Gymnasial utbildning – Sida 13

Mitt liv har förändrats jättemycket på bara några månader. Innan jag
flyttade var kompisarna, Emma och Lina, det enda som betydde något i mitt
liv.
Varje rast stod vi tre i ”vårt” hörn på skolgården. Det var alltid vi tre.
Vi delade allt och kunde prata med varandra om allt.
Jag minns en gång då vi pratade om framtiden. Vi drömde alla om att bli
kända och kanske ha något häftigt jobb utomlands.
I vår klass gick en tjej som heter Maria. Hon var ”en av de mobbade”, som
vi sa. Hon hade kommit ny till vår klass för några år sedan. Vi frös ut
henne direkt. Hon fick aldrig någon riktig kompis. Nu efteråt inser jag att
vi aldrig gav henne en chans. Emma, Lina och jag hade bestämt att hon i
alla fall inte skulle få vara med i vårt gäng. Jag förstod aldrig då hur
dåligt hon mådde. Jag fattade inte att det var jag som gjorde att hon mådde
så där dåligt.
Jag brydde mig inte mycket om skolan på den här tiden. Jag tränade sällan
till prov och gjorde inga läxor. Jag såg till att sitta brevid någon som
kunde. Jag blev riktigt bra på att fuska. Jag tittade på vad de andra skrev
och skrev av. Ingen märkte det.
Ja, så där var mitt liv, men en dag förändrades allt.
Jag kom hem från skolan. Mamma och pappa satt vid köksbordet.
– Hej, sa jag och smällde igen dörren.
– Hej vännen. började mamma. Kom och sätt dig här, det är något jag och
pappa vill berätta för dig. Det de berättade verkade otroligt i mina öron.
Vi skulle flytta! Jag visste att mamma inte trivdes i Stockholm, men att
flytta. Vi skulle flytta till mammas hemort Kiruna i Norrland. De hade
ordnat jobb och hus skulle vi åka upp och titta på i helgen. De pratade på
om hur bra allt skulle bli, men jag slutade lyssna. Jag bara tänkte. ”Var
det möjligt.? Flytta från storstaden Stockholm till en liten by i Norrland.
Från alla kompisarna här, upp dit, där jag inte kände någon.
Mamma och pappa frågade hur jag kände det. Jag kunde inte svara. Det var
helt ofattbart. Det här var sådant som hände i TV-såporna, men inte för
mig, tyckte jag. Jag berättade det inte ens för Lina och Emma den veckan.
Jag ville förstå det själv innan jag berättade det för dem.
När helgen kom åkte jag och mina föräldrar upp till min blivande hemort.
Jag hade vart dit förut, men jag hade aldrig sett på byn som jag gjorde nu.
Nu var den det minsta och fulaste stället i världen. Inga höghus och
tunnelbanor. Hur skulle jag kunna bo här? Huset var fint. Pappa köpte det,
och så fanns ingen återvändo längre. Då visste jag att det var verklighet,
att jag måste berätta för mina vänner.
Jag gjorde det på måndagen, på sista rasten. Jag hade inte gråtit på flera
år, men då var det nära. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja
rinna. Emma och Lina grät nästan också.
De följande veckorna var jag med mina kompisar så mycket jag kunde. Vi
gjorde mycket kul till|sammans, för vi visste att vi inte skulle kunna
träffas så ofta sedan. Hemma var det kaos. Det var flytt|kartonger
överallt. Mamma och pappa ordnade massa saker och var nästan otillgängliga
för mig. Jag hade alltid känt mig så självsäker och stark, men nu kände jag
mig liten och svag. Så kom dagen när jag lämnade mitt gamla liv i Stockholm
och klev in i det nya i Kiruna. Jag var hemma i vårt nya hus i en vecka,
bara för att packa upp allt och komma i ordning. Första dagen i skolan var
hemsk. Jag såg direkt att den nya klassen inte skulle passa mig. Den enda
som pratade med mig den dagen var läraren, Ingrid, hon var ca. 60 år och
ganska snäll.
Jag var totalt ensam, jag kände mig osynlig. När någon för en gångs skull
tittade åt mitt håll, kändes det som att de tittade igenom mig. I
klassrummet satt jag alltid själv, ingen ville sitta med mig. På rasterna
stängdes ”ringarna” när jag kom, jag fick inte vara med. Hemma var det
också jobbigt. Mina föräldrar jobbade nästan jämt. Det enda positiva var
att mamma var glad igen.

Så här höll det på i några veckor. Från att ha varit ganska populär och ha
kompisar i Stock|holm, till att bli totalt ensam och mobbad i Kiruna. Det
var för mycket för mig, jag skolkade en hel del. Jag låg hemma i min säng
och tänkte på mitt gamla liv. Jag saknade Emma och Lina, jag behövde dem
verkligen. En dag kom att det måste ha vart så här Maria kände sig. Ensam,
ledsen, mobbad och utfryst. Jag fick skuld|känslor. Jag hade vart en av de
som mobbade henne. Nu fick jag själv se hur det var. När jag mobbade Maria
hade jag inte fattat hur det kändes för henne. Jag hade aldrig tänkt mig in
i hennes situation. En lördag letade jag fram en gammal klasslista. Jag
slog numret hem till Maria. Hon blev nog helt chockad när hon fick höra att
jag ringde till henne. Det hade hon nog inte väntat sig. Vi pratade i
ungefär en halvtimme. (Så länge hade jag aldrig pratat med henne förut) Jag
bad om förlåtelse för det jag gjort och undrade hur hon hade det nu. Hon
berättade att hon skulle flytta igen. Hon hoppades att hon skulle få
kompisar där. För första gången förstod jag vad hon pratade om när hon sa
att hon var ensam och utanför.

Efter samtalet kändes det bra att jag sagt förlåt. Även om hennes liv inte
blev bättre för det.

I min paralellklass gick en tjej som verkade lite utanför, så en dag
började jag prata med henne. Hon hette Frida och var jätteschysst. Vi
umgicks mer och mer. Också på fritiden. Det kändes underbart att ha någon
att vara med igen. Frida och jag pratade om framtiden. Jag ville jobba med
att hjälpa de mobbade och ensamma. Min dröm var inte längre att bli kändis!

Många som byter skola byter från att vara illa behandlade till att bli
bättre behandlade. För mig var det tvärt om. Jag bytte från en väld med
många kompisar och vänner, en lycklig värld, till ett rent helvete. Jag
bytte skola mitt under en pågående termin, jag var 13 år och gick i 7:an.
Min pappa och jag, mina föräldrar var skilda, flyttade för att pappa fått
ett jobb i en annan del av landet. Innan flytten hade jag gått i en liten
skola där alla kände alla. Men efter flytten fick jag lov att gå i en
större skola med mer än dubbelt så många elever. när jag skulle gå till den
nya skolan första gången, frågade pappa om jag ville att han skulle vara
med mig i skolan första dagen. Jag sa nej. Min första lektion var SO. Jag
blev presenterad för klassen, och redan då kände jag elaka blickar från
vissa i klassen. SO var mitt favoritämne. De höll på med att lära sig om
forntida civilisationer, ett ämne jag redan läst på min gamla skola. Jag
svarade på massor med frågor, de flesta frågor var det bara jag som kunde.
Redan efter den lektionen började den psykiska terrorn. Jag över|östes jag
med hånfulla ord som ”pluggis” och ”missfoster”. Lektionen som följde SO:n
var NO, mitt värsta ämne. Jag hade aldrig tyckt om NO, det var bara så.
Läraren i NO gjorde inte det hela bättre. Han verkade njuta av att ställa
frågor till mig som jag inte kunde svara på. När lektionen var slut hånade
de mig istället för att jag inte kunde besvara NO-lärarens frågor. Dagen
fortsatte i samma tema. Värst var det vid lunch. Jag tog min mat och gick
och satte mig vid ett tomt bord. Strax efter att jag satt mig kom
mobbar|gänget och satte sig vid mitt bord. Först sa de ingenting men kom
snart igång med sin hagelstorm av förolämpningar och glåpord.
Avslutningsvis, innan de gick, hällde de ut min mat i knät på mig och
hällde min mjölk utefter ryggen på mig. Jag försökte att torka bort det
mesta på kläderna men jag luktade fortfarande brunsås och sur mjölk. Jag
vet inte varför de valde just mig som mobboffer, men jag var nog den som
verkade svagast och bräckligast. De gav mig öknamnet ”matmannen”. Namnet
grundade de på att jag alltid luktade mat och sur mjölk efter lunch.
Veckorna gick, alla i samma mönster, ända till den dag den psykiska
misshandeln kulminerade i fysisk. Det var en onsdag precis efter NO-
lektionen när mobbarna var som mest upptrissade av NO-lärarens frågor och
mina felaktiga svar. Kort efter lektionen började mobbarna om igen. Men den
här gången förolämpades jag tillbaks. Så här i efterhand kan jag säga att
det inte var alltför smart gjort av mig. De tvingade ner mig till
pojktoaletterna. Där började de slå och sparka mig till jag inte längre
kunde stå på mina sönder slagna ben. Jag låg där i en halvtimme innan någon
hittade mig. Jag sa att jag hade halkat. Jag blev körd till sjukhuset och
fick gipsa runt ett ben och en arm. Jag var hemma från skolan en månad till
brotten läkt. Det var den bästa tiden under högstadie|tiden, förutom loven.
När jag kom tillbaks till skolan innfördes en ny rutin: vattenlekar.
Istället för att ”spilla” mat på mig, så tog de ner mig till pojktoaletten
och lät mig dricka vatten till jag spydde eller så höll de mitt huvud under
vattnet så att jag nästan förlorade medvetandet. Månaderna gick utan att
någon lärare undrade varför jag kom till lektionerna och luktade spyor
eller var genomblöt. Det verkade nästan som om lärarna och skolledningen
inte ville se att mobbing, grov mobbing, förekom på deras skola. Ända sen
den första dagen efter bytet önskade jag att var tillbaks till min gamla
skola med vänliga lärare, mina kompisar och viktigast av allt: utan
mobbare.

Mina Skol år

det käns som i går men endå var det sex år sen jag började i den
här i skolan.Det är mycket roligt som har hent under mina skol år fast allt
har gott så fort. Nu går man i nian det är vell ganska kul fast man vill
ändå till baka till minena. Jag komer ihåg när man lekte vid gungerna och
när vi såv i klassrumet eller när vi åkte till örn bovet! Ja jag kan prata
hur mycket som helltst om allt kul jag haft i skolan. Åren går så fort man
henger inte med det var sex år sen men det käns som sex dagar sen. Och om
ett par år så börjar jag joba det käns som en lång venntan fast sex år är
ju en lång venntan men det så fort! Jag kanstje upp repar mig men jag kan
inte tro att allting har gott så snabbt! Och det var i ottan jag började
här i bas så det är inte lika monga minen i det här klassrumet men kul i
bas det är det men den klass som jag har mest minen är 9D. Fast det är som
att jag inte käner dom lengre. Jo visst har jag kontackt med några gammla
kompisar men dom anndra käner jag inte lengre fast jag känt dom så monga
år. Det är lite konstit att det är så. Jag komer ihåg en rolig sak när vi
åkte till barnens ö när jonas och jag åkte kanot och när några i min klass
också åkte kanot dom var så monga i kanoten att den vellte och sköngk å vad
vi skrattade dom som sköngk började grina det kul tyckte jag. Vi hade en
lärare som var äcklig som fan han hade svett ringar i armhålerna hålerna å
han skrek och hade sig det var ingen bra lärare. Så vill jorde så att han
fick sluta. Jag har haft jette kul under mina skolår Hej då!

MINA SKOLÅR

Grundskolan, som under halva vårt liv hittills varit nästan som vårat andra
hem, ska man nu lämna. Kommer man sakna den? eller inte? Jag minns första
dagen i skolan. Den för full av nyfikenhet och förhoppningar. Man tänkte
inte lika mycket på att man skulle börja skolan. Utan man såg det mest som
en tid av att vara med sina kompisar som man känt redan sedan dagis.
Dagarna vara fulla med lek och lätta lektioner, man insåg inte då hur lätt
man hade det. På rasterna lekte man för det mesta häst, förutom jag då som
tyckte att stå i ett låtsas stall och gnägga inte var speciellt roligt. Så
det blev att man var ensam ibland om det inte var någon annan som tyckte
som jag vid tillfället. Men även om man var ensam ibland så kände man sig
inte ensam. Eftersom vänner kom och gick, man hade alltid någon att vara
med och man stod mycket närmare sin familj då. I tvåan var det samma sak
lätta lektioner och långa raster.
Under Ettan och Tvåan gick min klass i johansdalsskolan, en väldigt liten
skola årskurs 1-3. Vi hade en egen liten matsal och en egen liten skolgård.
Allt var så tryggt då. Sen i trean skulle vår gamla skola läggas ner och vi
fick flytta till nybyggda lokaler här i Mundelsödal. Under det året
förändrades mycket. Vi började i en helt ny skola med större skolgård som
vi nu skulle dela med barn från årskurs 1-6. Vi hade inte våran egna lilla
matsal längre utan vi var tvungna att gå till högstadiets matsal. I och med
allt detta blev miljön i skolan helt plötsligt inte lika trygg längre. Det
var mycket äldre barn bland en nu och man visste inte riktigt vad man fick
göra, var man fick vara eller vad man fick säga. Detta gjorde att man blev
lite tillbakadragen och blyg och man var inte längre äldst och störst som
man hade varit förut. Men vännerna var de samma och inga grupperingar eller
skillnader mellan tjejer och killar var lika tydliga som de blev i fyran.
Jag minns fyran som en ganska förvirrande tid, man var fortfarande barn men
endå inte. Det var som en slags förtid till puberteten. Man började känna
annat än vänskap till killarna och grupperingar bland tjejerna blev allt
tydligare. Man kunde nu se skillnad på vilka som hade mest kompisar eller
inte. Fyran blev också en stor omväxling eftersom man fick en ny lärare,
som det inte gick allt för bra för tyvärr, man hade inte längre den där
trygga, snälla läraren som man hade haft oläsliga ord . Femman minns jag
inte så mycket av däremot, det var då man fick mens och började oläsliga
ord sig. Det var under sexan mycket hände. Det var då alla prov kom och
man skulle börja läsa språk i högstadiebyggnaden. Det var nog under sexan
man lärde sig mest under hela tiden man hade gått i skolan. Det var då man
började förstå att skolan var på allvar och att man var tvungen att kämpa.
Inte bara skolan förändrades, relationerna mellan människorna i klassen
förändrades också. Folk blev tillsammans med varandra och man märkte
tydligt hur vissa människor förändrades en del började gå på fester och
tjuvrökte medans andra fortfarande var kvar på den där lite barnsliga
nivån. Jag har ofta hört uttrycket antingen var man fjortis eller så var
man tönt. Jag antar att jag utser mig själv då till tönt.
Sen i sjuan skulle man ju börja högstadiet och det var man mycket nervös
för, allting skulle ju vara nytt, nya lärare, fler ämnen, man skulle vara
yngst igen och man skulle få skåp. Alla tyckte att det var en jättestor
grej fast det var det inte. Sjuan var inte alls en så stor förändring som
man trott, förutom omgivningen. Alla var likadana som i sexan och
skolarbetet var inte speciellt mycket svårare. Det var i åttan alla
förändrades det var då man fick sin egen stil, sina egna åsikter och det
var så man började umgås med dom som man idag kallar sina riktiga vänner.
Skolan blev också allt hårdare, mer läxor och prov och det var då man
verkligen kände skillnaden mellan högstadiet och mellanstadiet. Man blev
mer självständig och jag tror att under åttan var då de flesta mognade och
hittade sin egen roll i klassen som man trivdes med. Nian som jag går i nu
har tiden bara flygit förbi, man kommer knappt ihåg vad vi har gjort under
den här tiden. Det har inte hänt något nytt i klassen förutom att många av
killarna har mognat. Det är nu under dom här sista månaderna som man börjar
känna pressen komma. Det är massa slutprov och man börjar tröttna på
grundskolan. Man vill uppleva något nytt, träffa nya människor och komma
bort från Ronneby. Kommer man då sakna det eller inte? Ja, till viss del,
samtidigt som man vill träffa nya människor så kommer man sakna alla dessa
vänner som man växt upp med.

1. Mina skolår

När jag tänker tillbaka på tiden från dem första skolåren så gick jag i
Gösbäcksskolan. Jag kom ihåg första dan när det var upprop. Jag var jätte
nervös men inte så mycket rädd. Det kan nog bero på att förskolan var en
liten prövning innan själva ”skolan” startade. Jag kom ihåg att vi gick in
i klassrummet, som jag sedan skulle ha från årskurs 1-3. Vi elever bildade
olika små grupper vid oläsligt ord . Medans våra stolta föräldrar fick
oläsligt ord vid oläsligt ord och se glada ut för deras barn
äntligen skulle börja skolan. Det vi fick göra var att rita på ett papper
det första man kom och tänka på. I mitt fall blev det ungefär som ett berg
med tre stora stenar även och fråga mig inte varför den bilden jag fick i
huvudet kom nu till papperet. Efter att man ritat klart skulle man redovisa
vad man hade gjort. När det var min tur att berätta så förklarade jag vad
jag tänkt på när jag ritade bilden. Alla skrattade och tyckte att det var
kul och det tyckte jag med. Och detta gjorde att den jätte stora klumpen av
nervositet oläsligt ord funnits innan nu försvann och fram kom istället
en självsäker rolig Daniel. Första skoldan blev trots allt bra och det
verkade ju funka med att man bara har lite fantasi. En sak som jag sedan
frågade dan efter när det var riktig skoldag var en verkligen intressant
fråga då. Och det var att om det verkligen var sant att det fanns rast. Att
börja skolan var nu passé nu gick man i skolan och var stor tyckte man. Men
det var en sak som har orsakat problem hela låg och mellanstadiet i
princip. Det börjar med att vi sitter i klassrummet och mina lärare
berättar att vi ska till stan på en utflykt jag kom inte ihåg riktigt vart
i stan det var. Alla i klassen skrek ja!!!! och började peta på varann och
blev barnsliga som visst är helt naturligt. Jag blev också glad och tänkte
(ja va kul). Men då visste jag inte vad som skulle komma dom 4 närmsta
åren. Utflyktsdan kom och vi skulle till stan. Vi sätter oss på bussen och
far in mot min blivande värsta mardröm. Vi kommer in till fridhemsplan går
ner till perrongen och väntar ivrigt på tåget. Tåget kommer och alla går in
och sätter sig. Vi kommer fram till en station och går av nu är det ruskigt
nära. Vi går på perrongen och kommer fram till rulltrappor. Höga
rulltrappor och det säger stopp. Jag kan inte åka jag har fobi för
rulltrappor. Och jag kan inte åka det går bara inte skräcken för höjden är
för stor så detta betydde att en lärare var tvungen gå med mig och åka hiss
eller gå runt på nåt vis. Detta var ju ett jobbigt problem dem första åren
det blev ju bättre och bättre men det tog tid. Idag har jag inga problem
med höga rulltrappor. Fobin har jag klarat av och det kan jag nog känna mig
lite stolt för även fast om man tänker efter så är det egentligen inte så
farligt. Låg och mellan stadiet har för mig varit jätte bra inte minst
naturen som ligger runt omkring. Jag gick ju i Gösbäcksskolan innan jag kom
till oläsligt ord . När man gick i oläsligt ord så var dem största
eleverna läskigt stora och man själv var pytteliten. Det man tänkte var att
få bli lika stor som dem. Och oläsligt ord lika kom ju. I sexan fick
jag ett av mina största uppdrag jag någonsin gjort. Vi höll på med kampanj
angående barnarbete i Pakistan. Och det började med att vi gjorde planscher
med fakta och bilder och sedan var det tänkt att man skulle redovisa detta
i gympasalen för hela skolan. Men detta skulle bli ännu större. En tjej som
var från oläsliga ord såg det här och blev jätte intresserad. Så hon
ordnade en uppvisning i Hässelby centrum där vi i gruppen skulle få
framföra dikter vi hade gjort som handlade om barnarbete. Och självaste jag
skulle vara konferencier. Det var jätte stort. Det var rätt mycket folk och
det var nervöst men det gick jätte bra. Dem här dikterna trycktes sedan i
små böcker och kom ut sedan ialla skolor här i hässelby för två år sedan.
Inte nog med det där uppträdandet i Hässelby centrum få var vi också hos
komunfullmäktige, och framförde våra dikter. Och inte nog med det så var
det också oläsligt ord i radio. Det blev stora evenemang med detta och
jag var riktigt nöjd med vad vi gjorde och hur vi framförde det. Det man
kände och känner är stolthet och att ha gjort nåt bra. Men nu går jag ju
som sagt i 9: an i Gösbäcksskolan. Gymnasiet närmar sig och jag längtar
väldigt mycket till att få komma dit det känns som jag är bakom en tröskel
och vill komma förbi den och tröskeln i det här fallet är tiden. Men det
gäller ju att förvalta tiden bra med bra läxläsning och mycket fokusering
och koncentration på lektionerna. Jag har inte bra betyg nu men vill
verkligen höja dem. Det är ju inte så smart att börja jobba sista terminen
som det känns oläsligt ord som jag gör. Men jag ska kämpa för att få
upp betygen. Och gymnasiet tänkande har det ju vart mycket, om man kommer
in, hur det skulle vara att gå där, och att träffa nya människor som ska
bli jätte kul och bra för en själv. Jag tycker att min tre år här i
Gösbäcksskolan har vart bra inte jätte bra och inte jätte dåligt. Men jag
tycker att min sektion nummer två har haft dem bästa lärarna helt ärligt
det tycker jag faktiskt. Men jag har också fått bra kontakt och bra
kompisar under dem här tre åren. I början kom ju jag, Nicke, Magnus och
Pelle och kunde stötta varandra och det har vi gjort under dem här tre
åren. Och jag tycker det har gått riktigt fort det känns så. Men jag tycker
ändå att Gösbäcksskolan har vart en bra skola och den kommer jag att minnen
ifrån. Mina tre år är snart över här i gösbäcksskolan och det känns bra.
Hoppas bara det ska gå bra i framtiden för mig. Jag spelar ju ishockey på
sidan om och det har väl funkat rätt bra med kombinationen hocky-skola. Och
jag hoppas även det gör det i framtiden så jag kommer kämpa på.

Jag valde punkt: 2 och lite 3
Jag bodde i Ange när jag var liten på en lite väg som heter Orustvägen. Jag
bodde på 29:an och min bästa kompis då Niklas bodde 27:an. jag är 3 månader
äldre än honom. När vi skulle gå första dagen i skolan var vi 7 år. Vi åkte
till skolan med våra Mammor. Det var inte så pirrigt att börja skolan för
att man kände dom flesta i sin klass så man kände sig ganska trygg.
Skolåren gick inget speciellt hände. Jag hade börjat spela fotboll som dom
flesta. Jag va faktiskt bland dom bästa i mitt lag. Ungefär när jag gick i
3:an när jag var 9 år sluta jag med fotbollen jag tyckte träningarna var
tråkiga. Allt gick bra i skolan också men sen en dag på sommarlovet när jag
och Pappa var på landet så sa han att han och Mamma skulle skilljas. Först
trodde jag att han skoja men ju mer jag låg där och tänkte på det så
förstod jag med tiden att det var sant. Vi kom hem efter någon vecka eller
något så började vi göra i ordning allt för flytten. Vi gjorde i ordning
alla rum ,mitt rum mina systrar os.v. Jag hälsa på den här klassen innan
jag börja så jag fick se hur dom hade det.. Dagarna gick vi var runt och
kolla på en massa lägenheter som vi skulle bo i. Mamma och Pappa skulle ha
en egen lägenhet var men dom är fortfarande vänner. Så när vi hade fått i
ordning allt och flyttat så var det jag, Mamma och mina systrar Caroline
& fastän & är skrivet med ett o och ett streck inunder Carin som bodde
tillsamman men det var bara där temporärt tills Caroline & fastän & är
skrivet med ett o och ett streck inunder Carin hade en egen lägenhet. Dom
bodde där ett ganska bra tag, Men så en dag var det dags att gå min första
dag i skolan. Jag var väldigt nervös. När jag öppnade dörren till rummet
där man skulle hänga av sig jackorna var min puls uppe i 120 slag i
minuten. Jag gick in ingen brydde sig speciellt mycket, tror jag vissa bara
kolla på och undra vem jag var, och vissa kom fram och hälsa. Det vär väl
som i vuxenlivet man skaffa sig vänner och fiender, Men efter några dagar
hade jag flyttit in ganska bra. Jag hade börjat på innebandy i Lagosö FK
men dom flesta i min nya klass spela i FK Järnet då som var bättre. Dom i
min nya klass fråga om jag ville börja där men då kom Imir tillbaks från
Cypern som jag inte träffat än, han sa att det var över 2000 i kö, som
vänta på att få komma in i laget som jag för övrigt inte trodde på. Men han
sa att han kunde få mig före den där ”kön” jag hade ju mina ”kontakter”
(Imir). Men så småning om så börja jag i Järnet. Tiden gick jag hade hittat
en kompis där jag bodde nu också han heter Markus Costos. Det var igenom
honom jag fick kontakt med fotbollen igen. Så småning om hade jag börjat på
fotboll i Lagosö FK. Allt gick bra i skolan nu också det enda som var lite
knepigt va matten den hade jag det lite svårt med. Efter ett år med klassen
så var det inte så speciellt längre det var som om jag hade gått i den här
klassen jätte länge. Nu var det ett nytt år med klassen 6:an skulle börja.
Vissa hade blivit bråkigar för vissa hade det fått det svårare i skolan.
6:an var inte ett så speciellt år inget hände som förutom att vi var ute på
utflykter och sånt. Sen när vi börja 7:an då hade vi börjat högstadiet då
var vi värsta ”coolingarna”. Alla nior tyckte sjuorna var jobbiga och det
förstår jag i dag varför. Man går runt där och tror att man är störst bäst
och snyggast. Det var nya lärare och nya elever på så sätt att vi gick
tillsammans med 8:or och 9:or. Också fick man skåp ny också det var lite
häftigt. Men så började 8:an som alla sa skulle bli det jobbigaste året på
grund av att man skulle få sina första betyg. 8:an var ganska rolig för att
då var man näst äldst i skolan. Men det var ändå ganska många prov men det
gick ändå bra. Hela den här grejen med att byta klass och skola är inte så
stor som man tror. Det gick bättre för mig när jag bytte klass och skola
för att man kan börja om på nytt jag var nästan en lite bråkmakare på min
föra skola jag hade fått som en stämpel som sa att jag var en bråkmakare.
Jag fick i vissa fall skullden för något jag inte gjort. Så nu kunde jag
börja om som nu spelar jag fotboll och innebandy jag har bra kondition. Jag
tycker båda sporterna är roliga. Vem vet? Om jag hade gått kvar i
Lassisskolan hade jag kanske blivit en bråkmakare i högstadiet också, vem
vet? Men nu snart när jag ska börja gymnasiet ser jag mer fram emot det för
att det verkar så mycket annorlund man får göra andra saker det är liksom
inte samma tuggande. Jag har liksom fått en ny start på livet tack vare att
jag böt skola. Jag tror faktiskt att jag har haft roligare i den här skolan
än dom andra haft i min gamla klass som nu går i Västerängbyskolan.
SLUT!!!

Egna reflektioner några av generell karaktär. Språket torftigt utan
imperf. böjn. o styckeindelning

Min syn på skolan
Hej jag är en tjej som går sista terminen i nian.
Jag skulle vilja berätta om saker man kunde ändra på och saker som är bra.
Vi börjar med de man skulle kunna ändra på.
Jag skulle vilja förändra miljön i skolan för den är ju inte den bästa.
Luften skulle man också kunna göra nått åt, för om luften är dålig så blir
man bara trött och man årkar inte jobba.
Jag tycker också att man kan införa speciella klasser så att om man har
svårt i nått ämne så kan man byta ut en lektion i veckan för att hålla på
med det man har svårt med, eller att man gör mindre klasser så att det inte
blir så stökit på lektionerna.
Man kan kanske även förbättra maten och matsalarna.
För om man inte äter så får man ingen energi och då kan man inte
konsentrera sig och så är det för många elever.
Miljön i matsalarna är väl inte heller så bra, eftersom på vissa skolor
ligger korridoren precis utanför matsalarna och dom som äter kanske blir
störda av dom som springer i korridoren.
Så om man istället gör väggar runt matsalen så blir man inte störda av dom
andra eleverna.
Skolgården är ett stort problem på vissa skolor, det är verkligen nått man
skulle kunna ändra på. Förslag på vad man kan göra för att förbättra
skolgården är kanske att man kan sätta ut lite mer bänkar med bord som man
kan sitta vid och spela kort eller vad som helst.
Man kan ju göra det lite lite fint också man kan ju plantera blommor i
stora blommlådor som står på ben.
och det är bara lite man kan förbättra på skolgården.
Nåt jag skulle vela att det fanns var ett rum dit man skulle kunna gå på
rasterna för att koppla av lite så det inte är massa skrik och spring runt
en hela tiden, för vissa kan det vara jobbigt och är det jobbigt så
konsentrerar man sig inte lika bra som man annars gör osäker på om det är
742217 som dragit en pil i texten för att markera att gör ska vara innan
annars, eller om det är läraren som rättat .

Nåt som man kunde införa en timme i veckan är avslappning, det hade vi på
min förra skola jag gick på och det var väldigt skönt och man kunde
konsentrera sig bättre efter åt.
Vägar till skolor kunde också förbättras på vissa ställen, som exempel på
hur det var innan jag gick på den skola jag går på nu kan jag berätta att
när mina systrar gick på den här skolan så fick dom gå på vägen för det
fanns ingen cykelväg och det var ju inte så bra specielt på vintern.
Så vägar är nått man kan diskutera.
Man skulle kunna införa i alla skolor lite mer aktiviteter eller att alla
skolor i samma kommun träffas en eller två gånger per år, en gång på våren
och en gång på hösten. På den skolan jag går på så skulle man kunna ha
cafeterian öppen lite längre eller att man öppnar den lite tidigare.
Ifall att man inte har ätit i skolan, för då kan man köpa en frukt eller en
mixmax t.ex så att man blir lite mätt i alla fall.
Vad gäller lektionerna i t.ex. slöjd skulle man kunna göra lite längre.
Det var sånt man kunde ändra.

Sånna saker jag tycker är bra med den skolan jag går på nu är lärarna dom
skulle jag inte vilja ändra på.
Rasterna är också bra dom är det nu iallafall förut hade vi så korta raster
att man kände sig stressad, men nu är det bra.
Det är även bra att vi har ett bibliotek det skulle jag inte heller vilja
ändra på.
Det är bra att vi har så pass många datorer som vi har också.

2000-talets skola skulle i allafall jag att den skulle ha bra miljö, bra
luft, bra lärare och det skulle inte vara massa dumma komentarer elever
mellan och det skulle inte vara nå mobbing.
Mindre klasser

Vänliga hälsningar från 742217

Nu sitter jag här vid min bänk och har Nationella provet i Svenska. Det
märks och Känns att det här är sista året. Pressen är stor. Prov varje
vecka, Stressiga tider. Nu är det allvar. När jag sitter här vid min bänk
och tänker tillbaka till förr i tiden, när jag började ettan. Jag var
Klassens bråkstake, Kunna aldrig vara tyst eller sitta stilla vid min
plats. Men jag var också den första i Klassen som Kunna alfabetet och läsa.
Det var pappa som hade lärt mej i en tidig ålder. Jag minns så väl första
dagen i skolan. Jag var ute på Skolgården och lekte som alla andra barn. En
flicka vid namn Maria kom fram till mej och fråga vad jag hette. Jag
svarade aldrig på frågan, jag knuffade henne baklänges, så hon föll ner i
leran. Så snäll var jag första dagen. Tiden gick och jag blev inte bättre
med tiden, jag skrek och pratade på lektionerna, bråkade med dom andra
barnen, gjorde dom okonsentrerade på lektionerna. Så vad skolan beslutade
var att jag skulle få special|undervisning, vilket jag fick en kort tid där
efter. Den första tiden var inte rolig kan jag säga. Läraren jag fick var
gammalmodig och sträng.
Där var det ingen idé att oläsligt ord upp sej. Specialundervisningen
hade jag till jag började 3:an. Då placerades jag i min gamla klass igen.
Och det var inte det lättaste kan jag lova.
Eftersom att jag hade varit så elak och bråkig mot klasskompisarna förut
när jag hade börjat ettan så hämnades dom på mej nu.
Alla fryste ut mej. snackade bakom min rygg, och sa sårande ord till mej.
Det var inte alls roligt. Så jag satt oftast tyst vid min bänk och arbetade
på snällt. Jag hade en kunskap som andra barn i den åldern oftast inte
hade. Jag kunde redan gångertabellen flytande och lite engelska kunde jag
också. Så här hade jag det varje dag. Det hände en dag i fyran när vi
skulle på friluftsdag. Vi skulle till en skog, som låg ganska nära skolan.
Vi skulle gå tre och tre i varje grupp. Alla hade valt grupperna, så jag
blev utanför, som vanligt.
Men läraren satte in mej i en tjejgrupp med klassens stöddigaste tjejer.
Dom som var elakaste mot mej. Dom gick och viskade saker till varandra hela
vägen till skogen. Väl borta vid skogen så band dom fast mej i ett träd och
lät mej sitta kvar i några timmar, när mörkret sakta tog över ljuset så
anlände lärarna och mina föräldrar. Efter den händelsen så tål inte jag att
någon håller fast mej. När jag gick ut fyran och skulle börja femman så
hade det börjat en ny i vår klass. Det var en pojk som kallades Jesper. Nu
såg jag en chans till en kompis för första gången.

Jag och Jesper blev kompisar efter ett tag och det hade jag fått kämpa hårt
för. Vi bråkade ofta, men blev vänner fort igen. Jesper hade varit den
töntiga, tysta killen i sin förra klass, men i den här klassen blev han
poppis mycket fort. Hans pappa ägde en circus och hans mamma jobbade på
circusen, och alla tyckte att Jesper var så spännande pågrund av det. Tiden
gick och vi alla skulle börja sexan på en annan skola, vilket var spännande
och skrämande på samma gång. Det fanns tre allternativ vad som kunna hända
då: Det första var att allt blev värre och hela den skolan blev imot mej.
Det andra var att ingen la märke till mej, det sista att jag faktiskt kunna
få nya vänner. Men det sista som var troligt var att få vänner. Sommarlovet
gick välldigt fort, och jag satt oftast hemma från morgon till kväll. Jag
umgicks inte med Jesper så ofta som jag hade vela. Han var ute med sin
familj och Circusen. Så jag satt hemma och gjorde ingetting. Dagen vi börja
sexan så gick jag till skolan minns jag, och det var en annan tjej som
också gick samma väg. Hon frågade mej vilken skola jag gick på och jag
svarade henne, det visades att hon också gick på samma skola och även samma
klass. Vi gick och pratade hela vägen till skolan.
Det visades att vi hade samma intressen och humor. När jag mötte skolgården
så såg jag mina gamla klasskamrater. Det högg till i magen på mej, vår
gamla klass hade då delats upp i tre nya klasser, vilket var välldigt
skönt. Då kanske jag äntligen skulle slippa lovisa anna och Susanna. Men
sån tur kunde väll inte jag ha. Nej Nej.
Alla tre gick i den nya klassen. Jesper kom aldrig till den nya klassen
vilket jag är ledsen över. Men den nya tjejen som jag hade tagit sällskap
med börja iallafall i klassen. Hon hette Jenny. Jag satt brevid henne i
klassrummet. Och det visades sej att Jenny var en välldigt populär tjej på
skolan. Så nu vela lovisa, anna och Susanna bli kompis med mej igen, men
det kunde dom glömma. Jag fick fler och fler kompisar, och snart blev våran
”liga” populärast på hela skolan och alla vela vara med oss. Jag förs
alldrig någon utanför, för jag vet hur det känns. Dom enda människorna jag
känner riktigt mycket hat till är dom tre tjejerna som förstörde hela
lågstadietiden och en del av mellanstadiet. Man måste kunna förlåta, visst
jag var inte så snäll själv i ettan, men jag ändra mej och försökte, men då
vände sej klassen imot mej istället. Jag önskar jag kunde ändra på tiden
som varit, men det går ju inte. Nu är Lovisa, anna och Susanna skolans
töntar och jag den ”populära”.
Så ge aldrig upp hoppet, det hade jag gjort för länge sedan, men jag hade
fel, jag lyckades finna riktiga kompisar. En dag i sjuan fick jag ett
oväntat samtal. Det var Jesper som ringde. Jag minns att jag var jätte
förvånad, vi pratade länge och det visades att dom sålt Circusen och skulle
flytta hit i gen. Jag tyckte det var jätte spännande att få återförenas med
han igen. Han kom en vecka senare. Jag blev alldeles häpen!
Han var totalförändrad, mycket snyggare och inte alls så barnslig, han var
helt enkelt Läcker. Dagen efter så var det Disco på skolan och då blev vi
ihop. Det var första gången imitt liv jag hade pojkvän och jag var så
lycklig. Men jag visste inte hur man gjorde när man har kille, jag hade
aldrig pussat någon eller kramat. Men det löste sej ganska snart. Nu sitter
jag här slutet av nian och har nationella prov och har hela framtiden
framför mej. Och jag är fortfarande tillsammans med världens bästa kille.
Jag undrar hur det gick med Lovisa, anna och Susanna, dom bytte skola i
åttan för att dom blev mobbade. Jag var aldrig på dom, jag sjönk inte så
långt. Jag hade vela att dom skulle se mej nu, när jag sitter vid min bänk
och gör prov. Visa att jag klarar mej bra i skolan trots deras mobbing.
Bevisa att jag är stark. Men dom var troligen inte så starka, inte enns
tillsammans, jag var ensam i mot en hel klass. Jag mot resten av världen.
Nu sitter jag här med bra betyg, kille och en massa kompisar. Livet är inte
lätt, men av motgångar blir man starkare iallafall för mej. Nu är jag jätte
rädd om mina kompisar och min kille, vill inte förlora någon av dom. Men
vad kommer hända efter skolan? Jag hoppas att jag får hålla på med dans och
teater. Det är min framtidsdröm, sedan vill jag flytta ifrån den här hålan
och skaffa familj. Jag har min special lärare att tacka igentligen, hon som
”uppfostrade” mej i tre år. Jag vet inte hur jag hade varit utan hennes
special hjälp. Jag som kände fruktan imot henne. Jag ska tacka henne en
vacker dag, troligen när jag går ut nian.
Så min skolgång har inte varit den roligaste och lättaste precis.
Sen har jag Jesper och Jenny att tacka en massa för också.

Tack

Mina skolår

Jag går sista året på Lingonblomsskolan. Har gått här ända sen jag började
ettan, så det är ju ett tag nu. Jag går med en klass på 23 elever, 9 tjejer
och 14 killar. Killarna är för det mesta bråkiga och högljuda. Men det
spelar ingen roll. Man har blivit van vid dom eftersom man har gått
tillsammans med dom flesta i snart nio år.
Tjejerna som är väl mest lugna dom, men kan vara lika bråkiga och högljuda
som killarna brukar vara.

Jag kommer ihåg i fyran när det var en kille i min klass som fråga chans på
mig. (Som man då sa när man var liten). Jag ville nog inte bli tillsammans
med han men jag blev det ändå. Blev nog det för att två kompisar tjata på
mig att jag skulle säga, ja. Som jag slutligen gjorde. Det var en rolig
tid. Fast det höll ju inte så länge mellan oss, ett par veckor bara.

Sen har vi ju ett roligt minne ifrån femman då det började en ny tjej i
våran klass. Det hade ju också börjat nya elever hela tiden i våran klass
men efter ungefär en månad så flytta dom igen. Men den här tjejen stanna.
Hon är kvar i klassen än och det är jag jätte glad för. Blev jätte bra
kompis med henne och är det än. Det är nog en av mina bästa kompisar som
jag har i klassen. Hennes namn är Monica, är väl inte det finaste men hon
är den snällaste.

Jag har jätte många roliga minnen från skolan, fast det också finns
tråkiga.
Ett tråkigt minne är en sak som hände i sjuan. Det var ju så att jag bröt
armen i skolan. Inte för att jag vet hur jag kunde göra det. Det var så att
jag och några kompisar sprang runt och jagade varandra när jag plötsligt
ramla och landa på något konstigt sätt. Det gjorde jätte ont och på
sjukhuset visade det sig att jag hade brutit den. Det var inte roligt men
jag hade ganska så kul med gipset ändå. Kompisarna skrev ju roliga saker på
gipset som jag nu har sparat. En sak som Leya har skrivit på gipset är:
”Min lilla plommonstjärt, bli bra i din lilla purolöks arm”. Vilken fantasi
och humor alla hade. Det finns ju såklart fler tråkiga minnen än bara när
jag bröt armen men dom är inte nå roliga att berätta om. Så vi tar dom
roliga och bra minnena istället.
Ett till roligt minne som jag kom på nu va ju när vi gjorde eld-ballonger,
eller vad jag ska kalla dom.
Det var så att vi tog silkespapper och gjorde en kvadrat, med inget
innehåll och öppet på sidorna. Det skulle vi sedan ha som en ballong genom
att ha ett ljus i en av ändarna. Alla i klassen hade gjort såna, som vi
sedan skulle prova. Dom skulle såklart prova min, Mariettes, Daniels och
Brittas först. Vi hade gjort en tillsammans med det gick inte så bra när vi
skulle prova den eftersom att det var första gången man hade gjort det här,
och skulle prova våran först så gick ju allt skit. Våran brann upp, medans
alla andras kom iväg upp i luften. Vi blev ju besvikna men vi skrattade
också mycket. Balo hade ju brunit upp. Vi hade döpt den till Balo. Det är i
alla fall vad jag kommer ihåg. Jag kommer inte just på så många fler
minnen, fast det finns hundra. Så det här får väl räcka.

Snart börjar jag gymnasiet också. Jag längtar tills jag byter skola. Det
ska bli spännande att få byta miljö, träffa nya elever och få nya lärare.
Men det ska också bli tråkigt. Att lämna allt som man har så många minnen
ifrån, alla lärarna som man nu känner och så lämnar man ju kompisar som
kanske ska flytta och gå gymnasie någon annanstans. Dom kommer man ju
säkert inte att hålla kontakten med och inte träffa igen. Men så är det och
man får väl ta och lära känna nya människor som man får som kompisar.

Omdöme; Mycket talspråk och bra episoder i en salig blanding, Skrev du
en krönika för skoltidningen?

Mina Skolår

Jag var en riktig bråkstake i låg- och mellanstadiet.
Jag bråkade med allt och alla och lyckades slå ut två tänder på en kompis,
först blev han arg men sedan blev han glad för det var ju två mjölktänder.
Efter det hade gått några år så hade jag och en kompis bestämt att på
rasten så skulle vi spela baseball.
Rasten började och vi letade upp en planka och ställde oss på
fotbollsplanen.
Han skrek nu kastar jag. Jag tog i allt vad jag kunde och.
PANG! Det ekade över hela skolgården och han skrek aaaah. Jag undrade vad
som hade hänt och han mumlade något och sedan fick jag se.
Jävlar sa jag, den hade gått isönder tanden alltså.
Jag hade gjort sönder hans framtand och det var ingen mjölktand. Han fick
åka akut till tandläkaren och kolla om den gick och laga, men det gjorde
den inte.
På morgonen dan efteråt så fick jag stå inför hela klassen och berätta vad
som hade hänt.
Sedan gick allt så snabbt och vi skulle börja sjuan.
Alla var nervösa att träffa den nya klassen, men efter några dagar gick
allt bra man skaffade sig nya vänner.
Det jag minns starkast i sjuan var att en kille i nian slog en kompis till
mig på kinden och då kom en lärare och sa:
Du ska ge fan i dom som är mindre. Alla på bänken skrattade och min kompis
fick lite ont men han skrattade han med.
Senare på dan började dom kalla han Truten för han såg ut som en anka.
Efter två terminer så började vi i åttan och då var det inte vi som var
minst.
Vi slog och slängde sjuorna i snön. Men det var ju inte kul efteråt för då
fick vi prata med lärarna.
Men efter en stund började vi mogna och började kolla på brudar. Och i nian
blev det bättre, vi bråkade inte lika mycket och övade mer på proven.
För det var ju sista året i högstadiet och då gäller det att man pluggar.
Och nu sitter vi här och skriver nationella prov.

David Karlsson 9E