Gymnasial utbildning – Sida 34

Att byta skola/Att byta klass

Sommarlovet hade kommit, som alla hade väntat på. Jag och några kompisar
låg på en grå klippa vid vattnet och man kände hur det ljumma vattnet slog
upp vid fötterna.
Himmelen var klarblå och solen stog rätt ovanför våra huvuden. Några
fiskmåsar hade slagit sig ned vid våra matsäckar.
”Det ska bli spännande att börja sjuan, eller vad tycker ni?” Säger Emil
plötsligt och stör lungnet. Man hörde bara den varma vinden och de guppande
vågorna. Ingen svarade. I fem minuter låg vi helt tysta.
”Jag ska flytta” Sa jag och såg hur deras solbrända ansikten vändes mot
mig.
”Du skolar!” Sa Henrik och började småflina. Det blev återigen tyst.
”Jag fick reda på det igårkväll. Mamma och pappa var nere i helgen och
kollade på ett stort, fint hus i Göteborg.” Jag hämtade andan och drack
några klunkar ur min alltför starka jordgubbsdryck. ”Pappa har visst blivit
erbjuden ett mycket välbetalt jobb där nere.” Fortsatte jag. Några moln
hade svept in över himmelen och det började blåsa ganska kallt nu.
”Vi ska flytta redan nästa helg tror jag.”
”Nästa helg!” Brasst Tomas ut.
”Men det har ju inte gått mer än tre veckor på sommarlovet.
Jag började frysa och beslöt mig för att åka hem. Jag satt mig på min gula
suzuki TS. Påvägen höll jag på att köra över en gammal tant som skrek
”Pojklymmel” efter mig.
Den kvällen mådde jag inte nå vidare.
Massor av frågor dök upp i mitt huvud hela tiden. ev. radbrytning
Kommer jag någonsin att få träffa mina kompisar igen? ev. radbrytning
Undra ifall jag kommer förstå vad dom säger?
Dom pratar ju så himla konstigt där nere.
Måste jag bli Göteborgare när jag kommer ner dit?
Massor av liknande frågor ploppade upp i mitt grubblande huvud.
Nästa morgon ringde Henrik och frågade i fall jag ville hänga med till
stranden.
”Självklart” Sa jag och plockade iordning mina grejer. Jag hittade min
brorsas blåa fina Nike badbyxor som jag smugglade ner i min Everest
ryggsäck.
När vi var framme vid sandstranden var det fullproppat med folk. Lite
längre bort under en stor ek såg vi en plats som vi tog med glädje eftersom
det var för varmt i den stekande solen. Idag var jag glad och tänkte att
det inte skulle bli så tråkigt att flytta till Göteborg. Det är ju en stor
och trevlig stad där man kan göra massor av saker. En av dom bästa måste
vara att gå på Liseberg, tänkte jag glatt.
Jag hade varit där en gång tidigare. Men då var jag liten och feg och jag
hade knappt vågat åka någon bergodalbana.
Dagarna gick snabbt och dagen kom då vi skulle åka. Jag hade sagt hej då
till alla mina kompisar, alla väskor var färdig packade så nu var det bara
att åka.

Hej mina bästa vänner!

Nu har jag bott i Göteborg i två veckor. Det känns som en evighet. Jag har
redan varit på Liseberg två gånger och jag börjar tröttna lite på
”hangover”. I förrigår träffade jag en kille som bor på min gård några hus
härifrån. Han heter kim och verkar vara schysst. Han lirar fotboll i IFK
Göterborgs pojklag. Han ska börja i sjuan precis som vi.
Jag längtar efter er väldigt mycket och jag hoppas att ni har det bra. Har
ni träffat någon ny kompis ännu? Som får ta över min plats i gänget menar
jag. Snart börjar vi i sjuan och det är inte säkert att ni kommer i samma
klass.
Dom senaste dagarna har jag inte gjort mycket. Jag funderar på att börja i
Kims fotbollslag. Det kanske är lika bra.
Sköt om er grabbar och lova att skriva tillbaka.

PS: Jag kommer säkert upp och hälsar på er på något lov.

MVH: Er kompis Mattias

Mina skolår
Jag minns fortfarande första dagen i skolan. Jag skulle börja med sex andra
tjejer på Bejier skolan. I en klass med blandade elever från ettan till
trean. Vi sju nya tjejerna fick först träffa varanndra i skolan och leka
och lära känna varandra lite. Jag blev jätte bra kompis med en tjej som
hette Amanda Lindvall. Och så var jag redan kompis med Tove Sjölund som jag
kännt sedan dagis.
Mina första skolår var jätte roliga. Jag fick massor av nya kompisar varje
år eftersom det kom ett nytt gäng ettor varje höst. Vi sju tjejerna som
började samtidigt blev mycket bra kompisar, men ibland så uppstod det lite
problem efter|som det alltid var sju viljor inblandade.

I treans slut fick vi och vår parallell klass ett besked. Vi skulle byta
skola, efter denna terminen till ”skolan på udden”. Det var en ny skola som
var på väg att byggas. Alla tänkte på den nya fina skolan och att det
skulle bli jättekul att flytta dit.

Efter sommarlovet började vi på ”udden”, som vi kallade den. Vi tyckte
”skolan på udden” lät mesigt och alldeles för långt för ett skolnamn. Det
var väldigt spännande, en ny skola med nya möbler och arbets materiell. Det
första intrycket från alla elever i min klass var att allt var så fint och
bra. Men om man gick djupare så var det inte så. Vi gillade inte vår
lärarinna.
Hennes namn kommer jag inte ihåg, men iallafall. Hon var sträng och taskig
tyckte alla. Men efter ett år eller något sånt, så började jag tycka om
henne. Alla mina kompisar hatade henne fortfarande. Det var just det ordet
de använde ”hatade”. Hur kunde de igentligen säga så, de hade ingen aning
om hur starkt ett sådant ord är.
Men som jag sa: jag började tycka om henne. Ingen kunde förstå mig, men det
är väl så jag är. Jag ger alltid människor runt omkring mig en chans.

På udden fick jag också mycket nya kompisar, speciellt mycket killkompisar.
Min nya bästis var Rafaela Skog. Vi var alltid tillsammans och hade
jättekul. På udden hade vi, alla elever väldigt bra tillslut. Det var lite
annorlunda undervisning och vissa lärare var liksom inte utbildade till det
de undervisade i, men vi hade ändå det bra. Vi spelade mycket teater i vår
klass som vi sedan spelade upp för resten av skolan. Vi hade också mycket
småstjärnorna och roligatimmen. Så vi hade ganska mycket fri tid och fick
göra lite vad vi ville.

Sen kom vi till den tid då det inte skulle vara så mycket lek. Vi hade fått
valpappren och skulle välja högst. fyra personer man ville gå tillsammans
med. Sen skulle vi komma hit till Polhem skolan, och ta skolan på lite mer
allvar.

När vi tillslut började här efter ett långt sommarlov. Så var allt så
annorlunda men kul. Min klass som jag började i, med många från min gammla
klass på udden. Var väldigt splittrade i början, eller det är vi
fortfarande. Men inte alls på samma sätt. Här på Polhem skolan så har jag
mina bästa skolår. Jag iallafall vad jag vet, resten kanske bara blir
bättre. Här fick man skåp istället för bänkar och lådor. Och allt var mer
seriöst än vad det var innan.
Sen kom man till då man fick betyg. Det var då jag började ta skolan på
allvar. Eller nej det är inte sant det var nog denna terminen allvaret
började för mig.

Dessa fyra åren på Polhem skolan har gått väldigt snabbt om jag tänker
efter. Och nu står jag här, och bara om några månader ska jag möta en ny
skola med nya kulturer.
Jag hoppas de tre åren jag har kvar i skolan kommer vara lika bra så jag
inte blir besviken, eller rentav bara bättre. Mina intryck under skolåren
har varit på både gott och ont men lärorikt. Men det är väl det livet går
ut på.

Att byta klass
Det hela började med att vi skulle flytta till en liten stad i Skåne. Pappa
hade fått ett nytt jobb. Jag och mina bröder Christian och Emil skulle
börja i helt nya skolor och helt nya klasser.
Christian skulle börja tvåan på gymnasiet, Emil sjuan och jag nian. Mamma
visste inte vad hon skulle göra än men tänkte att det säkert skulle lösa
sig. Det var så det hela började.

Det var ungefär en halv dag kvar av sommarlovet, jag, Christian och Emil
var på stranden för att njuta av den sista sommarlovsdagen. Helt plötsligt
kom det förbi en tjej i min ålder. Hon tittade på oss och log lite
försiktigt. Sen gick hon därifrån. Senare på kvällen när vi hade ätit så
skulle jag hjälpa mamma att plocka in disken som stod ute på altanen. Då
stod hon där igen och log på precis samma sätt som hon hade gjort tidigare
på standen. Sen gick hon därifrån igen. Jag berättade det för Christian och
Emil och de tyckte att det var lika konstigt som jag.
Vem var hon?

Nästa morgon skulle skolan börja. Jag och Emil hade följe eftersom att vi
skulle börja på samma skola. Så nervös jag var när jag stod utanför dörren
till klassrummet där min nya klass satt i. Tänk om de inte gillar mig, tänk
om de är elaka eller tänk om jag inte får några kompisar. Alla möjliga
tankar for igenom mitt huvud då. Men till slut tog jag mod till mig att gå
in.
När jag väl var inne i klassrummet, såg jag ett ansikte och ett leende som
jag kände igen. Det var tjejen på stranden och utanför huset. Skulle vi gå
i samma klass? Var det därför hon hade lett mot oss? Ville hon bara få
kontakt? En massa tankar for återigen genom huvudet på mig, samtidigt som
jag gick och satte mig bredvid en tjej med kort lockigt hår. Hon hette
Filippa och var riktigt trevlig, vi kom genast väldigt bra överens. Så bra
att vi tillochmed satt och åt tillsammans på lunchen. Jag frågade henne
lite diskret och tjejen vem hon var och var hon bodde.
Det var då jag fick reda på det.
Hon hade förlorat sin bror i en hemsk olycka, och hon pratade inte längre.
Jag förstod genast att jag var tvungen att försöka prata med henne. Hon
hade ju inte kommit till mig utan en anledning, hon ville kanske prata. Jag
tog min bricka och gick genast för att leta upp henne.
Jag hittade henne, hon satt i korridren och målade något. Jag fick
försiktigt fram och frågade om jag fick slå mig ner. Hon log när hon
tittade upp på mig och nickade. Först satt vi bara där, helt tysta. Men det
var ingen pinsam tystnad utan bara helt vanlig tystnad. Tillslut sa hon
bara:
– Du kanske undrar varför jag har tittat på dig och dina bröder?

Jag hann inte svara förrän hon fortsatte.
– Men när jag ser er påminner ni mig om hur det var när jag och min bror
umgicks.
Hon fick en ledsam blick men leendet var fortfarande kvar, och det lät som
om hon hade gråten i halsen. Sen fortsatte hon att berätta om vad som hade
hänt och varför hon inte pratade med någon. Hon berättade också varför hon
just börjat prata med mig. Sedan visade hon bilden som hon hade målat, det
var ett porträtt av hennes bror, hon var jätte duktig på att måla.

Efter den dagen började vi umgås mer och mer, och prata det gjorde vi också
bara mer och mer. Det blev en början till en stor vänskap.

Mina skolår
Jag började skolan som sjuåring. Skolan var uppdelad i två byggnader.
”Stora skolan” där åk 2-6 gick. Och det lilla ”Annexet” där åk 1 gick. På
Annexet fanns bara tre små klassrum och ett personalrum. Det var en liten
skolgård och bakom den låg skogen där vi brukade leka. Bredvid Annexet låg
förskolan.
Första dagen i skolan tyckte jag var rolig men lite läskig. Jag var ganska
blyg. Där var fullt av andra barn som jag aldrig hade träffat. Föräldrarna
fick vara med hela tiden och det tyckte jag var väldigt bra. Min första
lärare hette Hedvig och var jätte snäll. Hon var ganska liten och hade
alltid håret fint uppsatt.
Jag tyckte att skolan var rolig. En bra och snäll fröken, snälla
klasskompisar och en rolig skolgård att leka på.
Första året i skolan gick ganska snabbt. Det var snart dags att börja
tvåan. När jag började tvåan tyckte jag att man blev stor. Då fick man
flytta ner till stora skolan, där matsalen, gympasalen och slöjdsalarna
låg. Där gick också de äldre eleverna. Jag hade stor respekt för dem.
När vi började åk 2, fick vi det minsta klassrummet på hela skolan. Det låg
längst bort i ena änden på skolan. Bredvid oss låg ett lite större klassrum
och där gick treorna som vi fick dela korridor med. Det som jag tyckte var
lite tråkigt med att flytta ner till Stora skolan var att man inte längre
kunde leka uppe i skogen. Man fick inte lämna skolans område om man inte
hade en lärare med sig.
Åk tre minns jag inte så mycket av. Jag minns bara att det var sista året
vi hade Hedvig som lärare. Vi skulle börja på mellanstadiet och bytte då
också lärare.
Den nya läraren hette Lisa. Hon var också ganska liten, hade grått och
ganska kort hår och hade nästan alltid mörka kläder på sig.
I början tyckte jag att hon var ganska bra, men senare upptäckte jag att
hon kunde bli arg ganska lätt och det tyckte jag inte om. Hon kunde bli arg
för småsaker på ett helt annat sätt än vad Hedvig kunde bli.
I åk fem var det dags att välja vilket språk man ville läsa. Det kom tre
olika lärare till vår klass.
De var Franska, Spanska och Tyska lärare. Franskaläraren hette Inger och
berättade för klassen om var man talade franska o.s.v. Tyska och
Spankska|lärarna radbyte vid avstavningen gjorde ungefär samma sak. Jag
hade ganska svårt att bestämma mig. Skulle man välja det språket som
kompisarna valde? Eller skulle man välja det språk som flest människor
talade? Efter att ha diskuterat länge med mina föräldrar, valde jag till
sist Tyska.
I åk sju var det tänkt att vi skulle byta lärare igen, eftersom man börjar
högstadiet då. Men vår lärare Lisa fick ett annat jobb tidigare än vad som
var tänkt. Vi fick vår nya lärare redan i sexan. Hon hette Pia. Hon var
väldigt snäll och lät oss göra lite mer som vi ville. Med henne fick vi
göra lite längre arbeten och projekt. Det tyckte jag var mycket roligare än
att bara göra samma saker hela tiden. I sexan började vi också läsa det
språk som vi hade valt. Det var en klar majoritet som hade valt Tyska. Vi
var många och det gjorde det svårare och lite tråkigare att läsa Tyska. Vår
lärare i tyska hette Ragnhild. Hon hade glasögon, brunt halvlångt hår och
hon hade oftast kjol på sig. Hon var ganska sträng men också snäll. I åk
sju åkte vi på vår första klassresa. Vi åkte ut till Åkulla där vi skulle
sova över i tält. Vi bodde en liten bit in i skogen där det fanns en sjö.
Man kunde låna kanoter och ekor som man kunde åka ut på sjön med. Mitt i
sjön låg en liten ö. Där vi bodde fanns ett stall med Islandshästar som vi
skulle få rida på. Min häst som jag skulle rida hette Juni och var
ljusbrun. Han var ganska liten och väldigt snäll och hade tjock man och
svans. Det var jätte roligt att rida Islandshästarna.
I åk åtta fick vi våra första betyg. Jag var jätte spänd och nervös. Jag
tyckte inte att jag hade dåliga betyg men heller inte så bra. Men det
ändrade sig lite på sommarlovet när vi fick de andra betygen.
Nu hade de också börjat bygga om skolan till F-9 skolan som de hade
planerat ganska länge. Det var ganska stökigt med alla brummiga maskiner
och alla avspärrningar.
Under sommarlovet började de gräva och dra ledningar och sätta upp
baracker.
När vi kom tillbaka på hösten i åk 9, fick vi äntligen flytta in i de nya
lokalerna. Det var väldigt annorlunda. De hade målat om väggarna vita och i
korridoren oranga. De hade bytt golv och tavlor, målat dörrar och bytt
skåp. Allt var annorlunda. Det luktade nytt överallt. Sedan kom julbetyget.
Det var jag ganska nöjd med, men jag hade velat höja mig i några betyg.

Min skoltid har varit bra. Bra lärare och bra klasskompisar. Det enda som
jag har tyckt varit dåligt var att vi inte har fått flytta till
Skogslundsskolan. Att de byggde om skolan till F-9 skola.
Även om det har varit jätte bra här, hade jag velat byta till en annan
skola efter åk 6. Byta miljö och träffa lite andra människor. Det känns som
att det har varit för länge att gå på samma skola i 9 år utan ombyte.
Jag tycker också att det har varit dåligt att de inte har byggt om vår
gympasal på samma gång som de byggde om skolan. Och att vi var tvungna att
cykla till en annan skola varje gång vi hade idrott eller tyska efersom det
inte fanns någon tyskalärare på denna skolan.

Nej, hade jag fått bestämma hade man fått flytta till Skogslundsskolan när
man gick ut åk 6.
Jag tror att man behöver lite ombyte innan man kommer till gymnasiet så att
inte det ska bli som en chock att se alla nya människor, lärare och att
allt är nytt. Men vem vet, de kanske inser om några år att det är bättre
att byta skola och bygger om skolorna igen!

Min syn på skolan.

Jag är elev på en F-9 skola i Falkenberg. Jag har gått på denna skolan sen
lekis och börjar tröttna lite smått, men jag har ju bara ett par veckor
kvar här nu.
När jag började skolan, alltså första klass, delades min klass upp i två så
att ena halvan gick i skolan på förmiddagen och den andra halvan på
eftermiddagen. Detta sätt var ju självklart bra för lärarna när de skulle
lära känna oss men det var inte speciellt bra för oss elever som i andra
klass blev en och samma klass. Då kände man halva klassen och den andra var
som främlingar. Jag personligen anser att om klassen ska fungera som en,
ska eleverna lära känna varandra från början. Annars blir det bara bråk i
framtiden. Vi lärde känna varandra efter ett tag men man tröttnade ganska
fort på eleverna och det gjorde inte saken bättre när vi blev F-9 skola.
Hela saken med F-9 skola var inte speciellt positiv. När vi gick i femte
klass var man inställd på att få byta skola efter sjätte klass och när vi
fick reda på att vår skola skulle bli F-9 skola blev vi väldigt besvikna.
Vi var ju inställda på att få nya kamrater och en ny miljö att vistas i.
Kommunen byggde om vår skola. Den blev röd och efter den dagen har man fått
frågan om det är en ladugård eller en skola. Så mitt tips är att inte måla
skolan röd. Jag är väldigt glad att de byggde om skolan, även om den blev
röd, för nu känns det lite mer som en högstadie skola. Speciellt när de som
går F-7 är i en annan del av skolan med en glass dörr emellan, man kan vara
lite stolt över att få vara på vår sida av glas dörren då.
Vi fick skåp i samband med ombyggnaden. De är inte stora men man får in det
man vill få in. Enda stora problemet med skåpens storlek är att de kan stå
på varandra. Åttorna fick sina skåp under oss eftersom att de är yngre men
det gör också att de kan sitta kvar en extra stund vid sitt skåp för att
retas och man vill ju inte öppna skåpsdörren i huvudet på dem.
En förändring när det gäller skolmaten hade inte varit helt fel. När det
serveras fisk borde det finnas ett vegetariskt allternativ. En del
vegetarianer äter inte fisk och man blir inte mätt på konserverad potatis.
Som tur är har vi nu fått ett kaffé som säljer frallor till en ganska okej
pris, men de tar slut efter bara en kort stund. Kaffén med frallor är något
som alla skolor borde ha.
Jag är helt klart nöjd med mina skolår här men ibland kan det bli väl
stressigt. Vi har ingen riktig gympa sal som vi nior kan utnyttja, vi får
istället cykla till en annan skola. Anledningen till detta är att vi går på
en skola som ligger granne med bostads hus och de vill inte ligga och titta
på en stor röd koloss när de solar på sommaren. Men lite motion skadar väl
aldrig. Saken är bara den att vi är nästa färdig motionerade när vi kommer
till skolan. Men vi har schysta lärare som låter oss komma lite senare till
gympan.
Det är tur att jag har hamnat på en skola med bra lärare. De första åren i
skolan fram till fjärde klass var väldigt stela. Men vi fick nya lärare som
var roligare och de hade inte den typiska lärar attityden. Tack vare detta
har jag och säkert andra också lyssnat på lektionerna men det finns ju
vissa dagar man bara inte orkar lyssna.
På den framtida skolan anser jag att elever ska vara med och anställa
lärare. Jag vet inte om andra tycker det men jag vill gärna vara med och se
hur personen är som söker jobbet. Jag tror nog att vi elever kan se igenom
leendet på den personen. Man lägger ju alltid till sina bästa sidor när man
söker jobb och då blir man inte alltid sig själv.

Jag är jätte nöjd och jätte glad över mina skolår, men det finns saker som
skulle kunna ändras på och tänkas igenom lite nogrannare. T.ex. blev vår
skola väldigt trång när skåpen kom in. Låsen på toaletterna går att låsa
upp uteifrån, vilket inte är kul när någon får för sig att låsa upp.

Tänkbara förbättringar gäller till största delen vid ombyggnaden.

. Ljudisolering
. Läge
. Färg
. Storlek

Ljudisolering är väldigt viktigt i nian när man har nationella prov med
hörförståelse. Står det åttor utanför dörren på rast är det inte tyst och
lugnt. Jag förstår att många saker är helt omöjliga att ändra på men jag
kan ju alltid hoppas på det bästa. Förändras inget drabbar det inte mig,
men jag tänker på de andra också.

Hälsningar

Skoltrött elev.

Mina skolår

Året var 1995 när jag började skolår ett, ända sedan förskolan hade jag
gått på en kristen skola i alingsås, Edengården. Var dag började med en
morgonsammling, som vi hade kyrkoslalen. Vi gick igenom vad som skulle
hända idag, om det var något anorluna osv. där efter gick vi som vanligt
till våra klasser. Vi var inte så många på skolan, i min årgång var vi fem
stycken. När vi gick i ettan gick vi tillsammans med tvåorna och tvärtom
när vi gick i tvåan.

Jag hade inte så många kompisar dom tre första åren i skolan det fanns ju
inte så många i min årgång. Två som jag umgicks mest med var Jonas och
Fredrik, jag umgicks även med andra både äldre och yngre, men inte lika
mycket.

När jag gick dom tre första åren i skolan så bodde alla mina syskon hemm|a,
inte så lätt alltid, vi fick dela rum två och två dom älsta fick ett eget
rum. Jag har 8 syskon alla är tjejer, alla jag har träffat frågar om det är
jobbigt med så många syskon och alla tjejer också, men jag tycket facktiskt
inte det, det har flytit på bra.

Efter som vi var elva stycken i familjen så bodde vi i ett ganska stort
hus. Vi bodde ungjefär två mil utanför den fina staden Alingsås, i
Hedbylund, en gansk stor by med cirka 10 000 invånare. Vi bodde i ett rött
hus med vita knutar, vi hade en stor trädgård med ett skjul som vi kallade
”röda huset”.

Jag hade två grannar som jag lekte ganska mycket med Albin o Per, v i kom
väll inte så bra överens när vi var alla tre.

I trean berättade jag för mina kompisar att jag skulle byta skola till
Hedbyskolan. Eftersom jag byte skola halkade jag ifrån kompisarna i
Edengården, och numera umgås vi alldrig, vi pratar inte ens m|ed varandra
om vi skulle träffas av en händels, vilket är ganska sällan.

Första skoldagen i den nya skolan, började med en dålig frukost, jag var ju
närvös. Efter frukosten bestämde min tredje älsta syster vad jag skulle ha
på mig, efter det gjorde hon i årdning min fresyr, så eleverna skulle få
ett gott intryk.
Klockan fem i åtta tog jag mitt första steg mot skolbussen med min granne
Albin som var ett år yngre. På bussen träffade jag Per, som som tur var
skulle gå i samma klass, som jag.
Jag mins tydligt när jag gick mellan åtta röda baraker mott min barak, det
kändes läskigt, men det gick faktisk bra, jag tror att man oroar sig för
myck|et i bland.

Efter en vecka eller två lärde jag känna Fredrik, som jag senare blev bästa
kompis med.

Andra året på Hedbyskolan var ungjef|är som i fyran, förutom att
tjejbas|bacillerna försvan. I min klass var vi 16 killar och 6 tjejer. I
femman hade vi dom första nationella proven, som gick ganska bra, förutom
Engelskan som var lite knaglig.

Nu hade även mina två största syskon flyttat hemifrån och jag fick mig ett
eget rum.

År sex var som år fem, men lite svårare bara. Vi hade sexualkunskap som
nästan alla killar tyckte om. I slutet av sexan skulle vi välja
klasskompisar till sjuan. Jag mins att jag valde en kille som hette Jonny
som kom från Ringasjö, alla skolor runtomkring Hedbylund hade bara 1-6 så
alla sjuor fick börja på Hedby|skolan.

Hemma så skulle min älsta syster gifta sig med Jonas Karlsson som kom från
Boråstrakterna. Bröllopet ägde rum utomhus vid Hovsnäs, vid en sjö som
heter Åsunden, där ligger även Torpa sten hus, som är ett slått från Gustav
Wasas tider.

I sjuan flöt allting på bra, jag hade bra lärare, som elevern hade stor
rispäckt för, det gick bra med läxor och annat men det blev värre i åttan

År åtta gick ju som det gick. Vi fick en ny rektor som hette Josef
Jankovik, han kom från Jugoslavien och han hade blandannat varit djup
havsdykare. Lärarna hade in|get förtroende för Josef, han lysna|de inte på
lärarna utan han skötte allt själv. I mitten av åttan slutade hälften av
alla lärare jag fick byta klass föreståndare 3 gånger. Istället för
beh|öriga lärare fick vi vikarier och färdigstuderande, eller så fick vi
inställda lektioner ofta kunde man komma till skolan och få massa
instä|llda lektioner upp till två timmar.

I åttan fick alla reda på att vi skulle flytta till Halmstad. Jag är ganska
glad att vi flyttade, det är bättre lärare i skolan, nu kan jag segla mera.
Men kompisarna är alldrig roligt att lämmna, men jag träffar dem nog till
sommaren.

Första besöket i Frövik, gjorde vi samtidigt som vi tittade på vårt ny hus,
besöket var välldigt jobbigt i början men de tog bra hand om mig, och det
känndes bättre första skoldagen.

Nu när jag har bott här snart ettår känns det mycket bra, jag trivs i
skolan, jag trivs i Halmstad, det är bara vintrarna som är lite dystra.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Mina skolår.

Livfullt berättat, men bara ett enda minne!

Varje mening börjar på ny rad.

Miljoner olika tankar och minnen snurrar i huvudet när ämnet kommer på
tal.
Det finns så mycket roligt, tråkigt och sorgligt att berätta om nio år av
sitt liv.
Men allt har passerat förbi så otroligt snabbt, så en del minnen har
suddats ut och blivit lite oklara, men med hjälp av min fantasi och av det
jag minns starkast ska jag försöka att skriva så bra jag kan.

ny sida

Utflykt med klass 3b.
Det var en varm sommardag och jag var en stolt, precis nybliven tredje
klassare och idag var det dags för utflykt.
Röda, gröna, blå och gula ryggsäckar täckte skolgården.
Alla var förväntansfulla och lyckliga den här dagen.
Två och två i ett långt led traskade vi mot utomhusbadet.
Efter den långa halvtimmes gångtiden som bara hade bestått av skratt och
sång var vi äntligen framme.
Våra färgglada sommarkläder bytes snabbt ut till olika bikinis, baddräkter
och badbyxor.
Alla sprang livligt ner i det varma vattnet och lekte och stojade.
Vi njöt helt enkelt av den fina sommardagen.
Men allt det harmoniska avbröts med att en av barnen i poolen gav ifrån sig
ett fruktansvärt skrik.
Jag och min klass var först fram för att kika på vad som hade hänt.
Vi började med detsamma att skratta.
Det var ingen olycka som inträffat och inte heller hade någon farit illa,
utan det var en lång och sliskig ål som simmade runt i poolen.
Han hade kommit ganska fel den dagen och pga honom fick vi inte bada mer.
Men lika glada var vi för det, eftersom att vi hade ett roligt minne att
dela med varandra och det tog väldigt lång tid innan vi slutade prata om
”ålen i poolen”.

ny sida
Jag skulle antagligen känna mer skräck idag om jag mötte en ål i en pool.
Men det skulle än idag vara en rolig och annorlunda upplevelse och ett
enormt underligt minne att dela med sig av till vänner och familj.

Kära Thomas Östros

Jag är en pojke i den nionde årskursen. De förslag jag nu tänker framföra
har du säkerligen hört förut.
Som du kanske vet är det mycket skadegörelse i skolan. Skadegörelse beror
oftast på destruktivt betende. Barn som förstör saker är ofta djupt
deprimerade. Vilket lyckligt barn skulle med mening förstöra något?
Skadegörelsen blir deras sätt att avreagera sig. Om alla var lyckliga så
skulle skadegörelsen vara obefintlig. Att se till så att alla är lyckliga
är förstås omöjligt, men man kan försöka. Man skulle kunna ordna mer
aktiviteter. Studier visar att elever som motionerar mycket har lyckligare
och mer strukturerade liv. Man skulle också kunna införa regelbundna besök
hos kuratorn. Det vore bra om kuratorn lärde känna alla elever så kuratorn
visste vem killen som blivit mobbad på rasten var och så vidare.
Personligen skulle jag ha problem med att berätta mina innersta tankar och
problem för en person jag knappt känner, därför är det viktigt att man får
träffa kuratorn ofta. Man kanske ska ha en kurator för killarna och en för
tjejerna. Det är ett sätt att åtgärda problemet. Det andra är att få en
lagändring som gör att elever kan få böta för den skada de orsakat.

Ett annat problem vi har i skolan är att väldigt många är trötta. Det beror
på att vi är uppe länge på nätterna oavsett vad det är för dag. Det går
inte att ändra på för det är vår livsstil. Det man kan göra är att börja
dagen med ett praktiskt ämne som till exempel idrott eller hemkunskap. Jag
spelar själv ishockey och har blivit tvungen att gå upp tidigare än vad jag
normalt gör. Jag är jättetrött på vägen dit men när vi värmt upp så är jag
piggare än jag är i skolan vid samma tid. Det är bättre att börja skoldagen
med idrott på morgonen än med ett teoretiskt ämne. Man skulle kanske kunna
springa en två-tre kilometer lång slinga. På så sätt åtgärdar man också
problemet med tonårsfetma. Här i Sverige har vi vacker natur. Varför har vi
då bara en friluftsdag per termin? Det är skadligt för hälsan att vara
fysiskt inaktiv. De som är fysiskt inaktiva drabbas ofta av fetma. Fetma är
en sjukdom. I skolan vaccineras man mot olika sjukdomar men mot fetma finns
det bara ett vaccin och det är motion.

Sen tycker jag också att vi elever får bristfällig information om vad en
lärare får göra och inte får göra. Jag visste inte att lärare inte fick ta
saker ifrån oss förrän den nya lagen trädde i kraft. Från fyran till sexan
hade vi en lärare som tog alla våra saker som inte hade med skolarbete att
göra. Han tog tillochmed ut ett tuggummi ur min kompis mun med sin hand.
Får en lärare göra så?

Sen vet jag att det är lärarbrist och att man har problem att rekrytera nya
lärare. Det kan åtgärdas genom att visa upp den långa ledigheten som det
possitiva med jobbet inte att man ska ta jobbet för man älskar barn.

Med vänliga hälsningar

Linus Hammarvik

Post scriptum. Jag bifogar en bild på dig och din älskarinna. DS

Mina skolår

Slammer av bänklock som öppnas och stängs. En stämning av förväntasfulla,
nyfikna miner. Ljudet av en penna som faller till golvet och någon som
generat plockar upp den. Det är ett skruvande i stolarna för att se vilka
som sitter bakom och brevid. Någon som viskar i mitt öra:
”Du har kommit till grupp B fast jag har kommit i grupp A.”
Den som viskade heter Linda. Vi hade kännt varandra sedan dagis.

”Hejsan och välkomna till ert första läsår här på ljungby|holmsskolan. Jag
heter Lena, men ni kan kalla mej fröken. Dom närmsta åren framöver är det
jag som ska undervisa er klass 1c. Det ska bli ett sant nöje och jag hoppas
att vi får det så roligt som möjligt!”

Föräldrarna längst bak i klassrummet klappade händerna. Ja, dom var så
stolta. Nu hade deras unge äntligen börjat i första klass. Efter
grundskolan var det bara rakt ut till gymnasiet vidare till högskolan
(inrikning kirurgi), sen var vi färdigutbildade läkare som kunde försörja
dom vid livets höst.
Ja, allt hade dom planerat in i minsta detalj. Ingenting kunde väl gå snett
nu?

Allt var så lätt i lågstadiet. Vi lärde oss alfabetet. A som i apa och B
som i banan. Vi lärde oss om brunbjörna, vad dom äter och varför dom går i
ide.
Allt var så lätt, vi var bara en bunt ettagluttare med stora, nyfikna ögon
som ville veta mer om det där och den här.

Slutet av mellanstadiet var isåfall mycket hårdare. Känslomässiga
svajningar och allt var bara ”jävla skit” och ”fan också”.
Man var tvungen att vara duktig för annars var man dum, men inte för
duktig, då var man en plugghäst och det skulle man passa sej noga för. Jag
var arj på ljungbyholmsskolan och trött på att gå i en ständig uppförsbacke
som aldrig tog slut.
Men jag kämpade på. Jag gick och gick.

Så äntligen kom skolavslutningen i sexan. Rektorn höll sitt sedvanliga tal
i tjugo minuter och avrundade det hela med att sjunga en sommarvisa.
”Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dej. Ut till sommaren
där vindarna bor, till ros och förgätmigej.”
Visan sitter etsad i mitt minne efter sex långa år. Det var alltid en plåga
och stå och lyssna på henne ute i solen. År efter år, samma visa och vi led
lika mycket varje gång. Men den dagen var det annor|lunda. För den dagen
var det sista gången vi stod där och trampade i väntan på att någon skulle
kommandera oss därifrån.
För nästa termin började vi i högstadiet.
Jag kom nästan ensam till Östra Berga skola. Det var jag och en annan tjej.
Jasmin hette hon. Resten hade jag lämnat bakom mej. Jag gjorde så gott jag
kunde i varje fall.
Nya klasskamrater. ”Är det nå’n som vill bli min vän?”
Nya intryck, nya regler att lära sej. Nya lärare. Vi hade fått Kristina som
mentor. Hon skulle undervisa i svenska och engelska. Och Jan, han skulle
undervisa i matte och teknik/fysik. Jan var dum, för han skulle försöka
lära oss matte. Matte är tråkit. Dumma Jan som försöker lära oss att räkna.

Jag var osäker på mej skälv. Jag höll mej undan från mina klasskamrater.
Hellre det än att dom fryser ut mej. Jag kom i bråk mina mina lärare och
jag kom i bråk med min familj.
Jag ville inte vara mej skälv. Jag ville vara någon annan. Någon som var
söt och hade fina kläder. Mitt liv var inget roligt. Jag satt hemma och
läste böcker varje kväll. Hoppades att i kväll skulle kanske någon ringa.

Men så en dag kom Elin fram till mej. Vi hade umngåtts lite den senaste
tiden i skolan.
”Vill du följa med till min dans ikväll?”
Det var den stora vändingen som jag hade väntat på sedan slutet av femman.

Allt gick mycket bättre. Skolan, vännerna, hemma. För ett litet tag. Snart
blev jag rädd och tänkte att om jag hade fått det bra så snabbt så kanske
det skulle tas ifrån mej lika fort. Jag började pajsra mej skolan. Bråkade
med lärarna på taskiga, nedsättande vis. Allt för att mina kompisar skulle
skratta. Det var inte deras fel, dom visste ju inte att det var för deras
skull jag gjorde det.

Det gick utför för mej i skolan. Jag kunde knappt vara hemma för det var
bråk hela tiden. Jag var som ett rovdjur på jakt. Redo att slå till när som
helst. Ingenting fungerade fram till åttan, då jag blev mer och mer säker
på mej skälv. Jag blev trevligare mot min familj och vänner. Lärarna såg
jag fortfarande som mina fiender men ändå var det en klar förbättring.

Det är inte förren nu som jag kan se saker klart. Jag kan förstå vilkas tår
jag trampat på och av vilka anledningar jag gjort det.
För nu har jag ett mål i livet. Mitt mål i livet är att vara lycklig. Jag
vill göra saker som gör mej lycklig, och göra andra människor lyckliga. För
jag är trött på det svarta molnet som jämt tycktes omsluta mej och min
tillvaro.
För nu vill jag må bra.

Mer allmänt i början – mer personligt på slutet. Röd tråd, fokus på din
egen utveckling finns. Slutet är bra, men knyter inte ihop med början
Många reflektioner och också tolkningar och värderingar. Inspirerat språk.
En del fel

Hej skolministern!

I detta brev tänker jag nu försöka hjälpa dig i ditt försök att förbättra
skolan. Genom att skriva om för- och nackdelarna i de skol|or som jag gått
i under mina nio år i grund|skolan hoppas jag att jag kanske kan underlätta
ditt arbete lite.

I låg- och mellanstadiet tror jag mycket på montisorisk undervisning, yngre
barn lär sig bättre på att rita och skriva, än på att bara skriva. Eftersom
detta har kommit mycket mer nu de senaste åren tror i och för sig inte att
det behöver förbättras spec|iellt mycket.

Jag väljer istället att fördjupa mig i det ämne jag tycker är
intressantast, högstadiet, mycket säkert för att jag själv går där just nu.
Nästan alla högstadieelever genom tiderna har ju alltid sagt: ”Skolan är så
tråkig, jag önskar mer än allt annat att jag slapp den.” Ska det verkligen
vara så, att alla tonåringar i Sverige ska behöva lägga ner tre år på det
de minst av allt vill göra? Skolan måste göras roligare! Jag tror att det
bästa skulle vara att in|föra fler projekt- och grupparbeten, där man får
samla fakta tillsammans med flera andra och göra en plansch eller ett
häfte. Att sitta och göra dessa fruktansvärda stora prov som man pluggat i
en vecka till är helt fel taktik att testa kun|skapen på. Efter en vecka
har, inte alla, men de flesta elever glömt allt igen. De pluggar inte för
sin egen skull, utan för lärarens. Dessa prov leder också till stress, viss
ungdomar är utbrända redan vid femton års ålder.

Av egen erfarenhet, både från den skolan jag gick i i sjuan och den som jag
går i nu, vet jag att lärare drar ett tungt lass i vårat samhälle, men är
inte tillräckligt utbildade. Kanske i just det ämne de under visar i, men
de borde få lära sig mer om det mänskliga psyket och om människors
relation. Det är inte lätt för en lärare som är i skolan för att lära ut
matematik, att veta hur de ska handskas med en bråkig elev som inte jobbar
och bara stör. ”Sätt dem i en specialgrupp” tänker du kanske nu, men kan
det inte också bli väldigt fel att sätta alla stökiga elever med
kon|centrationssvårigheter i samma grupp? Det kan få den omvända effekten,
att de eggar upp var|andra och blir ännu stökigare.

I desperation, eftersom det är sådan brist på duktiga lärare, kan
skolledningen ibland också anställa mer eller mindre inkompetenta lärare.
De kanske är duktiga i ämnet de ska undervisa i, men totalt värdelösa på
att lära ut. Det upptäcks ju efter ett tag, men det kan ta en termin eller
mer och då är elevens betyg redan påverkat.
Ett exempel är när jag i sjuan fick en ny eng|elskalärare, han var säkert
duktig på engelska, men det märkte vi inte av eftersom han ofta inte kom
till lektionen och om han kom dit kom han för sent och var inte speciellt
aktiv i sin undervisning sedan på lektionen. Att han väldigt snabbt blev
skyldig flera elever i nian pengar och gick runt med ölburkar i väskan
visar ju ver|kligen på hur fel det kan bli.

Nu till ett problem som jag tycker är väldigt viktigt. Både i den skolan
jag går i nu och i an|dra skolor får elever med dyslexi alldeles för lite
hjälp. En kompis till mig gick alldeles för länge utan att få någon
extrahjälp och fick göra prov i till exempel svenska på samma villkor som
alla andra trots sin dyslexi. Det berodde på att trots att hon berättat om
sina problem hände ingenting. Ingen lärare verkade ha lust eller ork att
tag i det. Så får det absolut inte vara. Har en elev läs- och
skrivsvårigheter ska hon eller han omedelbart få hjälp. En stödlärare och
extra tid till prov bland annat.

Jag har suttit och funderat och kommit fram till ett förslag som jag inte
riktigt hur det skulle funka. Det kan nog bli jättebra, men också ganska
dåligt, det beror helt på eleverna och lärarna. Det här förslaget går ut på
att istället för att ha en bestämd klass att undervisas i i alla ämnen kan
man byta undervisningsgrupp helt och hållet efter en månad till exempel.
Detta kan kanske vara negativt för vissa, som vill ha tryggheten med en
bestämd grupp, men väldigt bra för andra som kanske inte ”passar in” så bra
i en grupp. De får en ny chans sedan i nästa grupp. Har man en kompis mår
man bra och då får man bättre studie|resultat. Alla elever skulle också
lära känna var|andra bättre och det skulle bli bättre samman|hållning i
årskursen och i hela skolan

Jag hoppas att du har fått ut något av mitt brev och fått lite hjälp på
traven. Du har en viktig roll i samhället eftersom ungdomarna är framtiden
och därför måste få en bra ut|bildning. Du om någon kan förändra den ibland
bristfälliga utbildningen för skol|ungdomar i Sverige.

Med vänliga hälsningar Sara,
en elev i årskurs nio.