Gymnasial utbildning – Sida 18

Att byta skola

Det var när jag skulle börja nian. Min pappa hade fått nytt jobb i Tranås
och ville flytta dit.
Vi bodde i Helsingborg, min mamma, min pappa, min storebror och jag. När
pappa och mamma talade om det blev jag ledsen, jag hade ju så himla bra
kompisar och allt gick ju bra i skolan, jag ville inte flytta.
Min bror, Anders, blev jätteglad, han gick andra året på gymnasiet och var
ganska utstött.

Mina vänner visste ingenting innan den 7 maj. När jag sa att jag skulle
flytta började de gråta och de bad mig att stanna, men vi alla 5 visste att
jag var tvungen att flytta.

Tiden gick, vi fick sommarlov och efter en tid kom den 20 juni, det var då
vi skulle flytta. Men jag ville inte komma till ett nytt ställe och behöva
skaffa nya vänner.

När vi väl flyttat klart till vårat nya hus var det bara en sak jag var
rädd för: att börja i min nya klass, utan att känna någon.

Jag visste att första dagen i skolan skulle komma och det gjorde den också;

På morgonen var jag så nervös att jag knappt fick på mig kläderna. Ingen
frukost fick jag i mig heller och när mamma körde fram bilen och ropade att
jag skulle komma blev jag tvungen att gå på toaletten och kräkas.
Andreas ville åka så snabbt som möjligt, men för honom var det annorlunda.

Hans situation kunde ju inte bli sämre. Efter att inte ha haft någon kompis
sen man gick i ettan var ju detta ett drömläge ; att få åka till ett nytt
ställe där ingen vet något om en kan man ju låtsas vara jättepopulär och få
jättmånga nya vänner.
Men för mig funkar det inte så, jag ville tillbaka till Helsingborg. Där
hade jag allt jag ville ha!

Första dagen blev inte som jag trott, eller jo, lite ialla fall. Som jag
trodde blev jag presenterad för hela klassen och sen fick jag sätta mig
brevid en tjej som hette Sofia. Hon var hur snäll som helst och visade mig
runt på skolan, den var definitivt inte lika stor som min gamla skola i
Helsingborg.
Sen fick jag träffa Sofias kompisar, en av dem hette Nils, han var söt.
Efter min första dag i skolan gick jag och Sofia till det ”stora” centrum
som finns här i Tranås.

På kvällen den dagen låg jag och tänkte på skolan, klassen och Sofia. Sofia
var min nya bästa vän och redan då kändes det som att jag hade känt henne i
all evighet.

Lärarna var också bra, de var snälla och trevliga. Först trodde jag att det
berodde på att jag var ny, men nu vet jag att det inte var så, lärarna i
Tranås är helt enkelt bra.
De i Helsingborg var också bra men på något sätt känns det som att jag inte
förlorade något på att flytta.

Innan jag flyttade trodde jag att mina betyg skulle försämras, men när
vinterlovet kom och vi fick våra betyg såg jag att jag till och med hade
höjt mig i fyra ämnen, trots att jag inte förändrats något sen jag gick i
Helsingborg.

Flytten som jag varit så rädd för visade sig bara förändra allt till det
bättre trots att det redan var väldigt bra innan.
Anders fick det också bättre, med alla nya kompisar mår han jättebra.

Att byta skola och klass

Sista veckan

Om en vecka börjar jag 7:an på helt ny och främmande skola.

Jag kan inte fatta att jag redan ska börja högstadiet. Det värsta är att
den nya skolan är så stor. På mellanstadiet var vi tre klasser men nu helt
plötsligt blir vi 12 klasser. 4 sjuor, 4 åttor och 4 nior. Det mest
skrämmande är niorna, de är så stora.
På min förra skola var vi, som sagt, tre klasser. En fyra, en femma och en
sexa. Jag bor på landet så vi var bara mellan 7 och 15 elever i klasserna.

Det förekom ingen mobbning eller utfrysning. Det är så klart man blev osams
men man gick inte runt och pratade bakom ryggen på den personen då.
Alla elever var indelade i speciella grupper som jobbade för trivseln på
skolan. I grupperna fanns det både fyror, femmor och sexor. Det vill jag
inte ha nu. Jag skulle ju inte våga, prata med niorna!
Jag tyckte verkligen om skolan förut men jag tror inte att jag kommer att
tycka om den nu, det här året.

Skolstarten

– Malin, vänta på mig!
Det var min bästa kompis Emma som ropade. Vi hade gått i samma klass sen
ettan och alltid varit bästisar men nu skulle hon gå i A och jag i C.
– Hej Emma!
– Är du nervös? frågade hon.
– Skämtar du? Jag svimmar snart!
– Jag kan trösta dig med att jag med gör det. svarade hon.
Vi var 7 personer som stod och väntade på bussen och jag var den enda som
skulle börja i C. Från början var det en kille som också skulle börja i C,
men han flyttade till Stockholm.
Bussen kom exakt kl. 0700 och bussresan tog 45 min. 45 minuters ren pina
när jag plågade mig själv med det ena skräckscenariot efter det andra.
När jag kollade på mig själv i chaufförens backspegel var jag helt kritvit
i ansiktet. Jag är en person som brukar oroa mig för det mesta men nu var
det nått fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle spy så nervös var jag. Om
inte bussen hade stannat då och då för att hämta upp fler passagerare så
hade jag nog gjort det.
Jag hörde de andra prata och skratta som genom en dimma. Gud, vad avundsjuk
jag var på dem. De verkade inte vara ett dugg nervösa. Tänk om man hade
haft nerver av stål.
Från busstationen var det 5 minu|ters gångväg upp till skolan. Vi 7 från
Gemla gick tillsammans upp. Först då märkte jag att de andra tjejerna hade
sminkat sig och bytt kläder på bussen. Så det var därför de hade skrattat
så mycket. Jag frågade Anna varför de inte hade sagt något till mig och hon
svarade att de inte tänkt på det. Vi hade varit bästisar i 6 år och hon
hade inte tänkt på mig.
Senare när jag tänker tillbaka så var det vid det tillfället, just det
tillfället, som våran vänskap slutade.
Jag bara gick ifrån henne och gick fram till killarna som gick några steg
före. När vi kom fram till skolan så skulle vi samlas i Aulan. Vi hade
varit och kollat på skolan en gång i våras så vi visste var Aulan låg. När
vi kom in såg vi att vi skulle sitta klassvis så jag sa hej då till
killarna och gick och satte mig vid C-skylten. Det var så förnedrande!
Ingen satte sig brevid mig och ingen pratade med mig. Alla verkade känna
varandra från förut. Jag ville bara försvinna ut i tomma luften.
Prick klockan 0800 började rektorn prata men ska jag vara ärlig hörde jag
ingenting av vad han sa. Jag satt och tänkte på hur jag skulle stå ut i 3
år om jag inte hade några kompisar.
Efter rektorns tal, som hade varat i hela 15 minuter, skulle alla lärare
presentera sig. Man tycker att lärare borde vara lite smartare. Hur kan de
tro att vi ska komma ihåg vad de heter när vi knappt kommer ihåg vad vi
själva heter?
Sen kom uppropet. Det jag hade fruktat mest för. När rektorn sa ens namn
skulle man ställa sig upp och säga Ja högt och tydligt. Natten innan hade
jag haft en mardröm om att när de ropade mitt namn så satt jag fastklistrad
på stolen så de skrev upp mig för skolk.
Men när de ropade upp mig så kunde jag ställa mig upp och jag sa, högt och
tydligt, Ja.
När jag satte mig ner igen hörde jag skratt från A: s platser. Jag tittade
dit och såg att Emma var omringad av en massa tjejer. Jag minns att jag
tänkte på om våran högstadietid skulle bli så här. Jag utan kompisar och
hon med massor av kompisar, men jag orkade inte bry mig.
Efter uppropet skulle vi följa med våra klassföreståndare till respektive
klass|rådssalar.
Jag gick själv och när vi kom in i klassrummet satte jag mig längst bak vid
fönstret.
Precis när läraren skulle börja prata så kom en tjej och en kille inrusande
i rummet.
– Förlåt att vi är sena, flämtade killen.
– Vi missade bussen, sa tjejen.
– Jag antar att ni är Johan och Susanna Karlsson, sa läraren, som hette
Britt-Marie.
– Ja, det är vi.
– Gå och sätt er då.
Johan var den sötaste killen jag sett! men jag antog att han skulle sätta
sig vid killarna som satt i and|ra änden av klassrummet.
– Är det ledigt här? frågade Johan.
– Ehh. ja det är det, svarade jag.
– Då sätter jag mig framför er, sa Susanna.
Britt-Marie delade ut scheman och viktiga papper som vi skulle ta med hem
till våra föräldrar. Under hela tiden hon pratade kunde jag känna Johans
doft och var tvungen att anstränga mig så att jag inte satt och glodde.
Efter ca en halvtimme fick vi rast och jag, Johan och Susanna best|ämde oss
för att gå ut och sätta oss i solen. När vi kom ut var den första jag såg
Emma med hennes nya gäng. De kom fram och började prata med Johan så jag
och Susanna gick och satte oss under ett träd.
– Titta, där kommer Johan. sa Susanna.
Jag vände mig och såg honom komma springandes.
– Vad har du gjort Emma egentligen? frågade han.
– Inget. Vadå då? svarade jag.
– Hon gör ingen annat än att snacka skit om dig. Fast jag sa att det inte
var nån ide att göra det till mig. För jag gillar dig i alla fall. När han
sa det visste jag att det skulle bli 3 bra högstadieår och jag log stort
mot Susanna och Johan och sa:
– TACK!

Hej Skolministern!

Jag går i årskurs 9 på hagalunds|skolan i Kalmar och enligt min mening
skulle jag kunna förändra den svenska skolan till det bättre genom min
gedigna erfarenhet. För att kunna genomföra mina grundliga förslag behövs
det tillskutas mer pengar till skolan derför att annars går det inte att
finansiera dem.
Dessa förslag ger Sverige möjligheten till utveckling genom att villkoren i
skolan förbättras och barnen/ungdomarna lär sig mer och det är viktigt för
det är unga som är Sveriges framtid.
Nu till förslagen.
Varje klass får innehålla högst 20 elever detta bidrar i stort sett till en
lugnare miljö i skolan och lättare till att lära. Inför obligatorisk idrott
varje dag i skolan, detta bidrar till att de elever som inte idrottar på
fritiden får en bättre kondition och orkar mer i skolan, på så sätt bidrar
man till bättre resultat i skolan.
Inför en skoluniform som klassen bestämmer själva tillsammans med någon
förälder på detta viset bidrar man enligt min mening till en bättre miljö
genom att man dömer eleven för hur han/hon är isället för vilka kläder man
har. Betygsystemet som åter-finns idag med tre tecken (G, VG, MVG) bör
enligt min mening utökas till fem tecken så att det finns tecken (betyg)
mellan G och VG och mellan VG och MVG. Vad nu dessa tecken ska heta har jag
ännu inte hunnit fundera ut men jag kan återkomma.
Enligt min mening är orättvisan stor för att om en elev exempel|vis har G+
och en annan G så kan det skilja väldigt mycket i kunskaper mellan dessa
elever och det syns sedan inte när betyget delas ut eftersom det bara står
G på båda eleverna. Jag skulle vilja tacka dig för du har läst igenom och
tagit del av mina funderingar. Är det några oklarheter kan du ringa mig på
numret här nedan.
högaktiga hälsningar
Erik
Tel: 073-1111111

Att byta skola/Att byta klass

Jag började mitt första skolår i Västervik. Där gick jag i en skola som
hette Stråfältsskolan. Mina minnen därifrån är ganska otydliga, men jag
kommer dock ihåg att jag var lycklig på den skolan. Vänner hade jag skaffat
mig och min lärare var helt förträfflig. Hon hette Monika, och hon var
mycket snäll och lärde oss barn mycket nyttiga saker.
Jag gick bara på Stråfältsskolan i 1 år. Vi flyttade till nybro,
eftersom min pappa hade köpt ett gatukök där.
Fruängsskolan kallades den skola där jag tillbringade 4 år av min
skoltid. Jag gick i den skolan från mitten av tvåan till slutet av femman.

Det kändes mycket obehagligt att gå till skolan den första dagen.
Min mamma följde mig till skolan. Det tyckte jag underlättade hela
processen väldigt mycket.
Första dagen fick jag gå runt i skolan och se hur det var där. Jag
kommer ihåg att de elever som gick i min nya klass hade gjort en enastående
modell av de borgar och de skogar som fanns i sagan om Ronja Rövardotter.
De hade med hjälp av tidningar, lim och färg skapat en sån vacker kopia av
skogen att jag blev oehört imponerad och slutade oroa mig inför
presentationen med min nya klass.
Den som var våran guide under turen runt skolan, var min nyblivande
fröken. Kerstin hette hon. Jag måste erkänna att hon har spelat en mycket
stor roll för hur jag har utvecklats. Varenda gång jag var nedstämd och
ledsen så (i osäker på om så är tillagt av lärare) fanns hon där och
muntrade upp mig och var gång jag var glad och optimisktisk så delade hon
den glädjen med mig.
På Fruängsskolan hittade jag en av mina allra bästa vänner, Maria hette
hon. Vi blev dock riktigt goda vänner när vi började i trean.
När jag började i den här klassen, kände jag mig mycket välkommen. Många
elever pratade med mig och jag fick vara med och spela kula på rasterna.
De verkade tycka att det var otroligt svårt att uttala mitt namn, Mishia.
De bestämde sig för att kalla mig för ”MishMish” istället, och det hade jag
inget alls emot.
Jag kände mig trygg och älskad i den här klassen. Mina kompisar, Maria,
Maria. S., Linda, och Viktoria hade jag och dessutom hade jag fått äran att
vara elev till Kerstin och Fia. Fia var min engelska och So lärare. Jag
tyckte mycket om Fia, hon var alltid så glad och energisk.
På den här skolan kände jag mig mycket säkrare än vad jag gjorde på
Stråfältsskolan i Västervik. Det beror ju delvis på att jag endast gick där
i ett år och delvis på att jag växte och blev äldre.
Man kunde bara gå i Fruängsskolan i 5 år. Efter 5 år fick man börja på
en annan skola som kallades för Snickartorpsskolan.
Då sista terminen i femman började gå mot sitt slut besökte jag och min
klass vår nyblivna skola åtskilliga gånger.
Jag var mycket glad och förväntansfull inför att börja på
Snickartorpsskolan. Viktoria och jag skulle gå i samma klass och det var vi
mycket tacksamma för.
En dag när jag kom hem från skolan talade mina föräldrar om att vi skulle
flytta till Norrköping, där hade min pappa köpt ett bageri. Jag blev
förkrossad, allt kändes så meningslöst. Det var så själviskt av pappa att
bara bestämma att vi ska flytta sådär, tyckte jag.
Jag ville inte förlora mina vänner. Jag ville inte flytta ifrån en vacker
och mysig stad som Nybro och dessutom ville jag definitivt inte börja på en
ny skola där jag inte kände någon.
Självklart kunde jag inte göra något, pappa hade redan köpt bageriet och
vi var tvungna att flytta till Norrköping.
Jag skulle börja i årskurs 6 nu. När jag gick förbi de stora gröna
fotbolls|planerna kände jag hur den nervösa känslan utvecklades till en
ängslig och nedstämd känsla. Jag såg flera barn som gick och cyklade förbi
mig. Deras miner beskrev deras självsäkerhet och förhoppning inför denna
stora dag.
6B stod det på en brun trädörr. Jag tryckte på den och gick in. Det enda
jag upptäckte var tjugo förvånade ögon som riktades mot mig. Jag kände hur
mitt hjärta började slå hårdare och hur svettet rann ner från min rygg. Jag
samlade mina utspridda tankar och hälsade på barnen och mina lärare.
Jag hade 2 manliga lärare i den där klassen, Bosse och Leif hette de.
Jag kan beskriva dem som glada, humoristiska och vänliga individer.
Varför jag fick 2 manliga lärare blev tydligare för mig då jag hade lärt
känna min nya klass.
Jag hade fått den stora olyckliga äran att få börja i skolans
”problemklass”. I den här klassen gick barn som svor mer än de drack
vatten.
De hade bildat gäng med varandra och de gick runt och mobbade folk på hela
skolan. Jag som var en person som hade kommit ifrån en kärleksfull och
ordentlig klass blev otroligt chockad av att se sådana respektlösa och
förfärliga händelser. På rasterna strövade jag omkring ensam och tänkte på
hur mycket jag saknade min föregående klass i Nybro.
De enda vänner jag fick i den klasen var en flicka som hette Jocelyn och
en pojke som hette Rashid. Han kom från samma land som jag. Vi brukade tala
med varandra på arabiska och uttrycka våra förargade känslor för de andra i
klassen.
Jag och Jocelyn brukade spendera mycket tid åt olika boll-lekar på
rasterna. Ibland spelade vi fotboll och ibland körde vi en lek som kallades
för ”rutan”.
Jag kände mig aldrig mobbad i den där klassen. Jag såg bara hur de andra
blev mobbade. De som bildade gängen i klassen var aldrig otrevliga mot mig,
de var mycket konstigt nog vänliga mot mig och respekterade mig.
Mina lärare Bosse och Leif pratade mycket med mig och frågade hurdan
situationen var i klassen.
Jag tyckte att det var bra att de frågade eleverna hur läget var i klassen
och hur de mådde.
Jag gick bara på den här skolan i 1 år. Det är jag mycket glad för,
eftersom den ensamhet och illamående jag kände på den skolan förtjänar
ingen annan människa att känna. Jag måste härmed erkänna att åtskilliga
gånger i slutet av vårterminen i sexan vägrade jag att gå till skolan.
Varför jag mådde illa på skolan var för att jag såg hur omänskligt de
behandlade andra människor och hur avskyvärda deras handlingar var.
Egentligen skulle jag börja på Franzelius|skolan i Norrköping i årskurs
7. Men min pappa hade köpt en pizzeria i nyköping så vi skulle flytta dit
istället.
På Schillerskolan skulle jag gå, en skola som för mig kändes obehaglig
och obekant.
Min önskan var att få börja på Franzeliusskolan. Det var en stor skola med
många fler fördelar än nackdelar och jag visste att jag skulle tjäna mer på
att gå i en stor och rik högstadieskola i en välbärgad kommun som
Norrköping än att gå i en liten skola i en fattig och liten kommun som
nyköping.
Det var en ganska kylig augustimorgon då jag var på väg till skolan.
Jag var inte lika nervös av att börja skolan som jag var då jag skulle
börja i skolan i Norrköping. Mina förhoppningar blev allt större ju mer jag
närmade mig skolan.
Efter några minuter såg jag skolan uppenbara sig. Det var en skola i
rödfärgat tegel.
Jag gick in i klassrummet och såg de ansikten som jag skulle få lov att
se de närmaste 3 åren. Jag märkte att alla var lika förhoppningsfulla men
ändå nervösa, som jag. Det kändes betryggande att stiga in i Det stora
klassrummet.
Min nya klassföreståndare hette Kenneth Sjögren. Han såg ut att vara en
klok och respekterad man med ett vänligt uttryck i ansiktet.
Den första veckan lärde jag känna rätt många på skolan. Alla var vänliga
och jag såg inget tecken på att gängbildning eller något liknande skulle
ske.
Det tog ett tag innan jag fick riktigt bra vänner, flera månader faktiskt.

Jag antar att efter så många skol och klass|byten så vet man inte om man
ska skaffa sig riktigt goda vänner igen, eftersom det alltid finns en chans
att pappa köper En ny verksamhet och vill att vi ska flytta.
Jag förmodar att alla dessa skolbyten har resulterat till att jag har
fått den här personligheten som jag har nu. En ganska skeptisk, försiktig,
och förstående personlighet har jag utvecklat. Att byta klass och skola
sådär ofta var både smärtsamt och lärorikt.
Den bästa skola som jag har gått på är den skola som är omringad med stora
och ståtliga träd där fröna faller på våren, fruängsskolan. Där hade jag
många kompisar och livfulla lärare. En annan sak som var bra med den skolan
var, trots att jag var den enda invandraren på skolan så förekom det inga
rasistiska uttryck från någon av eleverna eller lärarna.
Nu till hösten ska jag börja på Hillevigymnasiet i nyköping. Min pappa
har pratat om att flytta tillbaka till Norrköping. För mig spelar det ingen
roll längre. Det enda jag bryr mig om är att få den utbildning jag behöver
för att kunna läsa vidare på ett universitet.

Att byta skola

Sommarlovet hade passerat utan att något speciellt inträffat. I början var
det förståss skönt att vara ledig men efter några veckor när alla vänner
hade åkt bort började dagarna återigen snigla sig fram och varje dygn
kändes som en evighet. Mitt i tristessen inträffade något som kom att ändr
hela mitt liv på några dagar.
Det var en het sommardag i slutet av Augusti. Solen gassade och det var som
om hela världen hade tagit siesta för en stund. Måsarnas skrik hade tystnat
och inte en vind svalkade den brända jorden. Min syster och jag hade varit
hos våran mamma i en månads tid, men nu var familjen återigen samlad. Vi
märkte direkt att någonting var annorlunda, någonting skulle hända. Det var
som en elektrisk spänning i luften och på matsalsbordet i vardags|rummet
låg en stadskarta och en ritning över en lägenhet som vi alla försökte att
behövde osäker på om behövde är rätt ord inte låtsas om, men vi anade
vad som skulle komma. Ängsligt tog min pappa mod till sig och berättade att
vi skulle flytta och hoppades att vi inte skulle bli alltför ledsna över
detta. Hans oro hade varit helt onödig för en glädje storm bröt ut! Länge
hade både jag och mina syskon, inte helt i tystnad drömt om att flytta.
Redan efter några dagar bar flyttlasset iväg. Resan var den längsta jag
varit med om i mitt liv. Sträckan var inte så lång men vi var så uppspelta
av våra förväntningar och längtan att komma fram att tiden vred sig och
stod still. När jag tänker tillbaka var vi som små fågelungar som skulle
flyga ur boet för första gången.
Första synen när vi kom in i vårat uppmålade paradis var en massiv
tegelbyggnad med tinnar och torn omgärdad med lummiga träd. En svart text
sade oss att det var Gustavsdalskolan. Tankarna for genom mitt huvud. Tänk
om det var den skolan jag skulle gå i!
Lägenheten var mycket fin och mysig och jag kände mig hemma direkt. På
stan kände jag mig därimot inte välkommen. Alla människor stirrade så
mycket som om jag var någon alien som förvirrat sig till fel del av
universum och jag kände mig som en total främling. Värre skulle det bli.
Första dagen i skolan glömmer jag aldrig. Eftersom St:Peter skolan låg
närmast skulle vi gå där. Efter att ha följt med rektorn genom ett antal
elevfyllda klassrum för att ”bekanta oss med skolan och eleverna” fick vi
reda på att dom tyvärr inte hade plats för fler elever i årskurs 6. Nästa
destination blev då Hammarfälts skolan
Väl framme blev jag och min bror varmt välkomnade av nyfikna elever och
stämningen verkade mycket trevligare än på Sankta. Jag fick genast kontakt
med Aino och Sara som visade mig runt skolan. Nyfikna blickar följde mig
vart vi en gick och många tjejer kom fram och pratade.
Följande dagar var väldigt spannande. Jag kom snabbt in i klassen och alla
tyckte det var roligt att fått en ”stockholmare” i klassen. Särskilt roade
var de av min dialekt och jag fick upprepa ordet lakrits om och om igen för
alla som ville höra.
När man kommer utifrån ser man tydligt vilka roller alla i klassen har, när
man sedan blir en del av det hela är det mycket svårare. Sara var snabb med
att lära mig vilka jag ”skulle” umgås med och vilka man skulle undvika. I
klassen fans en flicka om hette Susanne. Hon var den typen av människa som
Sara inte tyckte om men jag blev genast när vän med henne. I grunden var
hon en ärlig rolig och jättesnäll tjej men hon hade hamnat lite snett och
var ganska vild. Tillsammans upplevde vi många äventyr eftersom vi båda
ständigt fick galna ideer.
Med tiden fick jag många nya kompisar och av alla lärde jag mig något nytt.
Alla som jag lärde känna var så olika personer och jag fick många
erfarenheter som jag aldrig skulle fått om vi inte flyttade. Resultatet av
min flytt blev alltså att jag växte och utvecklades som människa och person
och knöt vänskapsband jag hoppas håller livet ut!

Slut!

Att byta skola/Att byta klass

När jag var fem år gammal flytade jag från svergie, jag hadde just gåt ur
förskolan när vi flyttade till england. Jag mins inte myket av den tiden i
både skolan och byn som vi hadde flyttat till, jag va nemeligen bara fem
när vi hadde flyttat dit. Jag kommer ihåg att i skolan satt jag längst bak
i klass rummet på det högra bordet på den vänstra sidan, Lärarinnan som jag
hadde va veldigt snäll men eleverna där kommer jag inte ihåg någoting ifrån
bortset från enn. Det va en liten och tjock unge, han va lite och jock men
han va större en dem flesta eleverna på den skolan även större än mig.
Varje rast så tilbringade han tiden med att springa runt och sno andras mat
boxar och äta maten som låg i den, man va nämligen tvungen att ta med sig
något att äta skälv varje dag men det gjorde inte hann. En dag när han håll
på att jag mig för att sno maten, efter en lång spring-tur på skolgården så
fälde hann tilslut krokben på mig så att jag fög omkull och fick ett sår i
pannan som va ca. 1½ till 2 cm lång, och det kommer jag altid att minnas
eftersom jag har ett ärr kvar av det i pannan.
Efter ett halvår där så flyttade vi vidare till en annan by med namnet
Shire. Det här va andra halvåret från 1 an. lärarinan som jag fick va på
borgan snäll men efter ett tag så framstälde det sig att hon va en riktig
Häxa, dem andra lärarna som gobade i grund skolan (grundskolan va från 1an
till 4 och högstadiet va från 5-10an) dem va inte heller så snällare, men
jag fick den värstaste av dem alla. Hon va som en mardröm, sofort man skrev
fel så så börgade hon skrika en alt va hon årkade i ens öra, och man fick
inte börga gråta för då fick man kvarsitning eller i mellanåt tilokmed en
smäll på kinden. Man fick inte slå tillbaks för att det va förbjudet för
barnen att slå lärarna, men det va laglit för lärarna att slå barnen. Jag
kommer ihåg en kille som en gång slog tillbaks efter att läraren hadde
slagit honnom, då vart han utkastad ur skolan och han hamnade i ett barn
hemm. I dagens läge skulle jag ha slagit tillbaks, jag skulle ha skitit i
om jag hadde flygit ur skolan.
I Grund skolan så hade man samma lärare och klassrum hela tiden, jag va den
enda som fick byta klass tre gånger i väckan och det va på religions
timmen, dem ville inte ha med mig för attj ag var ütlänning därför fick jag
gå till en annan klas gämt när den andra hadde religion.
Jag kommer inte ihåg klass kamraterna så väl men en kommer jag väl ihåg,
han va halv|lång, kort och blånt hår och hadde blåa ögon. Han satt brevid
mig i klassen, ytterlig såg han helt normal ut men innom sig så är han
störd. En dag när han satt brevid mig på vanstra sidan när vi hadde matte,
så hugg han mig bara med sin bläck penna rakt på lång fingret, jag började
skrika för att det gjorde ont som fan och det blödde och därför fick jag en
prick, och han som satt brevid mig fick kvarsitning. När jag komm up till
högstadiet, så vart alt myket bätre. Jag fick en ny lärare som va väldigt
snäll, man behövde inte att sitta i samma instängda klassrum hela tiden och
så vidare. Jag hadde gått ut 6 an när vi flyttade tillbaks till svergie
igen, det som va bätre med det va att man inte behöver ta med sig någon mat
till skolan, den längsta rasten är ca. 1 timma och inte bara 15 min., jag
har fått flera bra vänner och skolkamrater (som är normala i huvudet) och
en jätte bra lärare.

THE END

Du har verkligen haft en tuff skolgång. Du kunde ha fördjupat dig på
några ställen. En hel del stavfel. Du borde på ett tydligare sätt ha
jämfört högstadiet En-Sv.

Att byta skola/Att byta klass

Under mina 16 år på Jorden har jag gått i tre olika skolor. Jag har byt
klass två gånger. Dom tre första åren + dagis och lekis, gick jag i
Norrgården.
Norrgården var en bra skola då och den är nog lika bra nu, om inte bättre.
Dom tre första åren på Norrgårde var bägge roliga och tråkiga. Det roliga
var att det fanns så många kompisar att va med och man behövde aldrig gå
ensam. Om man inte spelade kula så fanns det alltid något att göra.
Det tråkiga var att jag var bråkig och stökig och jag hade svårt för att
lära mig saker t ex, att räkna matte, läsa, skriva m.m.

Anledningen till att jag hade svårt för det var att jag har Damp, det syns
inte nu. Damp är en sjukdom som gör att jag har det svårare för att lära
mig saker. Jag har också svårt för att sitta still. Jag kommer inte ihåg så
mycket ifrån mellan|stadiet. Det jag kommer ihåg var att jag hade svårt för
att lära mig saker. Det värsta som hände under min skol tid på Norrgården
var att jag blev kallad för särskolebarn.
Det var inte så roligt att höra. I trean så flyttade min mamma, jag och
mina syskon till verkstadsg.

Eftersom att Karl sparre skolan var närmare än Norrgården så fick jag byta
skola. Det var en utav anledni|ngarna till att jag byte skola. Den andra
var att det gick så dåligt i skolan. Jag utveklades inte.

Så när treans termin var slut så byte jag skola till Karl sparre. Det var
nog det bästa som kunde hända mig då. På Karl sparre gick det genast
bättre. Jag blev bättre på att läsa och skriva.

Jag blev mycket bättre i allt och jag nya kompis. Det var jätte kul att
börja där fast att jag var nervös. Jag fick ett bättre självförtroende och
jag tyckte att det var roligare att gå till skolan. Efter tre år på
Karlsparre så var det dags att byta skola. Jag kom i klass 7a och fick
Vivianne Olofsson som klassföreståndare i Ljunghedsskolan. Efter att ha
gått i Ljunghed i tre år nu har jag kommit fram till att det är mycket
roligare här men mycket jobbigare än i låg och mellan stadiumet. Man måste
ta mer ansvar och man får betyg. om man sabbar till det i högstadiet så kan
det gå illa resten av livet och man kommer att ångra sig i resten av livet.
Så nu ska jag försöka att skärpa mig den sista termi|nen som nia.

Det är ingen flytt på texen och den hänger inte ihop.

Mina skol år.

När jag tänker tillbaka på mina nio skol år, så förstår jag varför jag är
så skoltrött nu. Jag vill absolut inte sluta skolan nu, utan jag vill gärna
gå vidare till gymnasiet och kanske till högskola. Jag tänkte sammanfatta
alla mina nio skolår så att andra kan ta glädje av dem.

När jag väl kom till det som kallades skola, var jag sju år gammal och hade
kommit tillsammans med mina föräldrar. Än idag kommer jag ihåg min att min
första skoldag på Östra skolan, gick ut på att bara sitta ner på en stol
och lyssna till en lärare som gav information om skolan och vad vi skulle
göra. Jag var så full av energi i kroppen och var så himla nyfiken på vad
jag skulle göra i skolan. Min lärare hette Kerstin Andersson. Hon var nog
lite över 40 år men hon gick alltid i kläder som gjorde att hon såg äldre
ut.

Nästa dag så delade vår lärare ut skolmaterial. Pennor, sudd, kritor,
matteböcker, svenskaböcker, skrivhäften och massor med andra saker. Vi hade
inga bänkar eller skåp utan vi hade en trälåda som man kunde dra fram ur en
hylla. Borden var nya och stolen var ny. Allt var nytt i vårt klassrum för
den var ju nybyggd. När tiden kom för att lära sig att läsa och skriva var
min nyfikenhet så stor, att jag inte kunde sitta still. Läsa kunde jag
redan men jag kunde inte skriva. Sedan kom matematiken. Att räkna var
jätteroligt, men det var bara grunden till en oändlig mängd siffror. Detta
var allt vi gjorde och jag såg fram emot min långa tid på östra skolan.

Tiden gick och snart kom sommaren. Sommaren försvann och helt plötsligt så
gick man i årskurs två! Det var nästan som i årskurs ett. Det var bara att
allt hade blivit ett snäpp svårare. Själv så minns inte jag så mycket av
andra årskursen. Den var så lik den den första. Gymnastik hade lagts till
på schemat. Vi höll på med att läsa och skriva fortfarande. Det var just nu
som min energi och studie iver tog slut.

Tredje årskursen var jobbig. Vi hade bytt klassrum, från vårt nya klassrum,
till ett gammalt på andra sidan skolgården. Längtan att komma upp till
högstadiet var olidlig. Allt som var spännande och roligt var nu trist och
träligt. Det enda som var roligt var historian och engelskan som vi hade
börjat lära oss. Våra lärare Kerstin som var så snäll blev allt elakare för
var dag som gick. Vi kallade henne för ”hexan” bakom hennes rygg. Allt
denna tristess var hämsk, men det var här som jag lärde mig att bita ihop.
Tiden i tredje årskursen gick så sakta. En lektion råkade jag t.o.m somna.
När tiden kom för att sluta för sommaren var alla glada. Nu skulle vi
slippa Kerstin och all den tråkiga undervisningen. Nu skulle det riktiga
börja trodde vi.

Vi flyttade in i klassrummet bredvid vårt gamla. Det klassrummet var också
gammalt. Svart griffeltavla, gammla bänkar och tråkiga tapeter. Vår nye
lärare Leif Råstedt var snäll men sträng. Han var 48 år gammal när vi
började i fjärde årskursen. Vi hade fel när vi trodde att det riktiga
allvaret började. Allt vi gjorde var att repetera allt vi hade gjort i
årskurs tre. Det kändes konstigt på något sätt. Jag hade återfått all
energi. Fråga mig inte hur för det vet jag inte äns själv. Mer än såhär
kommer jag inte ihåg från fjärde årskursen. Allt jag minns är vad vi har
lärt oss under den perioden och det roliga jag hade med mina kamrater.

När sommaren tog slut på nytt och en femteårskurs väntade så började åter
igen min energi att ta slut. Jag vet inte varför det bara blev så. Årskurs
fem var bara för underbar. Tonvis med kunskap som bara väntades på att
slukas. Ett nytt ämne var Fysik, men det vi fick lära oss om ämnet var bara
Newtons lag och hur kolkraft|verk fungerade. Det var hur roligt som hällst
även om det låter tråkigt. Tiden gick så fort. Det kändes som om man hade
börjat igår när man slutade.

Helt plötslig blev det årskurs sex och glädjen var så stark att det snart
var slut på mellanstadiet, att jag inte tänkte på något annat. Det var en
glad stämning i klassrummet. Den var glad ända tills vår lärare leif blev
sjukskriven p.g.a utbrändhet. Vi fick en trevlig vikarie vid namn Tomas,
vars efternamn tiden har suddat bort från mitt minne. Månaderna gick
långsamt och vi fick en ny vi fick en ny vikarie vars namn jag inte tänker
skriva då hon var så elak som man kunde bli. Genast utsåg hon några till
syndabockar. Hon gjorde de sista tre månaderna på mellan stadiet svåra för
mig, men hon gjorde också glädjen att börja på högstadiet var starkare.

Äntligen högstadiet. Den alldrig sinade strömmen av årskurser har kommit
till årskurs sju. Hormonerna i kroppen gjorde mig arrogant och jag brydde
bara om mig själv. Tiden jag kommer att tillbringa på Norra skolan såg jag
fram emot. Vi fick ett skåp att förvara våra böcker i. Massor med nya ämnen
strömmade in i mitt huvud. Kemi, biologi, geografi och massor med annat.
Jag kan ej beskriva hur jag kände mig. Jag kommer att skriva vidare om mina
skolår någongång när jag slutar gymnasiet. Då kan jag skriva om årskurs
åtta som jag börjar nästa år framtill jag tar examen och jag ser fram emot
mina sista skolår för nu har jag massor av energi i kroppen.

Mina skolår

Nu sitter man här sista terminen på sista året i grundskolan. Man har
börjat med nationela proven. Man har sökt till gymnasiet men ändå känns det
som det är mycket kvar. Men om man tänker efter så har man gått i skolan
sen man var 7 år och det är en lång tid med läxor och prov.

Jag kommer ihåg hur det va att börja skolan det var kul men ändå läskigt
för jag börja i en 1-2:a så vi fick gå i samma klass som dom som redan hade
gått ett år men det var rätt okej faktist

På den tiden hade vi en lärare som hette Carina. Hon var ganska snäll men
också sträng. I trean fick vi en ny lärare som hette Nisse han var jätte
snäll men älskade historia så våra historia prov var jätte svåra. Sen så
hände det som alltid händer mig i sexan så hade dom som vi hade gått med
hela våran skoltid slutat alltså dom som var 1 år äldre och Nisse ville
byta klass och efter som dom inte hade någon lärare åt oss så fick vi en
vikarie Gunilla den elakaste person jag nånsin möt hon lyssnade aldrig på
oss och så gnällde hon bara. Efter en termin så hade dom hittat en lärare
åt oss. Maria hon var nog den bästa lärare jag någonsin haft förutom Siv
som vi hade på lekis. Ja maria var speciel hon brydde sig om alla hon hade
dom roligaste lektionerna. Henne saknar jag mest från mellan stadiet. Men
sen hände det läskigaste. Man skulle börja på hög stadiet man gick ifrån
att vara störst till att vara minst igen. Jag hade valt musik klass och
hamnade i världens bästa klass. Men som jag alltid råkar ut för så slutade
en jätte bra kompis i våran klass och jag saknar henne fortfarande. Lärarna
på högstadiet var strängare än dom på mellanstadiet men efter ett tag så
vänger man sig. De hemskaste med högstadiet är att man får mer press på
sig. I 8:an fick man sitt första betyg det var jobbit. Plötsligt så fick
man betyg på hur duktig man var. I början av 9: an var man tvungen att
tänka på vad man skulle välja för linje på gymnasiet man skulle alltså
välja sin framtid. Nu sitter man här och tänker på allt roligt och tråkigt
som har hänt under dom här 9 åren allt har inte varit en dans på rosor men
allt har inte heller vart ett (ursäkta uttrycket) helvete. Nu vet jag inte
längre vad jag ska skriva är inte precis en författare men skulle bara
vilja säga. Att gå i skolan är inte så hemskt. Fast efter 9 år i skolan är
man ganska skol trött.
Hoppas bara att jag inte kommer att mina klass kompisar allt för mycket
efter 9: an. Så nu var denna berättelse slut och hoppas jag snart kan gå ut
här ifrån och slippa tänka på skolan mer

Lära för livet!

”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.

Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.

För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.

Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.

Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.

Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök

Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!