Föräldrars utbildning: Gymnasial utbildning

inmediares. (i händelsernas centrum)
Daniela springer så fort hon bara orkar. Hennes hjärta bankar så det gör
ont. Benen känns tunga som bly klumpar. Hon vet inte vart hon är på väg.
Det ända hon vet är att hon bara vill bort från den dunkla, mörka skogen.
Hon kikar upp mot himlen. Det hon ser är ett svart täcke fullt av stjärnor,
och en måne. Det är fullmåne inatt. Hon försöker tänka tillbaka, vad var
det egentligen som hände.
Hon snubblar över en stubbe. Hon känner sig fortfarande lite lullig och ur
av allt hon drack. Nu ligger Daniela raklång på marken
– Fan med!!!
Det var ett rejält skrik. Hon hör något prassla i löven bakom henne. Hon
vänder sig om. Hon ser inte längre huset, det fina stora huset, inte heller
alla spyfärdiga ungdomar, spriten, ljusen, hon hör inte musiken. Daniel ser
hon inte heller.
– Daniel!
Skriker Daniela tvärt. Hon börjar sakta minnas vad som hände. Festen,
festen som spårade ut. Då hon och Daniel blev kvar sist i sovrummet efter
att dom alla spelat spritpoker. Nu var det daggs för alla att dansa loss i
vardagsrummet där musiken spelade för fullt. Daniela sitter i Pontus mammas
fotölj i det fina rika huset. Daniel och Daniela sitter och ivrigt
disskuterar tapeternas nyans.
– Citrongul färg är mysig säger Daniela.
– Du är mysig, säger Daniel och tränger sig ner i den lilla fotöljen för en
person.
Det blir så där mysigt trångt, vilket daniela inte har något emot.
Daniela är glad, sprallig och väldigt full.
– Kan det bli bättre? undrar Daniel.
Plötsligt byter dom låt ute i vardagsrummet. En lugn låt. En hångel låt.
Daniela och Daniel sitter nu tysta och är spända båda två. För att bryta
den pinsamt tysta spänningen frågar Daniel, daniela om hon vill dansa.
– Ja gärna!
Hon ställer sig upp och går mot dörren.
– Nej inte där ute. Dansa här med mig, och så ler han så underbart han bara
kan.
Dom gungade rytmiskt fram till musiken. Daniela kommer ihåg hur han höll om
hennes höfter och hur hon kysste honom på halsen, hur dom sedan lagt sig i
Pontus föräldras säng och hur Daniel sakta men säkert fick av henne
kläderna. Daniela tycker Daniel är gullig. Hans mörka hår och stora bruna
ögon gör det inte sämre. Daniel ser bra ut. Det vet han. Ute i
vardagsrummet byts det låt från den lungna till en riktig disko låt Dom
börjar kyssas vilt och nu ligger daniela nästan naken. Daniel kysser
Daniela på magen och beger sig sedan neråt. Daniela tvekar, hon slutar
kyssa honom och han tittar upp mot henne och ler. Han vet att hans leende
är oemotståndligt. Vad kan han göra!?! Ingenting. Om Daniel bestämt sig för
något så har han. Daniel tar tag i Danielas trosor med hjälp av munnen. Han
gör det så mjukt och förföriskt att hon bara inte kan säga ifrån. Plötsligt
öppnas dörren.
Daniela sätter sig förskräckt i sängen. Någon hade sett dom. Hon tittar ner
på Daniel och tårarna bara rinner på henne. Hon börjar förtvivlat leta
efter sina kläder. Tillslut får hon på sig dom. Hon vänder sig om och
tittar en sista gång på Daniel och så rusar hon ut ur sovrummet, ut till
hallen, förbi stora vardagsrummet där disko musiken nu byts ut till exotisk
hulla hulla musik. Hon var ute ur huset nu. Pontus bodde mitt ute i skogen.
Hon visste inte åt vilket håll hon skulle springa. Det ända hon visste var
att hon skulle bort därifrån, och nu ligger hon här på marken i den dunkla
skogen och grät. Grät för hon mindes. Grät för att hon hade ont, för hon
ville hem, Och för att hon var rädd. Men det hon visste var att hon aldrig
mer skulle umgås med bimbonna Lena och Emma som alltid söp och var på
fester, och Daniel skulle hon inte ens titta på. Varför blev det så här?
Varför stack pappa. FAN!!
Daniela reste sig upp och började leta efter en väg hem. Hon hittade ganska
snart stigen dom tagit för att komma till huset. Hon började traska hemåt
med sprit smaken kvar i munnen, med mascaran över hela ansiktet. Men hon
visste att hon snart skulle vara hemma. Danielas mamma skulle inte vara
hemma förens om två dagar. Då skulle hon både hinna städa undan och ringa
till Krister. Krister var Danielas pappa som lämnat dom för mindre än ett
år sedan. Sara som var Danielas mamma vägrade låta Daniela prata med
Krister. Han var inte bra för henne hade hon sagt. Men Daniela och Krister
brukade ringa varandra i smyg. Daniela tyckte mycket om sin pappa och kunde
inte riktigt förstå varför han stuckit. Men hon insåg snart att det var
bäst så. Den kvällen låg Daniela och tänkte mycket på festen, Daniel,
skogen och sin pappa. Dagen då hennes mamma Sara skulle komma hade hon
gjort en välkommtmiddag som dom båda skulle njuta av. Hon hade gjort det
rejält och allt var perfekt.
När Daniela dukat fram den sista grytan på bordet hörde hon Saras bil köra
upp på den lilla avfarten till det stora, ganska tomma huset. Det var trots
allt bara Daniela och Sara som bodde där. Men huset hade son charm. Till
sin förvåning ser hon sin mamma hålla handen med en främande man. Dom höll
om varandra och kelades som två gammlingar. Daniela blir så förvånad att
hon inte vet hur hon ska reagera. Han ser bra ut, det gör han.
– En stilig karl har hon i allafall fått med sig säger hon högt för sig
själv.
Vid middags bordet förklarar Sara hur allt ligger till. Hur hon och Roy
förälskades vid första ögonkastet. Hon berättar också om planerna dom har.
Väldigt förhastande men helt säkra på sin sak.
– Vi ska gifta oss!
– Vaa!!
– Ja, och vi, du, jag och Roy ska flytta till Malmö, vi ska bo i Roys
mormors stora hus vid skärgården. Jag har fått ett toppjobb där så vi
kommer att leva gott.
Daniela vet inte om hon ska skratta eller gråta.
Flytta!, byta skola, nya kompisar VA!! fotbollen då? Det går ju så bra för
oss i serien nu.
– Jo, det är faktiskt sant Daniela. Vi har redan bestämt oss. Datumet för
bröllopet är också fixat.
Daniela blev först ledsen och arg. Men hon tänkte efter ett tag. Hon hade
inte mycket kvar här ändå. Krister hade lämnat dom, festerna och kompisarna
därifrån skulle hon lägga ner. Det kanske ändå kunde gå.
– Vi flyttar nu snart så du direkt kan börja skolan där borta, efter
lovet.
Daniela visste att hon inte kunde säga emot. Hade Sara bestämt sig så hade
hon..
Huset var ett sött litet hus med havet bakom hörnet, Ett dröm hus.
Daniela tyckte först inte alls om det men efter några extra tittar så gick
det. Det gick verkligen. Roy presenterade Daniela för grannen. Maja i det
blå huset på kullen. Det visade sig att Daniela och Maja var själsfränder.
Dom hade så mycket gemensamt. Maja hade inte heller någon ”riktig” pappa.
Dom tyckte om samma saker, kände samma saker.
Härifrån är det ifrån elevens kladdpapper och är därför lite slarvigare
skrivet Sista veckan innan lovet var slut började Daniela oroa sig väldigt
mycket inför att börja i den nya klassen på en helt annan skola. Men Maja
lovade att hon skulle ta hand om henne.
På morgonen, nån timme innan skolan började kom Maja över till Daniela och
hjälpte henne lite med vad hon skulle ha med sig och vad hon skulle säga
och göra. Vilka hon skulle hälsa på och vilka hon inte skulle hälsa på.
Vägen till skolan var inte alls farlig som den där hemma i Enköping. Det
var bara 1 km. Dom cyklade till skolan och var snabbt framme. Dom hade
cyklat hemmifrån lite tidigare för Daniela var rädd för att komma för
sent.
-riiing!!
Det ringde in och ett nytt skolbörjade. Maja o o med ett understreck
Daniela gick bort till klassrummet och satte sig vid varsin bänk.
Dessa bänkarna var mycket modernare än dom på förra skolan. Läraren kom in
och sa:
– God morgon!
– (Alla) God morgon mentor!
Här uppe uppe stämmer inte riktigt geografiskt eftersom städerna är
utbytta hade man inga lärare utan metorer.
Det var lite avigt att säga mentor. Det lät lite lustigt tyckte Daniela.
Men redan där och då när hon satt i det klassrummet kände hon att detta
skulle bli ett bra läsår. Här hade hon en mamma, en pappa, Roy och Daniela
hade kommit så nära varandr på så kort tid, Daniela tyckte så bra om honom.
Hon hade verkligen behövt en pappa. Hon tittade runt. Alla ungdomar såg
trevliga ut. Hon visste att hon skulle lära känna alla och dom skulle bli
bra vänner. Även fast att läraren nu var en mentor skulle han vara minst
lika bra som dom förra lärarna i Enköping.
Här hade hon allt och hon kunde glömma och lägga händelserna på början av
lovet bakom sig. Efter festen som flippade ut så bröt Daniela kontakten med
kompisarna där. Hon umgicks bara med Ida. Ida var en snäll o o med ett
understreck rar kompis som Daniela tyckte bra om. Men Maja. Hon var mer än
bra. Hon var det bästa som hänt Daniela.

Daniela kikar fram i klassrummet och smygtittar på Alexander som är det
sötaste på jorden. Smail gropar, blå ögon med blont hår, och en
personlighet som liknar Majas.
Daniela visste hon skulle trivas här, även om hon också visste det skulle
bli tufft för skolan hade höga krav.

Här började hennes nya liv.

Hon såg bara ljust framåt.

”Jag önskar att allt kunde stanna nu, jag behöver tänka jag behöver lite
tid”. Sjunger den hesa rösten från freestylen. Det är precis vad jag
behöver. Tid att tänka. På väg till en ny skola, nya människor och ett nytt
liv. Gräset frös inatt.

Det går av om man trampar på det.

– Ush vad kallt! Kylan tränger sig ända in i benmärgen och känseln i
fingrarna försvann för länge sedan.
Nervositeten lägger sig som en klump i magen när jag öppnar dörren in till
Vasaskolan. Luften är tung och det är svårt att andas.
– Försenad första dagen! Helvete! viskar jag tyst och ser mig om i den
folktomma skolan. Jag börjar förvirrat och småspringande leta efter sal
256. Efter en stunds letande står jag framför dörren med skylten 256. Jag
hejdar mig innan jag sliter upp dörren. Benen skakar och jag kallsvettas.
Var lugn! Och sluta skaka! intalar jag mig själv i den kalla korridoren.
Det hörs ljud inifrån dörren. Till slut tar jag ett djupt andetag och
öppnar försiktigt dörren. Jag tittar ut över folk|massan och möts av 23
föraktligt granskade blickar. Alla stirrar. På mig. Rodnaden letade sig upp
till kinderna och jag är säker på att huvudet exploderar när som hellst.
– Hej och välkommen!
– Lars, sa läraren. En stor mörk 40-åring sträcker fram handen.
– eh. Zara. pep jag fram.
– Va?
– Zara, sa jag lite tydligare.
– Hej Zara! vad trevligt med en ny tjej i klassen. Sätt dig ner, där det
finns plats. Vi har precis börjat genom|gången.
Jag tittade mig runt förvirrat och undrade om jag fanns till eller om allt
var på låtsas. Jag gick med darriga ben förbi alla blickarna och slog mig
ner längst bak i ett hörn så långt bort som möjligt från de andra. Men det
hjälpte inte så mycket. Nedvärderande blickar kom kastande lite när som
hellst. Början på slutet. Tänkte jag innan jag satte på min freestyle och
gled in i min låtsasvärld. ”Och jag har inga vänner kvar visst är livet
underbart” Än en gång hade den hesa, klagande rösten helt rätt. Gud vad jag
hatade mig själv nu. Jag skulle ju svassa in så elegant med stil, men som
vanligt hade min blyghet tagit över och jag vågade inte ens andas. Och Gud
vad jag hatade mamma och pappa som tvunget skulle flytta när allt till slut
rett upp sig och jag hade fått några riktiga vänner. Jag längtade efter
dem, Anna och Sussi. Skolan var trevlig där också. Detta känns mest som en
iskall konservburk. Jag satt och funderade på min gamla skola ända till det
ringde ut. Jag väntade tills alla gått ut från klassrummet sedan tog jag
min väska och begav mig ut ur klassrummet. Ångesten gjorde sig påmind när
jag tänkte på de fullproppade korridorerna jag var tvungen att gå igenom.
En knack på axeln fick mig att rycka till och jag gjorde mig beredd på en
våg av kommentarer.
– Hej! sa en gäll röst och jag vände mig om och fick se en liten mörk tjej
som jag antagligen gick i samma klass som nu.
– Häng med till biblioteket så kan vi snacka lite!
– jah.
– Kom!
Hon slet tag i min arm och drog med mig genom de hemska korridorerna.
– Ah helvete det är lunchstängt! ropade hon till där vi stod utanför den
stängda dörren.
– Vi kan sätta oss här! Hon gick bort till en bänk.
– mm. jag kände mig totalt misslyckad.
– Vad heter du? jag kunde ana en släng av norsk brytning när hon pratade.
– Zara.
– Skysst namn. Jag heter Ingrid, är från Norge, vi flyttade hit för några
år sen. Skolan suger verkligen, men det är härliga fester på helgerna!
– Okej. jag är från Trollhättan, sa jag lite småblygt och blev för|vånad
över att det gick så bra.
– Vi flyttade hit för två veckor sedan, så jag känner ingen här än.
– Det är ju inte så kul, men nu känner du ju mig!
– Jag har fest på lördag och du får gärna komma om du vill! sa hon
trevligt.
– mm.. kanske.
– Jo! Klart att du ska följa med. Du kan komma innan och hjälpa mig att
fixa lite saker. Ok?
– mm.. okej.
– Men nu får vi skynda oss! Du vill väl inte komma försent igen?
– mm.. gå du. Jag ska hem!
– okej mår du inte bra?
– jo men vi ses väl imorgon?
– Det klart vi gör! Hejdå!
– Hej!

Glädjen bubblade i magen på mig när jag gick hemåt och i freestylen hördes
den hesa rösten: ”Min hand i din, när kapporna vänder efter vinden. Är du
lycklig nu?”

Ja. Jag var lycklig.

Att byta skola!

Jag satt vid mitt skrivbord och såg ut på alla människor som sprang ute på
gatan för att söka skydd för regnet som öste ner. Jag suckade tungt, en
salt tår rann ner på min kind och jag tänkte att jag aldrig skulle ha gått
upp den morgonen.
Det knackade försiktigt på dörren och jag hörde mammas röst från andra
sidan:
– Men snälla Mia, släpp in mig. Jag och din pappa måste få förklara oss.
Precis som om ni skulle ha något att säga till mig, muttrade jag tyst för
mig själv. Men jag reste mig och gick fram till dörren och låste upp.
Jag såg in i mammas rödgråtna ögon.
– Det blir bäst så här sa hon med gråten i halsen. Jag och din pappa kan
inte leva tillsammans längre. Det går bara inte.
Mamma tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag och du ska flytta till en lägenhet mitt inne i stan. En stor och ljus
trea. Hon försökte låta glad men lyckades inte så bra med det.
– Vad då inne i stan?! Men det är ju nästan 13 mil här ifrån. Hur hade du
tänkt att jag skulle komma till skolan på mornarna? skrek jag.
– Mia lugna ner dig och lyssna på mig. Mamma drog efter andan:
– Du måste byta skola, sa hon sen.
– Men mina kompisar då?
Det var det sista jag sa innan jag sprang ut ur huset och smällde igen
dörren efter mig.
Nu har det gått två månader sedan det hände och nu sitter jag på mitt nya
rum i min och mammas nya lägenhet.
Jag ser på skolväskan som står packad och klar på sängen.
Jag hör mammas röst från köket.
– Mia! Skynda dig! Kom nu och ät frukost annars kommer du försent till din
första dag i din nya skola. Precis vad jag vill, komma så försent att jag
aldrig kommer dit, tänkte jag för mig själv.
Sen övergick mina tankar till att tänka på mina kompisar på min andra
skola. Undra vad dom gör nu?
Jag såg upp på min röda väggklocka. Halv åtta, bäst att jag går nu, tänkte
jag och gick ut i hallen.
Jag tog på mig mina skor och min nya kappa som mamma och jag hade köpt på
rea i helgen.
Mamma kommer ut från köket.
– Men Mia, ska du inte äta något innan du går?, undrade hon med orolig
röst.
– Nej tack. Jag är inte hungrig, svarade jag. Och det var sant. Just nu
mådde jag bara illa.
– Men vänta lite ta med dig en frukt i alla fall, sa mamma och gick ut i
köket.
När hon kom tillbaka hade hon en brun banan i handen.
Jag suckade tungt men tog imot den ruttna bananen. Sen gick jag.
– Ha det så bra i skolan!
Hörde jag mamma säga innan dörren gled igen med en smäll.

25 minuter senare stod jag utanför min nya skola.
Jag började sakta gå mot ingången. En trappa upp, tredje klassrummet till
höger, hade Else-Britt min nya lärare sagt när hon ringde dagen innan. Jag
såg upp på trappan som ledde till andra våningen. Den såg likadan ut som
den trappan i min förra skola, tänkte jag för mig själv. Jag fick tårar i
ögonen och tvingade mig själv att skjuta undan alla tankar om min gamla
skola.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått upp för trappan och stod nu utanför
klassrummet. 9D stod det uppe på dörrens högra kannt.
Jag tog ett djupt andetag, räknade till tre och knackade sedan försiktigt
på dörren.
– Kom in, hördes det från andra sidan. Jag gick in.
Jag kände hur allas blickar riktades mot mig och hur mitt ansikte började
skifta färg till rött. Jag blev genast glad att jag hade tagit lite puder i
morse.
– Vi har en ledig plats till dig här framme, sa Else-Britt med ljus stämma.
Jag började gå mot den tomma bänken. Plötsligt fastnade min blick på en
mörk hårig kille i andra raden, Charlie. Jag kännde hur mitt hjärta började
slå snabbare och hur mina ben började skaka. När jag äntligen kom fram till
min bänk efter en halv timme (kändes det som i alla fall), så gav Else-
Britt mig en mattebok och ett räknehäfte.
Sen kom det jag hade fasat för i flera veckor.
– Men det höll jag på att glömma. Kom Mia, du måste ju berätta lite om dig
själv, sa Else-Britt.
Nej, jag vill dö, tänkte jag.
Men gick fram och ställde mig framför vita-tavlan.
Jag såg ut över klassen.
– Berätta nu lite om dig själv, sa Else-Britt.

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad jag sa eller vad jag gjorde. Men de
fem minuterna var de längsta i mitt liv.

Jag vet inte hur men dagen flöt på och kvart i tolv var det lunch.
– Visa nu Mia till matsalen, sa Else-Britt.

Två ljushåriga tjejer kom fram till mig och drog med mig ut ur klassrummet.

– Kom med här nu ska du få smaka på något delikat, sa en av tjejerna och
log.
Jag heter Lina föresten och detta är Johanna.
Jag nickade bara till svar.

Matsalen var stor och idag serverades potatismos och korv.
– Inte så mycket, sa jag till mattanten med hårnät som öste på en stor slev
med potatismos på min tallrik. Hon såg bara surt på mig.

Vi gick och satte oss vid ett bord som stod vid fönstret. Jag tog en tugga
av moset. Det smakade och var som klister. Jag skulle aldrig ha klaggat på
maten i min förra skola, tänkte jag sorgset för mig själv.

17.34 klev jag in genom ytterdörren.
– Hur va första dagen i skolan?, frågade mamma
– Hemsk, sa jag bara och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag slängde mig på sängen och började tänka igenom dagen. Hemsk, hemsk och
åter hemsk. Ok, Johanna och Lina hade ju varit snälla men dom kände sig
särket tvingade att vara med mig. Ingen var ju som någon i min förra klass
och sen pratade dom roligt. Sen kom jag och tänka på Charlie. Han hade
faktiskt pratat med mig efter lunch.

Min syn på skolan.
Hejsan minister!

Jag tycker skolan är ganska bra men det är fortfarande lite odemokratisk
eller man får ju igenom det mesta men ibland så ska vi helt plötsligt göra
saker som man inte hört ett ord av förut. Det är lite dåligt. Maten tycker
jag också ska förbättras, den är ganska dålig, och ibland så kan potatisen
vara stenhård och nästa dag ramlar den nästan sönder. Förut när vi skulle
på frilufts|dag så hade jag valt skateboard och då så skulle vi åka till
skateboard hallen i alingsås, så då skulle vi åka buss dit. När vi stod på
busshållplatsen så var det ca 15 – 20 °C kallt och vi hade stått där ett
bra tag, och sen när bussen kom så var den så full så att vi fick inte
plats, så vi fick gå hem igen. Det var ingen kul upplevelse och sen så kom
det fram att idrottsläraren inte hade varnat Dalatrafik för att vi skulle
komma, så att det var lite dåligt. Men vi fick åka dit sen. På tal om
bussar, så bussen som jag åker med på morgonen när jag ska till skolan går
väldigt tidigt, så att vi kommer till skolan typ halv 8, det är en halv
timme innan skolan börjar och det var ganska jobbigt att komma så tidigt,
så att nu så har dem ändrat på bussarna lite så att nu kommer vi till
skolan runt 10-15 min i 8.
Allt funkar nästan bra annars, eller det blir lite strul med lektionerna
ibland, men det är oundvikligt.
Vad tycker jag att skolan ska förbättra?? Maten! Den är lite ofräsch och
lite oinbjudande.
Jag tycker också att dom kan förbättra att man bara får en penna och ett
sudd per termin, det är dåligt tycker jag för en penna räcker liksom inte
en termin.
Dem skulle också kunna förbättra dagarna tycker jag, dem måste bli kortare
och man skulle ju egentligen kunna ta bort alla hål, men det finns inte
klassrum och lärare så att det räcker. Jag tycker också att skolan kan
börja med elevens val, alltså om man tar en timme i veckan och gör nått kul
som man valt själv. T.ex. NO, pingis, MA Badminton nått man tycker är kul,
och när man menar NO så menar jag typ experiment och sånt.
Jag hoppas att detta kan hjälpa lite och jag är glad över att få skriva
till er.
/ Andreas

Att byta skola

Det var en stekhet dag i Juni, jag var på väg till vårterminens näst sista
dag. På vägen dit så träffade jag Ola, vi gick tillsammans till skolan, vi
säger ingenting till varandra för vi njuter bara av fåglarnas kvitter.
När vi kommer fram till skolan så ringer det in. Jag tar några snabba
löparsteg och Ola kommer efter. Inne i klass||rummet så snackar läraren om
morgon||dagens avslutning, men jag är inne i mina egna tankar. Jag tänker
på hur mycket jag kommer att sakna mina vänner Ja, till och med lärarna och
skolan.
– Sten!
Jag vaknade genast upp ur min dagdröm.
– Öh! Vad?
– Har du förstått hur ni ska göra när ni kommer till skolan i morgon?
– Njaej, inte precis.
– Jag vet att du ska byta skola men du kan väl i alla fall försöka att
hänga med på lektionerna.
– Jaja.
Så fortsatte läraren med sin genomgång och jag sjönk återigen in i mina
dagdrömmar. När lektionen var slut så gick lag lungt ut ur klassrummet. Jag
bestämde mig för att gå hem. Jag hade ju bara en lektion kvar, matte, och
den kan man ju skita i. Men istället för att gå hem så tog jag riktning mot
min och Olas koja i skogen, där kunde jag tänka för mig själv. Väl framme
så tittar jag upp mot kojans fyra våningar.
– Orka! Sa jag tyst för mig själv och gick bakom kojan och satte mig på en
stubbe. Jag tänkte på alla mina kompisar och på den nya skolan, Usch!. Jag
vill inte lämna mina kompisar och gå i skola i Skåne. Jag vill ju stanna
här med mina kompisar. När jag suttit där på stubben i ca två timmar så
började jag oläsliga ord . Jag gick genom björkallén till vårt hus
samtidigt som jag sparkade en liten sten framför mig.
Nästa dag så försov jag mig och fick lov att springa till skolan. Framme
vid skolan så fick jag en rejäl utskällning av vår engelska lärare, efter
det så fick jag gå in i klassrummet där hela klassen var samlad. Det var
helt tyst så jag smög in och satte mig på huk bredvid Ola. Jag led igenom
hela avslutningen och när den var slut så sprang jag hem och stängde in mig
i mitt rum. Där stannade jag i ungefär två veckor. Den enda gången jag
lämnade rummet var när jag skulle äta eller gå på toa.
– Men snälla Sten, kan du inte gå ut en liten stund bara? Ola väntar ju på
dig. Mamma tjatade hela tiden på mig så jag bestämde mig för att gå ut.
– Okej då, jag går väl ut en liten stund då.
– Hejsan Sten! Är du ledsen för någonting?, sa Ola
– Nej, varför undrar du det? svarade jag
– Jo, du har ju låst in dig i ditt rum ända sen avslutningen.
– Jaha, det är för att jag inte vill byta skola.
– Okej, men då förstår jag, du jag vet en sak som kommer att göra dig på
bättre humör. Vi kan sticka till våran koja. Vi började att springa.
När vi kom fram så hade det börjat regna och blåsa, så vi skyndade oss upp
i kojan. Ola klättrade först upp för den vingliga repstegen. Men när han
kom upp till tredje och jag andra våningen så hördes det en ljudligt brak.
Det var den fjärde våningen som dundrade ner i marken. Jag skyndade mig
neråt, när jag kom till första våningen så hörde jag ett till brak, nu var
det tredje våningen som dundrade ner. Jag hoppade ner till marken rakt ner
i ett par buskar. När allting lugnat ner sig så tittade jag upp ur busken.
Det var totalt kaos och mitt i alltihop så låg Ola helt orörlig. Jag sprang
fram till honom.
– Ola!! Vad har hänt?
– Aahh. Jjag. ramlade ner på de här brädorna, det känns som om jag har en
kniv i ryggen.
– Ligg still, jag ska hämta mamma. Jag sprang det snabbaste jag kunde hemåt
och smällde upp dörren.
– Mamma!! Ola har gjort illa sig.
– Va!? Vad säger du? Har Ola gjort illa sig?
– Ja, han ligger vid våran koja och rör inte på sig.
Mamma tog upp telefonen och ringde till 112. Vi sprang mot kojan och efter
ett tag så kom ambulansen. De gick fram till Ola och lyfte försiktigt upp
honom, han hade landat rakt på en lång spik. De åkte iväg med honom till
akutmottagningen. Nästa dag så hörde jag att Ola klarat sig ganska bra. Jag
tänkte för mig själv ”Om jag klarat av du det här så måste det ju vara en
baggis att börja i den nya skolan. Jag trivs faktiskt ganska bra i min nya
skola, och jag håller kontakten med Ola.

Nationellt prov svenska
Delprov C

När jag började högstadiet i sjuan så bytte vi skola, för att den jag gick
på innan hade bara lågstadiet och mellanstadiet. Det kändes härligt på
något sätt att komma till en ny skola, nya människor, nya egna skåp, kiosk
i uppehållarn. Vi hade läger i början av sjuan på ett ställe som heter
kohagen. A klassen som jag går i och B klassen.
Vi hade det väldigt roligt där, vi åkte kanot och mitt ute på sjön slog vi
årorna mot vattnet och skvätte vatten på andra skolkamrater. Efter vi hade
haft roligt ute med kanoterna så hoppade jag och några av mina kompisar i
vattnet med kläderna på.

Om du har någonsin hoppat i vattnet med kläderna på så vet du hur det
känns, kläderna blev väldigt tunga och det är svårt att simma med skorna
på. När vi hade plaskat klart så gick vi såklart in i våran så kallade
stuga och tog bort de blöta kläderna och värmde oss. De tänkte ordna ett
disco i en stuga men det blev inget.

Det var ingen som riktigt ville vara på discot. Jag var förtjust i en av
tjejerna i klassen men jag vågade inte fråga något för jag var så blyg. Det
hände att två killar i vår klass började bråka och det slutade så att den
ena grinade. Det var några tjejer som ville sova i killarnas stuga som
såklart inte fick det.

När det var läggdags så ville vi inte sova, men vi gick in till stugan. En
del rymde ut ur fönstret och en del lade sig. Jag och två kompisar var
vakna nästan hela natten och pratade, jag somnade 04:00 på morgonen och
mina kompisar somnade 05:00.
Kl. 06:00 en härlig morgon kommer en tjej i våran klass och bankar på
dörren och kommer in och pratar med hög röst som såklart väcker oss.

Jag hade bara sovit i 2 timmar och de andra två kompisarna 1 timme. Tjejen
som väckte oss är irriterande och är nuförtiden uppkäftig mot lärare och
det är inte många som gillar henne. Nästa dag åkte vi hem och jag höll på
att somna hela tiden i bussen, jag fick ju inte sova mer än 2 timmar.

Jag som hade keps blev mycket irriterad när några i klassen tog kepsen,
slog i nacken, retade och var helt enkelt Oschyssta. Jag tyckte i alla fall
att det var mobbning, för så kändes det som. Vi hade ju inga betyg i sjuan
men jag pluggade så att jag fick Godkänt. Sjuan gick väldigt långsamt men
det gick som det gick.

Men i åttan gällde det, pluggade så att jag fick Godkänt, Väl Godkänt men
till närheten av Mycket Väl Godkänt kom jag inte. Sedan så blev det
praotid. Fick testa hur det var att jobba i en affär. Kändes rättbra men
dåligt ändå för man fick inga pengar. Slavarbete skulle jag kalla det men
inte så slitsamt. Jag fick ju godis och välja en cd skiva, när jag slutade.
När jag var tillbaka i skolan så gällde det att plugga för att få bättre
betyg och året gick väldigt snabbt.

I nian gällde det att plugga ordentligt. Jag hade bestämt mig att jag
skulle förbättra mina betyg. Det skulle inte vara några kassa och tråkiga
betyg. Och jag förbättrade min engelska från G till VG. Jag fick en chock
när jag fick MVG i det första provet. Var helt borta. Praotiden i nian var
tråkig. Jag praoade på en ”Volvo” firma och först var jag i affären var man
säljer reservdelar, oljor och bensin m.m. och det var kul.
På lagret var det ganska kul också men sedan när jag gick till tvätt sidan
så började bli långtråkigt och dagarna gick väldigt segt. Det bästa var
garanterat maten. Jag fick den gratis på deras egna restaurang och om man
skulle köpt det annars så skulle det kostat 50 kr. Efter julen så skulle
man välja vilken gymnasielinje man skulle gå in på.
Det var svårt att välja för att det finns så många linjer men jag tror jag
valde rätt ändå. Nu har vi ju dom här nationella proven och det känns
härligt att lämna den här skolan. Samtidigt som det är spännande att komma
till den nya skolan. Man har ju inga vänner på den skolan.

Att byta skola/Att byta klass

Lille Jimbo hade nyss flytt från sitt hemland i Afrika, han hade förut bott
i Namibia, med sin familj hade de flytt till Sverige, till detta kalla och
frusna land, lille Jimbo kände igen orden, han försökte att bokstavera och
uttala meningen, ”Wwel kaamen tel Sverigeen” knepigt tänkte han. Lille
Jimbo kände sig inte hemma här, han trivdes inte alls, han ville bara hem
igen.

Han kände verkligen vreden och förtvivlan i sig. Han ville tillbaka till
Afrika men han visste bara att det ändå var en massa krig där i sitt
hemland. Han visste inte hur det skulle vara att komma till ett annat land
som flykting, Men det skulle han snart få veta. Lille Jimbo hade gått i
skolan förut, när han bodde i Afrika. Han hade lärt sig lite engelska, men
det var inte mcyket, han hade även lärt sig lite matematik men det var inte
heller så mycket.

Lille Jimbo hade tre systrar och två bröder och sin mamma kvar i livet, han
hade även haft två andra syskon och en far men de hade blivit avrättade. Nu
bodde de i ett litet hus för flyktingar, det fanns en massa andra människor
där, flyktingar från andra delar av världen. När lille Jimbo satt där med
sin familj, fick han syn på en liten ensam pojke, den lille pojken var i
Jimbos ålder. Jimbo gick fram till den lille pojken, han var mycket ledsen,
och frågade på en dålig engelska, – How are you? Den lille pojken var tyst,
han sa ingenting, han var livrädd och chockad, den lille pojken tog upp ett
gevärsskott ur sin ficka, han placerade gevärsskotet på golvet. Sedan brast
han i gråt.

Lille Jimbo kramade om honom. Tiden gick och våren kom, träden blev gröna
och blommorna vaknade till liv, våren hade kommit, Jimbo och hans familj
hade levt i den lilla flyktingförläggningen för ett långt tag nu. De trodde
att de skulle skickas tillbaka till Afrika igen, lille Jimbo visste att det
skulle gå bra nu. En dag var det en polis som kom in till
flyktingförläggningen han hade ett papper fram för sig som han höll i
händerna och han ropade upp namnet Mmbasa Jemi Nabo, det var Jimbos mamma.
Jimbos mamma reste sig upp, polisen bad henne att komma fram, hon tog lugna
steg, hennes hjärta dunkade snabbt.

Jimbo satt kvar på golvet med sina syskon, polisen sade till kvinnan, – kom
med här frun, hon vägrade att följa med polismannen, hon vände sig om och
sade – family!, då gick alla syskonen upp, de gick till sin mamma och
följde med henne. Utanför väntade en stor buss, Jimbos familj gick in i
bussen, sedan bar det iväg. Efter ett par timmar stannade bussen vid ett
stort hus. Det var ett polishus de hade kommit till, mamman gick med
polisen in i det stora huset, efter att de hade gått genom de alla tomma
hallarna kom de fram till ett rum. Där inne satt två manliga poliser med en
massa papper de hade även en tolk som kunde tala svenska och afrikanska.

”Okej frun, nu ska vi se här” sade han och kollade på pappret framför sig.
Tolken översatte det vad polisen sade. – Ni har varit i Sverige i ett
halvår nu, om jag förstått saken rätt?, tolken översatte och mamman bara
lyssnade. – Okej, så ni har en familj här också? tolken översatte allt, och
mamman nickade upp och ner med huvudet. – Men då var det inga större
problem då, frun, sade polismannen och gav ett leende.

Den andre polismannen höll tyst. När de öppnade dörren för henne sade
polismannen – Just det ja, det glömde jag nästan, här har ni era pengar era
bostadspapper och försäkringspapper ni har även fått livstidsasyl här i
Sverige, tolken översatte allt. Hon blev glad, och flinade utav lycka, när
hon kom till bussen följde polisen och tolken med.

Mamman berättade om vad som skulle hända. Hela familjen tjöt utav lycka, de
skrattade och var lyckliga. Bussen körde iväg igen, efter ett par timmar
kom de fram till ett bostadsområde. Tolken skulle hjälpa familjen med
ekonomin, hyran, avgifterna och mycket annat. De hade fått möbler och en
TV, det var inga välskötta möbler, dom var mycket slitna. Efter att första
veckan hade gått skulle syskonen börja i skolan. Syskonen var äldre än
Jimbo, Jimbo fick börja i femman.

Det var verkligen inte så lätt för honom första dagen i skolan, hans
klasskompisar var taskiga mot honom, när han då kom in till klass rummet på
morgonen, första dan kollade alla på honom. Fröken kollade också på honom,
– hej Jimbo, sade fröken – kom fram här så att alla får hälsa på dig, han
fattade inte ett dugg om vad hon menade, men han gick med lugna steg fram
till fröken. Han kollade ut över klassen, plötsligt sade alla barnen – Hej,
Jimbo!, han visste inte vad han skulle säga, men han visste att det var en
hälsning.

Ha sa lite lågt – Gambo, som betyder hej på afrikanska, alla barnen
skrattade. Fröken visade platsen åt honom, när han satte sig ner somnade
han på direkten. Han kände sig inte hemma. Vid dagens slut, när han kom hem
la han sig på sängen och tog ett djupt andetag, och andades ut. Hans mamma
var hemma, han ville aldrig mer gå tillbaka tänkte han.
Nu hade det gått några år, Jimbo hade lärt sig svenska och hade bra betyg i
skolan. Han började även sporta och blev en bra basketspelare, han spelade
i ett topplag, några år senare blev han skjuten till döds, bara 20 år
gammal.

Att byta skola/Att byta klass

Inan jag byte skola till Viksby så gick jag i mattberga skolan. Mattberga
skolan är en skola som ligger i Mattberga utanför Sala. Jag har spelat
hockey sedan jag var 5år gammal och jag älskar spelet. När jag gick i
femteklass i mattberga fick jag höra att det finns en hockeyklass från 6:an
på viksby skolan. Självklart blev jag intresserad och sökte dit. Jag fick
först provspela och sedan intervjuade dom mig. Dom ringde också till min
lärare och frågade hur jag var i skolan. Efter många veckors väntan så fick
jag ett brev med svar. Jag öppnade brevet och läste det. Jag kom in i
hockeyklassen och jag var över lycklig. Dagen efter i skolan medelade jag
min lärare om att jag komit in och ska byta skola när vi börjar 6:an. Hon i
sin tur medelade klassen att jag skulle byta skola.

Sommarlovet kom och jag ville bara att skolan skulle börja igen. Dagarna
var sega och jag tränade nästan bara om dagarna. Efter ett långt sommarlov
så började skolan till sist.

Första dagen iskolan fick jag träffa alla i min klass. Alla killar tjände
jag redan, för dom spelar jag hockey med på fritiden i Almvik is eller Ais
som vi kallades då. Men tjejerna hadde jag alldrig sätt förut och jag
tyckte att det skulle bli kul att lära käna dom. Efter en vecka i min nya
skola skulle jag på klassresa med min gammla klass. Jag ville inte åka med
för det var så roligt i min nya klass. Men det var försent att ändra sig
nu, jag var tvungen att åka med. Vi var borta i fem dagar och helatiden
ville jag hem.

Den här skolan som jag går i nu är mycket bätre än min föra skola.
Klasserna på den här skolan är också mycket bätre.
Det var också här i skolan som jag träffade min flickvän. I min föra skola
fick man inte göra något. Klasserna var också väldigt tråkiga. Lärarna på
den här skolan är också mycket bätre.
Det ända som jag tycker var bätre i mattberga var maten. Jag trivs väldigt
bra här i den här skolan och hoppas att det blir lika bra i gymnasiet.

Mina skolår!

När jag började lekis, så ville jag inte alls dit! För jag ville vara hemma
med mamma. Det var många andra barn som skulle börja lekis som man inte
kände. Första dagen jag var på lekis så fick jag en kompis direkt! Vi
sprang upp och ner på en stor kulle, som var täckt med gräs. En gång när vi
skulle färglägga frukter, så målade jag alla i Rosa och lila färger. Sedan
sa lärarna nu ska vi måla frukterna i färgerna som de har i vanliga fall,
inte i färgerna som vi bara tycker om, Och då hade jag redan målat
frukterna i mina favorit färger! Då blev lärarna lite sura på mig. När jag
gick på lågstadiet fick man gå fram till almanakan och läsa vad det var för
datum och vilka som hade namnsdag, jag kommer ihåg att jag var jätte|nervös
när det var min tur att gå fram och läsa vad det stod på almanakan, det var
bara nervöst för att om man sa fel, så trodde man att hela klassen skulle
skratta. Utanför klassrummet hade vi en röd sak som man fick sitta i, och
om man lutade sig bakåt, framåt eller åt sidorna, så snurrade den. Man hade
en planering som visade vad man skulle göra, och längst ner på listan stod
den där röda snurr saken! Men man fick bara leka med den en gång per vecka.
När jag gick i trean, så fick vi som gick i trean hjälpa dom som gick i
ettan och tvåan i omklädningsrummen. Vi fick se till att det inte var så
skrikit och stökigt. när jag gick i fyran så hände det en hemsk sak. en
pojke som gick i min klass blev överkörd av en buss, pojken som cyklade
åkte in i bussen, och hamnade under den. Han fick åka till sjukhuset
direkt. Han levde ett tag. Men på eftermiddagen när vi satt i vårat
klassrum, så sa våran lärare att han hade dött, det blev knäpptyst i
klassrummet och alla började gråta! Till och med dom tuffaste killarna
grät. Vi hade också vattenkrig i fyran, vi brukade ha vattenkrig nere i
duschrummen efter att vi haft idrott, det fanns en dörr mellan killarnas
och tjejernas duschrum. En gång när vi hade vattenkrig, så var det en av
dom tuffa killarna som tappade sin handduk! En del kastade vatten med
schampoo och parfym i hinkarna som var fyllda med vatten. När jag gick i
femman så hände det inget speciellt som jag lagt på minnet! När jag gick i
sexan så var vi i våran klass bara fyra stycken som gick i sexan, och vi
fyra var tjejer. Vi hade olika ”gäng” i våran klass, det var vi tjejer som
gick i sexan och killarna som gick i fyran som hade ett gäng! Dom andra som
gick i våran klass ville också vara med i vårat gäng, men det fick dom
inte. Vi var uppdelade i olika klasser, 4-6A, 4-6B och 4-6C, vi gick i 4-
6A. Vi tyckte inte om dom andra som inte gick i våran klass! i sexan så
hade vi nationella prov. När jag började sjuan så kom jag i en klass som
jag inte kännde någon alls i, så jag fick byta till en annan klass. Man
kännde sig jätte-liten när man gick i sjuan, för dom som gick i nian var så
stora och vuxna. I åttan hände det inte så mycket, inte vad jag kommer ihåg
i alla fall. Nu går man i nian. I nian har det hänt rätt mycket! Man får ju
betyg som avgör vad man ska bli, vad man ska gå på gymnasiet. Nu när man
ska sluta grundskolan känns det faktiskt väldigt bra, man tar ett steg
närmare in i vuxenvärlden.

Mina Skolår

Jag var sex år gammal när började på lekis. Men det var ju mest lek och att
träfa kompisar visa av dom går jag fortfarande med tex Emil, Daniel,
Robban, Tim och Markus. Men sen att börja etan det var lite spänande att få
en riktig lärare och att få börja läsa, skriva och räkna. Räkna gick bra
för mig det lärde jag mig snapt, men inte att läsa och skriva, skriva
började jag väl också med i ettan men läsa började jag inte med för än i
tvåan. Vi fick faktis byta lärare efter etan för hon vi hade slutade. Men
det gjorde ingen ting för hon vi fick var mycket bättre än den gamla. Tvåan
gick jätte forte jag lärde mig att läsa då och allt var bra. Sän började
trean allt var rolig tills en dag då min bästa kompis Eliot sa att han
skulle flyta till Lindmark utanför uppsala. Det var inte rolig då vi
träfades två tre gånger i vekan minst. Efter halva tredje klass så flytade
han och det var väl inget mer med det jag hade lju ändå andra kompisar. Sen
när man skulle börja fyran så var det rolig att få börja på melan stadiet.
Man fick nya böker och börja forska mm. Och man fick som en ny täning igen
allt var nästan rolig igen. Det ända som var lite tråkig var att man var
mins igen alltså på melan stadiet. Men när jag började feman så var det
rolig igen för det började två nya i klassen Fredrik och Peter. Men jag
blev bättre kompis med Fredri. Vi blev också utbildade till Skolkamrater
men man blir inte det för än i sexan. Skolkamrater = på rasterna när man
går i sexan så ska man setil att det inte blir bråk på rasterna man kan
även för söka fiksa lekar. I början av sexan får vi prova i köket och på
dagiset det var lika rolig båda två. Lite senar på tärminen får vi åcka och
träfa Centrum skolans sexsor och Åbysödras sexsor. Första gången var vi på
Centrum skolan. Andra gången var på Åbysödra skola men det var presis inan
sommar lovet, men jag var skjuk den gången. Inan sjuan var det lite närvöst
med en nästa helt ny klass nya lärare och skola allt var nästan nyt. Men
jag kände redan ganska många. och det var sjuvan som nästan var det
roligate året hitils i skolan. Och åtan bara rulade på. Sen nu, nu siter
jag här och skriver om min skolgång. Den har varig jobbig, rolig och
spenande men överlag rolig.

Jonte Eriksson 9 A 8/3-03