Gymnasial utbildning – Sida 14

Mina skol år

Jag började i skolan i malmö på en skola som heter dalskolan. Men jag
vantrivdes där. Så efter halva ettan flyttade vi till jordbrovägen. Och
började på skogsbymarken. Jag kommer ihåg att jag trivdes där. Hade tre
kompisar som jag var med. Tomas som jag alltid va med i skolan. Jenny som
var min flickvän och bästa tjej kompis. Och Jonatan som lärde mig så mycket
bus att min mamma förbjöd mig att vara med han. Men jag hade alltid
roligast med han. Vid denna tid var jag bara 6år. Och vi hade redan
förstört en traktor. Gjort våra bomber som var diskmede med vatten i en
liten burk. När vi kastade dem blev det typ att det såg blött t i flera
dagar. Kommer inte ihåg mycket mer. När jag började fyran började jag på
dalshögsskolan. Det var den tradigaste. Där ville jag inte plugga eller
lyssna. Efter 2 månade flyttade vi till möllevången. Och började på
möllevångsskolan. Där trivdes jag mer. Jag började va med Kent, Kim och
Johan. Kent och spelade rollspel eller exprimenterade. Kim och jag va
agenter. Som skulle lösa ”X-files”. Mina föräldrar började och bråka
oftare. Sen en kväll ringer det i telefonen. Det var Linda. Efter en stund
hör jag min mamma gråta. Och går in och frågar vad som har hänt. Min mamma
förklarar att min pappa varit otrogen. Min pappa behövde pengar för han
hade startat eget företag. Efter detta så flyttar mamma till lund och pappa
till eslöv. Jag vet inte varför jag gick med pappa. Jag och pappa skulle
träffa en kompis som hette Linda. Först förstod jag inte att det var hans
flick vän. Men det var konstigt att dem var så otroligt snälla. Och två av
barnen sprang och krama min pappa. Och han äldsta lyssnade på trance. När
jag såg hans skivor frågade jag varför han hade så mång. Svare chockade mig
han hade fått de flesta av min pappa. Så min pappa hade fler barn. Ne så
var det inte. Utan han var me dem när han sa att han var på jobbet. Efter
den gången åkte jag aldrig dit igen. Nu gick jag på Vallaskolan i eslöv.
Nästan 35 % var rasister. Jag saknade malmö. Jag och två andra var dem enda
med svart hår i nian. Men det fans mång albaner och jag tror dem var
anledningen till att folk inte gillade invandrare. Min pappa och jag
cyklade mest på min fritid. Och på helgen åkte vi alltid till stugan. Där
hade vi två datorer som vi alltid spelade på. Men härligaste var när det va
kallt och eldstaden var tänd. Bara sitta och titta in i elden. Senare
började jag och min pappa et jätte bråk och det sista jag hörde innan jag
sprang till tågstationen var ”Jag vill aldrig se dig mer”. Och då akte jag
till min mamma och börjde en ny skola. Som inte alls va som dem andra här
var det skit samma om ditt hår va svart. Och här är det bästa stället av
alla men jag saknar ibland malmö. För ca 5-6 månader sedan fick jag reda på
att min pappa var i argentina med en ny flickvän. Fast jag bryr mig inte.
För jag har de bra med mina polare och min mamma.

2. Att byta skola/att byta klass

Jag tänkte berätta om ett byte av skola, som förändrade e:et i
”förändrade” står inte med i texten, men det är likadant överlag i texten
och beror på kopieringen av texten mitt liv. Allt började en härlig
höstdag, den 19 oktober för att vara mer precis, då jag föddes. Ett mirakel
hade skett, enligt mig, och alla var glada. Jag började snart märka att så
fort någon öppnade munnen så yttrades något, om det nu var ett ord eller
uttryck av känslor hade ingen betydelse då jag ändå inte förstod något av
det. Snart började jag lära mig ord, simpla ord, och det var dags att sätta
mig på dagis. Väl på dagis gillade jag rita mycket, dansa mycket och läsa
en hel del. Efter dagis så berättade jag för mamma vad som hänt under dagen
och hon tyckte att jag inte borde sluta med mitt intresse att läsa och
skriva så hon började lära mig att räkna matte och läsa och skriva. Jag
fick börja i exta grupp i dagis med lite äldre barn och när jag anlänt till
förskolan så var jag före alla andra i mina upp|gifter och även där fick
jag göra extra. Förskolan var slut och första klass närmade sig, aldrig
tidigare hade jag känt av en sån nervösi|tit som då. Jag skulle träffa helt
nytt folk, inte som i förskola då man var sig bekant med hälften av barnen.
Som tur var så fick jag den bästa undervisaren, lärarinnan Siv Petersson
som tog väl hand om mig och alla som behövde hjälp. Jag var alltid före i
matteboken och Siv hämmade mig inte, hon drog inte tillbaka mig eller
stoppade mig, utan gav mig en mer avancerad mattebok och när den var klar,
en ännu svårare.
I andra klass började beslut tas hemma om att vi borde flytta, min mamma
var helt emot mig, min bror och min syster gående på Marieäng|skolan. Hon
fick alltid höra alla otäcka och våldsamma berättelser om vem som
knivhuggit vem, hur ett gäng misshandlade en annan kille och min mamma stod
inte ut med det längre. Så i slutet av andra klass så skulle jag börja på
Västersaluskolan. Västersaluskolan var en väl omtalad skola för att ha bra
lärare och en bra miljö. Jag var sur och ledsen över att jag var tvungen
att lämna mina vänner och försökte att hålla kontakten, men så enkelt och
simpelt var det inte.
Jag hade nu lämnat en del av Göteborg och stigit in i en annan. En helt ny
värld. Min mamma följde med mig till skolan och en tystnad sänkte sig över
oss. Jag var för nervös för att kunna sätta igång mina stämband men jag
tilltalade mig själv att allt kommer att gå bra, var inte orolig. Men jag
upprepade detta ovetande om vad som skulle hända.

Fru Lucifer!?

Anita Johansson. Så var hennes namn, en häxa i mina ögon. Definiera ordet
häxa, en skrämmande varelse vars uppgift är att röva bort barnens lycka och
hopp och tortera dem. Stämmer in på Anita. Jag kan väl lika gärna ta allt
från början och fortsätta där kapitel ett slutade.
Mamma lämnade mig vid klassens dörr, bad mig att ta väl hand om mig och
väntande utanför klassrummet tills jag stigit in. Anita presenterade mig
för klassen och jag började inse att det kanske inte var så farligt i alla
fall, eleverna såg normala ut och lära|rinnan såg halvnormal ut, allt
visade sig vara OK. Men så fort klockan slagit 8:20 så började jag märka
att gradvis, penetrerade huden, växte horn ut i sam|ma nivå som hennes
panna, och peruken föll. Man kunde nu se hennes skinande röda hjässa.
Byxorna började röra sig vid midjenivå, nästan som om något sökte sig ut
därifrån. Byxorna sprack och en svans hoppade ut i en piskande rörelse. Jag
höjde ögonbrynen och såg ut över klassen, inte en enda min ändrades för
denna groteska syn, alla bara tittade ner på sina skor som om de syndat.
Det var den känslan som alltid gavs åt en av Anita. Man fick utskällning
för minsta lilla sak. Jag kom ihåg att jag räknat klart matte|boken en dag
medan de flesta var halvägs in i den. När vi skulle gå igenom mattebokens
nya kapitel som vi skulle börja räkna i så fick jag en kall, vass blick av
Anita när jag meddelade att jag var klar med det kapitlet. Hon stirrade mig
in i ögonen, själens fönster; som om hon sakta försökte sluka min själ, jag
frös till och försökte att få henne att sluta med tanke kraft. Hon vände
sig om mot tavlan igen höjde handen och suddade bort det hon hade skrivit
med handen, man kunde höra hennes vijselring skrapas mot tavlan. Den
släppte iväg främmande ljud som skapade en ström av rysningar längs
ryggraden.
– Men då kan väl du lika gärna berätta för klassen!? Sa hon till mig med
ryggen mot mig.
Så skrämd som jag var hade jag inte ork, kraft eller mod att svara, jag
bara höll tystnaden.
– Tänkte väl det.
Detta var första gången jag känt mig skyldig till ett brott när jag gjort
bra ifrån mig. Denna djävulska kvinna hämmade min utveckling och tvin|gade
mig att gå i samma takt som dem andra.

Som jag nämnt tidigare så var hon en häxa, och en hungrig sådan, det har
jag inte förstått förän nu. Jag förstår inte hur jag kunde missa alla
tecken. Men jag var ung, outbildad och rädd.
Anita var med i en bokklubb som gav henne en ny och tråkigare bok för varje
månad. Hon satt alltid en timme med oss och läste boken och tvingade oss
att sova. Hon dämpade belysning och började läsa, många somnade andra
kämpade tappert för att hålla sig alerta. Det är tack var oss, patrioter,
som har gjort det möjligt för sömntutorna att leva idag i frihet och utan
rädsla. Vem visste vad Anita skulle göra om alla föll till sömns. Skulle
hon fortsätta läsa och låta oss fortsätta njuta av vår eftermiddagssömn?
Nej tror inte det. Skulle hon svalt oss? Mest troligt. Nu när jag kom att
tänka på det var det så att bokklubben sände henne en tråkigare bok för
varje gån eller var det så att hon blev för desperat och hungrig så att hon
valde en tråkigare bok för varje gång?

Min räddning!

Dagarna gick saktare och saktare för varje dag som passerade mig och jag
började räkna dem som ett försök att hålla uppe mitt hopp, en dag så kommer
hon att försvinna ur mitt liv och lämna mina drömmar ifred.
Fyra månader kvar. Tre månader och 30 dagar kvar. Jag väntade i fötvivlan,
jag fick hålla upp en starkare och starkare barriär för var gång så att
hennes hypnos inte påverkade mig. Två månader och 19 dagar kvar. Jag
började inse att allt hopp var ute, dagarna började passera i en snigels
fart och det var lika många kvar som det finns stjärnor på himmelen.
En månad och 23 dagar kvar. Jag är underbe|mannad, fler och fler börjar ge
med sig till hennes böcker. En vecka kvar. Jag ensam står nu emot henne,
men ge inte upp, upprepas. Friheten är nära!
Den anlände, då alla visste att allt hopp var ute så visade framtiden dem
fel. Det var inte ute, den hade just anlänt och en glädje, som aldrig förr,
växte inom mig en glädje för att jag fick uppleva lågstadieavslutningen och
för gott lämna Anita.
Friheten anlände i rättan tid, när allt hopp var ute, så som den alltid har
gjort vare sig det handlar om historiska händelser eller dödens grepp.

En novell av 712120

Flytten (att byta skola/klass)
Klara sitter på sin säng i henner nya rum. Hon hör sin mamma fixa & dona
med något ute i hallen. En tår rinne nerför hennes kind. Vad gjorde hon
här?, i denna främmande lägenhet i Sala. Varför blev det som det blev? För
ett halvår sen hade hon varit lycklig. Då hade hon haft båda sina föräldrar
och många kompisar. Älmhult hade varit en stad hon gillade och kännde sig
trygg i, men nu var allt det borta. Varför var hennes pappa död?, varför
var det just han?
Hon tittade ut genom fönstret i hennes nya rum. Det var mörkt där ute, bara
en liten lampa långt borta var tänd.
Hennes tankar återvände till sin pappa och allt kul de hade gjort. Nu var
det borta.

Ännu en tår rann ner från hennes kind.
Nu tänkte hon på sin bästa kompis, Hedda. Hon bodde fortfarande kvar i
Älmhult. De hade alltid varit bästisar och de hade alltid så kul.

När Klaras pappa dog i en bilolycka för ett halvår sedan förändrade det
hela Klaras liv. Hennes mamma ville inte bo kvar i Älmhult pga alla de
minnen som skulle väckas. Hon sökte & fick ett jobb i Sala. Hon hade inte
äns frågat om Klara ville flytta. Efter olyckan hade hennes mamma blivit så
förändrar, nästan kall, man blev nästan lite rädd för henne.

Klara hoppade ner från sängen och tog på sig pyjamasen. I morgon var det
hennes första dag i den nya skolan. Hon var lite nervös. Allt var ju så
nytt. Kompisarna, lärarna och skolan och så. Hon kröp ner i sängen och
somnade.

Följande morgon vaknade hon tidigt så att hon inte skulle komma försent.
Hon var ganska seg på morgonen. Hennes mamma körde henne till skolan. De sa
inte ett ord till varandra på hela vägen.
När de kom fram till skolan öppnade hennes mamma munnen och sa:
– Är du säker på att jag inte ska följa med dig in?
– Mamma, jag går i åttan. Jag klarar mig.
– Okej, då kommer jag och hämtar dig sedan då.
– Visst, gör det.

Klara hoppade ur bilen och hennes mamma körde iväg. Hon gick in i skolan
och vidare mot expeditionen. En tant med stort, rött, krulligt hår följde
henne till hennes blivande klass. När hon öppnade dörren vändes alla
blickar mot henne. Läraren som hette Östen Karlsson välkomnade henne och
bad henne stiga in.
– Detta är Klara Fredriksson & hon ska börja här.
Det blev tyst i rummet. Tillslut var det en i bakre raden som sa
– Kom och sätt dig här.
Hon pekade på en tom bänk vid hennes. Hon var lång & smal. Kort svart hår o
glasögon. Klara gick till bänken och satte sig.
– Jag heter Hanna, sa tjejen o log.
– Klara, svarade hon.

Efter att skolan var slut ringde Klara til hennes mamma och sa att hon inte
skulle hämta henne. Hon skulle gå med Hanna och en annan kompis, Anders
hem. Han var snygg tyckte Klara. Han var 1.70, blond med några få fräknar
över näsan. Han var ganska lik henne själv. Hon som var 1.68, axellångt
ljust hår och fyrkantiga glasögon med svarta bågar. Först släppte de av
Hanna, sedan när de kom hem till Klaras hus pussade Anders henne lite lätt
på kinden och gick hem till sig. Hon gick upp till sin lägenhet och
berättade för hennes mamma om Anders & Hanna.
– Jag ska hem till Anders på fredag kväll och titta på film.
– Vad roligt, sa hennes mamma.
När så väl fredagskvällen kom och hon hade lärt känna Hanna & Anders mer
skulle hon hem till Anders. Hon tog på sig ett par svarta byxor, en röd v-
ringad tröja och ett par vita sockar med stjärnor på.
Hon tog sin beiga sommarjacka och gick ut genom dörren. Hennes mamma hade
åkt på kurs så hon fick låsa dörren.

När hon kom fram till Anders dörr fixade hon till håret lite och sedan
plingade hon på. Anders öppnade dörren.
– Hej, vad fin du är, sa han.
– Du också, sa hon och gick in i hallen. Hon tog av sig jackan och de gick
in i vardagsrummet och satte på en film.
Klara tittade inte på filmen, hon satt och tänkte på Anders och hur bra det
hade blivit när hon kom hit. Plötsligt vände Anders på huvudet och kysste
henne. Hon var inte alls berädd på det, men det gjorde inget. Klara drog
tillbaka huvudet för att få luft och kyssen upphörde.
– Förlåt mig, sa Anders.
– Det gör absolut ingenting, sa Klara.
Denna gången var det hon som tog insiativet och kysste honom. Han blev
förvånad men visade det inte.

När filmen var slut följde Anders henne hem och när de kom hem till Klaras
lägenhet kysste hon honom godnatt och gick sedan in i lägenheten. Hon satte
sig på sin säng.
Det var bra att de flyttade hit tyckte hon. Hon hade fått en bra kompis och
en kille hon älskade. Hon började tänka på Hedda, men kom på att hon kunde
hälsa på henne, eller de kunde ringa varandra.
Den kvällen kröp hon ner i sin säng, slöt ögonen och började drömma om
Anders.

Mina Skolår!!

Jag minns det som om det var i går. Det var en varm sommar dag i augusti
min första skoldag osäker på hur meningen slutar. Texten är skriven på
dator, men i utskriften har flera ord kommit ovanpå varandra på vissa
ställen i texten Morsan och farsan följde mig till skolan, jag kände på
att det var not speciellt denna dag jag såg en stor grön svart byggnad. där
gungor en stor klätterställning osäker om det ska vara något mer ord
mellan ”gungor” och ”en” p g a utskriften och en stor, stor sandlåda. Jag
och mina föräldrar gick in i genom en stor dörr och man kom in i en av lång
hall, och där stod min bästa kompis Patrick jag och han skulle gå i samma
klass. Vi gick in i ett klassrum där det var en stor kateder med en massa
skriv häften bakom katedern stod bänkarna. Fröken hälsade oss välkomna till
Halltorpskolanoch jag heter Ann-Katrin Sen fick vi en massa skriv böcker.
Sen fick mamma och pappa skriva mitt namn på en skylt.

Sen i tvåan fick vi en ny lärare för att Ann-Katrinvar med barn så hon var
tvungen att sluta. Hon heter Stina Personhon hade långt blont hår och var
(ca) en meter och åttio centermeter lång.

I trean slog vi ihop vår klass med den andraklassen och jag fick nya
kompisar. I trean hade jag svårt för att läsa och skriva så när vi hade
svenska så fick jag gå ner till den så kallade hjälpklassen.

I fyran började vi att lära oss engelska men det var jag inte så bra på så
jag fick extra hjälp i det. Vi börjad planer skolresan och vi hade bestämt
oss för att åka till Göteborg och vi sparade 50 kr i veckan.

I femman tog jag två medaljer i skolturneringen. jag blev tvåa i
kulstötning och etta i terränglöpningen

I sexan var det sista året med denna klassen och det kändes tråkigt för vi
hade så bra samman hållning i klassen. Men det skulle va roligt att träffa
nya kompisar. Och jag hade fort farande svårt för att skriva.

Jag börja högstadiet!!

Sjuan: jag hamnade jämte en tjej som heter Barbro. Jag fick ny lärare och
det var svårt att lära sig alla namnen i början. Och man lärde känna
varandra efter ett tag

Åttan: Jag blev ner skickad till en hjälpklass för att jag inte kunde
koncentrera mig i den vanliga klassen tror jag. Och där fick jag hjälp att
lära mig stava.

Nian: I maj skall jag och min klass åka till Göteborg på klass resa och vi
ska åka vi skall var där i fyra dagar. Och jag har valt industrilinjen på
gymnasiet för då kan man bli svetsare och de är det jag vill.

Mina Skolår
Jag kommer fortfarande ihåg första gången när jag skulle börja skolan. Man
var väldigt nervös och man visste inte riktigt vad som skulle hända. Det
var ju en sådan stor sak, alla börjar i skolan, alla var väldigt nervösa,
men det tänkte man inte på just då. För den dagen var något helt annat när
jag kom in i sitt nya klassrum så tryckte jag mammas hand lite extra hårt,
för att verkligen vara säker på att hon var kvar. Jag kände inte så många
där, men jag kännde i alla fall igen en del. Min lärare såg väldigt snäll
ut, och när hon presenterade sig så sa hon att hon hette Anette. Även om
jag redan visste vad hon hette så lyssnade jag mycket noga på vad hon sa.
Kanske var det så för alla som var i det rummet, för alla anndra barn,
deras pappor och mammor, att alla var nervösa och förventans fulla för den
första dagen, den dagen då egentligen allting började. För mig var det i
alla fall så att när allt var nytt, dom äldre barnen såg så stora ut, och
själv kände man sig så väldigt liten. Men denna känslan gick över väldigt
snabbt. När den första tiden av 1:an hade gått, och man började komma in i
hur det fungerade med lektionerna, läxorna, och allt annat som man behövde
kunna, så började man oroa sig lite över det där med kompisar. Men det
visade sig inte vara några probl|em, alla var väldigt öppna och man fick
vara med på rasterna, även om man egentligen kanske planerat att bara vara
ett par stycken, så slutade det nästan alltid med att det kom anndra barn
och droppade in hela tiden. På lågstadiet då var det så enkelt, man behövde
inte oroa sig så mycket för prov, och anndra saker som nu är så viktiga.
Jag menar att bara om man gjorde det man skulle då, och var snäll så
brukade i alla fall det mesta ordna sig, det var ju inte alls samma krav på
en då, som det är nu. När man kommit egenom 1:an, så blev det lite svårare,
i alla fall var det det man tyckte då, det blev lite fler läxor, men inget
som var så allvarligt då. Samma sak i trean, inga större förendringar. Men
när man haft det väldigt lugnt under hela lågstadiet och sedan skulle börja
på mellan stadiet. Det var då det började bli lite nervöst igen, man skulle
bli minst ännu en gång, men det var inte det som var de värsta. Man skulle
bli tvungen att byta lärare, klassrum, till och med sida på skolan. Sidan
där dom stora barnen fanns på! Jag hade inte varit på den sidan, eller jag
hade varit där, men det var ju bara under julen då man hade julpyssel, och
vid national dagen då man stod runt flaggstången. Men att man nu skulle gå
till den annra sidan av skolan och aldrig mer komma tillbaka, det var lite
läskigt. Vi fick hälsa på våran nya lärare, och jobba tillsammans med dom
nya eleverna några gånger innan det var dags att byta. Och jag började
snart insee att det inte var lika läskigt som man hade föreställt sig det.
Så det var inga problem med att börja på mellan stadiet heller! Man märkte
att det blev en del prov mer, man började läsa engelska och allt var
fortfarande rellativt lugnt. Tills ca första terminen av femman gått, och
jag skulle bli tvungen att byta skola eftersom vi skulle flytta in till
stan. Men skillnaden var inte så väldigt stor. Det var samma ämnen och
samma typ av övningar, men inte samma klasskompisar, inte samma lärare och
inte samma känsla av gemenskap och samman hållning. Naturligt vis berodde
det på att jag inte känt dessa människor så väldigt länge, jag hade just
träffat dom för första gången i mitt liv, och jag visste att vårat möte
inte skulle betyda så mycket egentligen, eftersom jag snart skulle gå ut
5:an och efter det behöva byta skola ännu en gång, och därför klass med.
När jag nu byter skola igen så blir allt ganska rörigt, jag kom in mitt i
en termin och det var ganska svårt att lyckas sätta sig in i alla ämnena,
speciellt engelskan. Lärarna på den nya skolan var det en stor skillnad
från vad jag hade haft innan och klassen med för den delen. I stan så är
klasserna ganska mycket större, och det påverkar lärarna, som blir mer
stirriga och dom har inte lika mycket koll som dom skulle haft om det var
mindre klasser. En av lärarna vi hade där var ganska rolig, för så fort hon
tröttnade på något vi höll på med, eller tyckt att vi jobbat med
uppgifterna en bra stund, så tog hon alltid fram sånghäfterna. Det var
hennes sätt att inte tröttna på lektionerna. Men det som var det roligaste
var att hon hade inga musikaliska talanger alls, vilket menas med att hon
hade en sångröst som lät mer som en skata än var det nu var det var
meningen det skulle låta som. Men trotts det så var det en ganska bra
skola. Men som sagt var så skulle jag snart byta skola igen. Den nya skolan
var en högstadie skola, från åk 6-9. Men man kan inte direkt säga att det
var någon bra skola. Den var stor, klasserna var stora och lärarna som hade
svårt att kontrolera lektionerna var inte heller så bra. Eller förest|en så
var kanske lärarna bra, och som kunde säkert ha varit mycket bättre, om dom
någon gång hade fått chansen att bevisa det. Så 6:an var ett år som i alla
fall jag inte lärde mig så mycket av. Och sedan bar det av igen, vi skulle
flytta ännu en gång. Men denna gången var det till ett ställe som jag väl
kännde till. Tvååker! Men jag skulle inte komma bland dom elever jag gått
med sedan innan. Jag var ganska ledsen över det ett tag. Men så när jag
började 7:an så insåg jag att det kanske inte skulle vara så tråkigt ändå.
Man kom mycket snabbt in i klassen, och alla var mycket snälla. 7:an var
ett år som gick mycket snabbt, och 8:an lika så. Under 8:an så var det lite
tuffare, mycket mer läxor, mindre fritid men ändå for tiden bara iväg. Nu
sitter man här, det är inte så lång tid kvar tills man går ut 9:an, men var
tog all tiden egentligen vägen? Redan i 7:an sa lärarna att det skulle gå
fort på högstadiet, men det var en sak som man inte trodde skulle hända.
Man hade ju hela tre år framför sig då, men fort har det gått. Snart går
man ut 9:an med, och det blir dags för mig och oss anndra att byta skola
ännu en gång till. Alla erfarenheter som man har fått, och allt man har
lärt sig, kommer för mig betyda väldigt mycket, och jag kommer förhoppnings
vis få stor användning för det med!

FLYTTEN
Nu är snart sommarlovet över. Det känns jobbigt eftersom jag ska börja en
helt ny skola nu till höst. Min pappa har fått ett jobb i Göteborg och vi
blir tvungna att följa med. Det kommer att bli jätte jobbigt att lämna alla
sina kompisar, men vi måste flytta för mamma säger att vi inte kommer att
klara oss på den inkomst vi har nu.

Bilresor är alltid lika tråkiga för man sitter bara och tittar ut genom
bilfönstret på alla bondgårdar och åkrar. Resan från Stockholm till
Göteborg är mycket lång, det kommer att ta ungefär fem timmar. På fem
timmar hinner man börja ora sig mycket, tänk om jag inte kommer att få
några nya kompisar tänk om alla lärare hatar mig och jag gör dåligt ifrån
mig i skolan. Jag vet att man inte får tänka sådana tankar innan man har
träffat sina nya kompisar. tänk om inte allting är som här nere i
Stockholm. tänk om alla springer omkring med baletkläder på sig istället
för att spela fotboll.

Vi sitter på en liten resturang någonstans ungefär 20 mil ifrån Göteborg.
Jag hade inte så mycket mat lust men resten av familjen var hungriga. Dem
har ju inga förändringar att tänka på, min lillasyster som är tre år hon
kommer ju inte märka några förändringar och min mamma och pappa har ändå
inga kompisar dem arbetar hela tiden. Dem sa att det skulle bli ändring på
det nu när pappa tjänar mycket bättre.

Nu är vi bara några mil ifrån vårat nya hus och nu börjar nervositeten att
växa. Jag har inte ens sett vårat hus men dem säger att det är större än
det gamla ruttna radhuset.

Huset är mycket större och mycket snyggare men bäst av allt är att det är
en fotbollsplan bakom. Mitt rum är stort med blåa tapeter. Jag börjar
genast bära in mina saker och möblera rummet.

Nu har jag suttit inne i ett par dagar och mamma tjatar varje dag att jag
måste gå ut och skaffa mig nya vänner. Jag går upp till fotbolls planen och
börjar spela lite. Efter en stund så kommer några killar i min ålder. dem
frågar om jag var den nya grabben som hade flyttat in. Vi började prata
lite och jag fick reda på att dem skulle börja i samma skola som jag. Efter
en kort pratstund så frågar dem om jag vill vara med och spela fotboll. Jag
tycker att det är underbart att träffa någon som är ungefär som en själv,
gillar fotboll brudar och lite andra saker. När det börjar närma sig middag
frågar dem om jag vill hänga med ut lite senare på kvällen. Jag tackar Ja
till erbjudandet och säger att jag måste hem och äta.

Precis när jag duschat klart och bytt om ringer det på dörren det var mina
ny funna vänner. Jag säger hej då till mamma som är överlycklig att jag
fått lite vänner. dem säger att vi ska gå till en fritidsgård där dem
brukar vara. Där fanns det ett biljard|bord och musik allt man behöver för
en perfekt kväll, det fanns också riktigt fina tjejer där. När jag kom hem
var klockan redan elva och det var skola nästa dag. När jag låg i sängen
tänkte jag att sista dagen på sommarlovet inte kunde bli bättre.

Nästa morgon vaknade jag tidigt för jag tyckte att det var så spännande att
träffa alla nya i klassen. Var dem lika trevliga som mina nyfunna fotbolls
vänner så skulle jag ha ett par riktigt trevliga år framför mig. Det gick
hur bra som helst. Direkt när jag kom in i klassrumet var det en a fotbolls
killarna som presenterade mig för resten av klassen. Vi började med några
lekar så man fick lära sig alla nya namn, efter det höll rektorn ett tal
och sedan fick vi sluta.

Veckorna löpte på och det blev bara bättre och bättre, Jag började i ett
fotbollslag, fotboll är det jag tycker mest om.
Om jag tänker efter så är flytten det bästa som har hänt mig.

”Slut av: 689220”

Min syn på skolan!

Våran skolminister Bo-Göran ville att vi 9:or som går sista året i
grundskolan skulle få chansen att skriva ner synpungter på vad som är bra
eller dåligt med skolan, brister förtjänster.

BREV
Någonting som är viktigt när man går i skolan är miljön. Skolor ska vara
fräscha och uppiggande med tavlor, fina möbler mm. Att man trivs på en
skola är också viktigt.
På alla skolor finns det säkert elever som inte trivs osv. En elev ska
kunna känna sig välkommen till skolan. Men vi har ju en ”Mobbningsgrupp” på
skolan, som ska se till att eleverna inte är elaka mot varann. Och hjälpa
elever som är ledsna mm. Men den där gruppen är personligen bara SKIT.
Det är mycket mobbning på skolan som inte lärarna ser, lärarna ska ta
mycket mer ansvar tycker jag. För det är framförallt lärarnas plikter att
se till så att ingen elev råkar illa ut. Mobbning finns, och har alltid
funnits.
Men dem som ser att en elev for illa ut, rycker inte ens in. Det var det
jag menade när jag tyckte ”Mobbningsgruppen” var skit, för att elever i den
gruppen ibland inte ens lägger märke till när någonting dåligt händer. t.ex
som att gå runt och vara ledsen för att ha blivit kallas en massa glåpord
mm.
Skolmaten är någonting många elever väljer att avstå ifrån. Ska en elev
kunna arbeta och slita en hel dag måste man ha mat och energi i sig. Det
borde finnas flera alternativ att välja på, än bara vegetarisk och vanlig.
T.ex när det blir pannkaka och sylt, Diabetiker ska väl för fan inte bli
tvungna att be om osötad sylt när mattanterna vet att de finns diabetiker
på skolan. Filmjölk och flingor borde få vara ett annat alternativ för dem
få eleverna som inte vill ha den vanliga maten.

Både på lågstadiet, mellanstadiet och hög|stadiet gillar eleverna att åka
ut på ut|flykter, gå på museeum mm, det tycker jag att man borde göra lite
mer, för att de är bra för eleverna att få komma ifrån skolan ett tag och
göra någonting kul tillsammans.

På skolgården har vi en massa gungor och klätterställningar för små barnen,
och de uppskattar dem, iallafall min lillebror Pelle. Men för oss på
Högstadiet finns det inte så mycket att göra på rasterna. Vi har 2
pingis|bord och några bänkar.. Kul! eleven har ritat en sur smileys =(,
fastän rättvänd
Vi har gett många förslag till elevrådet och Rektorn, men får aldrig våra
önskningar uppfyllda. Lite soffor och bord istället för hårda träbänkar,
och en stereo så att man kan lyssna på musik.

Om jag själv fick bestämma hur skolorna skulle se ut på 2000 talet, skulle
jag vilja att de var små skolor, med små klasser. Många lärare till lagom
många elever, så att alla fick lika mycket hjälp var. Bara fast anställda
lärare, med mycket erfarenhet som lever vidare. Inga vikarier, vi i 9:an
har haft en massa vikarier till och från. Och det har uppfattats jobbigt
från många elever.

Skolan ska vara fräsch och fin, färglada tavlor på väggarna, fina möbler
och blom|växter som sitter kring väggarna. En hemtrevlig matsal, bibliotek,
och lärarum. En ganska orginell skola.

”AV: 689209 9:B”

Mina skolår

Nu, när jag sitter här och reflekterar tillbaka på mina skolår, märker jag
att grundskolan har gått väldigt fort fram.
Om jag minns rätt, började jag skolan för nio år sedan.

Jag kommer ihåg min allra första dag i lågstadiet. En liten hjärtängslig
pojke, som jag var vid den åldern. Hade hela grundskolan framför mig.

Kompisar? absolut! det dröjde inte länge, förrän jag fick kompisar i stora
skaror.
Trot eller ej, men en av de kompisarna går nu i min skola. Ca. fyra mil
från min gamla skola.
Hur som helst, allting kändes tryggt, när jag väl fick kompisar.

Månaderna gick. Liksom åren, och jag började mellanstadiet.

I mellanstadiet började skolan på allvar. Då var det slut på den del av
skolan, som var rolig.
Istället började den hårda och jobbiga skolan. Och jobbigt är det än idag.

I dagens läge går jag i högstadiet. Mer förhärdad än någonsin, men ändå
roligt på något vänster. Jag vet inte vad som är roligt, kanske det att jag
snart ska gå ut nian, och börja gymnasiet.
Men innan jag går in på mina framtids planer. Vill jag berätta om mina tre
år i högstadiet.

De här tre senaste åren, har varit väldigt bra, men med allt gott medföljer
även något ont. I detta fall, tonvis med läxor, långa skoldagar, tidiga
morgnar, jaa, med andra ord kan man uttrycka dessa år, som allmänt
besvärliga. Men vad vet jag? kanske ligger det någonting bakom ”det allmänt
besvärliga”.
Jobbigt eller ej. Jag har upplevt mycket positivt också.

Jag börjar med årskurs sju.
Det året fick jag reda på att jag skulle få en lilla syster. Min lilla
syster har hjälpt mig under högstadiet.
På vilket sätt? jo, när det har varit som mest jobbigt med läxor och andra
negativa saker. Inte för att jag påstår att läxor är något negativt, men
dem tar ändå upp ens fritid.
Då hjälper min lilla syster mig, genom att bara finnas där.

Årskurs åtta och nio har i princip varit likadana, med undantag för läxor
samt nationella prov.
Men å andra sidan alltid ett år närmare gymnasiet och mitt drömyrke.

Mina planer för gymnasiet ser lovande ut. Det beror främst på att jag vet
vad jag vill jobba som när jag blir äldre. Jag har tänkt att bli polis,
d.v.s. jag har sökt in på samhällsvetenskapliga programet. Vad ska jag säga
om gymnasiet? Jag vet bara att gymnasiet är en treårig ”hållplats” på väg
till polishögskolan. Mer kan jag inte säga i nu läget.

Jag har tyvärr inget mer att tillägga.
Ni får veta mer om mitt framtida yrke i nästa nationella prov, som jag gör
i gymnasiet.

Mina skolår
Det skulle vara en minnesvärd stund att börja ettan, att få nya
klasskompisar, och viktigast av allt, att få en riktig lärare!
Ofta hör jag kompisar berätta om sina minnen från den dagen. När jag tänker
tillbaka, försöker minnas denna stora dag, är den som bortblåst. Däremot,
kommer jag ihåg den dagen jag började på lekis. Det var terminen innan jag
började ettan. Den dagen, eller, rättare sagt, kvällen innan, var jag så
nervös, att jag inte kunde sova. Morgonen därpå, vaknade jag klockan sex,
jag som i vanliga fall är morgontrött. Efter ungefär tio minuter hade jag
klätt på mig, och ätit frukost, jag trodde att jag skulle komma försent!
Hela huset sov fortfarande, så jag gick och väckte mamma, som var den enda
som hade försovit sig. Hon berättade att klockan bara var kvart över sex,
så jag kunde ta det lugnt. Nu, nio år senare, brukar jag gå upp en kvart
innan jag börjar. Det kan tänkas bli lite stressigt, men det är inte så
farligt. Vägen till skolan är ca. 150 meter, och jag går dit på två
minuter. Den vägen går jag, och har gått, varje skoldag, i hela mitt liv,
jag skulle lika gärna kunna gå den vägen i sömnen!
Ibland, när jag går till skolan. brukar jag tänka tillbaka på tiden, då jag
var 8-9 år, när jag gick i lågstadiet. Kanske var det, den viktigaste tiden
i mitt liv. Det var då jag lärde mig att läsa, och skriva, ordentligt. Jag
kunde det redan, men inte så bra. Alltså var det i lågstadiet, jag lärde
mig grunderna till det svenska språket. Svenskan, mitt modersmål, som jag
använder idag, och kommer att använda i resten av mitt liv. Det är väl
därför man går i skolan, för att lära sig saker man kan ha nytta av, någon
gång i livet, när man blir äldre. Gammal ska jag ändå ine bli, än på ett
tag. Först ska jag ta mig igenom nian, det är det viktigaste, just för
tillfället. Det borde egentligen gå bra, med tanke på att jag har klarat
mig galant i skolan, hittills.
Alla år, fram tills nu, har runnit iväg, som sand i ett timglas. Jag tror,
att det viktigaste man lär sig, under hela tiden i skolan, är att ta vara
på tiden, att få ut så mycket av livet, som möjligt. Tiden går snabbare, ju
äldre man blir, så man ska ta vara på undomens dagar. Man ska sköta
skolarbetet, men inte låta det överta ens liv.

Mina skolår
Nästan varje dag i nio år av mitt liv har jag gått i skola. Jag har
stigit upp tidigt på mornarna, inte av den anledning att jag ville lära mig
något, utan för att jag var tvungen. Lärarna kanske skulle sluta att tycka
om mig om jag inte kom. Vad skolan gav mig förstod jag inte då, men nu vet
jag at den gav mig väldigt mycket speciellt under de första åren. ”Jag
kanske vet, men jag förstår inte” det uttrycket använder en av mina vänner
väldigt ofta. Jag förstod inte först innebörden av det, men nu när jag har
ägnat det lite mer tanka så förstår jag att ungefär så var det för mig
under lågstadiet.
I mellanstadiet blev det många lärarbyten eftersom att båda våra
lärare slutade. Jag minns att jag tyckte väldigt bra om en av våra nya
lärare, men mindre om den andra som lärde oss saker som inte var sant. Hon
kunde stå uppe vid vita tavlan och predika om något som hänt ute i världen
för flera år sedan, och vi lyssnade med stort intresse på alla dessa
spännande saker, men när vi senare berättade för andra fick vi veta att det
inte var sant.
Mellanstadiet var tuffa år för mig. Till skillnad från ettan, tvåan
och trean, då jag var vän med de flesta, började jag nu bli utstött. Fyran
klarade jag bra, eftersom att jag då var väldigt mycket med killarna i
sista årskursen på mellanstadiet, och de försvarade mig mot tjejerna som
gärna trampade ner på mig. Men när de slutade och jag började i klass fem
hade jag ingen som försvarade mig längre, och jag var inte särskilt bra på
det själv. Allt blev bara värre, och jag fick höra saker som inte alls fick
mig att må bra, och hemska stunder som jag fortfarande har minne av. Tack
och lov så hade jag min bästa vän, som jag fortfarande håller ihop med i
alla väder, som stöttade mig och alltid fanns där för mig. Hade det inte
varit för henne så vet jag inte hur det hade varit nu, för hon var den som
hjälpte mig hela mellanstadiet, upp ur gropen jag var på väg att falla
alldeles för långt ned i.
Det var väldigt spännande och nervöst att börja högstadiet. Alla nya
människor, vad skulle de tycka om mig, och vad skulle jag göra för att
passa in? Jag hade väldigt många frågetecken som cirkulerade runt mig då.
Hur skulle jag ”inleda” för att de inte skulle tracka ned på mig? Det var
en otroligt nervös trettonåring som klev på bussen den morgonen, och som
inte hade den blekaste aning om hur denna tid skulle förändra henne.
I sjuan började det ungefär som i ettan. Lärarna tyckte om mig, men
jag tyckte fortfarande att det var tråkigt och ointressant. Jag var väldigt
blyg inför alla, och jag sa nästan ingenting varken under lektionerna eller
på håltimmarna. Betygen var dock väldigt bra, och jag låg väldigt nära MVG
i många ämnen.
Men i åttan vände det. Från första terminen kände jag att det var
något som var fel. Jag orkade inte med någonting längre, och jag ville bara
sova. Och för att inte tala om den fruktansvärda värken jag hade i
fingrarna! Mina betyg sjönk drastiskt, och istället för nästan MVG låg jag
nu på gränsen till IG i många ämnen. Jag klarade höstterminen med godkänt i
allt, men med nöd och näppe. När vårterminen började var allt fortfarande
lika jobbigt som höstterminen. Jullovet hade inte gjort någon skillnad.
I slutet av januari tog mamma mig till en läkare för att undersöka
mina fingrar, som bara hade blivit värre. Efter många om och men och resor
hit och dit till olika läkare så konstaterades det att jag hade reumatism.
Jag hade förberett mig på det värsta, men det kom ändå som en chock. Jag
skulle alltså dras med denna värk resten av mitt liv? Nej, det skulle jag
inte och det är jag otroligt glad för. Det fanns mediciner. Jag fick börja
att prova olika mediciner för att komma fram till vilken jag skulle ha, men
trots att de hjälpte i början så slutade de alltid och värken blev värre
igen. Därför byter jag väldigt ofta medicin, vilket påverkar skolan väldigt
mycket. Men det var inte allt som påverkade skolan, jag hade även blivit
väldigt nära vän med en kille som var självmordsbenägen, och det tog mig
fruktansvärt hårt alla de gånger han försökte ta sitt liv. Stor del av min
tid ägnade jag till honom, och det blev inte mycket över till läxläsning
och koncentration under lektionerna.
Men i nian förändrades jag igen. Värken i fingrarna var fortfarande
hemsk, men helt plötsligt var jag inte blyg längre. Jag kunde prata med
nästan vem som helst utan att jag blev så sjukligt nerös och rodnade så att
mitt ansikte såg ut som en blödande tomat, jag hade lyckats att få min vän
som förut var helt bestämd på att han ville dö att börja kämpa för att
överleva och allt verkade bli bättre. Ledvärken spelade nu inte lika stor
roll som förut och betygen började sakta arbeta sig uppåt igen. Visst är
det fortfarande mycket jag har problem med, och minnen som aldrig lämnar
mig men det blir bättre hela tiden.
Dock är ett sänkt betyg mycket svårare att arbeta upp än vad det är
att hålla kvar ett högt betyg, men förhoppningsvis så har jag höjt ett steg
innan nian är slut.

Av: Emma Lundberg

Att älska men inte älskas är att dö…

Att leva är att vänta på döden…

Den blinde ser mer än den blåögde…

Life took me down in deep caves, to leave me alone and in fear… life gave
me someone to love more than anything else, just to have the pleasure to
take him away from me end leave me in pain… life chose to let me life,
but only because I was sensitive and easy to torment… and still you try
to convince me that life is something beautiful..?

You say you didn’t trust me but you did… you say didn’t like me bud you
did… you say you mean it but you don’t… does this mean I’m not your
friend..?

eleven har skrivit texten på dator