Föräldrars utbildning: Gymnasial utbildning

Att byta skola

Det var sommarlovet mellan 6 och 7. Jag hade gått alla mina 6 skolår på
Klarbärskolan. På Klarbärskolan gick alla mina kompisar. Alla kännde alla
och man behövde inte vara rädd för någon. Men på Klarbärskolan gick man
bara till 6:an, och jag skulle börja ju börja 7:an. När man börjar 7 an får
man byta skola till en skola som heter Norrströmskolan. På Norrströmskolan
gick man när alla skulle köra till jobbet. Mina föreldrar kunnde inte
häller köra mig till skolan. Min mamma började Kl. 6 och pappa ägde en
bilaffär som inte öppnade för än vid 11. Tiden gick bara fortare hur mer
man tänkte på det. Det var nu bara 1 dag kvar till jag skulle börja skolan.

På kvällen kunnde jag inte sommna. Jag läste Kalle Anka tidning efter Kalle
Anka tidning. När jag vaknade nästa morgon lös solen in igenom mitt
fönster. Jag ner till köket och började äta frukost. När jag ätit klart,
klädde jag på mig mina kläder och gick till busshållsplatsen där jag skulle
möta Jonas och Pelle. De stog redan där och när jag kommit dit kom bussen.
Alla tre var lika nervösa. På halva vägen hoppade en stor kille på bussen,
han gick i 9: an. Han stog och pratade med chafören länge och tillsist
frågade han mig om han fick låna 8kr. Det fick han. När han betalat satte
han sig med oss Han frågade om vi var nervösa och vi svarade:

– Ja.

Då berätade han att alla historier om fontäner och toaletter var bara ljug.
Ingen hade nån gång blivit ikastad i fontänen.
Alla 3 blev lugna, och när vi hoppade av bussen var vi inte ens rädda. När
vi hade slutat och var på väg hem sa var vi helt lungna. Inget hade hänt
och inget skulle hända. Jag hade varit så rädd så länge för ingenting.

Att byta skola

Min skoltid hittills hade väl inte varit den bästa. Elaka kommentarer från
både lärare och elever hade hört till vardagen. Ända tills en dag hemma vid
köks|bordet då jag kände att nu fick det vara nog. Jag skämdes när jag
berättade. Till och med hundens blick fick mig att sjunka ihop.
– Jag kan bara inte tro det här är sant, utbrast pappa upprört och sköt ut
stolen bakom sig.
Uttryckslöst stirrade jag ner i mitt jouiceglas. Där tyckte jag mig se ett
sorgset ansikte spegla sig. Var det verkligen mitt?
Det kändes som om jag fram till nu sett min skoltid ur någon annans
perspektiv. Jag är tjejen som blir mobbad, kunde jag tänka utan att försöka
göra något åt det. Hunden stötte till bordet när den sprang ut ur köket.
Det blev små vågor i juicen. Sakta försvann spegelbilden. Jag tittade upp
på pappa som vankade av och an runt den lilla ön som jag övertalade honom
att sätta in i köket. Han pratade med sig själv. I tonfallet kunde jag höra
en blandning av oro, vrede och sorg.
Så klart han är arg, tänkte jag. Det kan ju inte vara kul att ha en så
misslyckad dotter.
Samtidigt som jag insåg att det var sig själv han var arg på stannade han
upp och fäste blicken i mina ögon. Först då förstod jag allvaret i det
hela. Utan ett ljud rann tårarna nerför mina kinder.
– Du ska byta skola, sa han bestämt. Idag.
Till pappas förfäran tog det mer än en vecka innan jag kunde byta.
Pappa ville inte att jag skulle behöva gå tillbaka till den gamla
igen, så han ringde och sjukanmälde mig för hela veckan.
Jag var verkligen tacksam för att få vara hemma, fast ändå spelade det inte
så stor roll. Skolan hade fört med sig mobbning och hemska prov. Det kändes
lite konstigt att vara utan det. Men jag kände absolut ingen saknad.

Det var första dagen i min nya klass. 23 nyfikna ansikten hade spänt
blicken i mig, vilket fick läraren att le. Hon var väldigt snäll och
omtänksam. Det hade jag förstått så fort hon hälsade på mig.
Trots det kände jag mig liten och osäker. Jag visste ju ingenting om alla
dessa eleverna. De kanske skulle frysa ut mig som de förra gjorde. Inom mig
ringde en varningsklocka som sa att jag inte skulle lite på dem. Men det
visade sig svårt att låta bli. En tjej med långt ljust hår blev nästan
genast min vän. Likaså alla hennes vänner.
Aldrig i hela mitt liv har jag pratat med så många olika personer. Och nu
händer det plötsligt på en och samma dag!
Min lycka var obeskrivlig när det ringde ut den eftermiddagen. Jag behövde
inte stanna kvar i klassrummet av rädsla för vad som skulle hända i
korridoren, utan jag kunde spatsera ut med högburet huvud som alla andra.
Solen sken varmt mot mig genom fönstret vid mitt skåp. Men jag hade ingen
brådska ut. Det var alltför roligt här inne!

När jag kom hem slängde jag skolväskan innanför dörren och ropade på pappa.

– Jag är här inne, gumman!
Jag klampade lyckligt in i vardags|rummet och hittade pappa krypande på
golvet.
– Hmm, sa jag och rynkade ögonbrynen. Jag menar inte att ställa en dum
fråga eller så, men vad gör du?
Pappa ställde sig generat upp och förklarade att Viktor var på rymmen igen.
Det enda jag gjorde var att skaka på huvudet. Mitt marsvin Viktor lyckades
alltid smita, enligt pappa.
Fastän jag mycket väl visste att han hade glömt passa honom när han fick
springa fritt, så sa jag inget. Istället fick jag en frågande blick av
pappa. Utan ord förstod jag att han undrade hur min dag hade varit. Först
log jag bara men sedan kunde jag inte hålla glädjen inom mig längre.
– Det gick jättebra! skrattade jag och slängde mig i pappas famn. Jag
skrattade och grät om vartannat.
– Tack pappa!
Han förde bort en hårtest från mitt tårdränkta ansikte.
Jag berättade för honom hur lätt allt plötsligt kändes. Som om jag inte
hade en enda börda på mina axlar. Förutom minnena från min gamla skola. Jag
visste att jag efterhand skulle vara tvungen att bearbeta allt hemskt
därifrån, men det var inget jag kunde tänka på just nu. För min skoltid som
alltid präglats av ensamhet och oro hade nu blivit lycklig och full av
kompisar.
Det enda som fattades i mitt liv var Viktor, men till och med han dök upp
efter ett tag! Nu hade jag allt.
En familj, kompisar och en skola som skulle ge mig en utbildning och
framtid.

VAR TVUNGEN ATT BYTA KLASS!

Många blir retade och utfrysta när de kommer in i en ny klass.

Man betraktas som töntig, ful, konstig. det finns alltid något som är fel.
Jag har varit med om liknande.

Det var i början av sjuan. Man skulle börja i en ny klass med nya
människ|or och nya lärare.
Jag hade två kompisar som också började i samma klass. Mina allra bästa
kompisar. Vi hade fått önska 3 st vi ville gå i samma klass som, vi hade
valt varandra.
Fick se klasslistan innan vi började i den nya klassen. Vi kände igen två
namn på två tjejer. Visste att de inte var så snälla.
De första dagarna i den nya klassen var ganska tysta, alla var ju
främlingar för varandra. Men efter ett tag började det. De var inte
speciellt snälla mot oss. De hade lärt känna en annan tjej i klassen, en
stökig, högljudd tjej. Hon var värst.
Vi kände ganska snart att vi inte passade in alls. I deras ögon var vi tre
stycken små töntar.
En dag på en lektion såg jag att två av tjejerna tittade ner på mina skor,
sa något till varandra och skrattade. Jaha, fel på skorna. Jag blev arg
inombords men sa inget, brydde mig inte så mycket, de var ju bara töntiga
själva som höll på!
Jag gick och var lite nervös ändå, lite rädd för att de skulle göra något.

På lektionerna vågade man inte säga så mycket, vågade inte räcka upp handen
och svara frivilligt, då skulle man nog blivit kallad plugghäst.
Det var nog värst på gympan när man skulle byta om och duscha. Det känns ju
inte bra när några står och tittar på en och skrattar. Det är nog det
värsta.
När de såg att vi hade ”Jazzbyxor” på oss sa de att det var ute med sådana
byxor. Det är ju kul att höra.
De brukade rufsa runt i håret på oss.
En gång blev jag så arg när en av dem gjorde det så jag sparkade henne hårt
på smalbenet.
Hon blev nog väldigt förvånad. Jag kände att jag var tvungen, för att visa
att jag inte var feg och bara tog emot det. Men de slutade inte ändå.
Före jullovet samma termin gick vi till rektorn och bad att få byta klass.
Hon sa att det kunde bli svårt att få in tre stycken i en klass. Att hon
kanske var tvungen att sära på oss. Vi blev lite besvik|na och ledsna, vi
ville ju inte dela på oss.

Samma dag som vi slutade fick vi besked. vi fick byta klass och behö|vde
inte dela på oss! Gissa om vi blev glada. Den dagen kände jag mig inte alls
rädd och osäker, allt var bra!

Efter jul började vi i den andra klassen. Nu kändes det bara kul och
spännande. Alla var snälla mot oss.
Vi kände några sen innan och det var ju ett stort plus!
Vi fick nya roliga lärare, jag kände mig välkommen i den här klassen.

Jag blev tillsammans med en kille i klassen innan sommarlovet. Det kändes
jättehärligt.
Vi har varit tillsammans i lite mer än ett och ett halvt år nu.
Han har hjälpt mig mycket med skolan och stöttat mig.

Snart är det dags för gymnasiet. Tiden i den här klassen har varit
jättebra, men nu längtar man lite till något nytt!
Hoppas att det är trevliga människor där. Och lika bra lärare som vi haft
nu de senaste åren.
Hoppas bara att det inte blir som första terminen i 7:an. SLUT

Hej Skolministern! Kalmar 7/3-03

Vad bra att du frågar oss ungdomar som verkligen kan svara på frågan om
hur dagens skola ser ut. Med tanke på att dagens skolmiljö bara blir sämre
och sämre är det bra att ni i regeringen tar tag i det. Barnen som nu går i
ska ta över Sverige och Världen om 15-20 år.
Miljön i skolan har försämrats drastiskt under bara mina nio år i
skolan. Det har blivit stökigare och slappare. Många ungdomar praktiskt
taget skiter i skolan. Lärarna är för mesiga och vågar inte säga ifrån. Jag
tycker att det skulle behövas införas lite hårdare skolregler!
För att se till så att eleverna håller tiderna kan man stänga dörren
till klassrummet direkt när lektionen ska börja och inte släppa in de som
kommer försent. När endel i klassen kommer försent drabbar det också de som
kom i tid till lektionen. Det är mycket jobbigt att bli avbruten tre, fyra
gånger när man redan satt igång och börjat jobba. Du tycker säkert att det
skulle vara jobbigt om någon kom försent till dina möten. Om nu de elever
som kommer försent kunde vara tysta när de kommer in skulle det inte störas
så mycket. Men i åtta fall av tio är eleverna högljudda precis som om de
vore extremt coola bara för att de kommer senare än alla andra.
Betygen borde också bli strängare och tas mycket mer på uppförande och
hur man jobbar i klassrummet än på alla läxor och prov. Här, på Bergavik
Centrum, vet jag endel lärare som bara kollar på provresultaten. Då kan man
strunta i att jobba på lektionerna och bara ha skoj och prata med kompisar
och störa de som vill hänga med på vad läraren säger. Och sen när det blir
prov kollar de på de duktiga eleverna som kan sin läxa. Och så får de ett
högt betyg genom att inte göra någonting.
Det funkar inte att glida genom livet, någongång kommer man att trilla
på en osynlig tråd. Skolan går väl ändå ut på att man ska lära sig
någonting och utveckla sig som person?! Den uppfattningen fick jag när jag
började skolan men jag börja mer och mer tvivla på den punkten.
En sak jag tror skulle vara bra för skolan är att införa betyg från
årskurs 7. Då skulle iallafall högstadiet tas på mer allvar.
2000-talets skolor måste bli strängare! Det ska inte vara något dagis
när man är tretton till sexton år gammal. Ni i regeringen borde ta och
kolla på hur skolorna i England ser ut till exempel. Nu menar jag inte att
vi i Sverige ska införa skoluniform, det tycker jag är helt onödigt.
Ni måste också göra någonting åt matsalarna och skolmaten. Man måste
kunna sitta i lugn och ro och äta sin lunch. I dagens matsalar är det
mycket högljutt och stökigt. Det är inte alla som ens går till matsalen
idag. Istället går de hungriga och presterar sämre på lektionerna. På vår
skola får vi inte skalad potatis utan jordig, dålig hård potatis. Det är
inte ofta potatisen är lagom kokt, den är antingen stenhård eller alldeles
smulig.
En skolmåltid kostar inte särskilt mycket pengar, även om det är bra
mat som serveras. Jag läste i Barometern att det skiljer mycket mellan vad
kommunerna lägger ned på skolmaten. I den kommun där man får mest pengar
till skolmaten kostar en lunch 15 kronor och i den snålaste kommunen bara 4
kronor. De här stora skillnaderna måste det göras någonting åt. Ni kan se
till så att varje lunch kostar 10 kronor oavsett vilken kommun det är.
Det är mycket bra att ni i regeringen lyssnar på oss ungdomar. Nu hoppas
jag bara att det kommer hända något så fort som möjligt. För jag vill inte
att mina barn ska gå i dagens skola, jag vill att de ska få en lugn och
trygg skolmiljö utan mobbning och huvudvärk.
Tack så mycket!
Emma Berggren

Hej Skolministern! 7/2-03-Kalmar

Mitt namn är Elin, jag går i årskurs 9 på BC (BergavikCentrum), en hyfsat
bra skola i Kalmar för årskurserna 7-9. Det är lagom med klasser på skolan
och vad jag vet är det också lagom med elever i varje klass. Men så finns
det ju också, som alltid, mindre bra saker som man kanske skulle kunna
ändra, och en viktig sak är lärarna. Många lärare är jätte duktiga, vissa
kan däremot vara väldigt negativa, inte glada, har aldrig något posetivt
att komma med utan tjatar mest på klassen det kanske är för elevernas bästa
enligt dem men det blir inte så eftersom deras humor lätt kan ge dålig
stämmning.
Det finns också lärare som är allt för stränga hela tiden och ibland
även dem som rent ut sagt är tröga som man aldrig lär sej något nytt av.
Jag vet inte vad man ska kunna göra åt detta eftersom inte alla är på
detta viset, kanske räcker med att vara noggrannare vid anställningar.
Datorer är något som bör finnas på en relativt bra och modern skola
under 2000-talet. Visst här finns datorer men dem tänker alldeles för sakta
och många funkar inte äns. Jag skulle kunna tro att det är så på många
skolor och detta är något som borde ändras.
Tuggummi och mössa är förbjudet på lektionerna, och aldrig har jag hört
någon lärare eller annan ge en vettig förklaring till detta. Att någon har
mössa drabbar absolut ingen och tuggummi som är bra för tänderna och
dessutom gör att man tänker bättre stör ju inte heller någon så länge man
inte smaskar.
Och så är det rasterna, vet inte hur det är på andra skolor men rasterna
på BC, finns det absolut inget att göra. Man går runt, köper godis, pratar
och sitter i fritidsgården. Våran fritidsgård är fin och där jobbar väldigt
trevlig personal men på en lång lunchrast som ändå är för kort för att åka
någon annanstans behövs det något att göra. Man skulle kunna ha datorer,
tv, tv-spel eller tävlingar.
Nu har jag skrivit en hel del om min skola, men det finns andra saker
under själva skolangången som kan förbättras, en sådan sak är praktiken som
man har engång per år och i nian två gånger. Men det tycker jag skulle
ökas, skolan ska förbereda på framtiden, arbetslivet och det finns inget
som gör det bättre än när man kommer ut i verkligheten på prao.
En annan sak som kan förbättras är schemana. Man börjar runt klockan 800
och slutar runt 1500tiden, under dagen har man tio till femton minuters
rast mellan lektionerna och cirka 50 minuters lunch. Vissa dagar bara dem
”viktigaste” ämnena. Ett sånt schema kan bli lite jobbigt i längden. Jag
tycker att man kan få börja lite senare, dra in rasterna mellan lektionerna
till fem, tio minuter och förlänga lunchen så man hinner hitta på något,
dela upp ämnena lite och att fredagar ska sluta runt klockan 1300-1400. Men
det allra bästa vore ändå att ha flexschema så långt det är möjligt.
Tillexempel några dagar i veckan eller någon vecka i månaden i årskurs åtta
och nio.
Sen är det den vanliga disskusionen om maten och matsalen. Matsalen på
BC är fin, maten har helt klart förbättrats men där kan nog göras mer, man
tappar matlusten när man får en skitig gaffel eller ett skitigt glas, även
personalen där skulle kunna bli lite trevligare.
Har hört att skoluniform kommit på tal, det är inget jag tycker att man
ska behöva ha, jag kan iallafall inte se någon nödvändighet i detta. Men om
det skulle bli så tycker jag att alla skolor skulle ha det, annars skulle
nog problem uppstå.
Nu tror jag att jag har fått med allt. Tycker att det är mycket bra att
du tar reda på detta genom dem som verkligen är medvetna om det, så nu
tackar jag för mej. Lycka till!
MVH. Elin Granstedt

Mina skolår

För 9 ½ år sedan började jag i klass 1a på Kåreskolan. Min lärare hette
Lena Roske och var vad jag tyckte, världens snällaste lärare. Hon log
alltid med hela ansiktet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var den
bästa dagen i mitt liv. Dagen då jag började skolan. Jag hade ju gått i
förskolan innan, men det var ju först nu som man blev stor. Nu började
allvaret. Det var ingen lek längre.
I 2:an fick Lena ryggproblem och blev långtidssjukskriven och vi fick en
vikarie som hette Gunilla. Hon var också väldigt snäll, men man saknade
Lena. Hon kom och hälsade på ibland, och gissa om vi blev glada! Tillslut
kom hösten som vi alla hade väntat på. Hösten då Vi skulle bli störst på
skolan. Hösten då Vi började trean.
Det var roligt att vara äldst. Vi fick order om att ta hand om småbarnen
och det tror jag att vi gjorde.
När slutet på vårterminen närmade sig fick vi lappar där vi fick skriva ner
vilka vi ville ha med till sin nya klass på Rånga skola. Då skulle våra 3
klasser slås ihop till 2. Strax innan sommar|lovet fick jag reda på att jag
skulle gå i klass 4b på Rånga med Kerstin Ronnevi som lärare. Jag hade fått
med mig alla som jag hade valt till min nya klass. Hösten kom och
Kåreskolan var pasé. Nu var det Rångaskolan som gällde. Nu skedde många
förändringar. Klasserna blev större, vi fick ny lärare och här fick man,
tro det eller ej, kopiera själv med lärarens tillstånd! Det var faktiskt
görfräckt för en 10-åring!
Nu började åren gå snabbare och snabbare och innan man visste ordet av, så
stod man i kyrkan och sjöng avslutningssånger. I femman satte våran klass
upp en pjäs som hette ”Herr Arnes Penningar” och var baserad på Selma
Lagerlöfs roman. Det var väldigt roligt och vi spelade upp den för resten
av skolan och för gamlingarna på ålderdoms|hemmet. Några av dom blev så
rörda att dom började gråta. Det var lite spännande faktist. När vi slutade
femman, slutade även våran lärare Kerstin på skolan. Hon skulle jobba på en
skola på Smögen där hon bodde. Så när vi började sexan fick vi en
nyutbildad lärare som hette Karin Jansson. Detta året gick snabbast av
alla. Vi hade verkligen jättekul med henne. Vi var med i Chalmers
tekniktävling och kom på delad andraplats. Priset var 4000 kronor som gick
till våran klassresa. Och den blev verkligen ett minne för livet. Karin
hade seglat mycket innan hon blev lärare och våran klassresa blev en tur på
tre dagar med en stor segelbåt som hette Mariza. Vi blev indelade i grupper
och fick hjälpa till med allt. Resan blev väldigt lyckad. Återigen var det
dags att välja vilka kompisar man ville ha med sig till nästa skola och
klass. Nu fick man bara välja 2 killar och 2 tjejer.
Jag hamnade i klass 7d med Magnus Olofsson och Roger Karlsson som
klassföreståndare. Det var spännande att börja sjuan. Man var ganska långt
hemifrån med nya klasskamrater som man aldrig träffat förrut. Här skedde
också många förändringar. Vi fick ämneslärare, vilket vi inte haft innan
och vi hade lektioner i olika salar i stället för en och samma hela tiden.
Man fick nu ta mycket mer ansvar för sitt eget lärande och att passa tider.
Nu var det ingen signal som hördes på 2 kilometers avstånd eller någon
lärare som stod och ropade ”7d ska in, 7d ska in”. Återigen var det dags
att ta ett steg närmare vuxenvärlden.
Vi gjorde många aktiviteter med vårat arbetslag 7: up. T.ex. så hade vi
mini-VM i friidrott och turnering i fotboll och ultimate fressbee. Våran
klass vann den turneringen både i 7: an och 8: an. Nu var det dags för våra
första betyg. Det var för mig ganska spännande och pirrigt. Men det var
inte så farligt och jag var nöjd med mina betyg. Andra var mindre nöjda.
Sommarlovet kom och vi hade klarat av två år på Bunkehed|skolan. Nu
återstod bara ett. Troligtvis det tuffaste. Skolår nummer 9 i ordningen.
Nu började allt snack om gymnasiet: ”Vad ska du välja?” I stort sett hela
höstterminens stora samtalsämne var gymnasie|valet. Men det skedde andra
saker på skolan också. Vi fick en efterlängtad ny gymnastik|sal. Den är
tullstorlek (40 x 20 m) och är jättefin.
Vi visste att snart skulle de nationella proven komma och nu sitter jag här
med skrivkramp!
Jag skulle vilja säga att skolgången består av två huvudsaker:
Beslut och Förändringar. Troligtvis gör hela livet det, och skolan är en
bra förberedelse för framtiden som man bör ta vara på.

Mina första skolår

Min första skoldag var Jag nervös. Jag skulle börja förberedelseklassen. Då
gick Jag i Västmanaskolan. Jag fick åka taxi dit med Josefin och Eric.
I förberedelseklassen fick Jag lära mig svenska.
Det kändes ganska roligt och spännande att börja skolan. Jag kände alla
klasskamerater från förskolan.
På rasterna spelade Jag fotboll med Hafi.

Sen när började ettan fick Jag gå i en ny skola. Det var Alsebäcksskolan.
När Jag kom in i klassrumet var Jag Jätte nervös och röd i ansiktet.
Jag kände ingen där.
Men efter ett tag blev Jag vän med Bengt.
Bengt är Storebror till Jonas Alner.
Jag fick sitt vid ett bord bara med killar.
När Jag började trean så började en ny kille i våran klass. Han hette
Sebastian.
I början kände han sig lite utanför.
Jag blev kompis med honom. När Jag gick i trean kände Jag att Jag kunde
språket bättre och det blev bara roligare och roligare att gå i skolan.
I slutet av skolan fick vi reda på att man skulle bygga en ny skola.
Den skulle byggas i ängsbacken.

Jag började fyran och då fick vi gå på en helt ny skola.
Det var roligt på rasterna, man hade mycket att göra. Ibland lekte man i
skogen och på skolgården.

När Jag började sexan så fick man välja B-språk.
Jag hade alltid velat kunna Franska, så Jag valde franska. I början av
sexan åkte vi på en klassresa till Värmland.
Vi bilade upp dit och det tog 5-6 timmar. Alla var trötta.
Jag bode i ett hus med Jonas, Erik, Tomas och Robert. Vi trivdes bra där
uppe och det fanns massor av aktiviteter.
Jag spelade mini-golf och det var skoj.

7:an kändes roligt att börja i. Man fick många kompisar, fast man var blyg
i början. Skolan känndes Jättestor med massor av labyrinter.

Mina skolår
När jag började skolan var året 1994 och jag hade ännu inte fyllt 7 år.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod där utanför dörren med en stor
skylt på som visade att det var genom denna dörr som vi skulle gå igenom,
vi som skulle börja i klass 1C.
Det var alltså i denna klass jag skulle tillbringa mina 3 första skolår,
och inte bara dom första utan kanske också dom viktigaste.
När klockan ringde in oss för första gången vack osäker om vack är rätt
ord jag till, det var alltså nu allvaret började.
Vi var 18 st i klassen, 9 flickor och 9 pojkar och vår klassföreståndare
hette Tomas.
Vi i 1C var den enda klassen på hela skolan som hade en magister,
igentligen hade jag velat ha den där snälla, rara fröken Lena i stället,
men nu i efterhand är jag glad att jag fick Tomas. Han blev ju den som
visade mej vad skolan var för något och hur roligt det verkligen är.
Det första vi fick göra i ettan var att hämta sin namnlapp som hängde
framme på svarta tavlan och tejpa fast den på bänken vi satte oss på.
Bänken skulle även kläs med papper på insidan, och självklart blev det ett
med hästar på som matchade böckernas omslagspapper.
Vi sjöng väldigt mycket i lågstadiet. Tomas va en hejare på gitarr och
varje gång jag hör någon av dom där låtarna så tänker jag på våra
musiklektioner när vi satt uppflugna på bänkarna och sjöng ”I natt jag
drömde”.
De tre första åren var händelserika och det blev ju inte direkt sämre av
att gå i en klass där alla lekte med alla och där jag knöt vänskapsband som
fortfarande nu, nästan 10 år senare är starka.
I slutet av skolår 3 minns jag hur vi, jag och mina bästa vänner sa till
Tomas att om vi hade fått så hade vi börjat om i ettan igen och gått om 3
år, bara för att vi hade haft så roligt!
Men när vi väl hade bytt skola och börjat 4:an var det inte så hemskt som
jag hade trott. Fram till 6:an skulle jag växa ytterligare och mer och mer
formas till den jag är idag. Det som jag kommer ihåg som pinsamt från
mellanstadiet var uppropet i 4:an.
Pappa var med och han var en av dom som hade mobiltelefon då. Och vad tror
du hände?? Jo, självklart så börjar den där manicken ringa mitt under
uppropet. Fröken Kerstin spände blicken på föräldrarna och jag, jag ville
helst sjunka genom jordens yta.
Men den stora skillnaden mellan låg- och mellanstadiet var nog framför allt
kompisarna.
Alla var inte längre kompis med alla och det fanns personer som man bara
önskade kunde försvinna, två av dessa flyttade lyckligtvis.
Det var också nu i mellanstadiet som jag skulle att komma bli den där tysta
som inte sa mer än nödvändigt. I lågstadiet hade jag väl inte varit direkt
pratsam, men jag tyckte aldrig då att det var pinsamt att ställa sig upp
inför klassen och redovisa som jag gjorde nu.
Jag tror nu i efterhand att det beror på dom där tuffa från dom andra
klasserna på lågstadiet, dom som inte hade blivit tillsagda när dom hade
gjort fel, och dom med grymt självförtroende som gjorde att jag kände mig
mindre och mitt självförtroende sjönk.
Men så hände det något, jag tror att det var i 5:an så skulle det vara en
talangjakt i skolan. Jag och mina 3 bästa vänner bestämde oss för att vara
med.
Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit texten på själva, men melodin
hade vi lånat.
Det blev väl ingen hit direkt men mitt självförtroende fick en knuff i rätt
riktning!
Inte långt efteråt spelade jag teater med kompisarna för föräldrarna och
sjöng i skolkören på avslutningen.
I slutet av 6:an var det då dags att ta ytterligare ett kliv framåt och
börja vänja sig vid tanken att börja högstadiet.
När dagen väl kom, den där dagen i Maj, när vi skulle träffa våra nya
klassföreståndare och vår nya klass var jag skitnervös.
Hur i hela friden skulle jag fixa detta? Jag var ju fortfarande den där
lilla flickan som stod utanför dörren som det stod 1C på och som skrämt
hoppade till när klockan ringde!
Men första året gick bra. Jag blev stolt när jag fick böcker som det stog
”För grundskolans senare del” i pytteliten text på baksidan av böckerna.
Det var ju ändå ett bevis på att jag hade klarat 6 av 9 år i grundskolan
med glans!
Men ännu en gång fick mitt självförtroende sig en törn. Jag blev återigen
den där tysta som satt i ett hörn på lektionerna och sa ingenting, varför
skulle det alltid bli såhär? Jo. jag vet varför, jag hade för dåligt
självförtroende.
Nu är det bara några månader kvar här på Bunkehed. 3 år har bara
försvunnit, runnit som sand mellan fingrarna, men vad kul vi har haft!
Ta historia och religionslektionerna till exempel! I 6:an kunde jag aldrig
drömma om att jag faktiskt skulle längta till måndag morgon och genomgång
av första världskriget eller vad det nu var.
Eller att jag skulle rabbla världens oceaner under en operation, det måste
ju betyda att man har haft roligt, eller?
Nu är snart denna tiden förbi och visst har det varit tufft, men det är
inte det jobbiga man kommer ihåg, utan allt roligt man har haft tillsammans
med kamrater och lärare!
Och jag kommer för alltid att minnas allt roligt från min skoltid!

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag skulle börja 1:an på Fältdalsskolan. Skolan var
precis nyrenoverad så det var ganska fin. Men jag gilla inte den skolan.
Det var regler på allt. Man fick inte göra någonting nästan. Vi hade en
brändbollsturnering varje år på skolan som jag aldrig lyckades vinna. Vi
hade faktist en dator på skolan. Men lärarna visste inte hur den funka. Så
den bara stod där och samla dam. Vi hade också en utedag varanan vecka då
vi var i skogen och herja. Man kom inte hem en ända gång och var ren. Och
varenda gång det var skolavslutning för sommarlovet så var det lika tråkiga
sånger och dans fattar inte hur morsan och Farsan orka kolla på dom. Sen
var det dags att flytta till baggestadsskolan från 4-6. När jag börja där
så fyllde skolan 30år den skolan var mycket bättre. vi hade mera datorer
och bättre lärare. Fast lärarna visste inte hur man använde datorerna men
det visste Ja Ja bl. a. När jag börja 6:an så blev Jag och några till typ
lite halv värstingar som nu typ. vi hade mycket roligare på baggestad. Det
var ständigt en sport kamp mellan våran parallelklass i tex pings, fotboll,
Handboll och brändboll vi van ungifär 50% I Sexan så körde vi en brändbolls
match mot lärarna. Jag var med i laget. Vi vann mot dom. Sen var det flytt
till den beryktade Nydalsskolan och klassen 7C som senare blir 8C och 9C.
Det är den bästa klassen jag någonsin haft. I 7:an så var vi väldigt
stökiga precis som nu i 7:an så åkte vi till kisa och hade något läger det
var pra. Såv inte en blund på hela natten. Vi hade Martin som
träslöjds|lärare i 7:an men han sluta. tror det var för att vi var så
jobbiga men vet inte säkert. vi har haft gansk många dåliga lärare som tex
Laila och några till. Men den värsta av dom alla var ju Rosita. Jag tror
inte att någon gilla henne ingen i våran klass ialla fall Det blev inte
mycket gjort på hennes så kallade lextioner. Men nu har vi Mats Karlsson i
Engelska och han är skitbra. Snart så är det slut på högstadiet och vi får
se hur det går det blir nog bra om jag jobbar på.