekul jag har en ny kompis han hetter Per och vet du va Jonas
går i min klass, sa jag.
– Jonas? Vem e det? frågade pappa
– Du vet Jonas som jag på dagis med.
– Jaha den Jonas va kul, sa mamma.
Åren gick och jag utförde samma saker varje dag. Jag vaknade, dushade tog
på mig kläderna och åt frukost Sedan gick jag till skolan. En dag i trean
så lärde jag känna en kille som hette Robban, han gick i min pararell klass
och vi började att leka både iskolan och hemma. De var en väg precis
utanför vårt hus så det var ganska farlig att gå till honom för han bodde
på andra sidan vägen desutom så var vägen ganska trafikerad. Bara några
månader senare så hade bestämt sig för att flytta till ett ställe som heter
Torsås. Hela jag lyste upp när jag fick höra det och det va större än den
lägenhet vi har nu. Då flög jag upp i taket av lycka eftersom jag har fått
en syster nyligen och vi var tvungna att dela rum, men inte nu längre för
vi skulle flytta till en större villa. Den natten sov jag gott och tänkte
inte på att jag skulle få byta skola och lämna mina kompisar. Näst dag så
hade jag fått ledigt för att vi skulle titta på det nya huset och hälsa på
min nya klass. En is klump bildades i min mage.
– Ska jag bytta skola? skrek jag
– Ja men de väl klart du kan inte gå kvar här, det blir jättelångt att åka
annars.
Vi satte oss i bilen och åkte till Torsås som det hette. Det va ganska
långt som mamma hade sagt. Det tog ungefär tjugo minuter att åka dit med
bil. Men tillslut så kom vi fram. Husen var av tegel och alla va villor
förutom att de fanns fem hög|hus. Och det fanns inte en väg så långt ögat
såg. Det var helt ofarligt att gå ut och leka med de andra. Nu var det vår
tur att titta på huset. Vi gick in och såg hur stort det var, bara nere
våningen var lika stor som vårt förra hus. Det fanns ett vardagsrum, en
toalett och ett kök. Huset hade även en stor trädgård och altan. På
uppevåningen så fanns det fyra sovrum i två olika storlekar och en toa och
balkong. Jag va helt klart nöjd över det jag hade sett. Men nu var de dags
att åka till Grönhögskolan som den hette. På vägen in så träffade vi några
sexor som hejade glatt på mig och pappa. Jag hängde av mig kläderna och
pappa öppnade dörren och signalerade till läraren som var gammal och
rynkig. Hon sa att hon hette Margareta och att jag fick komma in och hälsa
när jag var redo. Lika bra att få det överstökat, tänkte jag så jag gick in
direkt och alla satt och tittade på. Kände svetten rina och skräcken växa
inom Hela min kropp skackade av nervositet.
– Du kan sätta dig bredvid Tomas här frame, sa Margareta. Med osäkra steg
sa satte jag mig ner bredvid Tomas som inte ens sa hej. Vi började som i
ettan. Alla sa sitt namn. När dagen var slut så sa Margareta att jag inte
skulle börja skolan förens efter jullovet. Veckorna gick och skolan
började. På rasterna så hade jag ingen att leka med.
Det va förjävligt att bara sitta ner och titta på alla andra.
– Reza va gör du halva tiden har gått och du har inte skrivit ett enda ord.
Vakna de e faktiskt nationella prov. Skrek vår nuvarande svenska lärare
Catharina.

Slut // Reza 9H

Första klass – och vem ska jag hålla i handen?
Allt är för stort, jag är för liten och mina sandaler tränger i tårna. Det
är alldeles för många barn och ingen håller mig i handen. Håll mig i
handen!
Jag ser bekanta lekis-vänner, kommer de ihåg mig?
Jo, de kommer ihåg mig, men de kanske tycker min klänning är ful.. De har
blommor på sina klänningar. Jag har rutor. Får jag vara med ändå? Den förut
så bekanta skolgården ser nu ut som ett hav, ett oändligt hav som strax ska
tömmas på barn.
Nu fylls trapporna istället, det är långa breda stentrappor. Varför ler
alla, man kan väl inte le i stentrappor?
Är det bara jag som förstår att skolor inte har stentrappor? Något är
väldigt fel och jag vill hem till barbie.
Mamma! Förstår inte ens du? Alla verkar veta vart vi ska. Har de lurat mig
allihop? Utan att veta hur, befinner jag mig i ett rum, men nu vet jag
varken ut eller in. Nu står jag i ett gult stort rum med ballonger och
blommor. Ser det ut så här i spökhus och rövar borgar? Jag börjar tvivla.
Först då ser jag, det står en sol längst fram och ler.
Solen har blå klänning och gul kofta. Mamma viskar att det är fröken, och
det är klart att det är fröken – fröken Sol!
Det står fyra runda bord i rummet och på varje bort står 6 lappar som någon
har ritat på, någon har ritat blommor och solar. På en lapp ser jag mitt
namn, KATARINA står det, och jag funderar på hur någon har fått dem att stå
upp.
Jag får sitta jämte min lapp och de känns ju bra, NÅGOT är bekant. Kan
detta vara den där skolan iallafall? Fröken Sol strålar och nu visar hon
att hon inte bara kan le. Hon börjar nämligen prata. Jag hör inte riktigt
på, jag är nämligen upptagen att undersöka om jag är den enda flickan med
rutig klänning. Jag avbryter dock undersökningen när jag märker att fröken
Sol ler mot mig.
– Är det någon som vet vad jag heter, säger hon. En flicka med hästsvans
(utan rutig klänning) räcker upp handen och säger stolt att hon vet att
fröken heter Berit.
– Berit, tänker jag.
Nu vet jag en sol som heter Berit.

Solen Berit lärde mig att skriva P, att a var en hård vokal, vad en
sädesärla var, multiplikationstabellen och texten till ”Bered en väg för
herran”. Hon höll mig i handen när jag var rädd för att åka på utflykt och
hon log åt mig när jag lärde mig simma utan dyna.

Jag träffade tidigt mina änglar. 2 flickor att hålla i handen! Vårat liv
var ett himmelrike och vi levde i en rosa värld som doftade luktsuddgummi.

Livet var vårt och vi viskade hemligheter i kojan på baksidan av
skolgården. Den kojan var vår och vi skulle vara vänner för evigt – friends
for ever.

Efter 3 år skulle vi skiljas från vår älskade fröken. Vi fick komma och äta
glass i hennes trädgård och träffa frökens man – han hette Sten! Det
skrattade jag länge åt. Fröken brukade säga att hennes man alltid hade en
Sten i skon! Min fröken var världens roligaste Vi skulle börja
mellanstadiet och få en magister!
Solen Berit skulle få en ny klass med nya pyttesmå ettor. Små som myror! De
kunde inte ens stava till flaggstång.
Våran magister hade roligt hår. Det var lockigt och rödlätt (det var
förbjudet att kalla det orange!)
Jag hade fortfarande mina änglar och vi var kära i de killarna som var bäst
på fotboll. Vi skulle bli Spice Girls när vi blev stora och vi skrev
hemlisar i dagböcker som det stod ”SUPERHEMLIGT!” på.

Våran rödlätte magister lärde oss engelska och vad som händer när man blir
kär. Under mellanstadiet var vi konstant kära och det bästa som fanns var
att få leka puss-lekar. Fast LEKA fick man inte göra, det var dödsstraff på
det – nästintill.
Mellanstadiet var helt enkelt en 3-år lång häftighetstävling.

När vi gick i sexan tröttnade vi tjejer på killarna. De var ju
jättebarnsliga och hur kunde vi frivilligt lekt puss-lekar med dem?
Oförståligt.
Nu ordnade vi tjejer ”tjejkvällar” och ”tjejmiddagar” som ägnades åt att
sukta efter pop-stjärnor, den nye snygge gympaläraren och frossa i
pinsamheter. Vi längtade till högstadiet och efter nya förhoppnings|vis
mogna och snygga.
För vi var verkligen JÄTTE mogna förutom när vi tog fram den ytterst
förbjudna Barbie-lådan. Högstadiet skulle bli vår räddning!

Jag valde mina två änglar till högstadiet, vi satt fortfarande ihop med
klister.
På våren i sexan fick vi till vår lättnad veta att vi kom i samma klass på
högstadiet. Vi kunde andas ut, men sekunden efter insåg vi att vi skulle
splittras från resterna av vår underbara (?) klass.
Nu tycktes det längesedan jag stod på skolgården med rutig klänning (!),
trånga sandaler och trodde att skolan var en farlig borg.
Det var längesedan – 6 år, ungefär hälften av mitt liv, men innerst inne
var jag fortfarande osäkra, vilsna och förvirrade Katarina som trodde att
alla ville henne ont.

När jag skulle börja sjuan stod jag där igen och undrade hur alla kunde se
så glada ut. Ny klass, nya lärare och ny miljö förändrade inte mitt liv
särskilt mycket. Jag levde fortfarande kvar i min gamla klass och umgicks
enbart med dem. Vi tjejer var alla överens om vem som var den snyggaste
killen och under ytan var vi konkurrenter och hatade varandra. Föraktet mot
de populära och håntet mot ”töntarna” förde oss samman trots allt. Vi var
fullt upptagna med att klandra alla i vår närhet och insåg förste efteråt
att det var vi som var töntarna.
Det man inte vet bekymrar en dock ej och vi hade varandra och våra
popstjärnor så vi njöt av livet och naiviteten lös i våra ögon.

Ingenting varar för evigt dock och flickorna i f.d 6b gled ifrån varandra,
men jag och de två änglarna var fortfarande som fast klistrade. Vi
isolerade oss från omvärlden och kom överens om att alla var konstiga utan
vi. Vi behövde ingen annan. Lektionerna på högstadiet blev som en stor gå
massa. Här fanns ingen fröken Sol eller rödlätt magister. Här var allt
grått och anonymt och ingen dag var olik den andra. Pricken över i var
insikten om att jag inte längre hade mina änglar som förr. Jag hade
isolerat mig med dem och utan dem stod jag ensam. Jag förstod inte längre
deras skämt, jag trivdes inte i deras sällskap jag ville bort, bort, bort!
Jag ville skrika och gå men jag satt kvar med klump i halsen. Skolan blev
om så möjligt ännu gråare och de som kom som räddande änglar och höll mig i
handen trots min rutiga klänning, skapade nu is i min mage, klump i min
hals och höst i mitt hjärta. Jag borde gått men jag accepterade det och
accepterar det fortfarande. Mitt nionde år skulle inte sluta som grått, det
skulle sluta som svart – trode jag. Det hände något dock. Det kom en fröken
Sol, det kom en flicka med kjol av tyll och sol i ögonen. Hon höll mig i
handen trots att jag skuggade henne. Hon stod kvar i skuggan med mig. Min
andra hand tog min söta älva, tillsammans gick vi mot ljuset. Vi är ännu
inte där, men vi är på väg. Jag, fröken Sol och älvan med rosa sandaler går
mot ljuset och vi påminner varandra om att vi bor i skaparens hand.
Jag betyder inte lika mycket för dem som de gör för mig men det gör mig
inget för de släpper inte mina händer. Slutet på mitt nionde år ska bli med
sol i hjärtat.