Föräldrars utbildning: Gymnasial utbildning

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag började ettan. Jag tror att både mamma och pappa
var med, iallafall fick föräldrarna stå längst bak. Vi skulle få Agneta
Falk som lärare, en äldre dam från Karevik.

Man skulle säga vad man hette, bodde och telefonnr. Jag var nervös fast jag
kände de flesta sedan dagis.
Vi var bara där i några timmar sedan åkte vi hem.

Skolarbetet var enkelt, jag kunde läsa, räkna och skriva innan jag började
skolan, så det var inga problem där. Jag kunde tillochmed lite engelska.

Sedan flyter åren ihop, jag kommer ihåg vissa händelser, men jag har ingen
aning om det var i ettan eller fyran det hände.

Sedan ett par månader av femman gått, började jag på Duveskolan. Jag kände
bara en person på hela skolan, Lisa Larsson som också bytt från Igelunda
samtidigt som jag.

Dagen innan jag skulle börja, hälsade jag och mamma på min nya lärare,
Solveig Strand. Hon visade ett klassfoto för mig och berättade vad alla
hette. Medans vi satt och pratade i klassrummet, så kom det en tjej in, hon
hade långt blondt hår, blå cykelhjälm, rosa tröja och blåa joggingbyxor.
Men det konstigaste var att hon hade en låtsastatuering av någon sorts
blomma på kinden. Jag hade sett Anna Nilsson.
Några timmar senare ringde det på dörren. Där stod Anna, jag blev väldigt
förvånad. Hur kunde hon veta vart jag bodde?

Dagen efter, då jag skulle börja skolan var jag väldigt nervös. Jag cyklade
till skolan, kom till klassrummet och gick in genom dörren, det kändes som
om jag var ett djur på zoo. Alla tittade på mig, Lisa var redan där. Sedan
såg jag Anna som pekade på en stol bredvid sig. När jag satte mig och
började prata med henne kände jag mig bättre. Jag var med Anna efter skolan
nästan varenda dag och även på helgerna. Fast varannan helg var jag hos min
pappa i Forsberga, som ligger 24 km från Kvarnbo.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan. De som satt bredvid mig
använde mig som ordlista, frågade vad det och det ordet betydde. Vissa
tillochmed skrev av mig.
Trots att jag är relativt duktig i skolan, har jag aldrig gillat att gå i
skolan. Jag vill lära mig på mina villkor, på mitt sätt. Jag är hellre
hemma och läser romaner, än sitter och tragglar i skolan med läroböcker.

Börja på högstadiet var också en omställning. Tillochmed här fast det nyss
hänt, flyter åren ihop. Hela min skoltid är en suddig period av mitt liv.
Men fortfarande är jag andras ”ordlista”.

Nu, när man snart ska börja gymnasiet, så är det mycket press, betygen ska
förbättras, saker man ska göra klart och prov, det känns som vi har prov
varje vecka. Som om det inte skulle räcka med de vanliga proven så ska vi
också ha dessa nationella prov. Många är nervösa över dem, men inte jag,
jag har aldrig varit nervös inför ett prov. Bara det muntliga känns lite
obehagligt, för jag tycker inte om att prata inför folk.

Det ska bli skönt med miljöombyte, när man börjar gymnasiet, för jag är så
trött på den här skolan. Dessutom vill jag flytta hemifrån, så jag nästan
längtar tills när jag börjar gymnasiet. Men jag kommer att sakna alla mina
vänner och klasskamrater, och eftersom jag tänkte gå på en skola långt
härifrån, där ingen av mina vänner ska gå, kommer jag inte träffa dem så
ofta. De flesta andra kommer gå på samma skola; och bo kvar i Kvarnbo.
Varför var det en omställning, få konkreta exempel o beskrivningar.
Felfritt språk, meningskonstrukt. o ordval varierat innehåll, stycken,
vardagligt språk. G+

1 Mina skolår på Grundskolan
Mitt första skolår på mellanstadiet gick bra, de var kul. Jag började inte
första skolåret, med att börja räkna och sånt. Utan det var mest att man
lekte, och lärde känna dom andra skoleleverna. Jag fick många kompisar, och
tiden gick snabbt. När jag blev lite äldre och skulle börja tredje klass,
då blev det lite hårdare. Då fick jag börja med att arbeta lite mer, med
matte och rättstavning och en massa andra saker. När jag kommit så långt
att jag skulle börja femte klass, blev det allt hårdare med allting. Det
blev allt fler och större prov, på alla olika ämnen. Tiden gick snabbt och
det var dags att lämna mellanstadiet och börja på högstadiet. Det var
tråkigt att lämna mellans|tadiet, för jag kände oro över att börja på
högstadiet. Där gick ju fler elever där, jag var mest orolig för att bli
mobbad av de äldre eleverna på skolan. För mobbad blev jag på
mellanstadiet, ett bra tag och det var inget kul.

Nu var sommar lovet slut och det var dags att börja första dagen på den nya
stora skolan. När jag kom till skolan första dagen, letade jag upp mina
kompisar. När jag gick igenom den långa korriden kände jag nervösiteten i
magen, det enda jag såg runtomkring mig var massa elever som satt och
pratade. När jag ser mina kompisar, kallar jag på dom. Vi gick upp till
Aulan för att samlas, efter en stund kom rektorn in för att prata med oss.
Han gav oss information om vilken klass vi skulle gå i m.m. När han var
klar med pratandet fick vi gå ner till klassrummet, där vi skulle vara. När
vi alla hade samlats så fick vi berätta lite om oss själva. Tiden gick
snabbt första dagen, vi fick vårt schema och en massa information. Tiden
gick snabbt, det hände inget speciellt i årkurs sju. I årkurs åtta hände
det lite mer. Vi fick flytta ner till gamla vuxna komvux skolan som nu
heter ”Filialen”. Detta var då pågrundav att det blev för många elever. Jag
tyckte detta var bra. Jag tykte det gick bra i hela årkurs åtta, det var
kul.

När jag bördade nian blev det värre Det blev många fler prov och läxor. I
nian har jag haft många prov, I de alla olika ämnena. Vi har alltid mycket
läxor, men det är vad jag tycker.

Sammanfattning om vad jag tycker om mina skolår från början till slut. Jag
tycker det är kul att gå i skolan, men ibland kan det bli för mycket.
Alltså för jobbigt, då menar jag att jag orkar inte när jag får för mycket
läxor och prov, men hinner helt enkelt inte med. Man gör läxorna bara för
det ska vara så, man förstår inte då. Inte det jag själv gör iallafall. Då
är det bättre att man inte har så mycket prov och läxor på samma gång. Men
det går för det mesta bra. Jag tycker det har varit kul alla dessa år inu.
Jag tycker det är bra att det finns skola för dom elever som verkligen vill
lära sig, och få en bra utbildning. Jag tycker det är bra att det finns en
skola, det tror jag nog att alla tycker det är bra. Det bästa är att det
finns lärare som ställer upp så att eleverna får en utbildning.

Mina skolår!
Jag sitter hemma i köket och äter kvällsmat. Jag är orolig, för imorgon ska
jag för första gången börja skolan! ”för första gången” är överstruken,
oklart om det är eleven eller lärarens rättning.

Jag kan inte sova utan ligger och funderar över hur det kan vara på en
förskola. Är lärarna trevliga? Vilka ska bli mina kompisar? Hur är hela
klassen? Vika av mina tidigare kompisar ska gå i samma klass? Det finns
mycket att fundera på.

På morgonen nästa dag har jag en stor klump i magen. Jag vill bara ligga
kvar i sängen och sova. Jag vill inte till skolan. Men jag ångrar mig, det
kan ju vara roligt att träffa sina kompisar som man ska gå i samma klass
med enda tills vi går ut nian.

Jag stiger upp ur sängen och tar på mig mina kläder som mamma har tagit
fram till mig. Dom ligger snyggt och prydligt vikta på min fotölj. Jag går
ut i köket där mamma står och gör en macka till mig.
– Godmorgon stumpan! säger hon.
– Godmorgon!
– Är du nervös?
– Ja, jag vill inte gå till skolan idag.
– Men det måste du göra. Se så, här. Ta din macka och ett glas mjölk och ät
nu!
Jag gjorde som hon sa.
När jag var färdig så skjusade hon ner mig till skolan. Hon följde med in.
Hon var där hela dagen.
Jag var glad för det. Det fanns ju inga jag kännde där.

När klockan blev 8:30 började vi. Alla skulle sätta sig i en ring på golvet
och säga sina namn. Jag fick börja, sen var det en tjej som hette Hanna,
sen var det en som hette Emma, Karin, Zevjan (hon var ifrån Turkiet), Vedad
(var ifrån Bosnien), sedan fortsatte vi hela ringen ut. sedan fick vi rast
på en timme. Alla hade roligt utom jag, som satt i ett hörn och tittade på
när alla lekte. Plötsligt stod det en pojke framför mig och frågade om vi
skulle leka. Han hette Jon.
Vi satt på golvet och lekte med bilar, det var kul. Sen kom det en tjej och
frågade om hon fick vara med. Det fick hon. Vi lekte med bilarna hela
rasten.

Sedan skulle vi ha bild. Jag, Jon och en tjej som hette Hanna satt vid
samma bord. Jag ritade en bild där vi tre satt och lekte med bilarna. Jon
ritade hans hus, det blev fint. Det sprang två hundar utanför huset och
lekte. Hanna ritade sin kannin som var svart och vit. Det var trots allt
roligt i skolan. Jag längtade redan tills nästa dag när jag satt i bilen på
vägen hem. Så var det dag ut och dag in.

Sen när vi skulle börja ettan var det likadant. Vi började räkna matte, och
lite andra sådana saker som vi inte gjort tidigare.

Åren gick och jag skulle börja på mellanstadiet. Den dagen glömmer jag
aldrig, alla var nervösa över att börja fyran. Vi fick en ny lärare som
hette Gurli, hon var snäll, alla i klassen tyckte om henne. Hon var rättså
gammal, omkring 50 år. Ibland bjöd hon på godis! Det var nog därför alla
gillade henne…

När man väl kom upp till högstadiet trodde de flesta att de var tuffa och
gick omkring och kastade sina nycklar upp i luften och tog dem igen. Jag
och mina kompisar tyckte att det var så barnsligt, gå runt där och göra
”konster” med nycklarna.

I sjuan blev det mycket läxor, fast man visste att det skulle bli fler i
åttan.
Man har ju hört alla säga att i sjuan är det ”Hej! här är högstadiet”. I
åttan är det bara att sitta hemma och plugga. Och i nian så var det
repetion av allt i sjuan och åttan. Det var som dom sagt.

Vi har ju inte lika många prov nu som i åttan, men vi har ju Nationella
proven istället. Det kan man ju knappt öva på. Så det är inte lika jobbigt
nu som då.

När man skulle börja nian så träffade jag min pojkvän, som heter Patrik. Vi
träffades nästan varenda dag. Det blev jobbigt att ha både han och läxorna
i huvudet, men det gick bra. Han förstår ju mig och brukar förhöra mig på
läxorna.
Till sommarlovet tar han studenten och jag går ut nian. Så vi tänkte åka
iväg någonstans, men vi har inte bestämt var vi ska åka.

Nu efter nian har jag sökt in på Omvårdnadsprogramet som förstaval, som
andraval barn och fritid. Jag har inte bestämt mig riktigt än, men vi får
se vad det blir. Det blir ju omval sen om man ångrar sig.

Det ska bli roligt att byta skola, för man träffar nya kompisar, och det
ska bli gott och slippa sin gammla klass…